Både frisk och sjuk - RFHL

oberoende 

Ideologiska låsningar 

med konsekvenser 

14-17 

Frivilligvård eller 

mera tvångsvård? 

Både frisk 

och sjuk RÄTTSPSYKIATRIN Sabas långa väg 

till oberoende 

”Konsekvenserna blir att människor i vårt land får olika sorts och olika 

mycket hjälp beroende på vad deras kommunpolitiker tycker.” 

oberoende 2/2006 internationalen 11/04 1 

18-23 

Nr 2/2006 

Utges av Riksförbundet för 

hjälp åt narkotika- och 

läkemedelsberoende, RFHL 

Lösnummerpris 20 kr 

FUNGERAR MÄRKLIGT 

IBLAND. STEFAN HAR HAMNAT MITT EMELLAN 

TVÅ LAGTOLKNINGAR SOM KROCKAR MED 

VARANDRA. SID 4-5 

28-34 

ledaren

oberoende 

Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt 

narkotika- och läkemedelsberoende, 

RFHL. Utkommer med fyra nummer 

per år. 

2 

oberoende/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Mejl: info@rfhl.se 

oberoende@rfhl.se 

Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 

Prenumeration: 145 kr/år 

PG: 70 93 54-5 

Redaktörer 

Marco Espvall 

Jörgen Hassler 

Ansvarig utgivare 

Sonja Wallbom 

Layout 

Rikard Johansson 

För insänt, ej beställt 

material ansvaras ej 

Bli medlem i RFHL för 100 

kronor/år och få gratis 

prenumeration på oberoende. 

Ring, posta, faxa eller mejla in 

din ansökan till adressen angiven 

ovan. Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 kronor per 

år. Företag och organisationer 

som vill stödja RFHL betalar för 

ett stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Prenumeration på oberoende 

kostar 145 kr/år för 

privatpersoner, organisationer 

och företag. 

INNEHÅLL 2/06 

3 LEDAREN: VEM SKA GÖRA VERKSTAD AV 

POLITISKT FATTADE BESLUT? 

4 STEFAN ÄR BÅDE SJUK OCH FRISK 

6 PATIENTERNA FASTNAR PÅ RÄTTSPSYK 

8 NOTERAT: INRIKES 

9 BROTTSRUBRICERING: AFRIKAN 

14 NÄR FAKTA FÅR GE VIKA 

FÖR IDEOLOGISKA LÅSNINGAR 

18 TVÅNG ELLER VÅRD? 

24 TVÄTTADE PENGAR PÅ HINSEBERG 

25 LYCKAD SATSNING PÅ SERGELS TORG 

I STOCKHOLM 

28 SABAS LÅNGA VÄG TILL OBEROENDE 

35 DEBATT: VARFÖR FÅR VI INTE 

HJÄLPA BARNEN I ASIEN? 

36 DEBATT: KRIMINALVÅRDEN IDAG ÄR 

TOTALT HAVERERAD 

38 LÄST 

40 HÄR FINNER DU RFHL 

oberoende 2/2006

Vem ska göra verkstad 

av politiskt fattade beslut? 

I SVERIGE HAR VI ett väl utarbetat system för hur 

lagar stiftas. Förslag bearbetas i utredningar, regering 

och riksdag. Mycket sker i samförstånd och genom 

kompromisser. Annat sker genom majoritetsbeslut. 

Allt i enlighet med de demokratiska principer 

som vi varit nöjda med i decennier. 

Beslut som fattas på hög nivå ger ofta hopp om 

att saker och ting blir bättre; att man tillför resurser, 

uppmärksammar ett problem och föreslår bra 

förändringar. Men i praktiken uppfylls sällan de förhoppningar 

som väckts. När beslut och pengar ska 

sippra ner genom statliga verk och myndigheter, länsstyrelser, 

kommuner och landsting för att ytterst 

komma fram till den det var tänkt för – brukaren – 

händer saker på vägen . Ibland kommer inget fram 

överhuvud taget, eftersom till exempel kommunen 

inte gillar det som bestämts, och det kommunala 

självbestämmandet är en central del av demokratin. 

FRÅN STATLIGT HÅLL vill man att kommuner och 

landsting ska erbjuda vårdgaranti för missbrukare, 

utveckla missbruksvården eller psykiatrin och är 

beredd att skjuta till resurser för att få igång arbetet. 

Staten brukar locka med pengar som Anders Miltons 

särskilda insatser inom psykiatrin eller Björn 

Fries Mobiliseringspengar. Det kan tyckas märkligt 

eftersom kommunerna redan har ett ansvar i dessa 

frågor. Eller, som Anders Milton retoriskt uttryckt 

sig vid något tillfälle: “Hur lång tid behöver kommunerna 

för att komma igång med ett arbete som 

är reglerat i lag sedan tio år? Fem år till? Eller tio?“ 

ANDRA EXEMPEL ÄR möjlighet till substitutionsbehandling 

eller sprututbyte för narkotikaberoende. 

Det finns beslut om genomförande, men man måste 

Sonja Wallbom, ordförande i RFHL 

överlåta åt kommuner och landsting att driva 

verksamheter. Vi vet redan nu att många kommuner 

kommer att säga nej till att öppna mottagningar 

för sprutbyte. Vårriksdagens beslut 

kommer inte att resultera i att människor får 

rätt och möjlighet att skydda sig mot livslånga 

eller livshotande sjukdomar; det blir ingen tillgång 

till rena sprutor. 

SKÄLEN TILL ATT det varierar: kommunerna 

tycker sig inte ha råd, tycker inte att frågan är 

tillräckligt viktig eller instämmer inte i regeringsoch 

riksdagsbesluten av ideologiska skäl. Konsekvenserna 

blir att människor i vårt land får olika 

sorts och olika mycket hjälp beroende på vad 

deras kommunpolitiker tycker. På det sättet överprövas 

demokratiskt fattade beslut av en annan 

demokratisk församling, som ofta har betydligt 

snävare perspektiv, både geografiskt, ideologiskt 

och ekonomiskt. 

OM STATEN VILL genomföra sin politik borde 

de statliga pengarna vara förenade med mycket 

tydligare villkor för kommunerna. Som det är 

nu riskerar de statliga medlen att försvinna i korta 

projekt eller i kommunernas stora svarta hål. 

Kräv därför att kommunerna genomför politiken, 

om de vill ha hjälp med statliga medel, och 

begär garantier för att projekten överlever också 

efter det att de statliga pengarna försvunnit! Vill 

staten genomföra sina idéer och få verkstad för 

pengarna måste man kräva att kommunerna lever 

upp till de statliga målen. Annars är det kanske 

dags att förstatliga hela missbruk- och 

beroendevården. 

ledare 

oberoende 2/2006 internationalen 11/04 3

4 

Stefan är både 

oberoende 2/2006

sjuk och frisk 

Rättspsykiatrin kan fungera orimligt och olika lagar kan krocka med 

varandra. Mitt i den krocken sitter Stefan Björling. 

STEFAN ÄR 58 ÅR. De senaste åtta har han 

tillbringat på Karsudden. När jag träffar honom 

där har han just kommit tillbaka efter att hans 

begäran om permission och utskrivning har prövats 

i Länsrätten. 

Stefan är ingen ängel. Man brukar inte vara 

det när man har 32 domar bakom sig och har 

suttit i fängelse de flesta av sina år som vuxen. Så 

när Stefan åkte dit för grov stöld och den 

rättspsyki-atriska utredningen sade att han var 

psykiskt sjuk, tyckte Stefan att det var rätt okej. 

Han ville inte sitta i fängelse en 

gång till, så rättspsykiatrisk 

vård kunde kanske vara ett 

bättre alternativ. 

Det tycker han inte idag, åtta 

år senare. 

– Åtta år för grov stöld! 

Hade jag suttit av tiden inom kriminalvården hade 

jag varit ute för många år sedan, säger Stefan. 

ÅREN PÅ KARSUDDEN har varit enahanda. 

– Det händer inte mycket. Man får vara ute 

tre timmar per dag på rastgården. Man kan få 

en stadsresa med personal någon gång per vecka 

och man kan få någon timme i terapirummet i 

källaren. Där finns ett pingisbord och en dator. 

Mest går man fram och tillbaka på avdelningen 

och slänger käft med personalen. 

Det finns massor av regler som ingen begriper. 

“Det bara är så“ brukar svaret bli när man 

frågar. 

– Man får inte dricka saft, man får inte spara 

en kvällsmacka i skåpet om man skulle vilja det 

eller be någon köpa en kvällstidning om de ska 

till stan för den får de inte ta in. Det mesta är så 

– regler som inte verkar vettiga, tycker Stefan. 

MER ÄN 60 PROCENT av patienterna inom 

rättspsykiatrin har missbruksproblem, ungefär 

lika många som inom kriminalvården. Eftersom 

missbruket av narkotika är kriminaliserat, väger 

man in återfallsrisken när man ska ta ställning 

”Kriminaliseringen av 

bruket av narkotika ger 

orimliga effekter.” 

till om patienter ska skrivas ut. 

– För oss är det mycket svårare att få komma 

ut, säger Stefan. De som sitter här för våldsbrott 

till exempel, kan vara ute efter ett par år. Men 

inte om man har missbruk, då kan det ta hur 

lång tid som helst. 

STEFAN HAR VARIT ute på permission och 

bott i familjevård. Sjukhuset bedömer att han 

inte längre lider av psykisk sjukdom. Detsamma 

säger det team från Huddinge sjukhus som 

från början gjorde den 

rättspsykiatriska undersökningen 

av Stefan. Nu, flera år 

senare, har samma team gjort 

en ny undersökning, och de 

har friskförklarat Stefan. 

Det säger också tingsrätten 

där Stefan fick en dom för narkotikabrott. 

– Jag hade tagit in amfetamin, berättar Stefan. 

Domen blev böter, alltså inte fortsatt psykiatrisk 

vård, eftersom domaren menade att jag 

var frisk. 

– Men länsrätten säger att jag är sjuk! Det är 

sjukt, menar Stefan. Jag är inte våldsam och har 

inte begått några andra brott än amfetaminet. 

OCH DET ÄR HÄR krocken kommer in. Vi har 

en narkotikalagstiftning som kriminaliserar bruket, 

beroendet, av narkotika. Och då lägger länsrätten 

in den kriminella handlingen, knarkandet, 

i sin bedömning av risk för återfallsbrott. 

Kriminaliseringen av bruket av narkotika ger 

orimliga effekter. Det kan betyda livstid – i alla 

fall om man råkar befinna sig inom rättspsykiatrin. 

För Stefan finns det dock en öppning. Länsrätten 

hade idag bestämt att han skall tillbaka till 

familjevården på permission och efter två månader 

skrivas ut definitivt. 

– Jag ska flytta till Småland, säger Stefan. För 

nu kommer äntligen slutet på alla dessa år på 

Karsudden! ■ 

Text och foto: 

Sonja Wallbom 



Sonja Wallbom 

6 

DEBATTEN OM rättspsykiatrin handlar oftast 

om hur man ska skydda omvärlden från dem 

som vårdas där, och hur restriktionerna skall 

skärpas så att deras kontakt med omvärlden 

minimeras. det finns säkert personer som skall 

vara inom rättspsykiatrin, både för sin egen och 

andras skull. Men vilka andra än psykiskt sjuka 

människor och missbrukare lämnas till ibland 

livslång inlåsning under rättsosäkra former? 

KARSUDDEN, SOM ligger några kilometer utanför 

Katrineholm, rymmer 104 patienter. De 

tillhör alltså dem som vårdas inom det som kallas 

rättspsykiatrin. Där träffar jag Kenth Persson, 

chefsöverläkare vid Karsudden. 

– Snittiden för vård inom rättspsykiatrin är 

5 år. För kriminalvården är det 6 månader, säger 

Kenth. 

– Siffrorna talar för sig själva. Men det är 

inte därför att de är farliga som patienterna blir 

kvar hos oss. Länsrätterna ska ju bedöma risken 

för återfall i brott när de ska ta ställning till frigivning. 

Det betyder att de ska bedöma om en 

person kommer att återfalla i till exempel narkotikamissbruk, 

eftersom det är kriminellt. Dels kan 

man fråga sig om någon någonsin kan göra en 

sådan bedömning in i framtiden, dels kan man 

starkt ifrågasätta om den risken överväger att en 

person blir inlåst i 10 – 15 år. 

Samtidigt kan han se att det knappast kan 

finnas någon perfekt lagstiftning som skulle täcka 

de många och delvis motstridiga behov som 

finns i en rättspsykiatrisk verksamhet. Den som 

finns är i grunden rätt juste, tycker han. Problemet 

är snarare det som sker på utsidan. 

– Det stora glappet är när folk ska härifrån. 

Omvärlden är rädd för våra patienter och kommunerna 

ställer dåligt upp med det stöd många 

behöver för att kunna friges. Det är det som är 

huvudskälet till att vi har så långa vårdtider. 

– Vi ägnar massor av tid åt att försöka samverka 

med andra, när det i själva verket skulle 

kunna lösas med en lagstiftning som var tydlig i 

vem som har ansvar för vad. 

KENTH PERSSON MENAR att det inom rättspsykiatrin 

finns en vårdsyn som man kämpat 

sig fram till. Personalen är inte vakter utan vårdare 

som tar sitt behandlingsuppdrag på allvar. 

Men det kan vara svårt att fylla verksamheten 

med ett bra innehåll. Det beror på att patienterna 

ofta är ganska sjuka och att varken studier, 

arbetsträning eller sociala aktiviteter intresserar 

särskilt många. Dessutom är de långa vårdtiderna 

ett hinder. Inom institutionen är alla uppgif- 

Patienterna 

– Problemet är inte att de rymmer, utan a 

– Det stora glappet är när folk ska härifrån. Omvärlden 

kunna friges, säger Kenth Persson. 

ter konstruerade och efter många års vård kan 

de knappast upplevas som meningsfulla. 

HAN MENAR ATT vården, när den gjort sitt, 

skulle ha möjlighet att lämna vidare till mer 

öppna former. Det är inte alltid så att det finns 

en “bot“ för alla patienter, men det är inte rimligt 

att de därför ska leva ett så begränsat liv i många 

år. De långa vårdtiderna är en orsak till att många 

inte klarar frigivningen med eget boende och 

sysselsättning. Förra året skrevs 38 personer ut 

och 36 av dem kom tillbaka. Ett tydligare kvitto 

är svårt att få! 

– Det är få som ens söker utskrivning, berätoberoende 

2/2006

fastnar på rättspsyk 

tt de växer fast, säger Kenth Persson, chefsöverläkare vid Karsudden. 

tar Kenth Persson. Med åren har de lärt sig att 

länsrätten kan vara svår att övertyga och framförallt 

att samhället inte vill ta emot personer som 

kommer från rättspsykiatrin. 

Han understryker att rättspsykiatrins hör till 

psykiatrin och att verksamheten därmed sorterar 

under hälso- och sjukvårdslagen. Det betyder 

att tillsynsverksamheten vilar på Socialstyrelsen, 

inte Kriminalvårdsstyrelsen, även om de 

som finns här är “dömda till vård“ på grund av 

sitt psykiska tillstånd. 

– Det skulle gagna alla om vi fick en lagstiftning 

som var tydlig och entydig på den punkten, 

säger Kenth. Idag blandas många olika önske- 

FAKTA RÄTTSPSYK 

❑ Till rättspsykiatrin kommer man efter 

rättspsykiatrisk undersökning som 

slagit fast att man varit psykiskt sjuk eller 

otillräknelig när man begått ett brott. 

Det är domstolen som prövar om man 

ska avtjäna straffet inom kriminalvården 

eller om den psykiska störningen gör att 

det inte går. Till skillnad från ett fängelsestraff 

finns det ingen tidsgräns för hur 

länge man skall bli kvar inom rättspsykiatrin. 

❑ Frigivning prövas av länsrätten. 

Den ska bedöma både om man är psykiskt 

frisk och om det finns risk för återfall 

i brott. Finns det risk för återfall 

avslås begäran om frigivning, även om 

man anses psykiskt frisk. 

❑ Rättspsykiatrin sorterar inte under 

en central myndighet utan hör till de 

olika landstingen. 

är rädd för våra patienter och kommunerna ställer dåligt upp med det stöd många behöver för att 

mål in i debatten. Brottsoffer ställs mot förövare 

och i det perspektivet blir det förövaren som 

förlorar både skydd och rättssäkerhet. Säkerhetsfrågor, 

begränsningar i kontakt med andra per 

telefon eller genom dator blir viktigare än vårdens 

innehåll. 

– DET STORA PROBLEMET är att ingen har 

något att vinna politiskt på att gå i bräschen för 

en rättssäker vård. Ingen är beredd att offra sitt 

politiska skinn på att föra en diskussion om 

begränsningar av vårdtiderna, säger Kenth Persson. 

Därför är de långa vårdtiderna ingenting 

som ifrågasätts. 


noterat: inrikes 

8 

SMÄLL PÅ FINGRARNA 

FÖR ”SPRUTUTBYTE” 

Etikrådet vid Karolinska Institutet 

har av dekanus ombetts att 

göra en bedömning av den vetenskapliga 

analysen i boken 

”Sprututbyte” (Käll, Hermansson, 

Rönnberg, Bergvall). Det är 

ju just ”vetenskapligheten” som 

författarna hävdat, när de i sin 

bok påstått att forskningen inte 

stödjer tanken om att sprutbyte 

skulle ge positiva effekter för individ 

och samhälle. 

Etikrådet avstår från att svara 

eftersom boken inte publicerats i 

vetenskaplig tidskrift eller utgivits 

i Karolinska Institutets namn. 

Trots det tillfogar man: 

”… rent principiellt överensstämmer 

inte den ”varudeklaration” 

som författarna gör av 

skriften med gängse standard för 

systematisk granskning av ett 

forskningsområde. För en sådan 

bedömning krävs att man dels 

anger de sökstrategier som använts, 

dels anger kriterier för inkluderade 

respektive exkluderade 

studier. Vi uppfattar att de artiklar 

som utgör basen för analysen 

inte kan betraktas som resultat 

av en systematisk granskning. 

Slutsatserna av granskningen kan 

då riskera att vilseleda läsarna.” 

Så var det men den 

vetenskapligheten! 

Författarna borde hålla sig 

för goda för att frisera, utesluta 

eller vrida forskningsresultat på 

ett sätt som passar deras egna 

politiska intressen. Men i ”kriget 

mot knarkarna” anser de tydligen 

att alla medel är tillåtna. 

FÖRENINGEN KRAFT BILDAD 

I Mellerud i Dalsland pågår en 

sorts myndighetsmobbing mot 

personer som suttit i fängelse eller 

har missbruksproblem av 

olika slag. Under en längre period 

har kommunen gjort sitt bästa 

för att se till att personer de inte 

vill ha inom kommunen fått 

svårigheter med bostad, arbete 

och olika bidrag. Polisen har spelat 

en aktiv roll i hanteringen. Nu 

har de utsatta medborgarna organiserat 

sej i föreningen KRAFT, 

Kriminellas Rätt Att Finnas Till: 

– Vi måste ju överleva , vi 

måste ha nånstans att bo, vi 

måste också äta, säger Mikael 

Karlsson, initiativtagare och 

ordförande i den nya föreningen. 

Genom sitt agerande närmast 

dömer kommunen och polisen 

oss till fortsatt kriminalitet. 

Läs mer på: 

www.foreningenkraft.se 

SVENSKT SPRUTBYTE LAGLIGT 

Efter två decennier av dispyter 

röstade riksdagen ja till att öppna 

för fria sprutor åt narkomaner i 

hela landet. Beslutet om att lands- 

ting i hela landet från 1 juli nu kan 

få ansöka hos Socialstyrelsen om 

att starta sprutprogram stöddes 

av 192 riksdagsledamöter, medan 

86 röstade nej eller avstod att 

rösta, enligt TT. 

Den politiska diskussionen 

om sprutbyte kommer nu att flyttas 

över till landstingen. Idag är 

bland annat landstingen i Västra 

Götaland, Gävleborg och Halland 

emot att starta program. 

RIKTLINJER FÖR 

MISSBRUKSVÅRDEN 

Det finns ett starkt intresse från 

vårdgivarna och staten att utnyttja 

resurserna inom missbruksvården 

bättre för att uppnå 

en högre kvalitet och effektivitet. 

– Inom hälso- och sjukvården 

har man länge arbetat med 

evidensbaserad vård. Nu är intresset 

för att börja arbeta med 

sådana metoder även inom 

missbrukarvården stort. Vår förhoppning 

är att riktlinjerna leder 

till att alla får tillgång till en effektiv 

vård med hög kvalitet oavsett 

var i landet man bor, säger Ulf 

Malmström samordnare av 

missbruksfrågor på Socialstyrelsen. 

Riktlinjerna är tänkta att användas 

både av sjukvården och 

socialtjänsten. De avser missbruk 

av alkohol och narkotika. 

Källa:www.socialstyrelsen.se 

oberoende 2/2006

Brottsrubricering: Afrikan 

– Våra ungdomar är vana att beskrivas som problem. Ge dem möjlighet 

att beskriva sin egen situation på sitt eget sätt istället! Det gör Projekt 

Kilimanjaro. En helt annan bild växer fram. Det är dags att ta ordet från 

de vita, vuxna män av ordningsmakten som dirigerar samtalet, säger 

Amie Faal. 

Text: 

Camilla Svenonius 


10 

– POLISEN, SOCIALTJÄNSTEN och media – 

alla bidrar till att ge en mörk bild av unga afrikaners 

insats i Sverige, fortsätter Amie. Hon är eldsjälen 

i RFHL:s projekt Kilimanjaro. Som kvinna 

från Gambia, fyrabarnsmamma och med drygt 

tjugo år i Sverige bakom sig vet hon precis vilka 

problem den afrikanska minoriteten har – och 

inte har – i det svenska samhället. 

Nu jobbar hon och de andra medlemmarna 

i Afrikanska Systerföreningen hårt för att få en 

egen plattform i samhällsdebatten. Som ordförande 

gick Amie under våren bland annat ut en 

debattartikel i Stockholmstidningen City om 

polisens uttalande om gambier som heroinhandelns 

nav i Stockholm. Samtidigt framträdde 

hon i TV4 för att ge svar på polisens kritik. Ett 

litet, men viktigt steg: 

– Det var ju inte första gången polisen gick 

ut med att västafrikaner, särskilt gambier, styr 

heroinhanteringen i Stockholm, men det är första 

gången vi själva ger oss in i samtalet. 

AMIE OCH SYSTERFÖRENINGEN befann sig 

plötsligt i hetluften: det här är ingen lätt fråga att 

diskutera, ens gambier emellan. 

– I botten handlar det om att det finns problem 

i gruppen som är tabu att ta upp, precis 

som det finns tabun i majoritetssamhället. Narkotika 

är ett av de nedtystade problemen – och 

det ligger någon sanning bakom polisens uttalanden. 

Men nu är det dags att vi svarar på kritiken 

och organiserar oss för att komma åt grunden: 

okunskap, utanförskap och segregation, 

säger Amie. 

Nyckeln till förändring ligger i kvinnornas 

situation. 

– Det är vi kvinnor som lever med vardagsproblemen. 

Det är vi och barnen som tar de värsta 

smällarna när det inte fungerar med den nya 

kulturen. 

Det handlar om möjligheterna att ta sig in på 

arbetsmarknaden, om barnens skolgång och fritid, 

och inte minst om positionen som kvinna 

och mamma i den familjestruktur som ofta förändrats 

starkt av flytten till Sverige. Många familjer 

har splittrats, kvinnorna blir ensamstående 

eller enda inkomsttagare i familjer med flera 

barn. 

– Därför är det ännu viktigare att det är vi 

kvinnor som organiserar oss nu, säger Amie. 

MEN DET ÄR INTE enkelt. Bara problemen att 

få tid att komma på möten för kvinnor med 

tunga heltidsjobb och många barn hemma gör 

att föreningen får hålla många små möten istäl- 

let för få stora. Det blir mycket telefonarbete, 

och många timmar går till direkt stöd till de enskilda 

medlemmarna: möten med migrationsmyndigheter, 

sociala myndigheter, rättsväsende 

och sjukvård – listan är lång. 

– Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är 

alltid skrämmande att förändra. Bara att försöka 

är mycket svårt! Det finns alltid någon någonstans 

som tror att förändringen kommer att 

skada honom eller henne. Vi behöver inte gå 

längre än till våra män: de känner till exempel att 

deras roller i familjen hotas. 

Hon vill inte att Asys ska bli en ny, “snäll“ 

förening som välkomnas av majoritetssamhället 

utan att leda till någon riktig förändring. 

– Att vi organiserar oss möter inte alls motstånd 

från svenskarna, tvärtom. De vill att vi ska 

komma in och förändras, för de förstår inte vår 

kultur, de vill slippa den. Men ingen vill egentligen 

prata med oss om problemen – lika lite som 

en del av våra män vill det! Inte ens socialen tar 

upp exempelvis narkotikaproblem – det är bara 

polisen som gör sina generaliserade uttalanden. 

Och rättsväsendet som låser in! 

DÄREMOT, TYCKER Amie, verkar det som om 

saker myndigheterna inte känner igen i en ny kultur 

automatiskt uppfattas som problem. Det här 

blir extra tydligt vid omplaceringar av barn. Det 

är inte alltid sociala problem som ligger till grund, 

utan att de sociala myndigheterna helt enkelt inte 

förstår föräldrarnas sätt att vara. 

– Och då handlar det inte om farliga situationer 

för barnen, som risk att utsättas för våld, 

påpekar Amie. 

Hon berättar om flera fall där hon anser att 

socialens beslut bygger på ren kulturförbistring. 

– Det kan vara sådana enkla saker som att 

barnen inte tillåts vara ute hur länge de vill på 

kvällarna eller får sova över hos vilka kompisar 

de vill när de vill. Sådana saker kan leda till att 

socialens utredningar sätter igång: “Barnen är 

inte fria. Det här är Sverige. Här har vi svensk 

barnuppfostran!“ 

Föreningen vill ha en debatt om det stora 

antalet tvångsomhändertagna barn till afrikanska 

föräldrar i Sverige. 

– Både vi och myndigheterna vet ju att barnen 

far illa av att inte få växa upp i sin biologiska 

familj. De barnen brukar få stora problem. Så 

både för vår egen och våra barns skull behöver 

vi lära oss mer om våra rättigheter och skyldigheter 

och om hur samhället fungerar här – och 

bli bättre på att prata med myndigheterna. 

Systerföreningen vill hitta bättre vägar att 

oberoende 2/2006

Amie Faal är ordförande i Afrikanska Systerföreningen – ASYS. ASYS är RFHL:s nyaste lokalavdelning 

och drivande i Projekt Kilimanjaro, ett integrationsprojekt som finansieras av Allmänna arvsfonden 

och har pågått sedan februari. FOTO: LASSE HONKANEN 

utöva den egna kulturen, så att den inte framstår 

som mer egendomlig eller olik den svenska än 

vad den är. 

– Vi ska inte längre låta oss bli offer för generaliserande 

omdömen från myndigheterna – 

vare sig det är socialtjänsten som inte tycker att 

vi är tillräckligt svenska i vår barnuppfostran eller 

polisen som menar att gambier ligger bakom 

heroinhandeln i Sverige. 

Till hösten startar Asys egna lokaltv-sänd- 

ningar. Det blir debatt, kultur och information 

både till afrikaner om Sverige, och till Sverige om 

att vara afrikan här. 

– Lösningen heter information. Vi vill få en 

egen röst, inte alltid låta andra beskriva vår situation 

åt oss! 

Afrikanska Systerföreningens hemsida: 

www.asys.nu 

Läs mer om Projekt Kilimanjaro på: 

www.projektkilimanjaro.se 


12 

Apartheid på A 

ADAM SKOGSTRÖM SONA DIASEY 

ADAM SKOGSTRÖM, 50, VÅRDBITRÄDE 

STOPPAD OCH HÅNAD I TULLEN 

– Jag var en av få svarta på flighten. På Arlanda 

valde de ut mig bland flera hundra passagerare. 

Jag kände mig utpekad och trakasserad, 

och sa: 

“Det är många som går förbi utan att ni 

stoppar dem. Jag är svart, det är därför ni stoppar 

mig. Det är bättre ni låter mig gå, ni kommer 

aldrig att hitta något fel på mig!“ 

De klädde av mig naken. Det är deras regel. 

De hittade naturligtvis ingenting, utom guld, för 

det bär jag på mig. Så började de fråga var jag 

kom ifrån. 

“De kan ni se i mitt pass“, sa jag. 

Och de tittade i mitt pass. Tulltjänstemannen 

utropade: 

“GAMBIA!“ 

“Och?“ sa jag. “Ja, jag är från Gambia, 

hundra procent från Gambia.“ 

Tulltjänstemannen sa: 

“Jaha, men du har rest till Dubai? Jag har inte 

råd att resa till Dubai.“ 

Jag sa: 

“Jag bryr mig inte om du har råd eller inte 

råd – jag har råd. Jag har bra ekonomi: jag har 

två jobb i svenska sjukvården. Varför frågar du 

mig om jag är från Gambia? Det här är trakasserier, 

och mobbning.“ 

oberoende 2/2006

landa? 

MIREILLE FUMBA 

Jag var så arg! Jag skrek på den där tullmannen. 

Det var många som stod där och tittade 

på mig. 

Jag fräste: “Det är svenskar som kommer hit 

med det där knarket och ger till folk som inte har 

hjärna att tänka på någonting, som står på Tcentralen 

och säljer det, småduttar: ’Två kronor, 

två kronor!’ 

“Tror ni jag kommer hem för att stå på Tcentralen: 

’Två kronor, två kronor!’ Nej, jag svettas 

inom vården! Jag tvättar bajs!“ropade jag. 

Så arg blev jag… Tyvärr. De sa ingenting, De 

var bara tysta. 

Så är det. De stoppar bara de som är afrikanska. 

Men jag var fel person! 

SONA DIASEY, 18, STUDERANDE 

STOPPAD I TULLEN PÅ VÄG HEM FRÅN 

JULSEMESTERN 

– Det var förra året. Jag hade hälsat på min 

morbror i Amsterdam över julen, och jag var 

den enda svarta på flygplanet hem till Sverige. Så 

kom de med sina hundar och jag blev visiterad, 

och fick ta av mig. Och de skulle gå igenom alla 

grejer flera gånger. Jag var 16. Skulle en 16-åring 

åka omkring med droger i bagaget? Det låter ju 

helt otroligt. De kollade igenom sakerna och sa 

att jag måste varit duktig på att gömma det eftersom 

de inte hittade någonting. De var verkligen 

kränkande. 

– Av alla i det där flygplanet med en massa 

hundra passagerare, var det just jag som skulle 

tas åt sidan och bli visiterad. Är det bara för att 

man är svart ? Jag läste faktiskt en artikel för ett 

tag sedan där det var en polis själv som hade 

sagt att när de letar efter kriminella så letar de 

direkt efter folk med utländska drag eller svarta. 

Då missar de ju alla svenskarna som har på sig 

droger eller gör kriminella saker! 

MIREILLE FUMBA, 20, UNIVERSITETSSTUDERANDE 

INGEN PROTESTERAR MOT TRAKASSERIERNA! 

– Man kan inte säga om just alla svarta – eller ett 

speciellt folkslag – att de är drogmissbrukare eller 

handlar med knark. Men polisen gör det. Att man 

ska behöva komma till en flygplats i sitt eget land, 

man har varit på semester, man har inget knark - 

men man antas vara en knarkare eller knarkhandlare. 

Och ingen protesterar, alla tycker att det 

är helt i sin ordning bara på grund av att man har 

ett visst utseende och en viss färg. Det är så hemskt. 

– Även om man sitter och snackar om 

jämställdhet – att alla har lika rättigheter i Sverige 

och alla ska behandlas lika – så blir det ändå inte 

så. Och det värsta av allting är nog ändå att när 

man väl ska placera ut invandrare som precis 

kommit till Sverige, så sätter man alla i förorter. 

Vissa kommer från sina hemländer med jättebra 

jobb bakom sig; vissa kanske är läkare och 

ingenjörer. När de sedan kommer till Sverige, så 

räknas inte deras utbildning här. Istället blir de 

tvungna att arbeta som städare eller sjuksköterskor 

fast de kanske har en högre utbildning. Och 

så vill man få det att låta som om det är ett land 

där alla blir lika behandlade. 

– Men folk som kommer från ett annat land 

har inte samma chans att kunna lyckas i det 

svenska samhället som svenskarna själva, som 

är uppväxta här. 


14 

När fakta får ge 

ideologiska låsn 

– Alla skadelindrande åtgärder är absolut inte bra, men man måste kunna få diskutera dem. Det har inte v 

oberoende 2/2006

vika för 

ngar 

arit möjligt under dogmen, säger Björn Johnson. 

Säg namnet Björn Johnson och 

metadonmotståndarna får något 

svart i ögonen. Björn Johnson har 

under de senaste åren klivit fram 

och blivit en av de flitigaste debattörerna, 

och kritikerna av svensk 

narkotikapolitik. Särskilt när det 

gäller läkemedelsassisterad behandling 

(LAB), eller rättare sagt, 

bristen på sådan behandling. 

ÅR 2000 BÖRJADE Björn Johnsson en 

doktorandtjänst på Arbetslivsinstitutet. Han 

skulle skriva om policyspridning och fick ett tips 

från sin syster som läste till socionom att skriva 

om metadon. Han undersökte ämnet och beslutade 

sej för att använda systerns uppslag. 

Hur sprider sej policys? Vad händer när 

policys hamnar i en fientlig miljö. Det var de primära 

frågorna han sökte svar på eftersom hans 

första bok, Policyspridning som översättning: En 

fallstudie av svensk metadonbehandling mot 

heroinnarkomani, var en strikt statsvetenskaplig 

undersökning. Själva frågan, om metadonbehandling 

av heroinister, kom i andra hand, 

men intresset var väckt. 

Det blev en del pengar över från arbetet med 

den första boken och när finansiärerna av den 

hörde av sej och undrade om det skulle bli nåt 

mer, så beslutade sej Björn för att skriva en bok 

till. Den här gången skulle fokus ligga på sakfrågan: 

– Jag fick två månader på mej och skrev färdigt 

den på två och en halv. En professor jag 

känner har sagt att han jobbar som bäst i ett 

tillstånd mellan kraftig irritation och ursinne och 

någonstans där befann jag mej när jag skrev 

boken, Metadon på liv och död : en bok om narkomanvård 

och narkotikapolitik i Sverige. 

BJÖRN VILLE GÖRA den nya boken mer lättläst, 

och tillgänglig än den första: 

– Jag hoppas att den kan spela en roll när det 

gäller att sprida kunskap bland studenter, särskilt 

på socialhögskolorna. Det finns så många 

personer som jobbar inom socialsvängen som 

är negativa till underhållsbehandling. Det finns 

ett motstånd inom systemet. Motståndet varierar 

mycket över landet, och jag tror att det till 

stor del bärs upp av äldre metadonmotståndare 

som nu har ledande positioner. I sin granskning 


Per Sternbeck 


16 

av metadonfrågan har Björn Johnson skaffat sig 

kunskaper och analyser om stora delar av den 

svenska narkotikapolitiken. 

– Det främsta problemet är att missbruksfrågorna 

ligger på både kommuner och landsting, 

vilket ofta leder till att klienter faller mellan 

stolarna. 

– Jag hade hellre sett vården knuten till sjukvården 

än till socialtjänsten. Låt allt ligga under 

samma huvudman. Samla hela missbruksvården 

under ett paraply. Bäst vore det att ha en 

riktig statlig vårdgaranti som innebär att människor 

som söker hjälp verkligen får det inom en 

rimlig tid. 

INSTÄLLNINGEN TILL substitutionsbehandling 

varierar kraftigt från kommun till kommun. På 

vissa platser har man en tillräckligt utbyggd 

underhållsbehandling, på andra håll väljer man 

medvetet bort behandlingsformen: 

– Behandlingen räddar liv och hälsa. Den är 

ekonomiskt och vetenskapligt bevisat effektiv. 

Ändå finns det så stor skepsis kvar. Makthavare 

struntar i fakta och vårdbehov på grund av ideologiska 

låsningar. 

Om ett par år hoppas Björn att det ska finnas 

läkemedelsassisterad behandling på många 

olika platser runt om i landet. Att det ska finnas 

en vårdgaranti från staten precis som i Danmark: 

– Mycket talar nu för kraftigt utbyggda metadon- 

och subutexprogram över hela landet 

eftersom behoven är så stora. Faran med utbyggnad 

är att innehållet i behandlingen blir 

sämre. Man måste kombinera behandlingen med 

en meningsfull tillvaro. Det viktigaste är att få 

folk i sysselsättning och att jobba med återfallsprevention. 

Om man jobbar med nolltolerans 

för återfall som man gör i vissa program så kommer 

man aldrig att få bra resultat. 

Björn är rädd för att det kan bli som i Danmark 

på 70-talet. Då förtidspensionerade man 

nästan alla metadonpatienter. Detta ledde till 

sidomissbruk och senare en självmordsepidemi 

bland patienterna. I Sverige satsade man däremot 

på sysselsättning och arbete. Människor 

överlevde. 

– Jag tror att det kan vara värt att pröva att 

koppla ihop underhållsbehandling med 12stegsbehandling 

samt med sysselsättningsåtgärder 

i t. ex arbetskooperativ, säger Björn. 

BJÖRN JOHNSSON HAR nu börjat titta på 

brukarinflytande: 

– I Hälso- och Sjukvårdslagen står att man 

ska maximera inflytandet för patienten. Det 

borde även gälla patienter som får substitution. 

Valfrihet i vården måste gälla även dessa grupper 

men gör det inte. Jag tror att det är nödvändigt 

med en stark rättighetslagstiftning för 

beroendesjuka människor. Den saknas nu och 

det avspeglar sej tydligt i dessa gruppers utsatta 

situation! 

Björn har tittat på ett antal frågor. Bilden är 

entydig: 

– Brukarinflytandet är sämre nu än på 70talet. 

Då spelade RFHL en betydligt större roll än 

nu. Man var nära lierad med makten, var med i 

alla viktiga utredningar och påverkade rikspolitiken. 

RFHL var först på plats på ett nytt område 

som inte ännu var ”inmutat” ideologiskt. 

För Björn Johnsson framstår 1982 som ett 

år då omsvängningen i narkotikapolitiken slutgiltigt 

slår igenom: 

– Makt och inflytande handlar om att knyta 

allianser mellan makthavare och olika rörelser. 

Det lyckades RNS, FMN och Hassela göra i slutet 

av 70-talet. Man kopplade ihop sej med socialdemokratin 

som var småförtjusta över Hasselas 

socialistiska retorik. RFHL hade förlorat sej i 

sektvänstern och var inte med i matchen. 

SOCIALDEMOKRATERNA vann majoritet. 

Gertrud Sigurdsen blev socialminister. Hon sympatiserade 

med FMN och hade en son som hade 

haft missbruksproblem 

– Det blev hårdare tag som gällde och så har 

det varit sedan dess. Man har arbetat mot visionen 

”det narkotikafria samhället” trots att vetenskapen 

entydigt talar emot det som en möjlighet. 

Det finns inga seriösa forskare som tror 

på ”det narkotikafria samhället”. 

– Visionen har inte varit effektiv för att 

minska antalet missbrukare. Det är en farlig myt 

som omöjliggjort insatser som skulle räddat livet 

på många. Människor som nu istället offrades 

för myten. 

– Alla skadelindrande åtgärder är absolut inte 

bra, men man måste kunna få diskutera dem. 

Det har inte varit möjligt under dogmen. 

Björn Johnson menar att det är mycket viktigt 

att omdefiniera visionen om det narkotikafria 

samhället. 

– Det tror jag att Björn Fries skulle vilja göra. 

Han är mycket kunnig och pragmatisk. Visionen 

börjar bli alltmer urholkad. Se på Morgan 

Johansson. När han tillträdde sa han att det 

narkotikafria samhället skulle vara här inom tio 

år. Alla, från alla läger och partier, skrattade bara 

åt honom, och till slut var han tvungen att ta 

tillbaka uttalandet. Det säger väl en del! 

oberoende 2/2006

Många B- och C-politiker har byggt upp sina karriärer på att vara motståndare till knark och på 

att exploatera utsatta grupper. 

Trots allt menar Björn Johnsson att det finns 

positiva tecken i tiden på det narkotikapolitiska 

området. Sprutbytet som gått igenom, utökad 

underhållsbehandling, ja, hela debattklimatet: 

– Jag har mig veterligen inte blivit kallad drogliberal 

en enda gång trots att jag varit ute i pressen 

mycket. 

– Jämför det med vad som hände de professorer 

som 1997skrev under ett internationellt 

upprop där klargjorde att de inte ställde upp på 

FN:s narkotikakonventioner. De fick schavottera 

och det var ministrar som hoppade på dem och 

krävde avbön. Motståndet beror på att på många 

personer har positioner att försvara. Många Boch 

C-politiker har byggt upp sina karriärer på 

att vara motståndare till knark och på att exploatera 

utsatta grupper. Vem är inte motståndare 

till knark? Det är väl i princip alla. Men vilka 

försvarar narkomaner? Inte många. Jag tycker 

att Jan Emanuel Johansson är ett utmärkt exempel 

på en C-politiker som använder sej av detta 

för att fiska röster. Se bara på hans hemsida som 

uppmanar folk att sätta dit langare i Norrtälje 

(www.sattditlangaren.se). 


18 

Tvång eller 

FÖR 2-3 ÅR SEDAN var det ekonomisk kris hos SiS, Statens Institutionsstyrelse, 

som administrerar de olika LVM-hemmen i Sverige. Kommunerna var 

inte längre villiga att betala vårdavgifterna och placerade i allt mindre grad 

personer på hemmen. Då påbörjade SiS dåvarande generaldirektör Sture Korpi 

en offensiv. Genom en rad debattartiklar försökte han fästa politikernas uppmärksamhet 

på att här fanns en statlig myndighet som blödde ekonomiskt 

och som behövde stöd. Han lyckades. Väldigt bra till och med. 

År 2002 tillträdde Morgan Johansson som socialtjänstminister. På en fråga 

i Aftonbladet om vilka hans drivkrafter var svarade han: 

– Det är så enkelt att jag vill göra nytta, jag vill bli ihågkommen som en 

figur som hade betydelse för andra människor. 

I budgeten 2003 började miljonregnet över SiS, femtio miljoner riktades till 

direkt till myndigheten. Och så har det fortsatt sedan dess. I höstens budget 

fanns en storsatsning på missbrukarvården, under tre år ska 820 miljoner 

fördelas. Tvångsvården, ska få 100 miljoner kronor om året. Resten av pengarna 

ska gå till att subventionera platser inom både slutenvård och öppenvård. 

Den ekonomiska krisen hos SiS borde vara över. 

På regeringens hemsida skriver Morgan Johansson: “Ett samhälle bör bedömas 

utifrån sin förmåga att ta hand om sina mest utsatta medborgare...“ 

I Sverige har vi en situation där det finns många exempel på personer med 

missbruksproblem som nekats frivillig vård och som har tvingats öka takten 

på sitt missbruk för att bli tvångsvårdade. Hur bedömer man ett sånt samhälle? 

Är det rätt att fortsätta ösa pengar över tvångsvården? Vore det inte 

bättre att försöka se till att behoven av frivillig vård blir uppfyllda? 

Samtliga texter: Per Sternbeck 

oberoende 2/2006

vård? 

Två massiva överdoser 

efter LVM 

HÖSTEN 1997 skrevs Björn Fältman ut från 

metadonprogrammet i Lund efter omfattande 

sidomissbruk. Samtidigt anmälde läkaren i programmet 

honom enligt LVM. 

En tid därefter fördes Björn till LVM-hemmet 

Hessleby i Mariannelund. Han påbörjade 

en plågsam avgiftning från både heroin 

och metadon. Han mådde 

mycket, mycket dåligt av abstinensen. 

– Min strategi gick ut på att jag 

skulle bete mig så illa som jag bara 

kunde. Tänkte att jag då skulle komma 

bort från Hessleby. 

BJÖRN MANIPULERADE personalen, 

smugglade in droger och bjöd Björn Fältman. 

andra intagna. 

– Jag drevs av någon sorts tvångsmässigt 

trots. Jag ville förstöra för dom. 

Björn JO-anmälde hemmet. JO-anmälningen 

godtogs och det började ringa journalister 

till Björn som mer än villigt berättade hur illa 

det var ställt på Hessleby. Personalen tog mycket 

illa vid sej och Björn fick som han ville. Han flyttades 

från hemmet och placerades i ett radhus 

nere i Mariannelund: 

– I Mariannelund fanns det en pundarkvart. 

Där bodde jag två dygn efter att jag flyttats från 

själva Hessleby. Sen stack jag och togs av polisen 

nere i Karlshamn. Hessleby ville inte ha mej kvar 

så jag förflyttades. 

HAN SKICKADES från Karlshamn till LVMhemmet 

Gudhem som är en anstalt för mycket 

komplicerade fall. Där satt han tiden ut. När sex 

månader gått hamnade han på gatan, direkt ut i 

missbruk igen: 

– Jag var nära att dö. Jag tog två massiva 

överdoser tiden efter LVM:et. Låg livlös i tre dagar 

på sjukhuset och pendlade mellan liv och 

död. 

IDAG ÄR BJÖRN 51 år gammal och arbetar på 

Dianova, en rörelse med ett stort antal 

behandlingsenheter runt om i Europa: 

– Jag ser med andra ögon på LVM i dag än 

vad jag gjorde då. LVM:et sådde ett frö som 

gjorde att jag är där jag är idag. 


20 

Intagen på LVM-he 

oberoende 2/2006

mmens slasktratt 

VÅREN 2000 VAR Annika Wiklund i mycket 

dåligt skick. Hon hade använt droger under lång 

tid. De senaste fyra åren hade hon kört riktigt 

hårt med amfetamin: 

– Jag var rikspundare på heltid. Var psykotisk 

av drogerna. Jag mådde fruktansvärt dåligt 

men kunde inte sluta. 

Polisen på Annikas hemort och hennes 

mamma skickade in varsin anmälan om 

tvångsvård. Den 11 maj 

2000 hölls rättegången i 

länsrätten. Annika gick 

inte dit. I sin frånvaro 

dömdes hon till vård enligt 

LVM. Några dagar senare 

greps hon av polisen 

och fördes direkt till LVMhemmet 

Ekebylund: 

– Jag var fly förbannad. 

Jag behövde ingen jävla 

tvångsvård och dom kunde fara åt helvete allihop! 

Annika fördes in på intaget, fick ta av sej 

smycken och kläder, fick nya från kriminalvården 

och placerades sedan på en låst avdelning för 

avgiftning. 

ANNIKA AVGIFTADES och så snart hon kom 

ut på öppna avdelningen rymde hon. Hon återvände 

till sin hemort och sitt gamla liv. Efter några 

veckor plockades hon av polisen veckor och 

skjutsades tillbaka till Ekebylund. 

Samma historia upprepades: efter avgiftning 

hamnade hon på öppna avdelningen och stack. 

Ett par veckor på rymmen, sen plockades hon 

ännu en gång av polisen. Denna gång skjutsades 

hon till Runnagården i Örebro. 

– Ångesten fullkomligt rann ur väggarna. 

Man hörde de andras skrik. Jag hamnade på isoleringen 

och skrek som de. Nu har du kommit 

till LVM-hemmens slasktratt, sa personalen åt 

mej, du kan inte sjunka inte lägre. 

Efter ett tag mådde jag jättedåligt psykiskt 

och sökte upp psykiatern för att få prata: 

– Här pratar vi inte, här medicinerar vi! var 

svaret jag fick 

Annika fick gå igenom en intervju som på ett 

strukturerat sätt skulle visa vilken sorts person hon 

”Idag skulle jag säga att det 

var befogat att jag fick ett 

LVM på mej. Det var bra att 

jag rycktes ur miljön jag 

vistades i.” 

var. Hon fick berätta om sina tre senaste månader. 

– Undersökningen visade att jag var en sociopat 

som led av borderline och paranoia. Att 

jag missbrukat tog dom ingen hänsyn till, men 

missbrukare lever ett helt annat liv än de flesta, 

litar inte på någon, måste misstro alla och vara 

stenhård för att överleva. Jag pratade med andra 

tjejer på Runnagården och många hade fått 

samma diagnoser som jag. 

Annika rymde från 

Runnagården på hösten 

2000. Det gick trögt: 

– Det är ett helvete att 

vara på rymmen. Och man 

är så pantad så att man 

åker hem, där polisen känner 

igen en. Men man dras 

till det man känner igen, jag 

ville till mina barn. När 

polisen tog mej ännu en 

gång så bestämde jag mej för att det fick vara 

nog. Jag skulle inte rymma mer. Men jag ville 

inte tillbaks till Runnagården heller. 

HON FICK VÄLJA SJÄLV den här gången. Hon 

valde Fortunagården i Värnamo: 

– Det var mycket mindre och mottagandet 

var ett helt annat. Jag bad dem att inte parata 

om min bakgrund utan att försöka möta mej 

som jag var, där och då. Dom gjorde det, dom 

lyssnade på mej. Dom hade psykolog och psykiater, 

jobbade med att skapa dialog och det fungerade. 

Jag landade. Jag ringde mina barn varje 

dag, började se framåt. 

– Efter att jag varit där en tid så läste kontaktpersonen 

min journal. Hon sa att jag gjort rätt, 

om hon läst journalen från början hade de behandlat 

mej på ett helt annat sätt. 

I januari 2001 slutade LVM:et att gälla och 

Annika fick resa från Fortunagården. 

IDAG ÄR ANNIKA 41 år gammal. Hon arbetar 

med ekonomi och övergripandefrågor inom 

Rainbow, en paraplyorganisation för sju organisationer 

inom missbruksområdet. 

– Idag skulle jag säga att det var befogat att 

jag fick ett LVM på mej. Det var bra att jag rycktes 

ur miljön jag vistades i. 


22 

Stora resurser, dålig 

SEDAN UNGEFÄR ETT år är Annika och Björn 

med i SIS brukarråd. De är de enda deltagarna i 

brukarrådet med egen erfarenhet av tvångsvård. 

Annika berättar om ett behandlingshem med 

närmast obegränsade resurser när det gällde lokaler 

och den yttre miljön: 

– Det var jättetrevligt. Låg vackert. Hade man 

djur kunde man få bo i ett särskilt hus och ha 

med djuret under vistelsen. Problemet var den 

bristande kompetensen hos personalen: 

– Det var enda jobbet på orten. Många av de 

som jobbade där gjorde det inte för att de ville 

utan för att det var enda alternativet. 

– Det fanns en intagen, Margareta, en kvinna 

i 55- årsåldern med alkoholproblem. Hon brukade 

kissa på sej när hon inte söp. Hon skämdes 

för det och gömde undan sina nerkissade trosor 

inne på sitt rum. En dag när vi satt i dagrummet 

kom en av personalen med ett par av hennes stora 

blöta trosor och sa inför alla: “Men Margareta, 

varför gömmer du dina kissiga kalsonger?“ Margareta 

bara reste sig upp och gick. En kort tid 

efteråt rymde hon och fördes tillbaka som ett kolli, 

alldeles söndersupen. Personalen fattade inte hur 

kränkande det var för henne, de fattade inte… 

– JAG KAN HUNDRATALS historier om hur 

jag eller andra blev trampade på. Inte för att personalen 

var elak utan för att de kanske inte borde 

jobba där, kanske inte passar att jobba med 

människor. 

– Det spelar ingen roll hur fina program man 

har, eller hur bra miljön är. Det handlar om personalen, 

deras utbildning och inställning, fortsätter 

Annika och berättar sedan om en kvinna 

som var intagen för alkoholproblem, hade en 

utsliten höft och led av en fruktansvärd värk. 

Men eftersom hon var missbrukare vägrade man 

ge henne starkare värktabletter än Ipren. 

Björn Fältman fyller i: 

– Det här är nåt som jag tror händer på alla 

LVM-hem. Man undermedicinerar för att personerna 

har en beroendeproblematik, och man 

är rädd att de ska missbruka piller. Dessutom 

tycker jag att man ofta är för snabb när det gäller 

nedtrappning och det skapar onödigt lidande. 

Annika tror att tvångsvården har förändrats 

sedan den tid då hon var intagen: 

– Man är ofta för snabb när det gäller nedtrappning oc 

– Det verkar vara lite annorlunda idag. Det 

är nytt folk som tänker annat. Tvångsvården har 

ju fått så mycket kritik både från forskning och 

från kommuner under senare tid. 

BÅDE BJÖRN OCH Annika är tveksamma till 

om LVM-vården träffar rätt. 

– Vi måste fråga oss om LVM fungerar. Fler 

narkotikamissbrukare dör här än i andra länder 

i Europa, säger Björn. Jag tror inte att det är de 

tunga missbrukarna som döms till LVM. Det är 

människor med en annan problematik, Dubbeldiagnoser, 

ätstörningar, sexuella övergrepp, ensamhet, 

det handlar mer om psykvård än om 

missbruk. 

– Missbruket är ett symtom på nåt annat, 

fortsätter han. När hemtjänsten kommer till 

någon gammal person som ligger däckad av alkohol; 

som kanske har gjort på sej och inte klarar 

av någonting, så ligger det väl nära till hands 

att fokusera på missbruket. Det vore kanske 

bättre att se till att personen inte är så ensam och 

isolerad som han/hon är. 

– Det är sån skillnad på nivåerna på 

oberoende 2/2006

personal 

h det skapar onödigt lidande, säger Björn Fältman. 

knarkandet också, fyller Annika i. En person från 

en storstad har garanterat en betydligt längre 

erfarenhet av missbruk än en person som fått ett 

LVM på sej från till exempel Örkelljunga. Det är 

skillnad på vad som räknas som tungt missbruk. 

Trots att båda två så här några år efteråt kan 

känna att de blev hjälpta av att dömas till vård 

har de många förslag på förändringar: 

– SIS program ser bra ut på papper. Vi erbjuder 

12-steg och ditten och datten men det blir 

ingenting av det. Det är oansvarigt att rota i folk 

utan att ha kompetens, anser Annika. 

BÅDA MENAR ATT bemötandet från personalen 

är en viktig sak att jobba med: 

– Man måste bemöta klienterna med respekt, 

som människor, säger Annika. Klienten är 

alltid i underläge, det är en tid av ångest, man 

blir illa behandlad, kränkt. Mest tänker jag på 

dom som inte sa nåt. Som bara led. 

– Jag tror inte att SIS jobbar så mycket med 

missbruk som med intagnas reaktioner på att 

bli inlåsta, menar Björn. Så länge klienten inte är 

tämjd får man stanna längre på låst avdelning. 

FAKTA LVM 

❑ Tvåtusen personer placeras årligen på 

LVM-hem. Av dessa är cirka 30 procent 

kvinnor. 

❑ Behandlingen på samtliga SiS 

institutioner är dels individanpassad, 

dels differentierad efter vissa kriterier: 

kön, ålder, typ av missbruk och våldsbenägenhet. 

Exempel på behandlingsmetoder 

är familje- och nätverksarbete, 

miljöterapi, kognitiv beteendeterapi, 12stegsmodellen 

och individuell samtalsterapi. 

❑ Vård med stöd av LVM varar i 

maximalt sex månader. De flesta lämnar 

SiS institutioner inom tre månader. 

❑ Klienten går oftast vidare till frivilligvård 

utanför SiS. 

❑ SiS verksamhet är finansierad av 

statsanslag och av de vårdavgifter som 

kommunerna betalar. Missbrukarvården 

finansieras till 1/4 av statsbidrag 

❑ De flesta (som jobbar inom SiS) är 

behandlingsassistenter och de allra 

flesta av dem har högskoleutbildning 

inom socialt arbete. Sedan finns 

institutionschefer, psykologer, sjuksköterskor, 

läkare, psykoterapeuter, lärare 

och speciallärare, vaktmästare, administrativ 

personal, kökspersonal och 

lokalvårdare. De flesta av dem jobbar 

aktivt med elever och klienter. SiS 

bedriver kontinuerlig kompetensutveckling 

för all behandlings- samt 

skolpersonal. 

Källa:SIS 

En annan viktig aspekt är tiden. Båda menar 

att tiden i LVM borde kortas och att den mer 

borde inriktas på motivation: 

– Jag återkommer till det. Trappa ner 

beroendemedlet långsammare än nu och jobba 

med motivation under tiden. Man ska inte plåga 

människor som är intagna under tvång, säger 

Björn. 


krönikan 

24 

Tvättade 

pengar på 

Hinseberg 

10-01-06 

För några dagar sen fick jag ett brev från SÄK där det stod att en försändelse 

till mej tagits i beslag av säkerhetsskäl. Jag blev orolig och fick ringa 

upp den SÄK-kille som undertecknat. Han sa: 

– Ja du, du har fått pengar inskickade som är FÄRGADE!! 

Han förklarade vem som skickat in pengarna och att ”detta blir polissak!” 

– Hjälp, tänkte jag, VEM skickar sedlar som är missfärgade till mig? 

Personen SÄK nämnde skulle inte göra så. 

– Får jag se kuvertet och handstilen? frågar jag. 

– ABSOLUT INTE, blir svaret. Brev och pengar ska skickas på analys 

för detta kan vara från ett värdetransportrån. 

(Som då skulle ha misslyckats, men ändå skickar någon pengar till 

mej?) 

Jag ringer upp personen som skickat pengarna och det blir ett GAP- 

SKRATT i luren. Pengarna låg i en plånbok som av misstag hamnat i 

tvättmaskin när jeansen tvättades (sedlarna var lite röda av vatten/tvättmedel). 

Jag får tag på SÄK-killen, talar om att visserligen är pengarna tvättade 

men dom är INTE från något misslyckat rån. Det var inte vad han ville 

höra, utan han sa släpigt: 

– Det var ju vad jag sa till dig! Det var ju inget att oroa sig för! 

– Nu är det väl onödigt att skicka sedlarna till polisen nu när ni vet 

varför dom är lite missfärgade? 

SÄK-killen vägrar böja på nacken: 

– Jag skickar iväg dom ändå. 

21-01-06 

Pengarna som SÄK skickade till Statens Kriminaltekniska Laboratorium, 

SKL, dom fick jag tillbaka i fredags! 

Plit kommer och säger att jag har besök. Jag sa: 

– Visst, visst, va´ roligt! 

(Vi får inga besök på fredagar.) 

Jo, till mottagningen NU skulle jag. Väl där säger centralvakten: 

– Polisen är här. 

Hjälp tänkte jag, vad har jag gjort? Men nej, poliserna sa: 

– Se inte så rädd ut, vi är här för att ge dej pengar. 

Så får jag dom i tvättmaskin tvättade sedlarna, skriver på 2 blanketter 

från polisen, går till ett rum för kvittering. Där får jag ett kvitto, kamrern ett 

kvitto och så ett kvitto kvar i blocket. BRA, Hinsan har gjort sitt! Jag säger 

åt kamrern att sätta in pengarna på mitt konto. Hon i sin tur som har en 

syster som bär posten hit vill också vara viktig. Hon sätter inte in mina 

pengar förrän posten/banken har kontrollerat pengarna ordentligt. När 

jag ifrågasätter om hon får göra så blir svaret: 

– Jag vill vara säker! 

Alltså, SÄKs uppdrag är tillintetgjort och staten, Hinsan får ytterligare 

en summa att betala. Nu ska jag gå och ringa polisen och be dom faxa allt 

från SKL så kanske jag får mina pengar innan muck. Om jag har tur. 

oberoende 2/2006

Lots i systemet 

I slutet av februari bankades det på stora trumman. Lots för livet-projektet, 

som innebär att missbrukare på Sergels Torg i Stockholm söks upp 

och garanteras avgiftning och behandling presenterades som en stor 

framgång. Oberoende har träffat Lotsarna som berättar om både medoch 

motgångar. 

– JAG BRUKAR JÄMFÖRA vårt arbete med en 

organtransplantation. Vi försöker transplantera 

in missbrukare i samhällskroppen igen men samhällskroppen 

gör sitt bästa för att stöta bort det 

främmande elementet från sej. Vår uppgift som 

lotsar är att förhindra bortstötningen. 

Orden är Peter Ohmans. Ja, han heter faktiskt 

Ohman och inte Öhman. Peter är amerikan 

och har jobbat som lots i två månader nu. Anki 

Jonson som sitter bredvid honom har jobbat i 

Lotsprojektet sedan starten. 

Den 18 april 2005 startades ett pilotprojekt. 

Uppsökare med särskilda befogenheter och kanaler 

till avgiftning och behandling, lotsar, skulle 

jobba mot de tunga missbrukarna på Plattan. 

Projektet skulle vara i åtta veckor och man skulle 

lotsa 10 personer i veckan. Det visade sig vara 

svårt. Anki: 

- Vi möttes av en stor skepsis från missbruka- 

rna som trodde att det var en form av tvångsvård. 

Sammanlagt fick lotsarna kontakt med 20 

personer under åtta veckor. Trots att resultatet 

inte infriade förväntningarna på 80 personer så 

gavs klartecken för ytterligare en period om åtta 

veckor. Under den perioden sökte sej fler missbrukare 

till Lotsen. 

– Misstroendet hade försvunnit, berättar 

Anki 

SAMMANLAGT HAR 60 missbrukare sökt sej 

till lotsen som nu betraktas som en ordinarie 

verksamhet. Lotsen har ett nära samarbete med 

stockholmspolisens Plattan-grupp samt med 

landstingets olika enheter som jobbar med avgiftning 

och beroendesjukdomar. 

Lotsarna har starkare mandat än vanliga 

uppsökare. I själva verket fungerar de lika mycket 

Text: 

Per Sternbeck 


26 

som isbrytare som lotsar: 

– Det råder en tröghet i kulturen hos olika 

enheter inom socialtjänsten, i de olika stadsdelarna, 

eller till och med mellan avdelningarna för 

missbruk och ekonomi inom olika stadsdelar, 

berättar Peter 

– Som helhet fungerar socialtjänsten, tycker 

Anki. Många enskilda personer är kanon och 

jobbar mycket flexibelt. Det finns enstaka personer 

som inte fungerar. De kan ställa till stora 

problem. 

DISKUSSIONEN GLIDER alltmer in på systemet. 

Något som Lotsarna verkar ha diskuterat 

mycket sinsemellan: 

– Systemet är uppbyggt på precis samma sätt 

som vilken affär eller kontor som helst, ett 

nummerlappssystem. Ett system där man får 

stryk för att man uppvisar symtom som är ett 

tecken på att man behöver hjälp, säger Peter. 

– Det går så långsamt: det är kontorstid, jullov, 

sportlov, sommarsemester och läkartider. 

Det är ett system som är uppbyggt efter personalens 

sätt att leva istället för efter brukarens 

behov. Ibland skapar socialtjänsten hemlöshet 

genom regelverk som är omöjliga att uppfylla 

för en person i missbruk. Det här diskuterar man 

inte. Det görs mycket analys över enskilda individer 

men litet analys över systemet. Det leder till 

att det blir fel perspektiv. 

TROTS ATT ANKI och Peter upplever att det går 

rätt så bra med Lotsen finns det flera problem 

som hindrar dem från att nå fler människor. Ett 

är att projektet bara gäller personer som kommer 

från Stockholms kommun, ett annat är att 

Lotstiden är för kort och att man inte kan 

komma till lotsen igen om man haft ett återfall: 

– Man kommer in från gatan med ett liv i 

missbruk, avgiftas, behandlas och har ett eget 

boende inom loppet av några månader. Vi kanske 

skulle behöva ett mellanboende så att folk 

hinner varva ner lite och hitta sej själva, säger 

Anki. Det finns mellanboenden nu, men de har 

ingen medicinsk kompetens när det till exempel 

gäller bensnedtrappningar. 

Bristen på avgiftningsplatser är ett annat 

stort problem i Stockholm. 

– Om lotsen skulle hålla sina mål om att ta in 

tio personer i veckan skulle det ordinarie 

avgiftningssystemet slås ut, berättar Anki, då 

skulle bara personer som blivit lotsade få plats. 

– Måndag till torsdag fungerar det att komma 

in på avgiftning, säger Peter. På fredagarna tar de 

inte in någon eftersom det är helgstängt. Kom till- 

baka om två veckor 10.15 är svaret som många 

missbrukare får när de kommer till avgiftningen 

spontant. Det är naturligtvis helt orealistiskt att 

komma med ett sånt svar till en person i missbruk. 

Samtalet glider återigen in på systemet. 

– VI PRATAR SÅ MYCKET om att jobba med 

individen i centrum men i själva verket är det vi 

som befinner oss i centrum och individen som 

får flänga som ett torrt skinn mellan våra olika 

avdelningar. Lägg sedan till polis, kriminalvård, 

sjukvård… 

Peter Ohman tror inte att systemet kan förändra 

sej självt, det finns för mycket byråkrati 

och prestigetänkande inom socialtjänsten. Till det 

ska dessutom läggas alla andra myndigheter. 

Systematiska rättsliga processer skulle hjälpa till: 

– Det finns inga fackföreningar för missbrukare, 

alltså måste problemen föras upp på en 

rättslig och politisk nivå. Länsrätten måste se 

trender i form av ökade anmälningar men det 

kommer inte in anmälningar eftersom missbrukare 

och hemlösa sällan orkar skriva anmälningar 

och överklaganden. 

– VI UTVÄRDERAR klienten och behandlar honom 

men systemet utvärderas inte, kvalitetssäkras 

inte, förändras inte, säger Anki 

– Man skulle anställa en sociolog, en 

utvärderare som kartlade kundens, brukarens, 

upplevelse av systemet. Nu blir det så att vi som 

jobbar inom systemet utvärderar varandra och 

vi tycker nästan alltid, av någon underlig anledning, 

att vi gör ett väldigt bra jobb, säger Peter 

lite självironiskt och fortsätter: 

– Som utlänning tycker jag att Sverige lever på 

gamla meriter. Man byggde upp detta fantastiska 

välfärdssystem en gång i tiden. Det fungerade så 

länge man pumpade in pengar i det, men det gör 

man inte längre och därför fungerar det inte. 

När jag jobbade i en av stadsdelarna så gick 

vår vårdbudget till inackorderingshem, inte till 

behandling. 

– Det visar sej också tydligt med metadonprogrammen, 

fyller Anki i. När man ställdes in 

på metadon förut fick man bo på ett hem en 

månad under kontrollerade former för att 

minska risken för återfall. Nu gör man inte det. 

Nu förväntas individen att klara av det själv eftersom 

det blir för dyrt. Man förklarar detta med 

att man vill öka individens ”integritet”. 

– Det där är ett mönster som irriterar mej, 

säger Peter. Förändringar som görs som en följd 

av ekonomiska nedskärningar förklaras som förbättringar... 

oberoende 2/2006

FAKTA LOTSPROJEKTET 

❑ Stockholms socialborgarråd, länspolismästare 

och landstingsrådet i Stockholms 

län, har tillsammans med regeringens 

narkotikasamordnare Björn Fries tagit initiativ 

för att stoppa de öppna drogarenorna i 

Stockholm. 

❑ Vintern 2004/2005 tillsattes en arbetsgrupp 

med uppgift att ta fram ett förslag till åtgärder 

mot de öppna drogarenorna. 

❑ Arbetsgruppens förslag utmynnade i ”Lots 

för livet” som innebär att de berörda aktörerna 

samordnar sina insatser så att narkotikamissbrukare 

som befinner sig på någon av 

drogarenorna får tillgång till vård och behandling 

på ett smidigt och lättillgängligt sätt. 

❑ Målgruppen är tunga narkotikamissbrukare, 

kända av polisen, folkbokförda i Stockholms 

län 

Trots att Anki och Peter upplever att det går rätt så bra med Lotsen finns det flera problem som 

hindrar dem från att nå fler människor. FOTO: PER STERNBECK 


28 

Text: 

Per Sternbeck 

Sabas långa väg 

Saba Selassie bodde i fem år i Portugal i slutet på 90-talet och början på 

2000-talet. Hon missbrukade heroin under nästan hela tiden. Nu är hon 

tillbaks i Sverige och kan jämföra de två ländernas social- och narkotikapolitik. 

SABA SELASSIE, 44, är en riktig berättare. 

När två timmar gått så undrar man vart tiden 

tog vägen. Orden forsar ur henne: 

– 1997 hamnade jag i ett krisläge. Jag hade 

ingen kontakt med mitt barn, ingen bostad. Jag 

var tvungen att lägga av, men för mej höll det 

inte att lägga av i Sverige. Får man minsta lilla 

infall, så sticker man ju. Det finns inget som hindrar. 

Samma år hittade Sabas pappa en broschyr 

från Le Patriarch, en organisation som driver 

olika behandlingscenter för narkomaner runt 

om i Europa. 

– Jag hade några riktigt nära vänner men 

allihop var fast i missbruk. Ibland ville jag bara 

ge upp, gå i kloster, sitta på kåken, så varför inte 

Patriarch? 

De som stod mej nära sa: ”Saba, det är ju ett 

arbetsläger det är nog inte din grej” Men jag struntade 

i vad det var, jag ville bara bort, långt bort. 

oberoende 2/2006

till oberoende 

Sedan jag pratat med Patriarch tog det tre veckor, 

sen satt jag på planet ner. 

I Portugal använder 2 miljoner människor 

hasch. Det finns 150 000 heroinmissbrukare. 

Heroinisterna utgör 1,4 procent av Portugals befolkning 

på 11 miljoner. Den portugisiska staten 

satsar mycket på metadonprogram för att få 

heroinister tillbaka till samhället. 2001 

avkriminaliserades narkotika för eget bruk. En av 

anledningarna var att tömma fängelserna som då 

var överfulla av narkotikaberoende personer. 

REDAN SOM BARN testade Saba olika berusningsmedel. 

– Jag hann med mellanöl några år, och brass 

och piller. Jag såg inte det som illegalt, det var 

roliga grejer bara. Jag var ihop med en kille som 

dealade brass. Han hade fått opium av sin kran 

och jag testade det när jag var 14. När jag sen 

testade horse var det som att komma i hamn. 

Det blev dagligen rätt omgående. 

Redan 1979 blev Saba sjuk. Hon fick hepatit 

och stafylokocker på hjärtklaffen och blev inlagd 

på Roslagstull. Efter det dömdes hon till tvångsvård: 

– Det var en chockupplevelse att vara på 

Hassela. Så mycket onödiga övertramp. Man är 

ju så instabil och osäker som tonåring ändå och 

att ha de där jävla bulldozrarna som manglade 

en. Det gjorde mej helt övertygad att om det var 

socialt och etablerat att vara som dom, då ville 

jag hellre vara narkoman. 

1980 fyllde Saba 20 år och kunde inte längre 

tvångsvårdas. Hon fortsatte med heroin: 


30 

Saba gjorde halvhjärtade försök på motivationshem, med Anonyma Narkomaner, men det fungerar inte. 

FOTO: LASSE HONKANEN 

– Hela tiden hade jag den där känslan av att 

”jag grejar det här”. Det fanns inte i min skalle att 

det skulle kunna sluta dåligt, det skulle sluta på 

nåt annat vis, ett bra vis! 

SABA BLEV TILLSAMMANS med en man, den 

enda hon kände som inte var tung missbrukare. 

Hon blev gravid, tog paus från heroinet med 

hjälp av hostmediciner och kodeinpreparat. På 

Luciadagen 1985 föddes Jasmine: 

– Jag har aldrig varit den där tjejen som 

drömt om bebisar och så. Jag hade gjort ett an- 

tal aborter men beslutade mej för att föda Jasmine. 

Jag har aldrig mått så bra som under graviditeten 

och när hon sen kom, lukten av henne, 

hela hon, det var så häftigt! 

– När jag miste henne kände jag mej så maktlös. 

Det var den första knäcken. Jag var inne på 

en bana som jag inte kunde vinna. Jag började 

inse det, men det tog ju nästan tio år till innan 

det började hända nåt 

JASMINES PAPPA förändrades under graviditeten. 

Han blev svartsjuk och våldsam. Saba 

oberoende 2/2006

var tvungen att fly med Jasmine. Hon bodde hos 

sin mamma i Sumpan och hos kompisar. Hon 

tände på igen för att orka: 

– Det var ju det absolut dummaste jag 

kunde gjort. Man har ju ingenting som stöder 

en när man börjar missbruka som småbarnsmamma. 

– Jag lämnade Jasmine till min mamma för 

att tända av. Under den tiden lämnade min 

mamma bort Jasmine till myndigheterna. Jag 

vågade inte ta upp kampen. Jag hade Hassela i 

färskt minne. Jag vägrade att sätta mej i någon 

beroendeposition igen. Hassela stod för samhället 

för mej och det var ju rena skräcken så det 

tog en bit in på 90-talet innan jag själv tog kontakt 

med samhället och med henne. 

FÖR SABAS DEL stod det klart att det var 

heroinets fel att hon blivit av med Jasmine. Den 

logiska konsekvensen för henne var att byta drog: 

– Jag fick en ”smart idé” om att sadla om till 

amfetamin istället. Och bytte umgängeskrets. 

Från de äldre godmodiga heroinisterna till de 

småpsykotiska tjackisarna. Det var en upplevelse 

i sej själv. Det var en helt annan verklighet, två 

helt olika planeter. Jag förvandlades till ett asocialt 

nattdjur. Blev misstänksam, aggressiv, manipulativ, 

gjorde fula saker mot människor i min närhet. 

Det kunde inte bli värre. Jag hade alltid varit 

en reko tjej. Det var min stolthet men självkänslan 

försvann under de där åren. Jag började tvivla 

på att jag hade ett lyckligt slut. 

Saba gjorde halvhjärtade försök på 

motivationshem, med Anonyma Narkomaner, 

men det fungerar inte. Men så hittade hennes 

pappa lappen från Patriarch på gatan. 

SABA KOM NER till behandlingscentret i södra 

Frankrike. Hon blev närmast överfallen: 

– Det var så lite tjejer där. Man blev alltid 

övervakad av alla svältfödda snubbar. Det blev 

helt outhärdligt att vara måltavla för allt det där. 

Jag höll på att freaka. Jag var ju ändå 36. Jag var 

där för att jag var trött på hur jag levt, inte för att 

träffa killar som nosade mej i nacken eller petade 

mej i rumpan. 

Saba blev av ren överlevnadsinstinkt tillsammans 

med Elder, en portugis, för att vara upptagen. 

Trots problemen lärde hon sej ändå en hel 

del under tiden på Patriarch 

– Det var ju lilla lumpen, inte duscha längre 

än fem minuter, bädda sängen och vara välkammad 

och klar på en kvart på morgonen. Jag fick 

in de grundläggande sociala grejerna, som jag 

aldrig lärt mej förr. Jag lärde mej att göra sysslor 

även fast jag inte tyckte de var roliga, passa tider, 

det är ju ett måste för att leva. Det fanns inte i 

mej, inte ens en bacill... 

Saba och Elder bröt upp från Patriarch efter 

ett år. De flyttade till hans mamma som bodde i 

en liten småstad norr om Lissabon. 

I mitten av 2001 avkriminaliserade Portugal 

innehav av mindre mängder narkotika för eget 

bruk. Om polisen träffade på en person som hade 

en mindre mängd narkotika så var detta inget 

brott, utan polisen skulle slussa över personen till 

IDT som är den portugisiska socialtjänsten med 

inriktning på droger och drogberoende. Där fick 

personen träffa en socialarbetare och man skulle 

gemensamt hitta en behandlingsplan för att 

komma ut ur missbruket. Narkotika skulle enligt 

den nya lagen beslagtas av polisen men i praktiken 

fick personen behålla narkotikan för att bespara 

polismännen en massa byråkratiskt pappersarbete. 

Narkomanerna på gatan märke inte just någon 

skillnad. Jakten från polisen fortsatte som 

innan. 

DEN FÖRSTA TIDEN i Portugal var Saba och 

Elder drogfria. Sen tog de någon gång i månaden, 

sedan varje helg, efter ett år var det varje 

dag: 

– Vi jobbade dygnet runt. Jag städade trappor, 

han var i byggsvängen. Till slut jobbade jag 

i byggsvängen med honom, blandade cement och 

bar tegel. Skillnaden var att jag fick hälften i lön 

eftersom jag var kvinna. Han kunde inte spara 

heroin till dan efter, varje dag startades på noll. 

När man är ung kan man jobba när man är 

abstinent, men inte när man är 37. Det blev ohållbart. 

Saba sökte sej till ett privat behandlingshem. 

Elder till ett annat: 

– Det kostade hundra spänn i inskrivningsavgift 

att komma in. Man fick lite piller mot 

abstinensen de första 14 dagarna. Sedan var det 

bara att gå ut och tigga på gatorna, varje dag; ny 

by, ny stadsdel. Man dammsög allt. Vi drog iväg 

tidigt på morgonen indelade i grupper två och 

två, tre och tre. Vi skulle dra in en viss summa 

varje dag genom att tigga småpengar på gatan, 

och försöka snacka till oss större pengar hos firmor 

och affärer. 

SABA OCH ELDER avbröt sina ”behandlingar” 

och åkte till Algarvekusten där det var lätt att få 

jobb. De jobbade i städ- och restaurangbranschen. 

Men Saba hade inga papper. Restaurangen 

hon jobbade på utnyttjade det genom att inte ge 

henne lön. Hon slutade jobba. Utan jobb, inga 


32 

pengar. Utan pengar, ingen bostad. De började 

med heroin igen. Överlevde genom att stjäla. 

ELDER FÖRÄNDRADES. Började gömma heroin 

för att ha själv. De separerade. Han åkte 

hem till mamma. Saba drog vidare till Setobal, 

en industristad söder om Lissabon. Där överlevde 

hon genom att visa bilister lediga parkeringsplatser: 

– De minst driftiga knarkarna överlever på 

det viset. Det finns parkering för var tionde bil så 

man håller sig på en parkering och visar var det 

finns platser lediga. Sen håller man koll på bilarna 

så att ingen bryter sej in och för det tar 

man betalt. 

I Portugal köper man ”doser” med brunt heroin 

och mängden är ca 0,1 gram per dos. Beslag 

av vitt heroin är extremt sällsynta. För 0,1 gram 

brunt heroin betalar man 5 euro (ca 45 svenska 

kronor) och priset för ett gram är runt 30-45 euro 

(cirka 265-395 svenska kronor). 

Det är väldigt svårt att dö av en överdos heroin 

i Portugal eftersom kvalitén och renheten är 

så pass låg. Uppskattningsvis någonstans mellan 

oberoende 2/2006

5-10 procent. Vid kilobeslag av heroin har man 

uppmätt en renhet på ca 30 procent. 

SABA FINANSIERADE heroinet men inte 

mycket mer: 

– Jag var jämt hungrig. Heroinet var billigt 

men fruktansvärt dåligt. Jag fick peta i mig fem 

gram om dagen där nere och det har jag inte 

varit i närheten av i Sverige. 

– Man jobbade häcken av sej för så jävla dåligt 

horse. Inte ens de bästa vännerna backade 

för att blåsa varann. Vi var fyra personer som 

bodde i ett övergivet hyreshus på samma våning. 

Det blev väl äckligt för mej. Det var råttorna 

paradis. Istället för att kastas i containers 

så slängdes soporna utanför dörren. De hade 

inte betalat för vatten men de gick in och sket i 

badrummet i alla fall. Till slut började dom skita 

överallt. Det var misär. Jag hämtade 35- 40 liter 

vatten var tredje dag och tvättade mej och mina 

kläder. Jag försökte få andra att göra likadant 

men… 

– Det gick mej på nerverna så småningom. 

Alltid vara hungrig, drifta ihop till knark som 


34 

var rena skiten och umgås med människor som 

var vidriga . Jag hade stuckit från Sverige och 

mina vänner och kom till ett ställe som var 25 

gånger värre. 

SABA TRÄFFADE EN kompis som gått med i 

ett statligt utbildningsprogram och hade sökt 

metadon. Saba bestämde sej för att göra likadant. 

Hon åkte till en annan stad. Fick träffa en 

kurator och efter två dagar fick hon hämta första 

dosen: 

– Jag hade ju kunnat åka hem där, men jag 

kände att jag ville ha med mej nåt schysst hem. 

Samtidigt med metadonprogrammet startade 

utbildningsprogrammet: 

– När man började fick man en typ av lön, 

det var vissa timmar teori, psykologi och hygien, 

men största delen var yrkesutbildning ute hos 

vanliga firmor. Jag valde trädgårdsarbete: 

– Efter en tid kunde jag hyra ett rum och bli 

självständig. Jag kom ifrån de där människorna 

jag bott med och levde ett normalt liv, och det 

var så jävla skönt! 

Det som fick igång den slutliga processen med 

mej själv var att det var stenhårda regler på skolan: 

Första gången du avviker, lämnar positivt 

urinprov eller uppträder dåligt så blir du av med 

bidraget. Jag fick behålla metadonet, men all annan 

trygghet försvann och det var bra för mej. 

För första gången i hela mitt liv ställde jag mej 

själv mot väggen och frågade: Är det värt att 

mista allt bara för att få fortsätta att hazzla på 

helgerna? Var jag beredd att 

offra allt igen för de där jävla 

fixarna? Nej, det var jag inte! 

För första gången gick jag 

aktivt in för att inte få återfall. 

Utbildningen varade i ett 

år. Saba fick ta emot diplomet 

som visade att hon genomgått 

den och det kändes 

som en seger. 

HON FICK HÖRA att hennes 

pappa var sjuk och att 

hennes dotter hade börjat 

strula i Sverige. Hon åkte till 

Stockholm julen 2002 och var 

hemma i två veckor: 

–Jag träffade polare i 

svängen och det väckte inget 

sug! Jag hade förändrats! 

Saba åkte tillbaks till Portugal 

men det var nog: 

– Jag kände bara: Vad gör 

jag här? Det var dags att åka hem för gott. 

Sverige och Portugal är som natt och dag: 

– Jag tycker att folk har det bra i Sverige. Jag 

blev förbannad när jag kom tillbaks: Det var värsta 

gnället och alla tyckte att det var så bra i Portugal 

medan det bara var en massa krav här. Det är 

så konstigt: Man gör vad som helst för en fix, då 

kan man kompromissa. Men om man ska ändra 

sitt liv till det bättre då kompromissar man inte, 

då blir man förnärmad av allt. Jag hade velat se 

hur de hade mått därnere, hur de hade klarat sej! 

– Det enda som är bättre där är att det går 

mycket snabbare med metadonet. Å andra sidan 

kan det gå för fort. Jag träffade en tjej som använt 

heroin i ett halvår och gått på metadon i två. 

Staten satsar mycket på metadon i Portugal. 

Det finns många olika projekt, även i små städer: 

– De vill att knarkarna ska tillbaks in i samhället. 

I varenda liten byhåla med 25 – 30 hus 

finns det heroinister, berättar Saba, hälften av 

ungarna tar heroin. Precis som det finns a-lagare 

hos oss finns det horsare där. 

Till metadonprogrammen kopplas 

yrkesutbildningar med, i allmänhet, lågavlönade 

kroppsarbeten. Till skillnad från Sverige är det 

lätt att få jobb i Portugal, även som före detta 

narkoman. Trots alla svårigheter och tunga upplevelser 

ångrar inte Saba tiden i Portugal: 

– Den fick mej att komma till insikt om vad 

som är viktigt och värt någonting! 

Vissa citat och fakta är hämtade från en 

artikel skriven av Fredric Ring. 

FAKTA NARKOTIKA I PORTUGAL 

❑ Portugal är Västeuropas fattigaste land. Staten spelar liten 

roll i det sociala arbetet. Det finns kommunala mottagningar 

där man får hjälp att gå med i metadonprogram eller 

tabletter för nedtrappning i hemmet. Familjen är skyddsnätet. 

Om man inte har någon familj får man förlita sig på 

kyrkan eller välgörenhet. 

❑ Smittspridningen av HIV och hepatit är mycket stor. 

Man planerar därför att inrätta injektionsrum i stor skala 

❑ Droger som dominerar är hasch, brunt heroin, kokain 

och syntetiska droger. Narkotika som amfetamin, 

Rohypnol och vitt heroin är väldigt sällsynta. 

❑ Ca 2 miljoner portugiser använder hasch. Priset är så 

pass lågt att det inte kostar mer än att en vanlig fattig student 

har råd. Med rätt kontakter kan priset på ett kilo hasch 

ligga på ca 500 svenska kronor! (i Sverige får man bara ca 5- 

6 gram för 500 kr) 

oberoende 2/2006

Varför får vi inte 

hjälpa barnen i Asien? 

JAG SATT INTAGEN på Hallanstaltens A- avdelning 

samtidigt som flodvågskatastrofen drabbade 

Thailand och Sydostasien. Idén föddes att skänka 

pengar från tomburkar till behövande i Asien. Idén 

kom till när en av kyrkans besöksgrupper var på 

besök, och den bottnade i att vi intagna inte hade 

någon möjlighet att få ut panten pa våra PETflaskor 

och returburkar då kioskinnehavaren vägrade 

att lösa in våra returglas. Detta medförde 

tydligen för mycket jobb för honom. 

En godhjärtad och omtänksam kvinna från 

den församling som besökte oss erbjöd sig att ta 

med sig ett par säckar varje gång och att panta 

dessa samt se till att det kom några olika fadderbarn 

tillgodo: Fadderbarn vi själva skulle ha möjlighet 

att välja ut och som vi intagna på A-huset 

skulle få följa och hjälpa till ett liv med möjlighet 

till studier och så vidare. Klartecken gavs från personal 

på A-huset och allt såg ut att lösa sig. 

Men tyvärr visade det sig att det blev stopp i 

centralvakten när säckarna skulle bäras ut och 

att säckarna ej fick lämna anstalten. De intagna 

får inte ha några ekonomiska transaktioner med 

kyrkan löd motiveringen. 

DET ÄR SYND, för idag hamnar burkar och 

flaskor vanemässigt i hushållssoporna på Hall och 

Håga, då det inte finns någon möjlighet att göra 

sig av med dom. Därmed går hundratals, om inte 

tusentals, kronor till spillo varje vecka. Pengar som 

hade kunnat förbättra livsvillkoren för barn runt 

om i världen som då skulle haft en chans att slippa 

att hamna i prostitution och kriminalitet. 

Jag tycker det är tråkigt när vi som är skurkar 

i samhällets ögon inte får hjälpa till med en 

sådan här sak som bara skulle få positiva effekter 

för såväl den lilla människan som på miljön. 

Patte O, f.d fånge 283-03 på Hall 

Ingemar Rexed är död 

EFTER EN LÄNGRE tids sjukdom har Ingemar 

Rexed avlidit. Ingemar var jurist, och 

han slutade sin långa yrkeskarriär som domare. 

Han var också RFHLs första medlem 

när förbundets bildades 1965 och han var en 

av våra tidiga förbundsordfö-randen. 

Oavsett var han verkade var han RFHL 

och sina ideal om humanism och rättvisa 

trogen. 

Ingemar tog sig an många uppgifter, 

bland annat att bevaka den dåliga 

bevisvärderingen i narkotikamål, han drev 

frågan om polisvåld och han engagerade 

sig i lagstiftningsfrågor inom narkotikaområdet. 

Han var aktiv i arbete inom HAI, 

Health Action International, både nationellt 

och internationellt, för att bevaka patient- 

säkerhetsfrågor i förhållande till läkemedelsindustrin. 

En stridbar person som Ingemar skaffade 

sig både många fiender och många vänner. 

Fienderna fanns bland hans meningsmotståndare. 

Han fick ibland betala ett högt 

pris för att stå för sina ideal och det priset 

var han villig att betala. 

Ingemar var en trofast och innerlig människa 

som skaffade vänner som ofta kom att 

följa honom under många år av livet. Och 

det är vi, alla hans vänner, som kommer att 

sakna hans vänskap och kämparglöd. 

Med Ingemars död försvinner en viktig 

länk till RFHLs historia men också till hela 

narkotikapolitikens. 

Sonja Wallbom 

debatt 


ev och debatt 

36 

”Kriminalvården idag 

”Om man lyssnar på justitieminister Bodström, så får man intrycket av en hårt arbetande vårdpersonal 

som med för lite betalt och ständig underbemanning för en tröstlös kamp mot påtända fångar.” 

oberoende 2/2006

är totalt havererad” 

EFTER ATT HA PRATAT med min mor insåg jag 

att vanligt folk inte har en aning om vad som försiggår 

på anstalterna runt om i Sverige. 

”Hårdare tag” och ”Mer behandlingsinriktad 

vård” och nu senast, det diffusa förslaget om ett så 

kallat ”belöningssystem” är i sanningens namn bara 

ett sätt att fixa röster och tigga mera pengar. Lägger 

man till ”säkerhetsförbättringar” och påståenden 

om att narkotikabekämpningen är en ständig 

kamp så kan man mjölka lite mer och vinna röster 

inför valet och skapa en allmän vanföreställning 

om att större delen av Sveriges fångar sätter nålar 

i armarna och röker hasch som om det vore tobak! 

Men hur ser det då ut på anstalterna? Hårdare 

klimat mellan fångarna och vårdarna är en logisk 

konsekvens förstås. Telefonkontakten med anhöriga 

beviljas om säkerheten inte äventyras. Vad nu 

ett telefonsamtal kan 

vara för risk finns det 

hittills ingen konkret 

händelse som visar. 

Åh, visst ja, Hallhändelsen, 

men stopp 

ett tag! Det var ju vårdpersonal 

som… Nåja, 

enklast är att kollektivbestraffa 

alla fångar och 

upprört hävda att narkotika 

och bristande säkerhet till följd av pengabrist 

gjorde att denna spektakulära utbrytning 

kunde ske. Detta visade sej vara genialt eftersom 

stämningarna i samhället redan under en längre 

tid piskats upp till något som närmast skulle kunna 

kallas hets mot folkgrupp om det varit en etnisk 

grupp som utsatts på samma sätt. 

HUR SER DÅ VÅRDEN ut som idag ska skall 

både återanpassa och vara narkotikaförebyggande 

och ”avtändande”? 

Om man lyssnar på till exempel advokat, förlåt, 

justitieminister Bodström, så får man intrycket 

av en hårt arbetande vårdpersonal som med för 

lite betalt och ständig underbemanning för en tröstlös 

kamp mot påtända fångar.(Knarket på anstalterna 

tycks bero på brister i säkerheten enligt justitieministern). 

Nå, jag är själv en så kallad kåkfarare och har 

levt på anstalt sen slutet av 80-talet fram till dags 

”Helt ärligt kan jag säga att 

narkotikan i verkligheten inte alls 

’flödar’ in. Den har aldrig gjort det 

och kommer sannolikt inte att göra 

det framledes heller. ” 

datum. Jag kan tydligt se att de hårdare tagen har 

lett till ett ännu större gap mellan intagen/vårdare. 

Detta beror nog inte på fångens ovilja att försöka 

förändra sig, utan snarare på det förakt och de 

ständiga kränkningar som smugit sej in i dagens 

fängelse. Det finns en ständigt pockande rädsla för 

att göra för ”lite” mot narkotikaflödet och därmed 

riskera att vårdaren ifrågasätts. Det beror nog också 

på att ingen riktigt vet vad som är det rätta sättet att 

jobba på, återanpassa eller låsa in? För säkerhets 

skull låser man in, för det primära är måste ju vara 

att 1: Skydda samhället. 2: Verkställa det straff som 

domstolen utmätt, nämligen frihetsberövandet. 

HELT ÄRLIGT KAN JAG säga att narkotikan i 

verkligheten inte alls ”flödar” in. Den har aldrig 

gjort det och kommer sannolikt inte att göra det 

framledes heller. En viss minskning har skett, kanske 

10 – 20 procent på 

tio år, men det beror nog 

på att andelen narkomaner 

dels minskat och 

dels blivit äldre och klokare. 

Det är också en följd 

av den kulturförändring 

som skett i och med att 

rån/misshandelsbrott 

nu är lika vanliga som 

bilstölder/”pundarbrott” var för fem år sedan. Det 

är inte längre renodlade narkomaner som sitter på 

kåken. 

Det har också gjort att strafftiderna i snitt blivit 

längre. På min avdelning ligger straffsnittet nu 

på cirka tre år, att jämföra med år 2000 då ett års 

straff fortfarande var långt. Jag vill nog påstå att 

hetskampanjerna för att skrämma fram en massa 

pengar och politiska sympatier, bär stor skuld till 

att kriminalvården idag är totalt havererad och 

förakt och kränkningar är vardagsmat. 

NU SKA MAN KANSKE inte lyssna på mej. Jag är 

ju ”bara” intagen. Kompetensen/vården är väl av 

högsta kvalitet. Det borde jag förvänta mej eftersom 

jag berövats rätten till mitt liv och inte vet vad 

som är bäst för mej, åtminstone inte under tiden 

jag är i fängelse. Tiden efter verkställigheten då? – 

Tja, det är ju inte kriminalvårdens ansvar – eller? 

Tommy, Storboda 

debatt 


läst 

38 

Nya infallsvinklar 

SVERIGE STÅR INFÖR nya utmaningar och 

nya beslut om alkohol och alkoholpolitiken. Det 

är inte lätt. Lars Åke Augustsson har angripit 

frågan utifrån begreppet ”frihet” och har i 

reportageform skrivit en bok som ställer frågorna, 

för resone- 

mangen men överlåter 

åt läsaren att 

finna svaren. 

Han frågar sig 

ur samhälls- och 

individperspektiv 

vari friheten består 

FULL FRIHET – ALKO- 

HOLEN OCH MAKTEN 

ÖVER VÅRA LIV 

Lars Åke Augustsson 

Leopard Förlag 2006 

i att kunna köpa och konsumera alkohol. Och 

vem tjänar på den och vem tar ansvar för konsekvenserna 

av alkoholkonsumtionen? Vi dricker 

mer än någonsin i Sverige och vi har möjlighet 

att legalt föra in allt större mängder alkohol. 

Mycket av den säljs på en svart marknad. 

Så vad ska vi med vårt försäljningsmonopol? 

Är det inte bättre att alla kan köpa vin på ICA? 

Och är det inte bara förmynderi och dubbelmoral 

att hålla fast vid monopolet? 

Särskilt som detta monopol agerar som försvarare 

av restriktioner och folknykterhet här 

hemma, men står för en aggressiv marknadsföring 

utanför våra gränser, t ex när det gäller att 

tjäna pengar på Absolut Vodka, en internationell 

storsäljare. 

Och vems frihet försvarar vi när någon mejas 

ner av en rattfull bilist eller när ett barn skräms 

från vettet av en onykter förälder? 

LARS ÅKE AUGUSTSSON beskriver alkoholfrågan 

utifrån EU, ett land som Sverige, en stad, 

en arbetsplats, en ölproducent, sig själv och andra 

enskilda individer och lyckas genom det vrida 

och förändra fokus många varv. 

Alkoholfrågan är för stor och för viktig för 

att bara hanteras av en handfull politiker och 

intressenter. Och det är i det sammanhanget 

Lägga 

av 

Lars Åke Augustsson angriper alkoholfrågan 

utifrån frihetsbegreppet. 

FOTO: Mårten Gudmundhs. 

denna bok kommer in. Lars Åke Augustsson utmanar 

invanda tankesätt och uppmanar fler att 

ta aktiv ställning. Jag har inte blivit klarare i mitt 

eget ställningstagande till svensk alkoholpolitik 

efter att ha läst den. Men jag tycker mig ha fått 

ett otal ingångar till nya tankar och fortsatt debatt 

i ämnet. 

Sonja Wallbom 

– en skrift från RFHL om hur man slutar med piller 

Författare: Monica Brundin Pris: 10 kronor + porto 

Beställ på tel: 08 – 545 560 60 eller e-post: info@rfhl.se 

oberoende 2/2006

Tack och hej... 

Detta nummer är det sista som vi är redaktörer för. Det har varit 

två intressanta och roliga år med Oberoende. 

Vi önskar den nya redaktören lycka till och tackar förbundet och 

läsarna för den här tiden. 

/ Marco Espvall och Jörgen Hassler 

GÅ MED I RFHL! 

❑ Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få gratis 

prenumeration på oberoende 

❑ Jag är arbetslös eller sitter på institution och vill 

bli medlem och få prenumeration för 25 kr/år 

❑ Endast prenumerera på oberoende för 145 kr. 

❑ Jag prenumererar redan, men har bytt till nedanstående 

adress 

Namn:.................................................. 

Adress:................................................ 

Ort:...................................................... 

Telefon:...................E-post............................ 

oberoende 

Frankeras ej 

Porto betalt 

Svarspost 

Kundnummer: 

118044101 

110 34 STOCKHOLM 

RFHL 


40 

FÖRBUNDSKANSLI 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm, 

tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66, 

e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se 

LÄNSAVDELNING 

RFHL-Norrbotten 

Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

LOKALAVDELNINGAR 

Eskilstuna c/o hittrich, Hedensö-Sibirien 

635 17 Näshulta, e-post: christina.hittrich@rfhl.se 

Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg (Seminariegatan 

3) 

tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42 

e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com, 

hemsida: www.rfhl-goteborg.com 

Jönköping Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping, 

tel/fax 036-12 39 38 (kansliet) 

036-19 07 76 (läkemedelsfrågor) 

e-post: rfhl.jonkoping@telia.com, 

Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona 

tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

www.rfhl.se/blekingegardar 

Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna, 

tel: 0980-15478 

Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor) 

fax: 0920-22 89 49 

e-post: lulea@rfhl.se 

www.rfhl.se/lulea 

Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11) 

tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02 

e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com 

www.rfhl.info 

Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08 

Skövde tel: 070-651 58 98 

Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66 

e-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

Stockholm Afrikanska systerföreningen, Bergshöjden 

58, 174 45 Sundbyberg, tel: 0737-63 03 40 

Stockholm Kamratföreningen Metadon Subutex, 

KMS, Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

tel: 08-545 560 60 

Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala 

tel : 018-12 44 22 

e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala 

Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås. 

tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16. 

e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia 

OMBUD 

Eskilstuna Christina Hittrich, tel: 070-798 79 88 

Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136 

Karlstad Kenneth Larsson, tel: 0768-39 61 60 

Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77 

Ljusne Håkan Fredriksson, tel: 0270-671 20 

Lomma Roland Sjöberg, tel: 040-41 46 88 

Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel: 031-16 10 56 

Nyköping Thomas Bengtsson, tel: 0735-81 78 93 

Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99 

Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85 

Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20 

Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21 

Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25 

Östersund Kerstin Olsson, tel: 063-381 44 

BEHANDLINGSHEM 

Skede Klockaregård Pl 3169, 574 93 Vetlanda 

tel: 0383-513 85, e-post: klockis@swipnet.se, 

hemsida: www.klockis.se 

Iris Utvecklingscenter Mullsjö 

Box 113, 565 23 Mullsjö, (Hablahester Bjurbäck), 

tel: 0392-375 00, fax: 0392-37502 

Storgatan 42, 740 81 Grillby, tel 0171-47 12 40 

Iris utvecklingscenter Göteborg 

Götabergsgatan 20, 411 34 Göteborg 

tel: 031-708 32 40, fax: 031-708 32 41 

Iris utvecklingscenter Stockholm 

V. Långgatan 54, 111 29 Stockholm, 

tel: 08-402 68 61, fax: 08-402 68 69 

e-post: info@irisutvecklingscenter.se 

FAMILJEVÅRD 

RFHL Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36, 

371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar 

RFHL Värmlandsgårdar Kolvgatan 5, 

653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171 

fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se 

hemsida: www.varmlandsgardar.se 

Österlenfamiljer c/o RFHL Uti Lund, Box 1636, 

221 01 Lund, 046-15 80 06, 

e-post: osterlenfamiljer@lund.telia.mail.com 

hemsida: www.rfhl.info 

KOOPERATIV 

Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn, 

08-552 414 00, fax 08-552 410 65. 

e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se 

oberoende 2/2006

Både frisk och sjuk - RFHL

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?