7 PER ALBINSSON Lidköping Analfabeten Ett eko av lust från de ...

PER ALBINSSON Lidköping
Analfabeten
Ett eko av lust från de lyckligas torg
Som når mig med tal på min vandring längs stråket,
Det skänker förstämning som vissnar till sorg
Jag har hört varje ord men förstår inte språket
Denna värld är en cirkel som bildar en mening
Där orden far runt i en evig spiral
Men utan att bryta min stumma förstening
Och utan att forma sin önskan till tal
Jag kan inte läsa, än mindre skriva
Det språk som har gjort mig till analfabet
Men endast förmågan att kunna beskriva
Mig själv som en ynklig, stammande poet
Mot ursprunget åter
Jag ser plantor som växer men ändå tvekar
Vid smärtornas tröskel där jorden tar form
Av tyngande bördor och dräpande lekar
Som vänder en bris till förnedrande storm
Vinande kulor, hunger och plågor
Visar hur världar på ytorna låter
Och får varje planta att kvävas av frågor
Innan den vänder mot ursprunget åter
7

Drömmerier
Morgonens nakna kropp har befruktat
Stjärnor av natten, en efter en,
Rest ur sin dvala, beskådat och luktat
Ivrigt på allt som ska vakna igen
Grenverkets nät framför himmel och ljus
Bildar en slöja där skuggorna spricker
Så svalkan kan rinna igenom ett krus
När den nyfödda gryningens anlete dricker
Solens glans i sin fägring förfryser
Tills aldrig mer fantasierna finner
Den dag en stråle sitt öde belyser
Och utan färg drömmerier försvinner
Ett råd
Sjöng för mitt hjärta för allt som det vill
I den stund vår måne bevittnar sitt fall,
Vrid planeterna rätt, låt min skugga bli still
Och störta den sol som är frusen och kall
Torka den tår som har fötts ur den döde
Som vinkar från galgen med dinglande ben,
Tysta min sorg och besegla dess öde,
Förvrid mig i smuts och bespotta mig ren
Skådar du något som du tar för givet-
Lyssna till rådet jag tror jag kan ge;
Bekämpa din blick, sänd iväg den med livet-
Blunda…, och låt dina nattögon se.
8

MARGARETA BENGTSSON Falköping
Tidiga vår
Utav förhoppning
fylls dina dagar
du är en port
emot nattens ljus
Du är de vingslag
som nyss har vaknat
den frihet som
upp mot höjder styr
I din förlängning
beströdd är marken
med stjärnor som
speglar rymdens ljus
Du är den seger
som kallas livets
dess första början
dess tid är du
Sommartider
Beströdd med blommor är den mark du går
till högre höjder fåglars sånger når
så ljuv är tiden den som sjunges in
uppå en jord, som för en stund är din
I prästkrage och i en nyponros
en sommar ännu kan den slå sin rot
och gröna kronor de kan sträckas än
i jordens skogar högt mot himmelen
9

En evig våg emot den klippa slår
där tiden knappast lämnat något spår
och segrar det gör livet denna dag
vid randen av oändlighetens hav
En sommar kommer och en sommar går
än solens strålar till en fjäril når
men snabba det är jordens andetag
och febrigt är oändlighetens hav
Mot nya sekel hastigt tiden far
den tid som aldrig stannar upp ett tag
gudomlig är den sommar som i dag
uti ditt människohjärta griper tag
DONNY BERGSTEN Lidköping
Monstren finns på riktigt
monstren finns på riktigt
i garderoben
under sängen
i väggarna
mamma och pappa säger
att monstren bara finns
i hans huvud
han vet
att de har fel
Ta tillbaka
du gör mig illa med dina
händer
10

din blick
och mun
fötter
är det för att de är
så långt från hjärtat?
jag vill
hugga av dina händer
och fötter
jag vill
gröpa ur dina ögonhålor
skära av din tunga och
rycka ut dina tänder
så vill jag ha dig
tandlös
stum
blind
utan förmåga att greppa eller gå
du kan inte längre röra dig mot mig
eller bort från mig
11

Sommarkatt
jag ser katten vid vägkanten
och kroppen bromsar stegen av sig själv
Vilda märker med en gång att jag
inte hänger med
”pappa, vad tittaj du på?”
”inget…ingenting, kom nu så går vi”
”nej pappa, jag vill titta”
och jag tänker fan också och så tänker jag
det går ju ändå inte att skydda henne från allt
för all evighet
hon kommer fram till mig
”äj dä en katt?”
”ja, det är en katt. Den är…”
”äj katten död pappa?”
”ja, den är död”
hon börjar fråga om katten
var dens mamma och pappa är
och dens kompisar
om den fryser
om hon får peta på den
det får hon
med en pinne
och hon blir ledsen
vill att vi ska leta upp mamman och pappan
när jag säger att det inte går
förklarar hon för mig att de letar och saknar
jag kramar om och stryker tårar
sväljer klump i halsen och hoppas att
hon inte börjar fråga om oss människor
12

ANNA CERENIUS Lidköping
Allhelgona
Jag tar min bror i handen och går till kyrkogården
Stilla står vi och ser på hur människor kommer och går
De har tjocka jackor och andas vita moln, ibland pratar de, ibland är de tysta
Många har med sig blommor och lyktor
Framför oss breder sig ett hav av ljus
Varje namn, varje livsöde skiner nu klart mot den mörka himlen
Jag känner gråten i halsen men är inte ledsen
Bara ödmjuk och berörd
Inför det som är mer än vi förstår
Inför döden är vi alla lika
Jag tar min bror i handen och går hem igen
Framåt
Låt det vara så stilla som det bara är när inga tankar skaver,
när inga måsten läggs lager på lager
Låt tiden vara en vän som finns där för att du ska kunna stanna kvar,
i ett ögonblick av frid
Känn hur allt det tunga fångas av vinden,
och förvånansvärt lätt lyfter mot himlen
Känn hur luften är ren och frisk att andas,
i ett ögonblick av liv
Glöm att din farkost är rank och smal,
den blanka vattenytan omsluter dig
Glöm allt som någonsin liknats vid oro och kval,
i ett ögonblick av tillit
Nu, utan att döma, tänka eller känna,
bara lägg märke till hur fören skär vattenytan
13

Nu låter du din kraft skjuta utmed armen,
längs med paddeln,
och stråla ner i vattnet
för att bli den kraft som för dig
framåt
EDVIN EDENHAGE Lidköping
Porrblaska
Jag vill skriva om världen såsom den är,
så att ni lätt kan förstå.
Men fastnar i frågor som ingen förstår,
går vilse i vämjelsens lågor.
Nu är det snart sommar, skogen är grön.
I skyn står solen så het.
Jag har tappat en sak på min straggliga stig
där jag ville bli poet.
Så allt blir ett eko av ego och ord
och ovädren hänger i träden.
Av vanmäktighet, av meta-mani
och urtavlor sprängda av tid.
Jag vill skriva för dig som aldrig förstod
att hoppet är uppgivet mod.
Att språket är grunden till kärlek och sång,
men också till hat och blod.
Nu är det för sent, men vintern är vacker;
för döden och livet blir ett.
Nu är det som köldregnet brinner och spricker
till skärvor i jordens skelett.
Så allt sluts av tystnad, min längtan, min sång.
Ni undrar snopet, men tåligt:
Vad i helvete är det han skrålar om?
14

Och varför är det så dåligt?
Jag vill skriva om livet, om högt och lågt,
om krasande käkar och inkapslad gråt.
Om dom som vet hur man älskar;
men vägrar.
Nu är det snart kvällning och människor av plast
dricker sig trötta och tomma.
Och barndomens oro som aldrig dog ut
sätter klorna i goda och onda.
Så allt blir för sent, allt blir ett spel,
allt brinner inne till aska.
Och här ligger jag, sliten och skev
som en tonårings första porrblaska.
Koltrast
Det singlar en koltrast
död från en gren
den tvingas av lagen
till marken ner.
I lusthusets rutor
av morgonljusfrost
skiner en prisma
mörkret till trots
och koltrastens ögon
bland frostlagda blad
bruna som rost
ligger livlösa kvar.
Och lusthusets springor
blåser sitt liv
som rolösa vingar
15

i dammdraperin.
Ett födsloskrik ljuder
som stelnande sand.
Ett eko av rädsla
när värmen försvann.
Det ska läras att leva
bland klösande djur
och fly från den tomhet
det föddes ur.
Poesi och idioti
Jag har bytt mitt namn,
min viloplats
och mår som vita moln
och går i vårens våta rum
och längtar härifrån.
Och timmarna tänder stjärnorna,
de tigger för sin död
mens jag går runt på gatorna
och tigger för mitt bröd.
Visst händer det nån gång ibland
att jag glömmer bort min ängslan
över vinter, törst och galenskap
om att bli kränkt och fängslad.
Men mesta tiden ägnar jag
att drömma tomma sagor
att rista in bland bleka blad
som små vädjningar och slagord.
Och skilja mig från troende
och bränna mina vänner
och låtsas vara oberoende
16

som om jag inget känner.
Men du kan se igenom mig,
som orden var av glas,
och mina loppor passar ej
bredvid din vackra grace.
Så jag flyr igen min vän
och kallar mig för fri,
men du kan se att allt det här
är poesi och idioti.
FRIDA ERIKSSON Lidköping
Ihåligt
Du har tittat in i mina ögon
när de skrek, krängde sig och slog
men du såg bara
den mun som log
Du säger att du aldrig gråter
att det värsta som finns är att vara sårbar
jag torkar din kind
med det lilla vi har kvar
Jag var din sol och ditt vatten
men det gick inte hålla tätt
ihåliga kyssar
solen slocknar så lätt
Din stolthet bygger murar
ser du ut till mig?
Din värld är svartvit
jag har för mycket färg för dig
17

Astronomi
Inte trodde du på att jorden den är rund
om inte du fått höra det från allra första stund
Precis som vi lär oss om jordens form
är vi uppväxta till att följa norm efter norm
Det någon bestämt som ideal
blir samma sak som att vara normal
Vi lever i en låda med kanter vassare än man kan tro
ändå är det här som vi väljer att bo
För jag tror som du tror
fast jag inte kan astronomi
För det viktiga är inte jag
det viktiga är vi
Oåtkomligt
Du är en parallell värld
oåtkomlig och diffus
jag ser inte klart där
jag bländas av allt ljus
En evighet reduceras
till bara några dar
försöker se bland alla löven
att kvisten en gång var bar
Ju mer du ger
desto mindre jag tar
ju mer du ger
desto mer du har
För mitt hjärta sitter
18

så långt in i mitt bröst
att det som känns där inne
aldrig riktigt når min röst
Vit kolonialist
Nu har jag bevisat min enorma godhet
jag har nämligen skänkt pengar till välgörenhet
Hädanefter är jag helt utan skuld
och kan fortsätta att till Mammon offra resten av mitt guld
Nåde den som nu kallar mig vit kolonialist
för att jag handlar på HM och åker till Thailand som turist
Vår politik och livsstils skapande av sår
kan jag lätt kompensera med en hundring per år
Nu hoppas jag bara att ingen märker och kan klandra
att jag skänker pengar för min skull och inte för andra
CARINNE FAGERSTRÖM Skara
Krossa mig
Krossa mig
med ord
men inte med tystnad
ord kan man haka upp sig på
men tystnad drunknar man i
man får inget fäste
slinter
glider
19

halkar
djupare
och djupare ner
ett ord är en livboj
i ett stormigt hav
ge mig en livboj
ge mig något att hålla mig fast vid
en vass klippa är också land
En tår faller
den är salt
precis som havet
det är tyst
bara vågorna hörs
då de slår mot klippan
för att krossa den…
Skärvan
I en kall hård splittrad värld
fångar jag en skärva
i skärvan ser jag
en man slå sin fru
ett barn gråta
en liten flicka bli övergiven
på en kall gata i Moskva
en tiggare som dör
med en framsträckt tom han
en pojke
som arbetar i en gruva
en ensam svensk kvinna
i sina bästa år
som sitter ensam
och glor genom fönstret
på grannarnas födelsedagsfest
20

ett barn blir retat
en man mobbad på kontoret
en mor som super
en far som spelar
en snögubbe förstörs
någonstans på en skolgård
Var finns kärleken?
Var finns värmen?
Jag letar med blicken
i min reflekterande skärva
men hittar den ännu inte
Var gömmer den sig någonstans?
Jag måste ta på mig läsglasögonen
för att se bättre
en väninna slår ett nummer
en vuxen famnar om ett barn
en ung kvinna
lämnar in en adoptionsblankett
en gammal rökare
fimpar ciggen
tar fram ett nikotintuggummi
och ler med sina bruna ögon
en tjej säger att du kan få sitta här
en tant på bussen ler mot en emo
en kompis mamma hjälper en att flytta
en främling bjuder på mat
någon matar de där jobbiga ankorna
handen stoppas mitt i luften
det sista slaget har ägt rum
en liten flicka kommer med en blomma
och säger förlåt
ett dagisbarn ger en streckgubbe
åt stressade fröken
21

Vi är alla systrar och bröder
i en kall hård splittrad värld
Internet
Fastna inte i spindelnätet
internet
det är inget skyddsnät
du bara trasslar in dig
faller
djupare
och djupare
ner
i dess avgrund
Jag klickar mig fram
söker
livets mening
på webben
klistrar mig fast
vid skärmen
trollbunden
en förlorad själ
Ta på mig
du på andra sidan
webcam
viska i mitt öra
msn kompis
jag behöver höra
din röst
känna
din hand
uppleva
22

din närvaro
pling pling
ett meddelande
klick klick
jag svarar
Var inte ledsen
var inte ledsen
jag är här hos dig
jag ser dig
hör dig
känner dina andetag
din blick
din hand vila
mot min axel
fågeln i min trädgård
sjunger om din sorg
vinden i mitt hår
viskar ditt tvivel
regnet som faller
är dina tårar
som jag vill torka
se
du är inte ensam
allt är besjälat
träden vajar
i samma takt som du går
tro
lita
på mitt ord
min kärlek
mina ögon
är fyllda av din gråt
23

håll ut i natt
se hur jag brinner för dig
sakna mig
sakna mig mera
ELIN FONDÉN Lidköping
Du var min balans
Inlåst
och utan sällskap är hon
Hon som höll i katten tills den
slutat andas
Det var hon som tog sin fars tröja
och, efter hans död, alltid bar den med sig
Instängd
och alltid utan mål är hon
Hon som klamrade sig tag i det förflutna
trots nuet
Det var hon som tog steget ut i evigheten
och, innan vi andats, alltid föll mot marken
Utelåst
och aldrig utan saknad är jag
Jag som alltid höll hennes hand
när det blåste
Det var jag som tog över hennes ord
men, innan allt fullbordats, alltid ramlar igen
Du var min balans
24

Hjärtats två kammare
Om allt vore som jag ville så hade världen varit så
schizofren
Sidorna hade flutit ihop till en liten vattenpöl
och tillsammans hade vi haft det bra
vi hade dansat runt och inte brytt oss
för vi hade aldrig tänkt på vad som var världen
Våra hjärtan hade smält ihop
Och vi hade blivit människor
Du vet, det kan alltid bli bättre och jag är inte den som
slutar leta
Mina ögon springer runt i rummet som en hungrig varg
och även fast jag vet att jag kan få min vänstra kammare
så fortsätter den vandra över deras blodiga kroppar
Det enda jag ser är människor
Jag vet ingenting om dem
Ett linne som symboliserar okunnighet
och för mig blir han underlägsen
vår intelligens
Han häller i sig en öl och sitter kvar
vid datorns skärm som blinkar av frustration
Vi är alla bara människor
Och kanske blev vi robotar när jag bytte jag
och blev den jag blev med de egenskaperna jag fick
Det var bara en millisekund men fortfarande en stor del av
mitt liv
Delen när du kom in i rummet och förändrade allting
För jag bestämde mig utan att förändra mig
25

Första gången
Mötte min vänstra kammare den högra
Blev jag en människa
Men nu undrar jag
Mina tankar splittrar sig och besluten kräver så mycket
kraft
Den millisekunden känns återigen som en millisekund
och alla dessa ord försvinner ut i kosmos
Det som betydde allt är en del av mängden
Min personlighetsklyvning har aldrig varit hälsosam
och är ännu i dag en gåta för mänskligheten
Jag hatar att ljuga och därför gör jag det inte
Men jag är så många människor
Och hjärtat har fortfarande två kammare
BOJAN FORSBLAD Vara
Barndomshemmet
Här står jag och lyssnar till forsens fall,
dess brus till mitt hjärta talar,
om suset från skogen, om berget och sjön
och om barndomens vitsippsdalar
Ännu känner jag doften, jag minns den så väl,
allt är levande från den tiden,
den branta stigen den leder som förr
till den gamla stugan i liden
26

Den stigen går bakom husets knut
innanför den gamla muren
där svärdsliljor växer, och vit syrén
vars doft av vinden blir buren
Där står farmor och ler i sin farstudörr
och ber oss att stiga på,
med schaletten på nacken och håret i knut,
klädd i västen, den stickade blå
Och farfar han stretar med stubbar och ris
att samla för kallare tider,
för ingen skall frysa, om vintern blir lång,
innan våren kommer omsider
Så minns jag de gamla, så mins jag mitt hem,
så klart står det för mig skrivet,
att barndomens första lyckliga år
ger trygghet för resten av livet
Var är du någonstans?
O du, som är min längtan,
var är du någonstans?
Jag sökte dig så länge,
jag visste att du fanns
Men nu har åren svunnit,
jag gammal är, och grå
men ännu inte lyckats
att finna dig ändå
Men så en dag det händer,
du står här vid min dörr,
27

jag känner dig så väl,
fast jag aldrig sett dig förr
Av glimten i ditt öga
förstår jag att du vet,
vi känt varann förut
i en tidlös evighet…
Du rörde vid mitt hjärta
Du rörde vid mitt hjärta
och jag såg in i din själ,
men vad hjälper det, när etiketterna
har klistrats på oss så väl,
att inget medel kan lösa det klistret
från vår position,
att du är en riktig höjdare
och jag är ett fattighjon?
Men om man går in under ytan
är du lika fattig som jag,
och vem som har varit mest värdefull
kanske uppenbaras en dag
Då hjälper det inte längre
att räkna sitt silver och gull,
då är det enda viktiga
att ha levat för kärleks skull!
Jag drömde
Jag vandrat så långa vägar,
på en stig som var svår att gå
Ibland var det ljust och soligt,
men många dagar var grå
28

En dag var det dags för bokslut,
vart hade jag hittills nått?
Hur hade jag väl förvaltat
det arv som jag hade fått?
Jag bad: ”Herre, giv mig ett tecken,
ett litet synligt bevis,
som säger att jag är välkommen
in i ditt paradis!”
Då såg jag en blomma vid grinden,
i porten där jag skulle gå
Det var en riddarsporre,
en lysande, himmelsblå…!
Det finns inga klara vägar
Det finns inga klara vägar,
ingen förberedd stig att gå,
det finns bara töckniga, dimgrå fält
för oss att välja på
Att finna sin väg i den dimman
är inte alltid så lätt,
och aldrig vi vet förrän efteråt
om vägen vi valde var rätt
Då är det för sent att vända,
då måste vi stanna kvar
och fortsätta framåt den vägen
som en gång vi utstakat har
Och när vi till målet har hunnit
är dimmorna borta igen,
29

och vägen tycks enkel och självklar
när vi ser tillbaka på den
JAN GUSTAFSON Tidaholm
Lupiner
Nu har vi dem här igen
Dessa blåa, röda, vita och någon gång gula varelser,
där de drar fram som en oövervinnlig här
Vackra tycker några, andra tycker fula
Längs vägkanterna breder de ut sig
Armbågar sig fram
Tränger undan och dödar allt i sin väg
Färglägger sluttningar och vägkanter
Japaner, japaner, japaner. Överallt japaner,
refererade en gång Farbror Sven
Lupiner, lupiner, lupiner. Överallt lupiner,
fastslår jag
De har tagit över från ambitiösa täppodlare
Det som en gång var menat som en prydnad,
har nu blivit en spirande plåga
Många gånger värre än elva idogt kämpande japaner
Överallt där en mänsklig boning finns eller en gång fanns
ses dessa djurgårdsfärgade och otämjbara varelser
Som aldrig släpper taget
I höst står de där gråfula och spretar
30

Vår dyra kantarell
I dag provinsiellt aktuell,
oftast traditionellt kulturell
Förr en intellektuell kartell,
med växtplats formellt konfidentiell
På annat håll generellt inaktuell,
betraktad som en territoriell bagatell
För mänskan ansedd mortell,
som djurfoder speciellt funktionell
För mykofagasten en naturell akvarell,
en guldgul smällkaramell
Lyser upp som snällgräll pastell,
i backen så originellt sensuell
Knappast finansiellt kommersiell
Testodlad, experimentellt
Snart professionellt industriell,
skördas maskinellt under ideellt gnäll?
Vad händer då med Herr Kantarell
och hans pimpinella mamsell?
Jo, en emotionell duell,
manuellt versus makinellt
Bort vid enebackens häll
Go´kväll och faderväll
31

Tidan
Du strålande vatten, som gett vår stad sitt namn
På din resa tar du både Ön och Öa i famn
Du flyter oftast stilla, åt ovant håll
Norrländskt forsande är vår Atoll
Ibland är du hög, ibland låg
Vackrare vatten jag sällan såg
Stundtals brummar, dånar eller klingar du
Så har du gjort, både förr och nu
En grådaskig dag är du butter, kanske du gråter
När solen lyser upp, strålar du åter
Ger ljus åt alarna, bugande vid din strand
Ditt vatten står stundom i praktfull brand
Du härbärgerar både fåglar och firrar
Ingredienserna till våra kräftkalas lätt du kirrar
Ger ärla och strömstare de rätta livsvillkoren
Ornitologerna flockas, speciellt om våren
På din tjugomilafärd mot Vänerns strand,
skänker du skönhet och liv, ett vackrare land
Om våren är du välkommen som madernas ockupant
Allt detta är verkligt och sant
Jag går oftare än ibland
ner till din vackra strand
Jag är ingen bebådare
Bara en nyinflyttad åskådare
32

GUNILLA GYLLENSTEN Skara
Backlash
Första delen av januari,
dessa dagar bjuder varje år;
seg tristess men också en slags märklig rofylldhet
omväxlande med lätt och vibrerande ångest.
Får januaridagen verkligen vara kravlös och
ospecifik?
Var är det höga tempot och planeringen, som inför
Julhelgerna? Allt som skall hinnas under den tiden?
Uppladdningen? Den sköna högtids/feststämningen under
juldagarna?
Detta är nu bara helt borta.
Istället får vi rea i varje butik med trista klädesplagg.
Har vi tur kan vi samla och fokusera tankarna på något
som är väsentligt för oss, och ägna oss något åt
egenfilosofering!
Annars får man nog se första hälft av januari
som transportsträcka,
riktning ljusare och längre dagar!
Till alla goda dofter
Dofter, dofter lyfter mig mot skyn,
dofter ger hopp som man trodde var borta.
Dofter vitaliserar minnet på ett märkligt
sätt.
Via blombuketten får vi besök av tidiga, goda minnen.
Det vi trodde var borta från minnets bank,
gästar oss igen på ett så klart sätt!
Dofter bjuder även insekter till utfärder i naturen!
Dofter kan styra oss på ett rätt omärkligt sätt,
men konsekvensen av detta, är desto märkligare!
33

Flinga
Snöflinga, lilla flinga,
Hur kan du vara så söt och falla så fint?
Har du kanske en fallcoach som lär dig
som att, dansa ner mot oss?
Hur kan du gnistra så betagande när du landat
och möts av ljus?
Din flingas mönster är lik belgisk
spets och framträder som bäst belyst,
mot mörk himmelsfond.
Lilla snöflinga, flinga mej vart du vill!
Jag är din!!
JOHANNA QUAMARIAH HANSEN
Jag har slutat
Lättretlig.
Kaffe duger inte. Inte utan
Vill ha
VILL HA
vill
Drar från balkongen. Där du är där jag inte är
Frisk luft. Dra åt!
Blås i mitt ansikte!
Blååå
sss
Fria val. Fina linjer. Svarta lungor. Stora pengar.
bla
bla
34

lä
Du står där och njuter.
Och jag. Jag tar ett tuggummi.
TONY HANSSON Lidköping
Göm dig med mig
den känsla jag fick av dig var
kom och göm dig med mig
ta mig
älska mig
var den du är
var den du är
jag ser
jag ser
mer än blott ögat kan skåda
jag ser
jag ser
inget mer
Det brinner i kroppen av det kalla vattnet uti badkaret
blodet
Som rinner från mina handleder
färgar vattnet rosenrött
Såsom dina läppar i månljusets sken
som lyser genom fönstret
På ditt långa vågiga hår,
det var något jag hade i min tanke
Innan allt blod rann ur mig
likt vattnet sinar i brunnen utanför
vår stuga om den varma sommar kvällen
som rådjuret som
35

går utan vatten och mjölken sinar uti dess bröst
och barnet
det bar på dör,
men gråt inte gråt inte
för nästa år föds
ett nytt barn ute i skogen
gläntan så vacker ut vid vår stuga
och hoppas inte vattnet siar uti brunnen
och livet leker
för djuren i skogen och barnskrik och bara fötter av barn
som leker i stugan, smutsiga, men gulliga mor säger
”gå ut och lek mina barn i den strålande solen”
ser mot sin man och ler
BJÖRN HELLSTRÖM Kättilstorp
Jag saknar trollen i vår skog
Jag saknar trollen i vår skog,
de fanns där när jag var en pilt.
Jag saknar älvorna och deras dans
med tysta steg på mossans filt.
Jag sakar huldran när hon log
- jag log- hon tog mig ingenstans!
Så satt vi på en timmerstock
hon slätade sitt röda hår,
förtroligt tog min hand i sin.
I hennes gröna blick fanns dock
Förtvivlans tunga tår.
”Vi äger inte skogen, sa hon tyst,
vi vårdar allt som finns i den
med ömhet och med kärlek
36

tillsammans, du och jag min vän”.
Hon doftade av granens kåda,
och utav myrens dova fläkt.
Jag kunde ändå- fastän fjärran- forsen skåda
och känna Vilda Vattnets
kalla, friska andedräkt.
I dagens sista rodnad klädd
kom natten till oss fram,
och lindade försiktigt mjukt
sin kappa kring var sten och stam.
Trots jag var långt från mänskors hus och hamn
så kände jag mig lugn och inte rädd,
jag, lille pilt, i huldrans trygga famn.
Vid myren gled från ingenstans
i viktlös vattentyll de vackra älvor små
och började gracilt på tå
sin dans.
Jag vände blicken undrande emot min vän.
”Dig har jag mött”, sa jag, ”och här på starr och mossa
vid myrens brutna vatten ser jag älvors lek,
men inga andra av ditt folk jag varsnar än.
Säg, huldra, var i skogen finnes trollen?
Kan jag se Näcken och höra gigans toner flyta
i vildhet över forsens skum och bölja
eller i ro och stillhet över tjärnens svarta yta?
Så mången kväll, då solen upphört stråla
har jag i ensamhet i skogen sökt, men inte funnit,
har letat efter jättars borg och häxans dunkla håla.
Ibland så har jag trott mig se ett litet troll,
en byting, liten som jag själv,
stå där i skogens bryn och vinka och mana mig att följa
hans vandring åt ett håll
37

där vi tillsammans skulle möta båd´ Näcken,
häxa, bergakung och vättar.
Jag skyndade till honom på snabba ben,
men fann där inte något troll,
- jag fann en mossig sten”.
”Men, kära barn”, sa huldran med armen om min rygg,
”gör inte ensamhet i mörkan skog
att du kan känna oron eller skräcken?
Blir inte du från allt vad människor om oss berättar
för trollen varnad?
Och ändå kan du här hos mig, en usel packa,
känna dig så trygg?”
”Min mor och far de brukar säga
att skog och sjö och berg och fors
är någonting som ingen själv kan äga,
och om man så försöker göra
blir man av girigheten skrämd
och kan i skogen mycket ont få se och höra
och kan bli rädd för någon okänds hämnd.
Så troll och jättar,
älvor, huldra, vättar
i skog och berg och under jord
för mig är vänliga och goda
och de är mina vänner
precis som berg och sjö och skog.
Men det finns människor som jag känner
som är så onda som de troll
som de vill påstå finns i skogen
och som är farliga för dem
som vågar där i natt och mörker vandra.
När jag en gång blir man och inte mer kan se
dig, huldra, eller någon annan av ditt folk,
38

då vill jag dikta om er alla
och låta människorna veta
att onda troll egentligen är goda
och vill åt oviss framtids släkten skapelsen försvara,
att deras ondska inte finns.
De vill det goda i naturen helt och levande bevara.
Men jag vill också tala om hur hårt naturen straffar
människornas girighet och ondska
och sedan det för evigt minns”.
Jag tystnade och lyfte blicken
och fann mig ensam på min timmerstock.
Fundersamt strök jag så min haka
och kände då att åren runnit bort
- jag hade blivit man- jag såg ej längre huldran.
Men ändå dröjde hos mig kvar
dofterna av granens kåda
och utav myrens dova fläkt
och ändå- fastän långt i fjärran-
jag kunde forsen skåda
och känna Vilda Vattnets
kalla friska andedräkt
och till min glädje tydligt höra gigans toner
sväva över fors och vattentäkt.
Stenen och Vattnet
När en gång i tidens fjärran förflutna,
i det ögonblick som förlorar sig i begynnelsens morgon,
den första fasta grunden dök upp ur ett töcknigt hav,
gavs hopp och löfte om en framtid.
Kanske delade en stenformation Vattnet likt en kil;
en kil nerifrån det bottenlösa mörkret.
39

Då skimrade kanske redan livets gröna färg svagt på dess
topp och gav ett hopp om en levande framtid,
värmd av den unga solens strålar.
Genom årmiljonerna följdes så Stenen och Vattnet åt,
ibland våldsamt kämpande mot varandra i urtidens rasande
Glödande kastades embryon till nya stenar ut från
planetens inre.
stormar.
Då var Stenens segertid och vattnet återgick till andens form,
steg mot himlen,
och samlade där styrka för angrepp mot Stenen i tusenåriga
skyfall.
Denna till synes förstörande växelverkan väckte det gröna
livet. Långsamt kläddes Stenen med olika former av liv. Liv
som sträckte sig mot Vattnet, levde på Stenen, av Vattnet,
dog och begravdes i Vattnet.
Fast förbundna, men ändå fria från varandra, tvingade Stenen
Vattnet att begränsa sig och tvingades Stenen att lämna från
sig en del av sig själv under Vattnets erosion.
Men hos dem båda fanns Livet.
I denna kamp mellan liv och död,
mellan skapelse och förgängelse,
klädde sig Vattnet tidvis i Stenens skepnad. Vattnet blev till is.
Tungt vilande, med sitt dödliga grepp om det gröna livet, låg
isen, ibland endast månvarv, ibland under årtusenden,
i en dvala där Stenen danades för att en gång åter bli grund
för spirande liv.
För att visa att intet för evigt skulle förbli dött och kallt,
låter den hårda isen sin spegelbild återkastas i det mjuka, ännu
40

levande vattnet, det vatten som isen ska återgå till när solen
än en gång väcker det gröna livet.
Livet vann och under långa tider var isen förvisad till
planetens utkanter. Vattnet, Stenen och det gröna livet
härskade.
Som en gång Stenen kluvit Vattnet i en omvälvande
tilldragelse gjorde människan nu entré och lät både Stenen
och Vattnet bli sina tjänare.
Där borta i människans förväntansfulla begynnelse, blev
Vattnet en förbindande länk. Men längre in i människans
historia då hjulet bar henne till lands, blev Vattnet ett hinder
som överbryggades med bärande bågar av Stenens styrka.
Bågar som lät vattnet förbli färdled, bågar som hjälpte hjulet
från landstycke till landstycke.
Så möttes åter Stenen och Vattnet, skilda åt, nära varandra
men förenade i samma uppgift.
Stenen täcktes av det gröna livet.
Vattnet uppehöll det gröna livet.
Människan spred sig över planeten.
Människan markerade sina revir. Människan tog det gröna
livet i sin tjänst. Vattnet, Stenen och det gröna livet, dess tre,
som varit bland de första där långt borta i planetens urtid,
gick i människans tjänst. Människan som existerat under blott
några minuter av planetens tallösa timmar, brukade och
missbrukade sina tjänares oerhörda kraft.
41

Kanske Vattnet än en gång kläder sig i Stenens skepnad,
blir till is och täcker tungt det gröna livet.
Såsom en varning lägger nu Vattnet sitt dunlätta täcke av snö
över det gröna livet när planeten vänder sig från solen.
KERSTIN HERMANSSON Skövde
Stenmuren
Som snöhöljt pärlband ligger där
stenmuren vid skogens rand
en möda ingen känner här
det kostade att bygga detta band
En man med ryggen böjd av år
sågs träget lyfta, bära, lägga upp den sten
och sägs av trötthet fälldes någon tår
men vilan fanns vid närmsta dikesren
Ett konstverk är du, vackra mur
vårt landskap rikt du gjort
men nu vår tid har spårat ur
för nu skall många murar bort
Med tung maskin du lyftes undan bit för bit
moderna ögon ej din skönhet ser
men vi dig älskar går nu dit
att njuta av den sista bild du ger
Den här dikten skrev jag i början av 80- talet, då var det ju tillåtet att riva ner
stenmurar, men jag tror att det nu är vissa restriktioner, om jag inte har fel
så får dom till och med pengar av EU för att bevara dem. K.H.
42

EMMA HOLMÉN Lidköping
Några ord om hopp
Jag vill inte längre leva i mörker
tänker inte längre vara den jag var
Jag vill kunna känna igen
kunna skratta, kunna leva
Jag är så trött på att bara känna kylan och tomhet
Jag vill kunna säga att jag älskar dig
utan att kvävas av ånger
Av rädslan att bli lämnad
Jag måste inse att jag inte längre
är ensam i denna värld
Men efter all denna tid i mörker
har jag glömt ljuset
och nu är mörkret det enda välbekanta
Varför säger du att du älskar mig
när du ser hur jag vänder bort min blick?
Förstår du inte att jag inte klarar höra?
Inte vill känna?
Men nu är de dagarna över
Jag tänker börja leva!
Jag tänker springa och skratta
och vägrar låta mig vara fängslad
av rädslan att bli lämnad
För jag kan vänja mig vid ljuset
trots att det sticker i ögonen
Vad är det för mening med att gå genom livet
utan att någonsin ha levt?
43

ROBIN TOLLER HOVLER
En bedjan
Lämna ett guldmynt när du går
Så att jag har något att dränka
När jag önskar dig tillbaka
Sommarbreven
Inom kort lär jag få nog
och slänger varje penning
och äter berg och dricker jord
och söver varje hämning
och blåser glaset fullt av sot
och dyker i min lyckokvot
och offrar tyst en sprucken not
och hämtar en förändring
Nu spricker molnen upp i sår
och världen gråter koppar
jag fångar då och då en tår
som himmeliris droppar
och versen blir ett skrivet brev
av mig som tagen, yr och skev
först nu har märkt att allting blev
blott tomma kaffekoppar
Kreativt (har jag förstått)
är perspektiven rika
men där jag legat, kräkts och gått
står alla bilder lika
och skogen antas värdelös
där Karon grät och Kronos rös
men i gläntan där min lykta lös
44

har ingen annan mått
I fyra långa akter
har jag förstört mitt liv
med undernärda takter
och dissonanta kliv
jag har ältat min historia
jag har byggt min egen gloria
bland kullerstenars åar
mellan gatustensmotiv
Men nu är versen skrivet brev
och jag slänger varje penning
först nu ser jag hur allting blev
med och utan hämning
Nu spricker molnen upp i sår
och fäller en och annan tår
mot skogen där min lykta står
och släcker en förändring
Till mor
När mor låter backa
sitt liv några år
då när hästarna lärde sig springa
och valkmolnen spricka
över getter och får
och en doft hennes minnen bringa
När klave har tränats
och strået gått av
och mor har en klöver att dela
när träden har fräknats
och höstlöv gått av
45

och gud har något han vill förmedla
När barken av opus
du skalat och bränt
och deformerat med vildsinta händer
när Karon ger snålskjuts
sympati från en vän
han vill leda till varmare länder
Min mor har fått vänta
och hasa i grus
i det liv som var hennes att kratta
döttrar och söner bära
som bär hennes ljus
så hon får dansa upp på sammetsmatta
En karaff
Hon fyllde upp en karaff
frågade mig om jag ville ha
ett glas religion till maten
jag nickade vänligt
och gud deformerade världen
förstorade blommorna på duken
med den klara vätskan
jag svalde av den goda maten
och tog en klunk
det smakade bara dyrt vin
jag ursäktade mig och
fick förklara att jag föredrog
billigt vin
så oproducerat det gick att få
jag ville ha en klase druvor på¨flaska
jag åt min mat
46

och jag drack mina druvor
det släckte aldrig törsten
men det ställde inga frågor
Höstlöv
Du står bland dina gamla minnen
som faller ner med höstlöven
torra och döda
men vackrare nu än någonsin
Din sjal vrider sig runt din nacke
som en boaorm
den vilar över dina axlar och
slickar med sina många fladdrande tungor
över kragen på din kappa
som böljas ner med höstlöven
torr och varm och vackrare nu än någonsin
Du tar ett andetag
I takt med dina steg
längst allén i all sin lyriska kliché-
spolas träden rena
under den frostade solen
som figurerar som din Bethlehemsstjärna
och leder dig mot ett hus
där du vet att nyfödd kärlek
ligger och väntar i en krubba
och du tar större steg
för du vet vem han är
men du visste inte förrän nyss
vad han bar på för känslor
47

och du ser dig själv i en kvarglömd vattenpöl-
torr och varm
och vackrare nu än någonsin
ANDERS JOHANSSON Torsö
Den dolda egoismen
Ni frostigt stela
vattenstänkta stenar
Som mänsklighetens hjässor
ni suger åt er tystnaden
på stenars vis
Och döljer väl er grund
Vad göms där under
vattenytans isigt svarta skiva?
Som allt förenar
Jag dyker
men jag fryser blott till is
Synlöshet 2
Där satt han
Utsatt
Vi spottade på honom
Jag spottade
Spottade på min egen skugga
Jag skrattade
48

Men jag var kladdigt våt
Självkänsla
Jag ville jag vore
nå´t nytt och unikt
Nå´t annat, nå´t eget
och ingenting likt
Men nu är jag grå
jag är allmän och trist
Precis som de andra
- en olikhetsbrist
Javisst är jag tråkig
mitt liv helt antikt
men jag är ju jag
och det är visst unikt
Livsupplevt
Är frihet frid
och frid garant för frihet?
Är stillhet lugn,
och lugnet alltid stillhet?
Är lånad tid
en tid uppå kredit?
Och stulen tid
49

lott skapad genom flit?
Vad stjäl jag av mig själv
med ambition?
Och hur hör trohet hop
med själva tron?
Är levnadskonst
blott en artistisk kupp?
Blott upplevt är
ett liv som just levts upp
BJÖRN JOHANSSON Mariestad
Ut i naturen
Man borde sig ut i naturen
till blommorna, träden och djuren
Om man bara slapp det eviga suset
från vinden i träden och bruset
av vattnet som forsar i bäcken.
Visst vore det skönt i naturen
bland blommorna, träden och djuren
Om man bara slapp det otäcka prasslet
från tomtarnas tissel och tasslet
när trollena vänslas med näcken.
Nog skulle man ut i naturen
till blommorna, träden och djuren
Om bara det fanns en kiosk ner vid stranden
50

och flickor att hålla i handen,
då skulle man rusa på fläcken.
Mina fem sinnen
Jag har så väldig näsa
att jag har svårt att läsa.
Den skymmer ständigt sikten min
så därför ser jag ingenting.
Och öronen är rysligt små
en mygga får ej plats därpå.
Och inga ljud kan hitta dit
så därför hör jag ej ett skit.
Och näsan som är väldigt stor
den har jag fått från storebror,
men den har hamnat upp och ned,
går därför ej att lukta med.
Och tunga har jag ingen alls,
en dag försvann den i min hals
igenom magen ut därbak,
så därför har jag ingen smak.
Vad skall man ha nån känsel till
när världen är ur led
Var snäll och stäng nu dörren min
och lämna mig ifred.
Sonett
Vad skönt att krypa ner i egen säng,
när vinterns vindar sprider snö och kyla
51

och låta varma täcket kroppen skyla,
få vakna tryggt till dagens slit och fläng.
Men om du inte har nånstans att bo
och tvingas ligga ute hela natten
i iskallt prång med huvudet på hatten,
hur kan då sömnen ge dig någon ro?
Vi som har en egen säng kan ej förstå
att man i Sverige tvingas ha det så
och stängas ute under kalla nätter.
Vad ger då alla dom som makten har
för hjälp till stackarna som illa far?
Vad gör jag själv? Jag skriver ju sonetter!
EVA KELLETT Skara
Augustikväll
Tornsvalan förgyller lekfullt himmelen
en sensommarkväll.
Sommaren dröjer sig kvar
i flyttfåglars vingeslag
i svarta söta bär,
i en vänligt svalkande bris.
Sommaren dröjer sig kvar.
Bäddar ned sig,
mjukt, omsorgsfullt
i mitt inre.
Bevarad sommarvärme
ljus och öppenhet
52

när mörka dagar
tveklöst närmar sig.
Med öppna ögon,
med bävan, men ändå,
med öppna ögon
möter jag mörkret.
Med sommaren
omsorgsfullt
nedbäddad
inom
mig.
Solhälsning A
Sträcker mig
mot morgonsolens strålar
som likt ädelstenars
glittrande prismor
omger mig.
Blundar, andas,
lever i ljuset.
Låter havet
omfamna, bära mig
medan min skugga
leker orädd
på havets botten.
Horisonten
finns ej
denna morgon.
53

I mötet med ljuset
bleknar alla gränser.
Allt är ett
Allt är nu
Allt är
Solhälsning B
Solens bländande strålar
i sitt vinterlandskap
får mej att
stanna upp
får mej att
sluta mina ögon.
Får mej
att höra tystnaden.
Får mej
att lyssna
till mitt hjärtas sång.
Vintersolens
bländande strålar
lämnar
en rofylld skugga.
Allt vilar i ljuset
Jag vilar i ljuset
I vitt vinterlandskap.
54

Solhälsning vår
Lärkorna jublar i skyn
två rådjur tar glädjesprång
över snöbefriade fält.
Ett par sångsvanar
lyfter tillsammans
mot en klarblå himmel.
Jag vänder mitt vinterbleka ansikte
mot vårsolen.
Blundar….njuter.
Livsvännen vid min sida
tar min hand.
Vi njuter av
det nyss upphällda kaffet.
Tranornas skriande
ekar över fälten och skogarna.
BERNT KLAAR Falköping
Den gamle Falköpings sta
Har på törget har ju Malta- Johanna högt upp fått seta
Dar i Rådhust suntes våra förtroennevalda på stola seta
Hos Wibergs dar köpte di sina fäller för te fånga e mus
Dar låj Falonia, dar gubba drack sina pelsner ur krus
I Weramagasint dar kunne en ätter möe fina klär leta
I Lindéns bosättingsaffär di hade prudnadssaker så fina
På Hästabacken, dar bodde dotera Lisa me si mor Mina
55

Å här i hörnt låj ju de möcke populära Blumgrens Café
På ara sia höll Karlssons te, ni vet di pöjka sum sålde ve
Ena bete uppe i backen satt Lindblad och laja skora sina
Här på Ållebergsväjen fanns smen, sum skodde nöra sto
Å här i närheta låj den välkända kartongfabriken Aristo
På gårn bakom den gula villa fanns Skoglunds slakteri
Längre ner på gata i näste grän låj Lundgrens bröggeri
Ner på Trätörget hade vi Tranemo, som lajade nöns sko
Nere på Sjögata låj Jägers å Viktoria, sum hade godis å läsk
Uppe ve Köttörget hade vi SKLF och Wallins sum sålde fläsk
Här fanns många fik, som Båts, Continetal, Svea å Stigin
Hos Lajermans, Fajerbergs å Settergrens köpte di specerin
Om knödden va extra vänli, kunde detta uppfattas sum fjäsk
På Trägårsgata vi Falköpings Södra station där töjena stanna
Har låj de gamla badhust, dar de varmde vattent me vepanna
Utme Trädgårdsgata fanns på den tia vårt gamla Sustembolaj
Ve Törget hos Häruld kunde damera köpa BH till sina behaj
Hos Fursses dar gjole di möe felthatta, sum va vådelit granna
Nua Järnaffärn, Wennblads, Spets är också affärer man minns
På Storgata fanns Ekmans, de sålde klär till bå män å kvinns
Vi minns la åsså gamla Koperativa, dar medlemma sulle stura
Di hade ”felialer” ve Trätörjet, sum de utå husäjarn feck hura
Ni har sett att det är många gamla affärer sum ej finns
Tranorna vid Hornborgasjön
Förr man på Bjurum för hand potatisen upp plockade
Några blev på åkern kvar, dessa tranorna hit lockade
På våren till ”Hornborgasjön” kom en ansenlig skara
De kom för, att sig på stränderna med varandra para
56

På dagarna de på åkrarna runt potatisen sig flockade
Efter hand man med ”maskinhjälp” upp potatisen tog
Då blev de inte så många potatis kvar efter bondens plog
Tranorna då till andra ”parningsorter” måste sig söka
Ty, trots allt ville de ju som alla andra arter sig föröka
Därefter som vanligt upp till ”Norrland” de sig drog
Så kom idén, att utfodra fåglarna utan tanke på avans
Ty, man ville åter se och höra de stolta fåglarnas dans
Nu har det blivit en av ”länets” stora turistattraktioner
Man har runt sjön utplacerat ett antal utsiktsstationer
Där samlas väldigt många av tranornas tillgivna fans
Järnvägen
När järnvägen i mitten av förra seklet till Falköping kom
Fanns det många, som trodde det var tidens yttersta dom
De kunde ju inte veta vad det för staden skulle innebära
Med nya arbetstillfällen och säker inkomst för sina kära
Järnvägen som man då byggde den var statens egendom
De första järnvägsvagnarna drogs av ett antal hästar i rad
Vagnar på detta sätt körde räls och slipers till ”vår stad”
Runt sura mossmarker man byggde längs mössebergskanten
På så vis anlades grunden till stationen ”Falköping Ranten”
Det blev en stadsdel, där många ”järnvägare” hade sin bostad
Gods- och persontågen de drogs av lok, som drev med ånga
Sen man elektriciteten i ledningar till loken lyckades fånga
Så kom de så kallade snälltågen på statsbanans olika spår
Efter några år, vi de betydligt snabbare ”expresstågen” får
Nu det nya smäckra X2000 är färdmedlet för ganska många
Från början man lade om växlar för hand med så kallade klot
57

Det fanns växlar, som för tågen gick antingen med eller mot
Sedan kom mekaniska växlar, som styrdes med linor och vev
Därefter kom det centrala elektriska motorer som växlarna drev
Nu växlarna ”fjärrstyrs” och ”vårt” lokala ställverk blev skrot
Vårt ”gamla” stationshus man under mitten av trettiotalet rev
Ett nytt man sedan byggde, landets enda i ”funkisstil” det blev
För fanns det utrymmen för personal, biljetter och även gods
Den hårda rationalisering som skett berör oss alla illa till mods
För oss som minns växlingsskramlet känns nutiden ganska skev
Många gick till järnvägen för att se om ”sista” vagnen var med
Det var ett nöje, som folk i Falköping gjorde till sin ”lilla” sed
Stationen blev en naturlig samlingsplats, där man växlade ord
Där fanns soffor där man kunde sitta, men där saknades bord
Men stationen ”förändrades” med åren allt eftersom tiden led
Vi är många i Falköping, som genom åren på ”SJ” knogat har
I forna dagar ”järnvägsyrket” gick i arv till sonen från sin far
Men nu har det på järnvägen blivit en annorlunda ”era”
Nu man ”centraliserar”, därför anställs det nu inte några flera
På detta vis man stora utgifter minskar och på slantarna spar
Tekniken har gått framåt, med telefon och data är räckvidden stor
Man kan med lätthet boka sina biljetter var än i Sverige man bor
Man ringer till SJ, gör sin beställning, sedan kan man själv välja
Var biljetterna skall hämtas och vem som skall till dig dem få sälja
Därefter kan du sätta dig på tåget och resa hem till far och mor
Karneval
I Falköping har det firats karneval sedan många år
Vi nu till nittonhundrafyrtio- femtiotalen går
Då runt ”Plantis” ett högt stängsel uppsatt var
58

Av detta finns nu ingenting, bara ingångarna kvar
Karnevalsbesök kostade då inträde som Ni förstår
Även då var det ett kringresande tivoli, som roade oss
De hade en varieté med en människa stor som en koloss
Vilket visade sig vara en enorm holländsk jättemadam
Där fanns en trollkarl ur vars hatt en kanin titta fram
Ormmänniskan böjde sin kropp, som vore han en tross
Där fanns motorcykelåkare, som rakt upp på väggarna for
De utnyttjade centrifugalkraften det är något som jag tror
Även fakirer uppträdde som åt glas från krossade skålar
Genom kinder, händer och armar de stack sina nålar
Där fanns clowner som hade på sig alldeles för stora skor
På lördagseftermiddagen tror jag, att det blåstes till start
När orkestrarna spelade upp då skulle det dansas så klart
Men till det erfordrades biljetter, som någon skulle riva
Sen var man välkommen att en stund på dansbanan kliva
Karuseller där fanns som gick runt i en svindlande fart
Sedan höll man på hela kvällen till långt fram på natten
På söndagen var det barnens tur att pröva ”tivolispratten”
Sedan vid sjutiden var det dags för de riktigt, riktigt små
Att med mamma och pappa hemåt från nöjesfältet gå
På kvällen var det åter de vuxna, som ”rullade hatten”
På söndagen även förr karnevalståg genom staden gick
Om någon en ”dumhet” gjort, han i tåget påskrivet fick
Fordon av alla de slag åkte gatorna fram i en lång rad
Även då hände en hel del på karnevalen i vår lilla stad
Nu har Ni till fyrtio- och femtiotalen fått en återblick
Man runt ”Plantis” så småningom staketet syntes riva
59

Då fanns där ju ingen som karnevalen ville driva
Men efter ett tag någon ordnade festen i Folkets Park
Återigen några år karnevalsrörelsen växte sig stark
Efter en tid vi nu återigen adress ”Plantis” kan skriva
Numer man startar karnevalen med löpning runt stan
Man skall endast deltaga, om man långlopp är van
Det frestar på när man några varv runt staden rantar
Där finns massor med folk som hela löpvägen kantar
De hejar på alla, men mest på ettan, grabben hela dan
På lördagen man anordnar sambatåg så otroligt grant
Många kommer vackert klädda, man tror ej det är sant
En del som vackraste prinsessa, andra som fulaste troll
Glädjen är stor och allt går i dur, och inget går i moll
I täten Falköpings drillflickor går å för sig så elegant
Hoppas nu bara att vädret blir så vackert som vi vill
Då får arrangörerna i kassorna inte något stort spill
Idrotten behöver de pengar som evenemanget ger
Då på ungdomsarbetet föreningarna kan satsa mer
Så därför jag nu önskar arrangörerna ett lycka till
INGRID LARSSON Lidköping
Våra män
I Lidköpings stad vid Vänerns strand
i Sveriges avlånga land
där på 30- 40- 50- talet växte de upp
grabbar med kvalitet, en utsökt sort.
Vi kvinnor här kan garantera de hade å har allt och lite mera.
60

I skuggan av världskrig, bankkrasch och arbetslöshet
de lekte aningslöst som barn gör ni vet
Ungdomsåren de kom med tillbehör, kryddat av kärlek och flickor
allt var som sig bör
Motorcyklar, isjakt, fiske, simning och bio
Hej, hallå, vi ses klockan nio
Danslektioner det blev, ett, två, dubbelsteg
Sen gick bussar till Örslösa och Kinne Kleva
de ville så gärna dansa mera
Flickorna satt där och grabbarna bjöd upp
Kvinnor ni vet har alltid varit mannens stora hopp
Åren de gick, flytta de fick, skaffa familj
vilken grej med sin tjej
Allvaret började när barna dom gnällde
Knappt de visste ordet av förrän de var äldre
Uppväxten runt Målaregatan satt sina spår
därför de träffas nu varje år
De pratar minnen, de skrattar och ler
”Lever han eller hur ä dä mä de?”
Vi kvinnor tittar lite avundsjukt, det kan inte hjälpas
Men vi njuter, glädjes mest med våra hjältar
Så underbart härligt livet kan vara
Nu skall vi njuta och glädja oss bara
Då var vi tjejer och snubbar
Nu är vi kärringar och gubbar
61

Ronja
Du går vid min sida, så tyst och så stilla
Jag undrar och tänker, hur känner du dig?
Du blivit så långsam, så sävlig i gången
Jag minns hur du var när vi hämtade dig
Så liten, så gullig, så härlig i kroppen
Ja, mitt första möte med dig, det glömmer jag ej
Jag läste ur böcker hur vi skulle vara
Hur du skulle bli om vi gjorde rätt
Rätt eller fel, du hade det med dig
Ett väsen så fint, så förunderligt gott
Barnen dig älskar och du det besvarar
Du ger dem en slick om du har en chans
Och svansen den viftar så skönt
Vi älskar allt hos dig så oändligt mycket
Du bara gett glädje med dig till oss
YVONNE LINDSTRÖM Götene
Friheten bär inga bojor
Ni kan ta mitt allt här på jordelivets gång. Men aldrig mina känslor.
Aldrig min kärlek. Mina tankar, drömmar. Det är jag. Ingen kan nå dit.
Där är jag fri. Lejonhonan i mej kan ingen tygla. Vaktar mina barn,
mitt revir. Där är jag livsfarlig. Laglös. Sätter mig över allt och alla.
Rör ej!! Kom inte närmare! Försök inte muta mig! Eller snacka ner mig.
Jag ser rakt igenom. Vad som är sann kärlek! Inget!!! fackspråk, som
någon lärt sig genom böcker. Mitt lidande har kostat mer än högskoleprov.
Jag har gått den långa vägen genom ekeluten. Jag lovar, där blir du
62

luttrad. Liten. Smädad. Bespottad. Fast du kämpat likt en lejoninna
att hålla ihop hjorden. Man blir riven till blods, sårad av fackidioters
klor. Men mina känslor kan ni aldrig ta ifrån mig. Min kärlek, segerkraften
i mitt liv. Den är min. Likt ett vulkanutbrott. Går ej att stoppa. Bara stå där
och titta. Vilka mäktiga krafter som sätts i rörelse.
Drömma, en utopi, sägs det. Men om den bär mej igenom avgrundens djup,
så låt mig behålla min luftbro. Den håller ju och bär mej. Om något bättre.
Så låt mig drömma. Fly den onda verkligheten. Tids nog hinner den ikapp
mig. Men till dess. Låt mig drömma.
Downs syndrom
Det finns förunderliga barn som föds. Med en kromosom, som inte stämmer
in bland folk. Detta är de mest underbara människor som finns. Den kärlek
de ger, ibland utan ord, är så underbar. Man bara älskar dom. Alla kramar och
pussar ifrån en som inte är som andra. Man känner sig så älskad och behövd.
De är komna till en värld, men i denna världen, där är de annorlunda. Varför, ja,
vi har ju så många krav! Hur vi ska vara. Så plötsligt, likt en bomb! föds ett
annorlunda barn till världen. Man kan inte hantera. Vad ska folk säga. Jag som är
mormor till mitt älskade barnbarn säger: Lycka mäts inte i pengar. Barn växer
upp. Men den lille består. Jag tror han föddes för att lära oss andra värderingar.
Du kan köpa en lott och vinna 1000:-, köpa dig något. Men när lille prinsen
säger för första gången: mam mam, mom mo, den lyckan har inget pris. Den är
så svindlande, man bara älskar över allt annat. Det kan ingen utomstående förstå!!
Tänk att just jag skulle få så mycket kärlek från detta underbara barn!
Som jag gråtit så mycket för.. Sitta i knät och hålla hårt om dej. Då var
både du och jag lyckliga. Omedvetna om alla skolor och bidrag,
korttidshem. Vi bara var! Du min lille älskade som inte vet av något om
elakhet och strid i världen. Du har fått ett gudomligt skyddsnät. Och kan
inte förstå allt. Men du bara är. Unik. Ett släkte för sej. Ser likadana ut
över hela världen. Vem har rätt att förakta er? Eller ställa fosterdiagnos?
Avrätta er som djur? Vem kan ta detta ansvar? Om du inte själv har mött
dessa underbara, hungriga kärleksbarn. Det är dags att omvärdera liv och
liv. Vem är du som vågar ställa dig upp och ta livet i din hand? Att duga
eller inte duga?? Sträck på er alla mödrar som fått ett barn med Downs
63

Syndrom. Det är inget fel på er!! Ni råkade bli utvalda att föda dessa fina
kärleksbarn. Som ingen ondska eller uträkning har med sina liv. Mitt
i en osäker värld står dessa små, omedvetna, och bara är. Tycker om
alla, kan inte uttala alla ord. Men med hela sin varelse är dom snälla,
kärleksfulla, tycker om. Glada för något så banalt som en ballong. Har vi
missat något? Att glädja sig över de små tingen i vardagen? Tänk efter
människa i ditt jagande. Ta vara på de små stunder som livet ger. Berika din
själ med dem
EWELINA MANN
Livets gnista
Likt glöden från en eld
spreds vi åt olika håll,
så nära vi var en gång,
så långt ifrån varann vi föll.
Till en början så fulla av liv,
slutligen så släcks vi alla,
alla blir vi till samma kol.
Vattendroppen
En vattendroppe föll tyst till marken
Den glittrade när solens strålar torkade ut den
Den försvann i ett ljus och kom aldrig åter
Jag kan likna den när jag ser att du gråter
Men samma droppe som en gång dunstat ut, kan aldrig komma åter
Körsbärssaft
Körsbärssaft mellan röda läppar
Doft av sommar
64

Sinnen som i lugnet somnar
Minuter som dansar, blir till sekunder som flyger
Dina läppar får mig att uppskatta livet
De öppnar världen för mig
Tusen tårar i marken
Kyrkogården så mörk med dess fridfulla ljus
Gravar som om de kunde tala, skulle viska om många olika liv
Sekunder utdragna som om de vore långsamma minuter
Blommor, omsorgsfullt planteras de
Och de gror, för här vilar tusen tårar i marken
ROLF MARTINSSON Älgarås
Bättre än ingenting
Jag kan sova flera timmar
Det är bättre än ingenting
Jag kan många meter simma
Det är bättre än ingenting
Jag kan ännu tro på under
Det är bättre än ingenting
Jag kan drömma sköna stunder
Det är bättre än ingen ting
Jag kan vakna flera gånger
Det är bättre än ingenting
Jag kan sjunga några sånger
Det är bättre än ingenting
Jag kan dansa vissa danser
Det är bättre än ingenting
Jag kan lätt se in i nyanser
Det är bättre än ingenting
Jag kan glädjas åt min lottvinst
65

Det är bättre än ingenting
Jag kan välja det jag helst minns
Det är bättre än ingenting
Jag kan svara på en fråga
Det är bättre än ingenting
Jag kan faktiskt något våga
Det är bättre än ingenting
Gubben
Långt borta från centrum men ändå så nära
ett beslut han tog så lätt
Dom åren livet ej tunga att bära
för han minns det kändes rätt
Se katten som kommer, den börjar att spinna
just i knät så varmt och gott
Den friden för honom som varit att finna
är så fin, ty bra han mått
Med gröten i magen och snuset i munnen
gamle man går ut och går
Dom stelbenta stegen i riktning mot brunnen
vattnet bär, ja allt han rår
Tar bussen till staden och köper dom varor
som behövs men inte mer
Affären befolkas av människor i skaror
gubben ej så ofta ser
Du visar det enkla med tonen och takten
och ditt hem precis som förr
I huset den ende är du som har makten
slipper ljud från kvinnors surr
66

Du sågar ner träden med händer så vana
Litet bo förses med ved
Det mörknar på himlen, och sakta det klarna
Stearin, lys upp du med!
En bror och en syster som bjuder på fika
Gott med dopp i kaffetår
Friserar varandra, ni känner er lika
Ett besök i gamla spår
Vår åldring, vår gubbe kan njuta av livet
utan el, men hoppet är kvar
Ty det ska man veta, är säkert så givet
tar det lugnt i alla dar
HANNA NYQUIST
Ett vänligt ord
Ett vänligt ord betyder så mycket
Ett vänligt ord gör mig väldigt glad
Ett vänligt ord gör att jag känner att jag finns
Så glöm inte att säga ett vänligt ord till mig med
Så jag känner att jag finns
En idyll? (till Tidaholm)
Jag vandrar ensam
längs stans paradgata
en höstkväll
Vinden viner och det är väldigt kallt
67

Inne på biografen lyser
lamporna välkomnande
Där ska stans kulturskola snart hålla sin höstkonsert
På väg neråt möter jag
förväntansfulla människor
föräldrar, syskon och kanske andra anhöriga
Jag vandrar dock vidare och passerar
små affärer, frisörer och pizzerior
För just frisörer och pizzerior finns det gott om just här
Till sist hamnar jag på ICA
där folk står i sedvanliga långa köer
Själv går jag ut igen och vandrar hemåt
i tron att allt är en idyll
Nyanser
Gråa blyerts spets
Gul brevlåda
Svarta dagar
Gråa dagar
Vita tabletter
ROLAND RAHN Skara
Ett samtal
Jag skulle ringa ett samtal
jag var jäktad och fingret slant
istället för den jag avsett
svarade en gammal tant
Jag bad om ursäkt för att jag slarvat
och jag skulle just lägga på
68

då sa hon, det var roligt
att någon ringde ändå
En ensam gammal människa
som blir glad för att jag ringt fel
nu jäktar du, men kan hända
det snart bliver din arvedel
Frågestund
Jag vet det väl, mitt sista ord snart skrivit
jag tacksam är för än en Nordisk vår
vad skall jag göra när min dag förlidit
den sista dag som stundar vid min bår
Finns några ängar där, och finns där gröna hagar
hörs trastens sång i tidig morgonstund
det ville jag så gärna veta
den tid, som jag har kvar på livets frågestund
Men finns där ingen, varken natt och vaka
och ingen gryning över frostig skog
då vill jag längre vandra här på jorden
har då av livet ännu ej fått nog
Trollskymning
Mellan Trollskogens stammar
solen sig sänker
och speglar sitt avsked
i skogstjärnens djup,
dagen sig sakta
bereder till vila
lägger sig varligt
69

land mossa och ljung
Kvällen är inne
mild som en smekning,
från tjärnen det kluckar
till nattskärrans spinn,
trollskymning råder
rödhaken spelar
spelar i nordisk högsommarnatt
Men kort är den natt
som sommaren bjuder,
det ljusnar i öster
solen går upp,
och speglar sig åter
bland trollskogens stammar
över mossa och ljung
i skogstjärnens djup
Rosen
Du som kanske nyss har börjat vandra
rosor strör, men ej för vandrarns fot
du som redan nått en bit på vägen
har nog märkt var törnet slagit rot
Rosen fordrar vård och mycken ömhet
för att odlaren skall nå sitt mål
men när du den vård och ömhet givit
slår den ut en kärlekens symbol
Men om du helt plötsligt börjar vackla
i din vård blir bara törne kvar
det är denna sköna blommas styrka
törne blir för sviken vård dess svar
70

LILIAN RÅDSTRÖM Kvänum
Livgivande regn
Kallt naket grenverk
piskas i vindpinat träd
Rötterna friläggs
I vinterns kyla
är själen och hjärtat kallt
Längtan bor där nu
Trolsk granskog står tät
dit når ingen stråle
Ljusgläntan segrar
Månens kalla sken
ger skräck och ånger näring
Barnet sover tryggt
Vårmorgons drillar
stegrande jubelkonsert
Fågelungens pip
Mättad syrendoft
genom mitt öppna fönster
Vissnad blomklase
Solvärmehetta
blygrå hotfulla åskmoln
Livgivande regn
71

Skogsfantasi
En förtrollad natt
gränslandet mellan vår och sommar
granskogen
tät och mörk
Hemlighetsfull
ligger den lilla tjärnen
likt ett vakande blankt öga
mitt inne i skogen
Näckrosor i vitt och gult
De stora stela blommorna
har långsamt börjat öppna sig
för den gryende dagern
De lyser mot det mörka vattnet
som ljusa punkter i ögats regnbågshinna
Runt de lysande blomkalkarna
ligger de kraftiga bladen
Och där på varje blad, inlindad i ängsull
sover en liten Tummelisa
På en utskjutande sten i vattnet
sitter en naken man
Hans vita tänder blänker i halvdagern
han slänger med sitt stripiga
långa svartgröna hår
i takt med sitt fiolspelande
Strandremsan är plötsligt befolkad
Det är älvkungen
med sina späda döttrar
som lockats av näckens spel
De svänger små liljevita armar
håret, det guldblonda
fladdrar
72

slöjornas silvertrådar
glimmar
i dansens rörelser
När solens första strålar spränger fram
viker natten
I den lätta solskyns uppvaknande
finns inga sagoväsen
Tystnad
Det har blivit så tyst omkring mig
tyst i mitt liv
Barn gråter inte
bilarnas däck fräser inte mot asfalten
Det har blivit fattigt, tyst i mitt liv
Ingen sjunger längre med toner
enbart mimar
Myggen hörs inte
och jag kan inte längre höra
flugors surrsång mot väggen
Endast ljuden inne i mina öron, ringande
dånande, knäppande
Jag är ensam, innesluten i en isolerande bubbla
utanför alla ljud
Just nu håller jag inte med om att tystnad
är vägen till själen och
själen är vägen till Gud
Inte om tystnaden beror på
en hörselskada
Jag är innesluten i mig själv
Mina pulsslag dånar i mina öron
Inom mig skriker jag på hjälp
sluta, sluta, men obarmhärtigt
73

finns ljuden där, minuter, timmar
dagar, veckor
Jag är hjälplöst fången i mina inre ljud
MARIANNE RUSTAD Hjo
En sekund utan dig
Tänk en vår utan fåglarnas kvitter
Tänk en sommar utan havets glitter
Tänk en höst utan blåst och tö
Tänk en vinter utan snö
Så känns det för mig
en sekund utan dig
Isbelagd sjö
Att sitta på en isbelagd sjö
med ett pimpelspö
Är det sen en röding på kroken
då blir man helt ”token”
Fjället bakom min rygg
då känner man sig helt trygg
ANN-MARIE STENSSON Vara
Poetens dilemma
Att få ord, meningar och tankar att stämma
är poetens dilemma
Tankar, upplevelser eller kanske en känsla
lusten ska finnas
74

Något man sagt, hört, gjort eller inte gjort
gråt, skratt, ja mycket kan detta vara
Från det klara till det oklara
Besvikelse, kanske lyckorus
Allt detta och mycket mer
är poetens dilemma
Skapa
Att skapa, vad det nu än kan tänkas vara
är att ha makt över sin kreativitet
Det roligaste som just du vet
skapar tillfredställelse och njutning
främst för dig själv
men kanske också för andra
Kan ju aldrig vara fel, att av sin egen
och andras intressen ta del
Hundars pissoar
Vitt överallt när snön faller
ligger som ett bomullstäcke
Alla dessa uppskottade stigar vart man går
Det enda som bryter av
är nyansen av gula fläckar här och var
nämligen hundarnas egen pissoar
KJELL-ÅKE STORM Tidaholm
Till Petra
När prinsessan steg ut ur sin sagobok
och tiaran blänkte över hennes panna
var det precis som om allt gick på tok
tänkte hon verkligen stanna?
75

Hon satt vid min sida, rar och snäll
men bara ett flyktigt ögonblick
i mörk och sen novemberkväll
strax hon reste sig och gick
Ingen prinsessa mer där fanns att se
och allt rann ut i lösan sand
det hjälpte varken att böna eller be
och det blev höst även i sagans land
SONJA SVENSSON Kättilstorp
En ärlig fråga
Vill du?
Frågan har alltid två svar
annars vore det ingen fråga
Det ena svaret är min önskan
det andra min rädsla
En fråga med ett svar tvingar mig
Du måste fråga mig
så jag kan svara med bägge svar
Det ger mig möjligheter
en ny vän
Jag vågar
Det ena svaret får aldrig göra dig arg
Varför frågar du i så fall?
Ge mig en möjlighet till ett ärligt svar
Det kan ge dig en vän
76

Jag är en vissnad ros
Jag är en vissnad ros som minns
och känner fortfarande solens första kyss
den som väckte mitt liv
Ungdomen bar jag
skär som en jungfru
men det blev mitt släktes död
I väntan på ett frö
från en ros så röd
såg jag fylld med oro och ånger
solen försvinna
bakom grå moln i väster
Värmen som fick min kind att rodna
är nu förvandlad
till kyla och död
Jag åldrades
orkade inte bära mitt stolta huvud
Det föll ned mot min veka kropp
Jag dog
Jag är en vissnad ros
som lever av mitt gångna stolta liv
Min kind är visserligen blek och kroppen vek
men jag står här fortfarande och vet:
det syns att jag har levat
LISBETH TIDLUND Skövde
Tiden
Fråga mig ej för mycket
då trivs jag allra bäst
Veckans dagar och tider
betyder inte mest
77

Mitt minne har förbleknat men jag finns till ändå
det är ej lätt att allting förstå
Men om svunnen tid som var
på det har jag ett bättre svar
En glädje jag känner då
om du mig kan förstå
EVELINA WALANDER Axvall
Betraktelse 21
Jag betraktar åter dimman över Axvallsheden
Dimma finns i så många nyanser
som framkallar olika associationer
En höst jobbade jag som vinplockare
utanför Bordeaux
Morgondimman där var som trögflytande crème fraiche
som motvilligt vek undan för busslampornas sken
för att omedelbart glida samman igen då vi passerat
som Röda Havet bakom israeliterna
Bara grantopparna stack hela tiden upp ovanför det jämnvita
som markörer att verkligheten ändå fanns där ute
om än tillfälligt osynlig
Jag satt i bussen med huvudet mot rutan, alltid morgontrött
och visste inte vad jag skulle göra med skönheten
Här, på Axvallsheden, är dimman tunn som mjölkblandat vatten
kryper med ängsgräset snarare än sträcker sig mot trädtopparna
Jag andas in dimman, här är smaken trivsamt familjär vardaglighet
I intet liknande den storslaget främmande dramatiken i Bordeauxdimman
Men smeknamnet för denna marknära dimma utanför mitt hus är älvdans
älvdans, det är ändå något
78

Betraktelse 30
På långt håll ser jag
fåglarna vid vägkanten;
två kråkor och en oidentifierad
Kråkorna cirklar runt den oidentifierade
små skutt upp i luften
några upphetsade vingtag
sedan ner på gatan igen
Det ser ut som att de leker
först på närmare håll ser jag
att den tredje är en skadad duva
Kråkorna bollar duvan mellan sig
som en livlös leksak
att döma av det slappa huvudet
är det inte långt ifrån sanningen
En bil kommer och avbryter
kråkornas lustiga underhållning
irriterat flaxar de upp
glömmer duvan
Nej, de vänder tillbaka
fast tiden nu är knapp
I en naiv sekund tror jag
att de tänker rädda duvan
till gatans relativa säkerhet
Kråkorna sliter och drar i vingarna
jag vill blunda inför slakten
men låter bli
Kråkorna lyckas lyfta med sin last
flaxar upp ett par decimeter
över marken
Så ger de plötsligt upp
släpper duvan
som slår i vägen
ett otäckt splattande läte
79

därefter försvinner duvan
under bilens däck
Kråkorna flyger iväg obekymrat
gör volter och skojutfall
mot varandra i luften
Jag går förbi
tittar bort
funderar på om det är
ont eller gott
att inte vilja se
duvans dubbla olycka
Jag har sett många döda fåglar
men inte i dödsögonblicket
ANGELICA WELLEMAN Tibro
Mitt hjärtas kungarike
Drottning av mitt hjärtas kungarike
drottning som lämnat landet för längesen
På en promenad ser jag hjärtat liggande i ett dike
och förstår, hon kommer aldrig tillbaks
och inser nu att hon har abdikerat
Drottningen av mitt hjärtas kungarike
lever för sin ambition, sin ensamhet
hon har fasader för omgivningen
och hon vet allt som ingen annan vet
När jag längtar är det omöjliga möjligt
när jag väntar på att få se kronan på hennes huvud
men när jag väl ser drottningen förstår jag att allt är löjligt
80

Drottningen har abdikerat för längsen
drottningen har flytt landet utan orsak
Jag var en vän, men vaddå, än sen?
Som en storm, som ett fall med dunder och brak
Men jag vill tro att drottningen inser felet
jag vill hoppas, leva på hoppet
och spela med när hon spelar spelet
som hon har skapat själv med en fasad
Hon bär för alltid tiara, krona vad du vill
hon har slängt mitt hjärta i ett dike
vill ha henne intill
drottningen av mitt hjärtas kungarike
Smärtans slav
Att gräma sig på allvar
att ljuva minnen förstörda
är när tomheten tar ansvar
När onda röster vill bli hörda
ska själen leka med elden
utrop upp till skyn
ska höras någon gång
från staden ut till byn
När smärtan torkar ut
ska handklovar tas av
och lidandet är slut
när du slutar vara slav
Du, jag, vi, oss, ödets egen spänning
vill inte släppa taget
och din mjuka sommarklänning
den du aldrig bär, men vem fan ska vinna slaget?
81

När hjärtats egen öken
blir överfull av vatten
är det ingen som vet hur man ska hantera situationen
Men när du kvinna talar, då lyfter jag på hatten
Helvetets öde blöder
på grund av smärtans slav
när minnen avlägsnas
ska bojorna tas av
Tillträde förbjudet
Ingen riktig kyla för värmen lurar
väntar på signal, tillåtelse att komma
annars finns det murar
byggda för att skydda
moln som bildar mönster, obeskrivligt svåra
obegripliga ibland som diverse konstverk
men jag önskar dom var våra
om så bara för en tid
Viktigast är beviset, det jag håller i min hand
fast bara bildligt talat
När du kom hem från annat land
var första delen klar, stjärna hade dalat
Grundar sig på minnen, djupt inristade som sår
som tecken man ej förstår, som arabisk skrift
Men ibland kan själen tyda
som knivar rakt i hjärtat, som blyertspennans stift
min älskling vill jag säga, men tillträdet förbjudet
Ett vägval som är ditt, jag måste kapitulera
ge mig i slag, när jag hör det ljudet
som signalerar åt värmen att sakta promenera
82

ANNA VERNERSSON Lidköping
Jag skulle vilja se dig måla mig!
Jag skulle vilja se
dig måla mig
penseldragen kring munnen
vilka färger du ger mig
Jag skulle vilja se
hur du ser mig
hur dina ögon ser mina
vilket ljus du ger mig
Jag skulle vilja se
dig måla mig
vilken vinkel du väljer
var du målar mig bäst
Jag skulle vilja se
dig se mig
hur dina ögon ser mina
hur mina ögon möter dina
BRITTMARIE ÖJRING Floby
Bevingade ord
En vän jag möter
han går så tungt
han verkar så gammal
fast anletet tungt
kanske han funnit
att livet på jorden
83

alls inte är
som de bevingade orden
84