Kapitel 4 - Esplanaden

Förord 

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net 

Artificiellt liv kallas studiet av artificiella system som uppvisar beteenden 

som är karaktäristiska för naturliga levande system. Målet med denna relativt 

unga vetenskap är att skapa liv, men inte i ett provrör utan i en dator. Detta 

bygger på ansatsen att livets kärna inte är en organisms fysiska beståndsdelar 

utan informationen om hur den är organiserad. 

På universitet och högskolor världen över sitter dagens Frankensteinar och 

försöker skapa sina egna datorbaserade monster. Åtskilliga intressanta 

framsteg har gjorts inom detta område där biologin möter datorvärlden. Det 

finns en fascinerande vision om att artificiellt liv i framtiden kan komma att 

utgöra ett hot mot mänskligheten. Minst lika fascinerande är den möda som 

så många människor lägger ner för att påskynda denna utveckling. 

Människans gamla dröm om att skapa liv är hägrande nära. 

Boken har ett ben inom ämnet artificiellt liv och ett ben i Hollywood och som 

alla vet väger alltid Hollywood tyngst. Bokens syfte är främst att roa, men 

också att få läsaren att drägla över det fantasieggande ämne som kallas 

artificiellt liv. 

Slut på reklamen, nu börjar filmen. 

-4- 


-5-


"En ny artform frambringad av människan kommer att vara ett långt mer 

betydelsefullt och intressant studieobjekt än ytterligare en art som läggs till 

den oändliga raden av redan registrerade arter." 

Charles Darwin 

citat ur boken "Om arternas uppkomst genom naturligt urval" 

-6- 


-7-

Kapitel 1 


Bläckfisken omslöt den försvarslösa forskningsubåten med sina grova 

sugkoppsarmar. I kontrast till djuphavsmörkret blev ljuskäglorna från 

ubåtens strålkastare skarpa som laserstrålar. Allteftersom bläckfisken vände 

och vred på farkosten följde ljuskäglorna med, vilket fick spektaklet att likna 

en snurrande åkattraktion på ett kvällsöppet nöjesfält. Odjurets tentakler 

trevade sig fram längs skrovet för att hitta något som föll den i smaken, men 

dess tveksamhet avslöjade att undervattensskepp inte ingick i dess 

vardagskost. Dess stora ögon begrundade farkosten och verkade fastna för 

det lilla runda fönstret vid sidan, genom vars glas den kunde se en man stå 

och skrika. 

"Aaaaaaaaaaah!" 

"Hur går det? Fågel, fisk eller mittemellan?" 

"Det går fisk! Det tjänare inget till! Han blir bara mer intresserad om jag 

skriker. Och dessutom blir jag hes i halsen." 

"Strunta i din hals nu! Vi kan väl först och främst tänka på att inte bli 

uppätna!" 

"Skrik du isåfall om du inte bryr dig om din hals! Jag är helt slut!" 

Bläckfisken roterade runt ubåten ytterligare ett halvt varv, varpå en 

strålkastare knäcktes. Dess lampa slocknade omedelbart och den trasiga 

lyktan sjönk sakta ner i det glupska mörkret. Havsmonstret släppte hastigt 

greppet om ubåten, vilket fick farkosten i sin nyvunna frihet att gunga fram 

och tillbaka ett tag innan den stabiliserade sig. Sedan blev det påtagligt tyst. 

"Jag orkar inte med många svängar till. Jag känner mig sjösjuk." 

"Dito." 

"Vänta förresten! Det är ju helt tyst! Tror du han har lämnat oss?" 

"Det verkar så! Vi kan kolla! Var är sidofönstret? Jag blir så desorienterad av 

alla turer." 

"Rakt ovanför dig." 

"Ja, där är det ja! Det verkar inte finnas någon bläckfisk åt det hållet 

iallafall." 

"Stämmer! Det verkar hoppfullt." 

"Han kanske svalde strålkastaren och insåg att ubåten inte var något ätbart." 

"Ja, eller så kanske han svalde strålkastaren och skadade sig så att han dog." 

"Coolt, monstret dog! Hoppas att det stämmer. Sätt dig på sätet igen så 

fortsätter vi neråt medan vi har tid." 

"Var är mitt säte?" 

"Där på väggen. Vi måste nog vrida på ubåten innan vi kan sätta oss igen." 

-8- 


Plötsligt skrek metallskrovet till i protest mot den stöt som fick ubåten att 

tumla runt. Skriket övergick till ljudet av plåt som knycklades ihop, ungefär 

som lätet från en bilkross i händerna på en maffioso. 

"Där är han! " 

"Livs levande live!" 

Bläckfiskens tandade gap blottades till de båda upptäcksresandenas 

förskräckelse. Det symmetriska mönstret av tusentals jämnstora tänder 

avbröts av de två enorma hörntänderna. Med ett kraftfullt hugg attackerade 

den fönstret, men utan att lyckas brisera glaset. Två tydliga 

stenskottsliknande sprickmönster visade var på det skyddande glaset som 

hörntänderna hade landat. 

"Jag orkar inte med det här!" 

"Han är smart! Han har fattat att det är vi som är godbitarna och att 

metallhöljet bara är en presentförpackning." 

"Och att fönstret är dörren in." 

Bläckfisken högg till en andra gång mot glaset, som höll även för detta 

försök. Två nya stjärnformade ärr blev det tillfälliga delresultatet. 

"Jag tror inte vi klarar det. Han kommer sätta tänderna i oss." 

"Bläckfiskar har inga tänder. Det kan väl inte vara en bläckfisk?" 

"Vem har sagt att det är en bläckfisk?" 

Med en överljudisk smäll sprängdes fönstret av det tredje hugget varpå vatten 

exploderade in i ubåten och fyllde den på en bråkdel av en sekund. De båda 

resenärernas bröstkorgar trycktes omedelbart samman, vilket ledde till en 

snabb död endast några sekunder senare. Det sista de såg i denna grymma 

värld var hur bläckfisken tryckte sig in i ubåten med överraskande smidighet. 

En ung brunhårig kvinna och en äldre man med virrigt grått hår applåderade 

ivrigt åt de båda ubåtsförarna, som höll på att ta av sig sin virtual realityutrustning. 

"Vår färd gick inte så bra visst", sade Axel Schmeckebier, "undrar vem som 

bläckfisken åt upp först av oss?" 

"Mig", sade Klemens Zeller, "det sista jag såg innan jag dog var när han bet 

mig i foten precis när han kom in i kabyssen." 

"Coolt! Men det blev visst inte som vi hade planerat", sade Axel och tittade 

lite förläget bort mot professor Schröder, som tillhörde samma generation 

som Axels föräldrar. Egentligen var han mest förlägen inför Renate, kvinnan 

vid professorns sida, eftersom hon var just kvinna. Axel kände sig alltid 

förlägen i närheten av denna typ av varelser. Nu hade han dock jobbat med 

Renate i två år så all ursprunglig blyghet hade gått bort, men trots det kunde 

han inte skaka bort känslan att det var lite pinsamt att bli uppäten inför 

henne. Axel var i gott sällskap av sin kollega Klemens som var, om möjligt, 

-9-


ännu längre från hederstiteln Casanova. Ingen kunde beskylla någon av dem 

för att ansvarslöst strö sin vildhavre för vinden. Det verkade vila en sensuell 

förbannelse över datorkillar som Axel och Klemens, även om det 

kompenserades med att de hade lätt för att få välbetalda jobb. Videojockeyna 

på MTV sög åt sig all sexuell attraktionsförmåga som svarta hål och lämnade 

bara kvar en sensuellfri, men gigahertz-fylld värld att leva i. Men, man kunde 

ha mycket kul med gigahertz också. 

"Ni var jättemodiga", sade Renate, "som små söta kaniner." 

Axel rodnade medan Klemens log självsäkert eftersom han lyckades med 

prestationen att missa ironin i Renates beröm. 

"Jag är en kanin att lita på!", sade Klemens och log självsäkert en kort stund 

innan han insåg själv hur löjligt det lät "Vänta, du var ironisk!", sade 

Klemens. 

"Du är en sådan människokännare!", svarade Renate och skrattade varmt. 

Denna gången fattade Klemens ironin direkt eftersom han visste att han inte 

var speciellt bra på att tolka andras känslor och tonlägen. Men han var inte 

speciellt ledsen över det, eftersom han tyckte det var en typiskt kvinnlig 

egenskap. Klemens bekymmer var, liksom för Axel, snarare hur han skulle 

kunna slå en bro över till den förstående kvinnliga halvan av jordklotet. I 

stort sett vilken representant som helst från den feminina jordhalvan var 

välkommen och jättegärna Renate själv. De båda rymdintresserade 

kompisarna Klemens och Axel brukade beskriva henne som kvinnan med 

universums snyggaste Hale-Boppar, fast bara när hon inte var där givetvis. 

Klemens insåg att det var omöjligt att få Renate, eftersom han visste att hon 

såg dem som väldigt omogna. Det var heller inget som bekymrade honom 

eftersom han hade en lång lista av obesvarade kärlekar, där Renate inte ens 

fanns bland topp tio. Hon var däremot överst på listan över Klemens 

kvinnliga kompisar och dessutom den enda. 

Klemens lade ner sina VR-glasögonen bredvid en av datorskärmarna vid 

kontrollbordet och råkade nästan välta ur Renates kaffe över den allmänna 

oredan. 

"Hoppsan!", sade Renate och hann snabbt få ut ena handen och rädda kaffet 

från att rinna ut över alla anteckningspapper, pennor, miniräknare och 

skrivarpapper som låg i en enda röra på bordet. Renate lät blicken glida ner 

på sina fötter där hon noterade att det var lika illa ställt på golvet. Hon 

sparkade in en kabel under bordet så att den gjorde sällskap med övriga 

sladdar i den stora ormgropen under bordet. De hade satt upp kabelstegar 

längs väggarna i början, men de hade snabbt blivit fulla och nu i stressen 

drog de bara sladdarna hipp som happ. "Här är ganska stökigt", konstaterade 

Renate torrt för sig själv. 

"Det var snopet att ni blev uppätna direkt i början av er inspektionsrunda", 

-10- 


sade professor Kurt Schröder. "Ni skulle ju inspektera sektor tre, men nu blev 

ni uppätna halvvägs ner till botten, så vi fick inte se något." 

"Vi kanske måste skaffa oss något vapen av något slag", sade Klemens 

entusiastiskt, "till exempel en megablaster som de har i filmen Terror Blood 

3." 

"Ja, det kanske kan vara en idé för framtiden", svarade professor Schröder 

med tankarna på annat håll, "men hursomhelst vad jag tänkte säga var 

att...(tystnad)...Vad var det jag skulle säga egentligen?" 

"Jag tror att du var på väg att kommentera inspektionsrundan", hjälpte 

Renate. 

"Ja just det, ni blev uppätna! Så var det! Jo, vad jag tänkte säga var att även 

om ni blev uppätna så är det inte så farligt. Tvärtom, är det en succé! Jag 

skall ett samtal och sedan ses vi ses i fikarummet om tio minuter." 

Professor Schröder, chef för utvecklingsavdelningen för artificiellt liv inom 

världens största nöjessajtföretag WeAreVR, kilade iväg med muntra steg. 

Vad han nyss hade fått se hade gjort honom överlycklig, men också lite 

rådvill eftersom det hade gått så fort. Nu var han tvungen att bestämma sig 

för vad som skulle göras härnäst. Han stannade upp och försökte minns vart 

han var på väg och efter en snabb kontemplation fortsatte han in på kontoret. 

Företaget WeAreVR drev virtuella nöjesvärldar som man kunde koppla upp 

sig mot via nätet. WeAreVR var världens största Virtual Realityvärldsoperatör 

och därmed också det största nöjessajtföretaget alla 

kategorier. Världen över kunde människor sätta på sig sina VR-glasögon 

samt tillhörande VR-handskar och VR-vristband och sedan ta sig in i önskad 

virtuell miljö. Väl uppkopplad till en virtuell värld gick det inte att skilja den 

åt från en verklig. Fjärran var den tid då datorgrafiken var kantig och då det 

hackade när man rörde sig, iallafall med WeAreVR:s monsterdatorer. Det 

berodde givetvis även på vad besökaren hade för dator hemma och vilken 

slags uppkoppling. Dessutom gick det inte att undvika regelbundna 

datorkrascher, där den virtuella världen plötsligt fastnade i ett stillbildsfoto 

eller helt enkelt försvann med ett kryptiskt felmeddelande. Mänskligheten 

kunde skapa många avancerade ting, men en dator som inte kraschade vara 

fortfarande en ouppnåelig dröm. Men så länge man inte avbröts av 

datorkrascher var det dock som att ge sig in i en annan verklighet. Man 

kunde träffa andra människor, se träden svaja i vinden och klättra upp i dem 

om man hade lust, klappa kossorna på ängen eller själv vara en kossa och 

klappa tillbaks. Man kunde åka ut i rymden, ner i djuphavet, ha sex, döda 

monster, sväva, åka utomlands, vara president eller åka tillbaka i tiden till 

stenåldern, andra världskriget (Stalingrad 43 var mycket populärt och 

välgjort) eller transformera sig själv till älg och försöka undvika att bli dödad 

-11


under jaktsäsong. Kort sagt: du kunde vara när, var, vem eller vad du ville. 

Eller som WeAreVR:s engelska reklamslogan löd: "Don't be yourself. Be 

what you want to be." 

Sedan ett år tillbaka hade WeAreVR dessutom inlett en helt ny 

vidareutveckling av VR-tjänsterna, nämligen Remotely Operated Vehicles 

(ROV). ROV:ar var helt enkelt fjärrstyrda robotar, vilket i sig själv inte var 

något nytt. Sedan länge hade ROV:ar använts för att ersätta människan i 

farliga och krävande miljöer, som t.ex. för att desarmera bomber eller för att 

göra underhålls- och inspektionsarbete under vattnet. Vad WeAreVR hade 

gjort var att lansera en helt ny tjänst där vem som helst kunde koppla upp sig 

via nätet och hyra en ROV:ar enbart för att roa sig på en annan plats än där 

deras kropp befann sig. Det hade direkt blivit en succé och det nya 

affärssegmentet expanderade kraftigt. Världen över fanns allt fler företag 

som hyrde ut specialkonstruerade ROV:ar till ständigt fler kunder. 

Konkurrensen var hård, men WeAreVR satsade kraftigt och var därför även 

störst på detta område. Numera var det möjligt för en kund i t.ex. Vignola i 

Italien, att ta på sig sin VR-utrustning och koppla upp sig till en ROVuthyrare 

i New York. Sedan kunde kunden bege sig ut på shoppingrunda 

längs Femte Avenyn. Det fanns flera olika märken av ROV:ar att välja 

mellan, där minimiutrustningen vanligtvis utgjordes av videokameror för 

seendet, mikrofoner som öron och en högtalare som mun monterade på en 

gående fjärrmanövererade robot. När kunden i Vignola vred på huvudet, vred 

roboten samtidigt sitt huvud i New York. ROV:en gick, tittade och talade helt 

efter hur kunden rörde sig och pratade i Vignola. På så vis kunde man gå runt 

och shoppa och sedan skicka hem varorna med posten, eller gå på konserter, 

besöka katastrofplatser eller bara ut och turista en kväll på andra sidan 

jordklotet. Det var härmed möjligt för själen att resa utan att behöva ta med 

sig sin kropp, vilket hade skapat ett helt nytt marknadssegment inom 

turistbranschen med timslångs mikroresor. Marknaden för ROV:ar ökade 

hela tiden med nya förbättrade och specialiserade versioner av robotar. 

Dessutom ökade antalet ROV-uthyrare, som fanns i såväl de största städerna 

som under vattenytan, vid vulkaner och ett flertal på månen. Särskilt det 

sistnämda stället var populärt, eftersom alla ville gå på månen minst en gång 

i sitt liv. 

Folk spenderade allt mer tid på WeAreVR:s alla olika tjänster. Inget annat 

databasföretag kunde konkurrera med WeAreVR. Hjärnan bakom allt var 

Wolfgang Pforten, en äldre datanörd från Berlin, som i sin ungdom startade 

WeAreVR, men som snart fick hoppa av sina datateknikstudier för att hinna 

med sitt företags explosionsartade tillväxt. Wolfgang Pforten var en man med 

långsiktiga framtidsprognoser, vilka förvisso inte alltid var helt korrekta, men 

som alltid fick en stor publik när han förmedlade dem. Han försökte tala så 

-12- 


ofta som möjligt i medierna för att framstå som en framtidsguru och därmed 

skapa den livsnödvändiga hitech-imagen för WeAreVR:s tjänster och aktier. 

På grund av sitt företags storlek mottogs hans uttalanden väl, snarare som 

profetior än som de gissningar de egentligen var. Likt en shaman försökte 

han se in i framtiden och lyssna på framtidsandarna som bodde i allt från 

datorprogram till höghastighetståg, alltmedan folkets representanter 

nyhetsjournalisterna lyssnade andäktigt och trummade vidare till resten av 

stammen vad herr Pforten hade sett. Liksom i gamla tider var det viktigare 

med sättet det sades än innehållet i profetiorna. Förr var det viktigt att byns 

medicinmän hoppade runt bland rökelse och hojtade besvärjelser med slutna 

ögon, medan dagens kloka män var tvungna att visa en virtuell 

rekonstruktion av framtiden medan de repetera de senaste tekniska 

modeorden som magiska mantran. Dessutom var en guru tvungen att tro på 

en totalt omvälvande framtid och inte bara på några sövande marginella 

förändringar. Om ett konkurrerande företags portalfigur trodde att vart hem 

skulle ha tre datorer i genomsnitt i framtiden så trodde herr Pforten att varje 

klädesplagg skulle innehålla minst fyra mikrochip om några år. Det var en 

kamp att ständigt ligga i täten som framtidsorakel, men Wolfgang Pforten 

tyckte om sin roll som shaman och det tyckte tydligen även folk i allmänhet 

att döma av WeAreVR:s höga börskurs. Herr Pforten fick lön för mödan. 

Han var väldigt rik, närmare bestämt världens rikaste eller näst rikaste 

beroende på dagskursen på börsen. Men han slog sig inte till ro med vad han 

hade utan var ständigt på jakt efter nya inkomstkällor, varför mycket av 

vinsten plöjdes ner i forskning och utveckling. En av de mest lovande nya 

satsningarna var utvecklingsavdelningen för artificiellt liv, med andra ord 

professor Schröders avdelning. 

Professorn kom inrusande i fikarummet där de övriga ingenjörerna satt och 

småpratade medan de väntade på att mötet skulle börja. Egentligen fanns det 

ingen anledning för honom att fara fram som en virvelvind, men han var så 

ivrig på grund av det senaste resultatet. 

"Okej", tog professor Schröder ton, "det går som ni har märkt mycket bättre 

än vi hade kunnat förutse. Faktum är att varje vecka har vi kunnat iaktta en 

ny och intelligentare livsform i EcoSea. Men det vi såg nyss, det där 

bläckfiskliknande monstret, det slår alla rekord! De väsen vi har sett innan 

har varit fiskar, sälar som alla har varit ganska intelligenta, men det här liknar 

ju ingenting. Det måste ju ändå varit en utvecklingsprocess som pågått länge. 

Hur har vi kunnat missa den innan?" 

"Vi måste tänka på att EcoSea är gigantiskt stort", sade Renate, "när vi gör 

våra inspektionsrundor så måste vi ha tur för att upptäcka en viss specifik art. 

De flesta ser vi troligtvis inte. Det är ju inte lättare att hitta något i EcoSea än 

-13


i en lika stor bit av ett riktigt hav. Tvärtom är det svårare efter som 

evolutionen i EcoSea går i turbofart jämfört med i verkligheten. Vi hinner 

inte med helt enkelt." 

"Det är skitcoolt", sade Klemens och nickade långsamt med huvudet, "vi har 

missat en hel bläckfisk. Wow!" 

"Javisst", sade Renate, "jag håller helt med att det är fascinerande. Det 

indikerar att evolutionshastigheten går mycket fortare än vad vi trodde 

möjligt." 

"Stämmer!", sade professor Schröder och reflekterade en kort sekund utan 

framgång vad han skulle säg härnäst, "jag skulle säga någonting men jag 

kommer inte på vad." 

"Jo, du skulle säga troligtvis vad vi skall göra nu. Vad är nästa etapp?", 

bistod Axel. 

"Ja just det. Vad jag skulle säga var att bläckfisken är ett bevis för att vi nu 

kommit så långt att det är dags att presentera vårt resultat. Därför ringde jag 

nyss till herr Pfortens sekreterare och bokade in en tid. Han kommer hit 

klockan 15 prick imorgon för att personligen ta del av resultaten." 

"Ursäkta", sade Klemens, "men är vi verkligen klara? Jag har inte hunnit 

programmera klart slussarna. Och Axel är inte mer än halvvägs med sitt 

feldetektorprogram." 

"Jag håller med dig Klemens", svarade professor Schröder, "men vi hinner 

inte med allt vi skulle vilja. Vi måste ha ut EcoSea på marknaden så fort som 

möjligt så att vi kan börja tjäna in pengar. Vi har en stor, men dock 

begränsad budget." 

"Vi får priotera säkerheten", sade Renate, "vi satsar på att bli färdiga med allt 

som har med säkerhet att göra så får vi lämna mindre akuta program till 

senare." 

"Hoppas våra säkerhetsprogram är buggfria", sade Klemens, "annars kommer 

det att gå fisk." 

"Nej var lugn, det kommer gå fågel.", sade Axel. 

"Vad då fisk och fågel?", frågade professor Schröder förvirrat. 

"Det är bara Axel och Klemens internslang", förklarade Renate moderligt, 

"de har massa konstiga ord för sig. Som det där med Hale-Bopp till 

exempel." 

Axel gapade av förvåning och blev alldeles röd i ansiktet. Klemens fnissade 

och tittade förläget ner i bordet. 

-14- 



Väggen sprängdes och hela rummet fylldes av pulveriserad betong som lade 

sig som en tjock dimma. Johan försökte se Lotus genom den 

ogenomträngliga röken, men utan framgång. Han trevade med ena handen 

som en blind man och fick tag i något mänskligt. 

"Är du okej Lotus?" 

"Ja visst, ingen fara." 

Röken lättade gradvis allteftersom betongpartiklarna sjönk till golvet och 

efter ett tag kunde han återigen se Lotus ansikte. Han såg oskadad ut, men 

han hade blivit helt gråpudrad av betongmolnet. Johan kollade snabbt över 

sig själv och noterade att han själv däremot hade blivit träffad i axeln. Blod 

färgade hans kamouflageuniform mörkröd och fläcken fortsatte att växa. 

"Okej, sprängladdningen lyckades.", sade Lotus och tittade på det nyblivna 

hålet i betongväggen, "Släng snabbt in en handgranat genom hålet." 

Johan lossade den enda kvarvarande handgranaten från sitt bälte och drog ur 

säkringen. Han lättade på dess handtag för att antända handgranaten och efter 

två långa sekunder slängde han in den genom hålet och tryckte sig snabbt 

upp mot väggen. Handgranaten exploderade sekunden senare varpå 

metallsplitter spreds ut genom hålet och perforerade väggen mitt emot. 

"Okej, vi går in", sade Lotus. 

Lotus dök in genom hålet och Johan följde snabbt efter. Fönstrena i det nya 

rummet var helt utblåsta. Två blodiga människokroppar med förvridna 

lemmar låg på det annars tomma betongsterila golvet. En bortsprängd 

oidentifierbar kroppsdel i form av en köttslamsa låg intill bortre väggen. Det 

gick inte att se vilken av de två kropparna den en gång hade tillhört. De gick 

sakta över rummet skjutklara med kpistarna och spända som en fiendepluton 

som tar sig över ett vietnamesiskt risfält. En av de två kropparna gnydde till, 

vilket omedelbart besvarades av Johans automatkarbin med en skottsalva i 

bröstet och en i huvudet. 

"Lugn Johan", sade Lotus utan att stanna upp, "du måste spara på ammo." 

De nådde den dörrlösa utgången på andra sidan rummet och ställde sig på var 

sin sida. 

"Har du en handgranat?" 

"Nix det var den sista." 

"Fan, jag har inte heller några kvar. Johan, jag räknar till tre. På tre går vi 

samtidigt genom dörren. Du skjuter allt som rör sig på höger sida och jag allt 

på vänster. Beredd?" 

Johan nickade sammanbitet. 

"Ett...två...tre!" 

-15-


De tog samtidigt steget över tröskeln. Johan kände det som om han rörde sig 

i slowmotion när han vände sig om åt höger och fick syn på två män som satt 

ihopkrupna på golvet, båda med var sin kpist riktad mot honom. Johan 

siktade snabbt mot en av männen och tryckte av. Plötsligt slets hela världen 

bort framför honom och han befann sig plötsligt hemma i föräldrahemmet i 

villaförorten Bjärred utanför Lund i den verkliga världen. 

"Mamma!", protesterade Johan. 

"Vi måste åka nu om du skall hinna med ditt tåg till Berlin, Johan.", sade 

mamman bestämt. 

Från VR-glasögonen i mammas hand hördes smatter av kpistar. Ljus från 

glasögonen flimrade mot mammas jeans och ljudet av Lotus klagan hördes 

svagt: "Johan, fan gör något, skjut!". Mer smatter av kpistar blandade sig 

med Lotus "Jag dör Johan!" innan det blev tyst. 

"Morsan för fan, du kunde ha sagt till istället för riva av mig glasögonen. Vi 

höll på att ta rekord i Sarajevo Snipers och nu dog vi helt i onödan. Fan 

morsan!" 

"Om vi skall hinna köra dig till stationen i Lund så måste vi åka nu!", bet 

modern ifrån sig surt. 

"Okej, jag skall bara stänga av", sade Johan och slet åt sig glasögonen och 

gick igenom menyerna. "Thank you for playing Sarajevo Snipers from 

WeAreVR. Do you really want to quit?". Johan pekade med sitt finger på 

"Yes" och tog av sig glasögonen, handskarna och vristbanden. Telefonen 

ringde och Johan lyfte efter första signalen. 

"Vad fan sysslade du med?", frågade Lotus surt. 

"Morsan kom in och ryckte av mig glasögonen precis när jag vände mig åt 

höger. Hon är helt otrolig." 

"Nu missade vi rekordet!", klagade Lotus. 

"Jag vet, hon är som hon är. Det skall bli otroligt skönt att flytta." 

"Ja, det kan jag tänka." 

"För övrigt måste jag dra nu. Vi måste köra för att hinna med tåget till Berlin. 

Det var det morsan så smidigt försökte säga." 

"Bra, det tåget får du absolut inte missa. Det skall bli skitkul att träffa dig på 

riktigt." 

"Ja det blir första gången. Du får säkert nog av mig efter ett tag." 

"Jag har redan nog! Men hör av dig när du har kommit hit iallafall. Vi kan ju 

göra ett nytt försök när du är utom räckhåll för din mammas långa arm." 

"Vi hinner nog inte träffas förrän imorgon bitti på kursen." 

"Helt okej", svarade Lotus, "förbered dig på en överraskning imorgon 

förresten". Sedan blev det tyst följt av ett väsande ljud då Lotus andades in 

genom en inhalator för att mildra en uppkommande astmaattack. "Kom ihåg 

Johan", fortsatte Lotus, "en själ kan ha många ansikten." 

-16- 


"Va? Jag fattar ingenting." 

Lotus svarade bara med att skratta. Det var ofta som Lotus sade saker som lät 

som om de kom från en långhårig guru på en bergstopp. Ofta var det kloka 

saker, men som man inte fattade direkt, förutom Lotus själv givetvis. 

"Vad menar du Lotus? Vadå en själ kan ha många ansikten?" 

"Du måste ta tåget nu, Johan. Vi hinner nog inte prata mer." 

"Fan Lotus, nu sade du en sådan där gurugrej bara för att den skall ligga och 

gnaga i mitt huvud." 

"Precis", sade Lotus och flinade. 

"Men jag måste verkligen sticka nu. Vi ses imorgon." 

"Okej, då får du veta." 

Johan slängde ner VR-grejorna i sin väska och skyndade sig ut till bilen. 

Pappan satt redan vid ratten och hans mamma stod och trampade utanför. 

Johan hoppade in och det begav sig iväg direkt. Mamma satt bredvid och 

kommenterade pappa Jörgens körstil genom att regelbundet ropa "Jörgen, se 

upp!". 

Tio minuter senare stod Johan med väskorna i handen vid järnvägscentralen i 

Lund. 

"Har du med dig allt nu? Du har inte glömt något? Har du adressen till ditt 

studentrum, skola och allt det där, och..." 

"Mamma, jag har allt. Lugna dig nu." 

"Och skriv nu och berätta vad som händer. Det kommer bli så spännande. Du 

måste berätta allt." 

"Jaja jag lovar." 

Johan kramade om sina föräldrar en i taget. 

"Kom gärna och hälsa på. Det skulle vara jättetrevligt, men ge mig först lite 

tid att lära känna staden, så jag har något att visa", sade Johan. 

"...ombordstigning på tåg mot Berlin på perrong 4 börjar nu. Avgång om fem 

minuter. Rörelsehindrade kan..." 

"Jag måste dra. Vi ses! Hej då!" 

Johan vinkade adjö och skyndade iväg mot perrong. Mamman och pappa 

Jörgen stod kvar vid bilen. Mamman tittade frågande på Jörgen om de inte 

skulle gå efter Johan och vinka av honom vid perrongen, men Jörgen rynkade 

lätt på pannan och avrådde med en lätt skakning på huvudet, eftersom han 

insåg att det skulle vara påfrestande för deras son. Istället begav de sig till 

bilen. Mamman torkade några tårar när hon satte sig i bilen. 

Johan lämnade in sin resväska till bagageinlämningen. Sin ryggsäck tog han 

med ombord på tåget. Johan kollade på sin platsbiljett. Vagn 8, våning 2. 

-17-


Efter lite letande hittade han sin kupé. Hans tre medresenärer satt redan på 

sina platser. Bredvid Johans säte satt en svart kille och mitt emot satt en 

knubbig asiatisk tjej och en fuskblond dam i mogen ålder. Hela jorden var 

representerad. Ingen verkade känna varandra. Johan hälsade, öppnade sin 

väska och drog ut sina VR-glasögon, ena VR-handsken och en Coca Cola. 

Han öppnade luckan till bagagehyllan, tryckte in sin ryggsäck och stängde 

luckan. Sedan satte han sig till rätta på sitt breda, sköna säte och pluggade in 

sina glasögon och handske. Han lutade stolsryggen så att han satt skönt 

bakåtlutad. Äntligen kunde han slappna av! Han öppnade Coca Cola-burken 

och drack njutningsfullt hela burken på en enda gång. När han hade druckit 

klart gjorde han ett misslyckat försök att ljudlöst rapa i smyg, vilket 

upptäcktes av den knubbiga tjejen mitt som fnissade till. Johan log generat 

tillbaks och satte sedan på sig VR-glasögonen. Han bläddrade igenom 

menyerna och valde "SVT:s nyhetsprogram Rapport, senast uppdaterad 

11.10", d.v.s. 8 minuter gammalt. Johan klickade på programmet, den långa 

versionen, men fick bara "File Not Found" som svar. Han klickade på den 

näst senaste upplagan av Rapport med större framgång. En tågvärdinna kom 

in och kollade att allt stod rätt till. Mest kom hon nog in för att le åt de nya 

medresenärerna. Tåget började röra på sig samtidigt som det första 

nyhetsinlaget visade en LO-arrangerad missnöjesdemonstration i Göteborg. 

Strax avbröts nyhetsinslaget av lokförarens välkomsttal till de nypåstigna. 

Den bildsköne och solbrände lokföraren trädde i VR-glasögonen i sin 

tåguniform och började tala: 

"Välkommen ombord ...(paus)...Johan... på din färd med HansaExpress på 

sträckan ...Lund-Berlin... Färden kommer att ta ...fyra... timmar och ...fyra... 

minuter, vilket ger en beräknad ankomst i ...Berlin... klockan ...16.29... Jag 

hoppas att du har kommit väl tillrätta och har hittat de rekreationsmöjligheter 

som vi har att erbjuda. Tveka annars inte att ta kontakt med din tågvärdinna 

eller bläddra dig igenom de olika menyerna i vår Infobar. Annars ...Johan... 

så kan du alltid nå mig direkt på min personliga kod "lokis". Jag hoppas du 

får en angenäm resa med oss på HansaExpress." 

Lokföraren, som av någon anledning såg ut som den kände norrbottniska 

skådespelaren Henrik Al Askary avslutade med ett Colgate-leende och en lätt 

blinkning mot Johan. Nyhetsbilderna från LO-demonstrationen fortsatte så 

fort Henrik Al Askarys ansikte hade försvunnit. 

"Det är så jäkla orättvist", förklarade en fackledare på makrillstänkande 

göteborgska. 

Tågdunket fick Johan att slumra någon minut senare precis innan han fick 

veta svaret på journalistens utredande fråga: "Vad tycker du om direktörernas 

löner?" 

Trettio minuter senare vaknade Johan upp när tåget saktade in mot 

-18- 


Köpenhamns Huvudbangård. Hans VR-glasögon hade trillat ner på sniskan. 

Med ena ögat såg han hur den lilla knubbiga tjejen och tanten satt och 

pratade mitt emot medan han i sitt andra öga, som fortfarande var täckt av 

VR-glasögonen, kunde se det sista Rapportinslaget, där de frågade en 

handfull folk på gatan om de tyckte bäst om hög eller låg arbetslöshet. Johan 

tog av sig sina glasögon och lutade tillbaka stolen ännu mer. 

Nu skulle han studera tre år i Berlin vid TU, Technische Univsersität Berlin. 

Han hade redan läst de första två åren i historisk rekonstruktion på distans 

där vissa kurser hade hållts på Lunds Universitet (Lunds Universitet ingick i 

samma studentutbytesnätverk som TU Berlin). Han hade hela tiden varit 

inskriven på TU och hade följt de flesta föreläsningarna, och därigenom lärt 

känna ett antal personer från föreläsningar och grupparbeten, men inte 

speciellt många eftersom den något sterila VR-uppkopplingen ledde till att 

det tenderade att bli mer prat om nytta än nöje. Tyska hade han regelbundet 

pratat i två år så det flöt fint. Hans sociala liv hade han haft i Lund och det 

var således nationerna som VG, Helsingkrona, ÖG som han hade slått runt på 

kvällarna. Nu skulle hans tudelade liv ta slut och det var dags att skaffa sig 

ett socialt liv på plats. Han såg fram mot att prova på Berlins nattliv, umgås 

med de kursare han kände och skaffa sig nya polare. Framförallt såg han 

fram mot att träffa de han kände bäst i Berlin, nämligen Lotus och Jörn. Båda 

två hade börjat plugga samtidigt som honom för två år sedan, fast de hade 

hela tiden läst i Berlin. De var för övrigt riktiga infödda berlinare. De hade 

båda ganska bra utseende så det kände nog en hel del tjejer, tänkte Johan. 

Skulle bli intressant att se hur det var att gå ut med dem och inte som vanligt 

bara sitta och snacka skit, vilket de brukade göra på skolans virtuella café. 

Jörn såg mest ut som en rockkille från 1950-talet med jeans och slickat svart 

hår. Han var lite småknäpp, men ganska kul. Lotus var mer sober och liknade 

nästan på pricken Clark Gable. Av någon anledning kallades Lotus för Geten 

ibland, men varför visst inte Johan för han såg verkligen inte ut som en get. 

Vad hade förresten Lotus menat med det där "En själ kan ha många 

ansikten"? Svaret skulle komma imorgon hade han lovat och det skulle bli en 

överraskning. Johan slog undan tanken. Han fick bärga sig till imorgon. Det 

var inte möjligt att gissa sig till vad något så flummigt skulle kunna vara. Det 

skulle bli vansinnigt kul att komma till Berlin iallafall. Det var ju inte vilken 

stad som helst, utan en världsstad. 

Han somnade till slut in igen. Denna gången sov han hela vägen medan tåget 

susade snabbt fram över Danmarks slätter, över Fehmarbron och intill 

Hamburg stad. Därefter sov han som en stock den sista biten till Berlin. 

Tåget började sakta in vid Berlins förorter en dryg timme efter de hade 

-19-


lämnat Hamburgs centralstation, vilket fick Johan att vakna till. Tåget 

fortsatte i reducerad fart och Johan kunde se riksdagshuset i kanten av 

Tiergarten och lite längre bort kunde han skönja TV-tornet der Alex, som 

omgärdades av höga skyskrapor. Minuten senare stannade tåget vid Lehrter 

Hauptbahnhof, Berlins centralstation. 

Utanför tåget hördes en ekande högtalarröst som rabblade ankommande och 

avgående tåg. Johan stoppade ner sina VR-glasögon och handsken i väskan 

och stängde den. Han släppte förbi den äldre damen mittemot och följde 

henne ut ur kupén. Ute på perrongen och möttes han av ett hav av människor. 

"Abfahrt nach Hamburg-Kopenhagen-Malmö in 20 Minuten" förkunnade 

högtalarrösten så det ekade. Johan skyndade sig iväg till bagagebandet och 

såg att alla väskor redan var ute på bandet. Johan tryckte sig något oartigt 

fram i folkmassan och lyckades få fatt i sin stora gråa resväska som vägde 

som bly. Han bestämde sig för att satsa på taxi istället för S- eller U-bahn och 

började gå i den riktning som en gul "Ausgang Taxi."-skylt pekade. 

Efter lite slit lyckades han tränga sig in i rätt folkflod, vilken vällde ut mot 

huvudentrén. Vid utgången möttes de av heta solstrålar. Johan var redan 

svettig av gångmarschen med väskan som kändes som en fotboja. Han satte 

ner väskan för att ta en kort paus och torkade sig om pannan. Platsen framför 

Lehrter Hauptbahnhof var full med folk i rörelse. Unga tjejer med ryggsäck 

på väg ut mot stora äventyret, snickare på väg till jobbet och kostymklädda 

herrar som skyndade sig fram till taxibilarna som köade vid taxiskylten. 

Längs väggen låg alkisar och mådde dåligt och längre bort hängde ett 

tonårsgäng där ansiktstatueringar var högsta mode. Några av dem stod mitt i 

folkströmmen med en skylt i handen och förkunnade sitt behov av pengar. 

Titt som tätt skrek de efter någon som hade vägrat att bidra. 

Johan fattade väskan igen och följde strömmen bort mot taxibilarna. En kille 

med rött kort hår och maoriinspirerade ansiktstatueringar stoppade Johan. 

"Har du några pengar du kan avvara min vän?", sade han till Johan och log 

ett ödleleende. 

"Tyvärr inte", sade Johan och tittade med ursäktande min in i de rödsprängda 

ögonvitorna med de onaturligt små pupillerna. 

Ödlekillen som hade fått nog av för många nej i rad blev förbannad. 

"Quatsch!", skrek han och gav Johan en knuff, vilket fick Johan att tappa 

balansen och trilla baklänges ner på en uteliggare som sov på en pappskiva. 

Johans vänstra armbåge landade på uteliggarens ena hand, vilken fick ta upp 

stöten av nästan hela Johans fallande kropp förutom huvudet som slog i 

cementväggen. Johan reste sig hastigt upp igen eftersom han insåg att han 

hade landat illa på uteliggaren. 

"Ursäkta, ursäkta", sade han till den sovande alkisen och kände hur hans 

huvud värkte från smällen mot väggen, "det var inte meningen. Hur gick 

-20- 


det?" 

Alkisen svarade inte. Han låg utsträckt i samma ställning som innan. En våt 

kornig fläck på marken under hans mun avslöjade att han måste ha kräkts för 

ett tag sedan, uppskattningsvis för några par timmar sedan. Johan kände på 

hans fårade hand och undrade om han brutit något, men han kunde inte 

avgöra huruvida något ben var brutet eller ej. Uteliggaren hade grått, stripigt 

hår som låg ner över hans rockslag. Han var klädd i en mörkbrun gammal 

rock och gråblå, smutsiga byxor. Han var mycket smutsig och luktade 

årsgammal blandning av spya och urin. Det lugnade Johan något att mannen 

låg i framstupa sidoläge, med tanke på spyan. Då borde han iallafall kunna 

andas. Kinden låg tryckt mot stenplattan och den halvöppna munnen blottade 

de fåtal glesa tänder som återstod. Skäggväxten var grå ojämn och hans hud 

hård efter år av härdande utomhusluft. Mannen verkade vara i ungefär 

sextioårsåldern, men kunde mycket väl vara yngre, eftersom hans dåliga 

tillstånd troligtvis fick honom att se äldre ut. På fötterna hade han två lager 

sockar och gamla utslitna sandaler. De yttersta paret sockar var knallgula, 

vilket även den mössa var som stack upp ur hans ena ficka. De gula klickarna 

livade upp den annars jämnbrungråa lumphögen. Kanske hade någon försökt 

piffa upp honom någon gång, tänkte Johan och tittade sorgset på 

människovraket. Johan smög ner en sedel i rockfickan på honom i så att inte 

ödlekillen skulle se det. Det kändes som om han betalade för att rena sitt 

samvete, vilket ju faktiskt var precis vad han gjorde. Därefter tog Johan 

väskan och lämnade mannen åt sitt öde. Johan gick fram till en 

enpassagerarstaxi. Han hörde bakom sig hur ödlekillen utstötte ännu ett 

besvikelseskrik över någon förbipasserande som inte levde upp till 

förväntningarna. Johan slängde in sina väskor i bakluckan och satte sig där 

taxichauffören. 

"Vart vill ni?", frågade taxichauffören och tryckte ner elbilens gaspedal. 

"Till studenthemmet i Blankenburg, Weissensee. Känner ni till det?" 

"Nej, inte riktigt, men var inte orolig, det är bara att knappa in det på 

färddatorn". Han slog in destinationen på sin färddator, samt valde 

"snabbaste vägen". En talande röst meddelande honom direkt att han skulle ta 

vänster i nästa korsning. När de kom fram till korsningen dök ett 

felmeddelande upp på skärmen: "Fatal Error 1313" med två valmöjligheter: 

"Ignorera" eller "Starta om". 

"Jag tror färddatorn håller på att krascha", påpekade Johan och kunde inte 

hindra ett leende på sina läppar. 

"Nej då, det är ingen fara. Den har ett kraschsäkert operativsystem. Det är 

bara att trycka på "Ignorera" så fortsätter den. Vi lever i moderna tider! Inga 

fler krascher här inte!" sade chauffören och skrockade självsäkert. 

Chauffören tryckte på "Ignorera"-knappen på datorns skärm, men inget 

-21


hände. Han tryckte ytterligare en gång, men fortfarande utan något resultat. 

Tredje gången han tryckte slocknade färddatorn helt och hållet. 

"Den kraschade visst", sade Johan lätt roat. 

Chauffören svarade inte. Resten av resan gjordes med hjälp av en vanlig 

kraschsäker papperskarta, medan taxichauffören försökte boota om 

färddatorn. 


"Välkommen till ert tredje år i historisk rekonstruktion. För de av er som har 

läst på distans, är det ert första år i Berlin. Hittills har ni läst mest 

grundkurser som matematik, fysik, programmering, kommunikation och 

historia, men nu börjar allvaret..." 

Johan sneglade runt i hörsalen medan lektorn fortsatte att orera. Drygt hundra 

personer var närvarande i salen, något fler killar än tjejer och en del av 

tjejerna föll Johan helt i smaken. Han hade hamnat bredvid en blek, spenslig 

kille med armar och ben tunna som stickor. Han verkade var albino, eftersom 

hans hud och hår var kritvitt. Man såg inte mycket av de troligtvis rödfärgade 

ögonen eftersom han kisade hela tiden. Han verkade väldigt känslig för ljus. 

Killen såg ut som en extrem datanörd med ovårdat rufsigt hår, blå jeans och 

en vit sliten reklam-T-skjorta, vilket avslöjade att han inte brydde sig om att 

följa det senaste modet. Han såg bräcklig ut som om han skulle gå i kras om 

man rörde honom. Den bleke killen vände sig mot Johan och log. 

"Kolla in bruden där framme", sade den bleke killen med nästan onaturligt 

mörk och självsäker röst för att vara genererad från en sådan liten kropp. Han 

nickade menande mot en välformad blondin som satt några säten nedanför. 

"Öh, jovars, helt okej", sade Johan lite tagen på sängen. 

"Jag noterade hur du iakttog mitt yttre", fortsatte den klenbyggda killen och 

log, "både män och kvinnor häpnas när de ser min läckra skapelse och jag 

förstår det. Men, jag skulle föredra om du satt och spanade på bruden framför 

oss istället. Jag skulle känna mig tryggare på något sätt", sade han och 

avslutade med ett brett självsäkert leende, vilket var så brett att även hans 

kisande ögon verkade le. 

"Va? Jag spanade inte på dig. Vad tror du? Skulle jag...?" 

"Lugn jag skojade bara", sade killen och slängde upp sin taniga hand på 

vilken var benknota noga kunde studeras. 

Johan tog albinons hand och presenterade sig med sitt förnamn, men albinon 

svarade inte med sitt namn. 

-22- 


"Jag tror inte jag behöver presentera mig", sade albinon, "du känner mig 

redan." 

"Ledsen, men du måste ha blandat ihop mig med någon annan", svarade 

Johan, "jag har aldrig sett dig förut." 

"Du kanske inte har sett mig förut, men du känner mig. Kom ihåg att en själ 

kan ha många ansikten." 

Johan stelnade till. Han tittade på albinon från topp till tå och utstötte bestört: 

"Lotus?" 

"Japp. Det är jag", sade albinon och log. 

"Vad har hänt?", frågade Johan i chocktillstånd. 

På andra sidan Lotus hörde Johan ett kvävt skratt. Killen som flinade lutade 

sig fram mot den uppfällbara bänken. Han försökte undertrycka fnisset, vilket 

resulterade i gurgel och andnöd, som om han höll på att drunkna i sitt eget 

skratt. Johan kände igen honom direkt. Han påminde till utseendet om 

Travolta i filmen Grease, fast utan hakgrop. 

"Jörn din jäkel", viskade Johan till den fnittrande killen för att inte störa 

föreläsningen, "vad är det här?" 

Jörn lutade sig över Lotus uppfällbara bord och skakade hand med Johan. 

Ögonen rann av tårar. 

"Kul att se dig Johan. Till och med skrattretande. Som jag har väntat på 

denna dagen!", stötte Jörn fram mellan snyftningar och fniss, "tycker du inte 

om Lotus nya utseende?" 

"Är detta verkligen Lotus?", sade Johan och pekade på den unge mannen mitt 

emellan dem. 

"Ja, det är det", sade Jörn och fick ett leende medhåll från Lotus. 

"Jag fattar ingenting. Den Lotus som jag har träffat via nätet ser inte alls ut 

som dig. Han är mörkhårig och har lite, vad skall jag säga, renare drag." 

"Lite mer lik Clark Gable menar du?", sade Lotus och fortsatte att le. 

"Ja, just det, precis som Clark Gable!", sade Johan. 

"Rock'n roll!", sade Jörn och brast ut i ett befriande skratt. Rock'n'roll 

betydde i Jörns språkvärld att något var fruktansvärt roligt, bra eller coolt. 

Jörn var den enda som Johan kände som använde ordet. 

"...vidare är det viktigt att alltid anmäla sig till kurserna i god tid för att vara 

säker på att få plats..." 

"Jo, jag använde honom som mall", sade Lotus och flinade till så det fnös 

genom näsan. 

"Tänk efter Johan", sade Jörn, "den Lotus du känner är världens största 

klippa på allt som har med datorer och kommuniktion att göra. Vad Lotus har 

gjort är att han under de två år vi har känt varandra har haft ett program i sin 

dator som omvandlar den riktiga bilden av Lotus till en Clark Gable-baserad 

man. Dessutom är bilden färglagd eftersom utgångsbilden av Gable var 

-23-


svartvit, men det är mindre viktigt. Om du lyssnar Johan, så känner du igen 

hans röst, eller hur? Det är samma röst och samma Lotus." 

"Jo, men jag kan inte fatta det. Lotus, är det verkligen du?" 

"Du får vänja dig. Gammal vänskap, i ny förpackning", sade Lotus. 

"Din jäkel", sade Johan och lade sin hand på Lotus axel och skakade om 

honom. 

"Jag har alltid undrat hur en sådan välansad kille kunde vara så obemärkt av 

en livstid framför datorskärmarna", Johan. 

"Ursäkta, har ni där uppe något ni skulle vilja delge oss andra?", sade 

föreläsaren och tittade upp mot det nygamla kompisgänget, som direkt 

slutade att tala. 

"Nej, nej", sade Jörn snabbt och tillade med svagare röst, "typisk 

lärarkommentar." 

"Då går jag vidare", fortsatte föreläsaren. 

"Nu förstår du kanske varför jag kallas geten?", viskade Lotus och det förstod 

Johan direkt. Lotus såg verkligen ut som en vit blek get, men utan horn och 

päls. 

"...och så börjar vi med själva uppropet: Wilfried Afopa..." 

De fortsatte att viska under uppropet och gick sedan ner till det rökiga cafét 

för alla histrekare, d.v.s studenter i historisk rekonstruktion. De pratade om 

allt möjligt som hade hänt sedan sist. De hade inte hörts på hela sommaren 

och hade mycket att berätta, men de återkom hela tiden till Lotus förändrade 

skepnad. Johan kunde inte smälta att Lotus under de två år de hade känt 

varandra hade haft ett annat yttre. Innan Johan hade anlänt till Berlin hade 

han inte ens reflekterat över att han aldrig träffat Lotus och Jörn annat än via 

diverse videokonferenser, röst- och videopost, grupparbeten med mera. Johan 

hade hela tiden tyckt sig känna Lotus och Jörn bra. De hade arbetat i många 

arbeten ihop och Johan räknade Lotus och Jörn till sin umgängeskrets. De 

hade inte bara träffats genom skolan, utan även hittat på saker på fritiden 

tillsammans. De hade åkt till olika historiska baser, spelat, hängt på V-caféer, 

d.v.s virtuella caféer, och t.o.m gått på V-disco, vilket var hopplöst ute 

förutom på Star Trek-nostalgifester. Och så plötsligt får han reda på att Johan 

har ömsat skinn och bytt yttre. Det kunde Johan inte att smälta. 

"Johan, vi har börjat leka med en ny tjänst på nätet som är riktigt rock'n'roll", 

sade Jörn och speglade sig i caféts fönsterglas och rättade till luggen . 

"Det är ännu mer fascinerande än Jörns Elvis Presley-frisyr", fyllde Lotus i, 

vilket fick Johan att skratta till. Jörn såg faktiskt mer ut som Elvis Presley än 

som en nutidsmänniska. Det var en gåta för Johan hur man frivilligt ville se 

ut så. Okej, för maskerad någon enstaka gång, men inte varje dag som Jörn. 

Och framförallt så var det ingen annan på planeten som gick omkring med 

-24- 


brylkräm i huvudet längre eller som försökte dansa twist till techno. Jörn var 

helt ensam med sin kulturyttring. 

"Håna mig bara", sade Jörn, "men jag är säker på att femtiotalet kommer 

tillbaka ytterligare en gång. Det har de alltid gjort med jämna mellanrum och 

denna gången kommer jag att vara först." 

"Vad skall du göra om det kommer tillbaka?", frågade Johan. 

"Inget speciellt, men det är bara coolt att man kan säga att man var först med 

någonting. Att man inte bara följer modet som alla andra utan att man är 

först. Och dessutom tycker jag det är snyggt med kräm i huvudet och 

skinnpaj och jeans. Det är klassiskt. Rock'n'roll!", ropade Jörn till och tittade 

ut över cafét på de övriga förvånade gästerna, vilket fick Johan och Lotus att 

titta förläget ner i bordet i hopp om att ingen de kände skulle se dem. När 

Jörn såg deras reaktion skrek han rock'n'roll ytterligare tre gånger och tittade 

sedan med ett stort stolt flin på Johan och Lotus. 

"Säg till mig när attacken är över", sade Lotus och gömde ögonen bakom 

sina magra händer. 

"Okej, det är över. Istället för att sitta här och förkovra oss i femtiotalskultur 

kan vi väl dra hem till dig Lotus och visa Johan vad vi har roat oss med på 

sistone." 

"Det låter bra", sade Lotus. Han tog upp inhalatorn med och drog in ett 

andetag, höll andan och blåste ut. "Okej vi sticker!" 

Ute sken solen och värmde kropp och själ. Jörn slängde av sig sin skinnpaj 

och lapade i sig solen medan de begav sig iväg till närmsta U-bahnstation. 

Lotus tog på sig sina svarta solglasögon. De åkte till Zoologischer Garten där 

de bytte och tog S-bahn söderut längs ringbanan. Lotus bodde i Zehlendorf, 

precis på andra sidan jämfört med Johans bostad i Weissensee, vilket var 

närmare till TU, men liksom Johans korridorrum långt från centrum. 

"På med VR-glasögonen och gör som jag gör", sade Lotus ivrigt så fort de 

kom in i hans korridorrum. Rummet var fyllt av gamla och nya datorer 

blandat med förlagda underkläder, kurslitteratur och tidningar. De fick lyfta 

bort en socka, ett par använda kalsonger och några datortidningar för att 

kunna komma åt datorn som visade sig vara klart överdimensionerad för 

hemmabruk. Johan fick syn på en CD som väckte hans stora förvåning. 

"Är det sant Lotus?", sade Johan och höll upp CD:n, "det står The Complete 

Manual på CD:n, är det verkligen sant? Har de äntligen insett att man skall 

göra en rimligt stor manual som ryms på en CD istället för en oändlig 

megamanual som man bara inte orkar titta på. Det kallar jag verkligen 

framsteg." 

"Det är inte riktigt så bra som du tror", svarade Lotus, "tvärtom är det är bara 

en innehållsförteckning till min dators totala manualsidor. Den innehåller 

-25


ingen information alls utan bara en oändlig lång list med weblänkar. Så det är 

värre än någonsin." 

"Okej, då gick den drömmen i spillror", sade Johan och lät CD:n falla ner på 

kalsonghögen. 

"Koppla upp er mot New York Rental. Adressen ligger i huvudmenyn och låt 

mig sköta snacket", kommenderade Lotus. 

Johan och Jörn gjorde som de hade blivit tillsagda och tog på sig VRglasögonen, 

vristbanden och handskarna och loggade in på New York Rental. 

"Vad kan jag hjälpa er med?", sade en glad ung tjej med NYR-initialer på sin 

keps. Under NYR stod det "a WeAreVR company" med små bokstäver. 

"Tre ROV:ar i en halvtimme tack." 

"Vilken modell? Vi har Remote Ranger, Formidable, Soul Rocket..." 

"Den billigaste." 

"Då blir det tre Soul Rockets. VISA, Mastercard...?" 

"VISA." 

"Bra, här är adresserna för att koppla upp er mot dem. Jag aktiverar dem på 

momangen." 

"Koppla upp er till adresserna som tjejen visade", sade Lotus. 

Johan följde ordern och slog in adressen varpå han plötsligt befann sig i ett 

garage. Han tittade sig omkring och såg ett femtiotal robotar i olika färger 

och utförande, alla med NYR följt av en siffra skrivet i pannan och i nacken. 

En robot med beteckningen NYR 43 tog ett steg fram och sade med Lotus 

röst: 

"Okej, kom igen nu. Vi har bara en halvtimme på oss annars blir det extra 

avgifter." 

Lotus gick först ut genom utgången och Johan och Jörn följde efter. Ett svagt 

elmotorsurr hördes för varje rörelse med lemmarna och huvudet. Johan kände 

sig som för androidpolisen Robocop. 

"Times Square", sade Lotus glatt och lyfte robothögerarmen och pekade på 

den världsbekanta storbildsskärmen i torgets norra ände. 

"Hur känns det Johan?", frågade Jörn och slog till Johan i huvudet med ett 

lätt metallklonk. 

"Jovars, lite annorlunda. Är detta riktiga New York eller är det en VRmiljö?" 

"Jag vet inte riktigt", sade Jörn och log i verkligheten, vilket dock inte gick 

att se eftersom ROV-ansiktena var stela plåtansikten, "Vi måste testa!" 

Han daskade till en gammal förbipasserande gumma lätt i baken. Det var 

tänkt som en lätt dask, men det såg ut som det blev lite hårdare än vad Jörn 

hade tänkt sig, eftersom ROV-modellen var lite svårstyrd. 

"What the...?" Gumman vände sig ovanligt smidigt runt och dängde till Johan 

i plåthuvudet, i tron att han var den skyldige. Hon röt ut några smädelser, 

-26- 


sade att hon skulle klaga hos NYR och försvann sedan bort i folkvimlet. 

Jörn och Lotus skrattade, vilket kontrasterade med deras stela robotansikten. 

"Rock'n'roll va?", sade Jörn. 

"Det hade räckt om du hade sagt att det var verklighet. Du behöver våldföra 

dig på gamla damer." 

"Skit i det. Nu drar vi en sväng ner till Empire State Building eller något så 

att du känner att du verkligen är här. Taxi, taxi!" 

Lotus stannade en taxi som inte helt slumpmässigt var gul till färgen. De 

klämde sig in i taxin, vilket var inte helt lätt med de stela ROV-kropparna. 

Upprepade gånger slog Johan i sitt plåthuvud i dörrkanten innan han 

lyckades ta sig in i taxin. 

"Kör oss till Empire State Building tack", sade Lotus till chauffören. Vi skall 

leka turister." 


"Välkommen herr Pforten", sade professor Schröder. 

"Tack", svarade herr Pforten, "tillåt mig att presentera min stab.", Herr 

Pforten började presentera de fyra kvinnorna och tre männen som kom i hans 

släp likt ett hov. De var rådgivare med var och en sitt eget expertområde, från 

marknadsföring till kommunikationsteknik. Den siste i staben som 

presenterades var herr Britze vars specialområde var finansiering. Schröder 

och Britze skakade hand. Britze log ett kyligt artigt leende. Han var i 30 årsåldern, 

hade de senaste offensivt moderiktiga glasögonen och mörkt kort 

välkammat hår. Hans uppsyn var trulig och nästan uppstudsig. Schröder 

tyckte inte att han verkade vidare sympatisk, men det hade han heller inte 

väntat sig. Schröder hade något instinktivt mot alla välklädda ekonomer som 

sprang omkring och gjorde flerfärgsgrafer av vad han tyckte var 

självklarheter. 

"Herr Britze är expert på det finansiella", förklarade herr Pforten, "och fru 

van den Berg är vårt orakel gällande marknadsföring. Det är främst dessa två 

som kommer grilla dig med frågor och förhoppningsvis göra din redovisning 

lite jobbig." 

Herr Britze och den välsminkade fru van den Berg log båda professionellt 

artigt. 

"Alla frågor är välkomna", ljög professor Schröder och kände sig ärlig som 

en datorförsäljare. 

Professor Schröder ledsagade följet in i fikarummet, vilket också tjänstgjorde 

-27


som mötesrum. 

"Var vänliga och slå er ner. Kaffe?" 

"Ja tack", svarade herr Pforten och satte sig ner. Herr Pforten var klädd i en 

mörk, inte alltför påkostad kostym, som satt lite slarvigt. Håret var nyklippt, 

men ändå lite rufsigt. Han såg inte ut som en av världens rikaste män, snarare 

som en 40-årig datahacker som hade tvingats ta på sig en kostym. Han 

utstrålade ingen pondus, men däremot ett stort självförtroende. Fru van den 

Berg och herr Britze satte sig ner bredvid herr Pforten. De övriga i hovet 

satte sig därefter på de återstående lediga platserna runt fikabordet. 

"Nå, kör igång", sade herr Pforten. 

Professorn tänkte efter var han skulle börja innan han tog till orda: 

"Vi har således skapat en en enorm havsbassäng i virtuell miljö vid namn 

EcoSea. Omfånget motsvarar 5 gånger 2 kilometer havsyta med ett djup på 

drygt 10000 m. Miljön består av undervattensberg, sandslätter med mera och 

mitt i havet finns en ö." 

"Ursäkta", sade Fru van den Berg, "hur många fotbollsplaner är det?" 

"Va?", frågade professor Schröder förvånat. 

"Hur många fotbollsplaner omfattar EcoSeas yta?" 

"Ytan omfattar 10 kvadratkilometer., jag vet inte hur många fotbollsplaner 

det blir. Jag vet inte hur stor en fotbollsplan är." 

"Inom marknadsföring tycker vi nämligen hellre om att beskriva en yta i 

fotbollsplaner eftersom människor relaterar bättre till detta än 

kvadratkilometer. Skulle ni kunna räkna ut hur många fotbollsplaner det är 

och sedan meddela oss resultatet?" 

"Jo, javisst fru van den Berg", svarade professor Schröder och kliade sig 

förstrött i sin rufsiga kalufs tills han kom ihåg vad han höll på att tala om. 

"Så nu har vi alltså skapat en rik fauna av artificiellt liv som har nått en 

tillräckligt hög utvecklingsnivå för att kunna visas för allmänheten, vilket 

kommer bli den första nöjesparken som kan visa liv skapat av människan." 

"Det är väl inte riktigt liv? Det är väl en simulering av liv", invände 

finansexperten Britze ogenerat nöjd över att direkt ha funnit något att 

invända mot, "liv är ju något av kött och blod", fortsatte han, "medan era 

program bara är sifferkoder inne i en dator." 

"Nej, det som finns i EcoSea är riktigt liv, men som befinner sig i ett 

artificiellt universum med andra naturlagar, men det är riktigt liv." 

"Ja men liv måste ju ha någon slags livskraft, det räcker ju inte med att ha ett 

datorprogram med massa ettor och nollor för kunna säga att det är liv." 

"Åsikten att levande organismer besitter en speciell slags livskraft försvann 

på 1900-talets början, men nuförtiden finns det bara lekmän och religiösa 

som tror på något liknande", svarade professor Schröder och kände sig nöjd 

med att kunna såga den retlige ekonomen som uppenbarligen hade gett sig ut 

-28- 


på för djupt vatten. 

Det syntes på Britze att han inte gillade att bli bemästrad på det viset och 

professor Schröder bestämde sig för att gå lite försiktigare fram. Britze var ju 

trots allt finansiär rådgivare så det var viktigt att hålla sig väl med honom, 

även om det var svårt. 

"Det är dock en bra fråga herr Britze", sade professor Schröder diplomatiskt, 

"för det ger mig ett tillfälle till att förklara från grunden. Förr regerade 

vitalismen, d.v.s. tron att en speciell kraft behövdes för att skapa liv. Enligt 

vitalismen kan man göra en perfekt kopia av en levande varelse, men den 

skulle ändå inte fungera om man inte försåg den med livskraft. Det är därför 

man inom kemin delade in ämnen i organiska och oorganiska ämnen 

eftersom man trodde att organiska endast kunde uppstå i levande organismer 

och var speciella på något sätt. Nuförtiden finns det dock miljontals olika 

syntetiskt framtagna organiska ämnen vilket visar att det antaget var fel, så 

idag har definitionen på organiskt ämne ändrats till att betyda alla ämne som 

innehåller kol. Många trodde för övrigt att den livskraft som behövdes var 

elektricitet, eftersom man kunde få ett lik att hoppa till om man gav den en 

tillräckligt stor elstöt. Det var i enlighet med denna tron som Marie Shelley 

lät sin romanfigur Frankenstein ge sitt hemmagjorda monster en rejäl åskstöt 

för att få liv i de hoppsydda likdelarna." 

"Var Marie Shelley verkligen kvinna?", frågade fru van den Berg. 

"Ja, det var hon", svarade professor Schröder och tittade förundrat på den 

hårt sminkade marknadsföringsexperten. 

"Hur kan en kvinna skriva en sådan makaber historia?", sade hon retoriskt 

och skakade på huvudet för att markera att hon tyckte att Marie Shelley hade 

gått över anständighetens gräns, iallafall för att kunna klassificeras som en 

riktig dam. 

"Ja, för att inte glida för mycket från ämnet, tänkte jag fortsätta att svara på 

frågan om huruvida EcoSea är en simulering eller inte", sade professor 

Schröder försiktigt och fick en handvickning av fru van den Berg som 

signalerade att han kunde fortsätta. 

"Idag tror man inte längre på vitalismen. Den allmänna uppfattningen är att 

det inte finns någon speciell livskraft utan att liv skapas tämligen enkelt. Det 

räcker att hälla vatten på en sten och vänta så skapas liv." 

"Nej men så enkelt är det väl ändå inte?", invände herr Britze. 

"Jo, i princip är det så enkelt herr Britze, men det är inte något kakrecept man 

kan använda för hemmabruk. Det handlar om planetstora stenar, havsvida 

vatten och åtskilliga miljoner års väntetid men i princip är det så lätt, även 

om det givetvis finns en del bivillkor." 

"Okej, men då behöver man alltså sten och vatten för att göra liv", sade 

Britze revanschlystet, "man behöver något fysiskt iallafall!" 

-29


"Nej, det behöver man faktiskt inte. Om man tittar närmare på en levande 

organism så ser man att livets kärna inte är dess fysiska representation utan 

informationen om hur organismen är organiserad." 

"Va?", sade Britze, "skulle inte en levande organism vara fysisk? Jag slår vad 

om att du hade ändrat åsikt om vi hade mötts i boxningsringen och du hade 

fått smaka på min uppercut", sade Britze kaxigt och tittade på sina kollegor 

som skrattade för att de visste att han krävde det. Herr Pforten skrattade inte 

utan signalerade åt herr Britze att dämpa sig något. 

"Mycket roligt", sade professor Schröder torrt, "men låt oss studera närmare 

din uppercut. Denna knutna näve består av celler av olika slag som alla föds 

och dör flera gånger under din livstid. Din knytnäve består alltså inte av 

samma celler idag som för längesedan när du var ung", sade professor 

Schröder och log nöjt över gliringen om herr Britzes ålder. "Men likväl är det 

samma hand och ni är samma människa även om nästan alla era celler bytts 

ut under er livstid. Jag säger nästan eftersom nervceller inte byts ut, men 

dessa interagerar med omgivningen och består inte av exakt samma 

molekyler hela tiden heller. Det centrala är organiseringen av kroppens celler 

som gör att du ser nästan likadan ut även om dina celler har blivit utbytta. 

Man kan tänka sig att våra celler ser identiska ut, men likväl ser vi 

annorlunda ut eftersom organiseringen av våra kroppars celler skiljer sig. Det 

är alltså organisationen och inte materian som är livets beståndsdel, och 

organisation beskrivs med information." 

Britze såg ut som han motvilligt accepterade vad professor Schröder sade. 

Eller så var han bara sur över gliringen om hans ålder. Han sade inget 

iallafall. 

"Det är tydligt att det är information som är livets centrala beståndsdel när 

nästa generation liv skall skapas", fortsatte professorn, "bidraget från 

föräldrarna till deras avkomma transporteras i generna, och en gen är ju inget 

annat än ren information, där det står beskrivet hur deras avkomma skall se 

ut. Återigen ett exempel på att livets väsen är information." 

Britze såg ut som han accepterade. Alla andra accepterade beskrivningen 

iallafall och nickade intresserat. Professorn trivdes med att känna att han 

hade åhörarnas totala uppmärksamhet. De lyssnade på honom som han vore 

en profet. 

"Låt oss knyta tillbaka till vattnet på stenen och se på det ur ett 

informationsteoretiskt perspektiv. Vad är det då som är så speciellt med 

vatten? Eller rättare sagt: vad är det som är så speciellt med vätska? Varför 

innehåller allt liv så mycket vätska? Varför uppstod inte livet i is eller i 

luften? Jo därför att ett av villkoren för att liv skall kunna uppstå och förädlas 

är att evolution kan äga rum. För att evolution skall kunna ske får inte 

informationsrörligheten vara varken för stor eller för låg. Om 

-30- 


informationsrörligheten är för stor kan inga stabila strukturer uppstå, d.v.s. 

ingen information kan lagras till senare. Man kan jämföra den situationen 

med vattenånga där partiklarna snabbt flyger fram och tillbaka och där stabila 

strukturer har svårt för att formera sig. Men informationsrörligheten får inte 

vara för låg heller får då kan inga förändringar ske. Då kan bara gamla 

strukturer lagras, men inget nytt kan ske. Analogin i detta fallet är is, där 

stabila strukturer kan lagras mycket länge, till arkeologers glädje, men där 

nya formationer sker ytterst trögt. I vatten däremot är informationsrörligheten 

den rätta. I vatten kan det bildas nya strukturer samtidigt som gamla 

strukturer kan lagras. I detta forum kan evolution ske för att här är det lagom 

informationsrörlighet och det är därför som livet uppkom först i haven och 

inte på land, i is eller i luften. I EcoSea ser vi samma utveckling: först 

utvecklas ett rikt och avancerat liv i havet och först på senare tid har vi sett 

hur livet krupit upp på ön som ligger i EcoSeas mitt. Utan allt hav hade vi 

aldrig lyckats få fram landdjuren." 

"Okej, jag har fattat poängen nu professorn", sade Britze, "allt är information. 

Kläm fram poängen nu då." 

"Poängen kommer nu herr Britze. Jag har bara gett er några ytliga exempel 

som visar att livets kärna inte är materia utan information. Om man 

accepterar detta synsätt så inser man att datorer är ypperliga miljöer för att 

skapa liv. En dator är ju byggd just för att lagra och förändra information och 

är ju således ett idealiskt instrument för att skapa liv. Det är detta som är 

ansatsen för vetenskapen Artificiellt Liv, nämligen att med artificiella 

datorbaserade metoder skapa riktigt liv. Och det är just detta som vi har 

lyckats med i EcoSea: att skapa riktigt liv. Svaret är alltså nej på din fråga, 

herr Britze, det liv som finns i EcoSea är inte simulerat utan lika levande som 

du och jag." 

"Okej, men vad är din definition på liv om jag får fråga?", sade herr Britze. 

"Det finns ingen allmängiltig definition på liv." 

"Kom igen, klart det finns! Något skiljer väl oss från stenar och strykjärn?" 

"Ja, det finns skillnader. Liv övervinner lokalt termodynamikens andra lag 

som säger att entropin alltid ökar, d.v.s. att allt sönderfaller. Så fort vi dör 

sönderfaller kroppen, men så länge vi lever sönderfaller vi inte. Men även 

bilar övervinner lokalt termodynamikens andra lag, eftersom de kan förflytta 

sig efter deras förares vilja. Förmågan att föröka sig är en annan definition på 

livet, men i så fall är min sterila kusin inte levande och det är ju lite strängt 

kanske. Han är förvisso gammal, men fortfarande väldigt levande. Man kan 

göra en lång lista med saker som man tycker hör till levande väsen, men det 

finns ingen definition som alla accepterar som en definition på liv. Och 

anledningen till det är troligtvis att liv inte är en speciell separat företeelse 

som är strängt skild från döda ting. Snarare är liv en egenskap och olika ting 

-31


kan vara mer eller mindre livfulla. Vi är mer levande än en amöba, som i sin 

tur är mer levande än ett virus, eftersom virus inte kan föröka sig själva. Ett 

virus i sin tur är mer levande än en bil som i sin tur är mer levande än en sten. 

Det är så man får se på livet, som ett kontinuerligt spektrum av olika grader 

av livfullhet. Det är inget konstigt med att ett fenomen som känns sjävklart i 

en vardagen saknar en strikt definition. Det är fallet med en mängd ord, som 

till exempel ordet båt. Det finns ingen klar gräns mellan vad som är en båt 

och vad som inte är en båt. En färja är mer båt än en vindsurfingbräda, som i 

sin tur är mer båt en kotte som ett barn leker med i en bäck. Det finns 

visserligen vissa statliga klumpiga definitioner av ordet båt, men dessa skiftar 

från land till land. Exakt gräns finns inte för båt liksom för liv och detta 

gäller de flesta ord vi använder på sammansatta ting och företeelser i vår 

vardag." 

"Elegant förklarat professor Schröder", sade herr Pforten, "berätta nu om 

själva EcoSea." 

"Skall bli herr Pforten", svarade professor Schröder, "så nästa fråga är hur 

skapar man liv? Svaret är genom evolution. Vi har därför skapat en livsmiljö 

i EcoSea där alltmer avancerat liv skapas genom evolution, d.v.s. enligt den 

grundprincip som Charles Darwin presenterade på 1800-talet. Utan att sjunka 

för långt in i evolutionsläran vill jag bara kort berätta om hur vi har gjort. 

Den minsta självständigt fungerande enheten i EcoSea är cellen. Själva cellen 

är några programrader som kan ändras genom evolution. Cellen utgör en 

självständig process, som exekveras samtidigt med alla andra celler. En cell 

får bete sig hur som helst bara den uppfyller vissa grundvillkor. Om den inte 

uppfyller grundvillkoren dör cellen, men annars kan den utvecklas till olika 

beteenden som vi inte lägger oss i. EcoSea är nämligen ett så kallat öppet 

system där vi, dess skapare, inte bestämmer vilka arter som skall överleva 

utan det bestäms genom interaktion och konkurrens med resten av 

ekosystemet, precis som i verkligheten. Motsatsen till öppna system är 

uppfödning, typ hästavel, där människan bestämmer vilka hästar som är bäst 

lämpade för fortsatt avel, men så gör vi alltså inte i EcoSea. Det finns dock 

vissa avsteg vi gör från ett helt öppet system och det gör vi för att få kunna få 

en trevlig nöjespark. Ett dödsprogram dödar hela tiden digitala organismer 

som inte uppfyller alla standarder och kriterier för att kunna beskådas genom 

ett par virtual reality glasögon. Det är ju på detta sätt som vi skall locka 

besökare till EcoSea så därför är det helt ointressant med att ha digitala 

organismer som lyckas utveckla sig till något som inte följer standarderna för 

virtuella världar. Ett åldersprogram håller reda på cellernas ålder och ju äldre 

en cell är desto mer saboterar åldersprogrammet cellens programkod, vilket 

gör att till slut slutar cellen att fungera. Alla icke fungerande celler avlägsnas 

av dödsprogrammet. Cellerna lever således olika länge beroende på hur 

-32- 


välskapta de är och beroende på slumpen, men till slut är döden oundviklig 

för alla celler." 

"Så varelserna muteras och ni sitter bara och rullar tummarna och tittar på", 

sade herr Britze. 

"Ungefär så förutom att det sker ingen mutering i EcoSea." 

"Ingen mutering, men då kan väl inget förändras?" 

"Jodå herr Britze, det finns något som är mycket effektivare än mutation för 

att skapa snabb förändring och det är sex. Mutation tar alldeles för lång tid 

för att ge räntabilitet för ett sådant här projekt." 

"Jag har då hört biologer säga att mutation har betydelse", invände herr 

Britze. 

"Jovisst har det betydelse, men det är i tidigt utvecklingsstadium innan sex 

har uppstått. Sex ger mycket snabbare utveckling, men är en mer avancerad 

fortplantningsform som inte uppstår i en miljö förrän evolutionen nått ganska 

långt. Vårt mål har varit att få en rik och högstående fauna så fort som 

möjligt så att EcoSea snabbt kan få besökare och därmed generera inkomster. 

Därför har vi hoppat över den ganska händelselösa perioden innan sex 

uppstår, genom att helt enkelt programmera in sex i några organismer vi 

planterade in. Allt för att snabbare kunna få resultat. Med andra ord för att 

reducera time to market." 

"Sådant tycker jag om att höra", sade herr Britze. 

"Vad vi har gjort är att själva programmera de första flercelliga organismerna 

som fortplantar sig genom individstyrd sex, d.v.s. att var individ bestämmer 

med vem den skall fortplanta sig. Dessutom har vi skapat rovdjur som livnär 

sig på andra organismer. Även dessa är flercelliga sexuellt reproducerbara 

organismer. Detta är grunden för att få en så snabb utveckling som möjligt." 

"Äter inte rovdjuren upp alla andra organismer?", frågade fru van den Berg. 

"Nej, eftersom de andra organismerna tack vare sexuell reproduktion snabbt 

kan anpassa sig mot angrepp och förändra sig. Däremot är rovdjuren lika 

snabba på att förändra sig eftersom de också använder sexuell fortplantning. 

Således skapar detta rovdjur-byte förhållande en evolutionär duell som leder 

rasande snabb utveckling. Utan sex och utan rovdjur går utvecklingen i 

snigelfart och blir inte speciellt intressant. Vårt mål är ju att så fort som 

möjligt ha något intressant att visa. Och det är av samma anledning som vi 

själva har skapat flercelliga sexuellt reproducerbara djur. Om vi ser på livets 

utveckling på jorden så kom de första cellerna för tre miljarder år sedan och 

det tog ungefär 2,5 miljarder år innan de första flercelliga djuren uppstod, 

men sedan tog det fart. Till exempel tog det sedan bara dryga miljonen år 

från det att dinosaurierna dog ut tills att några råttliknande däggdjur 

omvandlats till de första människorna. En fantastisk utvecklingshastighet 

tack vare förekomsten av sex och rovdjur. Vi ville hoppa över den första 

-33


händelselösa perioden för att hoppa in där evolutionen sätter fart." 

"Men då har alltså inte era celler utvecklats, eftersom ni själva har 

programmerat dem?" 

"Jodå, de har utvecklats mycket sedan våra första programsnuttar. Bara för 

att vi har gjort första cellen betyder inte att den inte kan förändras. En cell 

består av ett program, en separat process, där varje rad kan ändras under 

evolutionen och nya rader kan läggas till eller försvinna. Enda kravet är att 

cellen överlever dödsprogrammet och rovdjuren, sedan får dess program se 

ut exakt hur som helst. Genom att göra första cellerna ger vi bara en möjlig 

lösning, men vi hindrar inte på något sätt evolutionen för att ha sin gång. Vi 

ger den bara en skjuts på vägen." 

Professorn gjorde en kort paus innan han fortsatte. 

"Allt detta som jag berättat hittills är vad vi har gjort för att EcoSea skall 

utvecklas så snabbt som möjligt, men det finns en annan viktig aspekt också, 

nämligen artrikedom. Ju fler arter EcoSea rymmer desto intressantare för 

våra besökare. Och det finns ett direkt samband mellan artrikedom och 

livsmiljöns storlek. Således har vi byggt EcoSea så stor som möjligt för att 

den skall kunna rymma så många arter som möjligt. Ingen har förr byggt en 

så här stor artificiell livsmiljö förr, vilket beror på att ingen har haft så stor 

budget som vi har nu." 

Professorn tittade på herr Pforten log stolt eftersom det ju var han i egenskap 

av delägare av WeAreVR som hade möjliggjort denna storsatsning. 

"När man hör att varje cell är en självständig process i en gigantisk 

havsbassäng så måste detta medföra ofattbart många parallella processer som 

måste utföras samtidigt. Det handlar ju om triljoner, eller något åt det hållet. 

Det är låter ju helt enkelt inte möjligt", sade herr Britze, "eftersom ju större 

livsmiljön är desto långsammare måste det gå. Om detta är världens största 

artificiella livsmiljö måste det också vara den i särklass långsammaste. 

Besökare kommer inte att kunna se djuren flytta sig för datorerna kommer ta 

år på sig för att räkna ut nästa position för alla celler." 

"Det är sant herr Britze, men vi använder inte vanliga datorer i EcoSea. Vi är 

nämligen de första som använder evolutionär hårdvara i större skala för ett 

öppet system och det löser just det problemet åt oss." 

"Vad är det nu då?", frågade Britze uppgivet och ångrade sig att han hade 

ställt frågan. Blir det en ny teknisk djupdykning nu?" 

"Innan jag berättar vad evolutionär hårdvara är vill jag bara betona varför vi 

använder den. Den enda anledningen är att det är snabbare än vanlig 

evolutionär mjukvara. Allt som man kan göra i mjukvara kan man också göra 

i hårdvara med största skillnaden att hårdvara är snabbare. Normalt är 

hårdvara mindre flexibelt än mjukvara, men detta är inte längre helt sant, 

eftersom det nuförtiden finns programmerbar hårdvara. Allt jag sagt om 

-34- 


evolution och artificiellt liv stämmer oavsett om man väljer att implementera 

det i mjukvara eller programmerbar hårdvara. Om det är någon som tycker 

det blir för tekniskt så håll ut för det kommer inte att vara så länge." 

"Jag tror nog att jag tillhör den kategorin", sade Britze. 

"Först måste jag berätta vad programmerbar hårdvara innebär, och då särskilt 

den slags programmerbara hårdvara som kallas FPGA. Vanligtvis tillverkar 

man ett mikrochip i en fabrik och när den kommer ut är den färdig och går 

inte att ändra på. En FPGA däremot behöver man inte skicka till en fabrik för 

att den skall bli tillverkad utan man kan själv programmera den. Skillnaden 

mellan att programmera en FPGA och en vanlig dators CPU är att man 

programmerar hur logiken på en FPGA skall kopplas samman medan CPUprogrammering 

innebär att man specificerar en sekvens av instruktioner som 

man vill att CPU:n skall utföra. Hänger ni med?" 

"Vi kan låtsas det", sade herr Britze ointresserat. 

"Principen är att allt som sker på en FPGA sker parallellt medan hos en CPU 

sker det sekvensiellt. Två celler i EcoSea är två processer som kan köras 

samtidigt i en FPGA men måste köras först den ena och sedan den andra i en 

CPU. Får alla processer plats fysiskt i en FPGA kan de köras samtidigt och 

man slipper just det problemet med en lång rad av processer som väntar på 

att bli utförd av en CPU. Således med FPGA:er går en process lika fort som 

triljoner processer eftersom allt sker parallellt. Hastighet blir inte längre ett 

problem utan problemet handlar istället om utrymme eftersom vi därmed 

behöver triljoner gånger så mycket utrymme. Begränsningen är hur många 

FPGA:er man kan köpa och där har vi ju en fördel genom att vara en del av 

det kapitalstarka WeAreVR." 

"Det låter bra i teorin, men det innebär alltså att för varje förändring i en 

minsta organism i EcoSea så måste ni programmera om FPGA:n? Det går väl 

inte snabbare? Om ni måste programmera om alla FPGA:er för hand så fort 

något ändras så tar det ju en evig tid." 

"Nej det är just det evolutionär hårdvara löser. FPGA:erna programmerar om 

sig själva automatiskt medan de körs. Man använder nämligen dynamiskt 

rekonfigurerbara FPGA:er, vilket just betyder FPGA:er som man kan kan 

omprogrammeras under körning av sig själv.", sade en exalterad professor 

Schröder. 

"Jag tror jag dör", sade herr Britze och tog sig för panna, "skall vi gå in på 

varenda tekniska detalj?" 

"Jag är ledsen, men det var faktiskt du som frågade", svarade Schröder stött 

och fortsatte utan att titta åt Britzes håll, "dynamiskt rekonfigurerbara 

FPGA:er innebär att en process inne i FPGA:n kan bygga om FPGA:n. Detta 

tillåter en organism att producera en förändring av omvärlden t.ex. genom att 

skapa en avkomma. Detta är grunden för evolutionär hårdvara. I princip är 

-35


det samma sak som evolutionär mjukvara men det blir snabbare eftersom allt 

sker parallellt. I EcoSea har vi ett gigantisk stort hopkopplat nätverk av 

FPGA:er, som gör att vi är det största enskilda försöket med evolutionär 

hårdvara någonsin i historien." 

"Jag undrar bara en liten sak", sade fru van den Berg, "hur nytt och 

revolutionerande är EcoSea egentligen? Vi kan ju givetvis salta på lite i 

marknadsföringen, men det skulle vara kul om du kunde sätta in det i ett 

historiskt perspektiv." 

"Vi är revolutionerande i storlek och utvecklingsnivå på våra djur, men vi är 

inte revolutionerande i bemärkelsen att vi är först. Man kan säga att den stora 

skillnaden är den stora investering som WeAreVR har gjort, som är den i 

särklass största någonsin gjord inom artificiellt liv och evolutionär hårdvara. 

På så sätt har vi kunnat ta färdiga befintliga tekniker och sätta ihop dem till 

den mest avancerade miljön någonsin skapad. Det är detta som är det 

revolutionerande. Men många har hållit på med detta innan oss. Artificiellt 

liv i modern mening började datorns skapare von Neumann fundera över 

redan på 50-talet. Öppna system likt EcoSea skapade Conway med sitt Life 

1968, den danske fysikern Steen Rasmussen gjorde systemet VENUS på 80talet 

och Thomas Ray gjorde sitt Tierra 1990. Life, VENUS och Tierra är alla 

öppna datorbaserade system där enkla grundregler skapar alltmer avancerade 

konstellationer genom evolution. De börjar dock på en lägre nivå än EcoSea: 

Life börjar på bitnivå, VENUS började på något man kan likna vid 

molekylnivå och Tierra skulle kunna liknas vid cellnivå. Från dessa nivåer 

uppstod komplexare strukturer. I systemet Life uppstod spontant stabila 

strukturer och bitströmmar, VENUS uppvisade symbios och i Tierra uppstod 

evolutionär kapplöpning mellan parasiter och värdar. Dessa är klassiska 

öppna system som påvisade att principen att skapa allt högre system och liv 

genom evolution var fullt möjligt på en vanlig dator. Vi är dock de första 

som i stor skala börjar med flercelliga sexuellt reproducerbara organismer 

som lever tillsammans med rovdjur i ett ekosystem. På så sätt har vi kunnat 

göra ett språng förbi de lägre nivåerna som dessa system har jobbat med. När 

det gäller evolutionär hårdvara så gjordes det första genombrottet när 

företaget Xilinx släppte en dynamiskt rekonfigurerbara FPGA, med vilken 

britten Adrian Thompson 1997 lyckades skapa den första fungerande 

applikationen byggd på evolutionär hårdvara." 

"Varför säger du förresten artificiellt liv hela tiden och inte artificiellt 

intelligens?", frågade herr Britze. 

"Därför att det är två olika ämnen. Inom artificiellt liv försöker man skapa 

avancerat liv genom evolution medan inom artificiellt intelligens försöker 

man skapa en hjärna. Liv och hjärna är två olika saker. Fast man kan säga att 

inom båda forskningsgrenarna så är målet att ta fram intelligent liv, men man 

-36- 


använder olika vägar för att nå målet. Man kan säga att artificiellt liv är en 

"bottom-up"-metodologi där man börjar med enkla strukturer men når 

komplexa intelligenta strukturer tack vare evolution, medan artificiell 

intelligens förlitar sig på "top-down"-metodologi, d.v.s. där man från början 

skapar ett intelligent program genom programmering. Men samtidigt får man 

inte glömma att livet består av fler gåtor än enbart intelligens så det finns 

aspekter inom artificiellt liv som inte intresserar dem i forskningsgrenen 

artificiell intelligens. Till exempel evolution är typiskt mer intressant för de 

som håller på med artificiellt liv än de som håller på med artificiell 

intelligens." 

"En annan sak som jag har undrat över", sade fru van den Berg, "hur kommer 

den här enorma havsbassängens kanter se ut? Kommer det att vara i form av 

bergväggar eller i form av kakelplattor som i en simbassäng?" 

"Det finns inga väggar alls, utan om man simmar ut genom ena sidan så 

kommer man in från sidan mittemot. Djuren som lever i EcoSea upplever det 

som om de inte finns någon kant även om området är begränsat i storlek, 

ungefär som vi upplever vår planet, som ju inte är kantlös men begränsad i 

storlek. Man kan färdas i ena riktningen hur länge som helst, genom att åka 

jorden runt hur många varv man känner för, men jordens storlek är 

begränsad." 

"Varför har ni gjort så?" 

"Det är främst av estetiska skäl. Det ser mer verkligt ut för besökare om det 

inte finns några slut på havet. Och så slipper man kantsimmare, d.v.s. djur 

som utnyttjar faktumet att det finns en kant och lever där hela sitt liv. Det 

finns vissa fördelar med en kant som att en hel art kan bestämma sig för att 

leva längs en kant och då kan de lättare hitta en partfrände att para sig med. 

Detta leder i sin tur att rovdjur kommer dit och så har man ett helt ekosystem 

specialiserat på kanten, vilket inte ser naturligt ut. Så som vi har det nu bildar 

EcoSea en toroid, det vill säga en ring. EcoSea har formen av en ihålig 

platsring där havet är plasten. Hur man än simmar runt kan man inte komma 

ut ur EcoSea. Om ni inte hängde med på hur det ser ut är det inte viktigt, 

resultatet av en toroidform är bara att det inte finns några kanter när man 

simmar runt inom den." 

"Är inte EcoSea en säkerhetsrisk?", frågade herr Britze. 

"Ja EcoSea är en säkerhetsrisk. Vi måste till varje pris se till att den inte 

läcker ut på de övriga näten. Särskilt med tanke på att vi har passerat 

Checkpoint Charlie." 

"Checkpoint Charlie? Ni har verkligen svårt att prata så att man kan förstå 

vad ni säger herr Schröder", klagade herr Britze, "vad är nu Checkpoint 

Charlie för något?" 

"Checkpoint Charlie kallas gränsen vid vilken man tappar kontrollen över en 

-37


evolutionär miljö. Efter denna gränsen kan man inte inifrån systemet utrota 

allt liv som lever i systemet. I verkligheten har vi passerat Checkpoint 

Charlie långt innan människan uppstod. Oavsett hur vi försöker kan vi inte 

utrota allt liv på jorden utan bara enstaka arter. Många arter överlever våra 

attacker utan problem som till exempel bakterier, råttor och kackerlackor. 

Ekosystemet på jorden kan människan bara förändra men inte stoppa, 

eftersom vi har passerat gränsen för total utrotning, det vill säga Checkpoint 

Charlie." 

"Ja men till skillnad från i verkligheten kan ni väl bara stänga av strömmen 

om det blir något problem?" 

"Ja det kan vi, men poängen är att vi måste se till att EcoSea inte läcker ut på 

näten, för om vi skulle passera Checkpoint Charlie på näten utanför EcoSea 

så kan vi inte kontrollera dem längre. Ingen kan stänga av alla världens 

nätverk samtidigt, det är praktiskt omöjligt. Det skulle innebära en katastrof!" 

"Det blir väl som ett vanligt datorvirus", invände herr Britze, "det tar ett tag 

innan man hittar ett program som tar bort det och sedan är det nog med det." 

"Nej, det blir inte som ett virus. Ett virus utvecklas inte hela tiden. EcoSeas 

djur anpassar sig fort till nya rovdjur och katastrofer och de skulle helt enkelt 

inte kunna gå att ta bort dem. Särskilt inte om de blir en större läcka så att vi 

får ett helt ekosystem på vift, då är vi chanslösa. Då passerar vi Checkpoint 

Charlie i stort sett direkt." 

"Men jag hoppas att ni har löst säkerhetsaspekten isåfall.", sade herr Britze. 

"Vi har i grunden ett bra system. Allt liv i EcoSea beskrivs som logik i 

FPGA:erna vilket är ett något annat datorspråk än det som finns för 

autonoma processer på en vanlig virtual reality sajt. Så i teorin kan ingen 

organism härifrån fly till en annan VR-databas." 

"Jag tyckte du sade att organismerna följde alla VR-standarder?" 

"Ja, för att synas ja. Det är ingen skillnad att titta på våra organismer eller en 

vanlig autonom VR-värld. Gränssnittet mot omvärlden är det samma. Men 

våra organismer beskrivs inte med samma datorspråk, beroende på att vi kör 

med evolutionär hårdvara och inte vanlig mjukvara som vanliga VR-sajter. 

Skillnaden ligger i just hur processer beskrivs, som parallella som hos oss 

eller sekvensiella som i alla andra VR-sajter. Man kan helt enkelt inte flytta 

organismerna till en vanlig VR-sajt för då fungerar inte varelserna. Man 

måste göra en konvertering mellan programspråken för att de skall fungera." 

"Bra, då finns det ingen möjlighet för en läcka", sade herr Britze. 

"Jo, risken finns iallafall, vi har nämligen slussar som omgärdar EcoSea som 

ser till att inget läckage finns och i dessa slussar finns program som 

automatiskt översätter ett djur som tar sig ut från EcoSea ut på omvärldens 

nät." 

"Varför har ni gjort något så urbota korkat?", frågade herr Britze och tog sig 

-38- 


för pannan för att riktigt visa hur korkat gjort han tyckte det var. 

Professor Schröder hade anat att herr Britze skulle reagera så och i sak höll 

han med honom, men det fanns en annan parameter som var viktigare än 

teknik. Schröder hade inte kunnat hålla sig från att medvetet ha gillrat denna 

fälla åt den herr Britze och han njöt eftersom den parameter som var 

viktigare än teknik hette herr Pforten. 

"Det är jag som har bestämt att det skall vara så", sade herr Pforten bestämt. 

Herr Britze hoppade till och tog genast bort handen för pannan. 

"Jag menade inte att kalla dig korkad", sade herr Britze i ett klumpigt försök 

att släta över vad han sagt. 

"Tyst herr Britze", sade herr Pforten, "jag vill inte höra några ursäkter. Jag 

vill ha det så för att man skall kunna köpa ett EcoSea-djur till sin egen VRbas. 

Jag vill ha ett automatiskt system för detta. Jag vet att det innebär en 

högre risk men det får vi kompensera genom att ha pålitliga slussdatorer. Så 

fort vi startar WeAreVR kommer det bli en succé, det är jag övertygad om 

och direkt kommer fler personer vilja starta konkurrerande sajter baserade på 

artificiellt liv precis som på EcoSea. Jag vill att de kommer isåfall och 

shoppar de djur de behöver här hos oss och på så sätt kommer vi gradvis bli 

en allt större underleverantör av digitala organismer. För att lyckas med det 

kan vi inte ha ett internt okompatibelt format. Alla skall kunna gå in och 

shoppa det djur de vill ha helt automatiskt även om de givetvis måste signera 

ett dokument där de förbinder sig ha en viss säkerhetsnivå på deras 

hemmabas. Jag tror alla VR-sajter i världen vill ha minst ett litet gulligt 

EcoSea djur någonstans på deras sajt som attraktion. Det är en enorm 

marknad som vi inte får missa!" 

"Det är ju genialt", sade herr Britze försiktigt. 

"Jaja det är bra herr Britze. Berätta nu istället professor Schröder varför ni 

har sammankallat oss." 

Professor Schröder koncentrerade sig för att sluta att le i ren skadeglädje över 

att herr Britze hade trillat rakt i fällan. 

"Jo igår gick två ingenjörer på vår avdelning ner för att göra en rutinmässig 

visuell inspektion, vilket resulterade i att de faktiskt blev uppätna!" 

"Va?", sade herr Pforten och skrattade till. Herr Britze skrattade han med och 

sneglade på herr Pforten för att kunna synkronisera ett gemensamt avslut på 

skratten. 

"Jo en varelse vi kallar för bläckfisken, intresserade sig för vår ubåt och bröt 

sig in i den och åt upp mina två medarbetare. Ett något våldsamt och abrupt 

handlade, men inte desto mindre ett klart självständigt och intelligent 

beteende. 

Herr Britze tog ton igen och professor Schröder suckade inombords. Herr 

Britze var imponerande ihärdig. 

-39


"Men det finns föresten redan virtuella djurparker, med djur som låter sig 

klias, som man kan rida på med mera. Hur skall kunderna, de som skall 

betala för detta, inse att dessa djur verkligen lever? Bryr kunderna sig 

verkligen kunderna om de lever eller är handprogrammerade?" 

"Ja det kommer att märkas. Det som skiljer från andra VR-parker är att de 

djuren är gjorda av människor. Hade man gjort en bläckfisk i en sådan miljö 

hade den aldrig intresserat sig för en helt ny tingest som en ubåt. Djuren hos 

oss är helt enkelt helt naturliga. Du måste inte peta dem på rätt ställe för att 

de skall röra på sig. De reagerar hela tiden likt djur i naturen." 

"Gömmer sig t.ex.", sade Britze ironiskt. 

"Ja till exempel. Det finns arter som är sällsynta och arter som är vanliga. 

Nya arter kommer ständigt att uppstå. Folk kan utforska vårt enorma hav och 

hela tiden upptäcka nya saker. Nya djur kan uppkallas efter deras upptäckare. 

Vi kan ha anställda biologer som hela tiden försöker lära sig allt om alla nya 

arter. De kan på så vis fördjupa sina kunskaper i evolutionsteori och 

samtidigt skapa en infodatabas om EcoSea som kommer att innehålla mycket 

fascinerande läsning. Folk kommer att få se döda fiskar flyta på ytan, 

nyfödda bottendjur, det kommer finnas farliga djur och då och då kommer till 

och med folk att bli uppätna, precis vad som har hänt nyss för oss. Det är en 

verkligare värld än andra parker, just eftersom denna världen är verklig. Det 

är bara en annan verklighet än vår egen. Och mycket oftare än i verkligheten 

kan man upptäcka arter som ingen människa har sett förut, eftersom 

evolutionen i EcoSea går fortare än i verkligheten." 

"Varför kallas gränsen för total utrotning för Checkpoint Charlie?", frågade 

fru van den Berg. 

"Det är efter evolutionsteorins fader Charles Darwin och sedan var ju som 

alla vet Checkpoint Charlie en gränsstation mellan Öst- och Västberlin under 

kalla kriget. Uttrycket myntades in en roman med samma namn." 

Herr Britze nickade tyst eftertänksamt. Han lyssnade inte längre på vad 

professor Schröder sade utan bara på hans inre tankar. Hans ögon rörde sig 

upp i taket medan han verkade kalkylera de förväntade intäkterna. Han såg 

mycket nöjd ut. Man såg på honom att han gillade idén, vilket gav honom ett 

elakt utseende där han satt och log och drömde om stora intäkter. 

"Om det här lyckas kommer det att bli svårt för er att överträffa det i 

framtiden", sade Britze. 

"Kanske inte. Vi har redan en ny intressant miljö under utveckling, som bär 

arbetsnamnet EcoSea 2 för tillfället. Den kan komma att överträffa detta fast 

på ett annat sätt." 

"Jaja", sade herr Pforten, "det skall vi inte tala om nu. Det är fortfarande 

något av en företagshemlighet. Vi får återkomma till det senare. Låt oss nu 

hålla oss till EcoSea version 1." 

-40- 


"Gärna för mig", sade Britze och flög upp ur sin stol, "tack för föreläsningen 

professor Schröder. Jag har fått veta vad jag behöver. Kan jag använda din 

dator?", frågade han och fick ett "javisst" till svar från herr Schröder. 

Britze började tala om möjligheterna som förelåg ur finansiell synvinkel, 

medan han tryckte in en diskett i datorn. Efter lite knapptryckningar kom en 

graf upp på skärmen med massa olikfärgade linjer, som alla visade 

uppåtgående trender. 

"Snygg graf", kommenterade professor Schröder ironiskt. 

"Tack", sade Britze snabbt utan att detektera ironin och pratade ivrigt på om 

"achievements" och "profit margins" medan herr Pforten försökte låtsas som 

om han lyssnade. Herr Pforten hade redan bestämt sig för länge sedan att 

köra igång oavsett vad för ekonomiska kalkyler Herr Britze presenterade, 

men det gav ett seriösare intryck om han låtsades bygga beslutet på 

vetenskapliga ekonomiska prognoser. Han lät Britze visa sina fina kurvor och 

nickade då och då instämmande medan han tänkte på vad han vad han skulle 

säga under sitt invigningstal. 


"Satans jävlar", muttrade det alkholtyngda människovraket som höll på att 

vakna. Han stank av urin och av före detta maginnehåll. Det var svårt att 

uppfatta hans mumlande förbannelser, men det gjorde inte så mycket för 

ingen lyssnade på honom. En ständig flod av människor passerade ut genom 

utgången från Lehrter Hauptbahnhof och förbi honom där han låg intill 

cementväggen bland andra broderssjälar. En av de övriga brodersjälarna med 

maorimönster i ansiktet tilltalade honom: 

"Hördu gubbjävel! Din hand är uppsvälld som ett bowlingklot. Hur mycket 

runkar du egentligen?" 

De andra i det ansiktstatuerade gänget skrattade över deras ledares sätt att 

behandla den äldre utslagna gamle mannen. Det stämde att handen var 

skadad noterade han som för tillfället kallades gubbjäveln. Det värkte i 

handen som om den var inlindad i en brännmanet. 

"Om du ger mig småpengarna du fått gubbjävel, så kan jag berätta vilken 

liten snorunge som gjorde det." 

Det gamla fyllot tittade på sin värkande hand och noterade att den mycket 

riktigt var svullen, men dock inte som ett bowlingklot. Han såg till sin 

besvikelse inga mynt framför sig så han förstod inte vad den skräniga killen 

hade pratat om för småpengar. 

-41-


"Du har inga småpengar kvar förresten, för dem tog jag redan innan", sade 

samma kille som tydligen var på skämthumör, "och du hade inte mycket 

småpengar heller för den delen så det är ingen fara. Snorungen, som 

stampade på din hand gav dig inga mynt för sveda och värk. Jag vet, för jag 

kollade för jag tänkte sno dem också." 

Den gamle mannen började försöka resa på sig. Han ville inte ligga kvar här 

längre om folk stampade på honom och snodde hans pengar. Han satte sig 

upp och tittade sig yrvaket omkring. Långsamt tog han upp sin gula mössa ur 

fickan och satte den på huvudet lite tafatt på sned. Därefter reste han sig upp 

på ostadiga ben. När han hade lyckats komma upp stod han kvar och 

balanserade osäkert likt ett nyfött rådjursbarn, även om gullepluttfaktorn var 

ytterst låg. Den väderbitna mannen tog sin friska hand och drog ner sin gula 

mössa över öronen så att den satt lite stadigare på huvudet. En liten fläck 

trädde fram på hans vänstra byxben. Det var en blöt fläck som växte sig 

snabbt större. 

"Vilket svin!", ropade hans själsbroder, "Gubben pissar på sig!" 

Efter uträttat behov började han gå sakta längs kanten av Humboldt Hafen för 

att hitta något ställe där han kunde få vara i fred. 


"Kul va Johan", sade Jörn och slog Johan lätt i huvudet. Denna gång hördes 

inget metallljud eftersom de var tillbaka i Lotus lägenhet i Zehlendorf. 

"Jag kan inte fatta att du aldrig kört ROV:ar innan. Du som nästan har 

personbästa i Sarajevo Snipers", fortsatte Jörn retsamt. 

"Jag har inte hunnit helt enkelt. Men det måste ha kostat en hel del." 

"Inte så farligt, det bjuder jag på", sade Lotus och log brett. 

Johan undrade om Lotus verkligen hade betalat eller mest knepat och knåpat 

som vanligt. Det var en kontrast att se den bleka klena Lotus i verkligheten. 

Särskilt med tanke på hur Johan hade känt honom i två år.Så fort de kom ut 

på nätet dock var han den självklara auktoriteten, den store virtuosen, gurun. 

Nu tillbaks i verkligheten var han blek och spenslig. Han såg nästan sjuk ut. 

"Vad tyckte du?", frågade Lotus och tog upp inhalatorn ur fickan. 

"Skitfräckt", svarade Johan entusiastiskt. 

"Jag skulle vilja säga enbart fräckt", sade Lotus, "om du vill se något 

skitfräckt kan jag visa dig det också". Han stoppade tillbaka inhalatorn i 

fickan efter en kort inandning. 

"Visst", sade Johan och var helt upprymd över att strax få se ytterligare en 

-42- 


nyhet. Som sann nätentusiast var han väldigt svag för nyheter. 

"Okej, men vi måste vänta till klockan sju", sade Lotus, "vad är klockan?" 

"Två minuter i sju", svarade Johan. 

"Ojdå redan?", sade Lotus förvånat, "på med glasögonen, vi kör direkt. 

Skynda er så att vi inte missar det. Nu är det jag som styr, ni hänger bara med 

och tittar. Det du nu skall få se Johan är inget vanligt folknöje. Nu skall du 

helt olagligt få njuta av det senaste och hottaste inom branschen." 

Lotus kopplade upp sig mot en öppen VR-databas i Reinicken Dorf i 

nordvästra Berlin. Det var ett vanligt V-café med ett fyrtiotal personer 

närvarande. 

"Håll i er nu, klockan är sju", sade Lotus och knackade in lite olika koder, 

varpå allt blev svart. Johan vände sig runt om, men kunde inte se någonting. 

"Mycket imponerande", mumlade Johan syrligt. 

Plötsligt sken allt upp och den svarta färgen blev istället mörkblå för att 

övergå till svart längre bort dit ljuset inte räckte. Oavsett åt vilket håll Johan 

tittade åt kunde han inte se var ljuset kom ifrån. Det verkade komma från 

dem själva, från den punkt där de verkade sväva. I strålkastarljuset flöt små 

partiklar runt och nedanför såg han en sandbotten breda ut sig. 

På avstånd hördes ljud svaga ljud som lät som valars signalläten. 

"Det ser ut som vatten. Dyker vi på riktigt, är detta också en ROV?", frågade 

Johan. 

"Nej, det är inte på riktigt utan en rent virtuell miljö." 

"Vad är det som är fantastiskt med det då?" 

"Vänta och se..." 

"Titta nedåt nu Johan", sade Jörn. 

I sanden virvlade ett stim decimeterlång fiskar än hit än dit. Alla följde en 

ledarfisk på ett långt led med fyra, fem fiskar i bredd. Ledarfisken åkte i 

sicksack som om den letade efter något på havsbotten. Till slut dök den rakt 

ner i sanden. En krabbliknande varelse, med knytnävstjock kropp försedd 

med tiotalet stirrande ögon, for upp ur sanden och försökte fly på sina långa 

många smala ben. Ledarfisken följde efter och började sima i cirklar runt den 

med alla andra fiskar efter sig på släp. Den spindelbesläktade krabban stod 

blick still medan fiskstimmet simmade runt den som indianer på krigsstigen. 

Plötsligt dök ledarfisken ner mot offret och alla andra fiskar följde efter. 

Spindeldjuret försvann i ett moln av fiskar, som alla försökte slita åt sig sin 

del av den. En dryg halvminut senare var det över och de sista benen och 

ögonen var uppätna. Fiskarna simmade vidare efter sin ledarfisk bort i 

mörkret och kvar låg bara spindelns hårda tomma kropp kvar med runa små 

hål där ben och ögon en gång hade suttit. 

"Vilken smaklös show", tyckte Johan. 

"Detta är ingen show, det är verklighet. Vi är nu mitt inne i WeAreVR:s 

-43


forskningslaboratorium. De har med hjälp av artificiellt liv skapat ett 

komplett virtuellt ekosystem och detta är en del av resultatet." 

En liten manet gled förbi nära deras utkikspunkt. Under medusaklockan 

skymtade två bläckfiskögon. 

"Hur har du lyckats ta dig in hit?", frågade Johan, "det måste väl vara otillåtet 

att ta sig in i deras labb?" 

En tjock fisk, som såg ut som en överdimensionerad sjögurka fast med en 

lång snabel, dök upp ur mörkret. Den fick syn på maneten och började 

pumpa in och ut med kroppen så att vatten strömmade in genom snabeln och 

ut genom dess bak. Den lilla maneten flaxade snabbt med klockan i ett 

desperat försök att undkomma, men den hade ingen chans. Den sögs snabbt 

och skoningslöst in i sjögurkfiskens snabel. Så snart den lilla maneten hade 

blivit uppslukad dök en tiometer lång och uppsvälld delfinbesläktad varelse 

upp. Dess hud var helt täckt av sjöväxter och snäckor. Nu var det sjögurkans 

tur att få bråttom, men till skillnad från maneten lyckades den komma undan 

och försvann bort i mörkret. Delfinen vände sig majestätiskt mot Johan och 

de andra och öppnade sitt jättegap, som var mer tandprytt än en hos en vanlig 

delfin. 

Bilden bröts plötsligt och ersattes av bilden av det virtuella cafét i Reinicken 

Dorf. Lotus stängde ner förbindelsen och de tog av sig sina glasögon. 

"Nu får du allt förklara", sade Johan konfunderat. 

"Okej, precis när WeAreVR började bygga upp sin forskningsmiljö skickade 

jag in ett litet program i deras miljö." 

"Hade de inga spärrar?" 

"De första veckorna hade de inte så enorm kontroll som nu. Jag skickade ett 

nonsensmail som hade ett dokument infogat, som de öppnade för att kolla 

vad det innehöll. I dokumentet hade jag lagt in ett dokumentmacro som satte 

igång att hämta in mitt sondprogram så fort dokumentet var inladdat i 

ordbehandlaren. Man kan ju göra nästan allt med en ordbehandlare 

nuförtiden, så ett litet simpelt dokumentmacro som tankade hem mitt 

sondprogram var en baggis att fixa. När sondprogrammet var nedtankat var 

det bara att tuta att köra. Sonden skickar sedan ut bilder 19.00-19.10 varje 

måndag till ett speciellt konto som jag har skapat på det här virtuella cafét i 

Reinicken Dorf. Ingen information går in till sonden och den går därför inte 

att styra. Detta gör att WeAreVR inte får upp någon varning om att någon 

försöker göra intrång, eftersom de har gjort det klassiska säkerhetsmisstaget 

att tro att all intrafik är farlig medan all uttrafik är ofarlig. Ja, på så sätt vet vi 

mer om deras framsteg än någon annan utanför WeAreVR. Visst är det 

intressant?" 

-44- 


Johan var mållös. Han hade läst lite artiklar om artificiellt liv, men han hade 

ingen aning om att allt detta redan var möjligt. Det var helt fantastiskt." 

"Jag har hört talas om EcoSea, jag har sett reklamen på TV, men jag trodde 

det mest var reklamsnack", sade Johan, "jag trodde inte det var så här 

fantastiskt. Det är ju helt otroligt! Men det måste vara förbjudet vad du har 

gjort Lotus?" 

"Det är klart att det är inte helt tillåtet", svarade Lotus, "men det är bara om 

man blir upptäckt som det bli otäckt. Jag skall inte använda programmet 

längre eftersom EcoSea ändå skall ha premiär nu. Det var bara kul att följa 

med utveckling i början, men efter invigningen så kan vem som helst besöka 

EcoSea för en liten slant, så då finns det inget intresse att koppla upp sig 

bakvägen mer." 

"Nu är du allt bra fylld med rock'n'roll i huvudet", flinade Jörn medan han 

begrundade sin spegelbild i den släckta skärmen och rättade till sin frisyr. 

"Vilken dag va?" 

"Ja,helt otroligt", svarade Johan, "Lotus har bytt ansikte, jag har varit i New 

York samt brutit oss in i EcoSea. Allvarligt talat tror jag det räcker för mig 

idag. Jag måste nog hem till Blankenburg och installera mig. Är det alltid 

sånt här tempo i Berlin?" 

"Varje dag", ljög Jörn. 

"En stad kan också ha många ansikten Johan", sade Lotus och log, "allting 

ryms inte på en dag, vilket inte betyder att alla dagar är lika fullspäckade." 

Johan tog på sig jackan och skorna och lämnade Lotus enrummare. Han 

skyndade sig till busshållplatsen och behövde lyckligtvis inte vänta mer än 

någon minut innan stadsbussen riktning Mexikoplatz dök upp. Johan satte sig 

på bussen och tänkte på allt han hade upplevt idag. Vilken dag! Var det 

verkligen bara ett drygt dygn sedan han hade anlänt till Berlin? Det kändes 

som så mycket längre. Han gillade inte att Lotus hade brutit sig in i EcoSea, 

det kändes olustigt. Visst kunde det vara kul att kolla läget innan sajten 

releasades, men om man bara var intresserad av innehållet kunde man väl 

vänta tills det var helt lagligt att gå in där. Han viftade bort sina olustkänslor. 

Det var säkert bara han som var trött efter en intensiv och het dag. 


"Vi är inte ensamma längre", sade Wolfgang Pforten och gjorde en 

konstpaus, "en ny livsform har skapats på vår planet. Artificiellt liv. Vi har 

hittills i människans historia bara härmat livet. Med robotar har vi försökt 

-45-


härma våra kroppar och med datorer har vi försökt skapa ersättare för våra 

hjärnor. Men allt har varit bleka kopior. Idag ger vi er inga kopior, utan vi ger 

er liv!" 

Miljontals människor iakttog Wolfgang Pforten över nätet och på flera TVkanaler 

i direktsändning. Nu väntade alla på att se den största sensationen 

någonsin från världens ledande framtidsguru. Alla hade hört talas om att 

WeAreVR hade skapat liv. Media hade varit fullmatade med reklam, 

diskussionsprogram och etiska debatter på kultursidorna den senaste veckan. 

Borde man begränsa endast till vissa tillåtna miljöer, t.ex. endast 

undervatten? Skulle staten ha särskild kontroll över artificiellt liv och dela ut 

forskningstillstånd? Var det ett slag för eller mot jämlikheten? Vad tyckte 

fackföreningarna? Och vad tyckte Mary Peeters, som låg etta med sin hit 

"My love is strong for you"? Skulle man starta en kompensationsfond för 

kulturen, för att nå jämvikt för den lilla människan? Borde inte dessa 

virtuella ekosystem stå under demokratiskt nationellt styre eller under FN? 

Skulle man införa en särskild skatt och använda pengarna för att främja 

verkligt liv? Det hade varit en intensiv och stundom inflammerad debatt i 

medierna världen över. Kort sagt, marknadsförarna med fru van den Berg i 

spetsen hade gjort ett utmärkt jobb. 

"Idag inviger vi på WeAreVR vår nya attraktion EcoSea", fortsatte Wolfgang 

Pforten, "det enda vi har gjort är miljön, sedan har vi låtit evolutionen göra 

resten. Resultatet blev en ocean full av liv med en paradisö i dess mitt." 

Pforten pausade för att den sista meningen skulle fastna hos åskådarna. 

"Innan jag öppnar EcoSea vill jag bara tala om att vi har ett rigoröst 

säkerhetssystem. För att koppla upp sig mot EcoSea måste man först koppla 

upp sig till en av våra slussdatorer och endast därifrån kan EcoSea nås. 

Således kan vi vid minsta tecken på att någon försöker forcera den mur som 

skiljer EcoSea och resten av näten åt, helt enkelt stänga av den slussdator 

som har blivit utsatt. Inga av våra livsformer kommer okontrollerat kunna 

spridas över världens nätverk. Men ni kan under kontrollerade former köpa 

hem ett djur från EcoSea till er egen databas, om ni följer våra rigorösa 

säkerhetsbestämmelser. Den enda risk som finns med EcoSea är ni blir 

uppätna under ett besök. Vi kan nämligen inte styra beteendet för djurarter av 

många vi själv inte ens känner till dess existens. Men om ni dör får ni tjugo 

nya gratisminuter." 

Wolfgang Pforten log brett som en datorförsäljare och den del av publiken 

som kunde höras skrattade artigt. Pforten hade en förkärlek för korta tal 

kryddade med mediavänliga drastiska uttalanden, som lätt kunde tas med i 

nyhetssändningar världen över. Han knappade in något på en fjärrkontroll 

och plötsligt kunde alla se ett djur som blivit infångat speciellt för 

öppningsceremonin. Det var en tjock halvmeterlång klumpfisk. Den simmade 

-46- 


sävligt runt i den lilla virtuella vattenfyllda buren. Pforten tryckte på en 

annan knapp och en rosenskimrande långtrådig bottenväxt ploppade upp 

under fisken, vilket fick klumpfisken att stanna upp tvärt. Efter ett par 

sekunder började fisken upplösas. Lager för lager såg ut att rinna av fisken, 

där vart lager visade sig bestå av hundratals centimeterlånga fiskar. Strax var 

hela den gamla fisken upplöst och istället trängdes tusentals centimeterlånga 

fiskar runt växten, som snabbt minskade i storlek. När växten var uppäten 

återtogs formationen lager för lager tills den ursprungliga fisken åter var 

tillbaka och den började långsamt röra sig i cirklar igen. 

"Detta fiskstim har uppkommit genom evolution i EcoSea. Vanligtvis lever 

den på ett stenigt undervattensberg där den äter växter som den som nyss 

blev uppäten. Som ni såg är det inte en fisk utan ett stim, som är väldigt tätt 

ihoppackade. Detta är endast ett exempel om vad som går att finna i EcoSea, 

en livsmiljö som täcker en havsyta stor som 1300 fotbollsplaner och med ett 

djup på drygt tio kilometer. Härmed öppnar jag EcoSea - för alla." 

Wolfgang Pforten tryckte på sin fjärrkontroll, men inget hände. Han tryckte 

återigen men fortfarande hände inget. 

"Ni vet hur det är med datorer", sade han och log lite generat. Han 

signalerade åt en tekniker som var utanför bilden att ordna problemet. 

"Man kan aldrig lita på datorer", sade han besvärat mest för att vinna tid tills 

problemet skulle vara reglerat. Plötsligt insåg han att detta uttalande kunde 

misstolkas, varför han tillade: "Förutom våra slussdatorer givetvis, de är helt 

säkra!" Herr Pforten kliade sig i huvudet och såg ansträngd ut. Han hade på 

bara två spontana meningar hunnit ut på ganska djupt vatten och han beslöt 

att det var bäst att inte säga något mer. 

"Nu får jag information om att problemet är löst, så härmed öppnar jag 

EcoSea - för er alla." 

Ena sidan på fiskens bur öppnades ut mot ett tillsynes oändligt hav. I samma 

ögonblick som fisken långsamt puttrade ut i havet, visades snabba växlande 

bilder över ett axplock över de olika djuren som fanns att beskåda. En 

speaker-röst berättade att en grupp biologer undersökte EcoSea kontinuerligt 

och att man upptäckte i genomsnitt en ny art i veckan, fast man trodde att 

denna siffra skulle öka i och med att allmänheten bjöds in för att dyka. Alla 

som upptäckte en ny art skulle få en gratisvecka på EcoSea, samt registreras 

som officiell upptäckare. Faunaböcker, naturvideor och klistermärken fanns 

att köpa. Nu var det dags för investeringen att börja generera pengar. 

-47



Johan fick syn på Lotus på andra sidan Strasse des 17 Juni framför 

huvudbyggnaden till Technische Universität. Det var lönlöst att ropa över 

den trefiliga avenyn och även om det hade gått att göra sig hörd hade nog 

inte Lotus uppfattat något eftersom han verkade gå i sin egen värld. Mycket 

riktigt upptäckte han inte sin kompis förrän Johan hade sprungit över gatan 

och var precis bredvid honom. 

"Hej Lotus. Vet du var vi skulle ha förevisning idag?" 

"Tjena Johan. Ja, det måste väl vara i labbsalarna, eller?" 

"Vet inte", svarade Lotus, "men vi kan kolla med Melanie och Tanja, som 

kommer här. Har du träffat dem förut Johan?" 

Johan skakade nekande på huvudet. Han hade aldrig pratat med vare sig 

Melanie eller Tanja, men han hade sett dem förut på kurserna, särskilt Tanja. 

Melanie var mörkhårig och var väldigt bestämd, medan Tanja var blond och 

verkade väldigt ärlig och fin. För Johan var hon mer lik än ängel och varje 

gång han såg henne verkade det som om Tanjas blonda långa hår fladdrade i 

slow motion. 

"Tjena flickor! Vilken sal skall vi vara i?", frågade Lotus. 

"Hej Lotus. Vi kan vara var som helst, det skall vara en virtuell förevisning 

av en historisk miljö, jag tror det var Wien. Vi skall träffas på institutionens 

virtuella café. Jag skall koppla upp mig från en av datorsalarna." 

"Ja visst, så var det", sade Lotus, "nu kom jag ihåg att Jörn skulle koppla upp 

sig hemifrån. Har ni träffats förut förresten?", fortsatte Lotus och pekade på 

Johan. "Här är svensken Johan, nyss fysiskt nedkommen från Lund och här 

är Tanja och Melanie, båda lika berlinska som currywurst." 

Melanie skakade snabbt och bestämt om Johans hand. Tanja tittade på Johan 

och log. Hon klämde ömt hans högerhand mellan båda sina händer. 

"Vänskapens hamburgare", sade hon och tittade in i Johans ögon och log. 

"Va?", sade Johan förvånat till den blonda uppenbarelsen. 

"Jag ger dig en vänskapens hamburgare så att du känner dig välkommen i 

Berlin. Det heter så när man omsluter en väns hand med sina båda händer." 

Johan tittade förundrat in i Tanjas ögon. Hon fortsatte att le och Johan log 

försiktigt tillbaka. Han hörde i bakgrunden hur Melanie sade till Lotus att 

"det var något skit som Tanja har läst i någon tidning", men han lyfte inte 

blicken från Tanja. 

"Ledsen att störa", sade Melanie efter ett tag och klappade med händerna för 

att bryta förtrollningen, "men det är dags att logga in sig". 

De skyndade sig till den närmsta datorsalen och lade beslag på varsin dator. 

Johan skrev in sitt användarnamn och lösenord och satte på sig sina VR- 

-48- 


glasögon och ena handsken. Vristbanden orkade han inte ta på sig. Han 

pekade sig fram i menyerna tills han kom till V-cafét tillhörande institutionen 

för historisk rekonstruktion. Lektor Sessel, klädd i svart kostym med TU:s 

emblem på bröstfickan, hade precis börjat föreläsa. 

"...men idag skall vi inte gå in på tekniska detaljer, utan idag skall vi bara 

göra en rundvandring för att ni skall få en helhetsbild av målet med er 

utbildning. Vi skall besöka en miljö som är av stort intresse både historiskt 

och rekonstruktionsmässigt. Först skall vi koppla upp oss mot European 

Historical Sites på www.ehs.org. Där väljer ni i listan Wien 1913. kortkoden 

är EHS-W1913 om ni vill skriva in det istället Koppla upp er nu direkt, så 

träffas vi där." 

Johan följde instruktionerna och lite senare stod han på en främmande gata i 

början på seklet. Det var fullt med folk som vällde fram i alla riktningar. 

Kvinnorna var klädda i fotsida kjolar, blusar och stråhattar varav de 

sistnämnda var försedda med ett färgat rosettband. Några mindre bemedlade 

kvinnor hade ingen hatt och bar istället förkläden, eftersom de troligtvis 

arbetade i närheten. Alla männen hade svarta eller grå kostymer och bar 

svarta plommonstop på huvudet. En man hade en ljus hatt istället, vilket 

nästan såg lite vågat ut jämfört med de övrigas uniforma klädsel. En 

hästdragen droska passerade förbi så att föreläsningsgruppen tvingades att 

dela sig för släppa fram fordonet. Hovarna klampade mot den stenbelagda 

gatan när ekipaget for förbi och överröstade för en stund sorlet av 

människomummlet från cafét bakom dem. Det såg precis ut som om de hade 

hamnat i en stumfilm, fast denna filmen var i färg och folk rörde sig i vanlig 

hastighet. Miljön var dock den samma. Johan betraktade sina kursare och 

noterade att även de hade erhållit tidsenlig klädsel. Han fingrade på sitt 

huvud kände att även han hade försetts med ett moderiktigt plommonstop. De 

hade hamnat på en central affärsgata att döma av alla affärer och caféer som 

låg runt dem. På andra sidan gatan låg ett magnifikt stort runt varuhus på 

hörnan. Huset var sex våningar högt, som sedan gick över i ett sluttande tak. 

Allra högst upp fanns en terass. Mellan vart fönster på tredje våningen fanns 

bronsplaketter uppsatta, föreställande två människor som höll varandras 

händer. 

Johan lokaliserade föreläsaren Sessel som fortfarande bar på TU:s emblem på 

bröstfickan. 

"Nu tror jag alla finns samlade. Jag tänker guida runt er på den här sajten och 

berättade om lite olika detaljer som jag tycker är intressanta. Var inte rädd för 

att avbryta med frågor. Kom ihåg: det finns inga dumma frågor. Vi befinner 

oss nu således i en miljö föreställande Wien år 1913. Detta var en mycket 

intressant tidsperiod. Här residerade många människor som skulle spela stor 

roll dels för första världskriget, men även för andra världskriget. Alla hade de 

-49


sökt sig till Wien för att uppleva den stora kulturstaden och ett av dåtidens 

maktcentrum. Detta år befann sig av vitt skilda skäl människor som Trotskij, 

Freud, Stalin, Hitler, Adler och givetvis kejsar Frans Josef samt ärkehertig 

Frans Ferdinand i Wien. Den senare skulle blott ett år senare komma att falla 

offer i Sarajevo för vad som skulle bli startskottet till första världskriget." 

"Var det under kriget i Bosnien?", frågade en av gubbarna med 

plommonstop. 

"Nej men Jörn! Detta är ju långt tidigare!", svarade Sessel besviket, "dumma 

frågor är förvisso välkomna, men däremot inte urdumma frågor." 

Resten av klassen skrattade till. 

"Jättebra sagt Jörn", sade en plommonstopsgubbe ironiskt med Lotus röst och 

gjorde tummen upp åt Jörn. 

Sessel harklade sig och vände sig om. 

"Vi befinner sig nu på Mariahilfer Strasse, Wiens stora affärsgata år 1913. 

Tvärs över gatan ser ni det stora varuhuset "Stafa", som var något utav en 

modernitet på den här tiden. Lägg märke till detaljrikedomen i dess 

utförande. Rekonstruktörerna har här använt sig av arkitektritningarna som 

mall, samt studerat gamla foton för att få med alla detaljer. Man kan gå in i 

huset, men det skall vi inte göra nu. Notera längs gatan kablarna i luften och 

hur de svajar med vinden, liksom de inplanterade träden och buskarna. Dessa 

rörelser stämmer överens med fladdret på de förbipasserande kvinnornas 

kjolar. Man har kommit fram till att vinden är väldigt viktig för att skapa en 

realistisk miljö. Även om ni inte kan känna den mot er hud, luras man lättare 

att tro att man befinner sig utomhus om man kan se effekterna av vinden. 

Inga frågor? Då går vi vidare." 

Föreläsningsgruppen följde efter som en flock ankor efter ankmamman 

Sessel som förklarade vad som fanns till höger och vänster. 

"Vad sägs om min insats", sade Jörn till Johan och tog stiligt av sig sitt 

plommonstop. 

"Ja, du var modig som frågade iallafall", sade Johan. 

"Vill du se något intressant. Lite forskning så att säga", sade Jörn. 

"Helst inte, jag anar det värsta, men jag gissar att jag inte kan hindra dig." 

"Exakt, kolla här." 

Jörn kilade med raska steg upp bakom en dam i stråhatt, som inte tillhörde 

någon av kursarna utan ortsbefolkningen, d.v.s. en dekorperson. Han knep 

henne i häcken, men inget hände utan kvinnan oberört vidare. Han knep 

henne en gång till med båda händerna och utstötte ett morrande ljud. 

"Vad sysslar han med?", undrade en annan stråhattsdam som hade Melanies 

röst. 

"Ett typiskt vetenskapligt experiment à la Jörn", svarade Johan. 

Jörn fortsatte sitt reaktionssökeri med att fota en förbipasserande man i 

-50- 


magen. Mannen gled åt sidan, men fortsatte att gå utan det minsta spår på att 

han hade noterat aggressionen. Jörn kastade sig framför ett förbipasserande 

hästekipage, med enda följden att Jörn knuffads åt sidan av att hästekipaget 

som tryckte sig fram med bara en lätt fartminskning. Han gav upp sitt 

experiment och skyndade ikapp dem andra. 

"Ville du imponera på oss Jörn?", sade Melanie och skrattade , "du har 

verkligen lyckats får jag säga. Gud, vad modigt du slängde dig framför 

hästarna." 

"Du förstår dig inte på vetenskap Melanie", sade Jörn med spelad 

högdragenhet och vände sig till Johan. 

"Inga roliga effekter i den här miljön. Det var det jag visste." 

"Denna miljön är nog mer för att uppleva lite historia än för att slå oskyldiga 

kvinnor och män", föreslog Johan. 

"Snacka om tråkiga människor! De reagerar mindre för händelser än en 

amöba i EcoSea." 

"Människorna här skall väl mer ses som dekor. Det är inte som djuren i 

EcoSea, som verkligen beter sig som djur från början till slut. Fast miljön här 

är ändå bra det får du väl hålla med om ändå?" 

"Visst är det bra gjort. Detaljrikt och historiskt korrekt, men tråkigt! Det 

skulle vara bättre om det var lite mer liv i människorna bara." 

Guideturen gick vidare till Hofburg, Frans Josef vinterresidens där de 

tillbringade tjugo minuter med att gå omkring i salarna. De fick till och med 

en skymt av kejsaren med sin Katharina Schratt. Sedan begav det sig till Café 

Landtmann, vilket hade varit Freuds stamcafé. Freud satt vid ett bord och 

samtalade med ett par vänner. Han gick dock inte att tala med så mycket, han 

hänvisade bara till andra miljöer som uteslutande handlade om honom där 

man kunde få mer information. Han reagerade inte heller på om man gav 

honom en uppercut (Jörns experiment). Därefter gick det vidare till 

Berggasse och Freuds bostad. Sedan gick de längs Donau ner till 

överbefälhavaren von Hötzendorfs residens. Hela visiten avslutades med en 

visit inne i den vackra Stefansdomen, som även den var mycket välgjord. 

När gruppen gick ut ur domen började Johan ofrivilligt gå ifrån övriga 

gruppen. Vad han än gjorde så gick han allt längre från gruppen. 

"Min kropp har hängt sig, hur får man den att sluta gå?", skrek Johan. 

"Tryck control-X control-C", ropade Lotus tillbaka. 

Johan klickade fram ett virtuellt tangentbord som flöt i luften och knackade 

in kombinationen, men inget hände. 

"Inget händer!", skrek Johan tillbaka. 

"Bara vänta, den är bara lite seg", svarade Lotus. 

Mycket riktigt slutade Johan gå sekunden därefter. Han vände sig om och såg 

han han hade hunnit gå 50-60 meter från de andra innan han hade fått stopp 

-51


på sin kropp. Han skyndade sig tillbaka till gruppen. 

"Men Johan då", sade Jörn, "kan du inte kontrollera kroppen? Du är ju en 

potentiell sängvätare." 

"Äh!", grymtade Johan till svar. 

"...sammanfattningsvis kan man säga att det som gör Wien 1913 så unikt", 

mässade lektor Sessel, "är dess detaljrikedom. Inte bara på de stora 

monumenten utan också de vanliga husen. Stor omsorg har gjorts för att 

dessa också skall vara riktiga och att den stämning som rådde på gatan skall 

träda fram. Rätt slags människor på rätt gator och olika många på olika gator. 

Wien 1913 är i nära samarbete med ett antal olika universitet där man hela 

tiden diskuterar riktigheten i miljöns utförande. Hela tiden tillkommer fler 

detaljer eller ändringar görs. Doktorsavhandlingar resulterar i förändringar av 

miljön. På så vis skall Wien 1913-miljön alltid vara fyllt med all den kunskap 

som mänskligheten känner till om ämnet, samtidigt som det är oerhört lätt att 

ta till sig, eftersom man bara kan gå längs gatorna och få en känsla för hur 

det såg ut. Om man vill studera mer om ämnet kan man gå in i biblioteket, 

genom kortkoden EHS-W1913L, L som i library. Där finns filmer, texter, 

kommentarer allt som ämnet kan tänkas behandla. Det är detta som gör Wien 

1913 till en sådan storslagen miljö: mängden information som finns här, 

samtidigt som allt är väldigt lättillgängligt. Ja, nu ser jag på klockan att jag 

har dragit över med fem minuter. Härmed är föreläsningen avslutad." 

"Vad skall du och Tanja göra ikväll?", frågade Jörn med plommonstopet i 

handen, vilket fick honom att se ut som en gentleman som bedjade om 

Melanies hand. 

"Vet inte, hittar ni på något roligt så ring. Jag måste skynda mig." 

Johan kopplade ner sig och tog av sig glasögonen. Han var tillbaka i 

datorsalen med Tanja, Melanie och Lotus. 

"Jörn är en riktig knäppskalle!", sade Melanie men kunde inte hålla sig från 

att le. 

"Jag tror han vill byta halsband med dig", sade Lotus och log och kisade med 

sina albinoögon. 


Professor Schröder var på väg in i kontrollrummet med sitt morgonkaffe, när 

han stötte ihop med en upprörd Axel, som hade en lång fladdrande 

datautskrift i handen. 

"Professor Schröder, kolla in det här! Det här är verkligen fisk!" 

-52- 


"Fisk var det dåligt eller bra? Jag kommer inte ihåg ert språk riktigt." 

"Dåligt. Det skedde ett inträngningsförsök i sluss 7 i natt. En besökare fick se 

något blixtra till framför ögonen vid sluss 7:s ingång till EcoSea. Han frågade 

informationspersonalen, som skickade ärendet direkt vidare till oss. Vi gick 

direkt igenom logfilerna för sluss 7 och upptäckte att de handlade om ett 

program som hade kommit utifrån, men som direkt hade raderats, alltså dött, 

eftersom det inte klarade av livsbetingelserna i EcoSea. Vi vet inte hur, men 

något sådant skall inte gå att göra. Det är nåt märkligt med sluss 7." 

"Okej, är den avstängd?" 

"Nej, vi ville låta dig ta ställning först." 

"Stäng den omedelbart." 

Axel vände sig om och ropade till Klemens i kontrollrummet att stänga av 

slussen. Klemens grymtade något som lät som ett svar. 

"Det var det ena professorn", fortsatte Axel, "sedan gjorde vi ytterligare en 

upptäckt när vi kontrollerade alla våra slussar för att se om det förekom något 

liknande någon annanstans. Detta är utskriften av alla uppkopplingar till 

Sluss 4 denna vecka. Kolla in det här", sade Axel och visade ett par inringade 

rader. "Var måndag kl19.00-19.10 pågår en märkbart ökad ut-trafik. Den är 

liten i jämförelse med annan trafik, men den är så extremt regelbunden så att 

läckan hittades när vi körde logfilerna genom kontrollprogrammet." 

"Mycket oroväckande", sade professorn och kliade sitt lurviga gråa hår och 

såg bekymrad ut. "Verkligen oroväckande, men håll trots det sluss 4 öppen. 

På måndag bevakar vi slussen och tar reda på vad det är för något. Och Axel, 

kan du anmäla händelsen till polisen." 

"Skall bli", sade Axel och skyndade sig iväg till till fikarummet. 


En flock kolibrisälar hovrade över en brant klipphäll täckt av gröngula 

rörblommor. Deras labbar slog jämna slag för att hålla konstant höjd medan 

deras långa tungor slickade i sig den klibbiga gelén som fanns längst in i 

blommorna. Johan kollade igenom det elektroniska lexikon han hade fått vid 

slussdatorn och läste att blommorna kallades för gul rörpipa. En tånggrön 

kräfta mumsade på en självdöd klumpfisk. När Johan dök närmare den 

skrämde han upp ett jättestim småfiskar som hade gömt sig i tången som 

blixtsnabbt begav sig iväg i samlad tropp ut i det öppna havet. Sekunden 

senare simmade en ensam tiometersål förbi under Johan, vilket fick honom 

att inse att fiskarna snarare hade blivit skrämda av detta enorma rovdjur än av 

-53-


honom själv. Den vaggade med huvudet fram och tillbaka när den simmade, 

som om den letade efter föda i tången. Johan såg sig omkring och såg Lotus i 

full dykarmundering med luftbubblor som steg till ytan i takt med att han 

andades. Dykdräktsprogrammet, som var vanligt handprogrammerat, 

lyssnade till andningsljudet för att veta när den skulle sända ut bubblor. Lotus 

gjorde okej-tecknet med högerhanden. 

"Var är Jörn?", frågade Johan. Ljudet var för effektens skull distorderat för 

att låta precis som radiokommunikation under vattnet. 

"Han dök ner runt klipphällen på andra sidan. Vi följer efter." 

Utan att vänta på bekräftelse från Johan dök Lotus runt klipphällen. Johan 

hängde på. 

Egentligen borde de plugga idag, men de hade beslutat att strunta i alla 

föreläsningar idag och kolla upp EcoSea vilket kändes mycket viktigare än 

några snustorra föreläsningar. EcoSea var årets största händelse och det var 

mer än man kunde säga om någon av de föreläsningar de egentligen skulle ha 

haft idag. Dessutom var det ändå långt kvar till tentorna. Alla var hemma hos 

sig själva och de hade bestämt träff direkt vid en av EcoSeas slussdatorer. 

Lotus försökte dyka ända fram till en av kolibrisälarna, men precis när han 

skulle röra vid en av dem försvann hela flocken snabbt iväg. Lotus fortsatte 

över kanten. När Johan kom runt klipphällen såg han Lotus hålla en liten 

mask i sin hand. När han skulle känna på den med sin andra hand blåste 

masken upp sig och tog formen av en rugbyboll. Lotus lät den ligga i sin 

hand utan att röra den och fnissade förnöjt. Masken for iväg som en torped 

medan den tömdes på sitt vatten och återtog sin smala form några meter bort. 

Innan Lotus hann få fatt i den igen hade den försvunnit bland den gulgröna 

tången. Lotus skrattade högt. 

"Det här var helt otroligt", sade Lotus och simmade vidare. 

De kom ifatt Jörn, som stod vid en grottöppning och lyste med 

dykarutrustningens ficklampa. 

"Jag tyckte mig se något därinne. Skall vi våga gå in?" 

"Varför tveka?", svarade Lotus, "det värsta som kan hända är att vi blir 

uppätna och får tjugo minuters fri uppkoppling." 

Medan Lotus talade gled han in i grottan utan att stanna. Jörn hängde på och 

Johan strax efter. Johan drog fram sina ficklampa och lät ljuskäglan stryka 

längs väggarna. Grottväggarna var täckta av rödaktigt sjögräs som böljade av 

vattnets rörelser. Grottan var så smal att det var knappt att en dykare fick 

plats. Johan stötte ideligen i grottaket med sina tuber. En liten gul tusenfoting 

lyckades med liten marginal att undvika att bli mosad av Jörns högra fena. 

Johan hade inte lika tur utan fick en spark i ansiktet sekunden senare av 

samma fena. 

"Grottan vidgar sig något", meddelade Lotus i radion. 

-54- 


Han väntade in Jörn och Johan i ett litet kalt undervattensrum med en 

manslängd i takhöjd. Så här långt in i grottan fanns inte längre den röda 

tången på väggarna. Johan vände sig om och såg bara ljus sippra in vagt från 

den gången de hade kommit. Johan tyckte det kändes lite klaustrofobiskt i 

den trånga mörka grottan. 

"Wow, kolla ner grabbar", utropade Jörn. 

När Johan lyste nedåt med sin ficklampa såg han att det inte fanns något golv 

i salen. Istället öppnade sig ett stort tillsynes ändlöst hål, som en bottenlös 

brunn. 

"Hur djupt kan det vara?", frågade Johan och sprattlade lite extra med 

fenorna för att komma så högt upp från hålet som möjligt. Han litade inte 

plötsligt på flytkraften i sin dykarväst. 

"Inte en aning, men vi får väl se", sade Lotus och dök ner med huvudet neråt 

och ficklampan utsträckt framför honom så att ljuskäglan strök hålets kant. 

Jörn och Johan tittade på varandra. De kunde inte utröna varandras 

ansiktsdrag, men båda förstod vad den andre tänkte. 

"Det verkar skitdjupt", kom det från Lotus vars ficklampsljus indikerade att 

han redan hade hunnit sjunka nästan tio meter. 

"Ja, vi hänger väl på", sade Jörn och dök efter. 

"Okej", muttrade Johan motvilligt. 

Efter att de hade sjunkit närmare 30 meter ner i hålet såg de en liten ljuskälla 

långt under dem som närmade sig snabbt för egen maskin. 

"Här kommer något", sade Lotus. 

Johan stirrade på ljuset och blev helt stel. Det blev helt tyst medan alla tre 

koncentrerade sig på det hastigt ankommande ljuset. Plötsligt framträdde en 

djupshavsfisk med stort vasst gap och ett antennspröt på huvudet som sken 

kraftigt. Gäddan fortsatte rakt förbi de tre dykarna utan att lägga märke till 

dem. 

"Han hade visst bråttom", sade Lotus. 

I samma ögonblick visade sig i Lotus ficklampssken ett gap lika brett som 

hålet. Gapet var fullt av flera rader med vassa tänder. Och den närmade sig 

med samma hastighet som gäddan avlägsnade sig. Lotus hann inte röra på sig 

innan den i ett nafs bet av Lotus ben. 

"Hurra!", skrek Lotus och skrattade, "jag håller på att bli uppäten." 

Både Jörn och Johan började fibbla frenetiskt efter 

nöduppstigningshandtaget. Johan hittade sitt först och drog i det, varpå hans 

väst fylldes med med luft med en smäll och han for uppåt som en kork. En 

del av en sekund senare drog Jörn sitt nödhandtag och for inte långt under 

Johan som en kork allt snabbare uppåt. 

"Adjö onda värld", skrattade Lotus hysteriskt innan gapet svalde honom helt 

och hållet. 

-55-


Johan slog i bergstaket i den lilla grottsalen, men det kändes inget. Han 

började desperat simma ut ur grottan med Jörn tätt bakefter. Johan försökte 

simma så fort han kunde men det kändes som han mest viftade med händer 

och fenor i panik. Gång på gång stötte han mot kanten på grottan. Plötsligt 

tog Jörn tag i Johans ben och höll fast honom. Hur Johan än försökte simma 

satt han fast i Jörns grepp. 

"Jag tror att monstret bet av mig benen Johan", sade Jörn. 

"Släpp mig! Släpp mig då", skrek Johan som inte kände för att vara hjälte. 

Johan vände sig om och såg hur gapet drog in Jörn alltmer i sitt svalg varmed 

även Johan drogs med eftersom Jörn vägrade släppa greppet om hans ben. 

"Släpp mig Jörn, annars blir vi båda uppätna!" 

"Det är lika bra det så får vi alla tjugo gratisminuter", sade Jörn vilket blev 

hans sista ord i den här världen. 

När Jörns huvud bets itu släppte Jörns grepp om Johans ben, varpå Johan 

snabbt försökte fly ut ur grottan. Men han hann inte långt. Gapet fick tag i 

hans ben och kapade dem i höjd med knäna. Nästa tugga bet av Johan vid 

höften och Johan äcklades av det krasande ljudet. Det sista han såg var ljuset 

från grottöppningen genom ett rödaktigt moln. Sedan blev allt blev svart. 

En skylt kom upp som meddelade att han var tillbaka i slussdatorn och att det 

var noterat att han hade blivit uppäten. Han skulle ersättas med tjugo 

gratisminuter som kunde tas ut när som helst. Det syntes inga spår av Jörn 

eller Lotus. Han kopplade ner förbindelsen till slussdatorn och tog av sig VRglasögonen 

och var tillbaka i sitt korridorrum. Solen hade gått ner medan han 

hade varit uppkopplad, varför rummet var helt kolsvart. 

Telefonen ringde. Johan famlade efter kontakten till taklampan och fick inte 

upp luren förrän på tredje ringsignalen. Det var Jörn och Lotus som ringde 

trepart. 

"Du blev rädd, du blev rädd", retades Lotus som ett barn. 

"Släpp mig, släpp mig", sade Jörn och härmade Johans röst. 

"Jag försökte bara leva mig in i miljön", sade Johan och märkte att han var 

helt svettig, "och det lyckades jag bra med." 

"Du lyckades perfekt med det", sade Jörn. 

"Det var jäkligt snygg!", fortsatte Johan. 

"Jo, det var klart bra", sade Jörn. 

"Heja WeAreVR", sade Lotus. 

"Jag måste ta och plugga nu. Jag har varit uppkopplad hela dagen och inte 

fått något vettigt gjort. Vi får ses på kursen imorgon!" 

Efter att de hade lagt på luren stod Johan kvar ett tag och tänkte på vilken 

fantastisk dag han haft. Han hade blivit uppäten och det kändes ganska bra, 

iallafall i efterhand. Han satte sig ner för att göra ett försök att plugga, men 

han hade svårt för att koncentrera sig och det blev inte mycket gjort. 

-56- 



Barnvagnen vällte varpå barnet trillade ut på marken och började skrika 

hysteriskt. Strax efter ackompanjerades barnskriket av den förbannade 

pappans besvärjelser. Mamman böjde sig ner och tog upp barnet som var 

oskadat men chockat. Hon vaggade barnet i sina armar och försökte trösta sitt 

söta flickebarn som vanligtvis plirade med sina vackra rådjursögon med hög 

gullepluttfaktor, men som nu var helt utom sig av gråt. Pappan fortsatte att 

skrika och vifta med nävarna åt den ROV som fjärmade sig från dem med 

regelbundna mekaniska steg. ROV:en, en splitterny modell av lyxmärket 

Stroll Toys, hade gått rakt på barnvagnen så att den trillade och sedan bara 

fortsatt att gå i samma riktning som om inget hade hänt. Pappans första 

impuls hade varit att slå till ROV:en, men han hade hindrat sig eftersom det 

endast hade gjort skada på hans hand. Det var ju inte ROV:en själv han ville 

åt utan den vettvilling som styrde den. ROV:en fortsatte att gå spikrakt mot 

Humboldt Hafens kajkant. 

"Va fan är det för oväsen?", muttrade en alkoholist som låg vid kajkanten och 

lyfte på huvudet och tittade upp för att se vad det var som störde hans 

förmiddagssömn. Han fick syn på ROV:en som glänste i solljuset och som 

var på väg rakt mot honom med skoningslösa steg. 

"Åh nej, kan man aldrig vara i fred?", tänkte den gamle mannen för sig själv 

och rättade till sin gula mössa med sin friska hand. "Undrar vad ROV:en vill 

mig? Det är säkert den där ansiktstatuerade ligisten vid stationen som hyrt en 

ROV bara för att kunna trakassera mig igen. Kan jag inte få vara ifred?" 

ROV:en stannade tvärt ett steg från uteliggaren med ena foten på en halvt 

urdrucken ölburk. Ölburken knycklades ihop av ROV:ens tyngd och den 

kvarvarande ölen sprutade ut. Resultatet blev en våt fläck och en ölburk tjock 

som ett kreditkort. ROV:en och alkoholisten stirrade på varandra under 

tystnad. ROV:ens svarta insektsögon, dess metallhud och dess mun som 

bestod av ett utåtbuktande högtalargaller gav den ett elakt utseende. Men så 

var det också ett dyrt ROV-märke och de dyrarare sportigare märkena var 

alltid designade elakare eftersom det såg fräckare och sportigare ut. ROV:en 

inspekterade mannens kropp sakta från huvudet ner till fötterna. Plötsligt fick 

alkoholisten se något i ansiktet på ROV:en som skulle förändra hans liv. I 

pannan stod det med stora svarta tecken: DG5. 

"Fan, en uppenbarelse", sade det gamla fyllot. 

ROV:en ryckte till av alkisens röst. Den gick omedelbart vidare runt fyllot 

-57-


och sedan rakt mot kajkanten vid Humboldt Hafen. Dess facettögon verkade 

registrera allt som fanns runt hamnen, innan den tog ett steg rakt ut i luften, 

trillade framåt och störtade med ett stort plask ner i hamnens grumliga vatten. 

En tår rann ner längs kinden på den gamle mannen. Han somnade strax in 

igen. 

"Herr Gödel. Hur mår ni herr Gödel?" 

Herr Gödel öppnade ögonen och såg en hurtig tants vänliga ansikte blott en 

decimeter från sitt eget. Hennes ansikte täckte hela hans synfält. 

"Herr Gödel, hur känns handen? Vi har lagt om den åt er. Den var i förfärligt 

skick, men nu skall det gå bra." 

Herr Gödel lyfte sakta sitt huvud och studerade sin gipsade hand. Bara 

fingerspetsarna stack ut. 

"Herr Gödel, orkar ni med besök? Någon vill tala med er." 

Herr Gödel tänkte efter. "Besök? Kunde det vara hon? Nej knappast, hon var 

ju inte kvar i livet. Men det som hände tidigare idag..." 

"Ja visst", klämde herr Gödel fram. 

"Okej, säg bara till om du behöver något, så kommer jag. En högtalartelefon 

finns i väggen bakom dig hör så fort du kallar på mig så hörs det här i 

bröstfickan på mig." 

"Hallå hallå herr Gödel", sade sköterskan snärtigt ner i sin bröstfickan varpå 

ljudet något mer diskant kom ut genom högtalaren bredvid honom. Efter sin 

lilla visning, lämnade hon herr Gödel och gick ut genom dörren. Strax 

därefter öppnades dörren igen och besökarna kom in. Herr Gödel tittade upp i 

förhoppningen om att det kanske kunde vara hon iallafall, men 

förhoppningen övergick snabbt i besvikelse. Den som trädde in var en tjock 

uppsvälld man med rödlätt bulldogansikte. Mannen pustade genom sin öppna 

mun, vilket krävdes för att flytta hans kroppsberg från dörren fram till herr 

Gödels säng. Bakom honom kom en slank, yngre man med mörkt 

kortsnaggat hår. Också han hade samma ljusbruna långrock fast några 

modeller mindre. Herr Gödel sjönk besviket tillbaka ner mot sin kudde. Han 

visste inte vilka det var, men inte hon som han hade hoppats på. Den 

korpulenta mannen pustade några sekunder framför herr Gödels säng innan 

han hade hämtat sig från sin tiometers gångmarsch och började tala: 

"Mitt namn är Koch, kriminalkommissarie från kommunikationsroteln och 

detta är min assistent Gertner." 

"Så är det", sade assistent Gertner. 

Båda visade upp sin legitimation. 

"Herr Gödel, vi är intresserade av att veta vad som hände vid Humboldt 

Hafen imorse. Kommer du ihåg någonting?" 

"Vad som helst från olycksplatsen", förtydligade assistent Gertner. 

-58- 


"Jo, det gör jag", svarade herr Gödel hest och harklade sig. 

"Vi har fått veta av paret Fahr att ROV:en som gick på din hand, skenade 

rakt på deras barnvagn utan att den verkade uppfatta att barnvagnen fanns 

där. De uppfattade det som om ROV:en skenade." 

"ROV:en gick inte på mig", sade herr Gödel. 

"Men din hand var ju illa åtgången?", sade kommissarie Koch. 

"Jag hade det sedan innan. Jag låg utanför Lehrterstationen sedan hade jag 

det bara. Jag vet inte vad som hände, men ont gjorde det." 

"Då hade ni tur att ni var på olycksplatsen så att vi kom och plockade in er, 

herr Gödel. Er hand behövdes göras vid. Om vi fortsätter, så har vi alltså ett 

fall med en skenande ROV. Men familjen Fahr vittnar också om att de såg 

ROV:en stanna precis framför dig i en halvminut innan den fortsatte. Varför 

stannade ROV:en framför dig, herr Gödel?" 

"Ja, varför stannade han?", sade assistent Gertner. 

Kommissarie Koch blängde irriterat på sin assistent. 

"För att lämna ett meddelande, en uppenbarelse." 

"Vad för meddelande herr Gödel?" 

"Ja vadå?", sade assistent Gertner till kommissarie Kochs stora irritation. 

"Sluta att repetera allt jag säger!", sade kommissarien irriterat till sin 

assistent. 

"Att jag skulle bli bättre, att jag skulle sluta", svarade herr Gödel långsamt. 

"Sluta med vad?" 

"Ja med vad?", fyllde assistent Gertner i, men insåg direkt att han borde ha 

varit tyst. 

"Nu håller du käften!", röt kommissarie Koch till assistent Gertner. 

"Nu skall jag hålla käften", sade assistent Gertner. 

"TYST!", skrek kommissarie Koch ursinnigt och blev alldeles blodröd i 

ansiktet. 

Herr Gödel stirrade förvånat på skådespelet ovanför sin sjukbädd. 

Kommissarie Koch vände sig mot herr Gödel med ett påklistrat leende och 

talade med en artificiellt len röst. 

"Ja, det gäller givetvis inte dig herr Gödel, vad var det som du skulle sluta 

med?" 

"Sluta dricka och ta mig samman och att det har gått för lång tid..." 

"Ursäkta herr Gödel, sade ROV:en detta till dig?" 

"Nej den var tyst. Helt tyst. Den tittade bara på mig så att jag kunde läsa 

meddelandet." 

"En lapp?" 

"Nej bokstäverna satt i huvudet." 

Kommissarie Koch tittade på assistent Gertner och skakade på huvudet. 

Assistent Gertner skakade tillbaks med överdrivna rörelser för att verkligen 

-59-


visa att han var överens med kommissarien. 

"Talar du om någon slags telepati?", undrade Koch. 

"Nej, bokstäverna satt i pannan." 

Den tjocke tittade återigen på sin assistent. Kommissarien log och skakade på 

huvudet och fick samma kroppsrörelser tillbaka som svar från assistent 

Gertner fast något förstärkta. Gertner hade läpparna hårt sammanpressade för 

att verkligen visa att han höll tyst precis så som kommissarien önskade. 

"Nå herr Gödel, vi har ett foto på den bärgade ROV:en här och det står DG5 

skrivet i pannan på den. Vad betyder detta för er?" 

"Att nu får det vara slut på mitt dåliga liv. Nu skall det bli bättre. Det var ett 

meddelande från andra sidan. Jag måste sluta." 

Kommissarie Koch log och ryckte på axlarna och slog ut med händerna 

vilket betydde ungefär att "Herr Gödel är knäpp och det är inget jag kan göra 

åt saken". Assistent Gertner svarade givetvis med samma axelryckningar 

men i sin iver att tydligt visa kommissarien att han höll med överdrev han 

axelryckningarna så mycket att det mer såg ut som en aerobicsövning. 

"Det tycker jag ni gör rätt i herr Gödel, men får jag fråga, hur kan allt detta 

rymmas i DG5? Det måste vara ganska kompakt kodat." 

"För fem år sedan...exakt fem år sedan dog min fru Doris. Nu kom hon 

tillbaka för att säga att det fick vara slut.", sade herr Gödel och fick en tår i 

ögat. 

"Jag förstår. Doris Gödel, död sedan fem år, blir DG5. Okej, men förutom 

er... personliga uppenbarelse måste vi få veta lite mer. Rörde sig ROV:en 

som om den var styrd av någon eller skenade den, samt förekom det någon 

kommunikation er emellan...för utom DG5 alltså?" 

"Bara DG5. Ingen talade. Hon kom, hon ställde sig framför mig, tittade på 

mig från tå till topp och ner igen. Sedan gick hon ner i vattnet." 

"Den gick alltså fram till dig, stannade och iakttog dig, gick runt dig och 

sedan ner i vattnet." 

"Ja precis så." 

"Okej, tack det var allt. Krya på dig herr Gödel och följ er bortgångna frus 

råd, det tycker jag låter bra. Om du kommer på något mer så har du mitt 

nummer här", sade herr Koch och räckte fram sitt visitkort. 

Koch kämpade sig utåt ur rummet med sin överdimensionerade mage och på 

släp följde den betydligt smalare assistenten. När de kom utanför dörren 

vände sig kommissarie Koch om till assistent Gertner. 

"Han är lite snurrig herr Gödel, men det är klart, några år på gatan med en 

flaska i handen är väl inte den bästa hjärngymnastiken. Vad tror du om det?" 

Gertner öppnade munnen för första gången sedan han blev ombedd att hålla 

tyst och gjorde först en häftig inandning som om han hade hållit andan hela 

tiden. 

-60- 


"Snurrigt är rätta ordet, precis som du säger.", sade Gertner andfått. 

"Jag tycker det tyder på att ROV:en var styrd. Även familjen Fahr vittnar om 

att den stannade framför herr Gödel innan den fortsatte. Jag tror hans 

vittnesmål är användbart, iallafall till vissa delar." 

"Ja, i vissa delar ja", svarade assistent Gödel. 

"Ja det här med att Deutsche Garages ROV nr 5, DG5, skulle vara ett 

meddelande från hans bortgångna hustru kan vi nog inte använda. Men det 

kan ju vara bra för honom själv om han i och med det tar sig i kragen. Va, 

tänk? En ROV-uthyrningskedja, som numera också är själabesörjare. Och så 

finns det folk som säger att världen inte blir bättre av alla ROV:ar." 

Kommissarie Koch bröt ut i ett skratt som påminde om Jabba the Huts, vilket 

fick hela hans mage att röra sig häftigt. Assistent Gertner skrattade ett 

betydligt ljusare torrare sympatiskratt för att blidka sin kommissarie. 


Alla i kontrollrummet satt på helspänn. Det var måndag, klockan var 18.58 

och strax skulle det avslöjas vart den regelbundna läckan från EcoSea gick 

och vad den innehöll. Alla skärmar var fulla med information om sluss 4, den 

sluss som hade en påvisad regelbunden aktivitet de första tio minuterna 

klockan sju var måndag. 

"Okej, en och en halv minut kvar till läckan startar", började professor 

Schröder, "vi kommer bara att ha tio minuter på oss så det gäller att alla är på 

helspänn. En sista repetition innan start. Axel, du sköter detektionen. Så fort 

inloggningen som svarar mot inkräktarens signalement har blivit identifierad 

skall Renate kolla upp varifrån det kommer. Renate du söker upp personens 

hemmabas. Klemens du söker detektera exakt vad inkräktaren gör i EcoSea. 

Frågor?" 

"Har prins Charles stora öron?", sade Klemens och fnissade. 

"Skärp dig Klemens. Det här är viktigt." 

"Jag kör igång identifikationsprogrammet redan nu", sade Axel. 

"Bra." 

Det tystnade i rummet och alla stirrade på sin skärm. Klemens skärm visade 

textrader som rann förbi i en aldrig sinande ström med information om vem 

som var inloggad och var personen var i EcoSea. Axels skärm innehöll sluss 

4:s inloggningslista, även det en aldrig sinande ström textsjok som rann förbi. 

Alla var koncentrerade på sina skärmar och ingen sade något. Det enda som 

hördes var surret från datorfläktarna. 

-61-


"Okej", sade professor Schröder nästan viskande, "klockan är sju. Var 

beredda." 

Sekundvisaren hade precis passerat 12:an på Schröders armbandsur då ett 

meddelande ploppade upp på Axels skärm. 

"Vad i hela friden är detta?", utropade Axel frustrerat. 

"Vadå Axel?", sade Schröder, "vad är det?" 

"Inkräktaren är här, här i sluss 4, men..." 

"Men vad då? Ut med det!", sade Klemens. 

"Skynda dig!", fyllde Renate i. 

"Inkräktaren är osynlig. Det finns ingen som loggade in runt 19.00 genom 

sluss 4 som stämmer in på signalementet." 

"Jaja, då har han väl inte kommit än bara", svarade Renate. 

"Nej, nej, det är inte så", sade Axel, "identifikationsprogrammet har noterat 

att aktiviteten har ökat med precis så mycket som är signalementet för 

inkräktaren på den här tidpunkten, men det finns ingen som för tillfället är 

uppkopplad med sluss 4 som stämmer överens med signalementet." 

"Är du säker? Tittar du rätt?", sade Renate. 

"Jo, jag tror det." 

Axel knappade på sitt tangentbord och testade olika varianter av samma 

signalement. 

"Klockan är 19.04 nu, vi har sex minuter på oss att lösa gåtan", harklade sig 

professor Schröder, "Axel, sök efter var i minnet aktiviteten pågår som 

motsvarar signalementet." 

"Okej", sade Axel och började knacka på tangentbordet. 

Efter ett tag fick han fram något: 

"Jag har något här nu, något mycket märkligt. Det är ett program i EcoSea 

som skickar information till en server som ligger utanför EcoSea." 

"Var? Skynda dig, klockan är 19.06", meddelade Renate stressat. 

"Okej här är destinationen Renate", sade Axel rappt, "det är ett V-café: 

vcafe.berlin.de" 

"Okej jag loggar in mig där", svarade Renate. 

Axel lutade sig bak och pustade ut. Han hade gjort sitt. Nu hängde det på 

Renate. 

"Klemens", sade professor Schröder, "försök kolla programmet i EcoSea vad 

den skickar för information." 

"Okej. Men jag vet inte om jag hinner, klockan är 19.08." 

"Jag är inloggad i V-cafét. Jag kör identifikationsprogrammet", rapporterade 

Renate. 

Klemens och Renate satt och knackade på sina tangentbord så fort som 

möjligt. Ofta slog Renate fel i stressen och fick skriva om kommandona på 

nytt. Sekundvisaren passerade 12:an och nu var det mindre än en minut kvar 

-62- 


innan aktiviteten förväntades upphöra. 

"Här har jag hittat något", sade Klemens, "det har vårt aktivitetsmönster. 

Märkligt jag fattar ingenting. Jag skall försöka se exakt från var i EcoSea 

programmet finns." 

"30 sekunder kvar!", ropade Axel som satt och stirrade över axeln på Renate 

som frenetiskt knackade vidare. 

"Jag har hittat mottagningsdestinationen, men jag hittar inga inkopplade..." 

"15 sekunder kvar." 

"Okej jag har hittat var någonstans programmet hämtar information i 

EcoSea!", ropade Klemens. 

"Jag förstår inte", sade Renate, "det finns inga mottagare här på V-cafét. 

Inget som sparas, ingen som är inloggad." 

"Klockan är 19.10", sade Schröder. 

"Satan, aktiviteten upphörde", sade Renate besviket. 

"Där hade vi vår inkräktare vi sökte iallafall", muttrade Schröder medan han 

tittade på sin klocka. "Okej gott folk, nu måste vi tänka efter. Vad i hela 

friden var det som hände?" 

"Ingen var inloggad i sluss 4, utan informationen sändes ut av ett program 

som ligger inuti EcoSea. Det verkar bara vara fråga om enkelriktad 

kommunikation. Programmet skickar information ut från EcoSea och skickar 

det vidare till V-cafét." 

"Informationen skickades till en speciell minnesarea i V-caféts dator", 

fortsatte Renate, "som inte hade med själv cafét att göra. Man måste vara 

inloggad på basen och läsa av exakt detta minnesutrymme för att få se den 

information som sändes ut. Idag fanns ingen som läste tyvärr. Tydligt var 

däremot att denna plats var vald för att inte upptäckas. Det var på ett V-café, 

men på en minnesarea otillåten för besökare. För att ta sig dit måste man 

medvetet lyckas ta sig förbi vissa hinder." 

"Och enligt vad jag fann", sade Klemens, "så innehöll information som 

sändes ut utseendet från en fast punkt på fem meter över havsbotten i 

nordvästra hörnet av EcoSea där djupet är ungefär 5000 meter." 

"Okej", sade professor Schröder fundersamt, "helt klart har ett program blivit 

inplacerat i EcoSeas sluss 4 med uppgift att skicka information regelbundet 

till V-caféts dator. Vi tar nu bort programmet ur slussen och på så vis 

kommer vi inte att ha några fler läckor där. Men varför vill man se hur det ser 

ut just på 5000 meters djup i ena hörnet av EcoSea?" 

"Jag tror att det handlar om spioneri", sade Renate, "de vill kolla vad som 

händer i EcoSea helt enkelt." 

"Det är en troligt teori Renate", sade professor Schröder, "jag tycker vi 

placerar ut en detektionsboj i V-cafét så nästa gång förövaren kommer dit så 

meddelar detektionsbojen oss." 

-63


"Det är inte tillåtet att placera program i andras baser på icke tillåtna 

minnesområden", sade Renate och log. 

"Ja, ja. Strunta i det." 

"Och Axel, jag vill att du skickar ut en vargflock till V-caféts dator för att 

försöka se om något EcoSea-program har läckt ut och isåfall ta kål på dem. 

Jag kan aldrig tänka mig att något har läckt ut, men för säkerhets skull." 

"Skall bli kapten", sade Axel och började knacka på sitt tangentbord. 

Vargflocken var ett program utvecklat av Axel som var gjort för att hitta 

EcoSea-program och förstöra dem. Det var skapat för att kunna hitta liv som 

härstammade från EcoSea, men eftersom man inte kände till alla organismer i 

EcoSea kunde man inte garantera att vargflocken skulle finna allt liv som 

eventuellt läckt ut. Men det var bättre än ingenting iallafall. Vargflocken 

bestod av ett antal individer, vargar, där var individ kunde kopiera sig själv i 

den bas den befann sig och sedan på egen hand söka vidare. En gång i 

halvtimmen skickade den en positionsanmälan till moderprogrammet i 

forskningsgruppens huvuddator. På så vis kunde de följa precis var de olika 

vargarna befann sig. Om en varg fick nys på en organism, meddelade den 

först alla närliggande vargar, sedan kopierade dem upp sig i mån av plats. 

Samtidigt skickades vargar ut till alla datorer i samma lokalnät samt till 

routrar, som förband lokalnäten med omvärlden. När så maximalt antal 

vargar fanns samlade och alla flyktvägar var bevakade anföll de, d.v.s. 

började ta bort detekterade EcoSea-organismer. Anledningen till att de anföll 

samtidigt var att minska chanserna att organismerna skulle hinna att anpassa 

sig till vargarnas död. Efter slutfört uppdrag skickade var varg en rapport till 

moderprogrammet som meddelade vilka vargar som skulle tas bort och vart 

de övriga skulle göra härnäst. Vargprogrammen var lagliga om de bara höll 

sig till tillåtna minnesutrymmen på öppna databaser. Det gjorde de officiellt, 

men i själva verket gick de in överallt där det var möjligt, men ofta kunde de 

inte ta sig fram på grund av att brandväggar, d.v.s slussar stoppade dem. 

Vargflocken hade aldrig förr använts, utan var endast utvecklat som sista 

säkerhetsåtgärd ifall något skulle läcka ut. Vargprogrammen tog alltid bort 

sig själva så fort de gick vidare och efter en viss tid dog de för att vara riktigt 

säker på att ingen skulle notera dess existens. Den var enbart byggd för att 

bekämpa enstaka läckor. Om läckan skulle bli för stor skulle programmet 

göra mer skada än nytta i och med att EcoSea organismerna då skulle 

anpassa sig vargarnas död och snart genom evolution bli resistenta mot dem. 

Vargflocken var egentligen snarare indirekt än direkt utvecklad av Axel. Han 

hade nämligen använt genetiska algoritmer när han hade utvecklat 

vargflocken vilket innebar att han egentligen bara hade bestämt vad han ville 

ha och sedan hade den gradvisa automatiska utvecklingen av programmet 

-64- 


skapat allt bättre vargar genom urval. Det fantastiska med genetiska 

algoritmer är just att man kan skapa något utav ingenting. Principen är 

mycket enkel. Man gör först en matematisk formel som räknar ut ett tal som 

visar hur bra ett program överensstämmer med ens idealprogram. Detta talet 

kallas "fitness", eller anpassningsgrad. Ju högre fitness är desto närmare är 

man idealet. Sedan börjar man med en population bestående av flera 

program. De första programmen kan vara just ingenting, utan bara en 

samling slumpmässiga ettor och nollor. Man mäter fitness och väljer ut de 

bästa och låter sedan dessa para sig genom att blanda dem på olika sätt och 

eventuellt också mutera dem. Antalet avkommor skall till slut vara lika stort 

som ursprungspopulationen varpå man återigen mäter vilka program som har 

bäst fitness. De bästa programmen parar man och muterar återigen efter eget 

behag och så fortsätter man så i en evig loop med att para, mutera och mäta 

fitness tills utvecklingen har lett så långt att man är nöjd med resultatet. Det 

är ett smidigt sätt att ta fram program utan att behöva programmera, men 

därmed inte sagt att genetiska algoritmer är begränsade till att enbart utveckla 

datorprogram. Det är en generell optimeringsmetod som man kan använda 

för att ta fram det godaste kakreceptet eller de vackraste hästarna. Men 

oavsett vad man vill ha som färdig produkt använder man alltid en dator för 

att beräkna eftersom det är ganska beräkningskrävande. Ett exempel på 

praktisk användning är stryrningen av verktygsflödet i en lastbilfabrik med 

hjälp av genetiska algoritmer, som Volvo installerade i sin fabrik på Irland 

1998. Ett icke-datoriserat exempel på genetiska algoritmer är hästavel. 

Hästägaren väljer ut de bästa hästarna och låter de para sig och hoppas på så 

sätt få en bra avkomma. Fitness-formeln har han i sitt eget huvud där han har 

en bild på hur han tycker en idealhäst ser ut. Han vet inte hur man bygger en 

häst, han vet bara hur man väljer ut de som han tycker är bäst. Detta är precis 

vad man gör med en genetisk algoritm: man väljer ut och låter para de man 

tycker bäst om i hopp om att få en bättre avkomma utan att för den sakens 

skulle veta hur man bygger avkomman. Genom att återupprepa detta många 

gånger, vilket mänskligheten har gjort med hästar genom historien, får man 

allt mer uppskattade avkommor. Skillnaden mellan de avkommor som 

uppstår i ett öppet system som EcoSea och de som skapas med genetiska 

algoritmer är som att jämföra vilda hästar med avlade hästar. Människan 

bestämmer urvalet vid avel medan ekosystemet som helhet bestämmer vilka 

vildhästar som fortplantar sig. Anledningen är att vildhästarna bara kan para 

sig med de hästar som överlever. Om ett nytt rovdjur bestämmer sig för att 

enbart äta vita hästar kommer vildhästpopulationen att bli allt brunare för var 

generation. En avlad häst däremot får den färg ägaren vill att den skall ha, om 

inte vid första generationen så iallafall till slut. Genetiska algoritmer är en 

optimeringsmetod som leder till något bättre, medan öppna system som 

-65


EcoSea eller naturliga ekosystem är dynamiska system som kan utveckla 

samarbetande strukturer som är mycket mer komplexa än vad som kan 

uppstå med genetiska algoritmer. Detta helt enkelt eftersom genetiska 

algoritmer inte är ett dynamiskt system eftersom dess population inte 

interagerar med varandra. De parar sig med varandra som människan har sagt 

och därmed basta, medan vildhästarna själva som individer väljer vem de 

skall para sig med. Det finns genetiska algoritmer som har interaktion inom 

sin population, men det sker alltid efter regler uppställda av människan. Ett 

kännemärke för öppna system som EcoSea är att fitness-formeln skiftar hela 

tiden. Om vi tänker hos vildhästarnas ekosystem så gynnades kanske den 

vildhäst mest som kan äta mest gräs. Men så plötsligt kom det färgmedvetna 

rovdjuret som föredrog vita hästar och då var det plötsligt viktigare att inte 

vara vit än att kunna äta mest gräs. Plötsligt hade alltså fitness-formeln 

ändrats. Något liknande händer aldrig med genetiska algoritmer. Där står 

samma fitness-formel fast tills dess människan bakom spakarna har fått det 

han önskade. Om han vill ha ett program som nedkämpar EcoSea-djur så 

väntar han tills den genetiska algoritmen hade gjort sitt och sedan var man 

nöjd med det. Inga plötsliga smakförändringar om inte människan hade 

snabba personlighetsförändringar. Och det hade inte Axel. 

"Professor Schröder", sade Axel, "när passerar vi Checkpoint Charlie ungefär 

för våra eventuella djur? Innan vilken tidpunkt måste vargarna ha dödat de 

sista flyende djuren, om nu några organismer har läckt ut, för att vi skall vara 

säkra på att vi inte har passerat Checkpoint Charlie?" 

"Det går inte att säga innan vi har lite värden att räkna på. Det är ju inte 

säkert att ett enda djur har flytt. Skulle vi ha oturen att stöta på ett förrymt 

djur så får vi analysera hur det djuret ser ut för att kunna uppskatta hur långt 

kvar det är till Checkpoint Charlie. Men för det första är det omöjligt att 

beräkna Checkpoint Charlie med precision. För det andra så är det dock 

säkert att vi kommer att passera Checkpoint Charlie fort vid ett eventuellt 

läckage eftersom våra vargar inte kan ta sig in i alla privata utrymmen på 

nätet." 

"Checkpoint Charlie - gränsen för mänsklig kontroll", sade Klemens med 

spelad dramatisk mörk filmröst. 

"Sluta tramsa dig Klemens. Men professor Schröder, kan du inte säga på ett 

ungefär?" 

"Nja går inte att säga, Axel. Släpp iväg en flock och så får vi se om det finns 

några djur i basen eller dess lokala nätverk och så får vi räkna på det då 

isåfall." 

Rubriken "Vargflocken" ploppade upp på Axels skärm. Han slog in 

destinationsadress, ställde in på minutvis rapportering för vargarna och slog 

på returnknappen. 

-66- 


Ett meddelande kom upp på skärmen 

"Varg 1 går till vcafe.berlin.de" 

Efter ett tag kom ett nytt meddelande: 

"Duplicering till totalt 5 vargar i vcafe.berlin.de" 

"Varg 1.0: Ingen träff. Stannar i vcafe.berlin.de" 

"Varg 1.1: Ingen träff. Går till kfp.berlin.de" 

"Varg 1.2: Ingen träff. Går till kfp2.berlin.de" 

"Varg 1.3: Ingen träff. Går till vcafe2.berlin.de" 

"Varg 1.4: Ingen träff. Går till rx.berlin.de" 

"Så långt allt bra", sade professor Schröder sakta medan han tittade på 

skärmen. "Jag hoppas de inte hittar något i de andra grannbaserna." 

En minut senare kom en ny rapportering upp: 

"Varg 1.0: Ingen träff. Stannar i vcafe.berlin.de" 

"Varg 1.1: Ingen träff. Stannar i kfp.berlin.de" 

"Varg 1.2: Ingen träff. Stannar i kfp2.berlin.de" 

"Varg 1.3: Ingen träff. Stannar i vcafe2.berlin.de" 

"Varg 1.4: TRÄFF. Signal för anfall skickad. Stannar för bevakning i 

rx.berlin.de. " 

"Satan", sade professor Axel, "vilket skit, hoppas den hittar allt nu direkt." 

Schröder såg djupt bedrövad ut. Klemens var tyst och så ut som om han satt 

och diggade till någon hitlåt att tänkte på. 

"Det som inte kunde hända har redan hänt", sade Renate uppgivet. 

Nya linjer fyllde på skärmen. 

"Varg 1.2: Signal för anfall mottagen. Stannar för bevakning i kfp2.berlin.de" 

"Varg 1.1: Signal för anfall mottagen. Stannar för bevakning i kfp.berlin.de" 

"Varg 1.3: Signal för anfall mottagen. Stannar för bevakning i 

vcafe2.berlin.de" 

"Varg 1.0: Signal för anfall mottagen. Stannar för bevakning i 

vcafe.berlin.de" 

"Duplicering till totalt 2 vargar i vcafe2.berlin.de" 

"Varg 1.3.0 stannar för bevakning i vcafe2.berlin.de" 

"Varg 1.3.1 går till router zr.berlin.de" 

"Nu säkrar dem routern innan anfall, så att ingen kan fly ut ur nätet utan att 

vargen i routern märker det." 

"Varg 1.4: TRÄFF (tidigare meddelat). Totalt antal djur: 5. Stannar för 

bevakning i rx.berlin.de. " 

"Fem djur! Inte bra", muttrade Axel. 

"Är det bara de enda så är det ingen fara. 

"Duplicering till totalt 8 vargar i rx.berlin.de" 

"Varg 1.4.0 klar för anfall i rx.berlin.de" 


-67-








"Varg 1.4.0 signal för anfall skickad. Anfaller" 

"Varg 1.4.3 signal för anfall mottagen. Anfaller" 



"Varg 1.4.0 Ett djur likviderat. 

"Du har valt dramatiska beteckningar Axel", kommenterade professorn. 


"Varg 1.4.7 Ett djur bortraderat." 







"Varg 1.3.1 TRÄFF i zr.berlin.de. Totalt antal djur 1 st" 

"Varg 1.3.1 Anfaller" 


"Ett djur för mycket, fan", stötte Axel ur sig, "i routern. Det betyder att de 

reproducerar sig som kaniner." 

"Modern: 6 djur av 5 bortraderade. Signal för anfall slut skickad." 

"Modern: Signal för vidaresökning skickad." 

"Det var oroväckande", muttrade professor Schröder och reste på sig. Han 

gick bort till andra änden av kontrollbordet och tog fram en blyertspenna och 

började kladda på blocket. 

"Inte roligt! Inte roligt alls", muttrade professorn och tittade på Klemens 

somhade slutat digga. 

"Hur kunde dessa program läcka ut? Jag fattar det inte! Utläckaget varje 

måndag var begränsat och konstant och definitivt gjort av en människa. Nej, 

jag fattar det inte." 

"Ja, det borde ju ha märkts om ytterligare program hade läckt ut. Jag fattar 

det inte heller. Men djur hittade vargflocken definitivt. Här kommer 

statusrapporten från moderprogrammet. 

"Moder: Djur 200 Mbyte, fortplantningshastighet 0.83, max relativ 

mutationsdifferens: 0,02. Genomsnittlig estimerad livslängd 432.3 h." 

"Okej", sade professor Schröder fundersamt och tog upp sin avancerade 

-68- 


miniräknare HP 128G 256 CLR Motion och började knappa. Två minuter 

senare var rätt program inladdat och en musiktrudelutt ljöd. Han knappade 

ytterligare en halvminut, men istället för att lyckas få svar på sin beräkning 

började samma låt att spela igen. Schröder gav inte upp utan knappade 

vidare. Strax dök det upp ett felmeddelande på skärmen: "Fatal Error 1313. 

Ignorera? Starta om?". Schröder valde "Ignorera", men inget hände. Han 

tryckte på "Ignorera" en gång till, men fortfarande hände inget. Tredje 

gången han tryckte på "Ignorera"-knappen kraschade räknaren och skärmen 

blev helt svart. Irriterat stoppade Schröder ner miniräknaren i fickan och tog 

upp en solcellsminiräknare med reklamtryck från Dresdner Bank och började 

knappa in data. En knapp minut senare var han klar. 

"Det var ett ganska elakt program det här, men har det bara inte spritt sig så 

skall det nog vara grönt. Checkpoint Charlie är uppskattningsvis redan om 

84,3 timmar. Men felmarginalen är mycket stor så egentligen säger det inget 

alls." 

"Strunta i det, det är det enda vi har att gå på. Det blir alltså isåfall kvart i nio 

på fredag morgon", sade Renate efter lite huvudräkning, "såvida läckan 

skedde nyss." 

"Okej", sade professorn och stoppade tillbaks sin räknare i bröstet, "så får vi 

inte in några rapporter om dödade djur efter dess så kan vi pusta ut. Om 

läckan har skett tidigare borde det inte dröja länge förrän vargflocken stöter 

på ännu fler djur." 

"Hoppas vargarna skapar ett blodblad", sade Klemens, "precis som i 

datorspelet Wolf Mutants 2". 

"Ja det får vi sannerligen hoppas", sade professorn. 

"Det var inga dåliga djur heller", sade Renate, "inte helt ofarliga menar jag. 

Jag förstår inte hur de kan ha läckt ut genom hålet utan att det syns." 

"Det är ett mysterium", sade Axel. 

"Okej", sade professor Schröder, "nu är det dags att kila hem och hoppas att 

vargarna gör sitt. Det finns inget mer vi nu kan göra." 

"Sant. Renate du får tillsammans med Axel sätta dig under veckan för att 

spåra vilket djur i EcoSea det flyende programmet kommer ifrån." 

"Skall bli", sade Renate, "men först måste jag sova på det här för att bli klar i 

huvudet." 


Johan öppnade ögonen, men ljuset fick honom att blunda igen. Ljuset var för 

-69


starkt. Han låg kvar och började formulera förbannelser ämnat åt det 

oskyldiga ljuset. Huvudet var tungt som en gråsten och den bultande 

huvudvärken gav honom stor lust att spy. Sakta öppnade han ögonen igen 

och tittade upp. Det första han såg var ett träd. Därefter noterade han den 

molnfyllda himlen och de äckligt glada fåglarna som flög omkring och 

kvittrade utan att tänka på de stackare som hade baksmälla. 

"Fan vad mitt huvud bultar!", förkunnade Johan. 

Johan vände sakta sitt huvud åt höger för att ligga bekvämare. Han låg på en 

stor, vidsträckt sommaräng och långt borta i fjärran syntes en kyrka. Han 

kunde inte förstå vad han gjorde på den här ängen. 

"Jag vill spy!", sade en röst bredvid honom som uppenbarligen led av samma 

åkomma. 

Det var Jörns röst. Johan mådde för dåligt för att orka vända sig om och häsla 

på Jörn. 

"Vad gör vi på den här ängen Jörn?" 

"Ingen aning, vi var på Kollwitz Platz igår kväll. Eller?" 

"Kollwitz Platz, ja just det. Var är vi nu? Wannsee? Potsdam?" 

Någonting rörde sig på himlen vid kyrkan och Johan iakttog det allteftersom 

den kom närmare. Johan kände hur huvudet värkte när han koncentrerade sig 

på det oidentifierade flygande objektet. 

Det kom allt närmare. Det verkade vara något stort, mycket större än en 

fågel. Ingen fågel kunde vara så stor. 

"Jörn, det kommer något stort hitåt. 

Det närmade sig snabbt över himlen och till slut kunde man urskilja vad det 

var. Det var en svartvit fläckig ko med tomtemössa som närmade sig i 

rasande fart på trädtoppshöjd. 

"Dags att vakna grabbar!", skrek den flygande kossan till Jörn och Johan. 

"Nej inte nu igen!", stönade Johan. 

Johan vände sig hastigt om och noterade besviket att även Jörn var en ko, fast 

av rasen afrikansk sebuko med en sombrero fastklämd på hornen. Johan lät 

blicken löpa över sin egen kropp och noterade att han tydligen valt den 

mindre exotiska Herefordrasen. 

"Fan vi är inloggade. Min teleräkning går i taket, vad är klockan?" 

"Tio på morgonen", sade kossan med tomtemössan som nyss hade landat. 

"Nej!", stönade Jörn och Johan unisont. 

"Har vi legat och kostat pengar på nätet hela natten? Herregud. Jag sticker 

direkt", sade Johan. 

Johans herefordkon försvann framför ögonen på de andra korna. Jörn gjorde 

likadant efter att ha förebrått den svartvita kon Lotus för att inte ha väckt dem 

tidigare. 

Johan tog av sig VR-glasögonen. Han låg i sitt studentrum i Blankenburg 

-70- 


mitt på golvet på en hög av kursböcker. Höger axel badade i en spya. Johans 

mage vände sig när han skådade det senare, varpå han snabbt kravlade sig 

iväg in på toaletten och han hann nästan helt och hållet sticka ner huvudet 

innan första spyan exploderade ut ur honom. 

"Fy fan! Aldrig mer sprit. Jag lovar!", sluddrade Johan så det ekade i 

toalettstolen. 

Sedan kom andra spyvågen. 

På eftermiddagen efter ett par timmars sömn var Johan återigen hjälpligt på 

fötter. Han ringde upp Lotus och Jörn samtidigt. 

"Tjena Lotus, tjena Jörn." 

"Tjena", sade Lotus och skrattade. 

"Öh, hallå?!", sade Jörn i betydligt sämre skick. 

"Koppla upp er på skolans V-café så kan vi sitta och snacka lite skit." 

De andra sade "Okej" respektive "Öh, visst!" och så lade de på. Johan håvade 

upp sina VR-glasögon som låg i smutstvättshögen på golvet. Han öppnade 

fönstret för att få lite frisk luft och satte på sig ena handsken och glasögonen 

och kopplade upp sig. Han lutade sig ut ur fönstret för att få så mycket frisk 

luft som möjligt. Rummet luktade unket. Han söp i sig vinden som fläktade 

mot hans ansikte. 

Han kopplade upp sig mot institutionens V-café och steg in. Cafét var inrett 

med robusta mörka trämöbler och krokiteckningar på väggarna. Förebild var 

ett sobert sekelskiftes café där man kunde sitta och läsa tidningar, diskutera 

och känna sig intellektuell. Johan satte sig ner vid ett ledigt bord i hörnan. 

Han tittade runt i salen. Här fanns ett tjugotal personer, som satt i grupper om 

två, tre personer och pratade med hög samtalsnivå, men det var svårt att 

urskilja vad folk sade. Detta gällde dock inte de två flickorna i bordet intill, 

som satt och pratade om något drama från verklighetens såpopera: "...och då 

sade han...och jag trodde jag skulle dö! Och vet du vad?...gud!" 

Det var lite svårt att se vem som var vem, eftersom alla såg antingen ut som 

standardflicka eller standardpojke. Välfriserade, lite stela, utan personliga 

drag. Man kunde definiera sin egen kropp, men gjorde man inte det fick man 

en standardkropp. Om man var en riktig hacker skulle man givetvis ha sin 

egenhändigt definierade kropp. Det verkade inte finnas några hackers här nu. 

Johan kollade igenom inloggningslistan för att få reda på vilka som satt på 

cafét. Han kände igen några namn från kursen, men det var ingen han kände 

speciellt bra. Medan han kollade såg han hur Jörn adderades till listan över 

inloggade. Johan tittade upp på standardpojken vid dörren och vinkade åt 

honom. 

"Tjena Johan, fy fan vad jag mår skit. Jag ligger hemma i sängen under 

täcket och kör." 

-71


"Jag mår bra nu", svarade Johan, "men det var inte roligt att vakna upp på 

ängen som en kossa i morse. Fan jag hade spytt över halva mig. Jag mår illa 

bara jag tänker på det." 

En fet tjock gris gjorde entré på cafét. Den stod upprätt på bakbenen och 

tittade sig omkring. Mumlet på cafét avstannade och alla vände sig mot 

ingången. Den tjocka uppsvällda grisen såg ut som en fet julgris. I höger tass 

hade den det äpple som borde ha suttit fastklämt i munnen. Grisen snaskade 

lite nonchalant på äpplet och tittade sig sakta runt om i V-cafét. Alla satt 

tysta och häpnades över gestalten. 

"Nöff, nöff", sade grisen och log åt caféts gäster. 

Jörn tog sig för pannan och stönade. 

"Lotus! Att han aldrig ger upp. Jag tror jag mår ännu sämre nu." 

Johan vinkade lite återhållsamt mot Lotus som om han tyckte det var lite 

pinsamt att känna julgrisen och inte ville att någon annan skulle märka det, 

vilket alla strax skulle få se iallafall. Grisen närmade sig. 

"Tjena Johan! Och tjena på dig Jörn! Har du ont i huvudet?" 

"Jag mår särskilt dåligt sedan du trädde in." 

"Är jag inte vacker? Äkta gris. Och kolla äpplet. När jag tar en tugga 

försvinner en bit." 

Lotusgrisen tog sig en tugga och äpplet blev mycket riktigt mindre. 

"Lotus", sade Jörn, "du skulle inte kunna ta en standardkropp istället, det 

känns som om vi sitter på en scen just nu. Jag orkar inte för tillfället." 

"Hahahaa", skrattade Lotus retligt, "Jörn vad har tagit åt dig egentligen? Vad 

hände igår? Jag såg att du var på Melanie lite grann." 

"Tack för den hinten. Bara spä på min ångest." 

"Ja, var var ni? Vi andra träffades vid Kollwitz Platz för att ta en nattkaffe 

innan vi skulle hem. Men du var inte där." 

Lotus bytte kropp och antog normal standardkropp. Han hade visat för 

församlingen att han var hacker så nu kunde han återgå i diskretare skepnad. 

"Sch inte så högt", protesterade Jörn och tog båda händerna för pannan. "Ja, 

jag grejade hem henne. Kul brud, men hon började tjata om att träffas, se bio, 

video, äta chips ur samma påse, ja ni vet rubbet. Bli ihop helt enkelt." 

"Du är för jävlig Jörn", sade Johan och flinade. 

"Vadå jävlig? Jag lurade henne inte, jag sade inte ett enda falskt löfte. Jag 

drog bara hem henne. Hon tyckte också det var kul, det är bara det att hon är 

brud så hon måste tjata massa träffas-nyktra-trams efteråt för att känna att 

hon går ifrån med gott rykte." 

"Du är helt otrolig Jörn. Har du inte en enda känsla i din ruttna kropp?", sade 

Johan och skrockade av skratt. "Fy fan vilken människa du är!" 

"Livet är sådant. Jag och brudarna likaså. Byt ut kär mot kåt, så förstår du hur 

flickor kan bli så blixtkära en kväll och sedan på morgonen känns det på 

-72- 


något sätt som om kärleken har passerat förbi. Kär är helt enkelt brudarnas 

ord för kåt. Sedan måste dem gråta och kräva nykterträffar och sådant. Det är 

bra för deras image." 

Johan skakade på huvudet. 

"Du kommer bli en gammal fluktgubbe som tittar in på mellanstadietjejers 

omklädningsrum när du blir äldre." 

"Det var ingen dum idé. Jag drömde förresten att jag stod naken i en 

mellanstadieklass omklädningsrum med bara en cowboyhatt på huvudet..." 

"Tyst!", protesterade Johan, "jag vill inte höra vad din sjuka hjärna har varit 

ute på för utflykter." 

Jörn flinade fast något plågat eftersom bakfyllan gjorde sig påmind om han 

tog i för mycket. 

"Du då Johan", replikerade Jörn, "hur gick det med Tanja? Fick du hålla 

handen? Vänskapens hamburgare kanske?" 

"Jag har inte försökt med Tanja. hon är en kompis helt enkelt." 

"Du är kär din mes", svarade Jörn. 

"Bara för man inte knullar och sedan spyr på brudarna betyder det inte att 

man är kär. Det finns annat också, men det vet väl inte du. Någon gång har 

du fått en överdos av Y-kromosomer helt enkelt. Kanske något din pappa 

gjorde med dig..." 

"Nä fy i helvete", utropade Jörn och flinade, "vart tog den sockersöta Johan 

vägen? Nu blev det plötsligt porr med pappa!" 

Johan skrattade nöjt. 

"Sluta nu kivas pojkar", sade Lotus. 

"Hur hamnade vi på åkern igår förresten?", undrade Johan. "Jag kommer inte 

ihåg sista delen av kvällen. Gick vi inte hem efter cafét på Kollwitz?" 

"Äh, Lotus ringde sedan på morgonen. Jag och Melanie hade somnat in efter 

sista himmelsfärden med mig som busschaufför och vi låg nakna på sängen. 

Sedan ringer Lotus och vi bestämmer oss för att koppla upp oss mot den där 

utflyktsparken." 

"Berliner Familien Park", fyllde Lotus i. 

"Ja just det. Lotus grejade så att vi blev kossor. Du, Johan mumlade hela 

tiden. Du sade inte ett enda förståeligt ord. Och Melanie var skitsur." 

"Jag kände bara för att leka lite", sade Lotus urskuldande. 

"Fan vad Melanie blev gnällig. Jag stod ju och viftade naken med VRglasögonen 

och tjoade medan hon låg och glodde i sängen. När vi sedan 

vaknade upp på åkern som kossor tog jag av mig glasögonen. Då hade jag 

hamnat på golvet med huvudet av någon anledning under sängen. Jag fattar 

inte hur. Melanie vaknade igen och började först gnälla om hur taskigt det 

hade varit att logga in mig mitt i natten och vilket stor datanörd jag var. 

Sedan somnade vi och på morgonen var det tjatet om att träffas." 

-73


"Jag hade kunnat väcka er tidigare, men jag tyckte det var så komiskt så jag 

lät er vara", sade Lotus illmarigt. 

"Din gris!", sade Johan. 

"Skall jag omvandla mig igen?" 

"Nej tack", sade Johan, "men du kan gärna få göra något mer konstruktivt." 

"Som vad då?" 

"Berätta för mig allt du vet om artificiellt liv." 

"Nej Johan, det tänker jag inte göra, för då får vi stanna här i flera veckor", 

sade Lotus självsäkert. 

"Hur kan du redan veta så mycket?", frågade Johan skeptiskt, "det är väl ett 

nytt ämne? EcoSea är det första som någonsin hänt inom artificiellt liv!" 

"Vad du är naiv Johan!", svarade Lotus och nickade på huvudet. "Du har ju 

svalt hela WeAreVR:s marknadsföring rakt av. Du är ju en idealkund som 

tror på allt! Påminn mig om din existens när jag skall sälja min begagnade 

soffa. Fan, jag kan nog bli miljonär bara jag beskriver soffan som en digital 

revolution. Såvida du har en miljon att hosta upp i och för sig." 

"Jag har då aldrig sett något liknande EcoSea iallafall", invände Johan stött. 

"EcoSea är störst, både i storlek på själva ekosystemet och i form av 

kommersiell succé och jag tycker också att det är fantastiskt bra", sade Lotus, 

"men det är långt i från att vara först." 

"Vem var först då?" 

"Den som var allra först med att tänka på artificiellt liv i modern mening, 

d.v.s. inte hokus pokus à la Frankenstein utan riktigt datorbaserat liv var von 

Neumann i början på 1950-talet." 

"Menar du John von Neumann, datorns skapare?" 

"Alldeles riktigt, han skapade inte bara datorn, utan funderade även en hel 

del på hur man skulle skapa artificiellt liv. Han började skriva på en 

avhandling i ämnet, men han dog innan den var klar. Eftersom von Neumann 

kände att hans hälsa sviktade lät han sin kollega John G. Kemeny skriva en 

artikel om tankeexperimentet. Artikeln publicerades 1955 i Scientific 

American och beskrevs som ett försök att visa att det inte finns något bevis 

för ett väsentligt hopp mellan människa och maskin." 

"Kemeny, det är väl han som skapade datorspråket BASIC?" 

"Rätt igen Johan! Senare i livet gick Kemeny och knåpade ihop BASIC. Du 

har nu två poäng Johan! Jag är imponerad." 

"Tack, tack", sade Johan, "vad gick von Neumanns idéer ut på?" 

"Han ville visa att det var möjligt att bygga en självreproducerande universell 

dator." 

"Vad är en universell dator?", frågade Jörn. 

"Jörn, det borde du veta", sade Johan, "det vet till och med jag. Det måste du 

ha läst någongång. En universell dator är en dator som kan räkna ut vad som 

-74- 


helst, allt från matematiska kluriga formler till mer avancerade saker som att 

fungera som en mänsklig hjärna eller vilken annan naturlig funktion som 

helst i naturen. Alan Turing visade 1936 i ett tankeexperiment hur en sådan 

dator skulle se ut. Han tänkte sig en maskin som läste ett jättelångt band och 

kunde ta jättelång på sig för att göra var beräkning. Eftersom bandet kunde 

bli ljusår långt och en beräkning skulle kunna ta tusentals år så var den inte 

praktiskt realiserbar, men den visade att en universell dator var möjlig att 

skapa bara man hade tillräckligt med tid och minne. Därför kan man anse alla 

datorer som universella bara man har tillgång till oändligt med tid och 

minne." 

"Jaså du menar Turingmaskinen!", sade Jörn. 

"Bingo!", sade Lotus, "en poäng till Jörn och en poäng till Johan. Ställningen 

är nu 3-1 till Johan. Om ni tillåter så vill jag fortsätta med min 

historielektion. En universell dator kan alltså beräkna allt inklusive att tänka 

och fungera som en varelse. Så då förstår man att när von Neumann talade 

om att skapa en självreproducerande universell dator då menade han alltså att 

han ville skapa liv!" 

"Hur då?", frågade Johan. 

"Hans första tankeexperiment var en mekanisk maskin med en dator som 

hjärna som levde i en sjö, där det fanns rikligt med de beståndsdelar som 

maskinen bestod av. Maskinen kallas för von Neumanns kinematiska 

självreproducerande automat." 

"Det låter som en rätt töntig idé", sade Jörn. 

"Ja, jag håller med, men man får komma ihåg att detta var ett 

tankeexperiment på det glada femtiotalet, när allt som var mekaniskt var hitech 

och Elvis Presley var kung." 

"Elvis! Coolt", sade Jörn och nickade med huvudet. 

"Det var inte det jag menade, men det får vara din tolkning. Hursomhelst", 

fortsatte Lotus, "poängen med maskinen var att den kunde reproducera sig. 

Den hade nämligen lite fiffiga verktyg inbyggt, ungefär som en 

schweizerkniv, så den kunde skära, foga samman, identifiera material och ta 

upp saker. När den skulle reproducera sig letade den efter rätt beståndsdel 

och plockade upp den. Sedan simmade den vidare tills den hittade nästa 

beståndsdel varpå den fogade samman de båda delarna, lyfte upp den nya 

klumpen och simmade iväg för att leta efter nästa grej. Maskinens 

funktionalitet, d.v.s. dess datorprogram, var beskrivet på en lång sågtandad 

stång. Om det var ett hack på en sågtand betydde det en etta och om det inte 

fanns ett hack betydde det en nolla. Det allra sista maskinen gjorde vid 

reproducering var att göra en kopia av sin stång och sätta in kopian i sin 

avkomma. Och därmed var avkomman klar och kunde simma iväg." 

"Är det allt han gjorde?", frågade Johan besviket. "Är han ihågkommen för 

-75


detta tankeexperiment? Det innehåller ju inte mycket." 

"Nej, det är inte allt han gjorde, men det är en bra början. Maskinen verkar ju 

kunna fungera. Den skulle bli ganska klurig att göra, men med ett antal 

hundra miljoner i utvecklingsbidrag från en stat som inte bryr sig om sin 

budgetbalans, så skulle det troligtvis kunna gå att göra maskinen. Det var det 

som var poängen. Det är möjligt att skapa en självreproducerande universell 

dator." 

"Fick han pengar för att realisera det?", undrade Jörn. 

"Nix, maskinen stannade som ett tankeexperiment." 

"Skönt, annars hade jag börjat få lära mig tänka så att jag också kunde bli 

rik", sade Jörn och log brett. 

"Nej, du kan slappna av, du behöver inte tänka.", sade Lotus och gjorde en 

paus och man hörde hur han drog ett djupt andetag med inhalatorn. "Vill ni 

höra mer?" 

"Kör på", sade Johan. 

"Jo, von Neumann pratade med sin kompis matematikern Stanislaw Ulam 

som kom på idén att strunta i allt det mekaniska. Istället för att låta en 

mekanisk maskin simma runt i en sjö, föreslog Ulam att man skulle arbeta 

med ett oändligt rutnät där var ruta var en cell. Var cell kunde befinna sig i 

ett av flera tillstånd beroende på sina granncellers och sitt eget föregående 

tillstånd. Var cell hade 8 grannceller, de fyra som låg vid rutans fyra sidor 

plus de ytterligare fyra cellerna som touchade rutans fyra hörn. Tiden 

stegades fram där man kollade vilka celler som skall leva respektive dö i 

nästa tidssteg beroende på vissa regler. En ansamling av celler, eller rutor, 

formade en organism. Organismen skulle således endast bestå av ren logik. 

Detta gillade von Neumann. Han gjorde om sitt mekaniska vidunder för att 

passa i ett sådant logiskt rutnät. Resultatet blev en organism bestående av 

200.000 celler, d.v.s. rutor, där var cell kunde ha 29 olika tillstånd." 

"Nu börjar det likna något", sade Johan. 

"Japp, nu koncentreras problemet på livets beståndsdel, nämligen 

information, och inte på mekaniken. För oss känns det naturligt eftersom vi 

ju direkt tänker på att simulera denna slags problem i en dator. Men man får 

komma ihåg att det var von Neumann som skapade datorn. Så på hans tid 

fanns det inga datorer, iallafall inga andra än de han själv relativt nyligen 

hade skapat. Följaktligen var informationsteori inget stort ämne på den här 

tiden så det var således en tidig insikt att information var livets beståndsdel." 

"Vad hände sedan?", frågade Jörn. 

"von Neumann dog. En filosof vid namn Arthur Burke, som hade jobbat som 

logikingenjör för von Neumann när de skapade den första moderna datorn 

ENIAC redigerade von Neumanns artiklar och hittade på namnet Cellulär 

Automat för det rutnät av celler som Ulam och von Neumann hade hittat på. 

-76- 


Cellulära Automater är sedan dess en forskningsämne som det har lagts ner 

mycket tid och möda på." 

"Jag tror jag har hört talas om det", sade Johan. 

"Det borde du ha gjort, iallafall Life som är den mest kända av alla cellulära 

automater." 

"Låter bekant, men jag kan inte säga vad det är." 

"Life skapades av John Horton Conwall vid University of Cambridge i slutet 

på 1960-talet. Det var en stark förenkling av von Neumanns automat. 

Problemet med von Neumanns automat var att den var så oerhört komplex 

med sina 200000 celler där var cell har 29 olika tillstånd. Det var för jobbigt 

att förverkliga Neumanns idé helt enkelt." 

"Ingen pallade med andra ord", sade Jörn. 

"Ja, men Conwall var övertygad om att en cellulär automat kunde göras med 

mycket enklare regler och ändå fortfarande klara av att vara en universell 

dator liksom von Neumanns automat. Vidare trodde Conwall att man inte 

behövde konstruera organismen själv, som von Neumann hade gjort, utan det 

räckte att skapa reglerna för hur cellerna skulle bete sig. Sedan räckte det att 

sätta igång sin automat och så skulle spontant en självförökande organism 

uppstå efter lång tids väntan. Conwall var övertygad om att liv skulle kunna 

uppstå på det sättet. Det var ett av de första försöken med ett s.k. öppet 

system, där man bara sätter igång ett system och väntar och ser vad som 

händer utan att inferera med händelseförloppet." 

"Hur funkade Life då?", frågade Johan. 

"Life var ju liksom von Neumanns automat ett oändligt rutnät, där var ruta 

var en cell. Skillnaden var att i Life hade varje cell bara två tillstånd, levande 

eller död, jämfört med von Neumanns 29 tillstånd. Mycket enklare alltså. 

Reglerna för Life var enkla. Om en cell lever, så överlever den endast om 2 

eller 3 av dessa sammanlagt 8 grannceller också lever, annars dör den. Cellen 

återföds från dött tillstånd ifall exakt 3 grannceller lever. Det är allt! 

Jättesimpelt. Sedan är det bara och tuta och köra och hoppas att något fräckt 

uppstår." 

"Hände det något coolt?" 

"Det gick inte så lätt som Conwall hade hoppats. Det ploppade inte fram 

någon avancerad organism som kunde självreproducera sig, men det hände 

en hel del intressanta saker som indikerade att Conwall troligtvis hade rätt i 

sak." 

"Som vadå?" 

"Jo, när man startar Life så är det bara total kaos till en början. Celler föds 

och dör huller om buller och om man tänker sig ett stort rutnät man ser på 

avstånd så ser det ut ungefär som när en TV-skärm brusar. Totalt kaos. Det är 

ju inget konstigt eller avancerat med det. Det är precis vad man kan förvänta 

-77-


sig. Men efter ett tag började det hända intressanta saker. Det första är 

uppkomsten av stabila strukturer, det vill säga en ansamlingen av celler som 

fastnar i ett stabilt tillstånd. Detta är det första steget mot liv eller vad som 

helst, eftersom om inga stabila strukturer uppstår så kan inget uppstå och 

isåfall blir det kaos för evigt. På en brusande TV-skärm uppstår aldrig några 

stabila strukturer, hur länge man än stirrar på den. Så är det inte i Life, 

eftersom där uppstår relativt fort stabila strukturer. Den mest simpla stabila 

strukturen är fyra celler som ligger intill varandra så att de tillsammans bildar 

en kvadrat. Eftersom alla fyra cellerna hela tiden har tre grannceller överlever 

de alla i generation efter generation. Tyvärr varar det inte för evigt eftersom 

om en femte cell föds precis bredvid någon av de fyra cellerna så kommer en 

av dessa cellerna plötsligt ha 4 levande grannar och då dör den, eftersom den 

får ha max 3 levande grannar för att överleva i nästa tidsteg enligt reglerna. 

Om detta händer med ytterligare en cell i den före detta kvadraten dör denna 

också, varpå det bara återstår två celler med endast varandra som grannar, 

vilket leder till död för båda" 

"Så stabila strukturer kan bildas, men också förstöras", sade Johan. 

"Exakt. Nästa steg i utvecklingsnivån är oscillerande strukturer. Det är en 

ansamling celler som bildar struktur A i tidssteg 1, struktur B i tidssteg 2 och 

sedan tillbaka till struktur A i tidssteg 3. De ser ut ungefär som om de blinkar 

eller pulserar. Även dessa förstörs om en intilliggande cell ändrar tillstånd." 

"Det verkar vara ganska känsligt system Life." 

"Ja det är ganska känsligt. Avancerade strukturer kan förstöras lika lätt som 

de skapas och det är en nackdel för systemet eftersom det försvårar för 

avancerade strukturer att uppstå. Nästa steg i utvecklingen är mobila 

strukturer, så kallade glidare. Liksom oscillerande strukturer ändrar de 

utseende för vart tidssteg i en evig loop med begränsat antal olika utseenden. 

Skillnaden med glidare är att de efter var loop också tar ett steg åt sidan. 

Följaktligen uppstår en pulserande struktur som rör sig åt ett håll över 

rutnätet. Och detta är mycket intressant." 

"Hur då?", frågade Johan trollbundet. 

"Jo, genom glidarna, har du en motsvarighet till bitströmmar i en dator. Med 

hjälp av dem kan du skicka information helt enkelt. Det är nyckeln till att 

skapa en dator. Och det var precis vad Conwall började göra. Han orkade inte 

vänta på att datorn skulle uppstå spontant så han byggde dess komponenter 

med hjälp av glidare bara för att visa att det var möjligt. Han byggde andgrindar, 

or-grindar, inverterare och minneslagrande enheter. Med hjälp av 

detta är det bara börja bygga en dator. Conwall gjorde det dock aldrig, vilket 

inte behövs heller för man vet att med dessa grundkomponenter kan man 

bygga en dator. Således hade Conwall bevisat von Neumanns automat skulle 

kunna realiseras mycket lättare." 

-78- 


"Conwall visade att en dator skulle kunna uppstå spontant på rutnätet." 

"Ja, och en en dator med tillräckligt med minne och tid är en universell dator, 

så därmed hade han bevisat att von Neumanns avancerade automat kunde 

förenklas rejält. Några på tekniska högskolan MIT gjorde förresten senare en 

adderare i Life-miljö vilket är en tämligen avancerad och central 

datorkomponent. Men alla som experimenterade med Life insåg snart att det 

krävdes ett enormt stort rutnät för att liv skulle uppstå, kanske ett 

schackbräde större än universum. Andra var mer positiva och trodde att ett 

schackbräde stort som solsystemet skulle räcka. Conwall, som var ännu mer 

optimistisk, trodde att ett encelligt djur skulle kunna fås att uppstå på ett 

schackbräde med en miljon celler långa sidor." 

"Låter som en kul tankenöt.", sade Johan. 

"Ja och det var det många som tyckte. Life var en utmärkt reklampelare för 

cellulära automater och blev väldigt populärt att leka med i 

universitetsvärlden under sjuttiotalet tack vare framväxten av datorer som 

gjorde möjligt att experimentera med allt större system och längre körningar. 

Ofta skedde forskningen i smyg vid sidan av den egentliga tråkigare 

forskningsuppgiften. Tidningen Time uppskattade att miljontals dollar 

spenderades i form av otillåten datortid på universitetens datorer till förmån 

för cellulära automater." 

"Är sagan slut där?", frågade Jörn. 

"Nej, inte än. Cellulära automater utgjorde grunden för det som senare kom 

att bli artificiellt liv. Under åttiotalet fortsatte en mängd nya och gamla 

forskare att experimentera i ämnet, oftast för att de innan stött på och 

experimenterat med Life eller någon annan cellulära automat, men ibland 

kom de på idén alldeles själv. Wolfram började 1982 leka med 

endimensionella cellulära automater till skillnad från de tvådimensionella 

rutnäten som Life. Fördelen var att de endimensionella skrivs ut rad efter rad 

och man kunde smidigt gå tillbaka och studera utvecklingshistorien. Langton 

gjorde en mer avancerad tvådimensionell cellulär automat som bestod av 

flercelliga organismer som kunde reproducera sig. Var cell hade 8 tillstånd 

och var organism bestod av drygt 90 celler. Dessutom gjorde han en insats 

1987 genom att kalla ihop till den första konferensen om Artificiellt Liv. Den 

konferensen räknas som ämnets Artificiellt Livs startpunkt." 

"1987! Det är inte jättegammalt.", sade Jörn. 

"Nej och särskilt i jämförelse med ämnet Artificiellt Intelligens som började 

redan på femtiotalet. Men det låter väl kanske mer realistiskt att försöka 

skapa en digital hjärna som i artificiell intelligens än att säga att man vill 

skapa digitalt liv. Vad vet jag?" 

"Om jag fattat det rätt så är EcoSea det första digital ekosystemet som 

skapats", sade Johan. "Allt det du nämnt hittills handlar bara om enstaka 

-79-


organismer och strukturer som utvecklas, inte hela ekosystem med en 

mångfald olika organismer som i EcoSea." 

"Nix, EcoSea är inte det första digitala ekosystemet. På åttiotalet knåpade 

den danska fysikern Steen Rasmussen ihop ett ekosystem på en vanlig PC. 

Han kallade ekosystemet VENUS vilket är en förkortning för Virtual 

Evolution in a Nonstochastic Universe Simulator. Det handlade helt enkelt 

om enkla instruktioner som slogs om utrymmet i datorns minne. Man byggde 

ett antal olika miniprogram och lät dem puttra i datorn i massvis med timmar 

och iakttog sedan vad som hade hänt. Miniprogrammen var skrivna i ett 

specialspråk som gjorde att de kunde utföra instruktionerna i programmet på 

sig själv." 

"Va? Jag fattar ingenting." 

"Jo t.ex. fanns en instruktion som heter MOV vilket innebär att man flyttar 

data från ett ställe i minnet till ett annat ställe. Om den instruktion utförs på 

den del av minnet där själva instruktionen finns kommer instruktionen MOV 

att flyttas. Det funkar inte i ett vanligt program, men däremot i VENUS 

specialprogram." 

"Vad har det för betydelse?" 

"Jo, grejen är att det finns massa datorinstruktioner inom ett inhägnat 

minnesutrymme som flyttar omkring och utför saker på sig själv och sin 

omgivning. Denna inhägnaden är VENUS helt enkelt. Om en instruktion inte 

kan utföras anses den som död. Vissa instruktioner innebär att instruktionen 

delar på sig och tar upp två minnesplatser. Så genom att låta dessa enkla 

instruktioner puttra i VENUS så kan man studera utvecklingen." 

"Vad hände?", frågade Jörn. 

"Det uppstod bland annat spontant samarbetande strukturer mellan 

instruktioner utan en mänskligt ingripande. Vissa av dessa strukturer 

reproducerade sig, vilket är ganska anmärkningsvärt. Och dessutom lät 

VENUS studera evolution i sig, t.ex. kunde de iaktta hur små förändringar 

ibland ledde till katastrofer som tog död på alla instruktioner och ibland bara 

ledde till omstrukturering av systemet utan att det helt dog. De upplevde 

också att ju längre utvecklingen gick desto svårare var det att skapa 

handprogrammerade organismer och få dem att överleva i VENUS. Och en 

dag uppstod jultomten mitt i VENUS." 

"Va?", utropade Johan 

"Förlåt", sade Lotus och skrattade, "jag skulle bara se om du var vaken. Nej, 

jultomten uppstod inte i VENUS Johan." 

Lotus fortsatte att skratta för sig själv. Johan skakade på huvudet. Skrattet 

övergick till en hostattack och Lotus fick på nytt andas in genom sin 

inhalator. 

"Jo, ett annat ännu intressantare ekosystem är Tierra", fortsatte Lotus. "Har ni 

-80- 


inte hört talas om det heller?" 

Både Jörn och Johan skakade på huvudet till svar. 

"Tierra var den hittills största succén inom Artificiellt Liv. Det var en biolog 

vid namn Tom Ray som skapade detta detta ekosystem 1990. Det fick 

mycket utrymme i pressen över hela jorden, mest i datortidningar, men även i 

vetenskapliga skrifter och till och med i New York Times. Aldrig förr hade 

så mycket gott sagts om Artificiellt Liv som om Tierra. Dittills hade 

Artificiellt Liv setts som science fiction, men Tierra fick evolutionära 

biologer att sprida lovord över Tierra. De såg Tierra både som ett 

pedagogiskt hjälpmedel och som en simuleringsmiljö för att testa nya och 

gamla teorier inom evolutionsläran. En ansedd evolutionär biolog vid namn 

Graham Bill sade att Tom Rays insats var den mest betydande inom 

evolutionsteori som gjorts de senaste 10 åren. Och IBM gav honom ett pris 

på 15000 dollar för Tierra i deras superdatortävling. Det var genom 

uppståndelsen kring Tierra som jag för första gången hörde talas om 

Artificiellt Liv och började intressera mig för ämnet." 

"Varför var det sådan succé?", frågade Johan exalterat. 

"Jultomten uppstod", svarade Jörn och nickade med spelat allvar. 

"Nej", sade Lotus, "det kom ingen jultomte hit heller. Glöm tomten nu, 

tomten finns inte." 

"Åh nej och det får man reda på först nu. Alla dessa år...", utropade Jörn 

överdrivet teatraliskt. 

"Tierra blev en sådan succé för att den släppte lös evolutionens kraft. Den 

visade att evolution inte är något som kan hände om man har tur, utan det är 

en oundviklig kraft som driver alla ekosystem, oavsett om dessa finns i 

naturen eller implementerad på en Toshiba laptop som i fallet med Tierra." 

"Vad hände?", frågade Johan trollbundet. 

"Jag skall strax berätta det, men först måste jag bara berätta vad Tierra var 

annars får ni inte det i sitt rätta sammanhang. Tierra var ett helt öppet system, 

liksom VENUS där ingen människa bestämmer vilken organism som skall 

överleva. Precis som det är i naturen också. Tierra i sig själv var en vanlig 

datormiljö, men av säkerhetsskäl hade Ray gjort en virtuell dator inne i sin 

laptop. Anledningen var att om något av dessa organismer skulle rymma 

skulle de kunna ställa till stor skada som datorvirus. I och med att dessa 

organismer hade utvecklats genom evolution skulle dessa kunna bli farligt 

välanpassade till datormiljön, och helt enkelt bli väldigt farliga virus. 

Lösningen var att skapa en virtuell dator inne i Tierra som hade sitt eget 

datorspråk. Även om en organism skulle komma på drift så kunde den inte 

köras på någon annan dator." 

"Låter sunt", sade Johan. 

"Organismerna i Tierra kämpade om CPU tid och minnesutrymme. Enligt 

-81


Ray kan man jämföra CPU tid i Tierra med energi i vår värld medan 

datorminnets analogi i vår värld är materia. Så deras kamp om CPU tid och 

minne motsvarar vår kamp om energi och materia. Det enda organismerna 

gjorde var att föröka sig genom att kopiera sig själva och omständigheterna 

bestämde vilka som lyckades bäst. Döden motsvarades i Tierra av ett 

program som han kallade för "The reaper", d.v.s. liemannen. Liemannen hade 

en kö där han regelbundet avrättade de första i kön. Nya organismer sattes 

hela tiden in sist i kön och allteftersom fler organismer bildades och sattes in 

sist i kön så kom äldre organismer allt längre fram i kön. Om en organism 

inte kunde köra sina instruktioner åkte den snabbare fram mot köns främre 

ände där liemannen stod och väntade. På så vis dog icke-fungerande 

organismer snabbare än fungerande, men för alla organismer var döden till 

slut oundviklig." 

"Precis som i verkligheten", kommenterade Johan. 

"Exakt. Dessutom lät Ray mutera hela systemet på olika sätt. Han muterade 

på bitnivå, d.v.s. han bytte en etta till en nolla eller tvärtom. Han muterade 

slumpmässigt i minnesutrymmet ungefär som den mutation man kan tänka att 

den kosmiska bakgrundsstrålningen ger upphov till på jorden. Dessutom 

muterade han vid själva reproduktionen, när en organism kopierade sig själv 

för att skapa en avkomma. Och till sista muterade han själva instruktionerna i 

organismerna så att när de exekverades inte alltid fungerade som det var 

tänkt." 

"Mutation verkar viktigt", sade Johan. 

"Ja han trodde mycket på mutation, men det visade sig senare att mutation 

inte var riktigt så viktigt som han hade trott. Men jag tar det strax...Iallafall, 

för att sätta igång Tierra började Ray med en handprogrammerad organism 

som han kallade Ancestor, vilken var gjord av 80 instruktioner. Han 

planterade in den i Tierra och satte sedan igång systemet och väntade för att 

se vad som skulle hända." 

"Och?", sade Johan ivrigt. 

"Till en början befolkades hela Tierra av Ancestor-kopior. Men efter ett tag 

uppstod en mutation som bara var 79-instruktioner lång. Eftersom den var 

kortare använde den mindre CPU tid för att föröka sig vilket gjorde att den 

fick en fördel framför Ancestor med dess 80 instruktioner. Mutationen 

förökade sig och började ta över på Ancestors bekostnad. Men ännu 

effektivare mutationer uppstod som bestod av ännu färre instruktioner och 

tog över. Plötsligt hände en märklig sak. En organism bestående av endast 45 

instruktioner uppstod. Det var så litet att den omöjligt kunde reproducera sig 

eftersom en självkopiering enligt Rays uppskattningar krävde minst 60 

instruktioner. Men ändå förökade sig den lilla organismen snabbt och tog 

över en stor del av Tierras ekosystem. Den blev lika stor som den mutation 

-82- 


som hade varit den mest dominerande innan, men den utrotade den inte. 

Istället verkade det som de utkämpade en kamp där den de båda 

populationerna växlade i storlek fram och tillbaka." 

"Vad var det som hände? Ett krig?" 

"Nej, det lilla programmet som hade uppstått var helt enkelt en parasit. Det 

var inte stort nog för att reproducera sig själv, utan var beroende att hitta en 

värd vars reproducerande instruktionsrader den kunde använda. Den lilla 

storleken gjorde att parasiten fort kunde föröka sig och bli dominerande, men 

den hade en översta gräns. Om den blev för framgångsrik gick värdarna på 

stark tillbakagång och eftersom parasiterna var beroende av värdarna gick de 

isåfall också starkt tillbaka. När det återigen fanns få parasiter kunde 

värdarna sprida ut sig igen, men då växte ju samtidigt antalet parasiter. 

Således böljade de båda populationernas storlekar fram och tillbaka. Nu 

premierades mutationer av värdarna som de gjorde det svårt för parasiter att 

parasitera på värdarnas reproducerande instruktionsrader. Det hade alltså 

svängt mot i början då de organismer premierades som hade minst antal 

instruktioner och som därmed reproducerade sig snabbast. Med parasiternas 

uppståndelse hade alltså spelreglerna ändrats i ekosystemet. Precis så som det 

fungerar i naturen och vilket är kännetecknet för ett så kallat öppet systems 

evolution. Till slut uppstod en värdmutation som var helt immun mot 

parasiten. Den var större och slukade mycket CPU-tid, vilket hade varit en 

nackdel i början av körningen, men i den här nya situationen var det viktigare 

att vara immun mot parasiter än att vara liten och snabbförökande." 

"Hur gjorde den sig immun?" 

"I Tierra systemet uppgav periodvis alla organismer sitt läge och storlek. På 

så vis blev den synlig för sig själv och alla andra. Den immuna värden 

struntade helt enkelt att uppge sitt läge och blev på så sätt osynlig för alla 

inklusive parasiten och sig själv. Detta gjorde att parasiten inte kunde hitta 

värden och därmed inte använda dess instruktionsrader. I själv verket tappade 

parasiten uppfattningen om sin egen storlek och läge i och med att värden 

blev osynlig. Det samma drabbade faktiskt värden själv, vilket gjorde att 

värden var tvungen att undersöka sig själv mellan vart steg för att få koll på 

sig själv. Det var detta som tog mycket extra CPU-tid, men det var en bra 

investering eftersom det knäckte parasiterna." 

"Dog de ut?" 

"Ja, men en mutation av parasiten överlevde. Denna kunde nämligen liksom 

värden också undersöka sig själv och blev därmed inte helt vilse av de 

osynliga värdarna. Även denna konsumerade därmed extra mycket CPU tid. 

Så den evolutionära duellen mellan parasit och värd hade lett till två 

organismer som konsumerade mycket CPU-tid, men som överlevde varandra. 

Ett utmärkt exempel på hur evolution går till och hur kriterierna för 

-83


överlevnad plötsligt ändras då något radikalt nytt händer som i det här fallet 

uppståndelsen av en parasit." 

"Hur lång tid behövde han köra Tierra för att få all denna utveckling?" 

"Tio minuter! Det är det som är det fantastiska. Och det var inte ett enstaka 

tillfälle. Varje ny körning av Tierra ledde till att olika slags organismer 

utvecklades, men inom några minuter uppstod alltid parasiter utan undantag. 

Det visar att evolution inte är något bräckligt som bara leder till komplexare 

organismer bara man har väldigt tur. Istället är evolutionen en naturkraft som 

oundvikligt skapar avancerade strukturer. Ray sparade alla olika organismer 

som uppstod i ett stort bibliotek som efter många olika körningar rymde inte 

mindre än 29000 olika arter. Han kunde bara undersöka vissa organismer på 

grund av det stora antalet, men han hittade organismer som reproducerade sig 

mer än fem gånger så effektivt som ursprungsorganismen. Troligtvis skulle 

inte en människa kunna skriva ett så kompakt program på grund av att det 

blir så kompakt att det är svårt att förstå. Det får en att inse evolutionens 

kraft." 

"Fascinerande", sade Johan, "Innan sade du att mutation inte spelade så stor 

roll som Ray trodde. Vad menade du med det?" 

"Jo, Ray stängde helt enkelt av mutationen i en körning av Tierra. Och om 

mutation skulle ha varit det enda sättet att åstadkomma förändringar av 

organismernas, så hade ju ingen utveckling kunnat ske eftersom inga nya 

versioner av organismerna hade kunnat uppstå." 

"Men?" 

"Men utvecklingen skedde precis som vanligt till Rays förvåning. Så han 

studerade fenomenet närmare och hittade något mycket intressant. När 

parasiter pillade på sina värdars instruktionsrader hände ibland att värdens 

kodrader bröts loss och det skapades en korsbefruktning mellan parasiten och 

värden. Det var precis som om värden och parasiten haft sex alltså och bildat 

en avkomma. Det var inte riktig sex, men iallafall det första fröet till sex, 

eftersom sex kräver att individen väljer vem den vill ha sex med och en 

sexuell varelse strävar alltid att fortplanta sig med korsbefruktning. Här 

skedde ju en enstaka korsbefruktningen av en slump. Det stödjer för övrigt 

teorin om att sex uppstod just som en bieffekt av förhållandet mellan 

parasiter och värdar." 

"Det stämmer!", sade Jörn som öppnade munnen för första gången på länge, 

"Melanie kallade mig för parasit igår kväll när jag drack upp hennes öl och 

några timmar senare hade vi sex! Det bevisar teorin!" 

"Jörn har du vaknat?", sade Johan, "din hjärna gick tydligen igång när du 

hörde ordet sex." 

"Jag är intresserad av sex ur en ren vetenskaplig synvinkel", sade Jörn med 

spelat allvar. 

-84- 


"Tack Jörn för ditt intellektuella inlägg", sade Lotus, "men om du återgår till 

din dvala så kan jag berätta vidare." 

"Ack ingen förståelse för mina vetenskapliga teorier", sade Jörn dramatiskt, 

"jag är väl före min tid helt enkelt." 

"Om vi återgår till mutation", sade Johan, "så krävs det mutation iallafall 

fram tills dess att parasiter har uppstått, men därefter kan den här formen av 

slumpmässig korsbefruktning ta över." 

"Precis. Jag kommer inte ihåg hur många poäng du hade Johan, men där får 

du ett till", sade Lotus. 

"Otroligt fascinerande. Jag trodde att EcoSea var det första i sin kategori, 

men så är det visst inte." 

"Ja, men EcoSea är större och vackrare så det är ganska speciellt. Jag skall 

berätta en ytterligare intressant utveckling som skedde i Tierra." 

"Gärna." 

"Det var en körning som började med urorganismen Ancestor som vanligt 

och efter några minuters körning hade parasiter uppstått som kämpade mot 

sina värdar i en evolutionär duell. Plötsligt uppstod en värd som var immun 

mot parasiterna, som Ray kallade för hyperparasit. Den var starkt förändrad 

sedan urorganismen Ancestor; så mycket som en fjärdedel av organismens 

instruktioner var förändrade genom evolution. Hyperparasiten var 

utomordentligt avancerad. Den undersökte regelbundet sig själv för att se om 

den var angripen av en parasit. Om den var det så anföll den parasiten genom 

att stjäla dess CPU-tid. Resultatet var förödande med följd att parasiten 

snabbt utrotades. Nu när parasiten var borta hade spelreglerna återigen 

förändrats för ekosystemet varför små organismer som fortplantade sig 

snabbt återigen hade en fördel. Hyperparasiten krävde mycket CPU-tid så det 

verkade finnas en öppning för en mindre organism att komma och ta över. 

Vad som hände var att en mutation av hyperparasiten uppstod som 

samarbetade med andra gelikar. Den nya mutationen kunde nämligen liksom 

en parasit inte reproducera sig själv, men istället för att festa på en annan arts 

kodrader grupperade denna sig tillsammans med artfränder. Tillsammans 

med en artfrände kompletterade de varandras rader och båda kunde därmed 

reproduceras sig. Formaliserat samarbete hade uppstått." 

"Coolt", sade Johan. 

"Coolt ja, men det nya formaliserade samarbetet gjorde organismerna 

känsligare. Detta utnyttjade en 27 instruktioner lång parasit som uppstod och 

placerade sig mellan två samarbetande organismer och profiterade på deras 

kommunikation och levde loppan." 

"Mycket intressant", sade Johan och vände sig mot Jörn, "eller vad säger du 

Jörn?" 

Jörn svarade inte. Det enda man hörde var hans djupa andhämtningar. 

-85-


"Jag tror han sover", sade Lotus lätt besviken över Jörns bristande intresse. 

Jörn svarade inte. 


Herr Gödel låg i sängen och tittade upp i taket. Dörren öppnades med en 

fläng och sköterskans glada röst ekade i rummet: 

"Tjoho herr Gödel, här kommer din favoritsköterska med frukost. Vilken 

service va? Vi hade kunnat få oss ett par hotellstjärnor här, tycker du inte 

det?" 

"Mmf..." 

"Vad bra att ni håller med. Få se nu. Nybakat bröd, olika pålägg: korv, ost, 

marmelad, kvark, dessutom ett glas nypressat juice och sist men inte minst 

ert kaffe så som ni vill ha det. Hoppas jag iallafall? Dessa två brödskivor är 

viktigt att ni äter upp eftersom de innehåller viktiga mediciner för att du 

snabbt skall komma på fötter igen." 

"Tack", rosslade herr Gödel fram. 

"Förresten, jag höll på att glömma, idag får ni en morgontidning också. Jag 

har fått veta att du var journalist på den här tidningen förut", sade 

sjuksköterskan och drog fram en Berliner Morgenpost. 

Herr Gödel blängde på tidningen och kände en nostalgivåg skölja upp 

inombords och som höll på att läcka ut i form av tårar. Sin "Berliner 

Morgenpost" med "Berliner Allgemeine" som undertitel, vilken bröt det 

vågräta gröna strecket. Där hade han jobbat i många år för länge sedan. Han 

kämpade för att hålla tillbaka tårarna, men det var svårt. 

"Nå herr Gödel, vill ni ha den eller inte", sade sjuksköterskan och höll fram 

den. 

"Tack så mycket", sade Gödel lågmält och sträckte sig efter tidningen med 

sin friska hand. 

Sjuksköterskan log glatt, önskade god aptit och lämnade rummet. 

Det hade gått lång tid sedan han överhuvudtaget hade rört vid en tidning. 

Alla dessa år, allt detta för Doris och hon hade aldrig önskat honom detta 

öde. Hur hade det kunnat gå så snett? Han hade jobbat för Berliner 

Morgenpost i nästan femton år. Till slut hade han varit säker på att han skulle 

stanna där livet ut. Men sedan hade allt hänt. Det var inte en utan snarare en 

serie händelser som snabbt följde på varandra. Han hade förlorat kontrollen 

över sitt liv och hade börjat glida utför. I över 20 år hade han varit 

tillsammans med Doris. De hade känt varandra nästan hela livet. Båda kom 

-86- 


från den lilla staden Greifswald i nordöstra Tyskland. De hade gått i 

gymnasiet tillsammans i samma klass, men hade aldrig varit tillsammans 

förrän på avslutningsdagen. Sex år senare gifte de sig och flyttade till Berlin, 

närmare bestämt till Isländische strasse 3 II i Prenzlauer Berg. Lägenheten 

var väldigt liten, i stort sett ett litet rum och ett kök stort som en garderob. De 

hade haft sängen uppe i taket så att de kunde utnyttja utrymmet under den. 

Det enda rummet var samtidigt vardagsrum, arbetsrum och sovrum. Där var 

man alltid om man inte gick till köket eller på toaletten. Det var trångbott 

men billigt och ett trevligt område. Han ville bli journalist och började jobba 

på Berliner Morgenpost direkt. Hon ville jobba med TV och började studera 

media på Freie Universität och fick sedan ett jobb på en lokal-TV-kanal. Så 

levde i ytterligare 14 år med kriser och fina tider bland om vartannat som ett 

vanligt parförhållande. Ända tills en dag för fem år sedan som förändrade 

hans liv. Han skulle ge sig av till Warzawa för att göra ett resereportage. När 

han var halvvägs till Frankfurt an der Oder hade han märkt att han hade 

glömt sin dator. Han vände hem igen och var hemma en dryg timme efter sin 

avresa. När han satte nyckeln i dörren hörde han han ljud inifrån lägenheten. 

Han stelnade till och lyssnade. Insikten över vad det var för ljud fick 

adrenaliten att rinna till. Han öppnade dörren sakta och tittade in i rummet. 

Där satt hans hustru Doris i knät på hans arbetskollega Farisch. Båda var i 

stort påklädda. Farisch hade bara öppnat sina byxor och Doris hade bara 

dragit upp sin sommarklänning. De båda såg inte att de var iakttagna först. 

Herr Gödel stod stel och tittade och kände hur vreden kokade inom honom 

och blev värre för var gång Doris höjde och sänkte sitt underliv. Farisch var 

den första som fick syn på Gödel. Doris fortsatte lite till innan hon märkte att 

Farisch satt stel och tittade mot dörröppningen. Doris vände sig om och när 

hon såg sin man fick hon panik. 

"Vad gör du här? Vad fan gör du här?", sade hon skräckslaget. Hon ställde 

sig snabbt upp varpå Farisch nakna styva kön blottades. 

Herr Gödel var helt bestört. Han tänkte inte utan var bara vansinnigt 

förbannad. 

"Jävla hora!", skrek han åt sin hustru, "jag vill aldrig mer se dig!" 

Han vände sig om, gick ut ur lägenheten och smällde igen dörren. Medan han 

sprang nerför trapporna hörde han hur dörren öppnades och hur Doris ropade 

efter honom att han skulle komma tillbaka. Men han ville inte tillbaka, han 

ville bara härifrån. Han sprang ut till bilen och körde han iväg mot Warzawa. 

Tårarna rann i rännilar längs hans kinder. Han kände det som han aldrig ville 

tillbaka. "Hur kunde hon? Och hur kunde han, en arbetskollega på 

Morgenpost? Hur länge hade förhållandet pågått veckor, månader, år?" 

Herr Gödel kom aldrig till Warszawa den kvällen. Han stannade i Frankfurt 

och gick in till en kneipe och tog sig några öl som raskt blev allt fler till 

-87


antalet. Herr Gödel hade förr i sitt liv haft perioder i sitt liv då han hade haft 

svårt att hålla igen på spriten och nu visste han att en ny sådan period skulle 

börja. Men han visste inte att denna skulle visa sig bli lite längre än vanligt. 

Han gjorde sitt reportage något försenad om Warszawa och kom hem en 

vecka senare. Då fick han reda på att hon var död. Hon hade tagit sin bil och 

kört efter honom ut mot Berliner Ring och hade troligen tänkt ta sig mot 

Warszawa eftersom hon visste att han var på väg ditåt. I full fart hade hon 

kört om allt och alla på höger och vänster sida och tittat efter honom. Vid en 

avfart hade hon kört rakt in i en avfartsskylt. Hon hade avlidit i ambulansen 

på väg mot sjukhuset. Herr Gödel sjönk djupt in i supträsket när han fick reda 

på detta, vilket ledde till att han inte kunde klara sitt jobb och därmed inte sin 

hyra. Bara tre månader efter att han hade sett Farisch och Doris i rummet, 

började han sova utomhus i parkerna. Sedan fortsatte det bara in i en tjock 

ansvarsfri dimma, bort från verkligheten. Han hade varken kraft eller vilja att 

ta sig ur eländet. Dimman hade gett honom viss trygghet och han drömt sig 

tillbaka till tiden innan allt gick åt helvete. Men han hade inte haft ork att 

börja ett nytt liv. 

Herr Gödel skakade bort tankarna. Han torkade sina kinder från tårar och 

blinkade för att rensa ögonen. Han tittade på sitt exemplar av Berliner 

Morgenpost som han hade i handen. På förstasidan fanns en stor färgbild 

med rubriker som berättade att tysken Joseph Walesa hade vunnit 

Wimbledon. Sedan var det ett antal små notiser om en fredsförhandling, 

Berlins nya utomhusbad och ett gammalt gubbrapband på besök. Herr Gödels 

ögon fastnade på en rubrik "Skenande ROV vid Hauptbahnhof." Där stod att 

läsa att en 75-åriga Dagmar Schultz, Zehlendorf hade hyrt en ROV från 

Deutsche Garage för att besöka sin sjuka syster på Humboldt Lasarettet. 

Innan hon kom fram till lasarettet hade förbindelsen brutits, varpå hon genast 

hade ringt Deutsche Garage och klagat. ROV:en hade därpå blivit sedd vid 

Humboldthamnen av familjen Fahr. Den hade gått rakt mot familjen och gått 

på barnvagnen och vällt omkull den. Sedan hade den fortsatt sin irrfärd med 

att trampa på en uteliggare, som låg i vägen och därpå gått ner i hamnen. 

Enligt familjefadern herr Fahr verkade det inte vara någon som hade haft 

kontroll över ROV:en eftersom den bara gick rakt ner i hamnen utan att 

stanna. Brandkåren hade senare bärgat ROV:en. 

Herr Gödel fnös. ROV:en hade ju stannat framför honom och iakttagit 

honom från topp till tå och den hade inte trampat på honom. Det kunde 

absolut inte bara vara en "skenande" ROV. Och "uteliggare"! Kunde man 

inte få bli namngiven istället för klassificerad? Fast det stämde i och för sig, 

till skillnad från "skenande". 

Han började fundera på vem som kunde ha styrt ROV:en. Visst kunde det ha 

-88- 


varit Doris från andra sidan som hade signalerat, men det var nog ändå inte 

hon som styrde ROV:en. Uppenbarelse trodde han på fortfarande, men mer 

på det andliga planet. Han hade nyktrat till nämligen. Doris hade kanske med 

makter från andra sidan sett till att DG5-ROV:en skulle köra fram till honom, 

men det var inte det viktiga nu. Vem kunde ha kört den? Tydligt hade han 

blivit undersökt från topp till tå. Men det var nog bara för att han låg i vägen. 

Det kanske var ett barn som hade kört ROV:en, som inte visste riktigt hur 

man styrde? Kanske var det därför som den gick ner i hamnen? Men hur 

kunde en unge plötsligt kasta ut kunden Dagmar Schultz och ta över en 

ROV? Hade man kunskap till att slänga ut någon måste man ha kunskap att 

köra en ROV också. Kanske var det snarare något ligistgäng som höll på att 

utveckla en metod att ta över uthyrda ROV:ar och inte riktigt hade utvecklat 

färdigutvecklat metoden. Eller så fungerade allt redan och gruppen hade bara 

gjort ett experiment och sedan dumpat roboten i hamnen, sedan ville man att 

det skulle se ut som en skenande ROV bara för att inte sätta igång någon 

polisundersökning. Vad det än kunde vara var det värt att undersökas. 

Herr Gödel kände sig lockad av idén. Kanske skulle han själv undersöka 

detta? Och komma med ett scoop. Om det så bara blev en liten artikel kunde 

han visa att han fortfarande kunde arbeta som journalist. Kanske kunde han 

få tillbaka jobbet på Morgenpost? Allt kunde bli som förut, nästan iallafall. 

Detta kunde bli hans väg ut ur träsket. Men var skulle han börja? Han kunde 

alltid tala igen med kommissarie Koch och berätta att han hade tänkt och 

försöka luska reda på om Koch visste något mer. Varför hade polisen en 

kommissarie från kommunikationsroteln inkopplad om det bara handlade om 

en utflippad ROV? Och enligt Koch så hade familjen Fahr vittnat om att 

ROV:en hade stannat framför honom. Polisen trodde på att den var styrd, att 

det var någon slags grupp som höll på att utveckla något jävelstyg. Det var 

bara pressen som inte hade hunnit fatta det. Där kunde han fylla ett hål. Han 

måste göra det, detta var hans stora chans! Han bestämde sig för att han 

skulle ringa Koch efter frukosten. 


Professor Schröder satt på kortsidan av det ljusa träbordet i 

sammansträdesrummet. Renate, Axel och Klemens väntade på att professor 

Schröder skulle börja. 

"Då kör vi igång", meddelade professorn. "Vi skall idag få en samlad bild 

över krisläget. Vi börjar med den största nyheten. Renate, ordet är ditt." 

-89


"Detektionsbojen vid basen i Reinicken Dorf har registrerat aktivitet i det 

bevakade minnesutrymmet. En viss Lotus, bosatt i Zehlendorf, var 

uppkopplad igår och tog bort de program som understöder mottagningen av 

den information som sändes ut programmet i EcoSea. Av någon anledning 

ville han avsluta möjligheterna att mottaga sändningarna, kanske för att sopa 

igen alla spår." 

"Hade han inget efternamn?", undrade Axel. 

"Nej, hans namn stod bara markerat som Lotus, inget mer." 

"Konstigt", sade professor Schröder, "Okej, nu vet vi vem förövaren är. Nu är 

frågan vad han har gjort." 

"Det program som förövaren har inplanterat i EcoSea sände helt enkelt ut 

bilder från alla riktningar från en bestämd punkt i EcoSea. Således kunde han 

titta hur det såg ut var måndag klockan 19.00-19.10 då bilderna sändes ut. 

Dock kunde han bara iaktta, programmet är inte byggt för att kunna mottaga 

någon information. Ingen övriga information kan sändas ut, således kan inte 

de förrymda djuren ha spritts med detta program, men det kan ha varit ett sätt 

att inhämta information för det stora attentatet. När programmet är ditsatt vet 

jag inte." 

"Varför lägger någon ner möda på att iaktta EcoSea?", frågade professorn, 

"när man kan betala och få uppleva det mycket bättre. När man betalar kan 

man ju undersöka hela EcoSea och inte bara en punkt." 

"Just därför tror jag att programmet är ditsatt innan EcoSea 

kommersialiserades, för att kunna se hur långt utvecklingen hade kommit." 

"Så denna Krokus..." 

"Lotus", korrigerade Renate. 

"Ja just det, Lotus, han spionerade på uppbyggnaden av EcoSea. Varför kan 

man undra?", fortsatte professor Schröder. "Har du kollat upp vem han är, 

Renate?" 

"Ja, han är 22 år och studerar historisk rekonstruktion på T.U. här i Berlin. 

Således har vi att göra med en ung datorintresserad kille. Troligtvis 

hackertypen som gjort intrånget för utmaningen och intressets skull snarare 

än något elakt uppsåt." 

"Okej, det får räcka för vår del. Renate, ring och anmäl intrånget till polisen 

efter mötet så får de reda upp det hela. Nästa sak: våra förrymda djur. Axel?" 

"Till att börja med har vargarna nu jagat djuren i knappt 87 timmar. De har 

dödat 32 djur som har hittats förutom i den första basen i Reinicken Dorf i 

ytterligare fyra baser. Senaste djuret dödades för 43 timmar sedan. Vi 

passerade Checkpoint Charlie för två timmar och en kvart sedan, enligt dina 

beräkningar, så får vi inte in några nya rapporter om dödade djur från och 

med nu så är faran förhoppningsvis över. Annars ligger vi riktigt illa till. Om 

ett djur till dödas nu så har vi definitivt passerat Checkpoint Charlie även om 

-90- 


man tar med att din beräkning har stor felmarginal. Vi kan inte göra annat än 

att hoppas på att inget mer djur dödas." 

"Okej då gäller det bara att hålla tummarna. Har du undersökt från vilket djur 

i EcoSea som det kommer?" 

"Ja det har jag, men jag har inte hittat något som motsvarar exakt detta djuret. 

Av alla upptäckta djur liknar mest något som kallas blåspigg av våra 

anställda biologer. Jag läste det i faunaboken om EcoSea. Det är en liten 

lysblå stimfisk med liten livslängd och snabb reproduktion. Den relativa 

differensen med vårt första dödade djur är dock 0.22, vilket är en hel del. Det 

djur som är den direkta avkomman till det djur som har flytt finns kanske 

någonstans i EcoSea, men är isåfall inte upptäckt. I värsta fall är avkomman 

just Blåspiggen och isåfall har kraftig mutering skett utanför EcoSea:s 

hägnader, vilket inte skulle vara bra." 

"Att den har snabb reproduktion har vi ju märkt. Hur går det då slutligen med 

sluss 7. Vi hade ju ett kortlivat program som någon försökte inplantera 

utifrån. Kan det ha något samband med de förrymda blåspiggarna eller med 

denne Lotus?" 

"Med Lotus ja, men med blåspiggen nej. Det är enkla program. I sluss 7 

lyckades ju någon ta sig förbi kontrollsystemet. Vi har undersökt slussen och 

allt verkar fungera." 

"Okej, men sluss 7 skall hållas stängd tills hela denna episod är över. Kanske 

kommer polisen få någon klarhet när de förhör Lotus. Vi får hoppas att 

vargarna inte hittar något mer. Renate du får polisanmäla Lotus, som sagt. 

Ring samma polis som Axel ringde innan angående sluss 7, så att de inser att 

de skall undersöka ett eventuellt samband. Vem var det du snackade med 

innan Axel när du gjorde din anmälan?" 

"Kommissarie Koch." 

"Be att få tala med Koch då, Renate." 

"Vad är det värsta som kan hända om vi passerar Checkpoint Charlie?", 

frågade Klemens entusiastiskt. 

"Nej, det värsta som kan hända är att mänskligheten tappar kontrollen över 

sin egen skapelse", sade Axel. "Vem vet vad evolutionen kan skapa för 

monster ute på alla världens datornät? Vem vet om det blir bara snälla 

nallebjörnar av dem eller egoistiska svin som oss? Kanske du en dag kommer 

bli jagad av ett gäng ROV:ar som vill sno din plånbok, dina bilnycklar eller 

kanske ditt vänsterben. Det är inte speciellt bra iallafall." 

"Coolt", sade Klemens. Precis som i horrorfilmen Leg Snappers. 

"Men det finns en sak som är värre än det faktum att mänskligheten tappar 

kontrollen", sade Renate, "och det är att hela mänskligheten kommer veta att 

det är vårt fel!" 

-91



Johan hörde knackljud som kom inifrån undervattensgrottan. Johan dök in i 

grottan och sökte med sin halogenlampa efter knackljudets källa. Han fick 

syn på samma monster som hade ätit upp dem under deras första dyk i 

EcoSea. Johans första instinkt var att fly, men när han såg att jätteålen lugnt 

höll på att äta lugnade han sig. Monstret tuggade med häftiga rörelser på en 

stor kropp som den hade halvvägs in i munnen. Knackljuden genererades när 

den knäckte benen i offrets kropp. Tre snabba tugg gav upphov till tre nya 

knackningar. Johan tittade närmare på den halva av offrets kropp som befann 

sig på utsidan av monstrets mun. Det visade sig vara en dykare. När han 

tittade närmare på dykarens ansiktet såg han till sin förskräckelse att det var 

han själv. 

Johan vaknade med ett ryck ur drömmen. Det var kolsvart i rummet. Han 

vände sig om och tittade på klockradion som visade 5.42 med lysande röda 

siffror. Regnet smattrade mot hans fönster och skiftade i styrka allteftersom 

vindbyarna varierade trycket mot rutan. Det var första gången som det var 

dåligt väder i Berlin sedan han hade kommit. Samma knackningar han hade 

hört i drömmen hördes nu från dörren. Johan steg upp och letade sig fram till 

dörren i mörkret. Han låste upp och öppnade dörren på glänt och tittade ut. 

Han kisade mot ljuset i korridoren. Framför dörren stod en liten smal kille 

vars ansikte knappt syntes eftersom han hade en genomblöt kapuschong som 

skymde ansiktet. På ryggen hade han en stor ryggsäck som även den var 

genomvåt. Det var Lotus som stod där helt genomblöt och ynklig. Han hade 

stått där tillräckligt länge för att en vattenpöl hade hunnit att bildas vid hans 

fötter. Han gjorde tecken åt Johan att vara tyst. Johan släppte in honom, 

stängde dörren och sträckte sig för att tända taklampan, men stoppades av 

Lotus. Istället gick Lotus bort och tände sänglampan och satte sig på sängen 

till Johans förtvivlan eftersom han anade att hans lakan skulle bli våta. 

"Vad är det Lotus? Vad händer?" 

"Jag måste sticka. WeAreVR:s forskningsgrupp har upptäckt min sond och 

igår fick de reda på att jag är inblandad." 

"Oj du kan bli straffad. Det kan bli fängelse." 

"Ja, men det är inte det värsta. Det verkar som WeAreVR har stora problem 

med sin säkerhet. De har stängt en av sina slussar och igår när jag loggade in 

på databasen i Reinicken Dorf så var det fullt med vargar." 

"Vargar?" 

"Ja, det är program som de har skapat för att utrota organismer från EcoSea. 

-92- 


De måste helt enkelt fått en läcka på EcoSea och nu tror de att jag har skapat 

läckan." 

"Vad gjorde du på Reinicken Dorf databasen? När EcoSea är öppnat fyller ju 

den inte lägre någon funktion. Jag trodde du hade lagt det åt sidan?" 

"Det hade jag också. Men igår ville jag bara städa bort alla spår från mig i 

basen. Igår var sista gången jag skulle logga in mig på basen och så blir jag 

upptäckt. Ren jäkla otur!" 

"Hur vet du att du blev upptäckt?" 

"De hade lagt en detektionsboj mitt i mitt minnesutrymme. Jag märkte det 

genast, men det var redan för sent. Detektionsbojar skickar meddelande om 

aktivitet direkt." 

"Vilken otur. Men varför skall du fly nu? Du kan väl inte rymma hela ditt liv 

för en sådan här förseelse? Visserligen har du gjort intrång, men det var ju av 

nyfikenhet. Tror du inte att det går att lösa genom att erkänna allt och prata 

med dem. Och bevisa att du inte kan ha åstadkommit de andra problemen de 

verkar ha?" 

"Nej, jag tror de strax kommer att drabbas av panik. Om en läcka har uppstått 

och de inte lyckas döda organismerna innan Checkpoint Charlie då kommer 

huvuden att rulla. De kommer att sätta mig i häkte i väntan på att allt klaras 

upp och då kan allt vara för sent." 

"Vad skall du göra nu då?" 

"Nu skall jag ut på liftresa i Europa. Vart får du inte veta. Jag tänker lifta runt 

för att inte åka fast eller bli registrerad och undersöka undertiden vad som 

händer vid EcoSea. När allt är uppklarat kommer jag tillbaka. Då kan jag ta 

mitt straff för olagligt intrång, men inte förr." 

"Har du snackat med Jörn?" 

"Jag kom precis därifrån. Jag tar adjö av er två samt Melanie och Tanja idag. 

Ni fyra är de enda som vet att jag har stuckit. Officiellt är jag dock bara 

försvunnen och ni vet inte var jag är. Jag kommer att bli efterlyst så vi måste 

ha kontakt på lite olika sätt, men jag meddelar dig senare hur och när vi skall 

träffas. Anledningen att jag är här nu är jag jag inte vill att det skall finnas 

något registrerat samtal eller mail oss emellan, annars kan polisen propsa på 

att du borde veta något. Nu är jag försvunnen sedan igår middags för din del, 

okej?" 

"Okej, men är det där med EcoSea så jäkla allvarligt så att du måste fly? Kan 

du inte bo här t.ex?" 

"Nej, så är allvarligt är det. Det är allvarligt inte bara för mig utan för alla. 

Om hela världens nät smittas ned med ständigt förbättrade 

självreproducerade organismer kommer mänskligheten få större problem än 

någonsin förut. Vi tappar kontrollen över allt som är datoriserat och 

uppkopplat på näten. Vi kan aldrig mer vara säkra på att det funkar som det 

-93-


skall. Så fort någon bygger ett program som skall detektera eller skydda oss 

från organismerna kommer de att evoluera och klara sig förbi det hindret. 

Och resten av världen som inte är uppkopplad på nätverk kommer tack vare 

alla ROV:ar vara lika osäker den med. Det är mycket allvarligt och för det 

vill jag inte ha skulden. Johan, om vi har passerat Checkpoint Charlie tänker 

jag bekämpa organismerna och försöka rädda läget. Det blir i så fall en svår 

uppgift. Hjälper du mig isåfall?" 

"Javisst Lotus." 

"Bra tack", sade Lotus och verkade lättad. Han verkade lite annorlunda idag, 

mer känslig, mindre kall. Stundens allvar verkade ligga tungt över honom. 

Han verkade inte ha lust att bli syndabocken för mänsklighetens förfall, 

vilket Johan förstod. 

"Okej, Johan, jag drar nu", sade Lotus och fällde upp kapuschongen över 

huvudet. 

Lotus sträckte fram sin hand och Johan mötte den i ett handslag. 

"Jag hör av mig." 

"Lycka till Lotus", sade Johan. 

Lotus öppnade dörren, vinkade adjö och smet tyst iväg. Johan stängde dörren 

och stod tyst och tänkte ensam i rummet medan regnet trummade mot 

rutorna. Han hade aldrig sett Lotus så förut. Johan tänkte på Lotus och hur 

han hade betett sig. Han hade varit märklig, men Johan kunde inte sätta 

fingret på vad som var annorlunda. Lotus hade varit märkligt känslosam. 

Efter ett tag kom han på vad det var för känsla han hade detekterat: Lotus var 

rädd. 


"Var så god och sitt herr Gödel", sade kommissarie Koch och visade med 

handen den tomma stolen framför sitt skrivbord. 

"Ja, varsågod", repeterade assistent Gertner som stod upp bakom 

kommissarien. 

"Ni ville träffa mig", sade kommissarie Koch. 

"Ja, ni ville träffa oss", påpekade assistenten. 

"Ja det stämmer. Efter veckan på sjukhuset mår jag bättre nu. Ja, jag skall 

faktiskt försöka hålla mig från flaskan." 

"Bra herr Gödel, det tycker jag ni gör rätt i", sade Koch. Han andades tungt. 

Det verkade vara konditionskrävande för den överviktige kommissarien att 

bara sitta och prata. 

-94- 


"Mycket bra", sade assistent Gertner. 

"Tack. Jo, jag har tänkt igenom händelseförloppet och sedan har jag också 

läst tidningarna. Det som står i tidningarna stämmer inte." 

"Det gör det aldrig herr Gödel. Journalister letar efter uppmärksamhet inte 

sanning." 

"Ja, journalister letar bara efter sanningen", sade assistent Gertner och 

skakade på huvudet. 

"Jag sade att journalister INTE letar efter sanningen", sade kommissarie 

Koch irriterat. 

"Ja just det ja", sade assistent Gertner, "de letar INTE efter sanningen." 

"Hursomhelst", sade Koch, "vad är det som ni menar inte stämmer?" 

Innan assistent Gertner hann repetera lyfte kommissarie hotfullt sitt pekfinger 

för att signalera att assistenten skulle hålla hålla tyst. Assistenten såg lite 

förnärmad ut, men pressade lydigt ihop sina läppar. 

"Jo att ROV:en bara skulle ha skenat iväg." 

"Ja, ja det läste jag också. Quatsch! Vi är övertygade om att ROV:en var 

styrd. Ert vittnesmål styrker detta också." 

"Jo, jag har tänkt lite grann, jag tror ROV:en var styrd, men inte med total 

kontroll." 

"Varför utan total kontroll menar ni? För att den gick ner i hamnen? Det kan 

mycket väl ha varit medvetet", sade Koch irriterat. 

Gödel lade märke till Kochs reaktion. Han hade troligtvis haft den här 

diskussionen ett flertal gånger och han tyckte inte om att bli motsagd. Gödel 

fortsatte att berätta vad han trodde och hoppades samtidigt provocera fram 

lite information från Koch. 

"Nja, inte bara det. Men också hur den betedde sig. Den gick rakt på 

familjens barnvagn utan att reagera." 

Kommissarie Koch tog ett stort bloss med sin cigarr och puffade röken 

framför sig. 

"Jag förstår vad ni menar herr Gödel, men allt detta kan förklaras med att den 

som styrde ville få det att se ut som om ROV:en skenade. Den välte en 

barnvagn och sedan rakt i ner i hamnen med dig som åskådare. Ni var de 

enda personer som befann sig vid hamnen och ni blev alla mer eller mindre 

pågångna av ROV:en. Den som styrde sökte uppenbart uppmärksamhet." 

"Varför skulle någon offra tid på något sådant", svarade Gödel rappt med ett 

litet retligt leende. 

"Ja inte jag herr Gödel, men detta är inte den enda händelsen. Den senaste 

månaden har vi fått anmälningar på fem skenande ROV:ar, ett tiotal 

databaser har registrerat inträngningsförsök och uppskattningsvis är mängden 

virus tredubbelt så hög som normalt. Och ROV:arna och intrångsförsöken 

har ett gemensamt: det måste vara någon bakom dem." 

-95-


"Det låter ju snarare som om det måste vara flera bakom", provocerade 

Gödel. 

"Stämmer! Har du kanske hört talas om Atlantis' Republican Army, förkortat 

ARA?" 

"Bara vad jag har hört i media. Det är väl det där tonårsgänget som sprängde 

Berliner Schloss på Museuminsel." 

"Sprängde och sprängde... De skickade ut meddelandet att de hade gjort detta 

till all världens nyhetsbyråer och till SOS-centralen i Berlin. Det var fullt 

pådrag och hela världens ögon vände sig mot Museuminsel i Berlin. Och 

ARA tog på sig skulden direkt och fick ut sina kommunikéer världen över 

med det löjliga kravet att "Återförena Nordatlantis". Först en timme senare 

stod det klart att Berlin Schloss såg ut som det hade gjort sedan 

återuppbyggnaden. Inte en skråma. Ytterst pinsamt för en hel världs medier. 

Tycker jag iallafall." 

"Är det de som står bakom igen?" 

"Herr Gödel vi har hastat iväg oss lite för långt. Jag kan inte hålla på och 

berätta allt för er. Om inte ni hade något mer att vittna om föreslår jag att vi 

avslutar samtalet." 

Herr Gödel kände att han hade fått fisken på kroken men att den nu höll på 

att slinka bort från honom. Han gjorde ett sista desperat försök. 

"Kommissarie Koch, jag är ingen journalist som ni behöver vara rädd för", 

halvljög herr Gödel, "jag bara undrar som en inblandad vad som har hänt mig 

och vad som kommer att hända. Om jag nu att bli jagad för livet av en 

terroristorganisation skulle jag gärna önska få veta det." 

Herr Gödel försökte se så ömklig ut han förmådde. Hans år av förädlad 

risighet kom honom till nytta och förstärkte intrycket. Herr Koch slappnade 

av och log ett brett överseende leende. Han såg inte längre framför sig en 

antagonist utan helt enkelt en A-lagare som var rädd för att råka illa ut igen. 

"Var inte orolig herr Gödel. Historien är strax avklarad. Idag fick vi nämligen 

in en anmälan som binder en medlem i ARA vid dådet.", sade herr Koch 

tittade omedvetet på en blankett som låg snett framför honom. Bredvid 

blanketten låg en bunt papper med ett stort foto överst. Fotot föreställde en 

ung man med bra utseende som påminde en aning om Clark Gable. Herr 

Gödel kände hur han nästan dräglade när han tänkte på hur gärna han ville se 

vad som stod på blanketten. Efter att inte ha kommit på något subtilare sätt 

att titta närmare på blanketten lutade han sig frankt fram och ryckte till sig 

lappen. 

"Skall jag kanske också fylla i en sådan här blankett", sade Gödel med dåligt 

spelad naturlig röst. 

"Vad i helvete gör ni? Ge genast tillbaka lappen!" 

"Ja ge tillbaks lappen", sade assistent Gertner som vågade tala igen. 

-96- 


Herr Gödel gav tillbaka blanketten direkt. 

"Oj ursäkta, jag visste inte att det var..." 

"Ja,ja, det räcker. Jag tror att vi är klara nu om du inte har något mer att 

säga?" 

"Har du något mer att säga", frågade assistent Gertner. 

"Jag hade inget speciellt annat att säga, men..." 

"Bra, på återseende, ni hittar till utgången själv tror jag." 

"Utgången hittar ni själv!", repeterade assistent Gertner. 

"Kan du hålla TRUTEN?", bad kommissarien högljutt assistent Gertner, som 

pressade samman sina läppar teatraliskt så att de vitnade. 

Herr Gödel begav sig mot dörren. När han kom utanför byggnaden kunde 

han inte längre hålla tillbaka ett litet leende. Han hade sett en sak: 

polisanmälan var gjord av Renate Smeets på WeAreVR. Han fick väl ta och 

ringa henne. Herr Gödel svor över klimatet och gick iväg i regnvädret utan 

paraply så att hans gula mössa strax blev genomvåt. 


Axel skyndade igenom kontrollrummet. Han råkade stöta till ett bord varpå 

en halvfull kaffemugg tippade över och kaffe rann ut över ett 

anteckningsblock. Axel ignorerade kaffepölen utan skyndade vidare mot 

dörren ut till korridoren. Han mötte Renate som var på väg ut ur fikarummet 

med en mugg i handen. Axel hann inte väja utan frontalkrockade med henne 

så att hennes nyupphällda citronte lyfte ur muggen och flög i en båge ner mot 

golvet och blev till en pöl. Renate han precis hoppa åt sidan för att undvika 

att bli nedskvätt. Axel viftade ursäktande med händerna utan att stanna upp. 

"Vad stressad du är Axel, vad har hänt?", ropade Renate till Axel. 

"Vi har passerat Checkpoint Charlie!", ropade Axel tillbaka utan att vända 

sig om och sprang till korridorens ände och in på professor Schröders kontor. 

Professorn tittade förvånat upp från sitt skrivbord när hans dörr for upp med 

en smäll. 

"Professor Schröder, vi har passerat Checkpoint Charlie!" 

Professorn bara stirrade först som om han inte hade uppfattat vad Axel sade. 

Under ett par sekunder hörde man bara regnet smattra mot fönsterrutan. 

"En vargflock dödade nyss ett djur i en tredje helt ny databas", fortsatte Axel. 

Professorn tog av sig sina glasögon och lade ner dem på bordet och började 

gnugga sina ögon. 

"Då är det kört", sade han medan han fortsatte att gnugga sina ögon. Var det 

-97-


första gången vargarna hade besökt denna databas?" 

"Nej, de hade varit där förut. De har varit i de flesta baser i Berlin vid det här 

laget. Men den här gången hittade de plötsligt ett djur." 

"Kanske hade detta djuret bara överlevt längre på grund av ren tur?", försökte 

professor Schröder. 

"Nix, så är inte fallet. Djuret hade en relativ mutationskoefficient på 0,23 

relativt de första djuren vi hittade, d.v.s. nästan en fjärdedel av djuret är nytt. 

Det måste ha pågått en frenetisk födelsedödsprocess sedan sist en varg 

dödade någon av dessa djuren." 

"Vad märkligt. Men en sådan stor förändring av djurets programrader måste 

det någonstans finnas tusentals eller tiotusentals av dessa djur som föds och 

dör. En sådan mängd borde vargarna lätt kunna hitta tycker man." 

Renate kom in i rummet. 

"Jag har hört vad ni har sagt. Det är en annan sak som jag skulle vilja berätta 

som kan ha med detta att göra." 

Axel och professorn tittade intresserat. 

"För tjugo minuter sedan fick jag ett samtal från en viss assistent Schankel. 

Han sade att han arbetade för kommissarie Koch och att han höll på att fylla i 

formaliteter. Han bad mig bokstavera namnet på den vi misstänkte var 

skyldig till intrånget. Jag gjorde som han önskade och sedan var allt färdigt. 

Det var allt assistenten ville. När jag hade lagt på luren tänkte jag efter. Det 

kändes som jag hade gått på ett ovanligt billigt trick att avslöja något för 

någon som denna inte borde veta. Jag ringde upp kommissarie Koch och 

berättade. Han blev bestört. Han hade bara en assistent och han hette Gertner. 

Kommissarie Koch var säker på att det var någon i samma liga som den 

misstänkte Lotus som hade kollat upp läget, eller möjligtvis Lotus själv. 

Lotus är förresten enligt kommissarie Koch spårlöst försvunnen. Polisen har 

skickat ut en efterlysning efter honom." 

"Det är kanske därför allt är så svårförklarligt hela tiden", sade professorn. 

"Vi har hela tiden utgått från att ett attentat mot EcoSea har gett upphov till 

en läcka som vi måste stoppa så att den inte sprids över hela världen. Men 

tänk om en terroristgrupp har åstadkommit läckan endast för att få över några 

snabbreproducerande program som de kan spara i sina egna datorer, 

vidareutveckla och sedan göra olika attentat med dessa världen över. Eller 

hota med att inplantera programmen i tjugo olika baser spridda över hela 

världen. Därefter skulle det vara omöjligt att kontrollera." 

"Ja, det kan förklara varför vargarna plötsligt hittar kraftigt muterade djur 

efter att inte hittat några alls under en tid. Och kanske kan det förklara hur 

djuren kom ut. Den registrerade regelbundheten i Lotus uttrafik kanske har 

bestått av annat i början än nu?" 

"Vad menar du?" 

-98- 


"Ja, nu har vi upptäckt ett inplanterat program som sänder ut bilder med en 

sändningshastighet som har förekommit sedan en tid tillbaka. Alltså tror vi 

att bilder hela tiden har sänts. Men, kanske sändes programmen ut i början 

och först senare gick programmet över till att sända ut bilder. Samtidigt 

ändrades programmet så att man inte kunde se att de haft en annan funktion 

innan." 

"Kan så vara", sade professor Schröder eftertänksamt. 

"Jag tycker det låter logiskt", sade Renate. "Om vi har att göra med ett 

ligistgäng som har det bestämda syftet att få ut några program ur EcoSea utan 

att det märks kan de ha gjort på detta sättet. Tänk på att Lotus upptäcktes när 

han var inne och försökte rensa upp på Reinicken Dorf basen." 

"Hursomhelst måste vi bekämpa dessa förrymda djur nu", sade professor 

Schröder. 

"Skall jag anmäla till kommissarie Koch att djur har rymt också?", frågade 

Renate. 

Professorn blev tyst en lång stund. 

"Ja kontakta honom. Nu måste vi lägga upp en strategi för att bekämpa 

djuren. Finns det något mer vi kan göra förutom vargflocken?" 

"Jag förslår att vi sprider ut detektionsbojar över hela Berlin som bara ligger 

och lyssnar och registrerar alla organismer och vad de gör, utan att döda 

dem", föreslog Renate. "Vi låter vargarna springa omkring och jaga och så 

får vi en bättre översiktsbild med hjälp av detektionsbojar." 

"Bra, gör så." 

Renate och Axel lämnade professorn och gick ut till Klemens i 

kontrollrummet. 

"Vad har hänt?", frågade Klemens. 

"Vi har passerat Checkpoint Charlie", svarade Renate uppgivet, "så nu 

kanske världen brakar samman. Och allt är vårt fel." 

"Coolt!", sade Klemens. 


"Känner du igen den här unge mannnen", sade kommissarie Koch och lade 

ett foto på sitt skrivbord vänd åt Johans håll. Den unge mannen på fotot 

påminde en hel del om Clark Gable. 

"Erkänn nu! Känner du igen honom?", repeterade assistent Gertner som en 

trofast papegoja. 

"Jo, ja det gör jag. Det är Lotus, min kursare", svarade Johan. Han kunde inte 

-99-


hindra sig från att småle litegrann eftersom tydligen även polisen inte kände 

till Lotus verkliga utseende. 

"Bra. Anledningen att vi har kallat hit dig på förhör är just för att vi vill tala 

om Lotus förehavanden den senaste tiden. När såg du honom senast?" 

"Ja precis när?", sade Gertner. 

"Igår vid middagstid." 

"Var någonstans?" 

"Exakt var?", preciserade Gertner. 

Kommissarie Koch stönade av uppgivenhet över assistentens eviga 

repeterande. 

"På institutionens V-café. Vi satt och pratade." 

"Ensamma?" 

"...eller inte?", fyllde assistent Gertner i. 

"Nej. så här kan det inte fortsätta", sade kommissarie Koch och skakade på 

huvudet och tittade på sin assistent. Gertner skakade medhållande på sitt 

huvud. 

"Assistent Gertner, kan du hämta två koppar kaffe?" 

"Javisst", sade Gertner. 

"Jag vill inte ha någon kaffe tack", sade Johan. 

"Det skiter jag i", sade kommissarien, "jag vill att assistent Gertner hämtar 

två kaffe iallafall." 

Assistent Gertner skyndade sig ut ur rummet för att snabbt hämta kaffet. När 

han hade lämnat kontorsrummet reste sig kommissarie Koch med stor möda 

och lunkade fram till dörren medan han flåsade som en upphetsad galt. Han 

stängde dörren och låste. 

"Nå, var du ensam eller inte?", frågade kommissarien medan han lunkade 

tillbaka till skrivbordet. 

"Nej, med en kompis." 

"Jörn Ökös, kanske?", sade Koch och satte sig ner. 

"Ja just det." 

"Och var era tjejkompisar inte med också?" 

"Vilka då?" 

"Tanja Kaldenhoff och Melanie Heinze." 

"Hur vet du att vi känner dem?" 

"Du är inte den första jag pratar med." 

"Jaså? Nej, de var inte med i vilket fall som helst." 

Assistent Gertner försökte öppna dörren, men upptäckte att den var låst. 

"Okej, vi får tala med dem senare... Vad pratade ni om sist du träffade 

Lotus?" 

"Inget speciellt. Vanligt snack. Om kursare, studier, föreläsare, fester och så 

vidare..." 

-100- 


"Han nämnde inget om att han skulle ge sig av?" 

"Nej." 

Gertner knackade på dörren. 

"Vet du var Lotus befinner sig nu?" 

"Nej, det vet jag inte." 

"Vet du varför Lotus har gett sig av?" 

"Ingen aning." 

"Vet du när Lotus kan väntas komma tillbaka?" 

"Nej." 

Gertner knackade återigen på dörren. 

"Kommissarie Koch!", ropade assistent Gertner, "Dörren har gått i baklås!" 

"Vad konstigt?", ropade kommissarien och log elakt, "Gå och hämta 

vaktmästaren och se om han kan hjälpa dig." 

"Skall bli, kommissarien, på momangen!" 

Kommissarie Koch samlade sig. 

"Johan, får jag säga Johan?" 

"Visst." 

Kommissarie Koch visste att nu var han tvungen att vinna Johans förtroende. 

Om Johan kunde fås att inse vilken fara Lotus utgjorde skulle han säkert 

kunna delge intressant information. Koch hade ett förflutet som fältarbetare 

inom socialmyndigheten så han visste hur man talade med unga. Även om 

det var över femton år sedan han hade jobbat med ungdomar inom socialen 

såg han det som en otrolig fördel att han kunde prata med ungdomar på 

ungdomars språk. 

"Yo, Johan digga detta, Lotus har tjorrat en fucking jävla limpa", sade 

kommissarie Koch och slog till Johan på axeln och log polaraktigt. "Vi 

diggar inte, du diggar inte, men Lotus diggar duktigt. Yo got it?" 

Johan stirrade på kommissarie Koch som efter det sista yo:et stod kvar i sin 

rappose med båda sina händer pekande ner i riktning mot golvet. Koch 

flåsade eftersom han hade varit tvungen att röra sin kropp i ungdomliga 

poser. Johan insåg att han stirrade på Koch och sänkte blicken och tittade rakt 

ner i golvet. Kommissarie Koch hade uppenbarligen blivit galen och 

snackade massa trollformler. Johan tyckte situationen kändes obehaglig och 

undvek för säkerhets Koch med blicken. 

Koch märkte att han inte fick den respons som han hade hoppats på och lät 

händerna fall ner från sin rappose. Johan verkade inte förstå gatusnacket, 

iallafall inte som det talades förr. Koch var konfunderad och bestämde sig för 

att försöka prata vanligt igen. 

"Johan, Lotus är misstänkt för ganska allvarliga förseelser, som har att göra 

med datorintrång. Vet du något om detta?" 

"Nej jag är ledsen kommissarie Koch, men jag har ingen aning", ljög Johan 

-101-


fortfarande med blicken i golvet. 

"Vi misstänker att Lotus har orsakat en hel del skada på sistone. Lotus är ett 

geni på kommunikation. Vi måste ha tag i honom innan han hinner göra fler 

attentat och vi måste även förstå vad syftet är. Möjligtvis är något ännu större 

är på gång och vi har bara har sett början. Det verkar iallafall så för vi har 

aldrig någonsin fått in så många anmälningar om datorintrång och virus som 

nu. Det verkar som om näten är förgiftade med virus. Vi måste ha din hjälp 

Johan. Du är hans vän och du måste veta någonting som kan vara oss till 

hjälp." 

"Jag är ledsen kommissarie Koch. Jag vet ingenting om några kriminella 

aktiviteter som Lotus har hållit på med. Ni framställer det som om Lotus är 

en terrorist och det är han verkligen inte. Lotus sysslar inte med kriminell 

verksamhet, det kan jag intyga. Att Lotus är duktig på kommunikation 

betyder inte nödvändigtvis att han utnyttjar sin styrka för att begå brott." 

Kommissarie Koch tittade forskande på Johan. Det verkade som om han 

försökte utröna huruvida Johan var ärlig eller inte. Efter ett tag beslöt han sig 

för att Johan troligtvis var ärlig, men okunnig. 

"Johan, känner du till något om Lotus förflutna?" 

"Nej det kan jag inte säga. Jag känner honom sedan drygt två år tillbaka det 

är allt." 

"Vet du när han är född, var någonstans, vilka skolor han har gått på...?" 

"Jag vet att han är 22 år gammal och han har bott i Berlin iallafall större 

delen av sitt liv." 

Koch på sig sina läsglasögon och drog fram en bunt papper. Han bläddrade 

fram och tillbaka tills han hittade pappret han sökte. Efter att ha ögnat 

igenom det, tittade han på Johan över läsglasögonen det räckte över pappret. 

Johan tog emot det och läste igenom det. Det var en utskrift från 

polismyndighetens databas gällande Lotus. Det var ingen brottsförteckning 

utan bara basfakta typ namn, adress, födelsedatum, födelseort m.m. Lotus var 

född i Cottbus. Men datumet stämde inte. Enligt detta datablad var Lotus 24 

år gammal. 

"Födelseåret stämmer inte", påpekade Johan. 

Koch räckte Johan ett annat datablad. Det var samma slags databasutdrag, 

men på detta stämde födelsedatumet. Lotus var här 22 år gammal. 

"Här är stämmer det", sade Johan. 

Koch räckte Johan ett tredje datablad. Enligt detta var Lotus 26 år gammal. 

"Jag förstår inte", sade Johan, "varför är födelseåret olika hela tiden?" 

"Om du kollar på utskriftsdatumen och jämför med födelsedatumen kanske 

du ser ett visst samband." 

Johan kollade igenom datablad för datablad. 

"Lotus är alltid 22 år gammal! Varje år ändras födelseåret så att han alltid är 

-102- 


22 år gammal", sade Johan bestört och tittade frågande på kommissarie 

Koch. 

"Precis. Och det enda som vittnar om detta är gamla datautskrifter som jag 

gjorde då och har sparat. Tittar man i hans register idag ser man bara att han 

är 22 år. På något sätt ändras datumet varje år, men vi vet inte hur. Vi vet inte 

om det sker automatiskt via ett program eller via manuellt intrång för var 

förändring. Faktum är att vi inte kan vara säkra på någon information som 

står om honom i databaserna. Det enda vi vet med säkerhet är hur han ser ut." 

Johan tittade förläget ner i golvet. Det enda Koch trodde sig veta var hur 

Lotus såg ut, men även det var ju fel. Även Johan hade blivit lurad både på 

utseende och ålder. Det fanns inget han kunde säga med säkerhet om Lotus. 

Kunde han verkligen lita på Lotus? 

"Visst är det märkligt", sade kommissarie Koch log med sitt grisansikte. 

"Vi hade kontakt med Lotus för fem år sedan, när ARA var som störst. Har 

du hört talas om dem?" 

"ARA ja. Världens mest kända nätligister. Inte var Lotus med dem ändå, 

väl?" 

"Jo, det var han, tyvärr. Vi hade inne honom på förhör någon gång, men det 

gick inte att binda honom till något. Ingen annan i ARA blev fast heller för 

den delen." 

"Men ARA slutade väl efter "utpressarviruset", det där viruset som ersatte 

mail med ett hotfullt utpressarbrev. Det var rätt kul. Plötsligt pressade hela 

världen varandra på pengar utan att veta om det. Det hade visst gett upphov 

ett flertal arresteringar och flera som tydligen hade utan att förstå varför 

plötsligt fått en slant. Enligt utpressarbrevet skulle pengar skickas 

elektroniskt med signaturen "En gåva till välbehövande". Jag såg ett program 

om det för ett par år sedan. Det hade varit kaos." 

"Nej det där var inte det sista de gjorde. Det där var i början, bara ett par 

månader efter sprängningen av Berliner Schloss. Det blev hela tiden värre. I 

början var det hela alltid lite lustigt. Iallafall för allmänheten, men inte för 

oss inom polisen som alltid bevakat dem noga. Det blev hela tiden värre och 

värre. ARA har kunnat kopplas till flera blodiga terroristattentat. Spöktågen i 

Paris métrosystem kostade 23 människor livet, då trafikledare fick panik när 

näten var översållade av icke-existerande tåg och började omdirigera trafik. 

Sedan ett tag har de börjat med ROV:ar som de gjorde allt möjligt skit med. 

Det sista attentatet som de officiellt tog på sig var Stalingradmassakern. De 

lade in en ny version av VR-krigsspelet "Stalingrad 43", som redan i sin 

vanliga form är ett blodigt och enligt min mening sjukt spel. Hursomhelst, 

den nya versionen hette "Stalingrad - the Massacre". Enligt beskrivningen 

skulle det vara "en riktigt usel spelidé, men med blodigare och elakare 

effekter än någonsin förut". Man skulle bara gå omkring i det nutida 

-103-


Stalingrad, d.v.s. Volgograd och skjuta ihjäl oskyldiga civila. Hundar en 

poäng, vuxna människor två poäng, mer för barn och tio poäng för par som 

höll varandra i handen. Den tråkiga detaljen var att ARA hade, på andras 

bekostnad givetvis, hyrt ett femtiotal ROV:ar i centrala Volgograd, försett 

dem med gamla men väl fungerande kpistar och kopplat dem till "Stalingrad 

- the Massacre". Det fanns således inget spel, det fanns bara massa ROV:ar i 

verkligheten. Ett hundratal hann prova på spelet, de dryga två timmar spelet 

var öppet, innan polisen insåg sambandet och stängde basen. Resultatet blev 

13 dödade och över 40 skadade. Det var fruktansvärda scener. Unga killar 

gick omkring i små gäng och sköt småbarn i huvudet så att hjärnan sprutade 

och ropade glatt "Wow såg du effekten", medan mamman till barnet 

förtvivlat skrek innan hon också bättrade på någons poängskörd. Fy fan vad 

sjukt! De flesta av spelarna fick allvarliga problem när de allt blev klart. 

Ingen accepterade deras förklaring att "vi trodde ju det var på skoj". De fick 

bära hela skulden. Medlemmar sprejade under tiden kyrkan med "Återförena 

Nordatlantis" med stora röda bokstäver. Det var så vi fattade att det var ett 

dåd av ARA." 

Johan lyssnade förskräckt. Han kom ihåg alla dessa historier. ARA hade varit 

hans idoler i början. Tills de började döda människor. Sedan hade han liksom 

många andra skämts för att han tyckte de var coola i början. I slutet blev de 

riktiga svin. Fortfarande fanns det folk som tyckte de var fräcka. 

"Och Lotus skulle vara med?" 

"Det råder det inget tvivel om. Han har själv inte förnekat det vid förhör." 

"Jag tror det inte", sade Johan. "Lotus är definitivt ingen mördare." 

"Inte! Vad vet du egentligen definitivt om Lotus? Inte ett dugg! Det ynka lilla 

du visste var fel!" 

Johan tittade ner i marken. Kommissarie Koch lät honom sitta och tänka i en 

halv minut innan han fortsatte. 

"Okej, Johan. Nu när du har fått reda på vad Lotus är för kille, vet du något 

om honom? Något som du inte har sagt hittills? Något som du kanske bara 

förbisåg, en detalj som du tror inte är viktig, men som kan vara av stor 

betydelse för oss? Något, Johan, måste finnas att berätta!" 

Johan fortsatte att titta ner i marken och tänkte för sig sjäv: "Lotus en 

terrorist? En massmördare? Det kunde bara inte vara så!" Men han hade lärt 

känna honom med fel ansikte och fel ålder. "Lotus med i ARA? 

Kunskapsmässigt javisst, men inte var han ett sånt svin? Eller? Lotus hade 

gjort intrång i EcoSea, kanske för att orsaka den största katastrofen någonsin. 

Men varför hade han då visat mig och Jörn alltsammans? Kanske var Jörn 

med på allt och de försökte locka med honom till något?" 

"Nå Johan. Berätta nu!", sade kommissarien, "du får inte låta din lojalitet till 

Lotus få dig att hålla inne med information som kan hindra en katastrof och 

-104- 


rädda många människoliv." 

Skulle han berätta om EcoSea, att Lotus hade sagt att han skulle höra av sig, 

att Lotus såg annorlunda ut, att han flydde för att han var påkommen..." 

"Johan jag ser att du tvekar. Ut med det nu!" Galtansiktets leende blev större 

och alltmer konstlat vänligt. 

Nya knackningar hördes från dörren, men denna gången var det metalliska 

ljud, som kom av att vaktmästaren höll på att öppna dörren genom att slå upp 

gångjärnen. 

"Jag har inget mer att säga. Jag vet inte." 

"Jag hoppas för din skull att du talar sanning. Utanför dörren står Jörn Ökös 

och väntar. Han skall förhöras och sedan skall era historier jämföras. 

Stämmer de inte ligger ni jävligt illa till. Är det inget du vill säga?" 

Johan skakade på huvudet. 

"Okej, du kan gå. Vi hör av oss när vi vill träffa dig nästa gång. Och du kan 

vara säker på att det blir en nästa gång." 

Johan reste sig och lämnade rummet. Precis när han stod vid dörren harklade 

Koch sig. 

"Jo Johan, ibland inom ARA kallas Lotus för Geten, du har ingen aning om 

varför?" 

Johan skakade på huvudet, utan att säga något. Kommissarie Koch viftade 

med handen att han kunde fortsätta ut. Samtidigt så trillade dörren inåt och 

landade med en smäll på golvet framför Johans fötter. En triumferande 

assistent Gertner stod på andra sidan och var såg ut som om han trodde att 

han hade räddat kommissarie Koch. Johan hoppade över dörren och lämnade 

snabbt rummet eftersom han inte ville se hur kommissarien skulle reagera. 

Utanför väntade mycket riktigt Jörn, som var genomblöt. Vattnet låg i 

droppar på hans feta brylkrämshår. De sade inget till varandra, men Jörn 

tittade förundrat på Johan och dörren som låg på marken och såg häpen ut. 

"Idiot!", skrek kommissarien till sin assistent precis innan Johan lämnade 

kommissariatet. 

Medan Johan åkte S-bahn hem till Blankenburg stirrade han mot regnvattnet 

som slog mot rutan och de rännilar som bildades. Han grubblade på vem 

Lotus egentligen var. Var han en terrorist? Det kunde Johan bara inte tro, 

men samtidigt kunde han inte lita på Lotus heller. Det fanns inget som var 

definitivt säker med Lotus."Vem var han egentligen och vad ville han?" 

När Johan kom hem var han blöt rakt igenom alla kläder och han svor över 

att han inte hade köpt ett paraply ännu. Han upptäckte att hade han fått ett 

email från Lotus, vilket löd "Kom till Santiago de Compostela anno 1387. 

Träff i katedralen framför första biktstolen på högersida klockan 14 prick. 

Klädsel: munkkropp. #%&5#22..." 

Meddelandet avslutades med flera rader med procenttecken och siffror i en 

-105


enda oläslig röra, beroende på någon störning på nätet. Sådant hände ofta, 

men Johan hade aldrig förstått varför det uppstod. Och han brydde sig inte 

heller. 


"Coolt! De har blivit dödade. Det finns inte ett spår av dem. Kolla själv." 

Klemens flyttade sig så att Renate kom åt att läsa på skärmen. Renate ögnade 

igenom de tre senaste statusrapporterna från vargarna. I den äldsta av dem tre 

rapporterade två vargar om att de hittat djur. Båda vargarna befann sig i 

samma databas och var de enda som var där. I de två följande rapporterna 

fanns inte ett spår av dem. 

"Den sista rapporten som kommer från dem är att de har mottagit 

moderprogrammets anfallssignal. De rapporterar att de påbörjar anfallet mot 

djuren", sade Klemens och pekade på den sista raden i logfilen. 

"Och sedan har de bara upphört att existera?" 

"Japp, vad tror du om det?", frågade Klemens upphetsat. 

"Tror?", svarade Renate, "det kan bara vara en sak: vargarna blev dödade när 

de försökte döda djuren." 

"Fy fan vad häftigt", sade Klemens och nickade, "det är till och med coolare 

än i filmen Binary Blood! Det skulle isåfall betyda att djurens 

utvecklingshastighet är mycket snabbare än vi trodde, snabbare än till och 

med utvecklingen i EcoSea." 

"Ja, det verkar så. Hur detta har kunnat hända och var utvecklingen äger rum 

har jag ingen aning om, men uppenbarligen är det så. Klemens, det här ser 

inte bra ut! Vi måste säga till professor Schröder omedelbart!" 

Renate fiskade upp sin ficktelefon och slog ett kortnummer. 

"Schröder", hördes i luren. 

"Professor Schröder, två vargar har blivit dödade av det djur den försökte 

avliva." 

En djup suck hördes i andra ändan. 

"Det här går åt inte bra", sade Schröder och lät uppgiven. 

"Jag förslår att vi stänger samtliga slussar och ringer polisen och meddelar 

läget", fortsatte Renate. 

"Det är redan gjort", svarade professorn i andra änden. 

"Redan gjort? Hur kommer det sig?" 

"Det var inbrott under natten. Någon bröt sig in i våra lokaler och satte på 

sluss 7. Jag fick reda på det nyss." 

-106- 


"Vad? Vem kan ha gjort något sådant?" 

"Troligtvis samma person eller grupp som från början har skapat läckan. Jag 

har talat med kommissarie Koch. Enligt honom är Lotus medlem i ARA." 

"Åh nej, inte de idioterna! Det förklarar ju en hel del iallafall. Vad gör vi 

nu?" 

"Vi måste söka vidare och finna den plats där djuren så utvecklas så snabbt", 

sade Schröder, "någonstans måste det finnas en gigantisk databas. Den måste 

vara smockfull med organismer som snabbt utvecklas. ARA eller vem det nu 

än är har säkert sett ut den här platsen tidigare. Sedan har de skapat en ideal 

miljö för att utveckla resistenta program. Finn denna bas! Polisen kommer 

under dagen att börja hjälpa till." 

"Okej Schröder", sade Renate och lade på. 

"Vad sade han?", frågade Klemens. 

"Vi måste hitta källan där allt liv utvecklas och sedan börja utrota." 

"Fräckt", sade Klemens, "nu vi skall utrota!" 

"Livet är bara ett TV-spel för dig Klemens", sade Renate och skakade på 

huvudet. 


"Undan pilgrim! Undan!", ropade en röst bakom Johan. 

Johan hann precis ta ett steg åt sidan innan en rikt ornamenterad täckt 

hästvagn dundrade förbi. Kusken piskade i luften ovanför de kolsvarta 

hästarna medan han skrek åt folk att ge plats. Johan fick en glimt av en rik 

vacker ung dam som försiktigt tittade ut genom gardinerna. Hennes blick 

mötte hans under en bråkdel av en sekund innan allt han såg var baksidan av 

vagnen genom ett moln av uppskvätt sand. En del av den sanden hade fastnat 

på hans mörkbruna munkkåpa varför han skakade kåpan så att det mesta av 

sanden återbördades till grusvägen där den hörde hemma. Johan försökte 

uppskatta hur långt det var till katedralen där han skulle möta Lotus. När han 

såg katedralens torn insåg han att han borde ha valt en annan ingång till den 

här sajten. Han sänkte blicken snabbt tillbaka till marken eftersom solen lyste 

så starkt att den irriterade ögonen. Att hitta till katedralen skulle bli lätt, det 

var bara att följa den stora strömmen av pilgrimmer som alla var på väg till 

samma ställe. Det var ju på grund av katedralen som man loggade in på den 

här sajten. Frågan var bara om han skulle komma fram i tid till mötet. 

Gatorna blev allt trängre och hela tiden strömmade nya pilgrimmer in från 

sidogator vilket ledde till en växande flod av mestadels folk som såg ut som 

-107-


munkar och nunnor på väg mot den stora frälsningen. Gatan blev till en gränd 

som plötsligt öppnade sig till ett stort torg som dominerades av den stora 

katedralen på höger sida. Han följde folkströmmen uppför den vänstra av de 

två trapporna vid huvudingången. På avsatsen där de två trapporna möts 

stannade han och blickade ut över torget för att se om han kunde hitta någon 

som liknade Lotus bland alla munkar, nunnor, bönder, tiggare, soldater och 

vagnar som trängdes på torget framför katedralen. Han insåg att det var 

omöjligt att urskilja Lotus bland alla lånta kroppar och fortsatte upp de sista 

stegen och in genom katedralens höga portar. 

Prästen stod i vit kåpa med röd mantel och mässade oavbrutet på latin. 

Manteln fick Johan att tänka på Stålmannen, förutom att Stålmannen hade 

inte en likadan guldornamenterad avlång mössa på sig . Katedralen var full 

av troende som då och då avbröt prästens mässande med ett unisont "Amen". 

Johan följde katedralens vägg för att hitta den första biktstolen på höger sida 

där de skulle träffas. Det var lite svårt att ta sig fram eftersom hans ögon inte 

hade hunnit vänja sig vid mörkret. Det enda som var upplyst var podiet där 

prästen stod för tillfället och gungade den rykande guldkannan. Johan 

lyckades urskilja två biktstolar på höger sida och gick och ställde sig vid den 

närmsta. Här var det lite glesare mellan människorna eftersom biktstolen stod 

nästan i hörnan och allt folk intresserade sig för mässan rakt fram. Johan 

inspekterade omgivningen och såg två andra munkar som inte heller verkade 

vara intresserade av mässan. Johan lyfte på sina VR-glasögon och tittade på 

sin klockradio vid sängen i hans studentrum och såg att han var några 

minuter sen. Dessutom lade han märke till att en lampa på hans telefon 

blinkade vilket indikerade att någon höll på att ringa men han ansåg sig inte 

ha tid till att svara nu. Han lät glasögonen trilla tillbaks på sin plats och hade 

återigen katedralen omkring sig. Var var Lotus? Just när tanken var tänkt 

trängde sig en munk ur folkmassan bakom de sista bänkarna. Han gick fram 

till Johan och viskade "Följ mig" med Lotus röst och gick vidare till de två 

andra munkarna som stod vid sidan och gav dem samma instruktion. Lotus 

fortsatte mot utgången och de tre inbjudna munkarna hängde med under 

tystnad. Vid portarna tog Lotus ytterligare en munk på axeln och signalerade 

att även denna skulle följa med. Sällskapet lämnade katedralen, gick nerför 

trapporna och tvärs över den öppna platsen genom folkhavet. Byggnaden på 

andra sidan torget hade ett byggt överhäng så att man kunde sitta längs 

väggen i skydd för regnet, om det nu regnade någonsin på den här sajten. 

Själva överhänget var i själva verket ytterligare en våning. Lotus satte sig 

under överhänget på marken och signalerade åt de andra att göra likadant. 

"Ursäkta jag var lite sen", började Lotus, "få se nu vem är vem, presentera er 

är ni snälla." 

Lotus pekade på personen som satt på hans vänstra sida. 

-108- 


"Tanja." 

"Jag heter Jörn", sade munken till höger om henne. 

"Melanie." 

"Johan." 

"Bra! Ni vet ungefär vad som har hänt. Ni har väl alla blivit förhörda av 

kommissarie Koch vid det här laget. Jag har under tiden undersökt vad som 

har hänt med läckan från EcoSea och det är mycket illa. Vi har passerat 

Checkpoint Charlie nu och utvecklingen går vansinnigt snabbt, orimligt 

snabbt. Därför har jag kommit fram till att det måste finnas..." 

"Lotus, är du med i ARA?", avbröt plötsligt Melanie. 

"Och varför är du alltid 22 år gammal? Hur länge har du varit 22 år 

gammal?", fyllde Johan i. 

Lotus blev tyst och tittade ner i marken. 

"Kanske var jag med i ARA, kanske är jag inte 22 år, kanske har jag massvis 

med liv på mitt samvete, kanske var det jag som skapade hålet i EcoSea", 

rabblade Lotus märkbart irriterat. Han tog en paus och man hörde ljudet av 

när han andades in genom inhalatorn. "Kanske vill ni inte vara på samma 

sida som jag därför att jag kanske har blod upp till axlarna. Allt detta kanske 

stämmer. Men det kan vi prata om någon annan gång! Allt vi måste bry oss 

om nu är att ett ekosystem har passerat Checkpoint Charlie och att detta 

ekosystem är på rymmen. Om detta var mitt mål har jag lyckats. Att stoppa 

denna utveckling ter sig i nuläget nära omöjligt. Jag tänker dock satsa allt för 

att försöka få stopp på det och jag hoppas att ni vill hänga på. Inte för min 

skull, utan för att det behövs folk för att klara av det här. Det är inte jag som 

är faran utan de tusentals organismerna som struttar runt på nätet och ställer 

till elände som kommissarie Koch gärna tillskriver mig. Men passar inte mitt 

sällskap kan ni lika gott logga ut direkt!" 

Ingen sade något. Melanie skruvade på sig, men sade inget. 

"Vi vill så gärna lita på dig Lotus", sade Tanja, "vi vill verkligen. Vi vill 

absolut inte skapa några dåliga vibrationer." 

"Vad skall vi göra Lotus?", sade Jörn. 

"Vi skall leka Dr Livingstone. Vi skall hitta Nilens källa." 

"Vilket innebär?", sade Johan frågande. 

"Jo vad jag försökte säga innan jag blev avbruten", sade Lotus och tittade på 

Melanie, "var att utvecklingen går så orimligt snabbt så att de förrymda 

djuren måste ha funnit en enormt stor och snabb databas, alternativt nätverk, 

där utvecklingen fortsätter i rasande fart. Vi skall hitta denna källa." 

"Gör inte polisen det också?" 

"Nej det gör de inte. Kommissarie Koch och hans folk kommer att försöka 

rensa bort alla djur de ser och det är som att hälla bensin på eld. Det kommer 

göra det ännu värre. Polisen är på andra sidan, de är våra motståndare, och de 

-109-


kommer förvärra läget därför att de inte har insett evolutionens kraft." 

"Varför är det fel att döda alla djur man ser?", frågade Tanja, "då försvinner 

de ju?" 

"Problemet är att vi har ett helt ekosystem på rymmen och det är ekosystemet 

vi vill ta kål på, inte enstaka djur." 

"Är det inte en bra början iallafall att ta kål på de djur man ser?", fortsatte 

Tanja. 

"Nej faktiskt inte", sade Lotus, "Om man tänker ur ett individuellt perspektiv 

så är ju döden slutet för en varelse och uppfattas därmed som en ändstation. 

Men ur ett ekosystems synvinkel så är döden endast krav på vad dess 

invånare måste klara av för att överleva. Mer död orsakar mer krav som 

varelserna fort anpassar sig till. Varelserna blir mer diversifierad och allt 

svårare att utrota." 

"Fungerar det verkligen så i naturen?", sade Tanja lite skeptiskt. 

"Ja, det är så det fungerar och det är det som har skapat komplexa och artrika 

ekosystem. Tänk på rovdjur och dess byte. Ett rovdjur försöker äta sitt byte 

medan bytet försöker komma undan. Om ett bytesdjuret genom evolution blir 

snabbare kommer det att gynna avkomman och de nya versionen av bytet kan 

fortplanta sig och bli talrikt. Men om det plötsligt finns många snabba 

bytesdjur så kommer de snabbare rovdjur gynnas av evolutionen så att de kan 

springa ifatt det nya framgångsrika bytet. Det pågår hela tiden en evolutionär 

duell mellan rovdjur och bytesdjur som driver utvecklingen av allt mer 

avancerade bytesdjur respektive rovdjur. Dessutom leder rovdjurets närvaro 

till en diversifiering av bytesdjuren. Om inte rovdjuret finns på plats kommer 

bara det bytesdjuret som är bäst anpassat att överleva. Om ett djur är bättre 

på att finna en viss växt kommer den att konkurrera ut alla andra djur som 

lever av samma växt. Men när rovdjur kommer in i bilden kommer de att 

föredra att specialisera sig på ett bytesdjur som det finns gott om, vilket ju är 

vara det framgångsrikaste. På så sätt kommer det framgångsrikaste 

bytesdjuret inte bli så talrikt som det var innan och därmed lämnar det plats 

för konkurrerande bytesdjur. Så döden, här representerad som ett rovdjur, 

skapar både evolutionär utveckling samt artrikedom. Ett exempel på hur 

döden leder till komplexitet och artrikedom är regnskogen i Amazonas. Vissa 

delar av regnskogen växer på enbart vit ren sand. Tillsammans med sanden 

finns sol regn och luft. Det är grundkraven som kommer från själva miljön. 

Det är en ganska simpel miljö, men ändå har regnskogen utvecklats och blivit 

oerhört komplex och avancerad. Anledningen är att alla växter och djur 

kämpar mot den död som trycker på dem från andra levande ting, från 

rovdjur och konkurrenter om föda och motsatta könet. Hade man bara behövt 

överleva själva miljön med sol, vind och vatten hade ekosystemet resulterat i 

några enstaka växter och djur. Det är ju tämligen banal miljö. Men när man 

-110- 


lägger till fler och mer avancerade former av ond bråd död så utvecklas 

regnskogen till en fantastisk artrikedom och komplexitet. Döden kommer 

alltså inifrån systemet självt och det är döden som skapar den vackra 

varierande avancerade naturen." 

"Ja men om kommissarie Koch går in i en bas kan han döda alla djur så fort 

innan de hinner utvecklas", sade Tanja. 

"Ja, han kan döda alla lokalt i en databas, men inte alla samtidigt på hela 

nätet. Det är just det som Checkpoint Charlie betyder, det vill säga gränsen 

för när total utrotning av ett ekosystem är möjligt. På ett stort nätverk där 

man inte har rätt att gå in på alla databaser passerar man Checkpoint Charlie 

nästan direkt och det har vi redan gjort nu. Kommissarie Koch kommer inte 

vara annorlunda än vilket annat rovdjur som helst. Han kommer givetvis 

skriva små script som siktar in sig på att ta kål på de vanligaste arterna. Han 

kommer inte skapa ett script för en art som han bara träffar på en gång, utan 

dessa kommer han ta bort det manuellt, men samtidigt kommer han då missa 

alla de artfränder som scripten kan hitta på en annan databas eller samma 

databas fast i senare skeende. I och med att Koch satsar på de vanligaste 

djuren kommer han att skapa artrikedom precis som i naturen. Enda 

skillnaden är dock att Koch själv inte utvecklas. Han kan bara döda djuren 

tills de har utvecklats till något han inte känner igen eller som är så 

avancerade att de är immuna mot hans försök att ta bort dem. Till skillnad 

från ett rovdjur som utvecklas på samma villkor som dess byte så kommer 

rovdjuret Koch till slut stå som förlorare eftersom han inte utvecklas. Det är 

dömt att misslyckas." 

"Men om ekosystem är så robusta, hur kommer det sig att alla säger att 

naturen är så känslig och att vi måste göra insatser för att bevara miljön. Den 

allmänna uppfattningen är ju att ekosystem är känsliga saker, som lätt går i 

kras om människan blandar sig i." 

"Egoism är svaret", sade Lotus, "när man pratar om miljön och om 

ekosystem så syftar man alltid på miljöer och ekosystem där människan kan 

leva. Alla miljöinsatser går ut på att bevara så mycket som möjligt. Varför 

då? Jo därför att nuvarande balans i ekosystemet har varit gynnsam för 

människan och genom att bevara den så kan troligtvis människan bevara sin 

dominerande position. Ser man det ur ett ekosystems synvinkel så är det 

ointressant om människor lever på jorden eller dinosaurier. Ett kärnvapenkrig 

slår kanske av människan från sin dominerande position och ersätts av råttor 

och kackerlackor. Big deal! Växthuseffekten gör att isarna smälter och haven 

höjs. Det är ju jättekul för alla delfiner och övriga havsdjur, men en nackdel 

för mänskligheten. Mänskligheten tycker inte om miljö och ekosystem utan 

enbart om att bevara den nuvarande balansen i ekosystemet och detta för att 

bevara oss. Balansen i ett ekosystem är mycket känslig, men ekosystemet i 

-111


sig självt är robustare än en berg." 

"Men går verkligen utvecklingen så snabbt?", frågade Tanja, "det tar väl tid 

för mutationer att uppstå?" 

"I EcoSea finns inga mutationer. Sex är kraften som leder till diversifiering." 

"Så du menar att det bara finns sexuellt förökande arter i EcoSea?" 

"Ja, och inte bara det: det finns inga asexuellt förökande arter någonstans, 

inte ens i naturen." 

"Va, det finns det väl?", invände Tanja. 

"Det finns djur som förökar sig asexuellt, men i strikt mening kan sådana 

djur inte anses tillhöra en art. För att kunna tala om en art måste de ha en 

gemensam genpool, d.v.s. deras gener måste se ut på ett visst sätt, med vissa 

tillåtna variationer. När två individer parar sig kombineras de två 

individernas gener till en avkomma som får en blandad uppsättning gener, 

men som fortfarande håller sig innanför de gränser som människan satt upp 

får att definiera denna art. Asexuella varelser däremot förökar sig genom att 

kopiera sig själva. Eventuella skillnader mellan fäder och avkomma beror på 

mutation, vilket innebär en smärre slumpmässig genetisk förändring. Låt oss 

tänka oss att en och samma varelse ger två avkommor: en perfekt kopia av 

sig själv samt en mutation. Eftersom den perfekta kopian och mutationen inte 

kan para sig så kan deras gener aldrig kombineras igen. Det finns ingen väg 

tillbaka som med sexuella varelser där två olika djur kan para sig. För 

asexuella varelser bär varje individ på sin egen genpool, medan för en 

sexuellt varelse är det artens samlade uppsättningar gener som är en genpool. 

Därför kan man egentligen inte behandla asexuella varelser som en art, 

eftersom egentligen var individ är en egen art." 

"Är inte det hårklyveri?", sade Tanja. 

"Ja det kan tyckas, men det är viktigt att förstå den skillnaden för att förstå 

varför sex är ett sådant oerhört effektivt sätt för snabb utveckling. Sex låter 

överlevarna inom arten att fortplanta sig. Så länge det finns ett par i arten 

som överlever kan arten föras vidare. Om det fanns någon genetisk anledning 

till att just detta par överlevde så förs detta vidare med deras gener. Om inte, 

så förs deras gener vidare iallafall. T.ex. kan man tänka sig att kommissarie 

Kochs hänsynslösa dödande kommer främja överlevandet av fega djur, d.v.s. 

djur som håller sig undan när han kommer. Med sexuellt reproducerbara djur 

krävs det bara ett fåtal generationer innan hela arten blivit fegare och därmed 

svårare att hitta. Ett asexuellt djur kan aldrig göra ett sådant hopp eftersom 

den är fångad i sina egna gener och kan i ett sådant läge bara hålla tummarna 

för att dess avkomma genom mutation skall bli en fegis. Och hur troligt är 

det? Det är som att vinna på lotto." 

"Kan det inte vara en liten fördel om man ger dem en tuff match till 

ekosystemet iallafall", frågade Tanja mest av intresse och inte för att hon 

-112- 


sökte polemik med Lotus, "Då hindrar man ju överlevnaden av den mest 

anpassade: "survival of the fittest" som Darwin sade." 

"Darwin hade fel!", sade Lotus. 

"Du menar att vi alla kommer från Adam och Eva", sade Jörn medvetet 

fåraktigt. 

"Nej, givetvis inte. Men kul sagt Jörn! Darwin trodde på en kontinuerlig 

evolution där djuren gradvis blir allt bättre tack vare "survival of the fittest". 

Och det stämmer inom kort avgränsade tider, men inte om man ser 

evolutionen i det långa loppet. Anledningen är att vad som är "fittest" är inte 

statiskt som Darwin såg framför sig utan det ändras hela tiden. Till exempel 

hade Australiens ekosystem andra definitioner på vad som var mest anpassat 

dagen innan och dagen efter räven planterades in. Räven kunde kalasa på 

massa djur som inte var van vid ett sådant rovdjur. Plötsligt var det viktigaste 

för många djur att undkomma räven istället för att hitta den godaste blomman 

att knapra på. Det är så evolutionen fungerar att plötsligt händer något i 

ekosystemet som drastiskt förändrar överlevnadsvillkoren. Räven var 

förvisso artificiellt insatt i Australien, men samma sak hände i Tierra då den 

första parasiten uppstod, eller mindre dramatiskt när ett rovdjur plötsligt får 

en snabbare avkomma. Denna nya situationen ändrar spelreglerna dramatiskt 

och det är just detta ideliga ändrandet av spelreglerna som får komplexa djur 

att uppstå som fortplantar sig med sex. Sexualitetens fördel är att ha en 

genpool som är större än en individ och därmed snabbare kunna förändra sig 

när omgivningen plötsligt förändras. Det var här som Darwin hade fel: 

evolutionen kännetecknas av plötsliga radikala förändringar av vad som är 

mest anpassat och inte av en långsam gradvis evolution. Men hans 

grundprincip är korrekt, det vill säga det är överlevarnas gener som sprider 

sig till nästa generation och att det är på så sätt som djur utvecklas." 

"Förstår forskarna på WeAreVR inte läget då?", frågade Johan. 

"De förstår nog också att de måste finnas en källa till och de förstår att man 

borde hitta den och inte springa omkring och panga djur som i ett TV-spel. 

Men en viktig skillnad är att de är övertygade om att det rör sig om ett 

attentat. De tror att någon har låtit EcoSea läcka och sedan lagt in massa djur 

i sin privata gigantiska databas. En sådan terrorist låter givetvis inte sin 

databas vara tillgänglig på nätet mer än när han själv vill. Alltså tror de nog 

att det är omöjligt att upptäcka utan polisiära ingripanden. Eller för att vara 

mer specifik: de tror att så fort jag blir fast kommer jag att avslöja var källan 

är och sagan är all." 

"Vad tror du att det är då ?", frågade Melanie. 

"En olycka! Någonstans finns det en bas som inte är spärrad som utgör 

källan." 

"Vad skall vi göra mer konkret?", frågade Jörn. 

-113


"Vi skall ge oss ut på vandring utan att ta livet av ett enda djur eller kröka ett 

enda grässtrå. Så tyst och obemärkt som möjligt skall vi ta oss mot källan. 

Samtidigt måste vi undvika att bli stoppade under vår vandring av polisen. 

De vill i all välvilja stoppa oss, men de fattar inte vad de handlar om. Polisen 

får inte få fatt i oss och djuren vi följer får inte fly från oss, inte för långt 

iallafall." 

"Hur hittar vi källan?", frågade Johan. 

"Vi går mot strömmen, precis som Livingstone. I vår virtuella värld innebär 

det att vi letar reda på en organism och följer den tills vi hittar fler 

organismer. Varje gång vi kommer till en ny databas kollar vi flödet av 

EcoSea-djur mellan denna databasen och andra databaser för att se vilken 

databas vi skall gå till härnäst. På så sätt kommer vi gå uppströms mot 

källan." 

"Och när vi kommer till källan vad gör vi då?", frågade Melanie. "Skall vi då 

säga till polisen att de går in och rensar?" 

"Vi får se", sade Lotus, "det beror på hur källan ser ut. Jag kontaktar er när 

det är dags att ge sig av på vandringen." 

"Lotus tror du vi kommer att klara av det?", sade Johan. "Det verkar ju som 

om allt redan är försent." 

"Vet inte, men jag hoppas. Det kommer någon nu så måste dra. Vi ses!", sade 

Lotus jäktat och upphörde att existera framför ögonen på dem. Lotus tomma 

munkkåpa föll till marken och försvann först några sekunder senare, vilket 

fick Johan att tänka på Obi Wan "Ben" Kenobis död i Stjärnornas Krig. Han 

hoppades att kraften skulle vara med dem. 


Solen hade gått ner, men det hade inte kommissarie Koch lagt märke till 

eftersom han var så djupt insjunken i sitt rapportskrivande. Han satt och läste 

igenom gamla förhörsprotokoll för att kunna skriva en full rapport om ARA. 

De andra hade gått hem för flera timmar sedan inklusive assistent Gertner, 

vilket gav kommissarien lite arbetsro. Hans kontor var helt mörkt så när som 

på hans bordslampa. Han kände att något stort höll på att hända och det var 

bråttom att få koll på läget. Han tog upp ett gammalt förhörsprotokoll med 

Lotus. Lotus hade inte kunnat komma ner till stationen, varför hela förhöret 

hade fått göras via bildtelefon. 

"Lotus, är du med i ARA eller inte?" 

"Det kan jag inte svara på. Frågan är inte rätt ställd." 

-114- 


"Och varför inte då?" 

"ARA är ingen förening. Det finns inga medlemmar, ingen styrelse, ingen 

organiserad aktivitet, ingenting alls sådant i ARA." 

"Vad är ARA då?" 

"ARA är mer en organism, ett eget väsen." 

"Men ändå består ARA av människor ändå, Lotus?" 

"Ja ARA består av människor, men styrs inte centralt av de individer den 

består av." 

"Hur får man tag i de människor som ARA består av?" 

"Vet inte." 

"Känner du någon annan i ARA?" 

"Nej." 

"Varför heter ligan Atlantis' Republican Army?" 

"Ja, det är väl ett ganska praktiskt namn. Till skillnad från IRA, Irish 

Republican Army, så finns det ingen risk för att målet nås och att kampen 

måste sluta. Eftersom Nordatlantis inte kan återförenas med övriga Atlantis 

på grund av att Atlantis inte finns så kan kampen garanterat fortgå för alltid. I 

ARA kan terrorister göra livslång karriär utan nedläggningshot, medan i en 

vanlig terroristorganisation måste man lägga ner verksamheten om når sitt 

mål. ARA ger helt enkelt sina terrorister livslång trygghet", sade Lotus och 

flinade åt kommissarie Koch. 

"Lotus, har du någonsin deltagit i något av ARA:s attentat?" 

"Inte direkt." 

"Var du med i Stalingradmassakern?" 

"Helt oskyldig är ingen." 

"Erkänner du dig därmed som delaktig till Stalingradmassakern?" 

"Nej. Jag har inte gjort något olagligt, men inte desto mindre var jag delaktig. 

Men på annat sätt än ni tror." 

"På vilket sätt Lotus?" 

"Vill jag inte gå in på. Men det är inget som ni har nytta av att veta. Ni vill ha 

tag i mördare och terrorister eller deras medhjälpare och något liknande har 

inte jag gjort. Och ingen annan för den sakens skull. Däremot ARA..." 

"Lotus jag tycker ni pratar en väldigt massa strunt om jag skall vara helt 

ärlig. Tror du att ARA är ett levande väsen som springer omkring och gör 

massa attentat. Skall vi fånga ett förrymt monster?" 

"Nej herr Koch. Jag har inte sagt att ARA är ett fysiskt levande djur. ARA 

består enbart av människor, men liksom en cell inte kan ansvara för en 

människas handling kan inte en människa ansvara för ARA:s handlingar." 

"Tycker ni att det är bra vad ARA gör?" 

"Varför skulle jag tycka det? Är det bra med jordbävningar, trafikolyckor, 

sjukdomar? Självklart inte. Men det betyder inte att det går att stoppa. Man 

-115-


kan bara minska fenomenens omfattning. I fallet med ARA kommer det att 

växa sig större och större. Detta är bara början." 

"Vad kommer att hända i framtiden?" 

"Jag tror att ARA kommer att ligga lågt ett tag, sedan kommer ARA och 

andra liknande organismer tillbaka." 

Koch tog en paus i läsandet. Uppenbarligen var Lotus med i ARA och 

dessutom högt upp i hierarkin. Koch hade under hans år på polisen noterat 

hur ledarna för kriminella organisationer ofta tog den här positionen. De var 

kanske, kanske inte, medlem, men hade inte gjort något olagligt. 

Organisationen var aldrig en liten ligistliga utan en mäktig armé, folkrörelse 

eller ett fenomen. Ledaren hade alltid mycket stolthet för sin organisation och 

ville alltid sätta sig i respekt: strax kommer något värre, organisationen 

växer, rikt kontaktnät eller brett folkligt stöd. Och fenomenet skulle finnas i 

evighet och hade ibland existerat i evighet. Det var ett rätt intressant fenomen 

och det var tur att även ledare för ibland fruktansvärt omänskliga 

terroristligor hade detta mänskliga drag att framhäva vad man hade skapat 

eller chefade för. Det rörde sig om självhävdelse helt enkelt. Tack vare detta 

kunde man få reda på organisationens inställning och världsuppfattning. Vem 

var fienden i deras värld? Vem skulle straffas och varför? Storleken var dock 

omöjlig att få en uppfattning eftersom den alltid överdrevs. 

Om man läste Lotus mellan raderna gjorde ARA vad folket önskade, alltså 

ett brett folkligt stöd. Nu skulle gruppen ligga lågt ett tag för att komma 

tillbaka med ännu större kraft senare, vilket var det vanliga framtida hotet. 

Men om man såg tillbaka sedan förhöret hade gjorts fram till nu så stämde 

det oroväckande väl. Särskilt med tanke på att läckan i EcoSea hade kunnat 

spåras till Lotus själv. Nu var det tydligen dags att ge världen en ny katastrof. 

Koch bläddrade igenom en annan hög och tog fram protokollen för förhören 

med Lotus fyra olika vänner. Han granskade igenom allas protokoll för tredje 

gången denna kvällen. Alla utom Jörn Ökös hade tappat fattningen när de 

fick reda på Lotus konstanta ålder genom åren samt att han var med i ARA. 

Jörn Ökös hade bara sagt att han inte trodde på det. Han gav ett mycket mer 

samlat och insatt intryck. Han hade inte förvånats som om han redan visste 

allt. Inget av det som sades på förhöret verkade vara nyheter för honom. 

Troligtvis var han också inblandad i ARA fast troligtvis inte så högt i 

hierarkin eftersom han inte hade Lotus kunnande. Men de andra tre hade 

tappat fattningen. De hade tvekat om det var något de skulle berätta. De hade 

under några sekunder haft en inre kamp om vem de skulle lita på. De visste 

var Lotus fanns eller iallafall var man skulle få kontakt med honom. Kanske 

arbetade de för Lotus fast de inte förstod att de gjorde det? ARA jobbade 

alltid på det sättet. De förberedde alltid katastrofer och lät någon annan 

ovetandes aktivera den. På så sätt kunde de sopa igen alla spår i lugn och ro 

-116- 


långt i förväg. Sedan fick den som satt igång eländet stå där och förtvivlat 

förklara att de inget visste. Koch beslöt att han måste hämta in de tre övriga 

ungdomarna igen och förhöra dem på nytt. Då kunde han lägga upp alla bevis 

på bordet och försöka få dem att inse. Han kunde ta den gamla inspelningen 

av bildtelefonförhöret och låta dem se Lotus tala med sina egna ord. Om de 

fick klart för sig vem Lotus var kunde de isåfall börja samarbeta. Ett attentat 

större än någonsin var på väg, det var kommissarie Koch säker på. Koch 

bestämde sig för att spara rapporten som han hade jobbat med hela kvällen 

och gå hem och sova på saken. När han klickade på spara dök ett 

felmeddelande upp på skärmen: "Fatal Error 1313. Ignorera? Starta Om?". 

"Det gör inget, det gör inget", mumlade kommissarie Koch för sig själv, 

"dagens operativsystem är kraschsäkra så det är inga problem." 

Koch klickade på "Ignorera", men inget hände. Han klickade ytterligare en 

gång på samma knapp, men det gav ingen respons denna gången heller. 

Tredje gången han klickade på "Ignorera"-knappen så blev skärmen svart. 


"Jag söker redaktör Farisch", sade den nytvättade alkoholisten vid 

receptionsdisken. 

Receptionstjejen på Berliner Morgenpost tittade på A-lagaren på andra sidan 

disken med suspekt min. A-lagaren hade gamla bruna slitna kläder på sig och 

en gul mössa på sned på huvudet och såg dessutom misstänkt blöt ut, som om 

han inte hade råd med ett paraply. 

"Redaktör Farisch. Jag tror inte han är anträffbar. Kan jag lämna ett 

meddelande?" 

"Nej, ring upp honom och hälsa att herr Gödel står i receptionen och vill 

träffa honom omedelbart!", sade han bestämt och vred ur sin gula mössa, 

varpå en liten pöl bildades på golvet. 

"Jag kan kolla, men jag lovar inget", sade receptionisten och tittade chockat 

på vattenpölen som Gödel precis hade skapat. 

"Det är bara vatten", sade Gödel urskuldande. 

Receptionissan slog numret utan att låtsas om Gödels sista kommentar och 

mumlade i luren så att herr Gödel inte skulle höra. Samtalet avslutades med 

"Jag förstår" upprepade gånger. 

"Herr Farisch tar emot er i redaktörsrummet. Han sade att ni hittar själv", 

sade hon märkbart besviken över att tvingas släppa förbi en sådan oelegant 

slusk. 

-117


"Tack damen", sade Gödel med rosslig röst och gick förbi receptionen in 

genom personalingången. Han stegade upp de tre trapporna och kom sedan ut 

i ett kontorslandskap, där folk satt och knåpade på sina artiklar eller var 

upptagna i telefon. Medan han lufsade med bestämda steg tvärs över rummet 

stannade folk upp med sitt arbete och stirrade förvånat på den förirrade 

alkisen. En ung man kom mot honom för att artigt, men bestämt visa honom 

ut. Gödel slog bort hans armar och fortsatte i oförminskad fart. En äldre dam 

signalerade åt den unge mannen att han skulle låta människovraket vara. I 

andra änden av rummet fanns ett inglasat kontor med "Redaktör Stefan 

Farisch" skrivet på dörren. Han öppnade dörren och steg in. 

"Hej herr Gödel, vad trevligt att träffas, det var länge sedan", började den 

slipsförsedda mannen inställsamt. 

"Skit i fjäskandet Farisch. Och spela inte så jävla engagerad, det har aldrig 

varit din starka sida." 

"Jag tänkte bara..." 

"Tänk inte! Och gör inget heller! Det brukar betyda olycka för mig." 

"Du måste förlåta..jag har verkligen känt mig rutten..." 

"Nej, förlåta dig behöver jag inte göra. Och din förmåga till medkänsla tror 

jag mindre på. Men du skall få göra en sak för mig." 

"Jaha, vad då?" 

"Jag vill skriva igen och jag har något på gång." 

Redaktör Farisch blev en smula förvånad. Han studerade herr Gödel för att se 

om han menade allvar. Hans blick gled över hans kläder, alla gamla fläckar 

av tvivelaktigt ursprung, hålen och den gula mössan som stack ut ur fickan. 

Kläderna doftade innestängd lump. Sjuksköterskan hade givetvis tvättat 

kläderna, men år av hård behandling går inte bort i en tvätt. 

"Kan du det då?", frågade Farisch skeptiskt. 

"Ja det kan jag!" 

"Ja, jag måste fråga de andra i ledningsgruppen. Jag kan inte ta ett sånt beslut 

själv." 

"Skitsnack Farisch! Försök inte dra sådan dynga med mig. Var inte ett sådant 

jävla svin som ljuger mig rakt upp i ögonen." 

Herr Gödel tog fram ett papper i fickan. 

"Här ser du ett exempel på vad jag kan skriva." 

Farisch ögnade igenom pappret. 

"Det är ett kontrakt för frilansare", sade Farisch förvånat. 

"Duktigt redaktörn", sade Gödel, "och som du ser så är det mitt namn som 

står på kontraktet. Jag vill att du skriver på och förbinder dig att köpa och 

trycka min artikelserie om en läcka hos WeAreVR." 

"Är det inte bäst att du jobbar ihop med någon, nu så här i början?" 

"I helvete heller. Skriv nu på annars lovar jag ärligt att jag kommer att gå 

-118- 


bärsärkagång här inne med början här inne i ditt fina kontor." 

"Du behöver inte hota?" 

"Inte! Du verkar jävligt svårövertalad. Jag har nyss kommit ut en fem år lång 

fylla och nu tänker jag försöka mig tillbaka med din hjälp vare sig du vill det 

eller inte", sade Gödel och slog näven i bordet så att Farisch familjefoto 

välte. 

Gödel satte upp familjefotot igen och sträckte på sig. Han noterade åskådarna 

ute i kontorslandskapet, vilka dock vek undan blicken när de såg att Gödel 

tittade åt deras håll. 

"Okej jag skriver på." 

"Jag behöver dessutom förskottspengar. Halva beloppet!" 

"Halva beloppet utan att du har gjort någonting? Det är lite väl..." 

"Det skiter jag i! Jag har pissat på mig i fem år. Jag behöver nya kläder och 

jag behöver äta!" 

"Okej okej", sade redaktörn försiktigt och önskade att den här pinsamma 

händelsen skulle vara så snabbt avklarad som möjligt. 

Herr Gödel rev åt sig kontraktet när det var färdigtskrivet. 

"Här sätt upp den här på väggen så att du inte glömmer mig.", sade Gödel 

och gav herr Farisch ena kopian av kontraktet. 

Herr Gödel gick mot dörren. Farisch harklade sig. 

"...jag ville aldrig att de skulle bli så med Doris och så..." 

"Nej, vem FAN ville det?", sade Gödel och smällde igen Farisch kontorsdörr 

med ett dån som fick alla i kontorslandskapet att hoppa till och nogsamt 

undvika ögonkontakt med Gödel när han passerade dem med snabba steg. 


"Det här är Amanda", sade Lotus och böjde sig ner och gav en luden spindel 

med knytnävsstor kropp en död liten fisk. Spindeln tog fisken med sina små 

främre klor och började mumsa medan dess tentakler viftade upphetsat. 

Lotus klappade den på ryggen, varpå kroppen fjädrade upp och ned en aning 

för varje klapp. Amanda snurrade runt för att se vem som tafsade på hennes 

rygg, men eftersom hon inte kunde se så bra uppåt förblev klapparna ett 

mysterium för henne. Efter ett tag tappade hon intresset för klapparnas 

ursprung och fortsatte att mumsa på fisken. 

Johan, Jörn, Melanie och Tanja hade fått meddelande om att idag skulle 

vandringen till källan börja. Lotus hade skickat adressen till den här 

databasen som var en rekreationsskog, full med djur och människor på 

-119


utflykt. De stod på en stor grön äng med knähögt gräs, som vek sig för ens 

fötter när man pulsade fram. Ängen var översållad av små röda 

ängsblommor. Vid ängens slut stod en flock rådjur och betade i skogsbrynet. 

Skogen löpte uppför en kulle, varifrån man hade utsikt över ett långsträckt 

böljande landskap. Här var fullt av djur, fast inte organismer uppkomna 

genom evolution utan vanliga handprogrammerade dekordjur som var lika 

mekaniska som TV-spelsvarelser. Men det såg ganska idylliskt ut med 

kaniner som skuttade omkring på ängen och bin som flög från blomma till 

blomma. Det fläktade till ibland så att asplöven i skogsbrynet rasslade och 

gräset böljade. Här kunde man njuta av solen i dess naturliga miljö skogen 

och få en idyllisk naturupplevelse för hela familjen, utan att lämna 

vardagsrummet. 

"Amanda skall hjälpa oss med vårt uppdrag", sade Lotus. 

"Hur skall den gulleplutten kunna hjälpa oss?", undrade Tanja och tittade på 

Amanda som om hon var en lite hundvalp. Amanda däremot tittade inte på 

Tanja utan mumsade vidare på sin fisk. 

"Amanda härstammar från EcoSea, liksom fisken jag gav henne. Hon 

kommer ursprungligen från något krabbliknande djur. Sedan har hon växt 

upp i källan, var den nu kan vara. Hon skall hjälpa oss att hitta sina 

kompisar." 

Amanda som nyss hade ätit upp fisken, hade börjat undersöka om Lotus 

fötter gick att tugga i sig också. Hon gav efter en stund upp med vänsterfoten 

och gick i krabbgång över till Tanja för att söka lyckan där med hennes 

fötter. 

"Undra om hon har några kompisar, så som hon beter sig", sade Tanja och 

skrattade och tittade på Amanda som hade stannat upp och verkade vara 

deprimerad över oturen av att ha hittat två oätbara fötter samma dag. 

"Nej. Jag tror inte hon har så många kompisar, men hon är det enda djur vi 

har. Jag hoppas att om vi följer henne kommer vi hitta hennes kompisar." 

"Jag undrar hur hon umgås med sina vänner", sade Tanja och böjde sig ner 

mot Amanda. 

"Snutteluttemutteputte..gulligull..puffpuff", sade Tanja och kliade Amanda 

på ryggen, vilket mest gjorde Amanda konfunderad. 

"Brudar!", stönade Jörn. 

"Okej låt oss gå ur sikte för Amanda, så att hon beter sig normalt", sade 

Lotus, "förhoppningsvis beger hon sig någonstans. Låt oss gå bort till till 

kullen." 

Gruppen backade bakåt och lämnade Amanda ensam mitt i ringen som blev 

allt större och glesare. Amanda snurrade runt eftersom hon såg rörelser 

överallt runt om henne. När benen nått utanför hennes synfält lugnade hon 

sig. De andra slog sig ner lite längre bort i gräset. 

-120- 


Amanda började böka runt bland grässtråna som om hon letade efter fler 

fiskar. Då och då stannade hon upp en kort stund och lät sina tentakler spela i 

luften, varefter hon fortsatte sitt letande. Hon sicksackade sig fram och 

tillbaka över gräsfältet, likt en hund som springer och luktar på vårens 

doftkollektioner. 

"Nu får hon hitta på något, annars dör vi av tristess", sade Melanie uttråkat. 

"Lugn Melanie", sade Lotus, "hon skall bara inse att här inte finns något att 

äta och sedan ge sig av till en annan databas." 

"Lotus, jag har tänkt på en sak", började Johan. "I EcoSea finns ju ett 

dödsprogram, som dödar alla djur som inte uppfyller livsbetingelserna. Nu 

har alla djuren rymt från dessa tillväxtmiljöer och då finns inte döden längre. 

De har fått evigt liv. De kan bara bli dödade av andra djurprogram eller 

människor, men inte av ålder eller av näringsbrist." 

"Ja", sade Lotus, "så långt rätt. Vart vill du komma?" 

"Jo, varför springer Amanda omkring och letar föda då? Hon behöver det inte 

längre." 

"Jo men att vara hungrig är en signal att du inte har ätit på ett tag. Amanda 

har inte ätit på ett tag och är därför hungrig. Nu kan hon i och för sig gå 

hungrig hur länge som helst utan att hennes tillstånd försämras, men hur skall 

hon veta det? Hon följer bara sina instinkter. Varje gång du är hungrig känns 

det ju knappast som en nära-döden-upplevelse. Du äter för att du är hungrig 

helt enkelt." 

Johan nickade och sjönk tillbaka i sina funderingar. 

Amanda stannade tvärt vid skogsbrynet. Hon lät sina tentakelspröt vifta runt i 

luften som om hon hade hittat något märkligt i luften som hon försökte tolka. 

Hon tog ett bara snabba steg åt sidan till en ny position där hon stannande 

blickstilla och återigen undersökte luften med sina tentakler. Hon var inte alls 

längre intresserad av gräset utan enbart av den svårtolkade signal i luften som 

hon försökte förstå. Det var något som hon hörde och som gjorde henne 

osäker, något som befann sig vid skogsbrynet. Plötsligt satte hon fart och 

började springa bort från skogsbrynet. Hennes åtta tjocka ludna ben for upp 

och ner så fort de kunde. Johan häpnade över hennes hastighet och att 

Amandas åtta ben inte trasslade in sig i varandra i den höga hastigheten. 

Grenar knäcktes och med ett brak störtade ett elefantliknande djur stort som 

en gris ur skogsbrynet i riktning mot Amanda. Djuret var grått, ungefär en 

meter högt och hade en tjock bred snabel som den släpade i marken. Den 

hade varken betar eller elefantöron utan såg mer ut som en gris med snabel. 

Elefantgrisen sprang i hög fart efter Amanda, som flydde så gott hon kunde, 

men hennes snabba benknippen gick för långsamt. Snart var elefantgrisen 

precis bakom Amanda. Den höjde sin snabel och slog till Amanda så att hon 

började rulla runt okontrollerat som ett hårigt bowlingklot. När hon slutade 

-121-


rulla, trampade elefantgrisen på hennes tjocka mittkropp så att den säckade 

ihop och en gul klibbig massa läckte ur hennes kropp. Sekunden senare 

sprattlade Amandas ben till en sista gång innan de för alltid stannade. Hennes 

baneman tog tag i den tillplattade kladdiga kroppen med snabeln och förde 

spindelkroppen till sin mun. Efter en stund av frenetiskt tuggande hade det 

sista utstickande benet glidit in i munnen. Sedan började elefantgrisen gå nöjt 

i sakta mak tillbaka mot skogsbrynet. 

"Fort", ropade Lotus entusiastiskt, "släpp den inte ur sikte!" 

Alla reste sig upp och följde efter djuret. Elefantgrisen fortsatte ännu 

ovetande om sina förföljare i lugn takt mot skogsbrynet, vilket inte var 

många steg borta. 

"Spring!", ropade Lotus. 

Johan började springa mot skogsbrynet. Efter några steg susade Jörn förbi 

honom med större kliv. Elefantgrisen vände sig om och fick se fem 

människor som kom springande mot honom, varpå den skrek till ett högt 

gällt skrik och satte av i panik mot skogsbrynet. Jörn var tätt bakom, medan 

de andra säckade efter. 

"Jörn, du har tappat ditt vänsterben!", skrek Melanie. 

"Var då? Hemma hos dig? Kan vi inte ta det senare?" skrek Jörn utan att 

vända sig om. 

"Nej nu!" 

Jörn tittade hastigt ner på sina ben utan att sluta springa. Mycket riktigt hade 

vänsterbenet försvunnit, medan högerbenet fortfarande verkade vara i 

heltrim. Men han kunde fortfarande stödja sig på vänsterbenet, som bara 

blivit osynligt för tillfället. 

"Det är bara en bugg", skrek Jörn, "jag kan fortfarande stödja mig på benet. 

Jäkla skitsajt! Koncentrera dig på Amandas mördare nu istället!" 

Elefantgrisen störtade in i skogen och sprang snabbt genom 

undervegitationen, rakt igenom buskar, hoppade över rötter och plaskade 

över en bäck. Jörn var fortfarande närmst, men avståndet ökade. 

"Sprid er", skrek Jörn, "sprid er i sidled!" 

Johan vek av vänster om Jörn. Grenar strök längs hans kropp medan han 

sprang fram och han hörde de andra ropa till varandra bortom Jörn 

"Jag ser den", skrek Jörn. "Den svänger, den kommer mot dig Johan. Spring 

mer åt vänster." 

Johan sprang ännu mer vänster genom buskar och snår. Han försökte hoppa 

över en bäck, men misslyckades och trampade med ett plask ner med ena 

foten. Han fortsatte uppå andra sidan. Efter att ha klättrat upp för en liten 

kulle på alla fyra stod han plötsligt öga mot öga med elefantgrisen. 

Elefantgrisen tittade på Johan några sekunder och Johan tittade tillbaka. 

Elefantgrisen flåsade och verkade redan utpumpad efter den korta 

-122- 


springturen. Den tittade snabbt åt vänster och såg hur Jörn och de övriga 

närmade sig snabbt och ljudligt. Plötsligt försvann den framför Johans ögon. 

"Han har flytt", skrek Johan. 

Han kollade snabbt igenom loggningslistorna. 

"Han har stuckit till horror.wearevr.jp." 

"Vad sade du?", skrek Jörn som var närmst. Hans vänsterben var synligt 

igen. 

"Horror.wearevr.jp! Jag sticker dit nu. Säg till dem andra", sade Johan och 

loggade ur. Med några snabba pekningar på objekt som verkade sväva i 

luften var han inloggade i den nya basen. 

Han dök upp i en kolsvart värld där det enda ljuset kom från månen på 

himlen som syntes svagt genom molntäcket. Ljuset var för svagt för att han 

skulle kunna urskilja någonting. Det var helt tyst så när som på ett krafsande 

ljud under honom, eller möjligtvis kom ljudet från sidan. Månen trädde 

gradvis fram i en lucka bland molnen, vilket fick en varg att börja yla. I det 

tilltagande månljuset lyckades Johan urskilja ett midjehögt kors nedstucket i 

marken framför honom, vars inskription löd: "Frank Stein 1745-1788". 

Månen gjorde sig fri från den sista delen av molntäcket och lös upp hela 

landskapet. Så långt Johan kunde se fanns fler kors och gravstenar. Det var 

en ändlös övergiven kyrkogård i ökensand, kliniskt befriad från varje form av 

vegetation. Johan kändes sig lite illa till mods och hoppades att de andra 

skulle logga in så fort som möjligt. 

Lite längre bort såg han en skugga, som rörde på sig sakta. Den svarta 

siluetten måste vara elefantgrisen, antog Johan och började gå mot den 

försiktigt för att inte skrämma bort den. Sakta passerade han gravsten för 

gravsten medan den svarta skuggan stod kvar på samma plats. När han var 

endast några steg från skuggan, vände sig varelsen om och skrek ett högt 

ihållande gällt skrik. Varelsen visade sig vara ett lik vars ena öga hängde ner 

för kinden. Där den högra kinden borde vara fanns bara ett stort hål fullt av 

hundratals krälande likmaskar. Ruttnade köttbitar hade trillat av pannan och 

blottade det nakna pannbenet. Liket började gå mot Johan vilket fick Johan 

att backa utan att vända sig om. Han snubblade och trillade ner på marken 

med en duns. Liket stapplade sig närmare och bakom det slöt fler monster 

upp, alla lik med olika grader av förruttnelse, vilket fick Johan att tänka på 

Michel Jacksons Thriller-video. Johan kom snabbt upp på fötter och vände 

sig om för att fly men ändrade sig när han fann sig stå en andedräkts längd 

från en soldat med halva ansiktet bortskjutit. Soldaten slickade sig runt sin 

halva mun och skrattade. Johan snurrade runt för att försöka hitta en väg ut ur 

den hastigt omslutande cirkeln av levande döda. Händer dök upp ur 

underjorden och började dra i hans ben. Hur han än försökte röra sig kom han 

-123


inte ur deras grepp. Plötsligt gav jorden vika och Johan rasade ner i det 

nyöppnade hålet. Han landade i en öppen stenkista var full med ormar och 

spindlar. Sand rasade ner längs hålets kanter och pudrade både honom och 

husdjuren omkring honom. Instinktivt försökte han ta sig upp, men ormarna 

höll fast honom i en krälsdjursversion av en dubbelnelson. En fågelspindel 

kravlade sakta över hans ansikte samtidigt som en vacker kvinna 

uppenbarade sig ovanför honom. Hon svävade i luften iklädd en vit 

brudklänning som fladdrade sakta i vinden. Sakta sjönk hon ned tills hon låg 

på Johan i stenkistan. Hon tittade in i hans ögon och log varmt. Utan att sluta 

att le öppnade hon sin min stack fram sin tudelade ormtunga. Samtidigt 

började hennes ansiktet dras i sär som om osynliga krafter försökte bredda 

huvudet, vilket fick hennes skönhet att sjunka i takt med att ansiktet blev 

bredare. Hennes ögon förvandlades till glittrande gröna reptilögon. Huvudet 

breddades ytterligare och ormkvinnan skrek av smärta. Till slut knäcktes 

huvudet som ett ägg och ett stort ormhuvud tog sig ut ur huvudskalet likt en 

fågelunge som kommer till världen. I spegelbilden i ormögonen kunde han se 

sig själv. Hans huvud var uppätet ner till ögonbrynen av hundratals maskar 

som fortsatte att äta vidare. Plötsligt slog kistlocket igen och han hörde hur 

någon fyllde på med sand. Överallt hörde omkring honom hörde han hur 

hundratals eller tusentals olika insekter kravlade omkring i mörkret. 

Med ett gnissel öppnades kistlocket och Jörns ansikte tittade ner på Johan 

genom hålet. 

"Johan din antihjälte", sade Jörn och tittade in genom det öppna kistlocket. 

"Ta min hand!" 

Johan tog Jörns hand och drogs snabbt upp som om han vägde som ett barn. 

"Jag tappade bort elefantgrisen", sade Johan besvärat. 

"Ingen fara, Lotus och tjejerna följer efter den längre fram. Kom igen nu, vi 

skyndar ikapp dem. Fy fan vad du ser ut. Din panna är uppäten, men skit i 

det." 

Längre bort såg de tre figurer som sprang efter en liten knubbig skugga. 

Överallt där de sprang förbi for monster upp, gravstenar välte och gravar 

öppnade sig. Jörn och Johan satte av efter dem, men de försvann allt längre 

bort. Det var allt besvärligare att urskilja dem, allteftersom hela synfältet 

upptogs av lik på nattvandring. 

"Jörn! Johan!", hördes Tanja och Melanie skrika omvartannat. 

"Vad är det?", skrek Jörn allt vad han kunde för att överrösta svärmandet, 

suckandet och skrikandet från alla de som inte hade lyckats dö. För att göra 

saken ännu bättre for flammor for upp kring Jörn och Johan i en cirkel runt 

om dem. Lågorna växte sig snabbt till manshöjd. 

"Han har stuckit till "kroger punkt com", skrek Tanja. 

Trots allt oväsen lyckades de höra vad Tanja sade. Den brinnande cirkeln 

-124- 


blev snabbt mindre och Jörns hår tog eld medan han höll på att logga ut. 

Johan loggade ut sekunden efter. 

Den nya miljön var en stormarknad. Långa rader av hyllor var fullmatade av 

det basutbud som en genomsnittsamerikanare behövde. Johan tyckte det 

kändes otroligt skönt att vara tillbaka i en trygg tråkig vardagsmiljö efter den 

korta visiten i skräckmiljön. 

"Stoppa djuret", skrek Lotus bakom frukostflingehyllorna. Johan tog ett par 

steg framåt och tittade in i gången med alla flingorna och fick syn på 

elefantgrisen som kom störtande mot honom och med Lotus strax bakom. 

När djuret fick syn på Johan, svängde den hastigt till vänster ut i mittgången, 

men där hindrades den av Tanja och Melanie. Den hoppade upp på 

frysdisken och sprang genom sjön av påsar med frysta ärter och pommes 

frites. När den kom till dess kortsida hoppande den ner på golvet. Precis när 

den landat dök Jörn upp framför den vilket fick elefantgrisen att tvärnita. 

Elefantgrisen vände sig om och inspekterade alla flyktvägar, men kunde inte 

hitta någon utväg. 

"Var beredda nu sticker den", skrek Lotus. 

Mycket riktigt försvann elefantgrisen innan han hann avsluta meningen. 

"Till travail.foire.fr!", sade Lotus och väntade inte på svar utan loggade ut 

direkt. 

"Bli undervattensförarare - sitt hemma i soffan och jobba 5 km under 

vattenytan", stod det på skylten ovanför båset tillhörande det italienska 

gruvföretaget "Submarine Mining SA", vilka tyckte att man skulle satsa på 

att bli en av deras förare av undervattens-ROV:ar. En kostymklädd man stod 

i båset och höll på att försöka sälja konceptet till en intresserad besökare. Det 

var den årliga mässan "World Exhibition of ROV Professions". 

"...och vi har behov av två slags förare: grävmaskinsförare och 

lastskeppsförare." 

"Räcker det med internationell C-behörighet?" 

"Nej, endast för grävmaskin. För lastskepp krävs D." 

"Lastskepp är det undervatten också eller på vattnet?" 

"Allt är undervatten hos oss, men..." 

Mannen i kostym slutade pratade och tittade häpet på den lilla elefanten som 

loggade in precis framför båset och sprang i ilfart ner längs gången medan 

den skrek som en stucken elefantgris. Tätt efter dök en människa upp på 

samma ställe och satte iväg efter elefanten. Elefantgrisen sprang in i båset 

hos "Remote Travelling GmbH" och hoppade över den en meter höga skylten 

där det stod "Vi söker fjärrguider för fjärrturister - månen på förmiddagen 

och Antarktis på eftermiddagen". Strax därpå dök ytterligare fyra människor 

-125


till upp framför båset och började springa ner längs gången. Den 

kostymklädda mannen skakade på huvudet. 

"Samma sak varje år. Snorungar som loggar in och springer omkring och 

väsnas". 

"Den är i tolkavdelningen", skrek Lotus. 

Lotus viftade mot ena hörnan av mässhallen där det hängde massa flaggor 

som indikerade vilka språkkunskaper som eftersöktes. Jörn satte med stora 

kliv iväg mot hörnan och de andra försökte hänga med så gott det gick. 

"Ser ni honom?", ropade Lotus. 

"Nej var är han?" 

"Han skall vara här någonstans!" 

"Har han stuckit igen?" 

"Nej han är kvar", svarade Lotus. 

De stod alla stilla längs mässgången för tolkningsföretag och tittade efter den 

förrymda varelsen. En ansvarig för mässan kom fram till Jörn. 

"Jag skulle vilja att ni lämnar mässan", sade den kostymklädde mannen 

bestämt och tog Jörn på axeln. 

"Jaja strax", sade Jörn utan att titta på mannen. Alla i gruppen tittade runt 

efter elefanten och brydde sig inte så mycket om mässgubben. Att döma av 

de ilskna blickarna som betraktade ungdomarna var de övriga mässdeltagarna 

ganska överens om att de borde slängas ut. 

"Kom med här nu", sade mannen och tog ett fastare tag om Jörns axel. 

"Där, under FN-flaggan!", skrek Jörn till och slog undan den ansvariga 

mässmannens arm. 

Han sprang mot FN:s bås där värvning av FN-soldater pågick till "UNROVsnabbast 

på plats". Elefantgrisen sprang vidare in i båset, förbi "UNROV - 

fredsduvor i kroppar av stål"- skylten och ut tillbaka i den första gången. Jörn 

var tätt bakom och rev ner en FN-flagga i farten. Griselefanten sprang in i 

"Extreme Sports" och försökte gömma sig bakom en bildskärm som visade 

"Världens extremaste upplevelser". Bandet rullade på och visade att Extreme 

Sports hyrde ut special-ROV:ar vid speciella ställen världen över med vilka 

man kunde man dyka i aktiva vulkaner, falla utför de över en kilometer höga 

Ängelfallen i Venezuela och klättra i Kaukasusbergen på månen. 

"Han sticker", skrek Jörn samtidigt som den ansvarige kom ikapp honom och 

tog honom på axeln igen. 

Jörn försökte slita sig men den här gången satt han fast. Hur han än skakade 

och slog satt han som en fluga på flugpapper i den missnöjde mässansvariga 

mannens grepp. 

Jörn kollade igenom loggningslistorna och såg att elefantgrisen hade loggat 

ut. 

"Han har stuckit till bosniancombat.wearevr.dr", skrek Jörn till de andra och 

-126- 


försvann. Den mässansvariga mannen stod kvar med handen rakt ut i luften, 

där den nyss hade haft ett kraftigt grepp om Jörns axel. Han insåg plötsligt att 

det såg ut som om han stod och gjorde en tysk andravärldskrigshälsning och 

tog snabbt ned sin hand. Han klappade sina händer i en "så var det avklarat"gest 

och tittade på båsen närmast honom för att se om någon skulle ge honom 

en berömmande blick, men alla var tillbaka i sina konceptsäljande arbeten. 

Mannen i Submarine Mining harklade sig och skakade på huvudet som för att 

glömma vad han precis hade sett. 

"Ja det är undervatten. Vi håller endast på med undervatten", fortsatte han. 

"Rock'n'roll", sade en bredaxlad välpumpad soldat med två patronbälten 

korsade över sin nakna bringa.Det var givetvis Jörn. 

"Jag såg minielefanten springa nerför kullen i den riktningen", sade Jörn, 

"men jag har ännu inte sett den springa över det öppna fältet innan 

skogsdungen, så djuret måste stå och trycka vid foten av kullen." 

"Vi kan inte hålla på och hetsa djuret till panik hela tiden", sade Tanja, "med 

det kommer vi ingenstans. Jag tycker så synd om den lilla griseknoen, den är 

ju alldeles vettskrämd." 

"Håller med dig Tanja", sade Lotus, "vi måste försöka följa den mer diskret 

på avstånd men utan att tappa bort den." 

"Om den inte har gått över ängen ännu så borde den vara någonstans bakom 

det gula huset", sade Melanie och pekade på den lilla stugan längre nerför 

slänten. 

"Okej, låt oss gå ner och kolla nedanför huset", sade Lotus och viftade med 

handen till de andra att följa honom vilket de gjorde. Johan gick sist. Innan 

de hade nått ända fram till huset fick Melanie syn på elefantgrisen. Hon 

ropade till de andra och pekade ut mot ängen vid kullens fot där elefantgrisen 

gick över fältet lite kringelkrokigt, som om den passade på att försöka hitta 

fler Amandor i gräset. 

"Låt oss följa efter lugnt och sansat nu", sade Lotus. Han tittade på de andra i 

gruppen och signalerade med högerhanden att de skulle dämpa sig så att de 

inte förivrade sig. Innan han hann få någon reaktion från någon i gruppen 

exploderade marken där Lotus stod, varpå hans kropp slets isär och delar av 

kroppen träffade de övriga gruppmedlemmarna. Johan trillade baklänges av 

tryckvågen och hamnade på rygg med Lotus högerhand på sitt bröst. Han 

kastade äcklat iväg handen åt sidan varpå den av misstag hamnade på Jörns 

mage, som även han låg på marken till följd av tryckvågen. 

"Tack Johan", sade Jörn sarkastiskt och slängde bort handen in i buskaget 

bredvid honom. 

"Banzai", skrek några upprymda tonåringar från det gula huset. Ett av husets 

fönsterrutor slogs sönder inifrån och en kulspruta stack ut genom hålet och 

-127


började smattra. Alla kastade sig ner på marken men Melanie hann inte innan 

hon perforerades av en svärm av kulor och föll livlös och blodig ner på 

marken. Johan roterade runt några varv på marken tills han kom bakom en 

sten. Han besvarade elden med sin kpist, varpå kulspruteskötaren fick syn på 

honom och riktade all sin eld mot honom. Johan duckade och väntade tills 

det skulle gå över. Han tittade åt sidan. Tanja och Jörn hade sökt skydd bland 

några träd. Något skydd hade de knappast men de låg lite mer skymda 

iallafall. 

"Johan", viskade Jörn för att få hans uppmärksamhet. Jörn signalerade att han 

och Tanja skulle försöka göra en kringgående rörelse genom skogsdungen 

och komma ut på husets sida och överraska anfallarna. Johan skulle stanna 

och dra på sig elden. De var tvungna att snabbt klara av den här gruppen 

annars skulle elefantgrisen försvinna om den inte redan hade gjort det av allt 

oväsen. Johan lyfte upp huvudet över stenen och sköt iväg en salva mot 

huset. En del av en sekund senare hade han återigen kulsprutesmattret över 

sig. Jörn och Tanja gick längre in i skogsdungen och försvann ur sikte för 

Johan. Kulspruteljudet bedarrade och han hörde en livfull diskussion mellan 

tonåringarna på spanska. Johan tittade fram försiktigt vid sidan om stenen. 

Två stycken verkade befinna sig bakom var sin sönderslagen ruta inne i 

huset. Ytterligare två-tre stycken stod utanför huset. Killen i fönstret pekade 

mot Johans sten och rabblade något åt sina vänner. Plötsligt hoppade en 

soldat fram bakom Johans sten och slog till honom med kolven så att han 

trillade baklänges och tappade kpisten. Soldaten tryckte sin karbinmynning 

mot Johans panna innan han hann resa sig upp. 

"Where your friends?", väste soldaten med stark spansk brytning. 

Johan ryckte på axlarna för att visa att visa att han inget visste.' 

"No te ha hagas el sueco", sade soldaten och flyttade karbinmynningen till 

Johans vänstra öga. Den frasen kände Johan igen från sin ettåriga spanskkurs. 

Hans lärare hade sagt att det betydde "Bete dig inte som en svensk" och hade 

av någon anledning levt kvar i moderna spanskan ända sedan 30-åriga kriget, 

då spanjorerna inte kunde förstå sina svenska krigsfångar. Även övriga 

krigsfångar som kunde förstå spanska eller något större europeiskt språk 

låtsades då vara svenskar för att slippa prata. Andemening var "Spela inte 

oförtående!". Efter han hade fått nog av sina språkhistoriska reflektioner slog 

Johan bort soldatens kpistmynning, samtidigt som han sträckte sig efter sin 

egen. 

"Soi sueco!", sade Johan, vilket betyder "Jag är svensk!" och tömde ett par 

salvor i tonåringens kropp och kände sig som en euro-Rambo. 

Tonåringens kropp föll död till marken och hans vänner besvarade direkt 

elden med att peppra stenen och allt runtomkring medan Johan tryckte sig 

mot marken. Efter ett tag hördes ny eldgivning från skogsdungen där Tanja 

-128- 


och Jörn hade försvunnit. Eldgivningen upphörde runt Johan och spanjorerna 

började skjuta mot skogsdungen istället. Johan höjde huvudet över stenen 

och såg att de två återstående tonåringarna sköt bort mot skogsdungen. 

Kulspruteskytten hängde död ut genom ett av husens fönster. 

"Bra träffat Jörn och Tanja", tänkte Johan och siktade mot en av de två 

kvarvarande spanjorerna. Han träffade den ene i huvudet så att hans 

hjärnsubstans spreds över hans kompis bröst. Kompisen sköt tillbaka mot 

Johan, som återigen tog skydd mot marken. Ett litet föremål stort som en 

tennisboll damp ner med en lätt duns bredvid Johan. Han tog upp det och 

hann se att det var en handgranat precis innan den small och allt blev svart. 

Hans blodiga kropp steg sakta uppåt mot himlen medan han kunde se vad 

som utspelades runt omkring honom. Han såg hur Jörn sköt ihjäl den siste 

spanjoren samtidigt som två soldater till kom nerspringande från kullens 

topp. Det var troligtvis Lotus och Melanie som loggat in på nytt. Ute på 

slänten kunde han inte se elefantgrisen någonstans. Han passerade förbi ett 

moln och en text dök upp framför honom: "Score: 140, Time: 4:56, Mission: 

0". Johan tryckte på "Yes"-knappen för att få spela en gång till och kom 

tillbaka tillbaka till samma kulltopp som de varit på innan. Han sprang ner till 

det gula huset där de andra stod och snackade glatt. 

"Tjena Johan, du gick visste lite sönder", skrattade Jörn som vid det här laget 

kände sig som en krigsveteran. 

"Jag var inte alls beredd på handgranater", försvarade sig Johan. 

"Jag tyckte vi gjorde det bra", sade Jörn, "eller vad säger du Tanja?" 

"Vi var fantastiska, helt underbara.", svarade Tanja lyckligt. 

"Bra sagt", sade Jörn och smällde sin handflata mot Tanjas. 

Johan kände ett sting av avundsjuka och önskade att var han som hade smällt 

sin handflata mot Tanjas. 

"Nu måste vi ge oss av", sade Lotus och bröt den uppsluppna stämningen. 

"Vi måste fort iväg från ingången så att vi slipper panga med massa 

småknattar hela tiden. Vi måste hitta djuret igen!" 

De började springa nerför kullen. Precis när Johan hade kommit förbi det 

gula husets bortre husknut hörde han spanska tjoanden igen från kullens topp. 

"De är tillbaka. Spring! Över till dungen på andra sidan!" 

Alla började springa så fort nerför backen de kunde och sedan vidare ut på 

slätten. Johan hörde plötsligt ett dovt dunkande från verkligheten. Han lyfte 

lätt på VR-glasögonen medan han sprang allt vad han orkade över slätten. 

Någon knackade på hans dörr. 

"Ett ögonblick!", skrek Johan till den som väntade på andra sidan dörren. 

När de var mitt ute på slätten hade spanjorerna hunnit ner till det gula huset 

och de började skjuta. Kulsvärmar ven runt omkring den och Jörn träffades 

omedelbart i armen, men fortsatte att springa. Det knackade igen på dörren. 

-129


"Vem är det?", frågade Johan med VR-glasögonen uppfällda igen. 

"Kommissarie Koch och assistent Gertner. Jag vill att du öppnar genast 

Johan!" 

"Ja, genast!" 

"Jag skall bara klä på mig. Vänta!", ljög Johan och fällde ner VR-glasögonen 

igen. De andra hade nått dungen, medan Johan hade råkat svänga av och 

sprang nu längs dungens kant. 

"Vad fan sysslar du med Johan? Hoppa in i dungen!" 

Johan kastade sig in i skogsbrynet vilket troligen räddade honom från ett 

gäng kulor som svischade förbi ovanför honom under hoppet. Han kröp fort 

bort till de andra som låg i skydd på marken utom synhåll för spanjorerna. 

Kulspruteelden tystnade. 

"Kommissarie Koch är vid min dörr. Vad skall jag göra?", sade Johan. 

"Vad vill han?", frågade Lotus. 

"Vet inte, men jag måste öppna." 

"Jag tror han skall ta in dig för nya förhör", sade Lotus. 

"Då får jag väl hänga med då?" 

"Johan! Öppna genast dörren! Nu!", hörde Johan kommissarie Koch ropa 

irriterat. 

"Öppna genast", repeterade assistent Gertner. 

"Du får absolut inte hänga med honom till förhör Johan. Du måste sticka! Vi 

behövs alla för att hitta källan så fort som möjligt. Du måste sticka Johan", 

sade Lotus med eftertryck. 

"Nu kommer kommer tonårsligan", kommenterade Jörn. 

"Hoppa ut genom fönstret och fly Johan", sade Lotus. Vi får hitta en ny 

mötesplats." 

Kulspruteelden började igen och kulor ven och träffade grenar och 

trädstammar runt omkring dem så att flisor regnade över dem. 

"Fönstret? Du är inte klok Lotus! Skall han riskera livet för att undvika 

Koch?", utropade Tanja förskräckt. 

"Det är ingen fara", sade Johan och blev glad över hennes uppriktiga oro för 

honom, "jag bor på första våningen." 

"Lyssna nu alla", sade Lotus, "Koch vill ta in oss alla på förhör igen, därför 

måste ni samtliga fly direkt. Vi träffas utan för stationen vid Shillers krater." 

"Var är det någonstans?" 

"Det är en ROV-station på månens solsida." 

"Okej", sade Johan. "När?" 

"Om prick fem timmar, klockan 22.00." 

"Okej, hej!", sade Johan och loggade ut direkt. 

"Johan. Vi forcerar dörren om du vägrar öppna", ropade kommissarien 

hotfullt. 

-130- 


"Ja vi forcerar dörren", förtydligade assistent Gertner sin vana trogen. 

"Håll tyst Gertner", skrek kommissarien. 

Johan tog fram en väska, rev ner lite kläder, VR-utrustningen, tandborste och 

tandkräm. Sedan gick fram och öppnade fönstret. 

"Nu är jag påklädd. Jag öppnar nu", sade Johan och öppnade fönstret och 

blev genast fysiskt varse om att regnet fortfarande inte hade slutat. Han 

ställde sig på den regnhala fönsterkarmen och hoppade ner i det våta gräset 

på baksidan, en dryg meter nedanför fönstret. Han snabbt sprang över gatan 

och vidare bort från studenthemmet längs Blankenburger Pflasterweg. Luften 

var syrerik och sval, mycket skönare att andas än rummets innestängda 

gasblandning. Men regnet spöade ner i backen och vattnade honom så att han 

fort blev blöt rakt in på skinnet, vilket fick honom att längta in under tak 

igen. Precis när han kom fram till busshållplatsen vid gatans slut dök en buss 

upp. Han steg in, satte sig ner och drog händerna genom det våta håret. Han 

lovade sig själv att få tummen loss och gå och handla ett paraply någon gång. 

Bussen for iväg ner mot Prenzlauer Berg. 

"Ni stannar här", sade Lotus till de andra, "jag sticker efter elefanten. Ni 

måste skjuta ihjäl alla utom en av ynglingarna. Sedan måste ni dö med 

honom så att han tror att vi alla har dött annars kommer de envetna 

tonåringarna fortsätta att försöka få revansch i evighet. På så sätt berättar han 

för sina polare att vi är döda och jag kan komma undan för att hitta elefanten 

igen. När ni är döda sticker ni snabbt hemifrån och håller er undan från 

polisen. Vi syns på månen klockan tio." 

Spanjorerna sprang över ängen medan de sköt oavbrutet med sina 

automatkarbiner mot skogsbrynet där de låg i skydd. Lotus lämnade de 

övriga och sprang djupare in i skogen. Jörn väntade tills Lotus hade 

försvunnit ur synhåll innan han ropade ut sin anfallsorder. 

"Skjut ihjäl dem så att det skvätter." 

De avlossade sina vapen och tonåringarna föll som käglor till marken. 

"Spara en. Spara en", skrek Jörn upprepade gånger. 

De tittade ut över fältet och noterade att samtliga hade blivit träffade. En av 

dem rörde dock på sig lite grann. Hans ben hade blivit sönderskjutna, men 

han levde fortfarande iallafall ett tag till. 

"Där är en som sprattlar", sade Melanie. 

De gick fram till tonåringen som låg på marken med benen sönderskjutna. 

När han fick syn på Melanie försökte han lyfta upp sin kpist, men Jörn 

trampade ner den mot marken igen. Jörn satte sig på huk framför den skadade 

och tog fram en handgranat ur sitt bälte. 

"En för alla, alla för en", sade han och greppade om handgranaten, vilket 

även Melanie ochTanja gjorde. Spanjoren iakttog förundrat skådespelet. Jörn 

drog sprinten och släppte lossade grepphandtaget något så att granaten skulle 

-131-


antändas. Spanjoren tittade förvirrat på Jörn. 

"Adios amigo", sade Jörn på terminator2-spanska. Sedan blev det svart i alla 

fyras VR-glasögon innan de tillsammans började himmelsfärden upp bland 

molnen. 

Med en smäll slog kommissarie Koch upp Johans dörr och gick in i rummet. 

Assistent Gertner följde tätt bakom på släp. 

"Han har flytt den jäkeln. Lotus har verkligen kopplat greppet om dem 

totalt." 

"Ja, verkligen." 

Koch gick direkt fram till det öppna fönstret som slog för vinden och tittade 

ut varpå han blev genast blev regnblöt. Han kunde inte se Johan någonstans. 

"Gertner", sade Koch och torkade bort regndropparna från ansiktet. 

"Ja kommissarien?" 

"Ring till stationen omedelbart och låt skicka ut order att ta in alla de andra 

ungdomarna på förhör omedelbart innan de också hinner fly", sade Koch och 

stängde fönstret. 

"Skall bli kommissarien." 


Axel satt med benen upp på kontrollbordet och snackade med Renate över en 

kopp kaffe. Det var den första pausen de tog sedan klockan tre i natt då de 

hade börjat sitt pass. Från och med nu satt det hela tiden någon i 

forskningsgruppen och bevakade att inget nytt intrång skedde, samtidigt som 

de undersökte nätet för att hitta källan där utvecklingen pågick av djur smarta 

nog att ta kål på Axels vargar. Axel hade tagit Klemens plats som Renates 

hjälpreda eftersom Klemens hellre ville knacka ihop ett superprogram som 

skulle utrota varelserna en masse. Det var tydligen efter någon idé han fått 

när han hade sett en skräckfilm. Samtalsämnet för stunden mellan Axel och 

Renate var hur man fixar en tjej. Eller mer specifikt hur Axel skulle göra för 

att fixa en tjej. 

"Du får helt enkelt vara dig själv", sade Renate, "och om du träffar en tjej 

som intresserar dig så får du säga det till henne." 

"Jag vill inte vara mig själv", sade Axel, "det har inte gett så stor utdelning 

hittills. Hur skulle din idealkille se ut?" 

"Min idealkille", sade Renate och log, "det måste ju bli min man givetvis." 

"Jag menade inte vem", insisterade Axel, "utan vilka egenskaper skall en 

drömkille ha." 

-132- 


"Han skall vara varm, omtänksam och obotligt romantisk", sade Renate och 

log, "och så skall han skicka blommor och bjuda på romantiska middagar." 

"Är din man så?", frågade Axel. 

"Martin? Nej herregud, han är så oromantisk som man bara kan vara. Han har 

aldrig någonsin gett mig några blommor." 

"Men ändå föll du för honom?" 

"Ja men, det är för att han är så rolig, framåt och lite knäpp. Men romantisk 

är han inte det minsta." 

"Men då är han inte felfri." 

"Nej det är han inte, men ingen kille är felfri. Det viktigaste är att de fel han 

har är manliga fel." 

"Som vadå?" 

"Ja att han är för lite romantisk det får man leva med för så är killar, det är ett 

manligt fel som man får acceptera. Det är värre om han är för mesig, om det 

inte är något go i honom." 

"Jag är väl helt enkelt för mesig", sade Axel. 

"Inte i dig själv, men du kanske är det när du pratar med en tjej du inte 

känner." 

"Vad skall jag säga till en tjej då?" 

"Säg nästa gång du träffar en trevlig tjej så här: Skulle inte jag kunna få bjuda 

dig på en underbart mesig romantisk middag?" 

"Varför skall jag säga underbart mesig?", frågade Axel. 

"Jo, för det är manligt att tycka romantiska middagar är mesiga. Män är 

oromantiska och alla tjejer vet det. I och med att du säger det rakt ut så är det 

humoristiskt, lite vågat samt bekräftelse på att du är en kille. Och i och med 

att du trots allt bjuder på en romantisk middag så finns det ett litet romantiskt 

frö inom dig." 

"Så då tror du att med den frasen kommer de tro att jag är en rolig, framåt 

karlakarl som kan vara romantisk bara jag vill?" 

"Ja precis så", sade Renate och skrattade, "och jag är beviset för att det 

funkar. Det var exakt med den meningen Martin bjöd ut mig första gången." 

"Intressant! Jag skall prova det nästa gång", sade Axel, "men om det inte 

funkar..." 

En skrivare skrev ut en rad, vilket fick Axel att tvärt tystna. Renate snurrade 

runt ett halvt varv på stolen och tittade på utskriften. 

"Inloggning 26/10 kl 8.02. Sluss 7. ID: anonym", läste Renate från pappret. 

"Vi stängde ju sluss 7", sade Axel. 

"Ja, det gjorde vi, men någon har satt på den igen tydligen." 

"Jag fattar inte det här. När sattes den på?" 

Renate lutade sig fram och knackade på tangentbordet tills hon fick fram vad 

hon sökte. 

-133-


"För fyra minuter sedan." 

"Fyra minuter! Vi har ju varit här hela tiden! Har någon smitit in i källaren 

och satt på slussen utan att vi har sett dem?" 

"Det verkar så Axel. Vi får väl gå ner och kolla." 

"Gå ner? Tänk om skurken är kvar? Tänk om han är farlig?Skall vi inte be 

någon annan att följa med?" 

"Vem? Vi är ensamma här." 

"Polisen tänkte jag på, men det är klart det tar för lång tid för dem att ta sig 

hit." 

"Du kan vänta här om du vill", sade Renate, "så går jag ner ensam." 

"Nej, jag hänger med. Jag har sett för många skräckfilmer där folk delar upp 

sig och det slutar alltid med att de blir ihjälslagna en efter en tills det bara 

återstår hjälten. Och vi vet ju inte vem som är hjälten av oss två i den här 

filmen. Jag följer med." 

De öppnade en ståldörr med texten "Håll dörren låst!". Renate låste upp 

dörren och öppnade den försiktigt. En ståltrappa ledde ner i den kolsvarta 

källaren. Allt som hördes var surret från datorernas kylfläktar. Renate 

beväpnade sig med sopkvasten som stod lutad mot väggen. Axel sträckte sig 

efter ett paraply som låg på hatthyllan i korridoren. Sedan började Renate 

sakta att gå ner för trappan så tyst som möjligt med Axel tätt bakom. De 

kunde urskilja stordatorernas ljusdioder som lös och blinkade i olika färger 

och vars enda syfte var att efterlikna hollywooddatorerna som brukade bli 

onda på filmduken och ta över världen. Det var medveten design för att få 

datorerna att se potenta ut, vilket hade lyckats eftersom WeAreVR hade köpt 

in ett flertal. 

De hörde ett ljud. Axel visade att han var beredd att slå med sitt paraply och 

att Renate skulle vara beredd med sin sopkvast. De fortsatte sakta ner för 

trappan medan de spanade ut över det avlånga datorrummet. Förutom 

lysdioderna gick det inte att urskilja något i mörkret. Strömbrytaren för ljuset 

befann sig, av någon ogenomtänkt anledning, vid foten av trappan. De 

fortsatte ner så tyst de kunde på ståltrappan medan de tittade ut över det 

mörka datorrummet. Rummet bestod av två rader med garderobsstora 

stordatorer, som tillsammans utgjorde basen för EcoSea. Tio av datorerna var 

slussdatorerna, d.v.s. brandväggar, vars enda uppgift var att se till att inget 

läckte ur ur EcoSea. De övriga datorerna var specialdatorer som bestod av ett 

sammankopplade nätverk av FPGA:er var de som innehöll hela EcoSeas 

miljö. Iallfall den delen av EcoSea som inte var på vift. När de hade kommit 

ner till källargolvet sträckte sig Axel efter strömbrytaren för att tända ljuset, 

men hindrades av Renate. 

"Vänta med att tända tills jag har smugit fram en bit", viskade Renate, "på så 

vis kan jag kanske överraska banditen om han finns kvar. Räkna till tio innan 

-134- 


du tänder." 

Renate gick tyst på huk längre in i datorrummet och försvann in i mörkret ur 

synhåll för Axel. Han var inte nöjd med att de hade skilt sig åt, för nu fanns 

det risk för skräckfilmsscenariot. Han hoppades att han var hjälten iallafall. 

Efter att ha grubblat på detta en kort stund insåg han att han glömt att räkna, 

varpå han tände ljuset direkt. 

"Renate", ropade Axel försiktigt. 

"Ja, jag är här vid sluss 7. Ingen fara, datorrummet är tomt." 

Axel slutade att blunda och såg Renate stå mitt framför sluss 7 bara på ett 

längdhopprekordavstånd ifrån honom. 

"Är sluss 7 på?" 

"Japp, men inte länge till", sade Renate och tryckte på off-knappen varpå alla 

dess lysdioder slocknade och dess fläkt stannade. 

"Har verkligen någon varit här nere för fem minuters sedan och satt på 

slussen utan att vi har märkt det?" 

"Uppenbarligen", svarade Renate, "men jag förstår inte hur någon har tagit 

sig in och ut." 

"Inkräktaren kanske är kvar?", sade Axel. 

"Tror jag inte." 

"Han kanske är där inne", sade Axel och pekade mot en järndörr märkt 

"EcoSea 2". 

"Nej, dörren är låst och hel." 

Axel gick fram och kände på dörren. Den var mycket riktigt låst 

fortfarfarande. 

"Hur förövaren än kom in, så har han redan hunnit fly." 

"Okej", sade Renate, "då går vi upp och ringer kommissarie Koch igen." 

Axel vände sig om och såg en skugga på väggen. Han tog snabbt upp sitt 

paraply för att vara beredd att försvara sig. Skuggan rörde sig blixtsnabbt och 

tog även det upp ett avlångt vapen. 

"Renate, kolla skuggan. Någon är här!" 

"Axel, slappna av. Det är din egen skugga." 

Axel sänkte sitt paraply, vilket besvarades med en identisk manöver från 

skuggan. 

"Hoppsan", sade Axel och log generat. 

Kommissarie Koch var på plats trettio minuter senare. 

-135



"EcoSea attackerad av ARA", stod det med stor fetstil på Berliner 

Morgenposts förstasida. Där stod att läsa om hur ARA sedan länge planerat 

att slå hål på EcoSeas tank och de hade anfallit direkt efter invigningen. 

Läckan kan komma att förgifta hela världens datorer. Dessa nya uppgifter 

styrker också ryktet att ARA skulle ligga bakom den senaste tiden av 

skenande ROV:ar. Hela historien bekräftades med "Inga kommentarer"uttalanden 

från polis och personal på WeAreVR. Som signatur stod Gödel. 

Gödel lade tidningen åt sidan och lutade sig tillbaka mot bänken i busskuren. 

Han tog upp en halvdrucken glasflaska med Landliebemjölk ur sin bruna 

överrock och sörplade i sig mjölken så att det rann ner längs kinderna. Han 

torkade han sig om kinderna och blickade ut över den förbipasserande 

trafiken som stänkte vatten i stora kaskader när den for förbi i en aldrig 

sinande ström. Det gick inte att se vem som satt i bilarna eftersom regnet hela 

tiden smattrade mot rutorna och skapade en ogenomtränglig vattenridå. 

Vindrutetorkarna kämpade förgäves för att få bort allt fallande vatten. 

Lyckligtvis hade denna busshållplats ett skyddande tak så att Gödel kunde få 

lite respit från regnet som aldrig verkade vilja sluta. Det hade pågått i flera 

dagar nu, vilket gav Gödel en känsla av klaustrofobi. Vart han än gick hade 

han väggar av fallande regn runt omkring sig, vilket gjorde att allt blev 

jobbigt och blött. 

Farisch hade varit nöjd. Han hade för ett par sekunder glömt att vara konstlat 

snäll, utan blev helt ärligt mycket nöjd. Han hade inte undrat över vilka 

källor herr Gödel hade, eftersom det var "en hörnsten för demokratin att en 

journalist fritt kunde använda sig av vilka källor som helst". Så hade Farisch 

sagt iallafall. Herr Gödel var nöjd. Det var första gången på länge han hade 

haft den känslan och han hoppades att detta bara skulle vara början. Mycket 

mer skulle kunna skrivas om den här historien. Den här artikeln hade varit en 

så kallad "allmän översiktsberättelse", d.v.s. fritt efter vad journalisten själv 

trodde utan styrkande källor. Nästa artikel skulle han försöka få med lite 

fakta i. 


"Är du Johan El Bahraoui?", frågade kvinnan bakom disken vid ROVuthyrningsstationen 

vid Schillerkratern på månens solsida. Kvinnan befann 

-136- 


sig av praktiska skäl på jorden och hon var bara uppkopplad med Johan via 

en videoförbindelse, men för kunden, d.v.s. Johan, såg det ut som om hon 

verkligen befann sig i stationen. 

"Ja", svarade Johan. 

"Jag har ett skriftligt meddelande till dig som jag skulle läsa för dig: "Johan, 

hämta ett meddelande vid klippstenen vid Schillerkraterns kant." 

"Var ligger det?", frågade Johan. 

"Du ser det till vänster så fort du kommer utanför stationen." 

"Är inte de andra kvar?" 

"Nej, inte om du syftar på han som gav mig meddelandet. Jag tror att han 

sade att du var sen." 

"Jo, det är jag. Jag får väl gå upp dit och se om jag får något meddelande. 

Hur lång tid är det dit?" 

"Det tar bara två minuter att gå dit. Gå rakt till vänster när du kommer 

utanför stationen och sedan går du rakt mot stenen. Du ser den direkt." 

"Tack", sade Johan. 

"Men vänta, det står mer på meddelandet: procent, en tvåa, procent, ochtecken 

en sjua". 

"Ja, men det där är bara störningar som alltid fastnar på alla email nuförtiden 

av någon konstig anledning." 

"Ja, men jag måste läsa upp det för dig ändå av juridiska skäl. Annars kan du 

säga att du inte fick hela meddelandet. Få se nu, var jag var någonstans. Jo 

jag hade precis sagt och-tecken följt av en sjua. Meddelandet fortsätter med 

en tvåa, en trea, procenttecken..." 

Johan skakade på huvudet och styrde ROV:en ut ur stationen. Han tog direkt 

av till vänster och började gå mot kraterkanten. Direkt såg han stenen, precis 

som kvinnan bakom disken hade sagt. Det var mycket riktigt det enda stora 

klippblocket i närheten. Solen lös över den sterila månöknen samtidigt som 

himlen var full av stjärnor, mer än han någonsin hade sett förut. Vid 

horisonten syntes hans hem, jorden, som lyste som en blå liten kula. Där på 

den blåa planeten befann han sig nu, närmare bestämt i TU:s datasalar som 

hade blivit hans första tillflyktsort undan kommissarie Koch och hans 

kollegor. 

För varje steg han tog rev han upp damm som sakta sjönk tillbaka ner mot 

marken bara sakta som om han vore under vatten. Han kunde se spår av flera 

ROV:ar som hade passerat här före honom. Utan tvivel var detta ett populärt 

utflyktsmål, vilket hade skapat en väl upptrampad stig fram till kraterkanten. 

Det var lite annorlunda att styra en ROV på månen än vad det var att styra en 

ROV på jorden på grund av att tyngdkraften var lägre här. Om han tog ett 

steg för häftigt förvandlades steget till ett kort hopp, vilket var omöjligt på 

jorden med tanke på hur tunga ROV:ar normalt brukade vara. Johan försökte 

-137


ta så små steg att han inte hoppade eftersom han var rädd för att välta och bli 

tvungen att betala självrisken för att bli bärgad. Han grämde sig lite över att 

Lotus hade bestämt träff på månen. Det kunde inte finnas många 

mötesplatser i världen som var dyrare än den här. Skulle de fortsätta så här 

skulle de få sluta att försöka hitta källan på grund av akut pengabrist, vilket 

skulle vara lite pinsamt slut på deras hjältesaga. 

Väl uppe vid stenen intill kratermynningen tittade Johan sig omkring för att 

se ett meddelande, men han visste inte vad han skulle titta efter. Kratern 

öppnade sig som ett gigantiskt bottenlöst hål, vilket var en imponerande syn 

som fick Johan att förstå varför den var så välbesökt av turister. Lotus kunde 

ju inte rimligtvis ha slängt ner en lapp för kanten och be Johan hoppa efter. 

Det enda som han såg som avgjort var skapat av en mänsklig hand var själva 

stationen. Inte ens en annan ROV syntes till, utan han var helt ensam. Johan 

muttrade för sig själv något om att Lotus kunde gett kvinnan bakom disken 

meddelandet istället för att skinka iväg honom ut över månöknen för att leta 

efter hans mystiska meddelande. Medan han muttrade gick han runt stenen 

för att se om det fanns något på dess baksida. Varsamt satte han ner ROVfötterna 

i sanden för att vara säker på att han inte trampade på något som 

kunde få honom att trilla. Plötsligt insåg han att det stod skrivet något i 

sanden. I själva verket stod han mitt i meddelandet. Det stod "Johan, 

Bosn...bat, ingång D, sudda detta!". Tyvärr hade han sina båda fötter mitt 

emellan "Bosn" och "bat" vilket gjorde att han inte kunde läsa ut det helt, 

men han förstod att det hade stått "Bosnian Combat". Han skulle alltså gå 

tillbaka till databasen där de hade varit innan fast genom en annan ingång. 

Johan klampade runt i sanden tills hela meddelandet hade försvunnit och 

begav sig sedan tillbaka till stationen i rask takt. 

"Hittade du vad du sökte", sade kvinnan bakom disken. 

"Jodå", svarade Johan artigt och loggade ut så snart ROV:en var överlämnad. 

Johan loggade snabbt in på Bosnian Combat ingång D och dök upp i denna 

världen mitt i en skogsdunge. Dungen slutade bara ett paraolympiskt stenkast 

framför honom där ett öppet landskap tog vid som bredde ut sig ända bort till 

horisonten. Landskapet var dekorerat av bondgårdar och skogsdungar och 

skulle ha blivit en storsäljande tavla, om det inte vore för att konstsmaken 

hade ändrats sedan lång tid tillbaka. Detta landskap hade dock märkliga 

invånare. Ute på öppningen framför trädansamlingen där Johan låg och 

tryckte fanns en hord med elefantgrisar, en trettiotal vuxna djur med en 

handfull avkommor. De stod runt eller i en brun damm ur vilken de försökte 

dricka utan framgång. Johan insåg att den elefantgris som de hade jagat 

måste ha varit en unge, eftersom de äldre djuren var mer än dubbelt så höga. 

Det mest frapperande var att alla rörde sig i slow motion. De två små ungarna 

-138- 


som sprang fram och tillbaka och jagade varandra svävade i luften för varje 

språng de tog. Hela spektaklet fick det att se ut som en stilstudie i en 

naturfilm, fast här i tre dimensioner. När han skulle röra sig själv märkte han 

hur trögt det gick. Han själv var tydligen en del av slow motion världen. 

"Hej Johan", viskade Lotus, "vi var lite oroliga att du inte lyckats komma 

undan från kommissarie Koch." 

Johan hoppade till eftersom han inte hade lagt märke till Lotus som låg precis 

intill honom. Det var en viss fördröjning mellan det mentala hoppet och 

rycket i hans kropp, som när det väl kom gick drömskt långsamt som allt 

annat i den här miljön. Rösterna gick däremot inte långsamt som tur var. 

"Jodå jag hann undan men jag vet inte vart jag skall ta vägen nu." 

"Rör på dig hela tiden tills detta är över." 

"Ja men vart?" 

"Jag vill inget veta, det får du klara själv. Kom med här så går vi bort till de 

andra." 

Johan följde bakom Lotus som gick sakta och mjukt som en astronaut på 

månen bort till Tanja, Melanie och Jörn som satt och tittade ut på 

elefantgrisarna. 

"Hej Johan", viskade Tanja glatt. "Hittade du vårt meddelande?" 

"Jodå, efter ett tag, men inte förrän jag stod mitt uppe i meddelandet. Lotus, 

kan du inte använda billigare mötesplatser i fortsättningen? Jag ruinerar mig 

om vi skall träffas på månen." 

"Jo jag vet, det var lite överdrivet", sade Lotus, "det var därför vi inte kunde 

vänta på dig så länge heller. I fortsättningen tar vi billigare ställen. Men visst 

var det fräckt att vi skrev ett meddelande till dig i sanden på månen som du 

läste." 

"Jo det var fräckt, men en gång räcker." 

De stora elefantgrisarna gick sakta omkring och frustade. De var törstiga, 

men kunde trots vattnet i dammen inte stilla sin törst. En hona sprang i 

ultrarapid ut i sjön och sjönk ner helt och hållet, så att det såg ut som hon 

drunknade, men strax efter kom hon upp på andra sidan. Normalt sett hade 

hon drunknat, men den här världen var fanns inte döden till skillnad från 

källan där hon hade växt upp. Honan skakade på sig och en skur av 

vattendroppar sjönk sakta som fjädrar till marken. En stor hanne brölade ut 

sin ångest och fick sympatibröl från en annan hanne. 

"Vad är det med dem?", frågade Johan. 

"De har inte ätit eller druckit på länge", svarade Lotus, "därför har de panik. 

Trots att de numera finns i en miljö där döden inte längre finns så kämpar de 

instinktivt för att hitta något att äta och dricka. Den enda döden de kan 

uppleva är att bli dödade av någon och den enda födan de kan finna är genom 

att döda ett annat djur från samma källa." 

-139


"Var kommer dessa djur ifrån?", frågade Johan igen, "EcoSea är ju ett hav." 

"De kommer från ön mitt i EcoSea", svarade Lotus, "från paradisön." 

"Varför går allt så långsamt på denna databasen egentligen?", frågade Tanja. 

"Det är databasen som inte orkar med en hel flock av elefantgrisar. Allt går 

otroligt segt. EcoSea-djuren tar enormt med kraft eftersom var cell är en 

parallell process. I EcoSea är det okej, eftersom de kör med dynamisk 

omkonfigurerbar hårdvara så att alla processer kan köras parallellt, men detta 

är en vanlig databas där alla processer körs seriellt så det tar en evig tid. Ett 

EcoSea djur går an, men en hel flock är för mycket. Iallafall för denna 

databasen." 

"Men det är vackert när allt går så långsamt", sade Tanja, "det är som i en 

dröm." 

"Eller som i en schamporeklam", sade Melanie. 

"Var är griselefanten vi har följt efter?", frågade Johan. 

"Jag tror det är han där borta som står under sin mamma", svarade Tanja, 

"men jag är inte säker." 

"Jaha, vad gör vi nu då Lotus?", frågade Melanie. 

"Väntar." 

"På vad?" 

"På att flocken skall röra sig. Djuren har panik och letar desperat efter föda. 

Det ställe där det finns mest föda är vid källan. Så förhoppningsvis kommer 

deras letande att föra tillbaka dem till hem." 

"Det kan ju ta evigheter", påpekade Melanie. 

"Det kan ta tid ja, men har du något bättre förslag?" 

Melanie svarade inte utan tittade ut mot fältet. 

"Lotus", fortsatte hon, "varför måste vi vara så många för att följa till källan? 

Vi går ju bara i varandras hälar. En person kan ju klara av det här." 

"Stämmer. Hittills! Men längre fram kommer alla att behövas." 

"För vad?" 

"Jag vet inte, men alla kommer säkert att behövas. Skulle det bli att vi är för 

många till antalet så är det väl inte så farligt? Har du något bättre för dig än 

att rädda världen?" 

"Skall vi skrämma upp flocken så att de rör på sig?", frågade Jörn utan att 

vänta på någons svar. "Jag kan kuta ut över fältet och skrika: oooooaaaah!". 

"Tyst Jörn, du är för högljudd", sade Lotus. 

En hanne stannade upp efter att ha snappat upp Jörns tarzanläte. Han lyfte 

upp snabeln för att lukta, omedveten om att i denna världen fanns det inte 

mycket att lukta på. Han brölade, vilket gjorde de andra djuren i flocken 

nervösa. 

"Nej, då blir det bara som med det här elefantgrisbarnet vi har följt efter", 

sade Tanja. "Det är bättre att låta dem vandra någonstans och så följer vi efter 

-140- 


dem på avstånd." 

Ytterligare en hanne slöt upp vid den brölande hannens sida och tillsammans 

lunkade de sakta mot skogsbrynet. Deras snablar var uppsträckta som 

periskop som luktade efter fiender i omgivningen. De ställde sig båda precis 

vid skogsbrynet och tittade in i skogsdungen med sina jätteögon och lät 

snabeln lukta av omgivningen. Alla i gruppen tryckte sig mot marken för att 

undgå hannarnas blickar. Lotus som låg längst fram kunde sträcka ut handen 

och ta på ena hannens ben om han ville. Elefantgrisarna verkade vara mycket 

beroende av deras luktsinne. 

"Vad skall vi göra", viskade Tanja så svagt att det knappt gick att höra, "skall 

vi sticka?" 

"Ligg kvar", viskade Lotus till svar. 

Johan vände försiktigt sitt ansikte uppåt och såg hur ena hannens snabel stack 

fram över buskkanten. Strax fick den sällskap av den andra hannens snabel, 

som även den rörde sig av och an och försökte uppsnappa och förstå de 

obefintliga dofterna. 

Plötsligt hoppade något upp över Tanja och ut ur skogsbrynet och landade 

mitt emellan de två hannarna. Hoppet gick så långsamt att den såg ut att 

sväva i luften och ett tag undrade Johan om den någonsin skulle falla ner. Det 

var en brun liten apa som sprang vidare mellan hanarna bort från skogsbrynet 

mot resten av flocken. Den var bara en dryg meter hög och hade en tre 

gånger så lång svans som slutade i en hård klinga av ben. Dess svans böjde 

sig upp ovanför apans kropp likt en skorpion medan den sprang. Hannarna 

brölade varningsläten för att varna de andra i flocken och satte iväg efter för 

att jaga apan, som dock hade fått ett stort försprång. 

"Nu gäller det att vi hänger med", ropade Lotus. 

Han reste sig upp och hoppade mot ena hannen och lyckades få tag i svansen 

innan hannen började springa. Jörn fick tag i Lotus hand och tillsammans 

drogs de med iväg på släp. Hannen kände tyngden av främlingarna och 

började springa i sicksack för att kasta av sig sina angripare. 

Johan kom upp på benen försent och kunde bara stå och titta på hur hela 

flocken dundrande iväg som en gnuhjord bort från skogsgläntan och flydde 

ut i panik över de öppna fälten. Det var ett vackert skådespel eftersom allt 

gick så långsamt, ungefär som på TV när de visar en gepard springer ifatt en 

gnu i en dundrade flock. Hannen som inte blivit angripen av Lotus och Jörn 

försökte springa ifatt apan, men han var för långsam. Apdjuret närmade sig 

hastigt en elefantgrisunge som hade kommit lite bakom övriga flocken. Den 

hårda benklingan gungade när apan sprang. När elefantgrisen såg apdjuret 

vid sin sida girade den skarpt, men apan hängde med utan problem. 

Elefantgrisen girade igen, men den hade ingen chans. Apan lutade sin svans 

bort från sitt offer som om den spände en båge. Elefantgrisen sprang så fort 

-141


den kunde. Saliv rann ner för dess öppna flåsande mun och deras stora ögon 

tittade inte framåt utan åt sidan mot sin förövare. Apans benklingeförsedda 

svans for plötsligt med en snärt mot elefantgrisens hals, varpå benklingan 

kapade elefantgrisens huvud i ett enda hugg. Elefantgrisens kropp trillade 

ihop på marken i en livlös hög medan huvudet fortsatte att rulla runt några 

meter. Hannen som hade jagat apan kom ikapp och försökte ramma ungens 

baneman, men apan hoppade undan med smidiga rörelser. Hannen gjorde 

inget nytt försök utan sprang vidare efter sin flyende flock. Strax bakom 

passerade den siste hannen förbi med Lotus och Jörn som ofrivilliga 

passagerare. Lotus höll fortfarande hannen i svansen i ena handen och Jörn i 

andra handen. Jörn släpades med på rygg medan Lotus hängde mellan 

hannens skinkor, helt försvarslös om hannen skulle få 

matsmältningsproblem. 

"Är det inte farligt?", sade Tanja oroligt. 

"Nej, det kan ju inte göra ont." 

"Nej, men ändå..." 

Flocken fortsatte springa bort i fjärran. Kvar på öppningen vid sidan om sjön 

framför dem låg liket av ungen. Apan stod på kroppen och spejade runt för 

att se att ingen skulle försöka stjäla dess byte. När den förvissat sig om att 

ingen konkurrent fanns i närheten öppnade den sin mun och stack långsamt 

ut sin smala genomskinliga tunga. Tungan sträcktes ut en meter innan den 

nådde ungens blodiga hals, där huvudet nyss hade suttit. Den började suga 

upp elefantgrisens innehåll och en röd massa steg upp genom den 

genomskinliga tungan som om den vore ett sugrör. Ibland avbröts sugandet 

av att apan sprutade ut en brun vätska genom tungan som fick elefantgrisens 

kött att smälta. Några minuter senare fanns det bara kvar en tom hud på ett 

naket skelett. Allt innehåll var borta. Apan drog snabbt in tungan och stängde 

munnen. Den tittade runt om sig och noterade att kusten var klar för att gå 

rakt på efterrätten. Samma procedur upprepades med huvudet. 

"Det var det äckligaste jag har sett", sade Melanie. 

"Ja usch", sade Tanja och skakade på huvudet för att glömma vad hon nyss 

hade sett, "vad skall vi göra nu?" 

De tittade bort mot horisonten. Flocken syntes svagt långt bort fortfarande på 

väg bort i hög fart. 

"Det tar en evighet att hinna ifatt flocken", kommenterade Melanie. 

"Vi kan ju försöka gå in genom en annan ingång", föreslog Johan. 

"Det finns ju ingen karta över området. Vi har ingen aning om var de andra 

ingångarna finns", sade Tanja. 

"Jag tycker vi struntar i Jörn och Lotus", sade Melanie. 

"Äh, säger du bara för att du är bara trött på Lotus", sade Tanja. 

"Nej jag håller med Melanie", sade Johan. "Målet är att hitta källan och nu 

-142- 


har vi två spår att gå på, elefantgrisarna och apan. Nu har tiden kommit som 

Lotus antog skulle komma, när vi måste vara flera." 

"Precis", sade Melanie och log åt Tanja, "det var precis det jag menade." 

"Okej Johan, det låter väl som ett bra argument", sade Tanja, "men vi måste 

hitta någonstans att sova i natt. Du också Johan väl? Vi måste ju undvika 

kommissarie Koch tills detta är över." 

"Vad är klockan nu?" 

"Kvart över elva." 

"Jag tycker vi följer apan en timme till. Förhoppningsvis vill apan också vila 

någonstans, kanske har han ett bo eller någonting." 

"Okej Johan, men max en timme till, sedan måste vi hitta någonstans att 

sova. Vad säger du Melanie?" 

"Okej, en timme duger för mig." 

Apan stelnade till efter att ha slukat i sig efterrätten. 

"Den loggar ut", sade Melanie. 

Apan försvann. 

"Till vosm punkt com." 

"Efter honom!", ropade Tanja och blev den första som loggade ut ur denna 

långsamma drömlika värld. 


En osynlig skrikande varelse dök ner mot Renate, som förgäves försökte se 

några konturer av anfallaren. Det enda sättet på vilket hon kunde lokalisera 

varelsen var genom dess gälla skrik som skiftade tonhöjd och ljudstyrka efter 

varelsen känsloläge, men utan att någonsin ta en paus och bli tyst. Just nu var 

varelsen tydligen uppretad för av någon anledning dök den med ett högt gällt 

skrik rakt mot Renate, genom hennes virtuella kropp och ut genom hennes 

rygg där den återförenades bakom Renate med en grupp av gelikar som rörde 

sig och skrek i olika tonhöjder som en hysterisk getingsvärm. 

"Vad är det här sjuka skapelser?", frågade Renate häpet. 

"Vet inte. Enligt logfilerna har de inte varit på den här databasen mer än en 

halvtimme", svarade Axel. 

"Jag har aldrig sett osynliga varelser i en VR-miljö förut. Ingen kan väl ha 

programmerat något sådant? Det är ju helt meningslöst med osynliga VRmonster." 

"De måste komma från källan. De kan omöjligt ha kommit direkt från 

EcoSea för där kan inte varelser bli osynliga, miljön tillåter inte sådana 

-143


friheter." 

Renate och Axel befann sig i en VR-databas som bestod av ett rum vars ena 

sida utgjordes av ett enormt akvarieglas bakom vilket man kunde titta rakt in 

i EcoSea. De andra väggarna var fulla med information om EcoSeas arter, 

priser och olika dykutrustningar. Detta var en informationsdatabas där folk 

kunde logga upp sig gratis för förkovra sig och bli lockade att betala för ett 

riktigt dyk i EcoSea. 

En av gastarna flög in i Axels virtuella huvud och virvlade runt under några 

sekunder, vilket fick hans huvud att fyllas av isande gälla skrik. 

"Vad skall vi göra med dem?", frågade Axel. 

"Vi måste ta bort dem helt." 

"Skall jag släppa lös en vargflock på dem?" 

"Jag tror de är bättre att vi tar det manuellt. De här varelserna är nog så 

omgjorda av evolutionen att vargflocken inte skulle känna igen dem." 

Axel markerade klickade fram ett nytt fönster i VR-glasögonen. Han valde 

"Skrivbord" och fick upp en virtuell representation av en datorskärm med 

tangentbord som svävade i luften framför honom. Renate beväpnade sig på 

samma sätt som Axel och fick upp en datorskärm med tangentbord som 

svävade framför henne. 

"Okej Axel då börjar vi ta bort dem." 

Axel satte igång ett sökprogram som var mer generellt än vargflocken. Efter 

ett tag dök det upp "Adress $64.1E15-$62.9E15". Axel skrev "Erase" följt av 

adressområdet. När han tryckte på "enter" skrek hela svärmen av gastarna till. 

Tonhöjden var blev så hög att han kunde bara kommunicera med Renate 

genom kroppspråk trots att de bara stod en manslängd från varandra i den 

virtuella världen. Uppenbarligen hade några av gastarna blivit utrotade vilket 

hade fått de övriga varelserna att få panik. Det var ju helt klart nu iallafall att 

detta var digitala organismer och inte handgjorda program eftersom en 

programmerare troligtvis inte skulle bry sig om att lägga in en funktion där 

varelserna började skrika om de blev bortsuddade. Precis när skriandet 

verkade bedarra något skrek hela klungan till igen, efter att Renate hade 

lyckats utrota ytterligare några väsen. Nu kunde man höra att antalet varelser 

hade sjunkit och man kunde urskilja flera enskilda skrik istället för bara ett 

svärmsurrande. 

Axel och Renate kände samtidigt en hand på sin axel, vilket fick båda att 

hoppa till och snabbt riva av sig sina VR-glasögon. 

"Wow vad ni är spända!?", sade Klemens och tog snabbt bort sina händer 

från deras axlar som om de brändes. 

"Vad vill du? Vi håller på att ta bort inkräktare", sade Renate angelägen att 

snabbt gå tillbaka och avsluta jobbet. 

"Fräckt, men det kan ni göra sen. Hela världen är kontaminerad så ett par 

-144- 


program mer eller mindre." 

"Kom till sak Klemens är du schyst", sade Axel som också ville tillbaka och 

klara av de sista monstrena. 

"Jag ville bara säga att jag har gjort en mycket intressant upptäckt. Den där 

Lotus sond i sluss 4 har aldrig läckt ut ett enda program. Jag har gått igenom 

logfiler sedan EcoSea-premiären." 

"Ja men han satte in sonden tidigare." 

"Stämmer, men jag har hittat en mycket intressant sak. Sedan premiären har 

däremot sluss 7 läckt som ett såll." 

"Sluss 7?", sade Axel förvånat, "är du säker?" 

"Hundra! Uttrafiken är av en helt annan karaktär och mängd än de bilder vi 

har programmerat att skickas iväg när man använder dykutrustningarna." 

"Och vi som kollade hans sond hela tiden." 

"Precis, men det var troligtvis det han ville. Han skickade in en sond som 

skickade ut bilder så regelbundet att det upptäcktes direkt när vi gjorde en 

kontroll. På så vis hade vi all vår uppmärksamhet mot sluss 4 och hans sond, 

medan sluss 7 läckte som ett såll. Vi upptäckte ju endast av en slump att det 

var något problem med sluss 7 tack vare kunden som hade sett något blixtra 

till, men vi hade ingen aning att den läckte som ett såll. Vi trodde det var ett 

enstaka problem." 

"Irriterande kille den där Lotus", sade Axel och suckade. 

"Så det är därför som någon har brutit sig in två gånger och satt på just sluss 

7 eftersom det är den som läcker", sade Renate. 

"Precis." 

"Jag undrar varför han gör en sådan sak. Uppenbarligen vill han att EcoSea 

skall läcka, men varför?" 

"Det har jag också ett svar på", sade Klemens och slängde fram ett regnblött 

exemplar av dagens Berliner Morgenpost på bordet mellan Axel och Renate, 

som hade en stor rubrik på framsidan: "EcoSea stängd. Läcka befarad. ARA 

misstänks ligga bakom." 

"Jag har fått reda på av kommissarie Koch att Lotus har varit inne på förhör 

för länge sedan innan vi hade problem med EcoSea och då hade Koch insett 

att Lotus tillhörde ARA." 

"Verkligen irriterande kille", sade Axel, "det finns ju ingen annan anledning 

än ren jävelskap att göra något sådant." 

"Och uppmärksamhet", fyllde Renate i. 

"Var är Lotus? Vet polisen var han är någonstans?" 

"Enligt Koch hade de fått ett spår och de hoppas att strax kunna gripa 

honom." 

"Vi måste se till att dörren ner till källaren alltid står lås", sade Renate, "den 

jäkeln måste helt fräckt ha varit inne här igår och satt på datorn. Jag förstår 

-145


inte hur han kunde ta sig in." 

"Ingen aning. Han kan bara ha gått rakt in och ut om han känner till detta 

huset väl. Kanske med en ROV för säkerhets skull så att han kunder smita 

ifall han skulle bli fast." 

"Lotus verkar nästan övernaturlig. Han kan ta sig in i EcoSea hur lätt som 

helst och utan några spår ta sig in genom en låst dörr utan att vi inte ens hör 

någonting." 

"Låt oss ta de sista varelserna i infodatabasen nu Axel, så kan vi filosofera 

senare över Lotus över en kopp kaffe." 

"Okej", sade Axel utan någon större entusiasm eftersom han tyckte allt 

kändes så hopplöst. 

De satte på sig sina VR-glasögon och träffades inne i infobasen. Direkt slogs 

de av den totala tystnaden. Det fanns inte ett enda ljud i rummet och rummet 

var helt sterilt rent från organismer förutom en tjock fisk som sakta puttrade 

förbi på andra sidan akvarieglaset. Renate kollade snabbt igenom senaste 

aktiviteten i logfilerna. 

"De har flytt", konstaterade hon. 

"Synd att vi inte hann fullborda vår massaker", sade Axel. "Fast om 

varelserna är lite intelligenta kommer de att hålla sig ifrån vår databas och gå 

och terrorisera någon annan istället." 

"Tänk om de intelligentare än vi tror, då kanske vi får försvara oss mot dem 

nästa gång." 

"Hur skulle det gå till?", sade Axel, "skulle de hämnas på dig i en mörk gränd 

när du är på väg hem från jobbet?" 

Renate skrattade till över Axels scenario. 

"Nej, det tror jag inte. Jag sade så mest för att skrämma dig." 


"Välkommen till Virtual Objects Shopping Mall", stod det på skylten som 

hängde i taket ovanför dem. Under välkomstskylten hängde en mindre 

nyinsatt skylt med texten: "VOSM är försatt i konkurs. Konkursförvaltare är 

Johansson & Dernestam Advokatbyrå. Shoppingcentret är tillsvidare endast 

öppet för besök. Inköp är ej möjligt." De kunde välja att fortsätta genom 

någon av de två dörrarna framför dem, markerade "Office" respektive 

"Shopping Mall". 

"Här verkar ganska öde", sade Tanja. 

"Ett spökhus", sade Melanie. 

-146- 


"Skall vi dela upp oss? Jag tar kontoret och ni två shoppingcentret", sade 

Johan. 

"Men det är ju stängt", svarade Tanja. 

"Vi letar efter djur, inte efter kontorsarbetare. Jag kommer till er så fort jag 

har kollat." 

"Okej, men skynda dig. Jag tycker inte om att dela upp oss." 

Johan öppnade dörren som var markerad med "Office" och gick uppför 

trappan som ledde till kontoret. Kontoret visade sig, som väntat, vara helt 

öde. Precis innanför dörren fanns en lång receptionsdisk där personal innan 

konkursen tagit emot kunder som ville reklamera sina varor. Bakom disken 

fanns ett litet kontorslandskap med ett tiotal skrivbord. Johan undrade för sig 

själv om skrivborden hade haft någon funktion eller om det bara var för att ge 

ett seriöst intryck. På väggen fanns ett fönster, som vätte ut mot själva 

shoppingcentret, som låg en våning ned. Shoppingcentret var stort som en 

flyghangar med till synes oändligt antal gångar med olika objekt till salu. 

Likt ett möbelvaruhus var hyllorna sorterade efter kategori av VR-objekt, 

som man kunde köpa med sig hem till sin egen VR-miljö, allt från enklare 

modeller av växter, djur och människor till hus, bilar och ubåtar. Ju mer 

funktionalitet det var i objekten desto dyrare, men uppenbarligen ändå med 

för låg vinstmarginal eftersom shoppingcentret inte lyckats överleva på vad 

de sålde. Hela shoppinghangaren var tom på besökare så när som på två 

besökare, vilket var Tanja och Melanie. De hade precis kommit in genom 

ingången och gick försiktigt fram i mittkorridoren. 

"Kan jag hjälpa till?", sade någon i örat på Johan. 

Han vände sig om och fann sig stå näsa mot näsa med en kallt leende kvinna. 

Johan tog instinktivt ett steg baklänges av chocken att se hela sitt synfält tas 

upp av ett ansikte. När han backade bak mot väggen, följde kvinnan efter och 

hon stannade inte förrän hennes ansikte trycktes mot Johans på nytt. 

"Kan jag hjälpa till?", sade hon igen utan att ge vika på sitt leende. 

"Har inte ni stängt? Det stod en skylt där nere att..." 

"Kan jag hjälpa till?", repeterade hon på nytt. 

Johan pustade ut. Hon var tydligen ett program som hade tydligen hängt sig. 

Han gick fram mot disken med kvinnan efter sig bokstavligen i hälarna och 

lyckades efter lite möda hoppa upp på receptionsdisken och ner på andra 

sidan i kontorslandskapet. Receptionstanten blev kvar på diskens utsida. 

"Hennes program måste vara helt utflippat", tänkte Johan eftersom hon hade 

fastnat på receptionsdiskens utsida vilket väl knappast kunde var en 

receptionstants avsedda plats. Johan började gå omkring bland skrivborden 

för att se om han kunde hitta något av intresse, varpå receptionissan hela 

tiden följde med i Johans sidoförflyttningar men hela tiden på andra sidan 

disken. 

-147-


Längs väggarna fanns olika skärmar för att kunna söka efter och visa 

information under diskussioner med missnöjda kunder. Under skärmarna 

hängde VR-glasögon, med vilka man kunde göra rundvandringar i speciella 

områden i shoppingvaruhuset nedan. Anledningen till att man hade bemödat 

sig att skapa virtuella VR-glasögon var troligtvis bara för man skulle förstå 

när man bytte värld. Johan gick fram och tände ena skärmen och bläddrade 

igenom olika bilder och kom till slut fram till översiktsbilden över 

shoppingcentret, samma utsikten från fönstret. Nu hade tjejerna försvunnit in 

i någon av de många gångarna han inte kunde se härifrån. 

När han vände sig om befann han sig plötsligt öga mot öga mot apan. Den 

hängde upp och ner i sin svans med sitt ansikte i jämnhöjd med Johans. Apan 

väste som en katt och blottade sitt ljusröda tandlösa gap så att man kunde se 

änden av dess runda genomskinliga tunga. Johan stod stilla utan att röra sig 

som om han hade frusit fast. Apan släppte greppet med svansen och föll ner 

på skrivbordet under honom. Den landade nästan helt ljudlöst på alla fyra 

benen och ställde sig direkt som en skorpion med svansen i en båge över sin 

kropp. Mellan Johan och svansens benklinga var det bara en armslängd, 

vilket fick Johan att omedvetet hålla om sin hals som skydd. Apan väste till 

på nytt, varpå Johan sakta började backa ut mot utgången. Han lyckades 

fjärma sig två meter innan apan med ett språng hoppade till ett närmre 

skrivbord och åt därmed upp hela avståndet. Den väste återigen och började 

gunga med svansen i sidled likt en tennisspelare som väntar på att ta emot en 

serve. I det här fallet rörde sig snarare om att Johans huvud. Johan fortsatte 

att backa och kände plötsligt att han hade gått på något. Han förstod utan att 

vända sig om att det var disken. 

"Kan jag hjälpa till?", frågade kvinnan igen eftersom Johan återigen hade 

kommit innanför hennes räckvid. 

Apan vände sig mot kvinnan och väste till. Johan utnyttjade snabbt att apan 

släppte sin uppmärksamhet från honom och hoppade över disken. Han sprang 

snabbt nerför trappan och ut genom dörren. Väl ute i entrén lutade han sig 

mot kontorsdörren för att hindra att apan skulle kunna ta sig ut om den skulle 

försöka det. När han hade lugnat ner sig kände han att han var tvungen och 

gå på toaletten. Han lyfte av sig VR-glasögonen och kollade på datorsalens 

väggklocka och såg att den var lite i tolv på kvällen, vilket innebar att han 

suttit redan flera timmar här på TU. Regnet, som aldrig ville ta slut, 

smattrade mot källarfönstrena. Han låste skärmen och lämnade datorsalen. 

Efter ett snabbt toalettbesök skyndade han sig tillbaka till datorsalen. På 

vägen tittade han in i genom glasdörrarna till de övriga datasalarna och såg 

att det var ungefär halvfullt. Plötsligt såg han några personer som han kände 

väl igen. Han slog koden så att glasdörren öppnades med ett klick och gick 

bort till de två tjejer han såväl kände igen. Han lade en hand på varderas axel, 

-148- 


vilket resulterade i två kvinnliga gallskrik. Tanja och Melanie slet samtidigt 

av sig sina VR-glasögon. 

"Johan!", ropade Tanja överlyckligt och hoppade upp och kramade om 

honom. 

"Du hade väl inte behövt skrämmas", sade Melanie, "vi är tillräckligt 

uppspelta iallafall." 

"Valde du också att fly hit?", skrattade Tanja, "Sådant sammanträffande!" 

"Eller brist på fantasi", muttrade Melanie. 

"Jag satt i grannsalen här och fick syn på er när jag hade varit på toaletten." 

"Har du hittat något?" 

"Jag har hittat apan! Han var på kontoret och var ganska aggressiv." 

"Kan ni vara tysta?", frågade en fet kille med med stora tjocka glasögon och 

finnig panna. Jag håller på med ett program som skall vara klart tills 

imorgon." 

"Stressa inte upp dig killen", sade Melanie irriterat, "du har hela natten på 

dig. Kolla här vad vi har hittat Johan", fortsatte hon och räckte över sina VRglasögon. 

Killen hon hade snoppat av blev sur, men vågade inte säga 

någonting till svars. Han hämnades i smyg genom att döpa en av sina 

programvariabler till Idiot. 

Johan tog på sig glasögonen och fann sig stående i en av gångarna i 

shoppingcentret där temat tydligen var träd. På båda sidor hade han olika 

slags träd som fladdrade för en vind som kom från ingenstans. Det fanns 

ekar, bokar, björkar i stora och små storlekar och fantasiträd som blinkade, 

snurrade och julgranar som spelade julsånger. Dessutom fanns massvis 

tillvalsfunktioner som växande träd, årstidberoende träd, fallande grenar, frön 

som blev till nya träd. Allt var färdigprogrammerade VR-objekt som man 

kunde köpa hem till sin egen virtuella värld och det var inget speciellt med 

detta. Men ljudet var märkligt. Hela luften skrek, som av tusentals spöken 

som surrade runt. Ibland for en av de osynliga individerna tätt förbi så att det 

ringde i öronen. Johan kände hur det kröp inom honom av olust som ljuden 

framkallade. Han tog snabbt av sig glasögonen. 

"Vad kan det vara för något?" 

"Vi tror att det är något nytt slags djur, som har med EcoSea att göra." 

"Ytterligare en utvecklingslinje." 

"Varför tror ni det?" 

"Ingen programmerare skulle skapa helt osynliga VR-varelser. Hade det inte 

varit för deras kusliga ljud hade man aldrig märkt dem. Jag har svårt att tänka 

mig någon skulle lägga ner tid på att programmera något sådant och sedan 

slänga in det bland trädobjekten i ett kursat varuhus." 

"Det är sant." 

"Du kan väl komma in och sätta dig med oss", sade Tanja. 

-149


"Jag vet inte", svarade Johan eftertänksamt, "jag tror det är bäst att vi sticker 

härifrån." 

"Varför då?" 

"Vi är alla på flykt undan kommissarie Koch och vi har alla tre valt skolans 

datorsalar, vilket är det första stället man skulle gissa på. Kommissarie Koch 

kommer med all sannolikhet att genomsöka TU närsomhelst." 

"Vad skall vi ta vägen tycker du?", frågade Melanie. 

"Vi går till några telekiosker och loggar in oss därifrån. Bara så att vi inte är i 

vår institutions datorsalar. Vi kollar upp de här andarna och, sedan försöker 

vi hitta någonstans att sova." 

"Ute i regnet? protesterade Tanja. 

"Det är hytter Tanja, så man blir blöt", sade Melanie. "Jag tycker det låter 

okej, men vi kan inte hålla på för länge för jag börjar bli trött." 

De sprang ut i hällregnet till ett par telekiosker som låg på en mörk sidogata 

nära TU. Regnet hamrade skoningslöst på de paraplylösa ungdomarna och 

vätan trängde snabbt in genom kläderna. Genom en liten molnöppning 

sipprade månljuset fram, vilket fick Johan att tänka på att han suddade ut ett 

meddelande i månsanden för bara två och en halv timme sedan. Det regnade 

iallafall inte på månen. De kom fram till de fyra glaskabinerna som endast 

var svagt upplysta av en ensam gatlampa. Johan skyndade sig oartigt in i den 

första hytten för att komma undan regnet snabbt, men upptäckte till sitt 

förtret att den var vandaliserad. Melanie tog hytten bredvid, Tanja nästa och 

Johan fick ta den som befann sig längst in i gränden. Tanja räckte ut tungan 

åt Johan på skoj för att han hade fått springa längst i regnet. 

Ett par minuter senare stod de vid trädavdelningen inne i VOSM igen. Hela 

luften vibrerade av gälla skrik från ljudkällor som hela tiden rörde sig. 

"De verkar ha blivit mer aktiva nu", sade Melanie. 

Johan fick anstränga sig för att höra henne genom oväsendet eftersom 

skrikandet hade tilltagit sedan han var här för tio minuter sedan. Ju längre ner 

längs trädgången de kom desto mer tilltog frenesin i varelserna skrik. Även 

om man inte kunde förstå vad alla skrik betydde kunde man gissa sig till att 

organismerna inte tyckte om deras närvaro. Till slut stod de framför ett 

visningsbås som var stort som en fotoautomat i vilket man kunde gå in för att 

se olika hur det träd man valt gjorde sig som skog. Aktiviteten verkade ännu 

starkare inne i visningsbåset varför de med hjälp av kroppsspråk kom 

överens om att gå in. Tanja tog Johans hand och tillsammans gick de in i 

visningsbåset tätt följd av Melanie. Det nuvarande motivet i visningsbåset 

var uppenbarligen gran för de befann sig mitt i en tät skog av ståtliga gröna 

granar, något för stora för att kunna vara julgranar. De transparenta 

varelserna skrek hysteriskt. Det kändes som om de hade stigit in mitt deras 

getingbo. Det var omöjligt att särskilja enskilda individer i det kollektiva 

-150- 


skrikandet. Johan kände det som om hela hans kropp var uppfylld av dessa 

varelsers läten. Tanja höll för sina öronen i en ren reflex. 

Melanie slog plötsligt upp sina händer som hon försvarade sig mot någon 

som anföll henne. Johan skyndade bort till hennes sida och försökte putta 

bort den som anföll henne, men det fanns ingen där. Han slog med sina 

händer framför henne för att hjälpa henne, men lyckades bara träffa en 

grankvist, som tack vare snygg programmering knäcktes och dalade ner på 

marken. Melanie for baklänges av ett slag som verkade komma från 

ingenstans. Johan försökte skrika Melanies namn men ingenting kunde göra 

sig hört i denna världen i konkurrensen med varelsernas skrik. Melanie 

hängde livlös mot en osynlig vägg, vilket fick Johan att inse plötsligt att det 

måste givetvis vara någon i verkligheten som anföll henne. Innan han hann 

tänka tanken klart fick han ett slag rakt i ansiktet så att VR-glasögonen flög 

av honom och landade på kabingolvet samtidigt som han slog i sitt bakhuvud 

mot telekioskens glasdörr. På andra sidan telekioskens sönderslagna 

fönsterglas stod en ROV, fjolårets modell av koreanska Dae Go, och stirrade 

på honom. Regnet forsade ner över ROV:ens kropp och bildade små rännilar 

och dess videoögon pryddes med ständigt fler droppar, som tyvärr inte 

verkade påverka dess seende. Rutan dem emellan var krossad och glassplitter 

prydde kabinens golv. Regnet utnyttjade den nygjorda öppningen och stänkte 

in på Johan och kabingolvet. Johan såg på sin spegelbild i den ännu inte 

krossade delen av rutan hur blod rann ner från hans panna. ROV:en slog in 

ytterligare en hand genom det som var kvar av glasrutan och nytt glassplitter 

stänkte över Johan, som reflexmässigt höll upp armarna och samtidigt vällde 

mer regn in. ROV:en gick runt på sidan av telekiosken och krossade även 

detta glas i ett tredje slag riktat mot Johan, som lyckades undvika slaget 

genom att kasta sig baklänges mot glasdörren. Han böjde sig ner och ryckte 

med sig sina VR-glasögon samtidigt som han tryckte upp dörren med ryggen 

och backade ut ur telekiosken. Direkt kände han hur störtregnet vätte ner 

nacken och hur kalla droppar begav sig ner längs hans rygg. ROV:en stod på 

andra sidan med händerna halvt utsträckta som en brottare som är beredd att 

slänga sin motståndare till golvet. Den följde Johan rörelser i sidled för varje 

minsta rörelse varför Johan såg till att ha telekiosken dem emellan hela tiden. 

ROV:en lyfte plötsligt ansiktet upp mot regnhimlen och skriade med ett gällt 

ihållande läte, exakt samma läte som i shoppingcentret. Melanie hängde 

blodig och livlös mot en av telekioskens krossade glasrutor. Regnvattnet 

blandade sig upp mot Melanies blod och förde det vidare mot marken så att 

den splittrade glasrutan snabbt tvättades ren. Tanja stod fortfarande med VRglasögonen 

på sig och Johan hörde hur hon ropade Melanies namn. Johan tog 

ett par snabba steg till Tanjas hytt, slet upp kabindörren och drog ut henne så 

att VR-glasögonen slets av hennes ansikte och trillade ner på telekioskens 

-151


golv. Tanja skrek till men tystnade sekunden senare av chocken när ROV:en 

slog in ena handen genom sidorutan och missade Tanjas ansikte med bara 

några centimeter. Johan böjde sig snabbt ner och plockade upp Tanjas VRglasögon 

och sprang sedan snabbt iväg med Tanja på släp i handen. Tanja 

hade ännu inte förstått vad som höll på att hände. Hon skakade på huvudet 

för att bli av med de största glasbitarna i hennes hår. Plötsligt dök ytterligare 

två ROV:ar upp ur mörkret i den dåligt belysta gränden, varpå Johan och 

Tanja stannade tvärt mitt i en vattenpöl. Även de två nyanlända ROV:arna 

vara av märket Dae Go, fast billigare mindre modeller. Johan lade inte märke 

till hur hans skor fyllde med vatten genom de hål i sulan han borde ha lagat 

för länge sedan. En av de två nya ROV:arna gav upp ett läte som var något 

dovare än de skrik de hört i shoppingcentret. Den gamla ROV:en närmade 

sig dem sakta bakifrån och svarade med samma slags dova läte följt av två 

gälla skrik. De två nyanlända ROV:arna svarade med två gälla skrik och så 

började de sakta närma sig Tanja och Johan. 

"De håller på att omringa oss", sade Tanja förtvivlat. Hennes långa blonda 

hår låg blött slickat längs hennes kinder. 

Johan ryckte i en av de två portarna som framför dem. Den första var låst. 

Han testade den andra och den gick upp. Han tog Tanjas hand igen och 

tillsammans sprang de in på bakgården. ROV:arna skrek ett unisont gällt skri. 

Tanja slängde igen porten med vänsterhanden utan att stanna. Det fanns 

ingen utväg ut ur bakgården, men en källardörr stod på vid gavel och slog i 

vinden. De störtade ner för den lilla trappan och kastade sig in i den kolsvarta 

källaren och stängde dörren med en smäll. Precis när de kom in hörde de ljud 

av hur tunga fötter sakta kom in på bakgården. Johan och Tanja fortsatte 

längre in genom källaren fortfarande utan att tända ljuset. Johan råkade stöta 

till en cykel som trillade omkull med ett brak. De stannade till för att höra om 

ROV:arna hade hört dem. De hörde hur deras läten hade övergått till dovare 

kortare ljudstötar i olika toner, som om de kommunicerade, men de verkade 

inte ha hört cykeln trilla. Johan och Tanja gick sakta längre in källaren. De 

satte sig ner invid bortre hörnan och tryckte ihop sig och väntade. Johan höll 

ut sin ena arm om Tanja som svarade med att luta sitt våta ansikte mot hans 

bröst. Han kände hur hennes mage hoppade upp och ner av gråt. Johan tittade 

upp i taket och knep ihop ögonen och bad till en högre omänsklig makt att 

ROV:arna inte skulle hitta ner till källaren. I vad som verkade vara en evighet 

gick ROV:arna omkring på gården och letade efter sina offer. Johan kramade 

om Tanja så hårt han kunde. Efter ett tag kunde han inte höra deras läten 

längre och han kände sig lite hoppfullare. Men efter en kort stund hörde han 

tunga steg komma nerför källartrappan. Dörren öppnades och det ven som 

om av tvärdrag, när källardörren öppnades. I det svaga gatljuset såg han hur 

ROV:ens blöta metallskal glänste. Johan och Tanja tittade sig instinktivt 

-152- 


omkring efter en väg ut. ROV:en fick syn på dem tack vare deras hastiga 

huvudrörelser och började gå sakta mot dem. Johan och Tanja insåg snabbt 

att källaren var en återvändsgränd. 


"Okej pojkar och flickor, jag och professor Schröder tar över. Ni kan gå hem 

och lägga er", sade Klemens och ruskade sitt paraply för att den värsta vätan 

skulle gå bort. 

Det var Klemens och professorns tur att sitta nattpasset enligt deras rullande 

schema. 

"Var är professorn?", frågade Renate. 

"Han kommer väl närsomhelst", sade Klemens och slängde sig ner i stolen 

framför kontrollbordet. "Var inte oroliga jag tar över nu." 

"Ha det så kul i natt", sade Axel och klappade honom på axeln. 

Renate och Axel gick ut i korridoren och klädde på sig ytterkläderna. Innan 

de gick lutade de sig in och sade hej då till Klemens, som satt och spelade 

något gammalt datorspel där man styrde en rund glad ost i en labyrint där det 

gällde att äta kulor och fly från spöken. Han vinkade adjö med ena handen 

utan att vända sig om. 

Renate och Axel möttes av regnovädret när de steg ut, men båda var försedda 

med var sitt WeAreVR-paraply. I skenet av gatljuset såg Renate att sitt 

armbandsur visade att klockan var lite över ett på natten. Hon skildes från 

Axel som hade sin bil parkerad åt motsatt håll och började skynda sig nerför 

den tomma gatan. Gatlamporna speglade sig i det ständigt växande 

vattenpölarna. Förutom smattrade regnet mot hennes paraply var det tyst med 

endast avlägset trafiksurr. Hon drog in ett nytt andetag av den friska luften, 

som kändes ren och nytvättad tack vare regnet, även om den säkert innehöll 

samma komplicerade kemiska sammansättning som på dagen. Några 

sidogator längre ner för gatan passerade en bil förbi och skvätte upp vatten 

längs de tomma trottoarerna. Därefter blev det tyst igen så när som på 

regnljudet, vilket fick henne att inse hur ensam hon var i nattmörkret. Ett kort 

gällt skrik avbröt abrupt tystnaden men varade så kort tid att hon inte var 

säker på om hon verkligen hade hört något. Kanske var det bara ljudet av en 

bil som hade tvärnitat. Det hade kommit bara något kvarter bort, om det inte 

bara hade varit en inbillning. Hon ökade takten för att fortare komma fram 

till tryggheten och torrheten i bilen samtidigt som hon lyssnade spänt efter 

nya ljud. Hon vände sig om utan att sakta på farten för att se om någon var 

-153


bakom henne men allt hon såg var det fallande regnet. 

En likadant läte ljöd igen och denna gången varade det i några sekunder 

vilket var tillräckligt för att hon skulle förvissa sig om att det definitivt inte 

var en bromsande bil. Hon vände sig om för nu hade hon tydligt hört att 

ljudkällan kom bakom henne men hon kunde inte se något. Lätet besvarades 

snart av ett likadant läte framför henne. Plötsligt blev hon helt kall när hon 

insåg att hon kände igen lätet. Det var precis samma slags gälla skri som de 

osynliga varelserna de hade tagit bort tidigare under dagen från EcoSeas 

informationsdatabaser. Även om läten inte var samma kontinuerliga gälla 

skrik som när de hade genomfört sin massutrotning så var det samma typ av 

läten, bara att nu lät det mer kontrollerat, som om de kommunicerade med 

varandra. Nu var det kanske deras tur att ge sig ut på jakt, precis som hon 

hade sagt till Axel. Renate kände hur hon höll på att skrämma upp sig själv 

och slog bort hela tanken. Det var mörkt och hon var ensam i ett regnväder 

och hon höll bara på att stirra upp sig själv. Hon hade ställt bilen på andra 

gata till vänster och när hon skulle vara framme skulle hon köra iväg med 

radio påslagen och lyssna på tryggt nonsensbabbel på radion och slappna av. 

Det var ju så otroligt dumt att tro att de digitala organismerna hon hade 

försökt radera skulle komma ut i verkligheten och börja skrika och överfalla 

henne. Det var ju rent teoretiskt omöjligt! Hon var ju ingenjör i datorteknik 

och borde ju inse detta, tänkte hon och log för sig själv över hur naiv lite 

ensamhet och mörker kunde göra en. 

En ROV dök upp från en sidogata på andra sidan gatan. Det var en gammal 

grön terränggående ROV av det amerikanska märket Leap. Den gick med 

händerna höjda framför sig som om den var beredd för anfall. Den tittade på 

Renate en kort stund innan den skrek ett högt gällt ihållande skrik, som direkt 

följdes upp likt en vargs ylande av två avlägsna artfränder som befann sig 

någonstans bakom henne utom synhåll. Renate började instinktivt springa 

utan att bry sig om att hålla paraplyet upprätt. Regnet forsade nerför hennes 

ansikte, men hon brydde sig inte. Hon ville bara så fort som möjligt komma 

till bilen. När hon passerade förbi första sidogatan på vänster sida dök det 

upp ytterligare en ROV runt hörnan på bara en armlängds avstånd som 

stämde upp i samma skrikande kör som sina övriga flockmedlemmar. Renate 

fortsatte att springa rakt fram utan att se sig om. Hon trampade fel så att hon 

trillade och landade på alla fyra mitt i en vattenpöl, vilket fick händerna att 

dekoreras med skrubbsår. En bråkdel av en sekund senare var hon uppe på 

fötterna och for iväg som en dopad 100-meterslöpare, nu utan paraply. 

Hennes byxor var helt genomblöta och ena byxknät hade en reva. På nästa 

sidogata till vänster fanns räddningen, bilen. Hon girade snabbt runt 

husknuten och krockade med en varelse vilket fick henne att skrika till. 

Varelsen var en förvånad professor Schröder med en röd fläck på hans vita 

-154- 


skjorta som hade fått av Renates ena hands skrubbsår när de hade stött upp. 

"Vad står på Renate? Du är ju alldeles genomblöt." 

"Jag berättar i bilen. Hoppa in!", skrek Renate och följde sitt eget råd med 

utomordentlig snabbhet. 

När professor Schröder hade satt sig i bilen körde Renate iväg med en 

rivstart. Hon körde professorn via en omväg fram till WeAreVR:s 

kontorsbyggnad med vindrutetorkarna på full hastighet medan hon berättade 

lätt osammanhängande utan några andningspauser om vad hon hade upplevt. 

Ingenstans syntes några ROV:ar till. 


ROV:en närmade sig Tanja och Johan med långsamma, bestämda steg med 

dess blick fastlåst mot dem. Dess regnblöta metallskal glimmade i gatljuset 

som trängde in genom den öppna källardörren. Johan och Tanja höll hårt om 

varandra, men rörde sig inte efter som de vara paralyserade i brist på 

flyktväg. 

ROV:en stötte mot en cykel som stod i vägen varpå den trillade på cykeln 

intill vilket genererade en dominoeffekt som resulterade i att ett knippe 

cyklar föll till marken med ett metalliskt kabrak. 

"Helvetes skit", sade ROV:en. 

Johan och Tanja tittade förvånat upp på ROV:en. 

"Ja, ni får förlåta, men jag har precis lärt mig köra den här manicken och det 

går inte speciellt bra." 

Johan och Tanja fortsatte att glo förvånat, men sade fortfarande ingenting. 

"Ja, jag får kanske presentera mig. Jag heter Gödel, var inte oroliga jag är 

inte en av dem." 

"Vem är du då?", frågade Johan. 

"Jag är journalist för Morgenpost. Jag skriver om den här historien, förstår 

du." 

"Vilken historia?", sade Johan. 

"Gissa Johan, EcoSea-läckan förstås". Gödel harklade sig. 

"Hur vet du mitt namn?", frågade Johan. 

"Undersökande journalistik. Jag kan inte bara ditt namn utan även namnen på 

övriga som hjälper Lotus, d.v.s. Tanja bredvid dig, Melanie och Jörn." 

"Melanie, såg du Melanie?", frågade Tanja och snörvlade. 

"Jo jag såg henne. Det var folk som försökte få liv i henne." 

"Är hon död?", frågade Tanja bestört. 

-155


"Jag tror det tyvärr." 

Tanja gömde sitt ansikte i sina händer. Hennes kropp skakade medan hon 

snörvlade. 

"Och vad för projekt håller Lotus på med enligt dig?", frågade Johan irriterat. 

"Lotus är med i ARA och deras nya projekt är att sprida djuren från EcoSea 

över hela världen, vilket kommer bli deras största attentat någonsin. Hela 

världen kommer att skakas om. Allt i den löjliga kampen för att återförena 

Nordatlantis!" 

"Det där är skitsnack. Du har blivit matad av kommissarie Koch." 

"Ja, jag har pratat med Koch, liksom du. Det var så jag fick reda på att ni var 

inblandade. Men matad vet jag inte om jag har blivit. Vad är Lotus enligt dig 

då Johan? En frihetskämpe? Ett helgon?" 

"Nej, han är en kille som är ovanligt intresserad av datorer. Det är allt!" 

"Enligt Koch han han erkänt inblandning i Stalingradmassakern och att han 

är med i ARA. Och nu har han bevisligen tagit sig in i EcoSea och slagit hål 

på deras skydd." 

"Han har inte erkänt något, han har bara inte förnekat det. Det är en stor 

skillnad." 

"Hårklyveri. Fast det behöver vi inte diskutera. Vi skall ändå vandra samma 

väg ett tag." 

"Vadå?" 

"Lotus har gett er ett uppdrag eller hur? Vilket?" 

Johan tittade på Tanja som skakade lätt på huvudet som en signal till Johan 

att hålla tyst. 

"Jag skall inte säga till polisen och jag tillhör inte dem som jagade er nyss. 

Jag har följt er sedan ni kom ut från TU och bara iakttagit er för att se vad ni 

skulle göra." 

"Hur hittade du oss där?" 

"Pja, jag tänkte bara att om ni är riktiga amatörer så sticker ni till er skola. 

Och det stämde ju." 

"Jag visste det", sade Johan, "har kommissarie Koch sett oss också?" 

"Vet inte, men han är inte så snabb Koch så det är möjligt att ni har klarat er. 

Iallafall tillsvidare." 

"Lätta nu era hjärtan. Lita på mig." 

"Vi måste hitta källan utanför EcoSea", sade Tanja, "så enkelt är det. För att 

få slut på eländet." 

"Och när ni hittar den, vad gör ni då?" 

"Då skall vi utrota dem." 

"Har han uttryckligen sagt det?" 

"Nej, men det är ju givet." 

Gödel rosslade med halsen igen upprepade gånger som om han hade något i 

-156- 


halsen som han inte fick upp. Tanja grimaserade äcklat av Gödels 

halsproblem. 

"Så, Lotus ber er leta upp basen fastän han själv troligtvis vet var den ligger", 

fortsatte Gödel efter han hade fått kontroll över halsen igen. "Sedan skiljs ni 

åt och ni upptäcks direkt. Jag tror att Lotus använder er till något, men jag 

kan inte förstå vad." 

"Tro vad du vill", sade Johan. 

"Jag vill följa med er och hjälpa er." 

"Varför skall du hjälpa oss om du inte tror på oss?" 

"Vad som än kommer hända så kommer ni att skapa en bra story. Det är allt 

jag bryr mig om. Och ju längre ni kommer mot ert mål desto mer finns det att 

skriva om." 

"Om ni då visar er hjälpa fel sida?" 

"Det skiter jag i. Jag kan väl få vara lika godtrogna som er?" 

"Vad du är cynisk", sade Tanja. 

"Man blir cynisk där jag har varit de senaste åren. Så, är vi ett team?" 

Tanja tittade skeptiskt på Johan. Johan ryckte på axlarna. 

"Kom igen var inte så förnäma i er lilla klubb. Jag kan hjälpa er ekonomiskt 

så att ni kan äta er mätta under er flykt utan att använda era egna kontokort." 

"Vi kan använda våra egna kort", svarade Johan. 

"Det är helt uteslutet Johan. Om du hade kollat lite mer deckare det senaste 

åren så hade du vetat att det är rutin att spåra korten. Så fort ni använder 

kortet kommer ni bli gripna." 

Johan nickade, det var givetvis sant det som herr Gödel sade. Iallafall så var 

det mycket riktigt en etablerad TV-deckarsanning, av samma slag som att 

nästan alla mord var svårknäckta tankenötter och inte bara ett tragiska 

familjedraman. 

"Okej då", sade Tanja, "du får vara med." 

"Bra, vad sägs om träff i varuhuset klockan tre imorgon." 

"Tillbaka dit! Aldrig i hela livet", sade Tanja. 

"Ni måste tillbaka dit. Där fanns intelligenta djur i mängder. Det måste vara 

vägen till källan." 

"Jo han har nog tyvärr rätt Tanja", sade Johan. 

Tanja skakade på huvudet. Inte för att hon var av annan uppfattning utan för 

att hon inte tyckte om tanken att gå tillbaka dit. 

"Vi ses tre imorgon", sade Johan. 

"Bra, nu drar jag. Två råd: sov här till gryningen och lämna Berlin imorgon. 

Lifta det är det säkraste." 

"Varför lifta, jag har aldrig liftat förut", sade Johan. 

"Polisen kollar alla transportmedel i jakten efter er och Lotus. Lifta är det 

enda ni kan göra. Om ni använder era kort åker ni ju fast." 

-157


"Ja men skulle inte du hjälpa oss med ditt kontokort?" 

"Jag skall hjälpa er, men inte med mitt kontokort. Annars kommer jag åka 

fast i efterhand för medhjälp. Jag tänkte hjälpa er med kontanter. Men det får 

vi ta senare." 

"Vilken stor hjälp!", sade Tanja sarkastiskt. 

"Vänta jag har fått ett felmeddelande", sade Gödel som inte låtsades om som 

om han hade hört Tanja, "men det är nog ingen fara. Den här maskinen skall 

vara kraschsäker." 

"Vad är det för felmeddelande?", frågade Johan. 

"Fatal Error 1313, men det står att jag bara behöver klicka på Ignoreraknappen 

för att gå vidare så det är ingen fara." 

"Du kan ju alltid försöka", sade Johan och skadeglatt och tittade på Tanja. 

"Det händer inget om jag klickar på Ignorera", sade Gödel besviket. 

"Hej då Gödel", sade Johan. 

"Nej, vi skall inte skiljas än", sade Gödel. "Det är ingen fara, jag skall bara 

klicka på ignorera en gång till så fixar det sig. Tredje gången gilt som man 

brukar säga." 

Tredje klickförsöket fick ROV:ens styrprogram att krascha. ROV:en fastnade 

i en pose och blev stel som en staty. 

"Där försvann Gödel", sade Johan roat. 

"Är det inte farligt med att ha en ROV här", sade Tanja, "om några av de där 

skrikande gastarna tar över kontrollen av den?" 

"Nej det är ingen fara. Gastarna är blinda i vår värld. Man måste vara 

inloggad för att de skall känna av vår existens." 

"Jag litar förresten inte på herr Gödel", sade Tanja. 

"Jag litar inte på någon", svarade Johan. 


"Vad har vi att gå på för att hitta förövarna?", frågade kommissarie Koch 

assistent Gertner. 

"Ja, vad har vi att gå på egentligen?" 

"Svara på min fråga Gertner!" 

"Jo, vi vet att alla tre stod vid telekioskerna och var inloggade på samma 

konkursade databas, VOSM. när de blev anfallna. Ingen hade hunnit logga 

ut. VR-glasögonen hängde och dinglade fortfarande uppkopplade till basen. 

Melanie Heinze hade troligtvis först blivit anfallen, medan Johan El Bahraoui 

och Tanja Kaldenhoff lyckades komma undan." 

-158- 


"Har ni undersökt basen?" 

"Om vi har undersökt basen? Ja det har vi! Det är ett märkligt ställe, till och 

med lite obehagligt. Det är helt ett öde, så när som vid avdelningen där man 

kan köpa hem olika trädsorter till sin egen virtuella bas. Det går knappt att 

beskriva. Det är som tusentals gastar som flyger runt i luften och stönar, 

pustar och skriker. Rena skräckfilmen." 

"Är det djur från EcoSea?" 

"Ja det är nog djur från EcoSea. De är helt malplacerade där de är nu iallafall. 

Jag menar, varför programmera in spöken i ett varuhus som har gått i 

konkurs? Det måste vara EcoSea-djur." 

Kommissarie Koch nickade sakta medan han tänkte. 

"Var är de två ungdomarna nu?" 

"Vet inte, men vi har satt upp detektionsbojar överallt och dessutom har vi 

skickat ut en efterlysning av dem. De kan inte lämna Berlin." 

"Bra jobbat Gertner. När ni får fast dem, vill jag omedelbart utan dröjsmål 

träffa ungdomarna inne i varuhusbasen." 

"Skall bli", sade assistenten och sken upp som en sol. Det var första gången 

han hade fått beröm av kommissarien. 

"Då är vi klara, om inte du har något mer att tillägga." 

"Det har jag kommissarien! Jag har sparat det stora till sist. Vi har hittat 

Lotus! Spanare bevakar honom just nu." 

"Va? Var är han?" 

"Han är på sitt studentrum i Zehlendorf. Han har tydligen varit hemma hela 

tiden. Han har aldrig rymt!" 


Hjulen skrek när regionaltåget gick in i kurvan, men upphörde så fort de kom 

ut på raksträckan igen. För Johan var det ett tryggt hemtamt ljud och han 

somnade om direkt och vaknade inte förrän nästa gång tåget stannade. Han 

tittade ut genom det regnblöta fönstret och såg en skylt som det stod 

"RehbrŸcke" på. De skulle några stationer till. Tanja verkade sova 

fortfarande. Johan lutade sig tillbaka och stängde ögonen för att försöka få 

några minuters sömn till. Det hade inte blivit mycket sömn i cykelgaraget 

under natten. Tanja hade gråtit över Melanie och Johan hade försökt trösta 

henne. Senare hade Tanja somnat in mot hans bröst. Han gillade att hålla om 

henne, den vackraste skapelsen på jorden. Så hade han suttit och tittat ut i 

mörkret och tänkt medan Tanja hade andats djupt. Då och då hade hon ryckt 

-159-


till som om hon drömde obehagliga drömmar. Han hade betraktat Gödels 

kraschade ROV som hade fastnat bredvid dem i en fryst ställning likt en 

grekisk diskuskastare. Han hade tänkt på Tanja, på hur Melanies föräldrar 

skulle ta den tråkiga nyheten, vad Lotus egentligen ville, hur mycket Jörn 

visste, om han kunde lita på Gödel, om det inte skulle gå till kommissarie 

Koch, vad de skulle göra när de kom till källan, om de kom till källan... 

Tankarna hade cirklat runt och han hade blivit allt tröttare. Plötsligt hade 

Tanja väckt honom och då var det redan morgon. De hade gått iväg till Ubahnstationen 

vid Ernst Reuter Platz och efter lite byten hade de hamnat på 

regionaltåget. 

Vid Michendorf steg de av och hoppade på bussen mitt emot stationen som 

tog dem till raststället vid ringmotorvägen Berliner Ring. När de steg av, 

lyfte busschauffören sin telefon: 

"Polisen? Jo, jag har en anmälan att göra", sade han medan han körde vidare. 

Johan och Tanja ställde sig sist på raststället och började visa sina tummar 

för de bilar som lämnade raststället och körde på motorvägen. Regnet öste 

ner fortfarande och Johan förbannade sig själv att han fortfarande inte haft tid 

att köpa ett paraply. 

En strid strömmen av bilar dånade ute på den blöta motorvägen i 

morgontrafiken. Motorljudet blandades med det sköljande ljudet av vattnet 

som slungades upp av hjulen och rensade underredena. Efter tjugo minuter 

stannade en bil. Johan hoppade över en vattenpöl och öppnade 

passagerardörren. 

"Skall ni mot Hannover eller Kassel?" 

"Visst, hoppa in bara", sade föraren utan att ens titta åt Johans håll. 

Man kunde inte ens se förarens nacke eftersom den doldes av mössan han 

hade på sig. Johan hoppade in i framsätet och Tanja hoppade in där bak. 

"Skall ni mot Hannover?", frågade Johan återigen när han var inne i bilen och 

hade stängt dörren. Alla bildörrar låstes centralt. Mannen vände sig mot de 

båda resenärerna så att hans ansikte blottades, vilket fick Tanja att börja 

skrika och Johan höjde sina armar i skydd. Det var en ROV. 

"Lugn, lugn. Jag är assistent Gertner, det är ingen fara. Jag hämtar in er till 

stationen. Vi vill prata med er och ger er skydd." 

Johan slappnade av och accepterade direkt situationen. Nu behövde de inte 

fly längre och det var lika bra det. En sten hade lättat från hans hjärta. Han 

tittade på Tanja och tog hennes hand. Hon log och såg ut som om hon kände 

sig lika lättad som Johan. 

"Kan man få en kaffe på stationen?", frågade Johan. 

"Jajamensann. När vi kommer fram lovar jag att fixa kaffe och bullar åt er 

båda så att ni kan äta frukost. Och så skall jag fixa en stor handduk ni kan 

torka er med." 

-160- 


Assistent Gertner tryckte ner gaspedalen och bilen satte sig i rörelse. De 

accelererade ut på motorvägen med vindrutetorkarna påslagna. 

"Kommissarie Koch vill prata med er nu direkt. Han har frågor som han 

måste ha svar på så fort som möjligt. Har ni egna VR-glasögon med er?" 

"Ja", svarade Johan. 

"Koppla in er i jacken framför er", sade Gertner. 

"Är det inte lite farligt att köra en bil med en ROV?", frågade Johan. 

"Nej då", sade Gertner, "det är ingen fara. Vi inom polisen har bara 

kraschsäkra ROV:ar. Det är kan inte bli fel!" 

"Säger de som sålt dem till er det?", sade Johan skeptiskt. 

"Ja, vi har garanti på det. Och dessutom säger kommissarie Koch det och han 

är mycket kunnig när det gäller sådant. Dessutom har vi en hundra procent 

felfri brandvägg som gör att det är omöjligt för någon annan att ta sig in på 

polisens datorsystem. Så inga problem kan uppstå med våra ROV:ar." 

"Mycket trovärdigt", muttrade Johan, "litar du så blint på kommissarie 

Koch?" 

"Inte blint", sade assistent Gertner, "men jag respekterar honom för hans 

kunskap." 

"Tycker du inte han är lite svår att ha att göra med?", frågade Johan. 

"Jag förstår vad du menar", sade Gertner och gjorde en paus, "Han vill jobba 

med självständiga människor samtidigt som han vägrar att kompromissa. Jo, 

ibland kan det vara lite svårt". 

"Han verkar lite för bestämd tycker jag", sade Johan och förvånades över 

assistent Gertners öppenhjärtlighet över samarbetsproblemen med 

kommissarie Koch. Uppenbarligen var det något som jäste inom honom och 

troligtvis hade han ingen att vädra sina tankar med. "Var skall vi träffa 

honom?" 

Gertner blinkade vänster och körde ut i vänsterfilen. 

"Där ni var igår, i varuhuset." 

Johan kände hur det högg till i honom. Han ville inte uppleva vad han hade 

varit med om en gång till. 

"Jag går inte in där en gång till", sade Tanja. 

"Inte jag heller", sade Johan uppgivet eftersom han anande att han skulle göra 

det iallafall. 

"Jag är ledsen men ni måste. Kommissarie Koch är redan där och väntar. Var 

inte rädda, ni sitter i en polisbil. Ingenting kan hända." 

Johan tittade på Tanja och ryckte på axlarna. 

"Det är vansinne", sade Tanja. 

Johan nickade, men tog på sig sina VR-glasögon iallafall. Han pekade så att 

han fick fram det virtuella skrivbordet med tangentbord och skärm. Han 

knackade in adressen till "Virtual Object Shopping Mall" och sekunden 

-161-


senare stod han i entrén med Tanja vid sin sida. Framför sig var de två 

ingångarna, en till kontoret och en till varuhuset och mittemellan dessa dörrar 

stod kommissarie Koch. 

"Hej Johan och Tanja", sade Koch, "hur mår ni?" 

Svaret blev något ohörbart mummel. 

"Okej, jag förstår om ni tycker det är obehagligt här, men jag skulle vilja 

ställa några frågor och få svar så fort som möjligt. Vi jobbar som ni vet 

ganska hårt mot tiden. Ju fortare vi får tag i Lotus desto bättre. Första och 

främst, var det vid trädgången ni var igår kväll?" 

Tanja och Johan nickade. 

"Bra, följ med mig", sade Koch och gick in i shoppingcentret. 

Johan och Tanja gav varandra en blick innan de gick med in. Koch gick raskt 

fram till trädgångens början. Där väntade Koch på att Tanja och Johan skulle 

komma ifatt. De osynliga virvlande väsena var fortfarande där. Ju närmre 

visningsbåset i trädgången de kom desto intensivare blev varelsernas 

aktivitet. Koch gick två steg framför Johan och Tanja som skyndade efter så 

långsamt de kunde. Johan tittade sig omkring hela tiden för att försöka 

överblicka läget. Plötsligt såg han apan uppe i fönstret till kontoret. Svansen 

vaggade sakta ovanför den och han släppte dem inte med blicken. 

"Hände allt här?", frågade Koch och pekade bort mot visningsbåset längre 

upp i trädgången. 

"Ja, i visningsbåset ja", svarade Tanja. 

"Okej, då går vi dit." 

Deras osynliga värdar surrade omkring om dem i luften allt mer intensivt för 

att visa hur objudna de nya gästerna var. Koch blev genomflugen av en 

transparent ilsken varelse, vilket fick Koch att sakta av i gångtempot. Han 

vände sig om och tittade på Johan och eftersom gastarna inte längre gick att 

överrösta gjorde han dykartecknet för "okej". Johan svarade med samma 

okej-tecken varpå Koch fortsatte att gå. Johan tittade bakåt. Tanja skakade 

oavbrutet på huvudet. Hon tyckte inte om det här. Koch nådde fram till 

ingången till visningsbåset och väntade in de båda andra. Varelserna var lika 

frenetiska som en bisvärm kring en biodlare, när Koch tog steget in. Johan 

tog Tanjas hand och de följde efter, varpå de hamnade mitt i samma täta 

granskog igen. Gastarna skrek hysterisk som en alarmsignal för att tala om 

för varandra att inkräktare hade tagit sig in. Man behövde de inte vara 

speciellt perceptiv för att inse att deras närvaro var starkt oönskad. En ström 

av gastar flög igenom Johan och ut genom ryggen. Tanja ryckte i Johans arm 

för att de skulle gå ut. Plötsligt såg hon hur Johan ryckte till som av ett slag 

från en osynlig arm. Sedan följt av en till så att han hoppade bakåt. Tanja slet 

av sig sina VR-glasögon. ROV:en som precis hade varit styrd av assistent 

Gertner hade vridit sig mot Johan i framsätet och slog honom med sina 

-162- 


stålarmar medan den skriade gällt. Tanja kastade sig mot ROV:en bakifrån 

och försökte dra bakåt dess huvud. ROV:en släppte uppmärksamheten från 

Johan och började slå vilt med sina armar över sitt huvud för att träffa Tanja. 

Den förarlösa bilen gled ut mot stålräcket i mitten och gned sig mot 

järnräcket under ett femtiotal meter så att det gnisslade metalliskt. ROV:en 

fick tag i Tanjas hår och slet bort en tuss och Tanja skrek till. Johan kastade 

sig mot ROV:en men fick ett direkt ett slag i ansiktet så att hans näsa började 

rinna blod som en vattenkran. Bilen stötte i stålräcket ytterligare en gång. 

Tanja sparkade till ROV:en i huvudet, vilket fick ROV:en att vända sig om 

och intressera sig mer för Tanja. Bilen gled över till högerfilen och fastnade i 

en Volkswagen Golf. Golfen trycktes alltmer ut mot vägrenen. Föraren, en 

gammal man, tvärbromsade precis som Golfens högra framhjul hade kommit 

utanför asfalten, vilket fick bilen att sladda runt ut ett halvt varv med nosen i 

motsatt körriktning. Innan den helt hade stannat körde en Saab rakt in i 

Golfens front, vilket fick Golfen att slungas baklänges ut i diket, medan 

Saabens front knycklades ihop och blev stående mitt på vägbanan. Sekunden 

efter körde en bil in i Saabens bak. 

ROV:en fick tag i Tanjas ben med ena handen och drog henne mot sig medan 

Tanja skrek och sparkade. ROV:en försökte få ett andra grepp om hennes ben 

med dess lediga hand, men hade problem att få grepp på grund av Tanjas 

bensparkar. Johan verkade medvetslös där han låg med huvudet mot 

fönsterrutan. Blod rann ut från hans näsa ner längs rutan. Bilen for fram i full 

fart på vägrenen. ROV:en sträckte på sig för att komma åt Tanjas huvud. När 

den sträckte på sig tog den spjärn mot gaspedalen, varpå bilen accelererade. 

De körde förbi bil efter bil på insidan och alla passagerare tittade lika häpna 

på aktiviteten i bilen som svischade förbi dem på vägrenen. ROV:en fick tag 

i Tanjas arm. 

"Johan dra i bromsen." 

Johan hörde vad Tanjas sade genom ett töcken. Han var svårt slagen och 

kände det som han höll på att tappa medvetandet, men än var han inte helt 

borta. Bilen började glida sakta åt vänster, så att den gradvis började lämna 

vägrenen och ta sig upp mot den långsamma körfilen. Mätaren visade 160 

km/h. Tanja fick loss ena benet och sparkade ROV:en i huvudet. Huvudet 

rekylerade bakåt, men ROV:en släppte inte greppet om hennes tröja. Hon 

sparkade ROV:en ytterligare en gång varpå huvudet återigen rekylerade 

bakåt men fortfarande utan att den släppte greppet om hennes ben. ROV:en 

försökte lyfta sig från sitt säte och gå bak till Tanja. Den råkade slå till ena 

spaken vid ratten så att vindrutetorkaren stannade. Snabbt blev det omöjligt 

att se någonting ut genom framrutan. 

"Johan bromsa", skrek Tanja igen. 

Bilen passerade förbi på insidan av en Renault. Den civila polisbilen gled allt 

-163


närmre Renaulten i sidled. Johan kämpade sig upp ur sitt töcken och letade 

efter handbromsen. ROV:en tryckte sig igenom mellan sätena och kunde med 

ens komma åt bättre för att förgöra sin fiende. Han fick snabbt ett grepp om 

Tanjas hals. Föraren i Renaulten insåg att deras bil närmade sig i sidled och 

saktade farten. ROV:en slog Tanjas huvud mot sätet med handen greppad om 

hennes hals och Tanja kände hur hon fick svårt att andas. ROV:en lyfte andra 

handen för att krossa Tanjas ansikte, varpå Tanja skrek och höll om den enda 

lediga armen som skydd. Samtidigt drog Johan handbromsen. Bilen började 

bromsa med ett skri och svävnge över högerfilen och in i vänsterfilen. 

Renaulten tvärnitade och undkom att bli träffad, men en röd Porsche som 

höll på att köra om Renaulten hann inte reagera på polisbilen som plötsligt 

dök upp från sidan som en projektil. Porschen körde rakt in dem med 

våldsam hastighet och dess förare for ut som en missil genom framrutan. 

Polisbilen började snurra runt medan den tomma Porschen gled upp på 

mitträcket, reste sig och vällte upp och ner. Den fortsatte ett trettiotal meter 

längs vägbanan på taket innan den stannade. Polisbilen fortsatte att rulla flera 

varv innan även den hamnade på taket. 

Tanja låg på rygg med ROV:ens överkropp ovanför sig. Den var orörlig 

eftersom kommunikationsutrustningen i bilen var söndermosad. Tanja var 

fastklämd under den, men hon lyckades med en sista kraftsamling välta över 

ROV:en vid hennes sida så att hon blev fri. Hon ålade sig ut genom den 

sönderslagna bakrutan ut på den våta asfalten. När hon kom ut reste hon sig 

upp och tittade på sig själv. Hennes byxor var sönderrivna. Benen värkte, 

men verkade vara hela. Hela hennes höger arm droppade av blod, som snabbt 

sköljdes ren av regnet. Hon måste ha skurit sig, men hon hade inget märkt. 

Tanja gick runt bilen till passagerarsätet. 

"Johan! Johan hur är det?", skrek hon och lade sig ner på marken och tittade 

in. 

Johan verkade inte vara vid medvetande. Hans ansikte var uppsvullet av alla 

slag han hade fått från ROV:en. Han var nerblödd av näsblod längs kinderna 

ner på kläderna. Hans kropp hängde upp och ner i säkerhetsbältet och 

huvudet tyngde mot taket. Johan mumlade något svagt så att det inte gick att 

höra. 

"Johan, du måste ut ur bilen." 

Tanja började slita i Johan och försökte få honom genom passagerarfönstret, 

men det var hopplöst, eftersom säkerhetsbältet höll honom fast. 

"Johan knäpp av dig säkerhetsbältet!" 

Johan mumlade till svar. 

"Nu Johan! Knäpp av dig säkerhetsbältet! Nu!", skrek Tanja. 

Johan grymtade hela tiden med sina ögon slutna. Han fumlade med handen 

längs sitt vänsterben. Han hittade knappen för att lösgöra säkerhetsbältet och 

-164- 


tryckte varpå bältet släppte och han trillade ner på taket. Tanja böjde sig in 

och slet tag i Johans axlar och drog ut honom. Hon bytte grepp till midjan 

och drog ut honom helt. Johan öppnade ögonen när regnet träffade hans 

ansikte. 

"Jag har ont i huvudet", sade han, "och jag mår illa." 

"Kan du röra på dina ben och armar?" 

Johan försökte med långsamma rörelser. Det gick. 

"Okej res dig Johan, vi måste sticka innan polisen kommer. Vi överlever inte 

deras skydd." 

Tanja stoppade in sina armar under Johans armhålor och lyfte upp honom på 

fötter. Han stod lite ostabil och tog sig för huvudet med båda händerna, varpå 

håret blev fläckigt av blod. Regnet fick honom att kvickna till fort, men 

också att börja frysa. 

"Okej nu går vi", sade Tanja och tog Johan i handen. 

De förbipasserande i den mötande trafiken tryckte sina näsor mot bilrutorna 

för att få se så mycket som möjligt av den fascinerande synen av en verklig 

olycka. Tanja började vinka åt de förbipasserande med båda armarna varpå 

en splitterny vräkig BMW stannade direkt i vägrenen på andra sidan vägen. 

Tanja drog med sig Johan över vägen så fort det blev ett tillräckligt stort 

mellanrum i den mötande trafiken. 

"Vi måste fort till ett sjukhus, kan du köra oss?", sade Tanja. 

"Självklart, hoppa in bara", sade föraren, en välbärgad kostymklädd man i 

trettioårsåldern. 

Tanja öppnade bakdörren för Johan, men hejdade sig. 

"Har du något vi kan sitta på så vi inte blodar ner din bil?" 

"Nej, bry dig inte om det, min skatt. Huvudsaken är att ni kommer iväg till 

ett sjukhus. Hoppa in nu." 

Olycksplatsen passerade revy framför deras ögon när de blev skjutsade i 

motsatt riktning mot närmsta sjukhus. Porscheföraren som hade slungats ut, 

låg livlös mitt i vänsterfilen. Hans vita skjorta hade en stor urvattnad ljusröd 

fläck mitt på magen. Renaulten hade stannat bakom och dess förare var 

påväg framför att kolla hur det var fatt med Porscheföraren. I Saaben rörde 

det sig och det verkade som om någon försökte ta sig ut, medan ingen rörde 

sig i bilen bakom. En man hängde ut ur genom Golfens förardörr. Han 

verkade röra sig lite. Folk kom springande från bilar bakom för att hjälpa till. 

Där bakom började den långa ständigt växande kön orsakad av olyckan. Det 

hade blivit "Stau" vilket skapade irritation hos alla de som nu skulle bli 

försenade. 

Tanja började gråta. Chocken hade gjort att hon hade inte hunnit känna efter 

förän nu. Armen gjorde ont och människor hade dött. Det var dessutom 

delvis deras fel. Tårarna strömmade fram utan att hon sade något. 

-165


När de kom fram till sjukhuset övertalade hon mannen att hon klarade av att 

själv gå från bilen in i akutmottagningen. Mannen lät sig motvilligt övertalas. 

Han gav dem sitt visitkort. 

"Är det något så bara ring. Om ni vill bli hemkörda senare eller något. Jag är 

så orolig för er." 

Tanja tackade men sade att de klarade sig fint nu. Hon ledde Johan in i 

akutmottagningen. Mannen i bilen körde inte iväg förrän han hade förvissat 

sig om att de hade gått in genom dörrarna. När Tanja såg bilen rulla iväg 

vände de om och gick ut i regnet igen. 


Professorn satt med huvudet nedsjunket i armarna. Framför sig hade han en 

tom kaffekopp och massa kladdpapper och datautskrifter. 

"God morgon professor Schröder", sade en morgonpigg Renate och skakade 

sitt svarta privata paraply som hon hade varit tvungen att ta med sig i morse. 

"God morgon", sade professorn trött utan att lyfta blicken. 

"Vad trött du verkar!" 

"Renate, när gick du och Axel härifrån igår natt?" 

"Det var lite efter klockan ett. Det vet du ju själv, jag körde ju dig hit den 

sista biten." 

"Jo jag vet, men vad var klockan då?" 

"Tja, jag tror jag lämnade byggnaden lite över ett." 

"Kolla här", sade professorn och räckte Renate en datautskrift som löd 

"Inloggning 28/10 kl 12.06: Sluss 7. ID: anonymous.go.berlin.de" 

"Sluss 7 igen", sade Renate, "jag fattar inte varför alltid just sluss 7 sätts på." 

"Inte jag heller Renate." 

"Vi hade problem med sluss 7 under vårt pass också, men när vi gick ner i 

källaren hittade vi inget mystiskt. Gick Klemens också ner och kollade i 

källaren?" 

"Vet inte, Renate, Klemens är försvunnen." 

"Va? Sedan när?" 

"Sedan du lämnade honom här igår kväll. Jag har efterlyst honom." 

"Menar du att han har blivit överfallen och ivägsläpad?" 

"Jag vet inte Renate", sade professorn gnuggade sina trötta ögon. Det märktes 

att han hade haft en kämpig natt. "Jag vet inte, men det verkar så." 

"Har du talat med kommissarie Koch?" 

"Jag talade med honom precis. Han sade att historien strax skulle vara över. 

-166- 


De har hittat Lotus och kommer att gripa honom idag." 

"Tänk om den där Lotus eller någon annan i ARA gjort något med Klemens." 

"Vi får hoppas på det bästa. Men det är strax över och när de får fast Lotus 

kanske han kan berätta vad de gjort med Klemens." 

De hörde hur ytterdörren öppnades. Det var Axel, som skyndade sig snabbt 

in för att komma i skydd från ovädret. Ytterdörren blåste igen med en smäll 

innan Axel hann stänga den. 

"God morgon, har ni haft en trevlig natt, professorn?", sade Axel glatt. 


"Ni är sena", sade Gödel, som stod i entrén på konkursboet VOSM. 

"Ursäkta", sade Johan, "men vi har varit lite upptagna. Jag mådde lite 

krassligt." 

"Du är fortfarande inte bra", tillade Tanja. 

"Det är bara skrubbsår Tanja, inget farlig", svarade Johan. 

"Är ni färdiga?", frågade Gödel otåligt. 

"Vi är det, men frågan är snarare om du kan undvika att krascha denna 

gången?", sade Tanja syrligt. 

"Mycket kul", sade Gödel föga roat, "nu kör vi igång direkt. Vi går dit där ni 

mötte monstrena innan och kollar om det finns några av dem som beger sig 

till andra baser." 

"Du får det att låta så lätt. Det märks att du inte varit där innan", sade Tanja. 

"Jag förstår att ni är oroliga efter vad ni har varit med om. Därför får vi 

skydda oss lite bättre. Jag föreslår att Johan loggar ut och bevakar er så att 

inga ROV:ar kan anfalla er utan att Johan först hinner se det." 

"Det låter som en förbättring", sade Johan, "du själv då?" 

"Tack för engagemanget, men du behöver inte oroa dig över mig. Jag klarar 

mig. Logga du bara ut, så ordnar sig allt." 

Tanja vände sig mot Johan. 

"Håll i mig hela tiden Johan. Så länge du håller i mig vet jag att det inte är 

någon fara." 

"Det ska jag göra", sade Johan och tryckte Tanjas hand. 

Sekunden senare försvann trycket från hans hand i Tanjas då Johan hade 

loggat ut. Strax därefter kände Tanja Johans hand på sin axel. Tanja tog hans 

hand och flyttade den ner till sin midja. 

"Är han klar?" 

Tanja nickade. 

-167-


"Då går vi. Damerna först", sade herr Gödel och höll upp dörren in till 

shoppingcentret. 

Tanja tog ett djupt andetag och gick in. Det kändes som om det hade blivit en 

ful ovana att komma hit. Varje gång de hade varit här blev någon svårt 

skadad och ändå kom de tillbaka hela tiden. Antingen berodde det på att 

deras uppdrag var väldigt viktigt eller på att de gillade lite smisk. Tanja 

hoppades på det förra. Hon gick förbi rader av hyllor fulla med virtuella 

objekt som innan varit till salu, tills hon nådde hon trädgången. Ett skri 

ovanför henne från en galen osynlig Tingeling vittnade om att hon hade 

kommit rätt. Tanja suckade, hon var trött på att vara rädd. Herr Gödel tittade 

på henne och viftade med händerna för att fråga åt vilket håll de skulle gå nu. 

Tanja bet sig i underläppen och började gå längs gången mot visningsbåset. 

Luften tätnade allt mer av fientligt inställda oidentifierade varelser. Tanja 

tittade då och då bakåt på Gödel, som viftade med sina händer att hon skulle 

fortsätta att gå. Med ett skri störtade en av de osynliga varelserna mot Tanja, 

varpå hon stannade reflexmässigt. Varelsen störtade igenom Tanjas kropp 

och hon fylldes med ett isande skrik. Varelsen fortsatte ut genom ryggen och 

upp i luften. Hon kände Johans lugnande hand på sin höft. Hon vände sig om 

och tittade på Gödel. Han signalerade åt henne att fortsätta gå vilket hon 

motvilligt gjorde. 

Johan strök lugnande på Tanjas axel med den handen som inte höll om 

hennes höft. Hon andades hackigt i staccato. Johan försökte lugna henne 

medan han spanade frenetiskt åt alla håll, för att undvika att råka illa ut även 

denna gången. De hade kopplat upp sig från en teleautomat i entréplan i den 

östra halvcirkelformade byggnaden vid Leipziger Platz. På denna våningen 

verkade det inte finnas någon ROV, men det fanns så mycket folk att det var 

omöjligt att säga med säkerhet. Han spanade ut genom de stora fönsterglasen 

mot gatan och studerade noga de förbipasserande folkmassorna på trottoaren. 

Det liknande ett långt lämmeltåg av paraplyer. Plötsligt fick han syn på en 

ROV längre bort i folkhavet, som skilde sig från övriga fotgängare eftersom 

han saknade paraply. Johan stelnade till. Han tittade snabbt på Tanja, som 

höll på att sakta gå framåt. ROV:en som närmade sig var en vanlig ROV av 

fabrikatet Volkskörper. ROV:en gick och samtalade med en affärsman i 

elegant kostym och matchande attachéväska. Det verkade som en vanlig 

människa styrde ROV:en. Johan lugnade ner sig något, men utan att släppa 

ROV:en ur sikte. 

Tanja stod vid öppningen till visningsbåset. Gödel signalerade åt henne att 

hon skulle ge sig in. Hon irriterades av hans eviga vinkande. Det är lätt att 

vinka åt någon annan att de skall ta täten. Tanja tog mod till sig och tog 

-168- 


steget in i visningsbåset. Väl inne i den täta granskogen välkomnades hon av 

de dess invånare med det traditionella unisona gälla skriandet. Tanja pekade 

på marken för att signalera till herr Gödel att de var framme. Gödel nickade 

att han hade förstått. Tanja och Gödel kollade igenom loggningslistorna. 

Tanja hade svårt att koncentrerar sig eftersom hon visste att hon närsomhelst 

kunde bli anfallen. 

Affärsmannen och ROV:en hade stannat ute på trottoaren. Johan såg hur 

affärsmannen höll ROV:en på axeln och skakade i ROV:en och frågade hur 

det var fatt. ROV:en tittade inte på affärsmannen utan tittade åt höger och åt 

vänster hela tiden medan dess armarna höjdes och sänktes. Folkmassorna 

strömmade förbi det omaka paret så att de kom att bilda en ö i 

människoströmmen. 

Tanja kollade på loggningslistan. Det fanns nu en ström av filtransfereringar 

från denna basen till adressen onedin.wavr.berlin.de. Hon fick kontakt med 

Gödel. Han hade också uppfattat samma sak. De signalerade till varandra att 

de skulle ta sig till den adressen. 

ROV:en slet sig från affärsmannen och gick fram mot glasrutan tills den slog 

emot den med ett klonk. Den tittade åt höger och vänster som om den 

försökte hitta en ingång. Affärsmannen stod kvar bakom och skrek åt 

ROV:en, men ROV:en brydde sig inte om skriken. Folkmassan strömmade 

förbi med större säkerhetsavstånd till ROV:en. Johan insåg att läget höll på 

att bli kritiskt men ville dröja så länge som möjligt med att sticka för att 

Tanja skulle bli klar med sitt sökande så att de inte skulle behöva gå tillbaks 

till samma bas ytterligare en gång. 

De loggade in på databasen Onedin och befann sig på däck på ett gammalt 

övergivet 1800-tals segelskepp ute till havs i full storm. Himlen var gråsvart 

och sken då och då upp av blixtar. Ovädret skapade vågor som kastade 

skeppet kastades av och an. En våg nådde plötsligt upp över relingen och 

sköljde över Tanja och Gödel så att deras 1800-tals sjömanskläder blev 

genomvåta. Det knarrade och gnällde i fartygsskrovet och åska dundrade så 

att det kändes i hela kroppen. Gödel pekade bort mot en öppen kabyssdörr 

som stod och slog i vinden. Det var svårt att överrösta tjutet av vinden så de 

kommunicerade med kroppspråk. De började gå mot dörren, men det var 

svårt eftersom båten gungade så kraftigt i vågorna, vilket resulterade i en 

sicksack-gång. Nya blixtar följdes av nytt åskdunder. En våg sköljde över 

bord och Tanja tappade balansen. Hon sköljdes med av vågen och slog i 

relingen. Gödel sköljdes också med och hamnade på Tanja. De tittade 

-169


varandra in i sina stela piratansikten och skrattade. 

"Hur går det", skrek Gödel för att överrösta dånet från stormen. 

"Bara bra", skrek Tanja till svar. 

Sekunden efter att Tanjas ord hade ekat klart över entréplanet och alla hade 

vänt sina huvuden mot henne, krossades glasrutan när ROV:en steg in. De 

som var nära rutan skrek till och rekylerade sig snabbt från det sönderslagna 

fönstret. ROV:en stod kvar ett steg in från den forna glasväggen och 

studerade omgivningen i jakt på det den sökte. Regnet blåste in i vindpustar 

genom det nya hålet. ROV:en fick syn på den teleautomat den sökte. 

Glassplitter krossades till sand under ROV:ens tunga fötter när den med 

bestämda steg närmade sig Johan och Tanja. Folk vek undan likt havet gjort 

för Moses en gång för länge sedan. Johan ryckte tag i Tanja, som tittade upp 

och fick se ROV:en som störtade fram mot dem. 

"Vi ses här om två timmar", sade Tanja till Gödel och loggade ur genom att 

rycka ur sina glasögon. 

De började springa genom folkhavet och knuffade på de blockerande 

människor som skrek okvädningsord efter dem, vilket de tvärt slutade med 

när ROV:en passerade förbi på samma sätt sekunden efter. ROV:en var 

snabb mycket tack vare att folk hoppade till sidan så fort den kom nära. Den 

måttade sitt första slag mot Johan, men den missade med en decimeter. 

"Mamma, kolla Robocop!", skrek en tioårig pojke och steg ut mitt framför 

ROV:en precis efter att Johan och Tanja hade passerat honom. ROV:en 

svarade med ett gällt skrik och vevade till pojken med utsidan av arm så att 

pojken flög en meter innan han landade på ändan i sittande ställning på 

marken. ROV:en fortsatte sin väg efter Johan och Tanja, men avståndet hade 

ökat nu. 

"Jävla Robocop! Robocop är en skitfilm!", skrek killen ursinnigt efter 

ROV:en medan tårarna rann nerför hans kinder. 

Johan och Tanja sprang igenom folkhavet tills de kom till en utgång längre 

bort. De störtade ut i regnet och tittade sig om ute på gatan för att åt vilket 

håll de skulle fly. ROV:en hade fortfarande inte kommit ut ur byggnaden. 

"Vi springer till U-bahnstationen där borta", sade Johan. 

Bakom dem krossades en glasruta och ROV:en kom ut precis där de nyss 

hade stått. De sprang så snabbt de kunde och folk vek åt sidorna för att slippa 

bli påsprungna av de flyende paret, men det var många som inte såg dem 

komma på grund av att deras paraplyer skymde sikten. ROV:en följde efter. 

De störtade ner för U-bahnnedgångens blöta trappsteg och de hörde hur 

ROV:en skrek inte långt bakom dem. När de kommit helt nerför trapporna 

stannade de runt hörnan och lyssnade för att höra om ROV:en kommit efter. 

De hörde hur den skrek en gång till, men denna gången kom ljudet längre 

-170- 


bortifrån. Den hade inte sett att att de hade sprungit ner i U-bahnstationen. 

De hade klarat sig för denna gången. Johan torkade sig i ansiktet med ena 

handen. 


Assistent Gertner vände sig om till kommissarie Koch, som stod och tittade i 

en kikare. Båda var klädda i polisens gröna regnställ, vilka effektivt höll ute 

de nedstörtande regndropparna. 

"Vi är klara för insats kommissarie Koch", sade assistent Gertner. 

"Bra", sade Koch utan att lyfta blicken från kikaren. 

Han spanade in mot ett studentrum på första våningen i studenthemmet i 

Zehlendorf. Han kunde se lite suddigt genom det nedregnade fönstret hur en 

person stod i bortre hörnan av rummet. Av hans armrörelser kunde man se att 

han höll på att köra VR. Det gick inte att se vem det var, eftersom personen 

var iklädd rock och hatt och hade hela tiden ryggen mot fönstret, precis som 

om personen ville försäkra sig om att inte bli sedd. Men Koch förstod vem 

det var. 

"Nu är du fast Lotus", mumlade han. 

"Ja, nu är han fast", sade assistent Gertner exalterat. 

"Är Grupp A vid hans dörr och grupp B beredd att skära av flyktvägen vid 

fönstret?" 

"Ja, precis som planerat." 

"Bra, då kör vi igång." 

Assistent Gertner drog kort efter andan innan han lyfte upp walkie-talkien. 

"Grupp A och B sätt igång. Grupp A, gå in. Grupp B, spärra flyktvägen." 

"Grupp B uppfattat." 

"Grupp A uppfattat. Vi går in." 

Tre poliser i antiterroristmundering hoppade ut ur en skåpbil framför entrén 

på studenthuset där Lotus bodde. De var iklädda svarta hjälmar med svart 

visir och hela kroppen var täckt med svarta skottsäkra kroppsskydd. 

Ingenstans gick det att se att det var vanliga människor under uniformen, 

men det gick att läsa sig till att de var poliser eftersom det stod "Polizei" 

markerat med stora vita bokstäver på både magen och ryggen De gick snabbt 

upp för trappan på ett ankled med sina automatkarbiner skjutklara. Första 

polisen stannade till höger om husentrén. De båda andra gled över på vänster 

sida. Den första polisen räknade till tre, varpå han drog upp dörren och de två 

andra gick snabbt in. Den ena siktade åt höger och den andra åt vänster, men 

-171


ingen var där. Den förste polisen tog täten igen och gick rakt fram in i den 

första korridoren. En tjej som satt och åt lunch i korridorens gemensamma 

kök tittade upp förskräckt och var på väg att skrika. Förste polisen i ankraden 

höjde pekfingret för att signalera hon skulle vara tyst. Tjejen blev helt stum 

och bara stirrade. Poliserna gled snabbt förbi henne längs korridoren. 

Framför Lotus dörr stannade de i samma formation som innan, en polis till 

höger och två till vänster. Förste polisen räknade ner med fingrarna - tre, två, 

ett. Med en duns slängde de upp dörren. En polis siktade vänster, den andra 

åt höger. Lotus stod till vänster och hade förutom rock och hatt sitt ansikte 

helt invirat i en halsduk, så att ingen del av huden syntes. Han bar ett par VRglasögon, 

vilket fick honom att se ut som en mumie med solglasögon. 

"Polisen! Upp mot väggen! Armar och ben isär!", skrek förste polisen som 

kom in i rummet. 

Lotus vände sig lydigt upp mot väggen och spretade såsom han hade blivit 

tillsagd. Bara några sekunder efter kom Koch flåsande in i rummet. Han 

andades mycket tungt efter språngmarschen, vilken avslöjade hans iver att 

äntligen få sätta fast Lotus. En av poliserna visiterade Lotus kropp på jakt 

efter hårda farligheter och verkade bli konfunderad över vad han kände varpå 

han visiterade på nytt. 

"Spelet är över Lotus", sade kommissarie Koch och tog en paus för att hämta 

så mycket kraft att han kunde avsluta meningen trots sina pustanden. "nu är 

du fast så det visslar om det." 

"Kommissarie Koch", sade Lotus konstlat långsamt, "vi lever i själens tid, en 

tid då själen frigjort sig från sitt kroppsliga fängelse..." 

Polisen som höll på att tulla Lotus tog av hans VR-glasögon och drog ner 

hans halsduk som han hade över ansiktet. Ett stelt metallansikte framträdde 

med två mörka kameraögon och en högtalarmun. Det var en ROV. 

"... och det har sina fördelar", fortsatte Lotus och började skratta. 

Koch och poliserna stirrade förvånat, medan Lotus fortsatte att skratta 

skadeglatt. Efter några sekunder slutade skrattet tvärt och ROV:en blev stilla 

som en staty. Kommissarie Koch och Gertner sade inget utan stirrade bara 

häpet på ROV:en. Allt som hördes i rummet var kommissariens 

andhämtningar och regnet som slog mot fönsterkarmen. 

"Han har loggat ur", sade en av poliserna torrt. 

Kommissarien grimaserade illa som om den uppstörtande blandningen av 

vrede och besvikelse gjorde ont. 

-172- 



Axel och Renate satt tysta och stirrade på var sin skärm. De låtsades som om 

de arbetade, men i själva verket satt de mest och tänkte på Klemens. 

Fortfarande hade de inte hört något från honom sedan han försvann igår natt. 

"Axel", sade Renate och bröt tystnaden, "det känns obehagligt det här. 

Klemens har försvunnit och sluss 7 sätts på hela tiden. Vi har ingen aning 

vad som egentligen händer och strax är det kanske vår tur att bli drabbade av 

något som vi inte vet vad det är." 

"Jag håller med att det är obehagligt Renate, men det är ingen mystisk kraft 

vi har att göra med. Det är Lotus och hans ARA som ligger bakom allt." 

"Jag hoppas att de har gripit Lotus nu." 

"Det har de säkert gjort." 

Skrivaren skrev en rad, vilket fick Renate att stelna till direkt. Hon tittade på 

Axel som såg lika uppspelt ut. 

"Vi har besök igen", sade Renate med uppgiven röst. 

Skrivaren skrev ut ytterligare en rad. 

"Det är säkert sluss 7", sade Axel. 

Ytterligare två rader skrevs ut i följd. 

Axel reste sig upp och började sakta gå mot skrivaren som om den skulle 

vara farlig i sig själv. Skrivaren fortsatte att skriva ut nya rader, där var rad 

innebar ytterligare en felrapport. Papper matades in i skrivaren i jämn 

hastighet och rad efter rad skrevs ut på pappret med information om nya 

oönskade besökare. Skrivaren ville inte stanna, utan fortsatte att skriva som 

om antalet inkräktare som fanns att rapportera aldrig ville ta slut. Renate slöt 

sina ögon och hoppades att ljudet från skrivaren skulle upphöra strax, så att 

det fanns en begränsning på invasionen, men hennes önskan hörsammades 

inte. Det första pappret var fullskrivet och skrivaren började på nästa. Axel 

tog det fullskrivna A4-pappret och ögnade igenom felrapporterna. Skrivaren 

skrev nu oavbrutet utan minsta stopp mellan radbytena och blev raskt klar 

med andra pappret och gick in på sitt tredje papper. 

"De är här", sade Axel. 

"Vem då?", frågade Renate. 

"Jag vet inte vem, men de är här i massor.", svarade Axel medan skrivaren 

gick in på sitt fjärde papper. 

-173-



Tanja höll krampaktigt med händerna i en toss som hängde ner från masten 

och försökte hålla sig kvar medan skeppet rullade i stormen och vågor 

spolade över däcket. Hon slant hela tiden med fötterna för var våg som 

sköljde in över däck och hängde i tossen som en livlina tills hon lyckades 

hitta nytt fotgrepp. En blixt lös upp den mörkgrå himlen och följdes strax 

därpå av ett brakande åskdån. Vinden ryckte och slet i seglet ovanför henne. 

En man dök upp framför henne, oturligt nog mitt i en våg varpå han spolades 

direkt med och sköljdes över relingen ner i havet. 

"Har han inte kommit än?", frågade Johan och lyfte på hennes glasögon. 

"Han kommer strax igen." 

"Hur kan du veta det?" 

"Kvinnlig intuition. 

En ny pirat trädde fram precis framför henne. Han sprang fram mot masten 

där Tanja stod och hann få tag i masten med ena handen, vilket hindrade 

honom för att bli bortspolade av vågen som sköljde över dem sekunden 

senare. 

"Fy fan vilken jobbig miljö", klagade mannen. 

"Är du sjösjuk herr Gödel?" 

"Mer irriterad än sjösjuk, Tanja. De tvingar en att betala inträdesavgift och 

sedan spolas man över bord direkt och får betala en ny inträdesavgift. Jäkla 

lurendrejeri. Vad är det för jäkla skitsajt?" 

"Det är en Teambuilding-sajt för distansarbetare. För att skapa lagkänsla 

mellan distansarbetare. Det går ut på att man skall ta kontroll över skeppet 

och föra det i hamn." 

"Team building! Jag hatar teambuilding, verkligen något för..." 

En ny våg sköljde över dem och Gödels klagande drunknade i vågen. 

"Helvete", muttrade herr Gödel. 

"Jag hör knappt vad du säger, herr Gödel, kom vi tar oss ner genom dörren." 

"Efter dig min sköna", sade Gödel och visade med hela handen i riktning mot 

dörren. 

Tanja släppte tossen och började gå mot kabyssdörren som stod och klappade 

mot väggen i vinden. Hon lutade sig framåt och kämpa sig fram mot vinden. 

Skeppet gungade kraftigt, varför hennes gångväg blev krokig. Till slut nådde 

hon den öppna dörren och tog ett steg in så att hon hamnade i lä. Precis 

innanför dörren fanns en trappa som ledde ner i beckmörkret. En våg sköljde 

över däcket vilket fick vatten att forsa in genom dörröppningen och nerför 

trappstegen. Herr Gödel släppte taget om masten och gick sakta mot dörren 

medan han kämpade för att hålla balansen. Han stapplade fram i vinden likt 

-174- 


ett fyllo på söndagspromenad, men till skillnad från hans tidigare 

erfarenheter berodde gångstilen nu enbart på externa faktorer. Tanja kände 

att han gick för sakta och att han skulle spolas bort av nästa våg. Hon skrek 

på honom att skynda sig, men skriket försvann i stormvinden. Herr Gödel 

stapplade sig allt närmare och med allt högre fart, men med allt mindre 

kontroll. En våg slog över relingen och vattenmassor flög mot herr Gödel 

som i ett försök att undkomma dem hoppade handlöst in i dörröppningen. 

Han dunsade rätt på Tanja som tappade balansen och tillsammans trillade de 

nerför trapporna. Med en duns landade de i en hög på trägolvet en våning ner 

i kolmörkret. Det enda ljuset som syntes kom från dörröppningen ovan. 

Tanja låg stilla och försökte se sig omkring. Då hörde hon ett kort gällt skrik 

som kom någonstans lägre nerpå båten. Hon försökte koncentrerade sig för 

att höra något mer, men det enda hon hörde därefter var skeppets knarrande. 

Med en smäll blåste kabyssdörren igen och det blev helt svart. 

Johan bevakade ut genom fönstret. De hade beslutat sig att logga in från ett 

hotellrum på herr Gödels bekostnad. Gödel hade valt ett så billigt hotellrum 

som möjligt och med ett rum som vätte mot en innangård. Fördelen var att 

det inte låg utmed gatan och ju mindre förbipasserande människor och desto 

färre ROV:ar som kunde gå bärsärkagång. Tanja stod vid teleuttaget och 

körde VR medan Johan bevakade bakgården. En paraplyförsedd man gick 

nerför trappuppgången på motsatta sida gården och genom valvet som ledde 

ut ur innangården ut mot gatan. Två barn i regnkläder lekte alternativt 

bråkade högljutt i en vattenpöl. Det var lite svårt att säga vilket beroende på 

lekens intensitet. Ingen ROV syntes till. 

"Fy fan vilken miljö", gnällde Gödel. 

"Du får resa dig först jag kan inte komma loss", sade Tanja. 

Gödel reste sig sakta upp för att undvika att trilla av båtens gungningar. 

Tanja reste sig därefter upp genom att stödja sig mot Gödel medan hon 

förgäves försökte urskilja något i beckmörkret. Ytterligare gällt skrik hördes 

igen underifrån. 

"Hörde du?", sade Tanja. 

Hon koncentrerade sig igen för att höra nya ljud. 

"Tanja?", sade en kvinnoröst i mörkret vilket fick Tanja att hoppa till. 

En fotogenlampa tändes och lyste upp ansiktet på lampans innehavare. Det 

var en ytterligare pirat med skägg och lapp för ögat. 

"Melanie?", frågade Tanja osäkert eftersom hon tyckte sig känna igen rösten. 

"Ja Tanja, det är jag", sade piraten med kvinnlig stämma. 

"Melanie, du lever?", sade Tanja och hoppade upp och gav Melanie en lång 

kram. "Vad hemskt jag trodde du var död!" 

-175


"Nej jag klarade mig, men jag blödde ganska bra och jag fick glassplitter in i 

nacken så det hade kunnat gå värre om de hade trängt längre in. Dessutom 

skadade jag ena handen, men som tur är behövde jag bara gipsa 

vänsterhanden och lyckligtvis inte högerhanden!" 

"Men du är ju vänsterhänt?", sade Tanja förundrat. 

"Jaså? Jo, men jag sade fel bara. Jag menade att man bara har gipsat min 

högerhand alltså." 

Tanja betraktade skeptiskt Melanie några sekunder innan hon skakade bort 

tvivlet från tankarna. 

"Vem har sagt att jag var död?", fortsatte Melanie. 

"Han", sade Tanja surt och pekade på Gödel. 

"Jag sade att jag trodde du var död, men du såg död ut när jag såg dig precis 

efter olyckan." 

"Idiot!", sade Tanja. 

"Förlåt då", sade Gödel surt, "big deal." 

"Var har du varit? Och hur har du hittat oss?" 

"Jag är inloggad från sjukhuset. Jag antog att ni skulle fortsätta framåt, så jag 

kollade igen på det öde shoppingcentret och fann vägen hit precis som ni 

gjort tydligen. Jag loggade in bara någon minut före er." 

"Åh Melanie, jag är så glad att se dig", sade Tanja och gav Melanie 

ytterligare en kram så att hon nästan tappade fotogenlampan. 

"Jag är glad att träffa dig också", sade Melanie och kramade tillbaka med den 

hand som inte höll fotogenlampan.. 

"Jajaja, harklade sig herr Gödel, "världen håller på att störta samman. Kan vi 

krama varandra senare kanske?" 

"Vem är det där egentligen?", frågade Melanie. 

"Herr Gödel. Han är journalist som vill hjälpa oss för sin egen vinnings 

skull." 

Herr Gödel sträckte fram sin hand och skakade den med Melanies. 

"Okej, nu har vi varit nog artiga. Kan vi gå vidare nu kanske?", frågade 

Gödel. 

"Jaja herr Gödel, vi är på väg", sade Tanja. 

Melanie höjde sin fotogenlampa så att en större del av rummet lös upp. De 

var nere i ett slags förrum till lastrummet. 

"Varelserna verkar vara där nere", sade Melanie och pekade med 

fotogenlampan mot en stängd golvlucka mitt i rummet. 

Tanj gick fram och begrundade golvluckan. Under träluckan skrek något till 

en kort stund, men Tanja hann inte uppfatta om det var en varelses skri eller 

om det var trät i båten som gnisslade. Herr Gödel böjde sig ner och tog tag i 

luckan och upptäckte att den satt ganska hårt fast. Han ryckte till med hela 

kroppen varpå luckan lossnade och herr Gödel trillade ner på ändan med den 

-176- 


losslitna luckan i handen. Ljudnivån stegrades drastiskt när locket var borta 

och tusentals gastar skrek för att visa att de inte välkomnade besökarna. 

Andarna läckte upp ur hålet i golvet och fyllde förrummet med skrin. 

En ROV, en röd Volkskörper City fjolårets modell gick ut genom 

trappuppgången till höger och fortsatte med raska steg över gården, förbi en 

mötande mamma med sin dotter och sedan ut genom valvet som ledde ut ur 

bakgården. Johan följde ROV:en tills han såg att den anslöt sig till 

lämmeltåget av förbipasserande gångtrafikanter ute på trottoaren. Han tittade 

på Tanja som stod och tog sig för håret och tittade rakt ner i golvet. 

"Vem går ner först?", sade Gödel högt för att överrösta ljudet av andarna. 

"Varför inte du för en gångs skull", sade Tanja uppstudsigt. 

"Visst flicka lilla, ingen fara, jag kan göra det." 

Gödel reste sig upp och kastade bort luckan så att den landade med en duns i 

hörnet. Gödel satte sina fötter på den rostiga järnstegens översta steg och 

började gå neråt. Han stönade och frustade medan han sökte nästa pinnsteg 

med foten. Han fann ett grepp med andra foten och gick ner ett steg. Det var 

svårt att gå nerför järnstegen eftersom pinnstegen var så långt ifrån varandra, 

särskilt om man hade Gödels känsla för precision. Han vispade runt med 

foten i luften och försökte hitta nästa steg. Han hittade det och lutade sig mot 

det, men foten halkade ur steget. Förgäves försökte han hålla sig med 

händerna, men han kunde inte bära sina egen kroppstyngd. Han tappade 

greppet och föll ner i hålet och försvann utanför fotogenlampans räckvidd. 

Flickorn hörde hur han landade med ett plask. Melanie tittade förundrat ner i 

hålet med fotogenlampan i handen och försökte urskilja spår av Gödel. Tanja 

bet ihop läpparna och gick ner på knä på marken och sträckte ner ena foten 

på första steget på järnstegen. Sedan satte hon dit andra foten på steget under. 

Sakta gick hon steg för steg ner i mörkret medan hon hela tiden tittade upp 

mot Melanies upplysta ansikte, som kändes tryggast att titta på, piratlooken 

till trots. Andarna skrek och surrade runt henne och gång på gång 

genomborrades hon av andarnas framstötar. Hon höll hårt om stegen och 

koncentrerade sig på att inte trilla Även om det gick sakta nedåt så rörde hon 

sig som en erfaren matros i jämförelse med Gödels misslyckades 

nedstigningsförsök. 

En ROV, en brunrostig gammal General Body, stannade mitt i folkströmmen 

ute på trottoaren på andra sidan valvet. Den stod först helt stilla, innan den 

började sakta röra på huvudet och öppna och sluta händerna. Det såg ut som 

den höll på att bekanta sig med sin nya kropp. ROV:en stelnade till med 

huvudet riktat in mot bakgården, som tydligen intresserade den mycket. Den 

-177


tittade rakt mot Johan, där han befann sig på andra sidan gården inne i 

hotellrummet. Johan gömde sig bakom gardinerna för att inte bli sedd, som 

om det skulle hjälpa. ROV:en började gå in genom valvet med blicken 

fixerad på deras hotellfönster. 

Tanja tog det sista steget och landade med ett plask på lastrumsdäcket. I det 

svaga fotogenljuset från ovan såg hon att hon stod med vatten upp till knäna. 

Melanie var redan på väg ner för stegen. En varelse skrek precis vid hennes 

öra samtidigt som någon tog hennes hand. Den senare visade sig vara en helt 

genomvåt herr Gödel. 

Vattnet plaskade mot lastrummets träväggar, vilka samtidigt utgjorde 

skeppets skrov. Efter några steg var Melanie nere och de stod tillsammans i 

det öronbedövande skriet och tittade ut över det vattenfyllda lastrummet som 

framträdde i lampljuset från Melanies fotogenlampa. Plankor, tomma tunnor, 

rep och annan bråte böljade i det knädjupa vattnet. Plötsligt glimmade det till 

ett blått neonljus under vattnet vid Tanjas fot men ögonblicket senare var det 

borta igen. Tanja pekade ner mot sin fot och skrek åt de andra att de skulle 

kolla. Melanie skakade på huvudet och pekade mot sitt öra för att signalera 

att hon inte kunde höra något på grund av gastarnas gallskrik. Gödel såg 

inget alls eftersom han för tillfället stod med ryggen mot Tanja och tittade åt 

ett annat håll. Vattnet vid hennes vänsterfot glimmade till igen med samma 

blåa neonljus. Tanja slog blixtsnabbt ner ena handen i vattnet och lyfte upp 

en sprattlande decimeter lång fisk som pulserade ut ett neonblått ljus. Både 

Tanja och Melanie hade sett detta djur innan i EcoSea, där den var mycket 

vanlig och kallades för blåspigg. Gödel vände sig om och fick syn på Tanja 

som stod och höll den sprattlande blåspiggen i handen. Tanja visade fisken 

framför sig och pekade sedan bort mot mot väggen som avskilde detta 

lastrum från nästa. Ju närmre väggen man tittade desto mer lös vattnet 

neonblått och allra starkast lös det vid ett hål i väggen som verkade ha slagits 

upp i stormen. Det neonbläa ljuset formade en kon mot mot det uppslagna 

hålet. Melanie nickade att hon förstod. Gödel visade med en överdrivet artig 

handrörelse att han gärna följde efter bakom Tanja. 

Tanja släppte tillbaka blåspiggen som simmade snabbt iväg på 

säkerhetsavstånd. Tanja tog täten och började pulsa genom vattnet. För vart 

steg hon tog flydde blåspiggen snabbt undan hennes fot. Melanies 

fotogenlampa skapade avlånga skuggor av Gödel och Tanjas på den 

avskiljande väggen de var på väg mot. Melanie gick försiktigt fram för att 

inte tappa fotogenlampan, eller möjligtvis var hon bara rädd. 

Den brunrostiga ROV slog huvudet i fönstret mot deras fönster. Den backade 

och såg förvirrade ut som om den försökte förstå vad som hade hänt medan 

-178- 


den omfokuserade sina gula kameraögon. Johan satte upp nattduksbordet på 

sidan ovanpå skrivbordet intill fönstret så att nattduksbordet bildade en sköld 

för att försvåra för ROV:en att ta sig igenom fönstret. ROV:en tittade på 

Johan från andra sidan fönstret och skriade gällt, varefter den gick fram mot 

fönstret igen tills den återigen slog huvudet i glaset. Den blev vansinnig och 

började slå rallarsvingar mot fönsterrutan, men fönsterrutan höll för de första 

slagen. Barnen ute på gården blev rädda och sprang in genom en 

trappuppgång. Efter några slag till perforerade den glasrutan genom ett litet 

hål med ena armen. Johan försökte stänga till hålet genom att trycka till med 

bordskivan, men ROV:en lyckades få in även sin andra arm. Den slog och 

greppade vilt med sina armar för att försöka få tag i Johan, som fortsatte att 

trycka bordskivan mot fönstret allt vad han orkade medan han var mån om att 

huka sig för att inte komma nära armarna som viftade precis ovanför 

bordskivans kant. Allt fler glasbitar lossnade från fönsterrutan tills den var 

nästan helt borta förutom vassa bitar som stack ut längs fönsterkarmen. 

Regnblöt kylig luft vällde in i rummet. ROV:en tog tag i nattduksbordet som 

Johan höll i och med hjälp av det som stöd lyckades han ta sig in genom 

rutan och sätta upp ena knät på skrivbordet. Johan kastade sig mot 

nattduksbordet så att ROV:en tappade balansen av stöten och trillade 

baklänges ut på gårdsasfalten. ROV:en vände sig direkt om på marken och 

satte sig upp i sittställning. Johan slet ut antennkabeln från rummets TVapparat 

och lyfte den från sin hörnhylla för att vara beredd att kasta den mot 

den rostiga inkräktaren. ROV:en reste sig sakta upp med klumpiga rörelser. 

Johan noterade att TV:n var fastspänd i en stöldskyddskedja, som slutade i en 

metallögla i taket precis ovanför fönstret. Johan drog i TV:n för att slita loss 

kedjan från takfästet, men hur hårt han än slet ville inte kedjan lossna. 

ROV:en som var helt uppe på benen igen gick fram mot fönsteröppningen. 

Johan lyfte snabbt upp TV:n så att kedjan spändes och siktade. ROV:en 

letade efter grepp med händerna längs fönsterkarmarna för att ta sig in på 

nytt. När den hade funnit grepp på båda sidorna drog den sig upp på 

skrivbordet. Då släppte Johan TV:n och lät den fall i en båge med sträckt 

kedja, likt en raseringskula. Den träffade ROV:en rakt i huvudet, varpå TVskärmen 

imploderade med en smäll. ROV:en föll med baklänges ut på 

gårdsplanen igen och blev liggande stilla med glassplitter strött som 

rosenblad runt dess kropp. Den krossade TV:n gungade fram och tillbaka i 

fönsteröppningen. På dess LCD-display stod det "Fatal Error 1313. Ignorera? 

Starta Om?" 

Herr Gödel fick plötsligt ett osynligt slag i huvudet följt sekunden senare av 

ett nytt slag som fick hans huvud att rekylera åt det motsatta hållet. Han tog 

upp sina armar för att skydda sig mot angriparen som var helt osynlig för 

-179


Melanie, som var den enda som såg skådespelet eftersom Tanja hade blicken 

fäst mot hålet i väggen som hon var på väg mot. Gödel trillade ner i vattnet 

som en nedhuggen fura och landade med ett plask i vattnet, vilket skapade 

allmän panik i blåspiggsstimmet. Tanja såg i skuggan på väggen framför sig 

vad som hände och vände sig snabbt om lagom för att se försvinna ner i 

vattnet. Hon böjde sig ner snabbt och drog upp hans huvud ur vattnet, varpå 

hon fick syn på att hans högerben låg vikt i en onaturlig vinkel. Han måste ha 

brutit benet, eller tappat VR-ankelbandet. Huvudet hängde livlöst. Tanja 

viftade åt Melanie att hon skulle ta tag i Gödels ben, men utan att vänta på 

Melanies reaktion började hon släpa Gödel baklänges mot hålet. Melanie fick 

tag i hans ben och lyfte upp Gödel, men det blev bara klumpigare att förflytta 

sig varför Tanja viftade åt Melanie att släppa Gödels ben igen. Tanja kände 

det som om tryggheten skulle finnas genom hålet i rummet bredvid och att 

herr Gödel skulle räddas bara de kom in där. Detta var helt ologiskt eftersom 

Gödel uppenbarligen blev attackerat av något i verkligheten men Tanja 

handlade på impuls och Gödels verklighet kunde hon ändå inte påverka så 

mycket härifrån. Framme vid hålet i väggen lade sig Tanja på magen i 

vattnet. Hon dök ner under vattnet och tog tag i hålets kanter och drog sig in 

till rummet bredvid. När hon var igenom lyfte hon upp ansiktet ovanför 

vattenytan och tittade sig omkring. Rummet var kolsvart så när som det 

svaga ljuset från vattnet precis runt hålet som var vagt upplyst tack av 

Melanies lampa på andra sidan och av alla blåspigg som lös upp vattnet 

neonblått. Här var nästan tyst och gastarnas skri hördes bara svagt genom 

träväggen som skilde de båda lastrummen åt. Hon böjde sig ner i vattnet igen 

och sträckte sina armar genom hålet och fick tag på Gödels axlar. Hon drog 

sakta igenom hans kropp genom hålet. Hans förvridna ben fastnade i hålet så 

att hon fick rycka till innan hela kroppen var inne. Hon fumlade i mörkret för 

att känna vad som var herr Gödels huvud. När hon hade lokaliserat det lade 

hon det mot sitt bröst medan resten av Gödels kropp låg under vattnet. 

"Herr Gödel?" 

Gödel stönande svagt till svar. 

"Hör du mig herr Gödel?", sade Tanja med orolig röst. 

"Tanja...", viskade herr Gödel plågat. 

"Var det en ROV?", frågade Tanja. 

Ett knappt hörbart ja kom till svar. 

"Är du illa skadad?" 

"Tanja..." 

"Säg var du är Gödel, så fixar jag ambulans", sade Tanja och snörvlade till. 

"Det är inte lönt... Tanja...det är för sent..." 

"Har någon redan meddelat ambulansen?", frågade Tanja. 

"Det är för sent...lyssna..." 

-180- 


"Jag lyssnar herr Gödel." 

"Jag vet var källan är..." 

"Hur kan du veta det?" 

"Källan...vi måste tillbaka... till Checkpoint Charlie." 

"Det går inte herr Gödel", sade Tanja och kände hur en ensam tår rann nerför 

hennes kind. Vi kan inte komma tillbaka. Checkpoint Charlie har vi passerat 

för länge sedan. Det finns ingen återvändo." 

"tillbaka..." 

Tanja kände hur hennes ensamma tår fick sällskap av flera. Hon kramade om 

herr Gödel och vaggande honom mot hans bröst där de satt i det kolsvarta 

mörkret med vatten upp till midjan. Herr Gödel sade inget mer. 


Johan lutade sig ut genom fönsteröppningen för att se om ROV:en var ur 

funktion. Så fort han sträckte ut sitt huvud utanför karmen fick han ett slag av 

en järnhand och föll baklänges in i rummet igen nedför fönsterbordet och 

landade till slut på rygg på golvet. Han tittade upp på Tanja och såg hur en 

tår rann nerför hennes kind. ROV:en var tydligen av yttersta kvalité. Det 

enda TV:n hade lyckats göra var att krossa ROV:ens vänsteröga och ge den 

en plåtbuckla i pannan, men för övrigt verkade den helt oskadd. ROV:en 

försökte ta sig in genom fönsterkarmen, men hade svårt att ta sig runt den 

trasiga TV:n som hängde och dinglade i säkerhetskedjan mitt i 

fönsteröppningen. ROV:en tryckte TV:n åt sidan och lyckades få grepp om 

fönsterkarmen varpå den klämde sig förbi. När Johan hade tagit sig upp på 

benen stod ROV:en redan på fönsterbordet. 

Plötsligt lös lastrummet upp av Melanies fotogenlampa när hon tände den på 

nytt efter att ha dykt in genom hålet. Tanja satt på knä i vattnet med herr 

Gödel i sin famn. Melanie tittade sig omkring i det varma fladdrande 

lampljuset och noterade att det här lastrummet var i stort sätt identiskt med 

det intill. Tomma trälårar flöt i knädjupt vatten och vattnet glimmade ljusblått 

av alla fiskar som fanns än mer här än i lastrummet intill. Melanie ryggade 

plötsligt tillbaka, när hon insåg att två främmande män stod intill bortre 

väggen och iakttog dem. 

"Hejsan gott folk", sade en bekant röst. 

"Lotus?", frågade Tanja förvånat och vände sig om. 

"Ja det är jag." 

-181-


"Är den andra Jörn?" 

"Räcker rock'n'roll som bevis?", sade Jörn. 

"Vilka är dina vänner Tanja?", frågade Lotus. 

"Melanie och herr Gödel", sade Tanja och visade vem som var vem. 

"Vem är herr Gödel ?", frågade Lotus kallt. 

"En journalist vi har samarbetat med." 

Lotus stönade. 

"Ni är allt bra naiva. Tar ni med alla ni hittar på vägen eller?" 

Tanja försökte formulera ett försvar, men hann inte innan Lotus ville prata 

igen. 

"Så du är alltså Melanie?", sade Lotus fundersamt till piraten med 

fotogenlampan. 

"Ja." 

"Så trevligt. Trevligt att råkas igen." 

"Tycker jag med." 

Plötsligt hörde Tanja hur Johan skrek hennes namn. Hon lyfte sina glasögon 

och såg hur Johan kastade sin väska på en ROV som stod på deras 

fönsterbord. ROV:en fick väskan i huvudet, men verkade inte bli så påverkad 

av det utan väskan studsade tillbaka mot golvet. ROV:en skrek ett gällt skrik 

och tittade på Johan. 

"En ROV är i vårt rum", skrek Tanja med VR-glasögon fortfarande uppfällda 

i pannan. 

"Tanja, vad har den för nummer?", frågade Lotus. 

Johan kastade iväg även Tanjas väska, men den träffade ROV:en bara i 

bröstet, vilket gjorde om möjligt ännu mindre åverkan. ROV:en slog bort 

väskan med armen och tog steget nerför bordet och landade med en dov duns 

på golvet. 

"Tanja, vad har ROV:en för beteckning", sade Lotus igen. 

"DG42", skrek Tanja upphetsat. 

Johan reste upp sängen på högkant och tryckte den mot ROV:en så att den 

bildade en mur dem emellan. ROV:ens slog ena handen rakt igenom 

sängunderlaget och missade precis Johan. ROV:en drog ur handen ur 

sänghålet och började ta sig runt sängen. Johan tog sänglampan som stod på 

nattduksbordet och viftade den mot ROV:en som om det vore en kniv och 

detta en gängfilm. ROV:en följde sänglampans rörelser något förbryllat 

vilket fick den att stanna upp en kort stund. Efter ett tag skrek den gällt och 

fortsatte att gå mot Johan som fortsatte sin föga imponerande skuggfäktning. 

Tanja stod som förstenad upptryckt mot vägghörnan. ROV:en lade upp 

ytterligare ett skri och slog bort lampan ur Johans grepp så att den efter en 

kort flygtur krossades mot väggen. ROV:en tog ett snabbt steg framåt och 

slog till Johan så att han flög baklänges in i hörnan där Tanja stod. ROV:en 

-182- 


tog ett steg framåt och slog ett slag mot Tanjas huvud. Men en decimeter från 

hennes ansikte tvärstannade ROV:en plötsligt i sin rörelse och blev stående 

blickstill som om den förfryst. 

"Allt väl?", hördes från dess mun. 

"Det var i sista sekunden Lotus", sade Tanja, "verkligen i sista sekunden." 

"Lotus, är du tillbaka?", sade Johan förvånat. Han satt ner i hörnan och höll 

sig för hakan som ömmade. 

"Hur gick det?", hörde Tanja i VR-glasögonen. Det var Jörn som frågade från 

skeppet. Tanja sänkte ner sina glasögon från huvudet och lade märke till att 

herr Gödels kropp hade sjunkit helt ner under vattnet. Själv hade hon 

sprungit iväg några meter på grund av kalabaliken i verkligheten. 

"Mår du bra Tanja?", frågade Jörn och tog hennes hand. 

"Jo vi klarade oss, båda två. Tack vare Lotus." 

Lotus kropp gick fram till en packlår som låg och flöt precis bredvid 

Melanie. 

"Är inte du intresserad över hur det har gått med Tanja?", frågade Lotus utan 

att höja blicken från packlåren. "Hon blev ju trots allt nästan ihjälslagen av 

en ROV nyss." 

"Det är klart", sade Melanie, "det bara att jag inte har hunnit fråga." 

"Men du är hennes bästa kompis. Du borde väl springa fram och krama om 

henne och inte vänta på din tur tills Jörn är klar." 

Lotus lyfte upp en kofot ur trälåren. 

"Jag hörde ju att hon klarade sig så jag nöjde mig med det." 

"Det duger inte Melanie, du är inte tillräckligt känslosam. 

Lotus slog med full kraft kofoten i Melanies bakhuvud så att skallen 

krossades med ett krasande ljud. Fotogenlampan gled ur hennes grepp och 

föll ner i vattnet och slocknade. Som en sjösatt ubåt föll Melanies döda VRkropp 

ner i vattnet. 

"Är du inte klok?", skrek Tanja ut i mörkret, "du dödade Melanie." 

"Sansa dig Tanja. Jag slog ihjäl VR-kroppen, inte henne själv." 

"Varför det? Hur skall vi nu hitta Melanie?" 

"Det var inte Melanie utan ett trick från kommissarie Koch och hans 

medarbetare. Det var en falsk Melanie." 

"Hur vet du det?" 

"Jag vet." 

Tanja sade ingenting på en lång stund och ingen avbröt hennes grubblande. 

Till Lotus och Jörns förvåning var det inte en gråtmild Tanja som plötsligt 

avbröt tystnaden. 

"Jag har kollat logglistorna nu", sade Tanja sammanbitet, "det finns en 

databas till vilken en stor mängd djur här åker fram och tillbaka till." 

"Det behövs inte Tanja", svarade Lotus, "jag har förstått nu var källan är tack 

-183


vare herr Gödel. Det är löjligt enkelt. Herr Gödel sade det i klartext." 

"Herr Gödel? Han yrade ju bara en massa", sade Tanja. 

"Han yrade inte. Jag fattade precis vad han menade." 


Professor Schröder slog upp dörren till kontrollrummet och jäktade fram till 

Renate och Axel som satt framför datorskärmarna. 

"Vad är det som har hänt?", frågade professorn. 

"Helvetet har brakat lös", sade Axel. 

"Sluss 7 har blivit invaderad av en stor mängd okända program", förtydligade 

Renate. 

"Har ni stängt av den?" 

"Inte än. Vi har varit upptagna av en upptäckt som vi har gjort", fortsatte 

Axel. 

"Vadå?" 

Axel slog på skärmen och fick upp en rapport över alla datorer som fanns 

lokalt och om de var aktiva eller inte. Text rullade snabbt förbi på skärmen. 

Axel fick med musens hjälp ta sig tillbaka till början av statusrapporten. 

"Kolla här. Vi gör ett anrop från EcoSea 2:s nätverk. Ser du något konstigt 

professor Schröder?" 

"Nej, vad menar du?" 

"Sluss 7 är den enda slussen som är inkopplad till EcoSea 2." 

"Ja just det. Vi behövde bara en sluss till EcoSea 2, eftersom det inte skulle 

kommersialiseras än på ett tag. Sluss 7 var närmst så den behövde minst 

kabeldragning." 

"Sannolikheten är ganska stor att problemet vi har haft med sluss 7 har med 

detta att göra." 

"Ja, det har jag inte helt enkelt inte reflekterat över", sade professor Schröder, 

"har ni undersökt det närmare?" 

"Vi har gjort ett litet experiment", sade Renate och började knappa på 

tangentbordet. 

"Först stänger jag av sluss 7." 

Renate knappade ytterligare på tangentbordet. Ett meddelande dök upp på 

skärmen som meddelade att sluss 7 var stängd. 

"Jag loggar nu in i EcoSea 2 och loggar mig därifrån vidare in på sluss 7. Det 

skall inte gå eftersom sluss 7 är stängd." 

Hon tryckte på Return. Ett litet meddelande att hon nu var inloggad i sluss 7. 

-184- 


"Sluss 7 slås på så fort någon från EcoSea 2 försöker gå ut därifrån." 

"Det är inte bra. Jag kommer ihåg att vi experimenterade i början med att 

sätta på och av slussarna genom kommando. Detta för att ett 

bevakningsprogram automatiskt skulle kunna stänga av en sluss om allt gick 

fel. Detta måste vara något som har blivit kvar sedan dess. Vi har ju inte 

studerat EcoSea 2 så noga eftersom det precis har startat." 

"Ja, just det", sade Axel, "vi borde ha kollat upp det ordentligt innan vi körde 

igång. Det kan förklara varför sluss 7 sätts på hela tiden." 

"Fan", sade professor Schröder, "vi är ju fulla med hål som en schweizerost." 

Professor Schröder kände det som om de totalt hade tappat kontrollen över 

läget. 

"Gå ner och koppla ur kabeln mellan sluss 7 och EcoSea 2 helt och hållet i 

båda ändarna och ta upp kabeln hit så att ingen kan koppla in den igen. På så 

vis skall vi kunna hålla sluss 7 stängd iallafall." 

"Jag fixar det", sade Axel. 

"Ta med dig Renate för säkerhets skull." 

"Tror du att någon ur ARA är i källaren?" 

"Nej, men man vet aldrig." 

"Jag går med och skyddar ponken", sade Renate och log åt Axel. 

"Bra", sade Schröder, "jag kollar under tiden om EcoSea 2 har lidit någon 

skada." 

Axel och Renate lämnade rummet och försvann ner i källaren till slussarna. 

Professorn vände sig mot datorerna och klickade upp en bläddrare för att 

undersöka EcoSea 2:s tillstånd. Han knappade in adressen till EcoSea 2, men 

innan han hann trycka på returnknappen ringde ficktelefonen. Det var Axel. 

"Professor Schröder, vi har hittat Klemens. Han ligger livlös på marken, han 

är död. Jag kan inte fatta det, han är död..." 

"Det är inte sant! Var är ni?" 

"Precis innan för dörren till EcoSea 2-rummet." 

"Okej, kom snabbt upp snabbt därifrån, jag ringer ambulansen." 

Professorn avslutade samtalet och knappade in 112 för att beställa ambulans. 

"Hej professor Schröder", sade någon vid ingången till kontrollrummet. 

Schröder vände sig förskräckt och fick syn på en liten blek ung man med 

kritvitt hår som stod i dörröppningen och kisade. Han log ett brett självsäkert 

leende. Bredvid honom stod en lång jämgammal kille med ett betydligt 

fördelaktigare yttre fast lite märkligt gammelmodiga kläder. 

"Vem är ni?", frågade Schröder förskräckt. 

"Det här är min kompis Jörn." 

Jörn bugade sig överdrivet djupt. 

"Och jag heter Lotus", sade Lotus och log ett brett flin. 

"Du din jävel", utropade professor Schröder med en röst fullt av hat, "du är 

-185-


en sjuk jävel Lotus, du har dödat Klemens!" 

Professorn fumlade upp sin ficktelefon och klickade på "Yes" för att samtalet 

till SOS-centralen skulle kopplas upp. Jörn tog ett par snabba steg och tog sig 

överraskande snabbt över rummet. Han hoppade på professorn som föll 

framlänges över kontrollbordet med Jörn som tryckte på bakifrån. Jörn bände 

upp hans armar bak på ryggen och tryckte professor Schröder ner mot bordet. 

Hans glasögon sköts sneda när hans ansikte trycktes mot tangetbordet. Jörn 

vred ficktelefonen ur Schröders hand och stängde linjen, men det var redan 

försent. Det uppringda telefonnumret hade redan registrerats hos SOScentralen 

och det skulle bara vara en tidsfråga innan de skulle få besök, men 

varken Jörn eller Lotus reflekterade över detta. 

"Ursäkta professor Schröder", sade Lotus och tog telefonen från Jörn, "men 

vi vill inte ha besök från Koch och hans gorillor." 

"Du är ett svin Lotus. Du har saboterat för en hel värld. Du har dödat 

Klemens. Jag hoppas ditt liv blir kort." 

"Är jag ett svin?", började Lotus sakta med irriterad röst. 

"Har jag saboterat något? Har jag dödat Klemens? I helvete heller", fortsatte 

Lotus med tillbakahållen vrede. 

"Du, min kära professor, du har dödat Klemens. Du har saboterat för dig 

själv och alla andra." 

"Spar ditt struntprat rättegången, jag vill inte höra på." 

"Struntprat?" 

Lotus drog till sig ett tangentbord och noterade att EcoSea 2:s adress redan 

var inknappad på skärmen. Lotus tryckte på returnknappen varpå en värld av 

tjutande skrik trädde fram. Världen var helt svart men med ett 

ljudkalejdoskop av skrik i skiftande tonarter. 

"Detta professor är ert EcoSea 2. Det är en ganska märklig värld, eller hur?" 

"Jo", sade professorn motvilligt och konfunderat. 

"Utvecklingen borde inte ha hunnit så här långt i EcoSea 2 eftersom ni har 

precis startat, men nu verkar det som om hela miljön redan är besatt av 

skrikande transparenta varelser." 

"Ja, det stämmer", sade professorn. Han var hlet bragd ur fattning. 

"Ert EcoSea 2 skulle vara en ROV-värld. Ni skulle göra en djurpark i 

verkligheten där ROV:ar skulle springa omkring styrda av allt intelligentare 

program, d.v.s av digitala organsimer. EcoSea 2 skulle bli "riktigt" artificiellt 

liv, med riktiga fysiska ROV:ar styrdes av digitala varelser istället för 

virtuella fiskar som i EcoSea 1." 

"Ja, i framtiden var det tänkt så men det är långt kvar. Vi har precis börjat 

odlingen i stort sett." 

"Det skulle ha varit framtiden, professorn, om ni inte hade haft sådan usel 

kontroll. EcoSea har läckt som ett såll över till EcoSea 2 som på så sätt har 

-186- 


tagit ett jättehopp i evolutionen. Sedan har EcoSea 2 läckt ut i verkligheten 

genom er klantiga sammankoppling vid sluss 7. Du kan omöjligt ha missat i 

tidningarna hur ROV:ar har löpt amok. Och det krävs inte en Einstein för att 

inse att det var era förrymda styrprogram som skapade oredan. Men istället 

för att dra den uppenbara slutsatsen förorenades era tankar av kommissarie 

Kochs fixa idé att det var ARA som låg bakom allt. Klemens är den som har 

fått betala för den felanalysen." 

Professorn blev tyst. Han bet sig i underläppen. 

"Släpp honom Jörn", sade Lotus. 

Jörn släppte professorn som reste sig upp och kliade sig i sitt hår och 

grimaserade illa som om han inte kunde acceptera det som han höll på att 

realisera. 

"Ni har gjort en felkoppling vid sluss 7 så att EcoSea 2 befinner sig utanför 

slussen istället för innanför. EcoSea 2 har varit uppkopplad direkt med 

omvärlden via sluss 7 som bara har låtit all dess trafik passera eftersom 

EcoSea 2 ur dess synvinkel kom utifrån. Och sedan kombinerat med ert 

knäppa fjärrkontrollprogram som ni halvfärdigt knåpat ihop så sattes till och 

med slussen på så fort den mottog någon trafik från EcoSea 2. Fritt blås rakt 

ut! Jättebra. Och sedan har det varit fritt blås mellan EcoSea 1 och 2 eftersom 

ni inte har satt dem i två avgränsade nätverk." 

"Jo det har vi gjort", sade professorn. 

"Ni trodde ni har gjort det, men ni har inte gjort det. Troligtvis har samma 

person som kopplade in kablarna vid sluss 7 råkat koppla ihop de båda 

EcoSea världarna. Han har nog blandat ihop två sladdstumpar och ni verkar 

inte ens verifierat om det var riktigt gjort." 

Professorn begravde ansiktet i sina händerna. Han insåg att Lotus hade rätt. 

"Ingen av oss är speciellt bra på hårdvara. Vi håller alla på med artificiellt 

liv, men inte nätverk. Och allt blev så stressigt på slutet." 

"Ni borde haft med någon som kunde det. Nu har ni ingen kontroll över 

läget." 

"Så allt är mitt fel. Klemens hade varit i liv om bara vi hade klantat oss. 

Vilken mardröm!" 

"Professorn, du får gräma dig senare. Vi måste få veta var är de ROV:ar som 

var tänkta att ingå i ROV-parken och var ligger EcoSea 2 fysiskt?" 

"I källaren. En trappa ner ligger slussrummet. Därifrån går det en dörr in till 

EcoSea 2. ROV:arna är uppspända på väggarna." 

"Är de inte inlåsta eller fastkedjade?" 

"Nej, vi är på tidigt stadium. De är bara fastspända på väggen för att inte 

trilla innan programmen har lärt sig att styra dem." 

"När var du sist där nere?" 

"Tre veckor sedan. Vi har haft häcken full med annat. Kan ni vara snälla och 

-187


ge mig tillbaka telefonen? Två av mina medarbetare är nere i rummet nu och 

jag vill kalla tillbaka dem innan något händer." 

Lotus räckte fram telefonen direkt. 

"Det var illa. Be dem skynda sig upp direkt." 

Professorn slog snabbt ett kortnummer. Han väntade flera ringsignaler. 

"Inget svar", sade professorn efter en stund. 

"Okej, vi måste stänga av EcoSea 2. Var stänger man av den?", frågade 

Lotus. 

"Det är ju inte en dator utan flera i ett nät. Var och en har sin egen 

strömbrytare", svarade professorn. 

"Finns det inte ett proppskåp eller centralt elskåp så man kan stänga av hela 

skiten." 

"Jo det finns ett proppskåp. Men om du drar ut propparna för några datorer 

kommer vårt elverk att köra igång. Du måste dra bort propparna som går dit 

också." 

"Om vi stänger av huvudströmbrytaren då?" 

"Nej, gör inte det, då stänger ni av EcoSea 1 också." 

"Illa professorn. Var är proppskåpet?" 

"Det är ett annat problem. Skåpet är nere i källaren i EcoSea 2 rummet." 

"Typiskt, var då någonstans?" 

"När du kommer in i rummet står du i början av den långa mittgången. Gå 

rakt fram i gången och ta sjätte sidogången in till vänster. Gå sedan rakt fram 

till väggen och där sitter proppskåpet." 

"Toppenplacering professorn. Ni har verkligen tänkt på säkerhet och inte 

bara ivrigt rusat iväg med ert experiment", sade Lotus sarkastiskt. 

Professorn sade inget utan tittade bort. Han såg förtvivlad ut. 

"Har ni några VR-glasögon?", frågade Lotus. 

Professorn sträckte sig efter ett par som låg på skrivbordet och gav dem till 

Lotus som pluggade in dem i datorn framför honom och satte sig ner. 

Professorn pluggade in en handske och gav dem till Lotus, som satte på sig 

den och direkt började välja bland menyerna. 

"Okej Johan då kör vi", sade Lotus. 

Plötsligt öppnades ytterdörren och in steg två ROV:ar. Professorn stelnade 

till. 

"Var lugn det är bara jag", hördes samtidigt från Lotus mun och den ena av 

av de två ROV:arna. 

"Det här är Johan en av våra vänner", fortsatte Lotus i kör med sig själv och 

pekade med sin arm på den andra ROV:en som Johan styrde. Det såg lite 

komiskt ut eftersom den ROV som Lotus styrde pekade åt motsatt håll när 

Johan pekade på Johans ROV med sin högerhand. Detta eftersom den stod 

vänd mot Lotus. 

-188- 


"Nu skall vi få slut på eländet. Jag och Johan går ner och stänger av EcoSea 

2. Schröder och Jörn, ni vaktar er själv och mig från ovänliga ROV:ar medan 

jag kör nere i källaren. Johan vaktas fysiskt av Tanja, en annan av våra 

vänner. Allt okej? Bra, då kör vi." 

Lotus styrde sin ROV mot källardörren och greppade handtaget och tryckte 

ner det utan att öppna dörren. Han vände sig om och tittade på Johans ROV:s 

metallansikte. Jörn stod bakom, beredd att låsa källardörren så fort de båda 

ROV:arna hade gått in. 

"Beredd?" 

"Vänta", sade Johan. 

Han lyfte på glasögonen och och tittade på Tanja som stod med en golvlampa 

i handen som vapen. Golvlampan var den enda grej som inte hade gått sönder 

i deras helt sönderslagna hotellrum. Det såg ut som om hotellrummet bebotts 

av några rockstjärnor måna att hålla myten vid liv. 

"Är du beredd Tanja? Nu kör vi." 

Tanja nickade allvarligt. Johan gjorde tummen upp åt Tanja och lät 

glasögonen trilla ner på näsan igen. 

"Okej", sade han till Lotus, "du kan öppna." 

Lotus öppnade dörren sakta för att det inte skulle höras något. De tittade på 

ståltrappan som försvann ner i mörkret och försökte höra något mänskligt 

eller omänskligt liv. Men inget ljud hördes varken från de försvunna Renate 

och Axel eller från några besatta ROV:ar. Lotus gick sakta ner och ställde sig 

på andra trappsteget och Johan ställde sig precis bakom. 

"Vi går i mörkret", viskade Lotus. 

De vände sig om och tittade på Jörn. 

"Lycka till", viskade Jörn och stängde sakta dörren varpå det blev mörkt. 

Lotus och Johan hörde det metalliska klicket när Jörn låste dörren. Svagt gult 

ljus sipprade in från den öppna EcoSea 2-dörren och vägledde dem på väg 

nerför trappan. Det enda som hördes var fläktarna som snurrade för att kyla 

slussdatorerna. Deras ROV-fötter klingade metalliskt för vart steg mot 

ståltrappan. När de kom ner tittade de sig omkring. Johan kunde urskilja 

konturen av Lotus ROV som stod och inspekterade slussrummet. Längre bort 

stod en dörr öppen varifrån ett gulaktig ljus sipprade in. De närmade sig sakta 

den öppna dörren på vilken det stod: "Projekt EcoSea 2". Johan tittade in 

genom dörröppningen och betraktade den stora bunkerliknande betongsalen 

med dess gula lysrör i taket, vilka genererade ett gatlampslikt sken. 

Garderobstora datorer stod i långa rader, alla med samma slags blinkande 

panellampor som på slussdatorerna. Rakt framför dem gick en bred mittgång 

som ledde till andra sidan av rummet och utifrån denna mittgång gick 

sidorader till höger och vänster utmed vilka alla datorer var placerade. 

Johan tittade sig runt omkring för att förvissa sig om att ingen var bakom 

-189-


honom. Då fick han syn på något som låg precis bredvid honom. När han 

tittade närmare såg han att det var en livlös kropp. Johan slog ut handen för 

att få kontakt med Lotus och träffade honom mage med ett tydligt järnklonk, 

varpå Lotus vände sig om. 

"Det måste vara han som är Klemens", viskade Johan. 

Fötterna var närmst dörröppningen som om någon hade släpat ut honom från 

EcoSea 2 rummet och lagt honom på rygg en bit in i slussdatorrummet. Det 

måste vara de andra två utvecklarna, Axel och Renate som hade dragit in 

honom för att forsla upp honom, antog Johan. Lotus tog Johan i armen och 

tittade honom allvarligt i ögonen. 

"Han är död, låt honom ligga", viskade Lotus och signalerade med handen åt 

Johan att följa efter honom. Lotus gick försiktigt in genom dörröppningen 

och ställde sig och spanade runt med Johan strax bakom. Hela rummet 

surrade dovt av alla datorfläktar. Ingen rörelse syntes i källarljuset. På 

väggen bakom dem satt konstruktioner med selar som hängde sönderslitna. 

Det var i dessa som ROV:arna skulle ha suttit uppspärrade under första fasen 

av EcoSea 2 experimentet, tills dess att de digitala organismerna hade lärt sig 

att styra ROV:arna. Uppenbarligen hade de lärt sig att att styra ROV:arna 

redan för samtliga selar var sönderslitna och inga ROV:ar syntes till. 

Rimligtvis borde de fortfarande vara kvar i lokalen någonstans i den stora 

labyrinten av datorer i långa rader. Lotus började sakta gå längs mittgången 

och Johan följde honom tätt inpå vid hans sida. Lotus höll upp sina händer 

och visade sex fingrar åt Johan och pekade att de skulle gå åt vänster när de 

kom till den sjätte raden. 

Jörn satt och tittade på Lotus medan han styrde ROV:en. Än så länge verkade 

det gå bra för dem, de hade iallafall inte stött på någon galen ROV än så 

länge. Professorn tillbringade tiden mest med att titta ner i skrivbordet och ta 

sig för pannan. 

"Kom igen professorn", sade Jörn, "gräv inte ner dig nu. Du kan tänka på det 

sedan. Hjälp mig istället att spärra källardörren." 

"Men tänk på Axel och Renate i källaren", sade professorn och tittade 

förvirrat upp på Jörn med håret som spretande åt alla håll. Professorn såg 

förstörd ut. "Vi kan inte låsa dem inne." 

"Det viktigaste är att skydda Lotus och oss själva så att han och Johan kan 

hinna fram till proppskåpet. När de har nått proppskåpet är allt över och då 

kan vi gå ner och hämta Renate och Axel." 

Professorn nickade sakta. Det stämde det som Jörn sade. Professorn kände att 

han inte kunde tänka riktigt klart. Allt han ville var att det skulle vara över 

och att Renate och Axel skulle klara sig. Jörn lade sin hand på hans axel. 

"Kom igen professorn, vi har ingen tid att förlora." 

-190- 


De gick bort till fikarummet och bar bort möblerna till ytterdörren. Efter att 

de hade satt kylskåpet och ett bord bland annat framför ytterdörren gjorde 

likadant med dörren ner till källaren. Sedan satte de sig på var sin stol 

framför var sin dörr för att bevaka. De pratade inte med varandra utan satt 

och lyssnade på ljud från andra sidan dörren samtidigt som de tittade ut mot 

kontrollrummet där Lotus satt och gjorde obegripliga gester. 

Lotus pekade att Johan att skulle titta åt höger in i gången samtidigt som han 

själv skulle kolla upp gången till vänster. De ställde sig på var sin sida om 

mittgången och på tecken från Lotus stack Johan ut sitt huvud runt hörnan 

och tittade in i gången. Först tyckte han den var helt tom, så när som alla 

datorer som kantade gångens sidor, men efter ett tag fick han syn på ett ben 

som stack ut mellan två datorer med skospetsen som pekade uppåt. Det var 

en herrsko varför Johan drog slutsatsen att det måste vara Axel som låg livlös 

mellan datorerna. Plötsligt började den röra den sig, inte av egen kraft, utan 

av någon eller något som släpade iväg hans kropp. Foten gled in bakom 

datorn så att Johan inte kunde se den längre. 

Han vände sig om mot Lotus får att meddela honom vad han hade sett, men 

Lotus hade redan gått fram några meter till nästa rad där han stod på huk 

tryckt mot en dator. Johan tog några snabba steg fram mot honom. 

"Jag såg Axel bli ivägsläpad", viskade Johan till Lotus. 

"Okej uppfattat, men vi fortsätter." 

"Skall vi inte kolla hur det är med honom?" 

"Han räddas bäst när vi stänger av strömmen." 

"Men..." 

Lotus viftade med handen att han skulle vara tyst. Johan ville egentligen först 

kolla Axel, men insåg att det var bättre att ta proppskåpet först. Johan var 

orolig för att Axel kunde vara så svårt skadad att han behövde hjälp direkt. 

Lotus verkade dock inte tänka på detta utan han var helt inriktad på den 

slutgiltiga lösningen och inget annat. 

En gällt skrik hördes längre bort ifrån salens andra ände. Han tittade på 

Lotus, som nickade och bekräftade att han hade hört det också. Lotus pekade 

åt Johan att han skulle kolla in i nästa gång till höger igen, medan Lotus 

kollade vänster gång. Johan tittade sakta runt hörnet på datorn som han 

tryckte sig mot och hann precis se en ROV som slank in mellan två datorer. 

En ny gäll suck hördes längre bort. Han tittade på Lotus, som höll på att stirra 

in i gången till vänster. Johan gick över mittgången och satte sig bredvid 

Lotus. 

"Jag såg en ROV", viskade Johan. 

"Jag också", svarade Lotus, "jag tror det finns ett par stycken mellan 

datorerna där borta", sade han och pekade längre ner i gången. 

-191-


Johan tittade åt det håll han hade pekat. Han tyckte se några rörelser längre 

ner i gången men den var dåligt upplyst så han var inte säker på vad det var. 

Plötslig small det till med en rungande metallklang och Lotus föll rakt framåt 

och slog ansiktet i golvet. Johan vände sig om fortfarande på huk. Precis när 

han hade vänt sig om fick även han ett slag i huvudet så att att han föll 

baklänges och landade på rygg. Den som hade utdelat slaget var en 

guldglänsande ROV med svarta avlånga videoögon och en gallerförsedd 

högtalarmun. På bröstet stod det "EcoSea No 8". Den gav upp ett gällt skrik 

som skar sig i Johans öron. Bakom ROV:en dök ytterligare två identiska 

ROV:ar upp bakom datorerna. Det enda som skilde dem åt var numret på 

bröstet. Lotus vände sig om på marken så att han kom upp i sittande 

ställning. Johan tittade sig omkring och såg ROV:ar strömma till från alla 

sidogångar samtidigt som de kommunicerade med varandra med dova skrin. 

Johan kunde räkna till mer än femton ROV:ar som alla var på väg mot dem 

och han kände paniken välla upp. Läget verkade hopplöst. 

"Lotus vad gör vi?", skrek Johan. 

Lotus vände sitt huvud sakta mot Johan och tittade på honom utan att säga 

någonting. Sedan skrek han ett gällt skrik. 

Någon bultade på källardörren inifrån. Av att döma av det metalliska ljudet 

var det varken Axel och Renate som ville upp. Dörren trycktes plötsligt upp 

och en guldmetallskimrande hand pressades ut genom springan. Jörn kastade 

sig mot dörren och pressade allt vad han kunde för att få igen den. 

"Kom och hjälp till", stönade Jörn till professorn, "den är för stark jag klarar 

inte det själv." 

Professorn rusade upp från sin stol framför ytterdörren och hjälpte Jörn. 

Tillsammans lyckades de klämma dörren mot ROV-handen. 

"Jag fattar inte, jag låste ju?", klämde Jörn fram mellan tänderna medan han 

pressade så att han blev röd i huvudet. 

"Låset fungerar inte från insidan", förklarade professorn. 

"Skit bra, det säger du nu." 

Dörrspringan öppnades ännu mer. 

"Tryck som fan", sade Jörn och drog till sig med ena foten en benjaminfikus 

som dekorerade hallgolvet. Han lyfte upp den och slog krukan mot 

metallhanden i dörrspringan, varpå krukan splittrades och jord stänkte ut över 

golv och bord. Smällen fick ROV:en att dra in sin hand igen varpå Jörn 

kastade den skärva han hade kvar i handen och tryckte tillsammans med 

professorn igen dörren med ett klick. Medan Jörn fortsatte att trycka med 

hela sin kropp för att hålla dörren stängd så gick professorn och hämtade 

kylskåpet i fikarummet. Han drog kylskåpet längs golvet och tryckte upp det 

mot källardörren. 

-192- 


"Okej, hoppas det räcker." 

Jörns önskan avbröts av ett fönsterglas som krossades i fikarummet varpå 

larmet satte igång att ringa öronbedövande högt. Professorn tittade snabbt in i 

fikarummet och såg en som hade ROV tagit sig in genom fönstret i full fart 

och landat på fikarumsgolvet. Den hade blicken låst mot dess skapare 

professor Schröder medan den sakta reste på sig. En andra ROV var redan på 

väg in genom det sönderslagna fönstret. 

Den ROV som precis hade styrts av Lotus slog till Johan i huvudet så att han 

trillade ner igen på rygg och ena slag kameraögat krossades. Johan förlorade 

stereoseendet, men hade fortfarande ett öga till att se på. Ett textmeddelande 

dök upp framför hans ögon. Det var från Lotus och angav kort en annan 

adress på vilken han skulle logga in. Johan lydde och knappade snabbt in den 

nya adressen och dök upp i samma lokal igen men i besittning av en annan 

ROV som stod längst bak i klungan runt de två ROV:arna som Lotus och 

Johan nyss hade styrt. ROV:en bredvid honom hälsade honom med en diskret 

nickning och signalerade med handen att Johan skulle följa efter. Lotus slank 

in i gången till vänster och Johan följde efter bakom, samtidigt som 

ROV:arna i klungan vände sig om och började intressera sig för de två nya 

ROV:ar som nyss hade varit styrde av deras gelikar, men som nu flydde ner 

längs gången. De kände av i deras gemensamma databas vad det var för 

program som styrde ROV:arna och där passade tydligen inte Lotus och Johan 

in som artfränder. ROV:arna skrek gälla varningssignaler och begav sig efter 

inkräktarna. Johan och Lotus gick så fort ner längs gången som dessa 

modeller tillät och bakom dem kom klungan av övriga ROV:ar inklusive de 

två annorlunda modellerna som Lotus och Johan nyss hade styrt. 

En bronsfärgad ROV-hand slog upp ett hål i hotelldörren. Dess andra hand 

slog upp ett hål precis intill. Ett par slag senare var dörren i stort sett borta 

förutom några rester som hängde i gångjärnen. Tanja höjde hotande sin 

golvlampa och gjorde sig beredd att slå till ROV:en som tog ett steg in i 

rummet. Den begrundade Tanja framför sig samt Johan i hörnet som stod och 

viftade i sin VR-utrustning. Tanja högg i luften med lampan som för att hota 

ROV:en, vilket gjorde att ROV:ens uppmärksamhet koncentrerades på Tanja. 

Den gick rakt mot Tanja, som i försvar slog till med full kraft med 

golvlampan mot ROV:ens mage. Stativet bröts mitt av samtidigt som 

glödlampan krossades. ROV:en skrek till men blev inte skadad. Tanja ryckte 

i panik ut en skrivbordslåda och tog upp en hålslagare och kastade den mot 

ROV:en. Den studsade på ROV:ens huvud med ett metalliskt klonk och for 

vidare ut genom den uppbrutna dörren. ROV:en stannade upp en sekund, 

men mer av förvåning än av skada. Hålslagaren hade inte ens gett en 

-193-


plåtbuckla. Tanja kastade iväg allt hon som fanns i lådan varpå de lösblad 

den innehöll fyllde rummet i ett kortvarigt papperssnöfall. Hon kastade den 

tomma skrivbordslådan mot ROV:en, men missade. Hon tog tag i skrivbordet 

och tryckte den mot ROV:en som en murbräcka varpå ROV:en trycktes 

baklänges ut genom dörröppningen och trillade omkull och landade på rygg. 

Tanja slog ansiktet i skrivbordsundersidan när den tog i mark, varpå blod 

rann nerför underläppen, men Tanja märkte det inte. Hon reste sig snabbt upp 

och backade bakåt mot Johan utan att släppa ROV:en med blicken. Hon 

vände sig om och såg att Johan verkade ha problem i sin värld också. 

ROV:en slog undan skrivbordet som låg ovanpå den och reste sig snabbt upp. 

När den hade kommit upp på fötter stannade den upp några sekunder och 

tittade rakt på Tanja. När betänketiden var över gick den snabbt mot Tanja 

som inte hade något att försvara sig med. ROV:en slog till Tanja i huvudet så 

att hon föll ner på golvet och sedan vände den sig om mot Johan. 

Johan vände sig om och såg hur gången bakom dem fylldes på med ROV:ar 

som följde efter. Plötsligt dök en ROV upp mellan två datorer och spärrade 

gången framför dem. Ytterligare en dök upp från andra sidan gången, vilket 

fick Lotus och Johan stannade upp, varpå den stora flocken bakom dem raskt 

tog in försprånget. Lotus smällde till ROV:en framför honom rakt i huvudet 

så att den vacklade till, men fick själv ett likadant slag tillbaka direkt efter. 

Johan tacklade till ROV:en framför honom, varpå den tappade balansen och 

trillade tillbaka in mellan de två datorer varifrån den hade dykt upp. Flocken 

var nu bara några steg i från. Johan fick in en fullträff på den ROV:en som 

Lotus slogs mot varpå den trillade ner baklänges. Lotus böjde sig snabbt ned 

mot ROV:en och slog med två snabba slag sönder dess svarta videoögon så 

att den blev blind. Johan drog snabbt upp Lotus och de satte av mot 

proppskåpet samtidigt som flocken var helt ifatt. Den ROV som var främst i 

flocken lyckades få tag i Lotus hand men Lotus slog bort den. De vek av till 

höger när de kom till väggen och fortsatte längs gången som strök längs 

väggen. Längre fram såg Johan elskåpet där strömbrytaren fanns. Lotus och 

Johan forcerade så snabbt de kunde tätt följt av resten av ROV:arna, vilket 

fick det hela att likna ett gångmästerskap för fjärrstyrda robotar. Elskåpet 

vara bara några meter fram när ytterligare en ROV dök upp framför dem och 

spärrade vägen. 

Professorn smällde igen dörren till fikarummet medan larmet fortfarande 

ringde oavbrutet. Han tog de kvarvarande möblerna från ytterdörren och satte 

mot fikarummets dörr. Jörn kunde inte hålla emot trycket på källardörren 

längre utan en springa hade återigen skapats som snabbt blev allt större. En 

första dunk hördes på fikarumsdörren och professorn höll emot för allt vad 

-194- 


han var värd. Det var bara en tunn innerdörr som inte skulle hålla särskilt 

länge. Mycket riktigt tog det bara några sekunder innan den första ROVarmen 

perforerad dörren och missade med blott en centimeter professorns 

vildvuxna frisyr. 

"Kolla ytterdörren", skrek professorn medan han fortsatte att trycka mot 

fikarumsdörren. 

Jörn tittade mot ytterdörren och såg att en ROV var på väg in. 

"In i kontrollrummet professorn. Retirera professorn", skrek Jörn och släppte 

källardörren och backade in i kontrollrummet. 

Professorn släppte dörren direkt och följde efter. Fikarumsdörren slog upp 

nästan direkt, samtidigt som källardörren knuffades upp. Jörn och professorn 

backade in i kontrollrummet, som tyvärr inte hade någon dörr mot hallen som 

de kunde skydda sig bakom. 

"Var inte ytterdörren låst? flämtade Jörn. 

"Jag låste den inte, jag trodde du gjorde det.", svarade professor Schröder. 

"Vad klantigt av mig, jag trodde du gjorde det", muttrade Jörn. 

De tittade omkring sig efter något, vad som helst, som kunde rädda dem ur 

situationen. 

"Ta den här", sade Jörn och slet loss två brandsprutor från väggen och räckte 

professorn den ena. De ställde sig två meter framför Lotus som höll på att 

vifta vilt omkring sig som om han var inblandad i ett slagsmål. 

"Hoppas att ROV:arna tycker det är läskigt med skum", sade Jörn. 

"Vill du veta svaret?", frågade professorn. 

"Nej, vi tar det någon annan gång, jag vill kunna leva på hoppet i några 

sekunder till." 

Den första ROV:en tog sig in i kontrollrummet och bakom fylldes det på av 

allt fler ROV:ar. 

"Johan, kasta dig på ROV:en så tar jag proppskåpet." 

Johan lydde och hoppade på ROV:en framför honom som en rugbyspelare 

varpå båda genast föll omkull. Flera ROV:ar stannade upp runt Johan och 

började våldföra sig på hans ROV. Lotus hade kommit fram till proppskåpet 

och stod och försökte läsa på propparna. 

"Lotus, stäng av huvudströmbrytaren!", skrek Johan som nätt och jämt kunde 

se proppskåpet genom alla ben och armar från ROV:arna runt omkring. 

"Då pajar jag EcoSea också. Jag skall bara se om man inte kan förstöra bara 

EcoSea 2" 

"Din idiot, stäng av allt nu!", skrek Johan och slogs plötsligt av en misstanke 

att Lotus trots allt kanske inte hade ärliga syften. Varför tvekade han nu? Var 

allt som Koch sagt om Lotus trots allt sant. Där stod han nu och kunde 

avsluta allt ihop, men han vägrade. Vad ville han egentligen? 

-195


Lotus hann bara stå några korta sekunder framför proppskåpet innan han blev 

helt omsluten av ROV:ar som pepprade honom med slag. Lotus trillade ner 

på marken medan slagen fortsatte. Johan förlorade Lotus ur sikte bakom 

muren av ROV:ar styrda av vredgade främmande varelser. 

Tanja reste sig upp och kastade sig mot ROV:en som just var i färd med att 

angripa Johan. Hon fick grepp om dess hals och blev hängande på ryggen. 

ROV:en skruvade på sig och slog bakåt med sina armar, men kunde inte 

komma åt henne. Tanja tog tag om ROV:ens haka och böjde huvudet bakåt. 

ROV:en slog bort hennes hand från sin haka varpå Tanja förlorade greppet 

och damp ner på golvet. Den ilskna fjärrstyrda roboten vände sig och slog 

efter Tanjas huvud, men hon lyckades undkomma slaget genom att kasta sig 

bakåt. ROV:en slog på nytt, men återigen undkom hon genom att ducka. Hon 

tog sig snabbt upp på benen och hoppade upp på fönsterbänken. 

"Lotus, din idiot!", skrek Johan. 

Återigen närmade sig ROV:en för att oskadliggöra henne. Tanja hoppade på 

ROV:en, men fick inget grepp utan föll ner på marken vid ROV:ens fötter. 

ROV:en höjde ena foten för att krossa Tanjas vackra ansikte. 

"Spruta", skrek Jörn varpå han och professorn sprutade allt vad de kunde på 

de invällande ROV:arna. 

ROV:arna gjorde ingen paus eller såg ut att ta skada av skummet som spreds 

över dem. De fortsatte att närma sig samtidigt som allt fler vällde in i 

rummet. Jörn slutade att spruta och greppade istället om sin brandspruta som 

ett slagträ. Han tog ett snabbt steg fram mot den närmsta ROV:en och slog 

till den i huvudet innan den hann skydda sig med sina armar. Den tog ett steg 

åt sidan för att upprätthålla balansen, men verkade annars oskadad. 

Professorn och Jörn backade allt närmare Lotus samtidigt som de vevade 

hotfullt med brandsprutorna för att hålla ROV:arna på avstånd. 

"Jag hoppas de är framme väldigt strax", muttrade Jörn. 

Johan fick ett slag på vänsterögat så att det krossades. ROV:en som hade 

utdelat slaget var den numera enögda ROV:en som han hade styrt först när 

han kom in i datorrummet. Lotus gick inte att se, men han var någonstans i 

högen av ROV:ar vid proppskåpet. Plötsligt blev Johans före detta ROV helt 

stel. Den reste sig upp och vände sig mot proppskåpet. 

"Bra Lotus!", skrek Johan. 

"Jag är inte Lotus", svarade ROV:en och gick med raka steg mot elskåpet. 

Den studerade snabbt skåpet innan den satte handen på huvudströmbrytaren 

och stängde av allt. 

-196- 


Det blev helt svart i Johans glasögon. Han lyfte på dem och fick se en stor 

bronsfärgad ROV framför sig som sotd på ett ben med ena foten över Tanjas 

ansikte. Tanja knuffade till ROV:en som vällte med ett brak likt en 

Leninstaty efter murens fall. Rummet var totalt massakrerat, fylld med 

möbelvrak och glassplitter. Johan böjde sig ner och omslöt Tanjas ena hand 

med sina båda händer. 

"Vänskapens hamburgare", sade Johan och tittade Tanja djupt in i ögonen 

och log. 

"Är det över?", frågade Tanja. 

"Ja, det verkar så", sade Johan. 

"Vilket radarpar vi är!", sade Tanja och log. 

"Ja, det är vi verkligen", svarade Johan och strålade tillbaks. 

Tanja var helt rufsig och hade lite skrubbsår på kinden fast inget allvarligt. 

Från hennes underläpp gick en liten rännil torkat blod. Hon omfamnade 

Johan och han kramade henne hårt tillbaka. Efter ett tag övergick kramen 

plötsligt i en intensiv och efterlängtad kyss som aldrig ville ta slut. 

"Sluta hångla Johan", hörde han Lotus protestera i sina VR-glasögon. "Du 

har inte kopplat ur dig Johan, din ROV håller på med live show här!" 

Johan struntade i Lotus och fortsatte att kyssa Tanja för allt han var värd 


Larmet ringde fortfarande när de två ROV:arna kom upp ur källaren som 

Lotus och Johan hade använt för att gå ner i källaren. I sitt sällskap hade de 

två människor: Renate, som gick av sig själv och Axel som stödde sig mot 

ROV:arna för att kunna gå. De såg ut som fyra förstavärldskrigssoldater som 

kom tillbaka från skyttegraven. För att ta sig fram fick de kryssa mellan alla 

de stela ROV-statyerna som hade tills nyligen styrts av organismer på 

EcoSea 2, men som nu hade gått hädan på grund av tillfälligt strömavbrott. 

Professorn sprang emot dem och kramade om Renate som begravde sitt 

ansikte i hans axel. Hon verkade helt slut, men glad och lättad att allt var 

över. 

"Hur är det med dig, Renate?" 

"Det är bra. Axel är skadad, men det är inget livshotande." 

"Har ni ringt ambulansen?" 

"Ja vi gjorde det på vägen uppför trappan. De är på väg." 

"Johan, hur gick det med dig och Tanja?", frågade Jörn den ROV som Johan 

hade styrt innan. 

-197-


"Mitt namn är Gödel, inte Johan, men jag kan intyga att det gick fint med 

dem båda. De ordnade en liten liveshow i källaren, men vi hann fly innan det 

blev för hett." 

"Herr Gödel lever du?", frågade Jörn förvånat, "ni dog ju i skeppet?" 

"Jag dog inte, men jag blev massakrerade av en ROV när jag stod i en 

telekiosk. Nu sitter jag i rullstol, men bara tills jag mår lite bättre. Sedan skall 

jag upp på benen igen." 

"Underbart att höra", sade Jörn och skakade herr Gödels metallhand medan 

han höll andra handen kamratligt på herr Gödels metallaxel. Inte för att Jörn 

kände herr Gödel, men var glad ändå att han inte hade dött i den gripande 

scenen ombord på skeppet. 

"Herr Gödel är dagens hjälte", sade Lotus i duett med sig själv med hans röst 

simultant från sin ROV och sin mun. "Det höll på att misslyckas totalt men 

då dök herr Gödel upp och fixade det hela." 

Herr Gödel blev rörd över vad han hörde men hann inte säga något innan han 

blev avbruten. 

"INGEN RÖR SIG. DET ÄR POLISEN!" 

Tio antiterroristutrustade poliser avbröt segerscenen och störtade in i 

kontrollrummet och ställde sig skjutklara med siktena mot de närvarande. 

"STÅ STILLA", skrek kommissarie Koch triumferande, "SPELET ÄR 

ÖVER!" 

"FRYS!", skrek assistent Gertner och fick en ilsk blick från kommissarien. 

Lotus tog sig för pannan och professorn gav ifrån sig en ljudlig suck. 


Lotus tog fram en tårta med tjugotvå tända tårtljus och satte den bordet. 

"Kan du baka tårta?", frågade Tanja. 

"Ååh!", sade unisont Jörn och Johan och spelade imponerade. 

"Tyvärr är det bara en låtsastårta som jag har knåpat ihop. Jag kan ändå inte 

baka på riktigt." 

Sällskapet skrattade. De hade samlats i Wien och året var 1913. De satt runt 

ett stort bord på Café Landtmann, Sigmund Freuds stamkafé vid den här 

tidpunkten. Freud satt mycket riktigt ett par bord längre bort och språkade 

med sina, får man förmoda, intellektuella vänner. Anledningen att de hade 

valt att träffas just här var för att Melanie och Axel skulle kunna vara med. 

Båda var inlagda på sjukhus och var fortfarande inte helt krya, även om ingen 

hade några allvarligare men. Framförallt Melanie var inte alls död som herr 

-198- 


Gödel och hade trott. Hon hade blivit intagen på sjukhus och terroriserad 

med ideliga besök av kommissarie Koch, men annars hade hon klarat sig bra. 

Anledningen till att hon hade blivit så ofta besökt av kommissarien och hans 

assistent var att de hade tillbringat mycket tid med att spela in och efterapa 

Melanies röst med datorhjälp. Det räckte med kopiera rösten för att kunna 

utge sig för att vara någon annan i en VR-miljö och genom Melanie ville de 

infiltrera resten av kompisgänget, men det hade misslyckats i skeppet tack 

vare Lotus uppmärksamhet. 

Lotus tog ett teatraliskt stort andetag och blåste sedan ut samtliga ljus, vilka 

samtliga slocknade precis som riktiga födelseljus skulle ha gjort. Alla 

applåderade. 

"Är du nu säker på att du verkligen är tjugotvå?", frågade herr Gödel. 

"Jajamensann, nu är jag tjugotvå - och nu för första gången på riktigt", 

svarade Lotus och log, vilket de andra inte kunde se, men de förstod det 

ändå. 

Även folket bakom EcoSea var inbjudna d.v.s. Renate, Axel och professor 

Schröder. Det var här för att fira Lotus födelsedag, men också för att tala ut 

om allt som hade hänt. 

"Jag har en jättekul nyhet att berätta", sade Axel som satt i en rullstol i en sal 

i Humboldtlasarettet, "Klemens kommer klara sig." 

"Var inte han död?", frågade Lotus med samma brist på finkänslighet som 

vanligt. 

"Nej, han vara bara medvetslös, men han har vaknat upp på sjukhuset nu. Jag 

var precis där. Han kommer få stanna där någon vecka till, men sedan 

kommer han vara uppe på benen igen utan någon skada." 

"Livs levande live alltså?", sade Renate och log. 

"Precis", sade Axel lyckligt. 

"Hur går det för dig själv då?", frågade Renate. 

"Mig?", sade Axel, "Ingen fara! Jag kommer strax upp på benen igen. Jag har 

bara fått gipsat foten eftersom jag hade fått en spricka i den, men jag kan 

troligtvis åka hem redan imorgon." 

"Vad skönt", sade Tanja, "då klarade sig alla. Det vara bara en hemsk 

mardröm alltihop." Hon kramade Johans hand med båda sina händer. 

"Vad blev det egentligen för skador på EcoSea professor Schröder?", frågade 

Jörn. 

"I stort sett allt blev förstört. Nästan alla organismer försvann." 

"Varför bara nästan alla?" 

"Ja, alltså allt som fanns i våra datorer försvann, men en hel del har ju spritt 

sig. Så det finns fortfarande massa djur ute på nätet." 

"Då är det inte över?", frågade Melanie oroligt. 

"Nej, det kommer alltid finnas organismer från och med nu som förökar sig 

-199-


själva ute på näten. Vi har passerat Checkpoint Charlie och det är ingen 

reversibel process, så den skadan är evig men som alla ekosystem kommer 

det uppstå balans. Om någon art kommer ställa till särskilt med problem 

kommer människan att försöka utrota just den arten och förhoppningsvis 

lyckas, men att utrota hela ekosystemet går aldrig mer, bara åstadkomma 

förändringar." 

"Man kanske kan förändra monstren till små snälla nallebjörnar?", sade Axel 

skämtsamt vilket fick Melanie att skratta till. 

"Så det kan bli problem ändå men inte förrän senare?", undrade Tanja. 

"Det kan bli problem och kommer säkert att bli. Några ROV:ar kommer att 

gå ur funktionen någonstans, någon dator kommer att krascha och dylikt. Nu 

har vi fått en andningspaus genom att stänga av källan där utvecklingen 

skedde så otroligt snabbt, men någon dag i framtiden kommer vi säkert få 

problem med organismer igen. Om inte annat kommer de alltid medföra en 

extra kostnad eftersom de tar upp kapacitet på näten. Men för tillfället har vi 

iallafall undvikit en evolutionär härdsmälta. Men den kan komma senare." 

"För min del är det över iallafall", sade Jörn. 

"Jag tycker vi alla skålar för att det är över", sade Lotus och höjde sin 

kaffekopp. Alla höjde sina koppar och de skålade med ett kling utan att 

dricka. 

"Jag föredrar när man kan dricka också", sade Melanie. 

"Jag föredrar när man kan bli snurrig i huvudet av drickan", sade Axel och 

skålade åt Melanie. 

"Jag med", sade Melanie och lät sin kopp klinga mot Axels kopp. 

Renate fick ögonkontakt med Axel och nickade åt honom diskret att han 

skulle göra ett försök med Melanie. Axel blev generade och låtsades inte se 

Renate. 

"En sak undrar jag", sade Johan, "hur kunde du förstå att vi plötsligt skulle 

sticka till WeAreVR efter att vi hade hållit på att leta runt nätet?" 

"Tja det visste jag inte", sade Lotus, "frågan bör istället ställa sig till herr 

Gödel. Men i båten sade han att vi måste tillbaks till Checkpoint Charlie. 

Alla ni andra förstod det som att han önskade att vi skulle vrida tiden tillbaka 

innan EcoSea hade passerat Checkpoint Charlie i sin utveckling, men jag 

fattade direkt att vi skulle till platsen Checkpoint Charlie. Jag visste också till 

skillnad från er andra att WeAreVR:s EcoSea avdelning ligger just vid gamla 

gränsövergången Checkpoint Charlie, längs Friedrichstrasse i 

byggnadskomplexet som heter just Checkpoint Charlie. Det var ju egentligen 

ganska logiskt. Läckan kom från EcoSea direkt, inte någon annanstans ifrån. 

Sedan anledningen till att vi träffades av en slump i båten berodde på att vi 

var där väldigt nära källan. Kommissarie Koch hade träffat er i VOSM och 

tog formen av Melanie och väntade gick vidare till båten och väntade på er. 

-200- 


Jag och Jörn följde ett annat spår och kom till samma båt något före er. Alla 

kom till samma miljö, eftersom en stor del av läckan ur EcoSeas spreds ut på 

näten via skeppssajten. Fullt logiskt, ett steg närmare källan, men som sagt 

hur herr Gödel förstod redan då att det var EcoSea som var själva källan, det 

har jag ingen aning om. Det får han svara på." 

"Man har ju lite Sherlock Holmes i sig", skrockade herr Gödel. "Nej, det är 

inte så djupt egentligen, men det är samma anledning varför det kunde 

komma så många ROV:ar utifrån som gick in i WeAreVR-byggnaden." 

"Kan du precisera dig lite mer." 

"Okej, jag hade ingen aning om källan när jag kom ombord på båten. När vi 

var ombord på båten stod jag fysiskt och körde från en telekiosk på 

Kochstrasse, ett stenkast från Checkpoint Charlie byggnaden. Då blev jag 

plötsligt blev anfallen av en ROV som slog mig sönder och samman. VRglasögonen 

slogs av mig och blev hängande runt halsen på mig likt ett 

halsband. När jag såg ROV:en som höll på att massakrera mig såg jag att det 

stod EcoSea skrivet på dess bröst. Och varför hade EcoSea ROV:ar tänkte 

jag? Det var ju helskumt. Således insåg jag att det är därifrån skiten måste 

komma. Tja, jag var ju givetvis inte säker det vara bar min första tanke. Jag 

bara sade att vi måste till deras högkvarter på Checkpoint Charlie, även om 

det inte hade varit källan hade ju det varit intressant att se var ROV:arna kom 

ifrån." 

"Hur kunde alla ROV:ar anfalla oss utifrån när jag och professorn försvarade 

Lotus?", sade Jörn, "På dem stod det också EcoSea på bröstet." 

"Alla med EcoSea på bröstet borde egentligen ha varit inlåsta i EcoSea 2rummet, 

men det fanns en väg ut, en branddörr", förklarade professor 

Schröder, "som inte ens hade ett handtag på utsidan, som var tvungen att 

finnas av hänsyn till säkerhetsföreskrifter. Eftersom vi aldrig förutsåg att 

någon skulle vilja bryta sig ut, var den dörren bara att öppna inifrån. De sista 

tio timmarna ungefär hade den stått på vid gavel. Någon ROV väl kommit 

nära handtaget och så hade dörren gått upp." 

"Skönt att de är borta nu iallafall", sade Jörn. 

"Otroligt skönt", sade Melanie, "jag har fått nog av äventyr. Nu vill jag ha 

lugn och ro, fast kanske fullt inte så lugnt och tråkigt som jag har det nu på 

sjukhuset. Allt man kan göra här är att glo utöver Humboldthamnen, vilket 

inte är så upphetsande." 

"Humboldthamnen?", sade Axel överraskat, "då ligger vi ju på samma 

sjukhus, Humboldtlasarettet. Iallafall tills jag skrivs ut i morgon." 

"Vad kul!", sade Melanie uppriktigt. 

Renate nickade ivrigt åt Axel att sätta in en stöt. Axel tog mod till sig. 

"Vad skulle du säga om en underbart mesig romantisk middag med mig 

ikväll?", frågade Axel. 

-201-


"Det hade varit jättetrevligt, men bara du lovar att den blir riktigt mesig", 

sade Melanie och skrattade. 

"Mesigare än dina högsta förväntningar", svarade Axel, "Vi rullar ner i våra 

rullstolar till restaurangen på bottenvåningen så bjuder jag på det mest 

romantiska de har." 

"Det låter toppen!", sade Melanie och skrattade varpå de skålade på nytt med 

varandras koppar. 

"Jag vill bara påpeka att deras största bo är borta, d.v.s. EcoSea 2", sade 

Lotus, "men de finns fullt av dessa varelser ute på nätet. Shoppinghallen 

VOSM t.ex. är ju lika full av dem som innan. Vi har bara orsakat en katastrof 

för dem, men inte total utrotning." 

"Okej, vi får väl ringa VOSM och be dem reboota sina maskiner så får de 

smaka på en katastrof till", sade Jörn. 

"Men vad jag inte fattar", sade Gödel, "är hur en läcka kunde uppstå till 

EcoSea 2?" 

"Vi slarvade med kopplingen till sluss 7", sade professorn. "Det är ytterst 

banalt och därför såväl pinsamt som tragiskt. Vi kopplade allt fel, så att det 

fanns direktförbindelse mellan EcoSea 1 och 2, samt en annan 

direktförbindelse mellan EcoSea 2 och omvärlden. Resultatet blev att EcoSea 

2 översvämmades av EcoSea 1-djur och tog ett språng i evolutionen. Och 

sedan var det ett var det ännu mer pinsamt att sluss 7 kopplades på 

automatiskt från EcoSea 2 så fort en organism försökte ta sig ut. Usch, jag 

vill inte snacka om det, det är en enda pinsam röra." 

"Om du inte vill prata om det så kan jag byta ämne", sade Johan, "är det 

någon som vet vad Fatal Error 1313 innebär? Det dyker upp hela tiden 

överallt." 

"Den är lätt, den kan jag", sade Jörn ivrigt. "Det är fel av klassen "övriga fel". 

Alla fel som inte identifieras av det kraschsäkra operativsystemet hamnar 

under klassen övriga fel, vilket är de flesta fel. Så det betyder bara att datorn 

inte fattar något alls och kraschar precis som vanligt." 

"En helt annan sak som jag undrar över", sade Axel, "jag är nyfiken och 

måste få veta få veta en sak av Lotus." 

"Ja?", sade Lotus 

"Har du något samröre med ARA?" 

Lotus suckade och tittade ner på sin tallrik. 

"Det här kommer kanske att låta icke trovärdigt, men ARA har aldrig 

existerat. Inte i den bemärkelse som alla tror iallafall." 

Påståendet gav direkt upphov till muttrande invändningar. 

"Jajaja, jag vet vi har alla läst något i media om detta. Men hur många är det 

som tror att Kilroy är en kille som springer jorden runt och kladdar "Kilroy 

was here"? Ingen! Visst, Kilroy kanske har existerat, men han gör det inte 

-202- 


längre och om han har gjort det så är det helt ointressant. Likväl klottras det 

"Kilroy was here" titt som tätt av personer som har andra namn och som inte 

är organiserade tillsammans. Varför? Ingen aning. Det bara är så, folk 

fungerar så." 

"ARA har ju gjort attentat. Kilroy är ju bara lite kladd på husväggar", 

invände Axel. 

"Visst ARA är mycket mer, men det är bara en utvecklad version av Kilroy. 

Vad det handlar om är en virtuell person, om du så vill. Kilroy är en virtuell 

person som åker jorden runt och klottrar "Kilroy was here". Men, han finns 

inte, det är inte en fysisk person. Det är olika personer som lånar den virtuella 

personligheten ett kort tag och sedan kastar av den. När de är den andra 

personen handlar de som den gör och sedan återtar de sin egen personlighet." 

"Kan du inte ta ner det på lite mindre filosofiskt plan", bad Tanja. 

"Nja strax, alltså ARA är en virtuell terroristgrupp. Den har inga medlemmar 

ingen organisation. Men den finns i folks medvetande och den lurar alltid 

runt hörnet som förklaring på alla oförklarliga datorfenomen. När någon gör 

något som passar in i ARA kanske han själv eller någon annan som tycker 

det är kul ange att det var ARA. De vet att just den gången var det inte 

sanning att ARA hade gjort det, men de flesta tror att alla andra gånger är 

riktiga. Sedan förstärks ARA av personer som säger sig vara medlemmar 

ställer upp på intervjuer, vilket de ofta gör för att tjäna en hacka." 

"Hur vet du allt detta?", frågade Axel, "ingen kan ju veta om den här Kilroy 

verkligen är i livet fortfarande och själv springer omkring. Hur kan du så 

bestämt veta att de inte finns?" 

"Jag har varit så insatt i vissa fall och andra kan man direkt förstå 

orimligheten i." 

"Vi hörde när du själv erkände på ett förhör att du hade varit inblandad i 

Stalingradmassakern." 

"Kommissarie Koch lyssnar ju inte på vad jag säger och jag försöker därför 

inte förklara. Ja, jag var inblandad i Stalingradmassakern och just därför vet 

jag att det inte att ARA inte är en organisation. Jag gjorde nämligen 

programmet som orsakade olyckan, nämligen ett program som hämtade 

information från en virtuell värld och applicerade dem automatiskt på 

ROV:ar. Det var mitt program, som låg på min dator, som någon kopierade. 

Plötsligt dök programmet upp i den händelsen och återigen var det "de 

superintelligenta datorterroristerna ARA" som hade gjort det. Men det var 

mitt program! Man behöver inte vara intelligent för att sno mitt program. Allt 

några galningar gjorde var att sätta några maskingevär i händerna på några 

ROV:ar som de kopplade in. För det krävs ingen kunskap alls. Programmet 

var ju gjort." 

"Bevisar ju inget egentligen", vidhöll Axel. 

-203


"Nej, men det finns också virtuella händelser nuförtiden. Det finns saker som 

växer upp i media, i informationsrymden, men som aldrig har hänt. Ta grejen 

med spöktågen i Paris som orsakade massa människors liv. Den händelsen 

har aldrig ägt rum. Det förstår alla som inser hur deras datorsystem är 

uppbyggt. Om nu plötsligt massa extra spöktåg dök upp på deras skärmar, 

skulle de plötsligt leda om tågen till massa andra spår? De har givetvis ett 

säkerhetssystem och nödåtgärden är inte att blanda tågen på alla möjliga spår. 

Men, metrochefens förnekanden uppfattades som ett försök att sopa allt 

under mattan. Ett typiskt exempel på en virtuell låtsashändelse. Ofta händer 

det att sådant dyker upp i datorvärlden just på grund av nätverken är en sådan 

stor värld och okontrollerad värld. Det blir lite grann som med de gamla 

mörka skogarna. När man inte vet hur allt ser ut uppstår massa historier om 

hur troll och vättar att springa runt i andra änden av skogen." 

"Jag tycker det är intressant det du säger", sade Axel, "men det är ju inget 

bevis för att de inte existerar." 

"Stämmer, men jag har faktiskt letat reda på ett bevis. Jag har letat reda på 

hur ARA föddes." 

Lotus laddade ner två tidningsartiklar till cafémiljön och höll upp dem och 

visade den för de andra. 

"Här är kvällstidningen Berliner Kurir. Här säger polisen att "en grupp kallad 

ARA, Atlantis' Republican Army har tagit på sig skulden för dådet" och det 

hamnade på första sidan. Här är en liten notis några dagar senare i samma 

tidning. Denna gången kom det inte på första sidan utan blev bara några få 

rader som berättar att de har gripit personen bakom låtsasattentatet och att det 

visade sig vara en kille som slagit vad med sin bror om att lyckas hamna på 

första sidan. Allt var ett skämt. Men detta var redan för sent. Samma dag i 

kvällstidningen BZ pratar man om "terroristgruppen ARA" och ingen notis 

tas om det faktum att det bara var ett skämt. Så skapades den virtuella 

gruppen ARA, som kommissarie Koch flåsar runt för att hitta." 

"Jag tror dig faktiskt", sade Axel. "Det låter fantastiskt, men jag tror det är 

som du säger, det verkar vara logiskt. En terroristgrupp som inte finns. Då är 

den ganska svår att stoppa?" 

"Den kommer att finnas så länge den är en händelse i media, sedan kommer 

den dö. ARA lever ju enbart på uppmärksamhet, för det är ju dess enda 

beståndsdel." 

"Kusligt", sade Melanie. 

"Om man vill kan man se ARA som ett naturligt fenomen, som en slags 

organism. ARA är alltid samma sak även om dess medlemmar, eller celler 

om man vill, byts ut. Likaså är det med våra kroppar som byter ut nästan alla 

celler under vår livstid, men ändå uppfattar vi det som samma kropp. En 

organism består inte av dess komponenter utanför informationen hur dessa 

-204- 


komponenter är organiserade. Men alla komponenterna är i sig själv 

utbytbara. ARA är ett mänskligt fenomen, men vars väsen inte består av ett 

antal individer utan av vår förväntant på hur den skall se ut. Det är ett 

modernt troll" 

"Okej Lotus det räcker. Jag tror dig", sade Axel, "det börjar bli lite för 

filosofiskt för mig nu." 

"Jag tror det helt och hållet", sade Johan ursäktande, "men jag undrar bara en 

sak till: varför du inte drog i huvudströmbrytaren? Varför började du plötsligt 

försöka ta propparna istället? Det var ju dömt att misslyckas." 

"Jag vet att det var fel av mig", sade Lotus, "men jag bestämde mig bara 

plötsligt för att göra ett försök med att endast stänga av EcoSea 2, utan att 

skada riktiga EcoSea. Det hade ju blivit ett ännu lyckligare slut då, men jag 

håller med om att det var dumt att ens försöka när vi var omringade av en 

svärm ROVar. Men som tur är kom vår hjälte herr Gödel och räddade oss", 

sade Lotus och tittade på Gödel. Gödel skruvade på sig medan han pepprades 

med beröm från övriga närvarande. 

"Jag trivs bättre som hjälte än som uteliggare", erkände Gödel, vilket alla 

förstod. 

"Jag vill veta en annan sak Lotus", sade Renate, "hur går det mellan dig och 

kommissarie Koch nu?" 

"Fint, han är fortfarande övertygad om att det är ARA som har gjort det med 

Lotus i spetsen", svarade Lotus. "Skillnaden är att jag ser inte ut som hans 

Lotus, för han ser enligt kommissarien mer ut som någon åt Clark Gablehållet. 

Vi talades vid igår och nu är kommissarien övertygad om att Clark 

Gable-kopian har lånat mitt namn och identitet och är på vift beredd att göra 

nya dåd. Således har han skickat ut en efterlysning med Clark Gablesignalement, 

men jag är inte längre misstänkt." 

"Stackars kommissarie Koch", sade Renate. 

Johan hörde hur telefonen ringde i sitt rum. Han ursäktade sig för dem andra 

och lade VR-glasögonen åt sidan och tog upp telefonluren. 

"Var har du varit? Du har inte ringt hem sedan du kom ner till Berlin. Jag har 

varit så orolig." 

Det var hans mamma som var utom sig av oro efter att inte hört av hennes 

son på alldeles för länge. 

"Jag är ledsen, men jag har haft så mycket att göra", sade Johan och tittade ut 

genom fönstret. Solen sken igen för första gången på länge och solstrålarna 

som trängde sig in genom fönstret värmde Johan både inom- och utombords. 

"Du sköter väl om dig? Äter du någonting på dagarna?" 

"Ja mamma, jag äter. Men kan jag ringa upp dig om tio minuter? Jag sitter på 

ett kafé i Wien, men vi skall strax gå." 

"I Wien? Vad gör du i Wien? Är du inte i Berlin?" 

-205


"Jo, det är jag. Jag förklarar sedan. Jag ringer strax tillbaks." 

Johan sade hej då och Johan satte på sig VR-glasögonen igen. 

"...så vad säger du om förslaget?", sade professorn och tittade på Lotus. 

"Det låter väldigt bra. Jag är jättegärna med", svarade Lotus, "men på ett 

villkor: att jag får ta hand om nätverket denna gången." 

"Det är precis det jag hoppades att du ville. Välkommen ombord!" 

"Tack! Denna gången blir projektet osänkbart", sade Lotus med ett brett 

självsäkert leende. 


Lotus leende ansikte frös till stillbild på bioduken och eftertexten började 

rulla till tonerna av Astradynes hit "Checkpoint Charlie" som hade legat på 

topplistorna de senaste veckorna. Ljuset tändes och publiken började resa sig 

och ta på sig ytterkläderna för att förbereda sig för vinterkylan som väntade 

dem utanför biosalongen. 

"Vad tyckte du?", frågade en tjej sin pojkvän medan hon tog på sig sin jacka. 

"Inget vidare! Vanlig förutsägbar hollywoodfilm. Men snygga 

specialeffekter!" 

-206-

Kapitel 4 - Esplanaden

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?