Om vatten - BOFFE.COM

HVR
finns även studier som tyder på samband mellan arsenikexponering och diabetes.
WHO har länge haft 50 mikrogram arsenik per liter som gräns för acceptabelt
dricksvatten, men utifrån nya rön har man sänkt gränsen till 10 mikrogram.
På det bengaliska slättlandet handlar det ofta om flera hundra gånger
WHO:s gränsvärde.
Befolkningen är kroppsarbetande bönder som i det heta klimatet ofta dricker
upp till fem liter vatten per dag. Vi är troligtvis bara i början av katastrofen:
Hudförhårdnader, det första säkra tecknet på arsenikförgiftning, tar tio år att
utveckla men kan idag iakttas hos människor överallt i området. Undernäring
och selenbrist förvärrar effekterna av förgiftningen.
En social katastrof har också blivit följden, eftersom symptombärare ofta
behandlas som spetälska och förskjuts från familjen eller förvägras arbete. Förutom
medicinsk hjälp och hjälp med vattenrening eller alternativa källor behövs
alltså information om att arsenikförgiftning inte är smittsam.
Den bengaliska katastrofen är unik på grund av sin storlek, men liknande
fall i mindre skala har inträffat på flera håll, i Taiwan, Mexico, Argentina,
Chile och Inre Mongoliet. I det aktuella fallet tror man att de många borrhålen
och det stora vattenuttaget under några decennier har lett till att grundvattennivån
fluktuerar och syre tränger ned i sedimenten. Därigenom oxiderar de
arsenikförande pyritlagren och släpper ifrån sig arsenik i en form som lätt
löser sig i grundvattnet. En konkurrerande teori hävdar att det är bakterier som
bryter ner mineralsedimentet och därigenom frigör arseniken.
Vad görs och vad kan göras?
Det finns ingen riktigt effektiv bot mot arsenikförgiftning, och om den tillåts
nå ett avancerat stadium, så kan den ge cancer och för tidig död.
Den bengaliska katastrofen har omsider satt igång en hel del verksamhet. En
mängd forskare och tekniker – geologer, hydrologer, kemister, toxikologer och
onkologer – från universitet, myndigheter, hjälporganisationer och företag, är
idag sysselsatta med att ta prover och analysera och ge förslag.
En praktisk och viktig insats görs av kemister från lokala universitet som
åker omkring i byarna och dels gör enkla analyser av vattenprover och visar
vilka brunnar som är förhållandevis säkra att ta dricksvatten ur, dels lär ut
enkla (men svårkontrollerade) reningsmetoder. Man rekommenderar också återgång
till regnvatten eller ytvatten, som dock måste kokas, till mat och dryck.
Därigenom får byborna kanske kunskap och förmåga att själva i någon liten
mån ta kontroll över problemet.
40