Kulturinstitutioner - kris och förnyelse - Framtidens kultur

måste regler och traditioner för yttrandefriheten t.ex. i konstnärliga och kulturella institutioner utformas för
ett tänkt konfliktperspektiv. (när ska de annars användas?)
I ett konglomerat med en samordnande tjänsteman mellan institutionerna och styrelsen kan det hela bli
mycket suddigt. Det hör till yttrandefrihetens grundregler att nyckelsituationen ska vara mycket tydlig, det handlar
ju om gränser. Och alla inblandade ska veta priset för att överskrida en gräns. Men vem företräder t.ex. en
kulturdirektör? Är han eller hon företrädare för den politiska makten eller för den konstnärliga integriteten?
Svaret är: ingen vet, det är kanske det som är meningen?
Efter mer än tjugo år som chef i offentlig förvaltning kan jag konstatera att det politiska arbetet i grunden
ändrat karaktär och att det nu rekryteras helt andra personer till politiska uppdrag än tidigare.
Egentligen finns det två typer av politiker. Vi har politiker som vill förändra samhället genom att peka på
ett olöst problem eller ett reformområde och sedan övertyga allmänheten och politiker i andra partier om att
de gemensamma resurserna ska mobiliseras för att lösa problemet och eventuellt därigenom förändra samhället.
Detta var den klassiska politikerrollen under uppbyggnaden av välfärdsstaten. I kulturtredningen från
1972 finns en självmedvetenhet: nu blir också kulturpolitiken ett särskilt reformområde.
Den andra politikerrollen är mindre glamorös och har kommit att dominera efter decennier av nedskärningar
i offentlig sektor. Den rollen ger politiker som borrar sig inåt i verksamheterna och vill visa sin
handlingskraft genom att förändra ramarna inifrån. Problemet är att detta inifrån med nödvändighet berör
också kärnan i verksamheten och därigenom påverkar den grundläggande integriteten.
I den första politikerrollen är gränserna, umgängesreglerna mellan styrelse och chefer i princip klara eller
har alla förutsättningar att vara det. Men det andra fallet är svårare.
Starka verksamhetsföreträdare och chefer med stor integritet kan uppfattas som hinder för politikerna att
fullgöra uppdraget, så som det har kommit att uppfattas. En stark och drivande politiker tycker sig behöva
utveckla kunskaper som kan matcha och t.o.m. konkurrera med verksamhetschefernas.
Det leder till konflikter eller till att de verksamhetsansvariga abdikerar; politikerna får ta ansvaret i alla
bemärkelser. Utåt får det till följd att det blir politikerna som får försvara verksamheten, med de allt större
brister som följer av besparingarna. Jag säger bara: titta på Göteborg!
Kulturen/konsten är inget neutralt serviceområde, där man alltid kan diskutera om man ska göra si eller
så, diskutera kvalitet hit eller dit. Staten eller kommunen äger inte innehållet i kulturverksamheten, deras
dimridåer kan heller inte dölja någonting. Det konstnärliga eller kulturella innehållet har sin integritet. En
teater eller en konsthall kan vara kommunal, men en teaterföreställning eller en konstutställning kan inte
vara det.
Med den utveckling vi har nu kommer politikerna farligt nära själva kärnan i den konstnärliga kommunikationen.
Pengar, framför allt bristen på pengar, kan ursäkta nästan allt, och naturligtvis är det det föregivna
behovet av ökad ekonomisk styrning som är politikernas bananskal in i verksamheten. Men jag tror de ska
akta sig. Här är det inte en gradfråga utan en avgörande gräns som berörs. Och den gränsen ska vara tydlig.
Visserligen har det under en följd av år arbetats på att lösa upp den gränsen med allt suddigare administrativa
strukturer och allt fegare och alltmer opportunistiska politiker som säger sig vilja så väl och alltmer
begärligt tafsar på den konstnärliga integriteten.
Självklart kommer denna situation att påverka rekryteringen av chefer. Ett gammalt talesätt lyder: ”Där
det inte finns någon åklagare finns det inget brott.” Därför kan ett kulturkommunalråd svara så här på frågan
om vilken chef man söker till en stor institution: ”Vi söker en samarbetsperson, en som gillar läget.”
Kan vi lära något av Aisipos fabel om tuppen och räven? I fabeln, som jag minns den, råkar tuppen och
räven i diskussion. De argumenterar allt högljuddare, och tuppen sväller av stolthet: ”Min röst är ändå starkast.
När diskussionen är över är det ändå jag som gal.”
Men både tuppen och räven vet innerst inne att räven när som helst kan bita huvudet av tuppen, medan
tuppen inte kan bita huvudet av räven. I en konflikt mellan styrelse och chef är det chefen – tuppen – som
tar de största riskerna och får betala det högsta priset.
Sid 8 Kulturinstitutioner – kris och förnyelse.