SWEA bladet KÖLN/BONN

More documents

Recommendations

Info

ALLT MELLAN ”HIMMEL UN ÄD” INNOVATIV SKOLUNDERVISNING Krönikören Anne-Marie Körling gäst hos Svenska skolan i Köln i samtal med Isabella Kolbert......... Anne-Marie Körling om besöket i Köln, lärande och barns sorg Något om Anne-Marie; krönikör i lärarnas tidning, innovativ lärare Microsoft 2007, Svenska Akademiens Svensklärarpris 2006 och lärare, föreläsare och läroboksförfattare. Den 20-22 mars arrangerade Svenska skolföreningen i Köln årets nätverkskonferens för lärare och styrelsemedlemmar i de svenska skolföreningarna runt om i Tyskland. Anne- Marie Körling, lärare, författare och hängiven bloggare från Stockholm ledde workshopen. - Anne-Marie, du var i Köln i tre dagar hela tiden med en kamera hängandes över din skuldra. Vilka minnen bär du med dig från besöket? - Det bestående intrycket var att det svenska var så mycket mer svenskt hos er. Stoltheten över att vara svensk och svensktalande. Det gav mig en väldig konkret och överförbar känsla till de som samlas kring sitt land, sin kultur och sitt språk då de är i Sverige. Jag blir alltid mäkta stolt över Ikea då jag är utomlands… för det svenska och för att jag känner igen mig. Jag kom också att besöka en annan skolform som ni alla (lärare och styrelsemedlemmar i de Svenska skolföreingarna i Tyskland – red. kommentar) representerar och detta bidrar till min egen fortbildning – kunskapen om andra länders skola är ovärderlig – det både vidgar perspektiven och tillför näring i diskussionen på hemmaplan. - I Sverige har bloggandet som medieform (En blog är en webbsida där bloggaren publicerar inlägg, bild och ljudmaterial.) etablerats snabbt och att blogga är vanligt, mycket vanligare än i Tyskland. Du är en hängiven bloggare, varför bloggar du ? Jag kommer från en kreativ miljö. Min farfar var tonsättare och uttrycksformer av alla de slag ett viktigt inslag i mitt liv. Det spelar ingen roll i vilken form; musik, ord eller bild – utan just det att något uttrycks. 12 - Jag skrev dagbok som liten och fortsatte med det långt upp i livet, jag skriver berättelser och dikter och har alltid gjort det. Skrivandet är en del av det som är just jag. Min blogg kom till under andras uppmaning. Jag visste ingenting om bloggandet innan jag själv hade en. Idag är det en del av min vardag. Jag bloggar dagligen. Många tror att jag bor vid min dator och att jag inte gör annat än är uppkopplad. Men där måste jag berätta att jag har ett liv vid sidan av allt skrivande – jag läser, promenerar, motionerar och framför allt så fotograferar jag. Det är fotografiet som är min ingång - jag ser något jag vill berätta om och tar ett fotografi – och så har jag skrivit det jag vill skriva. Det sker inne i mitt huvud. Därför har jag ett behov av att få strosa omkring i tillvaron, funderar och tänka, fotografera och skriva. Jag ser inte mycket på TV så jag får tid med saker jag vill ägna mig åt. Bloggandet är också nätverkande. Jag har kollegor över hela Sverige som funderar och vill utveckla skoltänkandet och uppdraget. Jag har läsare från flera länder och får därför inblickar och utblickar över en skolvärld jag är mycket intresserad av. Utan blogg hade detta inte varit möjligt. En blogg är en plats för personliga betraktelser eller en diskussion med de frågor som är aktuella i samhället. Min blogg är personlig, jag använder mig själv för att presentera olika tankeställningar och därför tror många att jag berättar om mitt privata. Det gör jag inte. Det är en del av mig som är mitt egna och som jag aldrig är offentlig med. Den distinktionen måste man göra då det är en bedräglig form – där jaget har ett stort utrymme. Jag har en tanke med mig själv – då jag skriver i jagform är det faktiskt med hänsyn till dem jag inte kan namnge – och jag skriver aldrig om någon jag inte har talat med och fått tillåtelse. Jag har också en tanke om att alltid skriva i en positiv anda. Jag har inte rätt att vara dömande. Men då det gäller omsorgen om våra växande barn är jag alltid på barnets sida. Barnkonventionen är min grundtanke. Den tummar jag inte på. Jag tror att själva anledningen till att jag skriver blogg är att jag törstar efter pedagogisk debatt, diskussion och samtal med alla och envar. Jag har en vision om skolan och jag får utrymme om att visionera fritt där jag skriver. - Flera av vara läsare har aldrig varit inne på en blogg. Har du ett tips om var man kan börja? - Om man googlar på ett ämne, en frågeställning, ett ord så hamnar man förr eller senare på en blogg. Många av mina läsare har sökt på något skolrelaterat och funnit min blogg. I en blogg, exempelvis min, skriver bloggaren ned andra bloggare vilka syns i en spalt intill själva inläggen. Där kan man klicka sig vidare in i det nätverk som bloggvärlden utgör. Jag länkar exempelvis till andra skolutvecklare, professorer, högskoleutbildrare, forskare, lärare, pedagoger men också utanför skolfrågorna till författare jag följer. I en blogg finns arkiv och där kan man följa blogginläggen under rubrikerna. Jag har skrivit över 5000 blogginlägg och finner att organisationen, dvs rubriceringen är mycket svår, men har gjort så gott jag kunnat. Under fliken matematik syns matematikundervisning och funderingar kring ämnet. Under berättelser syns blandat skrivande. Jag upplever själv att jag lär mig mycket om nutidsskolsverige genom bloggandet varför jag rekommenderar bloggläsningen. - Du kommer från musikbranschen men har även gjort film. 2005 producerade du filmen „Barns sorg är randig“ om barns sorgearbete i anslutning till Estoniakatastrofen. Vad har filmens titel och filmen att lära oss? - Att sorg behöver utrymme och att sorg tar utrymme. Ett barn som drabbats i ett hem, en förälder, ett djur, en morfar eller farmor, syskon behöver skolans kontinuitet och trygga ramar, hemmet är ofta satt ur spel, vuxna är sorgsna, och barn behöver få sörja. Jag vill och hoppas att vuxenvärlden vågar låta barn uttrycka sin sorg. Den har olika uttryck och syns vid olika tillfällen. Sorg tar lång tid och något egentligt sorgearbete tror jag inte att vi kan tala om. Hur barn får sörja är en vuxensak. Att barn sörjer är realitet. Vad barn sörjer är deras berättelse. Vuxna ska skydda i verkligheten och inte ifrån den, så tänker jag kring det mesta också då det gäller rätten att få sörja. Jag är själv anhörig efter Estonia och blev därmed en sörjande vuxen kring mina egna barn. Konsekvenserna blev svåra då det gäller läxläsning, hemskickade papper och svårigheterna att sända med mat till utflykterna – ja att vara den gode vuxne blev svårt. Men barnen fick ta hela ansvaret då de mötte sin lärare. Det vill jag inte ska hända igen.
ALLT MELLAN ”HIMMEL UN ÄD” INNOVATIV SKOLUNDERVISNING - Du har precis kommit ut med boken Vägen till skriftliga omdömen (Bonnier Utbildning) där du tar upp problematiken kring lärarens bedömningsuppdrag. Vilken typ av bedömningssystem förespråkar du? - Mitt kortaste svar blir – att bedömningar som lärare gör skapar möjligheter för barnet. Alltså ska tjäna barnets utveckling. Lärare är bedömmare. Men hur vi förvaltar vårt uppdrag är nog den viktigaste tanken. Barnet ska omslutas av värdiga bedömningar som barnet känner sig bekant med. Bedömningar ska också syfta till framtiden, snarare än dåtiden. Det betyder att läraren har kunskap om det eleven är i färd med att utveckla och ser processen i det. Vi kan tala om summativa och formativa bedömningar. De summativa kommer i efterhand och är de vi alla är mest bekanta med. De formativa följer individens lärande och ser den, bekräftar den och utvecklar den med frågeställningar och framtidstänkande. Den formativa processen är det lärande som sker och är i färd med att bli kunskap. Därför är det viktigare att se den och sätta ord på det vi lärare ser av aktiviteten lärande. - Avslutningsvis har jag listat några negativa åsikter om den svenska skolan och utmanar dig att ge svar på tal! - Jag tycker debatten om skola ofta är väldigt negativ. Det är den kamp jag själv vill föra – den att lärare står närmast eleverna, lärare blir elevernas talesmän. För mycket nedskrivande av skolan gynnar inte utvecklingen i skolan, bland lärare och elever. Elever säger ofta att de inte känner igen sig och frågar i vilken skola media talar om, lärare hänger med sina pedagogiska huvuden och tycker inte om att tala om att de är lärare. Detta är ett djupt allvarligt problem kring en skoldebatt som inte tillför ros utan mest ris. Självklart är skolan ett ständigt utvecklingsprojekt, för skolan samspelar med samhället i stort, och skolan har ett stort ansvar för framtida möjligheter. Jag vill dock säga att det största ansvaret vi lärare har är att skapa en värdig och verklighetsmöjlig utbildning för eleven. Lärare måste också få tillgång till lärande visioner och själva uppleva utveckling. Läraryrket är oerhört komplext och stort.. Därtill spännande och utmanande. Jag har sökt kontakt med våra skolpolitiker för att diskutera hur man kan vända frågan till att stärka en lärarkår istället för att ständigt tillföra kritik Jag vill gärna verka för barnkonventionen och stärka lärarnas anknytning till den. Som sagt, detta betyder inte att jag blundar för skolans problem, men jag tänker inte låta dem stjälpa mitt förhållningssätt till mitt yrke eller till mina elever. Jag ser så många goda lärande situationer då jag är ute och föreläser, ser så många engagerade lärare, skolledare och skolor där elever är. Och jag vill värna dem. Och utmana till förändring. - 1. Den svenska skolan är slapp. Svenska elever får så lite läxor. - Jag är ingen läxgivande lärare. Vi arbetar däremot väldigt hårt och mycket i klassrummet. Då läxor ska ges tänker jag att det arbete som eleven ska göra hemma ska tjänstgöra bekräftande, alltså synliggöra ATT eleven har lärt sig, och inte tjänstgöra kompensatoriskt, dvs kräva att föräldrarna blir tvungna att ingå i en slags lärarroll i förhållande till sitt barn. Läxan ska inte stjälpa utan bidra till positiva brobryggen mellan hem och skola. - 2. I Sverige kan vem som helst bli lärare. Lärarna är ofta goda pedagoger, men saknar i regel ämneskompetens. – Jag har arbetat inom flera yrkesområden. Läraryrket är det mest komplexa, svåra och utmanande jag någonsin haft. Jag är ständigt lärande, ständigt under utbildning och jag värnar att jag är utbildad. Detta får tjänstgöra svar i frågan. I slutänden handlar det om vilka vi ska värna – och för vilka skolan är till för – eleverna! - 3. Betyg först i åttan vilket skämt! – Jo. Det kan tyckas så. Betygsfrågan är svår. Om betygen är de enda indikatorerna för hur det går för en elev i skolan är betyget i åttan för sent satt. Om betygen är en del av formativa och summativa bedömningar under hela skoltiden kan betygen egentligen bortskaffas. Betyg är ju ett instrument, dvs en slags kod för fortsatta studier och ett ark att visa upp för kommande anställningar. Jag strävar efter att eleven och föräldern ska ha stor insyn i att eleven utvecklas i förhållande till de mål som utbildningen syftar till. Då handlar det främst om strävansmålen. Jag har svängt åtskilliga gånger i betygsfrågan. Jag tror att vi skulle tjäna på att sänka betygsåldern i vissa fall, ta bort den i andra. Men allt hör samman med hur kommunikationen kring lärande utveckling ser ut. Betyg är en svår fråga. - 4. I Sverige får alla godkänt bara de är närvarande. - En myt som samtliga lärare säkerligen önskade ta död på. - 5. Den svenska skolan är bra på att ta till vara de svaga elevernas intressen, men inte de starkas. -Jag utmanar lärare under mina föreläsningar. Jag tänker att vi talar för lite om utmaningar, vi tänker för lite på de som kan och vad de kan. Vi har fokus på de som inte kan och tar inte hjälp av en synvända där de som kan får kunna mer. Om läraren har ett anslag att ALLA elever ska utvecklas blir det en ständigt kunskapsförflyttning hos alla, vilket också påverkar de som inte kan. Läroplanen Lpo-94 har Barnkonventionen som inhyst dokument. Läroplanen har anammat uppdraget att det är eleven som ska ha rätt att utvecklas. Barnkonventionen skriver barnet – Läroplanen skriver eleven. Detta betyder att klassrummet och lärandet ska betyda skillnad för var och en av eleverna i skolan. De som kan ska få lära sig mer. Varje elev har en utvecklingspotential och vad viktigare är – varje elev har en egen vilja att lära. Ser man inte lärande som ständigt utvecklande, obundet till årskurs blir skolan tråkig och undervisningen normgivande. Jag tror att många elever har tråkigt i skolan. I min bok Vägen till Skriftliga Omdömen tänker jag att lärarens förhållningssätt och medvetna språk ska gagna allas lärande. Hur vi gör det är en fråga för lärarkollegiet. - 6. Svenska elever ligger flera år efter i matteundervisningen. - Matematikundervisning och elevernas kunnande är ett stort fokus i de flesta länder. Jag ser bara hur uppdraget är. Och hur vi förvaltar strävansmålet och ämnets karaktär och möjliggör för eleven att utveckla sin matematiska förmåga. Den finns där men blir för abstrakt i undervisningen. Kritiken torde vara sannare om man tittade på hur räkningen i skolböckerna ser ut. Handlar matematik bara om att göra en matematikbok är de flesta elever dåligt rustade. Det krävs engagemang hos läraren, utbildning och ständigt uppdatering kring matematiska diskussioner såväl på hemmaplan som ute i världen. Jag har min största diskussion med förläggaren hos Bonnier Utbildning samt den matematikredaktion som arbetar med Matteborgen. Där får jag min utveckling i samspel med min blogg, bloggande matematiktänkare och i Skolverkets kursplaner och inför de nationella proven i årskurs tre, fem och nio. Mycket tänkvärda saker att lära av. Vid tangentbordet Isabella Kolbert 13
Page 1 and 2: SWEA bladet ® KÖLN/BONN UTGIVEN A
Page 3 and 4: AKTUELLT SWEA KÖLN/BONN Innehåll
Page 5 and 6: SWEA KÖLN/BONN VAD VI GJORT 2008/2
Page 7 and 8: VÄRT ATT NOTERA SWEA KÖLN/ BONN M
Page 9 and 10: VÄRT ATT NOTERA! MEMA REGIONMÖTE
Page 11: ALLT MELLAN ”HIMMEL UN ÄD” SVE
Page 15 and 16: ANSLAGSTAVLAN SWEA Berlin firar 10-

SWEA bladet KÖLN/BONN

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?