Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

”EFTER ARBETS-
DAGEN LÅSER
MAXWELL OCH
HANS VÄNNER
IN SIG I SITT HUS,
EFTERSOM DET
HAR HÄNT ATT
INVANDRARE
ÖVERFALLITS
PÅ GATAN.”
Jag tar på mig mina solglasögon och njuter av resan
till Castel Volturno: storslagna kustlandskap som
breder ut sig som stora vykort längs vägen. Jag
njuter av samma utsikt som de romerska kejsarna
beundrade när de reste samma väg för 2 000 år sedan
för att tillbringa sommaren i en vacker strandvilla.
Jag är på väg till den plats varifrån nästan all frukt och
alla grönsaker som man äter i staden kommer.
Väl framme möts jag av sopor som ligger slängda längs
vägarna och klungor av människor vid busshållplatserna.
De är alla mörkhyade. Nu är jag alltså här. Castel Volturno.
Staden med större andel afrikansk befolkning än någon
annan europeisk stad. Enligt de officiella siffrorna
har staden 24 000 invånare, varav 3 000 är invandrare. I
verkligheten finns här ytterligare 20 000 icke­registrerade
migranter.
Mitt första stopp är Centro Fernandes, som grundades
av katolska kyrkans hjälporganisation Caritas år 1996
för att hjälpa invandrare. Afrikanerna i dagens Castel
Volturno har ju knappast samma möjligheter som de romerska
kejsarna en gång hade. Med undantag av solen
har allting förändrats. Kustlinjen är en av Europas mest
förorenade. Den stora pinjeskog som en gång sträckte sig
två mil längs kusten har drunknat i tungt cement. Men
framför allt finns de många invandrarna. De är fattiga,
marginaliserade och illegala på grund av den mycket restriktiva
invandringslag som drevs igenom 2002 av ministrarna
Bossi och Fini (ledarna för Lega Nord respektive
Nationella Alliansen). Centro Fernandes är till för dem
som har svåra hälsoproblem eller som inte har mat eller
någonstans att sova.
SLOGS NER MED KÄPPAR
Här träffar jag Maxwell Amponsah, en 37­årig man från
Ghana som kom till Italien 2008 och till Castel Volturno
nyligen. Han haltar och tre framtänder saknas. Fram till
för någon månad sedan arbetade han i norra Italien, i
Pordenone, för ett företag som fick minska personalstyrkan
när den ekonomiska krisen slog till förra sommaren.
När detta hände bestämde han sig för att åka till Rosarno
för att försöka få jobb med att skörda apelsiner – han och
2 000 andra invandrare.
Under sina två månader i Rosarno har Maxwell jobbat
i 36 dagar för 3 euro i timmen. Här tjänar han betydligt
mindre än i Pordenone, men han är glad att han trots allt
kan försörja sig. Efter arbetsdagen låser Maxwell och
hans vänner in sig i sitt hus, eftersom det har hänt att invandrare
överfallits på gatan. Men den 8 januari hann
Maxwell inte hem från arbetet i tid.
– Klockan halv fem var jag på väg hem från jobbet när
min vän och jag blev omringade av tre unga killar på
mopeder. De slog mig med käppar, så illa att jag skadade
höften svårt och tappade tre tänder.
Dussintals andra afrikaner råkade ut för samma sak
som Maxwell i Rosarno den dagen. Det som utlöste konflikten
var en attack på en annan ghanan, som träffades av
ett skott från ett luftgevär. De andra invandrarna fick
snabbt reda på detta och organiserade genast en spontan
protestaktion. Några av demonstranterna reagerade våldsamt
på att ännu en person skadats, varpå några ungdomar
från Rosarno, med den lokala maffians stöd, svarade
med ännu mer våld. Sedan dess har de angripit alla invandrare
de mött på gatan. Elva invandrare har fått föras
till sjukhus som ett resultat av ungdomarnas ”bestraffningar”.
MIGRANTARBETARNAS PROTEST
Att immigranterna protesterade förvånade alla, eftersom
våld mot de invandrare som arbetar med apelsinskörden
förekommer varje år, men hittills har det tystats ned. I år
däremot var situationen mer ansträngd redan från början
på grund av arbetsbristen. Många invandrare fick inget
arbete eftersom ett flertal markägare föredragit att låta
apelsinerna sitta kvar på träden och ruttna. Eftersom
fruktproduktionen i området varit mycket ojämn under
de senaste åren har EU beslutat att från och med i år
minska det ekonomiska stödet till Rosarno, med resultatet
att man inte längre tycker att odlingen lönar sig.
Immigranternas redan svåra situation har alltså förvärrats
i och med dessa minskade ekonomiska resurser och
arbetstillfällen, vilket var en av de utlösande faktorerna
till protesterna.
Vid migranternas manifestation var Maxwell inte med,
eftersom han arbetade vid det tillfället.
Efter ett akutbesök på sjukhuset tvingades han lämna
Rosarno, precis som alla de andra immigranterna. De fick
ge sig av brådstörtat, med poliseskort, och tvingades
dessutom lämna alla sina ägodelar i huset. Maxwell fick
inte ens med sig den ynkliga lön på 470 euro som arbetsgivaren
fortfarande var skyldig honom. Utöver Maxwell
ANSU DAVID FRÅN
ELFENBENSKUSTEN
ARBETAR SOM
SPRUTLACKERARE I
STADEN CASERTA.
MIGRANTER SAMLAS PÅ
EX CANAPIFICIO, ETT
SOCIALT CENTER I
CASERTA.
48 49
MANA 1 2010 MANA 1 2010