esr resonans 3 2011.pdf

ESR Resonans nr 3/2011 

Medlemsbladet Resonans är utgiven av Föreningen 

Experimenterande Svenska Radioamatörer, ESR. 

Tidigare nummer av ESR Resonans är tillgängliga 

i pdf-format och kan laddas ner på Föreningens 

webbplats www.esr.se 

Föreningens målsättning är att verka för ökat 

tekniskt kunnande bland amatörradiointresserade 

genom att sprida information om radioteknik i 

teori och praktik samt medverka till god 

trafikkultur på amatörradiobanden. 

Redaktion 

Layout och redigering: 

SM7EQL Bengt Falkenberg 

Blomstervägen 6, 

225 93 Lund 

resonans@esr.se 

Korrekturläsning: 

SM5DFF Lennart Nilsson 

Medlemsutskick: 

SM7OHL Jan-Ingvar Johannesson 

Om upphovsrätt och Copyright © 

Allt material - texter, bilder, grafik, teckningar m m - som publiceras i 

Resonans är skyddat av Lagen om upphovsrätt. Mångfaldigande, kopiering, 

överlåtelse, försäljning, överföring eller varje annan form av utnyttjande av 

materialet - såväl för kommersiella som icke-kommersiella ändamål - 

förutsätter medgivande av ESR och/eller upphovsmannen. 

Regler angående publicering av insänt material 

Som artikelförfattare ansvarar du själv för innehållet i form av text och bild i 

dina inskickade bidrag. I fall där redaktionen själv initierar eller efterfrågar 

en artikel om ett visst ämne och som sedan författas helt eller delvis av dig, 

inhämtas alltid ditt slutliga godkännande och tillstånd för publicering. Mer 

information finns på Föreningens webbplats www.esr.se 

Nummer 3/2011 

Innehåll 

2 Omvärldsbevakning 

3 Resultat av läsarundersökningen 

6 Blyfri mjuklödning 

9 Varför man använder LSB under 10 MHz 

12 5-10 MHz frekvensdubblare för referensosc. 

13 Tekniska Notiser 

18 SDR-radio QS1R, första erfarenheterna 

22 IKE-serien, rörnostalgi 

27 XMEGA - Xprotolab 

29 Veckoslutssändare 

33 Fotografera elektronik 

35 Vad kan man göra med en brusgenerator 

37 Månadens mottagare RA117 

42 Huggmejseln, den okända plåtsaxen 

45 Radio på scoutläger i Skåne 

48 Din artikel 

Medverkande i detta nummer 

SM7DLK Göran Carlsson 

SM7JUN Thomas Andersson 

SM5KRI Krister Eriksson 

SM0AOM Karl-Arne Markström 

SM6GXV Ulf Kylenfall 

SM7CHX Sture Börwall 

SM6APQ Bengt Lundgren 

SM6ENG Bertil Lindqvist 

SM5EUF Urban Ekholm 

SM6AFV Jens Tunare 

SM7UCZ Johnny Apell 

SM7WVZ Lars Andersson 

SM7ZFB Henrik Landahl 

SM3KYH Lars Nyberg 

Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer (ESR) www.esr.se 1


Omvärldsbevakning 

- av Göran Carlsson SM7DLK - 

Slaget om det nya landet 

DX-ing kan vara otroligt spännande. Det är nu drygt en 

månad sedan ST0R var aktiv från det nya landet Syd-Sudan. 

Kortvågsbanden som under vardagar kan tyckas ligga helt 

öde kokade plötsligt av aktivitet. De gamla DX-rävarna som 

naturligtvis redan kört alla tidigare länder fick nu ett nytt 

tillfälle att leta efter split-knappen på sin nya station som 

naturligtvis har mer knappar än vad någon av oss behöver. 

Att fånga ett rart DX och snabbt få utbyta 599 är något som 

engagerar många. Det vilar fortfarande något magiskt över att 

kunna kryssa en tom ruta i loggprogrammet eller 

pappersloggen. Man behöver inte vara speciellt tekniskt 

intresserad för att utöva denna aktivitet utan det är ofta andra 

parametrar som triggar DX-nerven. Ett nytt DXCC-land varje 

år är kanske just den injektion amatörradion behöver för att 

överleva. 

Om man inte fallit för kollektivets tryck att ”lista sig” för 

DXCC hos det kommersiella ARRL kan man ändå med nöje 

vara med i spelet. Själv vill jag gärna likna denna form av 

amatörradio vid ett dataspel där kortvågsbandet är själva 

spelplanen och där tusentals stationer slås om samma mål, att 

höra DX-stationen sända just ”sin” signal och 599. När eller 

om detta inträffar är det över och spelet kan återupptas på ett 

nytt band eller ny mode. Detta är underhållning på högsta 

nivå, det är live, och man skjuter skarpt med utrustning som 

man kanske själv har byggt. 

Jag tycker själv att man får en adrenalinkick och det kan vara 

riktigt underhållande att jaga en DX-station och kämpa i en 

stor ”pile-up”. Man är ställd helt ensam mot alla andra 

stationer. Men när många stationer ropar samtidigt innebär 

det också att det blir svårare att träffa målet. Utöver en ofta 

massiv pile-up finns det alltid några stationer som försöker 

göra det ännu lite svårare att höra DX-stationen genom att 

lägga ut hinder i form av avsiktliga störningar. Detta ingår i 

spelet och gör att svårighetsgraden ökar. Många blir 

naturligtvis frustrerade men här gäller det att alltid behålla sitt 

lugn, att aldrig låta sig påverkas av yttre omständigheter. Att 

vara i total balans och inte känna frustration är A och O vid 

dessa tillfällen. 

Finns det då någon genväg för att lyckas bättre än andra? Ja 

det finns det, men som i kortspel, man visar inte motspelarna 

sin hand. 

När en så stor expedition som ST0R blir aktiv kan man få 

många trevliga stunder vid radion. 

ARRL har nu också planenligt godkänt Syd-Sudan för DXCC 

och därmed kan många sätta kryss i ruta No. 241. QSL-kort 

ska skickas och byråerna kanske ser den minskande QSLhanteringen 

kortvarigt öka igen. Många vill ju fortfarande ha 

ett papperskort i brevlådan eller via klubben trots att ny 

teknik som LOTW idag lär hantera verifieringen automatiskt. 

Vill man se sin placering kan man följa loggen on-line på 

nätet. Alla amatörer tycks gilla att se sin egen anropssignal 

och hur resultatet successivt växer fram i takt med att loggen 

uppdateras Samtidigt passar man lämpligen på att se efter hur 

kompisarna lyckats. De som inte varit riktigt säkra på om en 

förbindelse verkligen har genomförts kan nu få detta 

bekräftat. ST0R genomförde 121286 förbindelser och antalet 

sidvisningar för ST0R har passerat 1,2 miljoner. 

Själv missade jag dem på 160 meter då jag inte orkade sitta 

uppe just den natten de ska ha haft en bra signal i SM. 

Efterföljande nätter var naturligtvis signalen noll och jag var 

själv mer trött än vanligt. Det är bara att se glad ut och 

försöka vid ett annat tillfälle. En pirat körde med signalen 

ST0R sista kvällen på 160 meter och avverkade ett stort antal 

stationer under de 50 minuter han var igång. Bättre att skjuta 

först och fråga sen var vi många som resonerade. 

DX-ing är sannerligen en mycket märklig aktivitet inom vår 

hobby men med gamla anor. Ibland frågar jag mig själv vad 

själva syftet egentligen är, men svaret ligger kanske i att få 

uppleva den speciella känslan med en långväga kontakt när 

man övervinner dåliga konditioner och signalerna är svaga. 

Och nu börjar det rycka i DX-nerven igen, lågbands-säsongen 

står för dörren och de första förbindelserna med ZL långa 

vägen på 80 meter är inte långt borta. 

Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer (ESR) www.esr.se 2 

DX IS 

@


Resultatet av 

läsarundersökningen 

hösten/vintern 2011 

Under hösten/vintern 2010/2011 genomfördes en webbaserad 

läsarundersökning med fokus på vår Webbplats www.esr.se 

samt medlemsbladet ESR Resonans. Totalt inkom 165 

enkätsvar där huvuddelen var från medlemmar i ESR. Här 

nedan finner du resultatet av läsarundersökningen som är väl 

värt att analysera lite närmare. Talen över de ljusblå staplarna 

i diagrammen avser antal avgivna svar per fråga och talen 

över de vinröda staplarna antalet svar uttryckt i procent. 

Tack till Thomas SM7JUN som sammanställt enkätsvaren 

och tagit fram diagrammen. 

Vilka är dina huvudsakliga intresseområden inom 

amatörradiohobbyn? 

Svarsalternativ 1-10 från vänster 

1 Egenkonstruktion av elektronik och/eller radio (från att 

beräkna och designa egna kopplingar) 

2 Egenbygge och experiment med sändare och mottagare (t 

ex byggsatser eller efter beskrivningar) 

3 Egenbygge och experiment med tillbehör (t ex interface 

mellan radio & dator, pre-amp, mic-amp m m) 

4 Antenner och antennteknik (simulering och/eller praktiskt 

antennbygge, master, portabelantenner) 

5 Digitalteknik och mjukvarudefinierad radio (SDR Radio) 

6 Allmän vardaglig radiokommunikation med vänner och 

bekanta utan särskild inriktning 

7 Radiosport (Tävlingar som SAC, SQWW, IOTA, SOTA, 

rut- och fältjakt, DXCC, Diplom mm) 

8 DX-trafik (DX-peditioner, Pile-Up:s 

9 Svagsignalkommunikation (T ex EME, MS och liknande 

som ställer relativt höga krav på stationen) 

10 Övrigt 

Vilka frekvensområden har du radio- och 

antennutrustning för eller är intresserad av att lära 

dig mer om? 


1 Långvåg/mellanvåg (137 kHz, 500 kHz 

2 Gränsvåg/Kortvåg (1.8 - 30 MHz) 

3 VHF (50 -144 MHz) 

4 UHF (432 MHz) 

5 SHF/Mikrovåg (1296 MHz och högre) 

Vilka sändningsslag och moder använder du dig 

av? 


1 SSB 

2 FM 

3 CW 

4 AM 

5 AFSK 

6 PSK31 

7 Pactor 

8 Andra moder (Kan anges under övriga synpunkter nedan) 



Hur ofta söker du i, eller läser gamla nummer av 

medlemsbladet ESR Resonans? 


1 Aldrig 

2 Mycket sällan 

3 Flera gånger per månad 

4 Någon gång i veckan 

5 Mycket ofta 

Hur väl speglar vårt medlemsblad ESR Resonans 

dina egna intresseområden? 


1 Mycket dålig (inte läsvärd) 

2 Ganska dålig (enstaka artiklar läsvärda) 

3 Medel (c:a 50% av artiklarna läsvärda) 

4 Bra (c:a 75% av artiklarna läsvärda) 

5 Mycket bra (de flesta artiklarna läsvärda) 

Hur väl överensstämmer det nuvarande innehållet 

på vår webbplats www.esr.se med dina egna 

intresseområden? 


1 Dåligt 

2 Ganska bra 

3 Bra 

4 Mycket bra 

Vilken typ av artiklar eller inriktning skulle du vilja 

se mer av i medlemsbladet ESR Resonans? 


1 Omvärldsbevakning ang PTS, IARU, ITU, information om 

föreningsaktiviteter, radiohistoria m m 

2 Byggtips och beskrivningar på enkla "kvälls- eller 

veckoslutsprojekt" lämpliga för nybörjare 

3 Teoretiska artiklar (matematik, antenn- och kretssimulering 

m m) 

4 Mer avancerade och genomarbetade projektbeskrivningar 

med praktisk inriktning 



Vilken nivå på artiklarna i medlemsbladet ESR 

Resonans passar dig bäst? 


1 Grundläggande för nybörjare (inga särskilda förkunskaper 

inom tele- och radioteknik) 

2 Medel (motsvarande gymnasieskolan) 

3 Hög (motsvarande högskole-nivå) 

4 Avancerad (motsvarande utvecklingsingenjör inom tele- 

och radioteknik etc) 

Kan du tänka dig att bidra med något för 

Föreningen och i så fall vad? 


1 Ja, jag hjälper gärna ESR genom att skriva en eller flera 

artiklar för ESR Resonans 

2 Jag kan tänka mig att hjälpa till med den nya webbplatsen 

som beräknas sjösättas i början av 2011 

3 Jag kan medverka till att ta fram utbildningsmaterial för 

vidareutbildning av t ex nya radioamatörer 

4 Annat (Kan anges under övriga synpunkter nedan) 

Sammanfattning 

Undersökningen talar i stor grad för sig själv. Det som 

kanske kan tilläggas är att ESR och dess medlemmar verkar 

befinna sig i fas med varandra. ESR tycks i stort motsvara 

medlemmarnas förväntningar. Genom att fler medlemmar 

engagerar sig i föreningen och i Resonans kommer ESR att 

bli än mer rustat för framtida utmaningar. 

Tack för din medverkan! 

ESR Resonans utkom med sitt första nummer den 23 

december 2008. Sedan dess har vi tillsammans producerat 11 

fullmatade nummer. När detta skrivs har arbetet med nästa 

Resonans just påbörjats. Tidigare nummer finns samlade i 

Arkivet: www.esr.se/resonans 

Artiklarnas ämne, omfång och djup speglas av bidragsgivarnas 

personliga intressen, tid och möjligheter att 

engagera sig för föreningen. Ur den återkoppling ifrån 

läsekretsen som vi i redaktionen ständigt får förstår vi att 

medlemsbladet är mycket uppskattat. Det är vi glada för och 

det gör arbetet inte bara roligt, utan också inspirerande och 

meningsfullt. 

Ibland får vi synpunkter på innehållet och förslag på nya 

ämnen som vi borde ta in. Det är bra. Den ene önskar mer för 

nybörjaren medan den andre saknar teoretiska artiklar om 

antenner. Vid några tillfällen har vi i redaktionen gett oss ut 

på "bidragsjakt" och bett någon medlem skriva om sitt eget 

specialintresse och som sedermera utmynnat i fina artiklar. 

Föreningen och vårt medlemsblad är direkt beroende av 

dina och alla andra medlemmars personliga insatser. 

Hittills har tillströmningen av bidrag varit god. Någon 

avmattning av inflödet har vi inte märkt av - snarare känns 

det som ännu fler medlemmar fått fart på tangenterna. Det 

känns bra. 

ESR Styrelse & Redaktionen 



Blyfri mjuklödning 

- av Krister Eriksson SM5KRI - 

För några årtionden sen användes nästan alltid amerikansk 

militärstandard som grund för de flesta standarder i världen. 

Utifrån MIL-STD-2000A tog American National Standards 

Institute, ANSI, fram ett antal normer som sedan användes 

internationellt och även av företagen, som vanligtvis skrev 

egna tekniska bestämmelser med ANSI som utgångspunkt. 

Men krav och normer förändras hela tiden tack vare 

forskning och utveckling. En internationell standard jag har 

blivit utbildad och blivit certifierad för är IPC-A-610 för att 

kunna utföra mjuklödda förbindningar blyfritt inom industrin 

för tillverkning av elektronikprodukter. Standarden beskriver 

hur montage av komponenter och lödda förbindningar skall 

se ut i processerna hos de flesta inom elektronikindustrin. En 

annan standard som hör till är J-STD-001 som beskriver 

lödprocesser och material. 

I denna artikel kommer jag lite kort att redogöra för 

skillnaden mellan blyfri mjuklödning kontra blyad. Det 

referensmaterial som jag har som grund är dock så pass 

kraftigt copyright-skyddad så några illustrationer eller 

omfattande texter kan jag egentligen inte publicera, utan det 

får bli mina egna tankar och minnesanteckningar från 

utbildningen. 

RoHS och WEEE 

Som de flesta kanske vet är det numera krav på att använda 

blyfri lödning sedan 1 juli 2006, vilket blev en stor 

förändring för elektroniktillverkarna i hela världen. Det 

globala intresset för att minska miljöskador har gjort att EU 

genom direktiven RoHS (Restriction of Certain Hazardous 

Substanses), förbjudit all användning av bly och andra 

miljöfarliga ämnen vid tillverkning av elektrisk utrustning 

och elektronik. WEEE (Waste of Electric and Electronic 

Equipment) som trädde i kraft augusti 2005 innebär att 

produktägaren ansvarar för skrotning och omhändertagande 

av alla restprodukter vid exempelvis elektroniktillverkning. 

Kvalitetskraven 

I standarderna som nämnts ovan delar man in kvalitetskraven 

i tre produktklasser: 

Klass 1: Allmänna elektroniska produkter (hemelektronik). 

Funktion prioriteras, mindre vikt läggs när det gäller utseendet 

på lödningarna eller hur noggrant komponenter 

monteras på mönsterkortet. 

Klass 2: Speciella elektroniska produkter. 

Lång livslängd och tillförlitlighet är önskvärd men inte 

kritisk. 

Klass 3: Högpresterande elektroniska produkter. 

Militär elektronik, medicinsk utrustning, fordonselektronik 

(bil, tåg, flyg, rymdfarkoster eller likn.) där funktionen är 

kritisk. Det kan vara elektronikenheten i din bil som 

övervakar och löser ut krockkudden om du skulle hamna i 

den situationen. 

Kvalitetsmedvetna företag väljer klass 2, men bygger man 

utrustningar för militärt bruk, medicin, fordonssäkerhet, 

rymdteknik är alltid kraven klass 3. Varje tillverkare måste 

bestämma i vilken klass man tillverkar sina produkter, men 

ibland kan dessutom kunder vilja ha ett ord med i laget vid 

kvalitetsfrågor. 

Dessa klasser beskriver vad som är acceptabelt hur en viss 

komponent placeras på mönsterkortet, utseende på lödfogar, 

vätning, godkänd lodmängd, isolationsavstånd på ledare, 

skador på ledare efter avskalning, dess monteringssätt och 

mycket mera. men vi går inte in på detaljer här. 

Det finns naturligtvis referensmaterial att luta sig mot för den 

som arbetar med mjuklödning inom industrin och skall 

avsyna kretskorten. Detaljerade anvisningar med text och 

färgbilder i "bibeln" på hundratals sidor som hör till 

standarderna, eller så kan vissa företag sätta sin egen 

standard, eller så är det kundens krav som styr. Den litteratur 

som omtalas är tillgänglig för de industriföretag som är 

anslutna till den organisation som ligger bakom IPC, 

Association Connecting Electronics Industries. Mera om IPC 

kan studeras på nätet: www.ipc.org. 

Definition av lödning 

När vi pratar om lödning brukar vi mena att det är en metod 

att sammanfoga två lämpliga metaller för lödning med hjälp 

av värme och metalliskt bindemedel (lod). Lodet har lägre 

smälttemperatur än metallerna man vill löda samman. Vad 

som händer är att lod och metall legerar sig vid lödning med 

varandra och flyter ut i mellanrummet genom kapillärkraften. 

Vid temperaturer under 450°C är det fråga om mjuklödning. 

Skillnaden mellan blyhaltigt och blyfritt lod 

Vanligt lödtenn brukar bestå av 60 % tenn och 40 % bly, 

60/40-tenn eller populärt radio-lödtenn. Smältpunkten är ca 

185°C, smältintervallet är ca 183-188°C. 

Med smältintervall avses att lodet övergår från fast form vid 

183°C till plastiskt form för att vid 188°C vara helt flytande. 

Lodet har dessutom den egenskapen att det är lite "segt" 

under tiden då det svalnar efter lödning när temperaturen 

befinner sig under smältpunkten. 



Ett lod som uppfyller RoHS-direktiven kallas för SAC-lod 

(SnAgCu). En kombination kan vara Sn95,8Ag3,5Cu0,7. Här 

har andelen tenn ökat till 95,8 %. Övriga ämnen är silver 3,5 

%, och koppar 0,7 %. Denna legering har smältintervallet 

217-218°C, dvs betydligt högre och snävare än 60/40-tennet. 

Det finns flera olika kombinationer som ger lodet ger olika 

egenskaper, exempelvis för våglödning med eutektiskt lod, 

Sn99,3Cu0,7 med smältpunkt 227°C. Eutektiskt innebär att 

lodet inte har någon smältintervall. Man kan även blanda in 

vissa andra metaller för att uppnå lägre smälttemperaturer, 

men dessa är inte bra ur miljösynpunkt. 

Problematik 

En blyfri lödning innebär viss problematik som: 

* Högre smälttemperatur, detta varierar beroende på 

vilken legering man väljer. 

* Ytspänningen ökar, dvs. man får försämrad vätning 

(förmåga att flyta ut). 

* Lödfogen kan se annorlunda ut, ytan blir i allmänhet 

mattare och ojämnare jämfört med då man hade bly i 

lodet och fick "blanka och fina" lödningar. 

* Lodet osar mera vid lödning, röken innehåller ämnen 

som kan vara allergiframkallande, så en rökutsug kan 

vara vettigt att ha. 

* Högre spetstemperatur på lödverktygen behövs, och 

högre krav ställs på temperaturregleringen i lödstationen. 

* Lödningarna tar något längre tid att göra. 

Viktigt är att de detaljer som löds blyfritt inte rubbas eller 

vibrerar under smältintervallet, detta kan ge spröda fogar, 

som har låg hållfasthet och dålig ledningsförmåga. 

Hållfastheten och ledningsförmågan blir ännu sämre med 

tiden. 

Kan jag använda min gamla lödkolv till blyfritt? 

Nja och nej. Blyfri lödning ställer som sagt stora krav på att 

lödkolven eller lödstationen klarar av att leverera högre 

värme och att temperaturen kan regleras med några få grader 

+/-. Temperaturen som anges för lödkolvar avser vanligen 

elementet som värmer upp spetsen. Äldre lödkolvar duger bra 

till ditt gamla 60/40-tenn men för blyfri mjuklödning behövs 

mer värme än så. Spetstemperaturen bör vara så hög att man 

ligger över den övre gränsen för lodets smältintervall, annars 

får man inte ordentlig vätning. Samtidigt får temperaturen 

inte vara så hög, eller vara så länge, att värmekänsliga delar 

och komponenter tar skada. 

Lödspetsar skall vara anpassade för blyfritt. Man bör enkelt 

kunna byta spetsar efter behov under arbetes gång för att 

anpassa spetsstorleken och utseende till lödstället, så ett gäng 

olika spetsar är alltid bra att ha. Lödverktyget skall ha 

tillräckligt värmeinnehåll och tillräcklig effekt för att snabbt 

värma upp lödstället till ca 50°C över det valda lodets 

smälttemperatur. I regel krävs ca 25-30°C över smältpunkten 

för att lödning med blyfritt lod skall fungera, högre 

temperaturer gör att lod och material oxiderar snabbare. Sist 

men inte minst, lödstationen bör snabbt kunna reglera och 

kompensera för temperaturfall i spetsen. 

Att ställa in rätt temperatur på lödstationen får man prova sig 

fram till, det kan variera mellan olika stationer och även av 

samma fabrikat och modell. Det är lämpligt att man har 

tillgång till någon temperaturmätare så att man kan 

kontrollera att spetstemperaturen är tillräckligt hög, men inte 

för hög. Har man väl hittat rätt temperatur behöver sällan 

temperaturen justeras trots att man skiftar lödspetsar, det 

sköter en modern lödstation själv. 

Blanda inte! 

Man bör absolut inte använda samma lödkolvsspets till båda 

typerna av mjuklödning då blyet "smittar" och "smutsar" och 

spetsen får kasseras. Så håll isär allting! Samma gäller 

mekaniska tennsugar! 

Använd inte blyhaltigt lod och blyfritt lod på samma 

kretskort! Är kretskortet tillverkat enligt RoHS så bör man 

alltså använda motsvarande lod och utrustning. Din japanska 

plastradio kan mycket väl vara tillverkad och lödd med 

blyfritt lod då några av de japanska elektroniktillverkarna var 

rätt tidiga ute med att införa blyfritt i produktionen, ett par år 

innan EU-reglerna kom. 

De som vill göra ett ingrepp i plastradion för modifiering 

eller reparation tänker nog inte alltid på RoHS-märkingen på 

baksidan och tar gladeligen fram den gamla lödkolven och 

hederliga 60/40-lödtennet. Vad konsekvenserna blir den dag 

just det exemplaret hamnar på bänken hos radioverkstaden 

för reparation, fullt utrustad för blyfri lödning och avlödning 

enligt RoHS-direktiven, kan de flesta av Resonans läsare 

redan nu räkna ut. 

Skräckexempel på en dålig utförd mjuklödning. 



Att löda blyfritt 

Material i komponentben, lödöron, ledare m.m. bör vara 

förtennat, försilvrat, förgyllt och liknande. Alla ingående 

komponenter och material skall vara anpassade (RoHSmärkta) 

för blyfri lödning. 

Vid behov skall lödstället försiktigt rengöras, som 

rengöringsmedel rekommenderas isopropylalkohol, aceton 

eller annan lämplig alkoholbaserad vätska. Det går bra med 

tops eller med fördel en ESD-godkänd pensel. Rengöring 

med syra är inte tillåten. 

Lödspetsen skall hållas ren från oxid och vara väl förtennad 

då det underlättar överföringen av värme till lödstället. Bra 

spetsrengöring är trassel av mässingsspån eller annan metall, 

helst ej den gamla våtsvampen. Ge spetsen lite kärlek och 

vårda den väl! Ett mycket bra tillbehör är en lödspets- 

förtennare (tip activator), exempelvis Stannols "Ecology 

TIPPY". 

En temperaturreglerad avlödningsstation har samma krav när 

det gäller värme och temperaturer. Men utrustningen kräver 

dessutom noggrann skötsel för att fungera riktigt bra. Dyra 

saker som knappast lär förekomma hemma hos amatören, de 

jag har mött kostar ett flertal tusenlappar. 

Ett viktigt tillbehör som man inte bör snåla med är 

flussmedlet av typ NoClean som skall avlägsna oxid från 

lödstället. En myt är att flussmedlet avlägsnar fett och smuts 

vilket inte är sant, för detta får du ta med någon typ av 

alkohol. 

Rätt använd är flussmedlet din kompis! Behändigt är i form 

av en penna, liknande överstrykningspennor, eller som en 

spruta där man kan droppa flussmedlet på lödstället. Behöver 

man göra justeringsarbeten behövs flussmedlet då flusset i 

lodet redan är förbrukat, att tillsätta nytt lod räcker inte. 

Tvätta händerna! 

Faktum är att den personliga handhygienen är viktig, så det 

rekommenderas att tvätta händerna före arbete med all 

lödning, och givetvis efteråt före måltid och att ofta använda 

handsprit. Detta har enligt utsago från läraren med mångårig 

erfarenhet av utbildningen visat sig vara mycket effektivt när 

man hanterar mönsterkort och komponenter. 


Att jobba med blyfri mjuklödning är egentligen inte alls så 

svårt som många tror. Förutsättningen är att man har rätt 

material, rätt utrustning och framför allt verkligen förstår 

skillnaden mellan blyfri och blyhaltig mjuklödning. 

Webb-tips 

http://sv.wikipedia.org/wiki/RoHS-direktivet 

http://www.youtube.com sök på "solderinggeek". 

- Här finns många bra korta filmklipp om lödning av 

ytmonterade komponenter med blyfritt. 


@


Varför används LSB 

under 10 MHz inom 

amatörradion? 

- av Karl-Arne Markström, SM0AOM - 

Många experimenterande radioamatörer, i synnerhet 

nybörjare, undrar hur det kommer sig att det lägre sidbandet 

(LSB) brukar användas vid SSB-amatörradiotrafik på 

frekvenser under 10 MHz. Alla andra radioanvändare som 

sänder SSB brukar använda det övre sidbandet (USB) över 

hela sina tillåtna frekvensområden. Denna artikel avser att 

försöka räta ut frågetecknen. 

Bakgrund 

SSB eller ”enkeltsidbandmodulering” är en ganska gammal 

skapelse, principen angavs av John R. Carson redan 1915 [1], 

och moduleringssättet användes allra först på bärfrekvensförbindelser 

för telefoni. Även den första LF-radiotelefoniförbindelsen 

över Atlanten använde SSB. 

SSB utnyttjar det faktum att informationen i en AMmodulerad 

signal finns i två spegelvända sidband, där det ena 

är tillräckligt för att överföra hela informationsinnehållet. Tar 

man sedan bort bärvågen i AM-signalen kan hela 

sändareffekten koncentreras i det enda utsända sidbandet, och 

en mycket påtaglig vinst i signal/brus-förhållande, c:a 10 dB, 

erhållas jämfört med AM. Dessutom överförs informationen i 

ett hälften så brett frekvensutrymme. Av dessa anledningar 

har SSB blivit populärt både bland amatörer och bland 

professionella radioanvändare. 

En konsekvens av detta är att det kommer att finnas två 

sidbandslägen, ett över och ett under den undertryckta 

bärvågsfrekvensen eller referensfrekvensen, att välja på. 

Man kallar det sidband som ligger över referensfrekvensen 

för det ”övre sidbandet” eller USB ”upper sideband” och 

analogt det sidband som ligger under referensfrekvensen för 

det ”undre sidbandet” eller LSB ”lower sideband”. 

En konsekvens av detta är att bärvågsoscillatorn i mottagaren 

måste ha rätt läge i förhållande till sidbandet. Ligger den fel 

kommer frekvenserna som återges inte ha rätta värden 

jämfört med de ursprungliga. Ett specialfall uppstår när man 

använder bärvågsoscillatorns frekvens för det motsatta 

sidbandet, då blir frekvenserna inverterade. 

Amatör-SSB 

Redan under 1930-talet förekom SSB-experiment på 

amatörbanden i USA. Ett litet fåtal experimentatorer byggde 

SSB-sändare både enligt fasnings- och filtermetoderna. 

Det var dock utvecklingen efter 1945 som blev tongivande 

för hur SSB-tekniken hos radioamatörerna kom att se ut. En 

följd artiklar i främst QST under de första åren efter kriget, 

skrivna av auktoriteter som Norgaard, Edmunds och 

McLaughlin, anslog tonen för framtiden. 

Dåtidens SSB-sändare [2] använde främst filtermetoden, och 

deras frekvensgenerering började ofta runt 30 kHz, för att 

sedan blanda sig uppåt mot slutfrekvensen via en eller flera 

ytterligare mellanfrekvenser. 

Ofta användes 455 kHz som en av dessa mellanfrekvenser, så 

ett vanligt blandningsschema kunde vara 30 kHz – 455 kHz – 

3990 kHz. Vid varje blandning kan omkastning av 

sidbandsläget ske, och det var vanligt att LSB genererades på 

den lägsta mellanfrekvensen. 

Då kunde blandningsschemat se ut på detta sätt: 

30 kHz LSB – 485 kHz oscillator 

455 kHz USB – 4485 kHz oscillator 

3990 kHz LSB 

Praxis vid den här tiden var att SSB användes nära de övre 

bandkanterna på bandens telefonidelar, och då var det 

lämpligt att använda LSB för 75 m-telefonibandet där det 

hela började. 

I USA var vid denna tid 40 m eller 7 MHz inte tillåtet för 

amatörtelefoni, så nästa band som kunde användas var 20 m 

eller 14 MHz. För att få en godtagbar spegelfrekvens- och 

spuriousundertryckning gick det inte att gå direkt till 14 MHz 

från 455 kHz, så man använde en mellanfrekvens som ligger 

tillräckligt nära en existerande. 

En lämplig mellanfrekvens för 14 MHz ligger runt 4 MHz, så 

utgående från det tidigare blandningsschemat kan man göra 

så att 


455 kHz USB - 4485 kHz oscillator 


Då får man 14300 kHz USB ut ur den sista blandaren. 

Detta upplägg blev stilbildare för det första årtiondet av SSBstationer 

inom amatörradion, och därför blev LSB vanligast 

på 80 m och USB på 20 m och högre amatörband. 



Professionell SSB 

Under andra halvan av 1930-talet började SSB-modulering 

användas inom kommersiella fasta ”radiovior”. 

AT&T Fasta radiovior 1960 

Här användes ofta principen att upp till fyra oberoende 

sidband kunde sändas ut via en och samma radiosändare, 

vilket kallas för ”oberoende sidband” (Independent Sideband, 

ISB). Pionjärer för detta var den holländska PTTadministrationen 

som redan 1934 satte ISB-förbindelser i 

drift till kolonierna i nuvarande Indonesien [3]. 

Sidbandslägen vid 2-kanals ISB 

Sidbandslägen vid 4-kanals ISB 

ISB-tekniken fick en explosionsartad utveckling under 1940talet, 

och stod under en ganska lång period för den absoluta 

majoriteten av den interkontinentala fasta telefoni- och 

teleprinterkapaciteten. 

För att göra en ISB-sändare som täcker hela frekvensområdet 

3-28 MHz och som har god undertryckning av ”spuriouser” 

behöver man ett genomtänkt blandningsschema. 

Även professionella styrsändare började med en MF runt 

30 kHz, sedan 400-500 kHz och slutligen en runt 2 MHz. 

När man sedan blandar denna sista mellanfrekvens till 

slutfrekvensen är det lämpligt att gå över från 

subtraktionsblandning till summationsblandning vid c:a 

10 MHz. 

Bytet av blandningsprincip orsakar att sidbandsläget kastas 

om. Detta kunde skapa problem vid internationell samtrafik, 

så ITU:s tekniska utskott CCIR bestämde i mitten av 50-talet 

(Rekommendation 249) att styrsändare för ISB skulle vara 

anordnade så att sidbandsläget alltid skulle kastas om vid just 

10 MHz. [4]. 

Detta blev under något årtionde normgivande för yrkesmässig 

fast trafik. 

Utvecklingen hos styrsändare (t.ex. Wadley-loopen för 

frekvensdriftskompensering) gjorde dock att denna 

rekommendation så småningom blev omodern, och senare 

utföranden av styrsändare hade denna funktion som option, 

varefter den helt försvann. Modern ISB-materiel saknar 

denna funktion. 

Frontpanel på Collins HF-8014A ISB-exciter å Stureby 

Radio 

Den tekniska utvecklingen för den något mer sentida mobila 

volymanvändningen av SSB blev dock så snabb att problemet 

med spuriousundertryckningen inte hann bli utvecklat i 

samma grad. 

Professionella och militära SSB-stationer har därför valt att 

standardisera användningen av USB. Detta finns intaget i de 

relevanta reglementena och standarderna som ITU-RR, 

”ICAO Annex 10”, ARINC 719 samt EU/CEPT-normerna 

för fartygsradiomateriel. Undantaget kan vara någon militär 

organisation som kan använda LSB av samtrafikskäl. 



Vandringssägner 

En livaktig mytbildning existerar om orsakerna varför 

radioamatörer använder LSB under 10 MHz. 

Några har hänvisat till ”urtida praxis”, andra antyder ett 

ursprung i CCIR Rec. 249 medan ytterligare andra hänvisar 

till 1959 års Radioreglemente. Där har i varje fall jag inte 

lyckats finna något att ta på. 

Den mest efterhängsna myten är dock den om 9 MHz SSBgenerering 

och 5 MHz VFO. Många, som ofta borde veta 

bättre, hävdar att om man subtraktionsblandar 9 MHz SSB 

och 5-5,5 MHz VFO för att få 3,5-4 MHz utfrekvens så 

kastas sidbandsläget om, dvs USB blir LSB. 

Detta är helt fel, och kan enkelt visas med ett räkneexempel: 

Antag att vi har en referensfrekvens 9 MHz och ett övre 

sidband som vi kallar för ”+ ∆”, så SSB signalen blir 9 + ∆ 

MHz. 

Subtraherar vi nu, säg, 5 MHz VFO-frekvens från detta blir 

utsignalen (9 + ∆) – 5 MHz = 4 + ∆ MHz, alltså har vi 

fortfarande USB på utfrekvensen. Skalan går däremot 

”baklänges” vid detta blandningsschema vilket kan ha 

bidragit till förvirringen. Ett helt annat förhållande uppstår 

när 5 MHz SSB och 9 MHz VFO används, som flera av de 

brittiska och australiensiska SSB-pionjärerna gjorde. 

Blandning med sidbandsinvertering (subtraktionsblandning) 

Blandning utan sidbandsinvertering (summationsblandning) 

Inverkan på andra trafiksätt 

Även trafiksätt där informationen moduleras på en 

underbärvåg som sedan modulerar en SSB-sändare berörs av 

sidbandsvalet. Ett sådant är RTTY, där skiftfrekvenserna 

kastas om när SSB-sändaren används i LSB-läge. En AFSKsignal 

som är ”rättvänt genererad” enligt de relevanta 

CCIR/CCITT-rekommendationerna sänds då ut ”felvänd” i 

luften. 

Av rent oförstånd har IARU valt att rekommendera detta 

förfarande vid amatörradio-RTTY, istället för det som ITU 

rekommenderar där ”rättvända” signaler (space = hög 

frekvens) sänds ut ”rättvänt” via USB-läget. 


Amatörradions sidbandsbyte vid 10 MHz är helt grundat på 

sedvanor och har inte längre några tekniska orsaker. 

Fasthållandet vid detta skapar en del praktiska problem, och 

det vore önskvärt att amatörradion också anpassar sig till 

praxis och använder USB genomgående. 

Referenser och litteratur 

[1] Sabin et al ”Single Sideband Principles and Circuits” 

[2] ARRL ”Single Sideband for the Radio Amateur” 

[3] N Koomans ”Single Sideband Telephone Applied to the 

Radio Link between the Netherlands and the Netherlands 

East Indies” Proceedings of the IRE, February 1938 

[4] W Kleische "Fernbedienbarer Steuervorsatz für 

Kurzwellen-Nachrichtensender" 

Telefunken-Zeitung Dezember 1962 


@


5-10 MHz 

Frekvensdubblare för 

referensoscillatorer 

eller ”Stolen from HP/Agilent with Pride” 

- av Ulf Kylenfall SM6GXV - 

Idag använder de flesta moderna mätinstrument som har med 

tid/frekvens att göra 10 MHz. På min arbetsplats utgår allt 

från 5 MHz av gammal hävd. När så något modernt 

instrument skall användas som kräver (eller vill ha) 10 MHz 

måste en frekvensdubblare användas. 

Naturligtvis stjäl jag en konstruktion från HP/Agilent och 

modifierar den så att man kan använda en enkel 

spänningskälla, samt ersätter transistorerna med typer som 

troligtvis finns i var mans junklåda. Kretslösningen i original 

kommer från en HP 5335A Den kretslösning som presenteras 

kan använda godtycklig 5 eller 10 MHz källa. Den har 

tillräckligt hög inimpedans för att inte lasta, den dubblar 

automatiskt, alternativt agerar som genomgångsförstärkare. 

De ingående filterelementen (exempelvis L1/C14/C4) är 

relativt smalbandiga och agerar därför även filter. Utgången 

är induktivt kopplad. Bestyckar man C20 med ett tillräckligt 

högt värde (prova själv) får man en 10 MHz QRP-sändare 

som lämnar åtskillig effekt! 

Samtliga komponenter är hålmonterade. Det finns ett litet 

layoutfel som gör att man manuellt måste skära i kortet och 

bestycka C21 på undersidan. 

Layout i form av Gerber+NC-filer. Den som tänker etsa själv 

laddar ner en gratisviewer från exvis Pentalogix (Lavenir) 

och skriver ut på en fotoskrivare med OH-film. Annars är 

frekvenserna såpass låga att det går att bygga på ett 

veroboard med jordplan på ena sidan. 

Konstruktionen är gjord i Cadence Capture/ OrCAD PCB- 

Editor/Allegro. 

Gerber+NC-filer .DSN och BRD kan laddas ner från arkivet, 

www.esr.se/resonans/ 

@ 

* C21 monterad på sekundärsidan 



- sammanställs av redaktionen - 

Under många år, från början av 1960-talet och framåt, var 

rubriken "Tekniska Notiser" stående i QTC. 

Den var inspirerad av motsvarande i andra radiotidningar, 

främst Pat Hawkers G3VA “Technical Topics” i RSGB 

Bulletin/Radio Communications samt “Hints and Kinks” i 

QST. 

Spalten började sammanställas i SM7, och redaktörskapet 

flyttade sedan runt lite här och var i landet. 

Spalten var mycket uppskattad av läsekretsen, och 

redaktörerna fick åtskillig positiv ”feedback” samt många 

kluriga tips och bidrag. 

När teknikorienteringen inom SSA och därmed QTC började 

urholkas i mer modern tid blev “Tekniska Notiser” ett av de 

första offren. Efter en sporadisk tillvaro under ett par år 

publicerades den sista “Tekniska Notiser” i QTC 3/1992. 

”Tekniska Notiser” var bevisligen saknad av många. Nu tar 

ESR över stafettpinnen och fortsätter i samma anda under 

originalrubriken. 

Själv är jag lätt partisk i frågan, eftersom ”Tekniska Notiser” 

redigerades under några år i slutet av 60- och början på 70talet 

av Örebro-amatören Björn SM4COK, min ”Elmer”. För 

att anknyta till denna storhetstid för tekniken inom 

amatörradion som kom till uttryck i QTC från denna 

tidsperiod, föreslår jag därför att den vinjett som prydde 

spalten under perioden också kommer till användning vid 

denna nystart. - Karl-Arne Markström, SM0AOM - 

Simple Zener Diod Checker 

Johnny Apell SM7UCZ tipsar om en sinnrik koppling till en 

step-up konverter som förmår att lämna upp till 45 V från ett 

1,5 V batteri. Vänd D1 så får du ut negativ spänning. 

Konstruktören Richard Wilkingson G0VXG skriver; 

En förbättrad återkopplad detektor 

När superheterodynmottagaren blev förhärskande inom 

radiotekniken under 1930-talet, kom den återkopplade eller 

regenerativa detektorn på undantag. Någon utveckling värd 

namnet fanns inte på många år. Dock publicerades en artikel i 

“Radio & Television News” under 1953 av Irving Gottlieb 

W6HDM, som beskrev en utveckling av denna. 

Principen bakom denna detektor är att impedansanpassning 

och återkoppling separerats i var sin rörhalva. Belastningen 

på ingångskretsen blir därmed mycket lägre, vilket medför ett 

mjukare uppträdande på återkopplingskontrollen R2. 

Dessutom är påverkan mellan återkoppling och avstämning 

nedbringad jämfört med den ”vanliga” autodyndetektorn. 

Jag har ersatt pentoddetektorn i min ”Rationalized Autodyne” 

(1-V-1) för 80 m med denna detektor på prov, och märkte 

genast förbättrade egenskaper. 

Förvånande nog har en sådan mottagare fullt tillräckliga 

egenskaper för att kunna handskas med den absoluta 

merparten av trafikfallen på våra numera ganska glest 



befolkade amatörband. ”Morgonringspratarna” och de 

telegrafister som brukar träffas runt 3530 kHz skulle utan 

större problem kunna använda sig av en sådan 1-V-1 för att 

genomföra sin trafik. - Karl-Arne Markström SM0AOM - 

Tillverka en högvärdig antennisolator 

Två bra material för antennisolatorer är Teflon och 

Acetalplast (POM, Delrin m m) Teflonstaven i den avbildade 

antennisolatorn nedan väger c:a 35 g. Priset på teflon ligger 

omkring 270:-/kg. Materialet för en mekaniskt stark och 

elektrisk högvärdig isolator kostar då c:a 10 kronor. Detta om 

du får avsågat en bit från en längd i lagerhyllorna. Plastfirmor 

har ofta s k "skräplådor" där man själv får plockar ut lämpliga 

spillbitar. Kostnaden för isolatorer och feederspridare blir då 

mycket lägre. 

Här i göteborgsregionen finns två firmor som saluför Teflon. 

Från en av dem ”bärgade” jag ett helt knippe och frågade 

expediten vad det kostade? ”Ge mig en 50-lapp”, blev svaret. 

Jag gav honom tre 20-lappar. När jag kom hem mätte jag upp 

längden på stavarna. Den längsta var 75 cm. Totalt hade jag 

fått 2,5 meter! Med en längd på isolatorer eller feederspridare 

på 10 cm kan jag få ut c:a 25 stycken. Kostnaden för varje bit 

blir i så fall 2:40! 

Teflonens något feta och glatta yta gör att damm och smuts 

har svårt att få fäste. 

Kostnader för rostfria schackel och kausar som syns på bilden 

ovan tillkommer naturligtvis om det skall bli ordentligt gjort. 

Det finns också en estetisk aspekt på antenninstallationer. 

Vad skall "vanligt folk" tänka om en radioamatör vars 

antenninstallation består av skarvade tvättlinor, "trädgårdsslangisolatorer" 

och ynkliga "sockerbitar" mellan antenn och 

matarledning? 

En sådan provisorisk installation är "tillåten" för experiment, 

men bör snarast bytas ut mot permanenta, kvalitetskomponenter. 

Den avbildade teflonisolatorn är från en "Lazy 

H" gardinantenn från 1981 - fortfarande i skick som ny. 

- Bengt Lundgren SM6APQ - 

Beräkning av inträngningsdjup 

Bertil Lindqvist SM6ENG har tagit fram ett användbart 

Excelblad för beräkning av inträngningsdjup och växelströmsresistans 

hos en ledare samt exempel på 

växelströmsresistansens påverkan på antennens verkningsgrad. 

Här följer beskrivningen av hans Excelblad som kan 

laddas ner från arkivet, www.esr.se/resonans/ 

Med detta Excelblad kan man beräkna växelströmmens 

inträngningsdjup, växelströmsresistansen i en ledare samt 

verkningsgraden hos en halvvågsdipol gjord av en specifik 

ledare samt en kort dipol 1/10 våglängd lång. 

OBS! Växelströmsresistans skall inte förväxlas med 

växelströmsimpedans! 

En ledares resistans ökar med ökad frekvens eftersom 

strömmens inträngningsdjup minskar med ökad frekvens. 

Detta fenomen benämns yteffekt (skin effect). Det betyder att 

hela ledarens area inte utnyttjas, vilket resulterar i att dess 

resistans ökar. Inträngningsdjupet är definierat som det djup 

där strömmen har minskat till 1/e, dvs. till ca 37 %. Indata 

som krävs för att beräkna inträngningsdjupet är frekvens, 

ledarens resistivitet och permeabilitet, vilka är olika för olika 

metaller - se flik DATA. Beräkning av växelströmsresistansen 

hos en ledare baseras på beräknat 

inträngningsdjup samt indata för ledarens längd och radie. 

Beräkning av växelströmsresistans innehåller approximationer 

och ger därför något för högt värde. Beräknad 

verkningsgrad för dipolerna blir därmed något för låga. Felet 

är relativt litet och resultat stämmer hyfsat jämfört med 

beräkning av verkningsgrad med NEC. De resistiva 

förlusterna i antenner är oftast försumbara. 

Det framgår att korta dipoler har något lägre verkningsgrad 

samt att antenner gjorda av järn eller stål ger lägre 

verkningsgrad. Man ser också att de resistiva förlusterna för 

antenner med samma elektriska längd är högre vid lägre 

frekvenser, vilket kanske är en överraskning. Förlusterna i en 

antenn är nästan alltid avsevärt lägre än förlusterna som 

orsakas av omgivningen. För antenner som inte har en 

resistiv impedans på ca 50 ohm brukar man använda en 

matchbox. Förlusterna i en matchbox varierar beroende på 

utförande och grad av transformering. Dessa förluster är 

oftast betydligt större än de resistiva förlusterna i antennen. 

Detta Excelblad täcker inte antenner med högt Q-värde. 



För antenner med högt Q-värde, t ex korta mobilantenner 

som är "helix-lindade" eller försedda med förlängningsspole, 

leder växelströmsresistansen till betydligt större förluster. 

Tack till Karl-Arne Markström SM0AOM och Jan Gunmar 

SM0AQW som fungerat som bollplank. 

- Bertil Lindqvist SM6ENG - 

Aktiv antenn 

Antenner får man aldrig för lite av. Med denna och en 

mottagare (ej sändare!) så är man alltid QRV på alla 

frekvenser mellan 10 kHz-30 MHz. Googla på "PA0RDT 

mini whip" så förklaras allt. 



50 mm skarvmuff till avloppsrör och blindlock blir ett 

utmärkt väderskydd. 

- Johnny Apell SM7UCZ - 

VLF-konverter 

För att lyssna till Grimeton behövde jag en konverter. 

Några komponenter blev uppspikade på en platta för test, det 

stannade där. Grimeton sänder sällan, så varje gång blir 

plattan avdammad och inkopplad tillsammans med den aktiva 

antennen till min IC-703 inställd på 4017,2 kHz. 

Som test finns den tyska tidssignalen på 77,5 kHz, den 

engelska på 60,0 kHz och våra ubåtssignaler tutar på 38 och 

44 kHz. Det är mest maskinsändare på dessa låga frekvenser. 

I princip kan vilken kristallfrekvens som helst användas, 

avläsningen på mottagaren blir därefter kristallfrekvensen 

plus 17,2 kHz för Grimeton. 

- Johnny Apell SM7UCZ - 

IKE IV - nätdel 

Från Urban SM5EUF kommer ett här nyritat schema på hur 

han minns att Hobby-Förlagets IKE IV - nätdel såg ut. 

Finns det någon i läsekretsen som har kvar ett originalschema 

med byggbeskrivning som redaktionen kan få ta del av? Även 

schema och byggbeskrivning till IKE III - förstärkare med 

ECL 82 är av intresse. Kontakta resonans@esr.se 

Bygg om relä till CW-manipulator 

På labbordet låg ett gammalt relä med justerbara kontakter 

och som kanske skulle kunna byggas om till manipulator för 

elbuggen. Jag började med att kapa upp en lagom tung 

bottenplatta som sedan frästes jämn och polerades upp i ytan. 

Reläet plockades isär för att delen med kontaktgruppen skulle 

kunna återanvändas. En bit plexiglas kapades till för att 

isolera delen med kontaktgruppen från bottenplattan. 

Manipulatorns arm tillverkades av plexiglas. Armen försågs 

med ett fräst spår och limmades fast i den rörliga delen i 

kontaktgruppen. Konstruktionen blev bra men kanske lite väl 

ömtålig vid transport. 



En skyddskåpa passades till så att den lätt skulle kunna 

skjutas över manipulatorn. Kåpan kan med fördel få sitta kvar 

som skydd över kontaktgruppen. 

Kontaktavstånden går lätt att finjustera med de fingängade 

skruvarna. Manipulatorn känns mjuk och fin att använda. 

Helt enkelt ett enkelt kvällsprojekt som jag är helnöjd med. 

Gnugga geniknölarna och tänk ut nya idéer hur du kan 

återanvända gammalt skrot. - Sture Börwall SM7CHX - 

Uppmaning till läsekretsen 

Skicka in de kretslösningar till Tekniska Notiser som du 

tycker är värda en vidare spridning. Inga bidrag är för små 

eller för stora. Skicka ditt bidrag till resonans@esr.se 



”SDR”-Radio – QS1R – 

Första erfarenheter 

- av Jens Tunare SM6AFV - 

Jag har här försökt sammanfatta mina första erfarenheter med 

en SDR-enhet i form av en mottagare. En spektrumdisplay 

med bra känslighet och ställbart frekvensspan skulle ge klara 

förbättringar jämfört med min befintliga ICOM 756PROII. 

Dessutom skulle det vara möjligt att se spektrumdisplayen 

även vid fjärrstyrning vilket inte är möjligt med 756-an. Jag 

har inte mätresurser för att genomföra rena 

prestandamätningar. Jag har inte heller kunnat hitta några 

oberoende jämförande tester av SDR-mottagare som skulle 

kunna ge vägledning i valet av mottagare. Det som sägs här 

är rent subjektiva bedömningar. Jag har heller inte analyserat 

de olika konceptlösningarna för en SDR. Det finns otaliga 

artiklar om detta. 

Sammanfattningsvis har det visat sig vid praktisk användning 

att den känsliga spektrumdisplayen har gett ett klart lyft. En 

känslig spektrumdisplay gör att man lättare kan hitta svaga 

stationer eller fyrar som dessutom inte ligger på angiven 

frekvens. Programvaran med en klient/server-uppdelning 

innebär att spektrumdisplayen även kan utnyttjas vid 

fjärrstyrning. Beroende på tillgänglig bandbredd vid 

fjärruppkoppling kan man välja att starta klientanvändardelen 

lokalt på serverdatorn eller på fjärrdatorn. Vid lokal start av 

klientdelen har jag använt fjärrstyrningsprogrammet 

TeamViewer för fjärruppkopplingen. 

Fig. 1 Fjärruppkoppling (kräver helst två bildskärmar för 

bra överblick) 

Programvaran är central i en SDR-lösning. All funktionalitet 

mot användare hänger på programvaran och dess gränssnitt. 

Programvarans signalbehandlingsdel är avgörande för den 

totala prestandan. Är programvaran av typ ”open source” så 

är dokumentationsdelen viktig för att man eventuellt skall 

kunna gå in och förbättra/ändra i koden. 

Jag är hittills mycket nöjd med min QS1R och programvaran 

SDRMAXIV. Nya funktioner och förbättringar i 

programvaran som tillkommer efterhand ger nya plus i 

kanten. När QS1T, sändardelen, är på plats finns det stor risk 

för att min ICOM 756PROII hamnar på hyllan. 

Jag har sedan några år följt utvecklingen av olika typer av 

SDR- utrustning för amatörradiotillämpning. Jag har dock 

tyckt att prestanda och programvarorna inte varit tillräcklig 

bra för att kunna ersätta min ICOM756 PROII. För en SDR 

är det främst på mottagarsidan de stora tekniska 

utmaningarna funnits när det t ex gäller storsignalegenskaper 

och dynamik. Man kan dock inte bara förlita sig på hårdvara 

med bra tekniska prestanda. Programvaran för signalbehandling 

och användargränssnitt är lika viktig. 

Min tillämpning för en SDR-enhet är främst som 

basbandsradio för mikrovågstransvertrar där även en bra 

fjärrstyrningsfunktion är viktig. Jag har nämligen inte min 

mikrovågstation där jag bor utan på ett mera optimalt QTH 

på en kulle ca 500 m från min bostad. Kommunikationen till 

stationen sker med standardenheter för trådlöst nätverk (2,4 

GHz). 

Det finns idag en mängd mottagare tillgängliga på marknaden 

för amatörradiotillämpningar. Det är däremot klent med 

sändarenheter eller transceivrar. Den professionella 

marknaden har jag inte brytt mig om av kostnadsskäl. Det 

finns sidor på Internet med en översikt över vad som finns på 

marknaden och där man även kategoriserat SDR efter 

tillämpad teknik. Ett exempel finns här 1 . 

Först måste man inse att en SDR-hårdvara i form av en liten 

låda utan knappar är näst intill oanvändbar utan någon form 

av programvara. Det är hårdvara + programvara + 

användargränssnitt som motsvarar våra transceivrar. När det 

mesta av funktionaliteten ligger i ett program innebär detta 

stor flexibilitet om det går att anpassa. Vissa SDRutrustningar 

har ”Open source” programvara men det är inte 

lika med att det är lätt att anpassa programvaran för egna 

preferenser. Programmeringsspråk och tillgänglig 

dokumentation kan begränsa denna möjlighet. 

Mitt slutliga val i december 2009 stod mellan Perseus , 

openHPSDR eller QS1R. Dessa tre är av typen 

direktsamplande, dvs. man samplar infrekvensen direkt med 

en AD-omvandlare. Dessförinnan hade jag lekt med 

lågprisvarianten SoftRock ett tag för att känna på SDRkonceptet. 

Perseus 2 har funnits ett tag på marknaden och levereras färdig 

i en låda med programvara. Perseus har inbyggd 

förförstärkare och bandpassfilter. 



Programvaran är inte av typ ”open source” och kan mig 

veterligen inte användas till någon annan hårdvara. Det finns 

ingen sändardel som man kan samköra med mottagaren. Den 

fristående programvaran Winrad skall kunna användas 

tillsammans med Perseus. Det finns även en Linrad-version 

för Perseus. 

OpenHPSDR 3 är ett modulärt system som består av en 

bussenhet och ett antal kort som tillsammans kan bilda en 

transceiver. Detta är hårdvarumässigt ett avancerat koncept 

men det verkar vara ett ständigt utvecklingsprojekt som inte 

kommer riktigt till skott med hårdvara och programvara. Det 

är ”open source”-projekt både för hårdvara och mjukvara. 

Man håller på att ta fram ett transceiverkort, Hermes, i 

europakortformat men detta finns inte att tillgå ännu. Det 

finns flera programvaror att tillgå: PowerSDR (Windows), 

Ghpsdr (Linux), Ghssdr3 (Linux), Kiss Konsole (Windows) 

och Heterodyne (Mac). 

Fig. 2 QS1R inbyggd i en blecklåda 

QS1R-mottagaren består av ett kort i europaformat 

(160x100 mm). Det finns även en tillhörande låda att beställa. 

Det finns ingen inbyggd förförstärkare eller bandpassfilterbank. 

Ett lågpassfilter begränsar vid 62,5 MHz. Det 

finns utrymme för en extra ingång där lågpassfiltret är 

förbikopplat. Detta möjliggör användning av undersampling 

för mottagning av insignaler upp till 500 MHz. Externa 

bandpassfilter får då användas. QS1R har en USB2-port, en 

antennkontakt BNC, strömförsörjning 5 V samt en Mini-DIN 

för bl a I2C-kommunikation samt en ljudutgång för ett 

headset. 

En sändardel, QS1T, är under planering. Det finns dock inget 

datum angivet när denna sändardel finns tillgänglig. Enligt 

Phil Covington är sändardelen under produktionsanpassning. 

Det fanns initialt två dedikerade programvaror till QS1R: 

SDRMAXII och SDRMAXIII. Under 2010 har en helt ny 

omskriven version utvecklats, SDRMAXIV. I dagsläget 

använder jag endast SDRMAXIV som fortfarande är under 

utveckling och i betaversion. Senaste betaversion är så stabil 

att det inte är något problem att använda den skarpt. HDSDR 5 

är baserad på Winrad och kan användas med QS1R. Tyvärr 

finns det inte någon Linrad-version anpassad till QS1R. 

Programvaran SDRMAXIV är av typ ”open source” och 

består av en serverdel och en klientdel. Klientprogrammet är 

utvecklat i QT 6 C++ och kan kompileras för Windows-, 

Linux- och Mac-användning. Nya installationsversioner finns 

för nerladdning för Windowsmiljö. Betaversionen fungerar 

utmärkt i nuvarande version (4.0.1.7). Ny funktionalitet 

tillkommer efterhand. En eventuell nackdel med QS1R/T och 

SDRMAXIV är att det utvecklas av ett enmansföretag, Philip 

A Covington, N8VB Software Radio Laboratory LLC. Phil 

var initialt även involverad i openHPSDprojektet. 

Tillverkarens beskrivning och specifikationer 

The QS1R is a software defined VLF through HF, 10 

kHz though 62 MHz direct sampling receiver. 

It uses a 16 bit, 125 MSPS analog to digital converter 

(ADC) to digitize the whole RF spectrum from 10 kHz to 

62 MHz. The high speed 125 MSPS data stream is too 

fast to transfer directly to the PC, so a Cyclone III FPGA 

implements a Digital Down Converter (DDC) to reduce 

the sampling rate to something that the PC can handle. 

Data is transferred from the QS1R to the PC via a high 

speed USB 2.0 connection that can transfer up to 40 

MBytes/sec to the PC. 

The RF IN connector is a BNC. There is provision for 

supplying an external encode clock through a SMA 

connector. The QS1R requires a power source of 5-6 

VDC at 1000 mA. 

The QS1R has its own audio DAC output instead of 

using the computer's sound card for output. This results 

in very low audio latency important for CW use and use 

with transmitters. 

QS1R Specifications: 

• - Frequency Range (BNC LPF Input): 15 kHz to 

55 MHz 

• - Frequency Range (SMA direct input): 15 kHz 

to 300 MHz 

• - Input Impedance: 50 ohms 

• - Clipping RF Level: +9 dBm (S9+80db) 

• - Maximum Display Bandwidth: 50 MHz 

• - ADC Sampling Clock: 125 MHz (1 - 130 MHz 

with external encode input) 

• - I/Q Image Rejection: 90+ dB 

• - MDS (500 Hz): -122 dBm @ 14 MHz 

• - BDR: 125 dB 

• - Voltage: 5 - 6 VDC, 2A fused, reverse polarity 

protected 

• - Current Draw: 500 mA (typ.) 

• - Connectors: BNC (RF IN LPF), SMA (RF IN, 

EXT ENCODE CLOCK), USB Type "B", 2.5 

mm DC Power 

• - LEDS: Power, Clipping, Debug (internal) 

• - Dimensions: 160 x 100 mm (3.299" x 3.940") 

(board size) 



Fig. 3 QS1R blockschema (Källa: http://www.software-radiolaboratory.com/) 

Fig. 4 QS1R server 

Fig. 5 SDRMAXIV, GUI. samplingshastighet 500 kHz 

Fig. 6 SDRMAXIV, GUI. Rainscattersignal från OZ7IGY på 

10 GHz 

Kommunikation mellan dator och QS1R sker via en USB2port. 

Serverdel och klientdel (GUI) kommunicerar via UDP 

(numera också TCP), vilket innebär att klientprogrammet kan 

ligga på en separat dator och kommunicera med serverprogrammet 

via nätverk eller Internet, idealiskt för 

fjärrstyrning. Man kan styra och hämta data från QS1R via 

UDP eller TCP med ”remote commands”. Ett sätt att göra 

detta är att använda Pythonskript 7 . Mer om detta senare. 

Mycket av funktionaliteten ligger i en FPGA-krets (se 

blockschema). Koden till FPGA-kretsen laddas ner vid start. 

I januari 2010 anlände min QS1R rev. D. En strömförsörjning 

i form av en skrotad mobiltelefonladdare fixades 

snabbt, 5 V 2 A var kravet. Senaste version av SDRMAXII 

installerades på en PC med Windows XP och en inverterad 

80 m-dipol kopplades in som antenn. Ett headset kopplades 

in på QS1R LF-utgången och sedan var det bara att starta 

SDRMAXII och lyssna mellan 0,1 MHz-60 MHz. 

Bandbredden på band- och vattenfalls-”display” kan väljas 

mellan 25 kHz-50 MHz. 

Nästa steg var att jämföra QS1R med min 756PROII. 

Eftersom jag normalt endast är aktiv på mikrovågsbanden där 

jag har 144 MHz som gemensam mellanfrekvens kopplades 

QS1R-mottagaren efter min 144-28 MHz transverter via en 

effektdelare så att QS1R och 756PROII fick dela på 28- 

30 MHz från 144 MHz transvertern. Framför 144 MHztransvertern 

kan jag sedan välja mikrovågsband 1296 MHz- 

24 GHz via ett 6-poligt SMA-koaxialrelä. På detta sätt kan 

jag snabbt växla mottagare för A/B-test. 

Rent subjektivt upplevde jag att QS1R + SDRMAXIV låter 

väldigt bra. Jag kunde läsa mycket svaga cw-signaler något 

lättare från QS1R-mottagaren jämfört med 756PROII. 

Spektrumdisplay och vattenfallsdisplay har hög känslighet. 

Medelvärdesbildningen för spektrumdisplay och vattenfall är 

ställbar. I den tidigare versionen SDRMAXII fanns en 

automatisk nivåinställning för vattenfallet. Denna inställning 

är manuell i den aktuella beta-versionen. Nivåautomatiken är 

bra att ha när man har olika förstärkning i transvertrarna 

framför QS1R-mottagaren. Noiseblankern i QS1R verkar 

vara mycket effektiv. Jag har dock inte kunnat testa 

noiseblankern under praktiska förhållanden vid någon stor 

tropoöppning med höga signalnivåer och kraftiga 

radarstörningar på 1296 MHz. Rejäla tropoöppningar har 

tyvärr lyst med sin frånvaro under de senaste två åren. 

Fig. 7 OZ5SHF på 10 GHz vid tropoöppning. Notera 

signalnivån in på QS1R samt de oönskade signalerna från 

fyren. 



VFO-ratt 

Det är inte utan att man saknar en VFO-ratt efter att ha rattad 

en SDR enhet ett tag. Det finns fördelar med att kunna lyssna 

på en station genom ett klick på en frekvensspektrumdisplay 

på datorn. Fininställning krävs oftast och utförs med musens 

rullhjul. Ett alternativ är använda någon annan form av 

”rattadapter”. Jag fastnade för en Shuttle Pro 2 som förutom 

ratt även har en rad programmerbara knappar som kan 

användas för vanligaste kommandon och inställningar. 

Fig.8 Shuttle Pro 2 med USB-anslutning 

Det finns andra fabrikat tillgängliga för detta ändamål. Ett 

exempel är Griffins Powermate. Andra har även använt DJkonsoller 

för att kontrollera en SDR. 

För att kunna använda 756PROII som synkron sändare i 

väntan på QS1T använder jag ett Python-script. Scriptet läser 

av frekvens och mode hos QS1R och skickar detta till 

756PROII via en RS232-CI-V adapter. Exempel på 

Pythonkod finns här 8 . För att visa på enkelheten i ett Pythonscript 

är här ett exempel på kod som läser S-metervärdet och 

skriver ut värdet på skärmen. Det är skrivet av Ken, N9VV. 

Referenser och Länkar: 

1 http://f4dan.free.fr/sdr_eng.html 

2 http://microtelecom.it/perseus/software.html 

3 http://openhpsdr.org/ 

4 http://www.srl-llc.com/ 

5 http://www.hdsdr.de/ 

6 http://qt.nokia.com/ 

7 http://www.python.org/ 

8 http://qs1r.wikispaces.com/Coding+Examples 

http://www.radio-portal.org/sdr.html 

ARRL: http://www.arrl.org/software-defined-radio 

http://home.comcast.net/~w1qg/fpga_dsp1.pdf 

http://yu1lm.qrpradio.com/sdr%20rx%20yu1lm.htm 

N9VV: http://www.n9vv.com/hamradio.html 

FlexRadio: http://www.flex-radio.com/Default.aspx 

ADAT: http://www.adat.ch/ 

HIQSDR: http://hiqsdr.finken-net.de/index.htm 

HAMSDR: http://www.hamsdr.com/Home.aspx 

Perseus: 

http://microtelecom.it/perseus/software.html 

http://groups.yahoo.com/group/perseus_SDR/ 

http://www.hfdecoding.com/ 

HPSDR (High Performance Software Defined Radio): 

http://en.wikipedia.org/wiki/HPSDR 

http://openhpsdr.org/ 

https://www.tapr.org/kits_pandora.html 

Hermes 

RF Space: http://www.rfspace.com/RFSPACE/Home.html 

SDR-IQ: http://www.rfspace.com/RFSPACE/SDR-IQ.html 

SDR-14: http://www.rfspace.com/RFSPACE/SDR-14.html 

SDR-IP: http://www.rfspace.com/RFSPACE/SDR-IP.html 

NETSDR: http://www.rfspace.com/RFSPACE/NetSDR.html 

QS1R: 

http://www.srl-llc.com/ 

http://qs1r.wikispaces.com/ 

http://groups.yahoo.com/group/qs1r/ 

http://www.philcovington.com/qs1r_latest/ 

Specifikationer och utvärderingar: 

http://elecraft.365791.n2.nabble.com/Re-K3-vs-HPSDR- 

Mercury-td1475759.html 

http://www.sherweng.com/table.html 

http://www.srl-llc.com/QS1R-vs-perseus.pdf 

Mjukvara: 

http://www.g3ukb.co.uk/ 

WinradHD: http://www.hdsdr.de/ 

Winrad: http://www.winrad.org/ 

http://www.wu2x.com/sdr.html 

http://code.google.com/p/powersdr-if-stage/ 

http://powersdr-sr40.sourceforge.net/ 

http://support.flex-radio.com/Downloads.aspx 


@


IKE-serien 

Rörnostalgi 

- av Johnny Apell SM7UCZ - 

Projektet har pågått i över 50 år. Det började med att en 11åring 

med utstående öron postade ett 25-öres frimärke med 

ett annat 25-öres frimärke till Hobby-Förlaget, med en vädjan 

om en katalog. Därefter sattes ortens brevbärare under 

ständig bevakning. Han kom första rundan på förmiddagen, 

andra på eftermiddagen, dessutom en runda på lördagen. När 

katalogen väl kom, så lästes och bläddrades den grundligt, 

varje kväll. Det som etsade sig fast, var dessa radiobyggsatser 

med vilka man kunde lyssna på polisen, brandkåren och 

ambulansen. Vad häftigt, bara att vrida på det där vattentornet 

så poppade bilarna ur hörlurarna. En sån skulle man bara ha. 

Men att beskatta veckopengen med 34.50 var en omöjlig 

ekvation. Inte ens ritningen för 4.50 hade man råd att köpa 

och utan komponenter fanns ingen nytta av enbart ritningen. 

Katalogen lästes sönder och försvann. 

Många år senare, när veckopengen omvandlats till egen lön, 

kunde en byggsats till en rörmottagare anskaffas. Den 

byggdes ihop och spänningen ”lånades” från familjens 

träradio. Hur mycket det än vreds på det där vattentornet så 

hördes bara brus…utom en gång…. några ord? Vad var det? 

Till fönstret för att enbart få en kort skymt av en svart 

bakskärm som försvann runt hörnet. Därefter glömdes 

apparaten bort. Kunskapen om frekvenser och antenner var 

låg, mest obefintlig. 

Efterhand har dessa ritningar som fanns på Hobby-Förlaget, 

Clas Ohlson och andra firmor poppat upp lite varstans efter 

det att Xeroxmaskinerna gjort sitt inträde. Många av oss har 

kopior av kopiorna. Bengt -EQL och jag började intressera 

oss för dessa IKE-byggsatser från Hobby-Förlaget. Hur var 

historien bakom dem? Vi började samla ihop de olika 

ritningarna från 30-, 40- och 50-talen och Karl-Olof -CLA 

bidrog med flera. Men när Anders –NDY:s ritningspärm dök 

upp med flera ”originalritningar” så väcktes IKE-projektet till 

liv igen, Visst fanken skulle det gå att bygga en IKE I från 

ritningen. Tack Anders! IKE I finns i två versioner från 

Hobby-Förlaget. 

IKE I - kortvågsmottagare 

IKE I är en kortvågsmottagare med ett rör, EC92, täckandes 

1-15 meter. Byggsatsversionen var så förarbetad att endast en 

skruvmejsel behövdes som verktyg. Alla lödda förband var 

redan gjorda. Enligt beskrivningen placerades den 

självhäftande plastfolien på plywoodskivan. Folien hade 

förstansade hål där skruvarna skulle sitta. Originalbeskrivningen 

finns i två snarlika versioner. 

Nu skulle projektet fullbordas med hjälp av IKE I:s 

beskrivning och en murrig svart-vit bild. 

Någon färdig apparat hade inte hittats. Målet denna gång var 

att ta emot på FM-bandet. Greger på Electrokit AB har tagit 

hem fahnclips till försäljning. 

Fahnclipsen skruvas i plywoodskivan 

Radiomuseet i Göteborg har rör, rörhållare, motstånd och 

kondensatorer. Med hjälp av skjutmåttet mättes 

komponenterna på bilden mot de verkliga i handen. Modern 

datorteknik var behjälplig vid spånandet av det ungefärliga 

utseendet på montageplattan. 



Plattan uppskattades till 200x70 mm. Efterhand som 

komponenterna, inte många, vreds och pusslades in på 

datorritningen föll de på plats. 

De långa trådarna och spolen L1 gjordes av 1,5 mm² massiv 

skalad installationskabel. Skarvningen till spolen kommer 

från plundrade ”sockerbitar”. 

En plexiglasbit utgör stöd för spolen. Efterhand framkom att 

två av stiften på rörhållaren inte hade någon funktion inne i 

röret EC92: stift 2 och 5. 

Stift 1 och 5 sitter mittemot varandra. Alltså användes stift 5 

till att hålla den ena långa tråden som lödstöd. Den andra 

långa tråden skulle direkt till stift 1, anoden. Resten blev 

enkelt att skruva ihop. 



Efter konsultation på Internet påstod någon att drosseln skulle 

bestå av en ¼λ lång koppartråd lindad på en 6 mm-stomme. 

Någon 6 mm-stomme hittades inte, men däremot en 7 mmstav 

till limpistolen. Test gjordes i mikrovågsugnen, den 

smälte inte. Så långt utgjorde den en perfekt stomme. Jag 

fäste den ca 80 cm långa trådänden med lödkolven i stommen 

och lindade tills tråden nästan var slut och fäste den andra 

änden med lödkolven. 

Avprovning av mottagaren 

Vid testen konstaterades med frekvensräknarens hjälp att 

frekvensen var alldeles för låg. Bilden på originalinstruktionen 

hade kopierats minutiöst. Spolen på 4 varv var 

för mycket. Jag lindade av ett varv, fortfarande för låg 

frekvens. Till slut återstod bara en bygel som spole. Nu 

tystnade bruset på några ställen när trimkondensatorn 

snurrades och med örat längre in kunde tal uppfattas, 

Sveriges Radios program 1 utan antenn! Med ca 15 km till 

sändaren konstateras att känsligheten var OK. 

Mottagaren är egentligen en AM-mottagare, men snedställes 

frekvensen något så detekteras även FM. Det är inte mycket 

till volym. Men att linda in huvudet med 200 V i hörlurarna 

känns olustigt, så en liten förstärkare till en högtalare ger mer 

angenäm lyssning. Nackdelen med dessa superregenerativa 

mottagare är att ingen annan kan använda samma frekvens i 

närheten. Det läggs en brusmatta på frekvensen. 

Mottagaren svänger mellan mottagning och sändning med 

den så kallade pendelfrekvensen. Det är vid övergången till 

sändning som mottagaren är känsligast. Pendelfrekvensen 

justeras med C2 47 pF och läggs ovanför vad örat kan 

uppfatta. Dessutom kan man behöva trimma lite med spolen 

och antennkopplingen om trimkondensatorn skall täcka hela 

FM-bandet utan döda punkter. Vid testningen märkte jag att 

mottagaren fungerade bäst mellan 60-120 V. Därför bytte jag 

R2 från 100 k till 470 k eftersom min strömförsörjning ger 

180 V. Strömförbrukningen är låg, ca 0,3 mA. Antennen, om 

den behövs, kopplas genom att linda lite kopplingstråd runt 

ena sidan av spolen. Spolen är all tråd på vänster sida om 

trimkondensatorn. Den som är nyfiken kan kolla lite på denna 

länk http://cool386.tripod.com/amps/amps.html. Det kan ta 

hela natten att gå igenom hans intressanta sidor. En ny ritning 

över konstruktionen i skala 1:1 finns som pdf. I övrigt visar 

bilderna hur monteringen är gjord. 

IKE III-förstärkaren 

Jag har ännu inte hittat någon ritning till IKE III-förstärkaren, 

vet bara att den använder röret ECL82. 

Därför togs helt enkelt en ritning från nätet till en ECL82förstärkare. 

En okänd utgångstransformator hittades i 

gömmorna. Jag byggde upp den med samma byggteknik som 

för IKE I. 

Utgångseffekten med IKE I + IKE III är i häradet 200 mW. 

Ett rörsteg till hade behövts för att matcha den låga signalen 

från IKE I. Röret drar 15 mA anodström och 780 mA 

glödström. Förstärkaren används även som modulator till 

IKE II-sändaren. Den testar vi i vinter. 



IKE IV - nätdelen 

Vi saknar även ritningen till nätdelen. Men jag finner det 

lugnare att driva sådana här ”öppna” apparater utan att blanda 

in 230 V från väggen. 

Med två MOSFET-ar, två trimpotentiometrar och en standard 

nättransformator 2x12 V till 230 V är det enkelt att hacka upp 

spänningen från 12 V. Vibratorfrekvensen håller sig kring 

50 Hz men varierar lite med belastningen. Med kopplingen 

enligt schemat blir utgångsspänningen 180-200 V. Liten 

enkel filtrering med 100 ohm och en 47uF-kondensator 

behövdes för att trycka ner brummet. Det räcker utmärkt med 

100-150 V till anodspänningen men den är inte helt ofarlig. 

En LED i serie med ett 100 k-motstånd blir en visuell 

bleeder. 

Med båda trimpotentiometrarna maximerade mot 0 V vrids 

de sakta samtidigt uppåt tills transistorerna börjar arbeta. 

Sedan får det bli lite finjustering så att den startar lätt och för 

bästa verkningsgrad. I prototypen används IRF510. 

Kopplingen fungerar med de flesta MOSFET-ar. 

Som belastning testades det med en 15 W 230 V-lampa. 

Med ovanstående omformare blir det lite ”knatter”, eftersom 

båda transistorerna leder samtidigt vid omslaget. Detta är 

svårt att bygga bort med denna enkla koppling. 

Därför provade jag att använda en PIC-processor att sköta 

styrningen av transistorerna. Genom att programmera in en 

fördröjning vid omslaget mellan transistorerna blev driften 

betydligt mjukare och genom att laborera med 

gatemotståndens (1 M) storlek avrundades flankerna på 

fyrkantvågen. I denna koppling använde jag en 500 mA 

2x9 V till 230 V transformator från Electrokit. 

Tomgångsspänningen blir då uppemot 300 V men sjunker 

snabbt vid belastning. 

Det är enkelt att ordna en reglerbar, ej stabiliserad spänning 

0-200 V med en transistor och en potentiometer. Med några 

komponenter till blir den även strömbegränsande. Totala 

strömförbrukningen från 12 V blev ca 1,5 A och det går bra 

att köra hela mottagaren från 100 V och uppåt. PICprocessorn 

behöver endast 5 V. Den har intern RC-klocka. 



Glödströmmen på 6,3 V 780 mA plus 150 mA fixades med 

en 7805 stabilisatorkrets. För att den inte ska brinna upp får 

ett effektmotstånd i serie värma bort lite effekt. Totalt 

belastas 12-volten med knappt 2 A glöd- och vibratorström. 

Jag kopplade upp alla tre brädorna på en högtalarlåda för att 

kunna demonstrera hur enkelt det är att få en fungerande FMradio 

med två rör. 

Det är lätt att få med brum från nätaggregatet, men med ”rätt” 

antennkoppling försvinner brummet och det låter som vilken 

rörradio som helst. Självklart finns det många sätt att 

”förbättra” kopplingarna. Radion borde byggas på ett 

aluminiumchassi för skärmningens skull. 

Vilken känsla att sitta och lyssna med en egenbyggd radio, 

precis som i ungdomen med kristallradion, inte till vad som 

sägs utan till ljudet! Ett över 50-årigt projekt har avslutats. 


@


Gabotronics XMEGA 

Xprotolab - 

ett elektroniklabb som 

ryms i ”lomman” 

- av Lars Andersson SM7WVZ - 

Inledning 

Vad sägs om ett kombinerat oscilloskop, funktionsgenerator 

och logikanalysator för USD 49 och som dessutom lätt ryms i 

”lomman”? Detta är vad amerikanska Gabotronics [1] 

erbjuder med sitt XMEGA Xprotolab, en byggsats som 

släpptes tidigare i år och fått en hel del uppmärksamhet i 

hobbyelektronikvärlden. Efter att John SA7AYJ demonstrerat 

ett exemplar för mig kunde jag inte heller hålla mig från att 

bygga ihop en själv. 

Bild 1. Xprotolab monterad på ett testkort. 

Översikt 

XMEGA Xprotolab är ett s.k. MSO (Mixed Signal 

Oscilloskop, dvs. ett oscilloskop för både analoga och 

digitala signaler) kombinerat med en vågformsgenerator, 

alltihop placerat i en DIP-modul i ett frimärkes storlek (1×1,6 

tum) för att lätt kunna placeras på ett prototypkort (breadboard) 

- se bild 1. Om vi tittar lite närmare på själva 

oscilloskopet, så rör det sig om ett två-kanalsoscilloskop med 

8-bitars upplösning och maximalt 2 MSamples/sekund. 

Analogbandbredden ligger på 200 kHz. Möjlighet 

till FFT-analys ("Fast Fourier Transform", d.v.s. analys av 

signalen i frekvensplanet) finns också; denna funktion börjar 

ju bli vanlig även på enklare oscilloskop numera. Går vi över 

till logikanalysatorn, så kan man analysera maximalt 8 

kanaler med maximal samplingshastighet enligt ovan. Därtill 

finns en protokollanalysator för UART, I2C och SPI 

implementerad. 

Signalgeneratorn, slutligen, är en kanal som kan ställas 

mellan sinus-, fyrkants- och trekantsvåg samt en egendefinierad 

utsignal. 

Av ovanstående prestanda inser man att Xprotolab primärt är 

avsett att användas för lågfrekventa analoga och digitala 

signaler och knappast ersätter exempelvis ett modernt digitalt 

bänkoscilloskop. Dock är detta inte heller meningen, utan 

tanken är att ha en ultrakompakt mätlösning som kan sitta på 

samma prototypkort som konstruktionen som man mäter på 

gör (”in situ”-mätning). Storleken gör ju också att man alltid 

kan ta instrumentet med sig. Den kompakta konstruktionen 

innebär ju givetvis en del begränsningar för användarvänligheten. 

Funktion och övriga inställningar görs med fyra 

multifunktionsknappar, vilket gör att man i princip måste ha 

tillgång till en utskriven menyöversikt för att hitta rätt bland 

alla funktioner. Själv var jag annars först lite tveksam till den 

lilla displayen, men den har faktiskt riktigt bra skärpa och 

upplösning även om det blir ganska plottrigt om man lägger 

in markörer i oscilloskopet eller kör alla kanaler på 

logikanalysatorn samtidigt. Det finns även möjlighet att 

ansluta en PC över ett seriellt interface (UART) för att styra 

instrumentet och få en större display; mer om detta längre 

fram. 

Bild 2. Xprotolab i oscilloskope-mode med två aktiva 

kanaler. 



Uppbyggnad 

Hjärnan och hjärtat i instrumentet är en ATXMEGA32A4 

mikroprocessor, en modell i Atmels populära serie av 

mikroprocessorer. Displayen är av OLED-typ. I övrigt 

innehåller konstruktionen några spänningsregulatorer, en OPförstärkare 

för oscilloskopingångarna, en 16 MHz-kristall för 

klockning av processorn och en handfull småkomponenter. 

En port av mikro-USB typ gör att instrumentet enkelt kan 

spänningsmatas med 5 V från t ex en PC eller 

mobiltelefonladdare. Någon ”sann” USB-port för direkt 

anslutning till PC är det dock inte frågan om, utan en UARTport 

med USB-kontakt. För att kunna kommunicera med och 

styra instrumentet via USB-porten behövs en adapter för att 

skapa en virtuell COM-port (går också att köpa via [1]). Med 

en sådan kan man styra instrumentet och få en större display 

genom att använda datorns skärm och för detta ändamål går 

det att gratis ladda ner en .NET-applikation hos Gabotronics. 

Jag provade detta själv (version 0.07) och det fungerade 

hjälpligt; som anges på hemsidan är denna applikation under 

utveckling och stödjer inte alla funktioner ännu (samt hänger 

sig emellanåt...). Trevligt nog är applikationens källkod fri 

(open-source). Även Xprotolabs mjukvara utvecklas 

kontinuerligt och kan laddas ner på hemsidan. För att kunna 

uppgradera själv behöver man en s.k. ISP-programmerare 

(”in system programmer”) som ansluts till den sexpoliga 

stiftkontakten på instrumentet. Därtill behövs ett 

utvecklingsverktyg för Atmel-processorer, exempelvis ”AVR 

Studio” (gratis att ladda ner från [2]), för att ladda ner 

programvaran till instrumentet. 

Bild 3. ”Xprotolab Interface” för anslutning till PC. 

Viktigt att komma ihåg är att stora delar av konstruktionen 

arbetar med 3,3 V som är mikroprocessorns arbetsspänning). 

Exempelvis går det inte att ansluta 5 V-signaler till någon av 

logikkanalsingångarna utan man behöver då en extern resistor 

eller nivåskiftare för att inte skada mikroprocessorn! De två 

oscilloskopingångarna är lite robustare med OP:n och klarar 

nivåer mellan -14 och 20 V in. 

Bygge och test 

En byggsats för rena nybörjare är detta inte. Dels är det en 

helt ytmonterad (SMD) konstruktion, dels finns det inte 

någon omfattande manual att följa utan man får klara sig med 

en monteringsritning och kortfattade instruktioner för hur 

OLED-displayen samt vissa av kontakterna ska monteras. 

Man bör alltså ha byggt några SMD-byggen tidigare för att 

lyckas med detta projekt. Mikroprocessorn var den 

komponent som tog längst tid att löda med sina 44 pinnar. En 

tunn avlödningsfläta, alternativt tennsug samt lupp, är ett 

måste för att få bukt med oavsiktliga kortslutningar mellan 

pinnarna. Marigast att löda var nog annars 16 MHz-kristallen 

där de små lödpaddarna på kortet gör det svårt att värma 

komponentanslutningarna. Efter några timmar med lupp, 

pincett och lödpenna kändes det så väldigt skönt när bygget 

var klart, spänning slogs på... och displayen tändes upp och 

allt visade sig fungera som det skulle. 

Jag har hittills använt instrumentet en del som oscilloskop 

och för detta ändamål fungerar det bra, med de begränsningar 

i användarvänlighet som de små knapparna och den lilla 

displayen innebär. Mest glädje hittills har jag nog annars haft 

av I2C-avkodaren som kommit väl till pass till ett 

mikrocontroller-projekt med I2C-kretsar. Funktionsgeneratorn 

kan nog också vara värdefull för t.ex. audioprojekt. 

Summerat 

Xprotolab är ett roligt och användbart projekt för dem som 

inte har några problem med att löda modern ytmonterad 

elektronik och vill förstärka sin arsenal av elektronikmätutrustning 

hemma. För en låg kostnad får man ett litet 

multi-instrument som alltid går att ha med sig. Instrumentet 

ersätter nog inte riktigt bänkinstrumenten men är ett trevligt 

komplement framför allt om man jobbar med labbkort 

(bread-board). Möjligheten till uppgradering av mjukvara 

själv och möjligheten att ansluta PC hamnar också på 

plussidan. Tack till John SA7AYJ, som gjorde mig 

uppmärksam på instrumentet! 

Referenser 

[1] Gabotronics: http://www.gabotronics.com 

[2] Atmel ”AVR Studio”: www.atmel.com/avrstudio 


@


Veckoslutssändare 

- av Henrik Landahl SM7ZFB - 

En telegrafisändare på 1-3 W för 80 m som du bygger på en 

kväll! Här följer en beskrivning på en sändare som är så 

enkel att alla som kan hantera en lödkolv kan bygga den på 

en kväll, eller helg. Den är dessutom ganska kraftfull med 

tanke på att bara en aktiv komponent används! 

Denna konstruktion har sitt ursprung i "The Cubic Incher", 

den lilla sändare som Dennis Monticelli, AE6C, beskrev i 

QST juli 1982. Originalversionen är gjord för 40 m-bandet 

och använder sig av en järnpulvertoroid (T50-2) för spolen. 

Eftersom kristaller för CW delen av 40 m-bandet är lika 

sällsynta som tänder på en höna, beslöt jag mig för att ändra 

konstruktionen så att den fungerar på 80 m istället. Vidare 

ändrades spolarna så att de nu utgörs av vanliga luftlindade 

induktanser på ett plaströr, mycket lättare att snabbt "vrida 

till" då T50-2 kärnor inte heller finns att köpa var som helst. 

De ingående komponenterna 

Min tanke är att alla ingående delar skall vara av sådan art att 

de kan lätt kan anskaffas. Med undantag av själva kristallen 

kan allt annat hittas på Kjell & Co eller i en slaktad gammal 

transistorradio. En effekttransistor, ett motstånd, en diod, 3-4 

kondensatorer, en trimkondensator samt en kristall för önskad 

frekvens är allt som behövs. Därutöver tillkommer lite 

koppartråd och en bit plaströr för spolstommen. 

Dessa få komponenter tar, som läsaren förstår, inte lång tid 

att löda ihop och när detta är gjort behövs endast lite justering 

av trimkondensatorn för att sändaren skall fungera utmärkt. 

Låter det intressant? Då är det bara att fortsätta läsa för här 

följer en beskrivning över hur sändaren fungerar och hur du 

bygger den. 

En kraftfull oscillator 

Komplett schema med spoldata 

Sändaren är i själva verket en kraftfull kristallstyrd oscillator 

där transistorn med hjälp av L2 "pumpar" in effekt i 

svängningskretsen, bestående av L1 och C1, C2 och C3. 

Själva kopplingen med de två seriekopplade kondensatorerna 

och trimkondensatorn kopplad till synes i serie med 

svängningskretsen kanske skall ha en förklaring. 

Kondensatorn C4 fyller här en mycket viktig funktion, den 

säkerställer att +12V är detsamma som jord RF-mässigt. Det 

innebär att trimkondensatorn C3 i själva verket signalmässigt 

ligger parallellt med L1. C1 och C2 ligger också parallellt 

med L1, men eftersom de är seriekopplade blir deras totala 

kapacitans ca 166 pF. Tillsammans utgör dessa tre 

kondensatorer ca 200 pF, vilket tillsammans med ca 10 uH i 

L1 ger resonans vid 3,5 MHz. Kondensatorerna C1 och C2 

utgör även en lågimpediv anslutning på svängningskretsen så 

att denna inte lastas ner med försämrat Q-värde som följd. 

Signalen som tappas av mellan C1 och C2 filtreras sedan 

genom kristallen, som ju endast släpper igenom en frekvens, 

och denna matas in i basen på transistorn. Signalvägen är nu 

sluten och vi har en oscillator som är kristallstyrd. Motståndet 

R1 måste finnas för att ge förspänning till T1, men är helt 

okritiskt i fråga om värde, här kan man använda allt från 10 k 

till 100 k. Går man under 10 k börjar det gå för mycket 

basström och man får ej heller någon ökad effekt. 

Dioden behövs egentligen inte för funktionen och kan 

utelämnas, men den har en något dämpande effekt på 

övertoner och kan skydda transistorn mot negativa 

spänningar som kan vara skadliga. 

I bygget nedan har jag använt två parallellkopplade 100 pFkondensatorer 

till C2, detta för att det helt enkelt blev bättre 

signal än med en ensam 220 pF. Vill man finlira kan man 

sätta en trimkondensator även här parallellt med en fast 

kondensator för optimal funktion. 



Byggbeskrivning 

Materiallista 

Antal Komponent Leverantör 

1 BD139 effekttransistor Electrokit, Kjell & Co 

1 10 k motstånd Electrokit, Kjell & Co 

1 10 n kondensator, keramisk Electrokit, Kjell & Co 

1 1 n kondensator, keramisk Electrokit, Kjell & Co 

2 100 p kondensator, keramisk Electrokit, Kjell & Co 

1 1N4148 diod (kan 

utelämnas) 

Electrokit, Kjell & Co 

1 5-65 pF trimkondensator Gammal radio 

1 Kristall för 80 m Electrokit, Kjell & Co 

2 m 0,3 mm emaljerad 

Electrokit, Panduro 

koppartråd 

En bit AL-plåt som kylfläns, 

skruv och mutter (M3) samt 

en fiberbricka el. dyl. 

En bit kretskortslaminat att 

bygga på 

En bit (30 mm) "VP-rör" 

diameter 16 mm 

Hobby * 

Skrotlådan 

Electrokit, skrotlådan 

* Panduro Hobby har många färger tunn koppartråd 

Vi lindar spolen först 

Spolstomme av VP-rör, diameter 16 mm, längd c:a 30 mm 

Börja med att borra sju hål, 1,5 mm diameter enligt bilden. 

Placeringen är inte kritisk men försök att hålla minst 11 mm 

mellan hålen i mitten, annars finns risk att inte lindningen för 

L1 får plats. De två hålen på ömse sidor närmast kanten skall 

användas för att fixera plaströret vid underlaget. 

Lindning av L1 


L1 

Klipp till två bitar koppartråd, en ca 300 mm (L2, den blå på 

bilden) samt en på 1,4 m (L1, den röda). Tvinna ihop i en 

ände och löd ihop. Använder man som jag Panduro Hobbys 

tråd fungerar det utmärkt att löda igenom lackeringen utan att 

skrapa först, se bara till att ha en het lödkolv. Stick ner de 

hoplödda ändarna i tredje hålet från kanten och "sy" upp dem 

igen genom nästa hål som på bilden, låt ändarna sticka ut ca 

20 mm. Låt den blå änden (L2) vara så länge och linda på 27 

varv av den röda, ta lite i taget och peta ihop efterhand så det 

blir tätt lindat. Avsluta det sista varvet genom att fästa tråden 

i de två sista hålen. Skulle det till äventyrs råka bli ett varv 

mer eller mindre är detta ingen katastrof, det kompenseras 

senare med trimkondensatorn. 

Lindning av L2 och L3 

L2 

Nu lindar vi på L2 genom att linda den blå tråden i samma 

riktning som L1. Som synes har jag lindat tråden mellan 

lindningarna för L1. Detta är enkelt då tråden villigt lägger 

sig mellan de röda varven och man får en slät och fin linda. 

Efter 5 varv fixeras denna tråd med en tejpbit. Genom att 

linda på detta vis uppnås även starkast möjliga koppling 

mellan L1 och L2 och man får hög uteffekt i sändaren.


Nackdelen är att detta tenderar till att signalen blir mer rik på 

övertoner. Genom att istället linda L2 utanpå L1 minskas 

detta. Här finns intressanta möjligheter till egna experiment! 

Linda flera olika spolar och testa! Kom ihåg att hålla 

lindningen till L2 nära L1:s "kalla" ände, dvs. den ände som 

är närmast +12V. Ju längre mot trimkondensatorn vi rör oss, 

desto högohmigare blir det och desto mer lastar vi 

svängningskretsen. Detta vill man undvika. 

Nu avslutar vi med att linda på L3, som vi helt enkelt lindar 

utanpå L2, 5 varv och sedan vrider vi till trådarna en smula så 

de inte tvinnar upp sig. Klart! 

Lödarbete 

Montera spolen genom att trä en bit av ett avklippt 

komponentben eller dylikt genom de två nedre hålen och löd 

fast i laminatet. Se bild! 

Montera transistorn på sin plåtbit med texten vänd mot plåten 

och en fiberbricka mellan skruven och transistorn. På detta 

sätt blir plåten enkelt galvaniskt isolerad från transistorns 

kollektor och man slipper att hela plåten blir ”RF-het". Vill 

man kan man jorda plåten. Böj benen på transistorn och 

montera dioden samt 10 nF-kondensatorn. 

De hoptvinnade trådarna kopplas till kondensatorn på 10 nF. 

Trimkondensatorn har två av sina tre ben kopplade till rotorn 

och denna löds till jord. På så sätt påverkas inte 

svängningskretsen av trimmejseln (och vi bränner inte heller 

fingrarna på RF-energin). Två parallellkopplade 100 pFkondensatorer 

löds i serie med trimkondensatorn och därefter 

en 1 nF-kondensator till +12v enligt bild. 

Motståndet på 10 k löds mellan +12 v och transistorns bas. 

Den fria änden på L2 (blå) löds till transistorns mittben, 

kollektorn och den fria änden på L1 (röd) löds till 

trimkondensatorn (på bilden är den inte fastlödd än). Nu är vi 

nästan färdiga! 

Det som nu återstår är att löda in lämplig kristall mellan 

transistorns bas (dioden/10 k-motståndet) och svängningskretsens 

uttag mellan C1 och C2. 

Innan vi slår på spänningen måste vi ha någon form av 

konstlast på 50 ohm. I mitt fall lödde jag dit två 1 W 

100 ohmsmotstånd dit den ena av L3:s anslutningar 

kopplades, den andra löds till jord. Klart för test! 



Trimning och avprovning 

Injustering av sändaren sker lämpligast med ett oscilloskop. 

Detta kopplas till konstlasten, spänningen ställs in till 12 V 

och sedan justerar man till bästa signal med 

trimkondensatorn. 

Bilden visar signalen över de två parallellkopplade 

100 ohmsmotstånden. 

Matningsspänningen är 12 V och strömuttaget ca 230 mA. 

Ingen lysande verkningsgrad, men vi har i alla fall drygt 1 W 

uteffekt. Ökas matningsspänningen till ca 15 V ligger 

uteffekten på 2 W, och drar vi upp till 20 V kan vi klämma ut 

drygt 3 W! Här går gränsen till vad man kan plåga ur den 

stackars BD139-an. Vid 20 V behövs inte många sekunders 

key-down innan transistorn håller på att dö av överbelastning. 

Inget hindrar dock att man tar till en annan transistor som är 

bättre lämpad för ändamålet. Kom dock ihåg att även 

kristallen kommer att få stryk vid högre effekter, en liten 

HC49-kristall tål betydligt mindre än t ex en gammal FT243dito. 

Som synes på bilden är ju inte sinusformen helt ren och 

utsignalen innehåller därför en hel del övertoner. Genom bl a 

tidigare nämnda åtgärder såsom att labba med lindningarna 

kan man komma ner i förvånansvärt låga värden på de 

oönskade tonerna, jag har i en tidigare prototyp av sändaren 

mätt upp värden på övertonerna som ligger under -30dBc 

utan LP filter på utgången. Detta vid drygt 1 W uteffekt. 

Extra lågpassfilter 

Jag testade med att lägga till ett LP filter på utgången för att 

minska övertoner och signalen blev nu betydligt renare, även 

om det fortfarande finns plats för förbättringar. 

Filtret är ett "pi-filter" bestående av två 1 nF-kondensatorer 

och en spole, 12 varv 0,3 mm tråd på 16 mm bobin. 

Sätt nu igång och bygg! Vem vet, det kommer kanske att 

dyka upp en byggbeskrivning på en passande enkel CWmottagare 

här framöver.. ;-) 


@


Fotografera elektronik 

- av Krister Eriksson SM5KRI - 

Det var ett bra tag sedan jag visade (Resonans 4/2010) hur 

man fotograferade elektronik med hjälp av fast belysning, 

justera vitbalans för att få en bra bild och att använda ett 

gråkort som hjälpmedel. Jag visade skillnaden med hjälp av 

två bilder där den första visade kraftigt gulstick i bilden före 

vitbalansering och hur bra det kan bli om man ägnar ett par 

minuter åt att justera vitbalansen i kameran. Denna gång är 

ämnet blixtar. 

Historik 

De första experimenten med blixtar skedde på senare hälften 

av 1800-talet, då man nyttjade diverse pyrotekniska 

blandningar där resultatet blev halvbra eller dåligt av olika 

anledningar, t ex för låg intensitet, rökmoln och giftiga ångor. 

Magnesiumbrännaren kom på 1860-talet där magnesiumpulver 

kunde brännas av med ett starkt vitt ljus. Metoden var 

dock riskfylld med tanke på brandrisken och ångorna. När 

blixten fyrades av stod kamerans slutare redan öppen och när 

blixten hade slocknat var det bara att sätta på objektivlocket 

och exponeringen avslutades. 

Blixtlampor, den vänstra är använd. Foto Wikimedia. 

År 1925 fick österrikaren Paul Vierkotter patent på en blixtlampa 

som bestod av en lufttom glaskolv innehållande 

magnesiumtråd. År 1930 fick den tyske vetenskapsmannen 

Johannes B. Ostermeier patent på en blixtlampa, 

Vacublitzlampan, den första kommersiella blixtlampan. 

Lamporna brändes sönder och måste bytas efter varje 

exponering. Några av läsarna som är tillräckligt gamla minns 

blixtkuberna som kom senare, de fanns bl a för Kodaks 

Instamatic-kameror. 

Utvecklingen ledde vidare till den första elektronblixten som 

kom i mitten på 30-talet och snabbt konkurrerade ut blixtlamporna. 

Blixten är tillverkad av kvartsglas som är fyllt med en 

ädelgas. En kondensator laddas med en relativt hög spänning 

som ger en kort och intensiv blixt vid urladdning. 

Blixtkub med blått filter för att få upp vitbalansen till ca 6500 K. 

Foto Wikimedia. 

Idag är det avancerade blixtar, små kraftfulla datorpaket som 

själva kan beräkna ljusmängd, baserat på exponering och 

avstånd, och låta sig styras av kameran. Flera blixtar kan 

samarbeta med varandra i grupper och styras från samma 

kamera som tillåter detta eller en extern blixt, som själv kan 

agera som styrenhet och blixtarna är slavar, allt kan göras 

trådlöst. Grupperna kan vara flera och i varje grupp kan man 

ha ett stort antal blixtar. Jag skall dock inte gå in på detta då 

vi nu pratar om fotografi och ljussättning i den högre skolan. 

Kamerans interna blixt 

Fotografering med blixt har alltid varit svår att bemästra 

oavsett vilken kamera eller vilket system man har. Ta t ex 

festbilderna från firmafesten, röda ögon, utfrätta anleten på 

dem som satt närmast kameran och dunkelt i bakgrunden. Det 

är inte lätt att få bilder tagna med blixt att se naturliga ut. Den 

lilla blixten i kameran ger antingen inte tillräckligt med ljus, 

eller tvärtom, om man fotograferar med kameran i närbildsläge, 

för mycket ljus. Avståndet mellan objekt och kamera 

och blixt blir för kort och kameran klarar ofta inte av att 

strypa blixten tillräckligt. Men fördelen är att man alltid har 

en blixt med sig när kameran är med, den tar ju ändå ingen 

extra plats då den är inbyggd. 

Den externa blixten 

Med en extern blixt som sätts i blixtskon ovanpå kameran har 

man fler fördelar, man kan rikta blixthuvudet uppåt mot taket 

eller mot en vägg bakom eller åt sidan och studsa ljuset och 

på så sätt sprida ut ljuset. Resultatet blir ett mjukare och mera 

naturligt ljus istället för det hårda. Exempelbilderna som 



kommer på nästa sida illustrerar vad man kan göra för att få 

en bra bild. 

Med blixten på kameran blir bilden ganska hård och 

skuggorna skarpa. Avståndet är ca 40 cm och kameran 

förmår troligen inte att sänka nivån på ljuset mera. 

Med extern blixt och blixthuvudet riktat lodrätt upp i taket 

blir det en trevligare bild att titta på. 

Här är blixten riktad rakt åt sidan mot insidan av ett paraply. 

Tänk bara på att inte studsa mot en vägg eller tak som har en 

annan färg än vitt då ljuset som reflekteras får samma färg. I 

sådana lägen kommer reflexskärmen och en frivillig eller ett 

stativ med klämma som håller upp den åt dig väl till pass. 

Oavsett vart blixten riktas kommer ljuset att behöva gå 

åtskilligt längre väg, mot taket och sedan nedåt och ljuset 

avtar med avståndet, vilket kameran kommer att kompensera 

för med antingen lite kraftigare blixt, större bländaröppning 

eller högre ISO för att uppnå en korrekt exponerad bild. Man 

behöver inte tänka på vitbalans då kameran automatiskt 

ställer in rätt vitbalans för blixten, men ibland kan man i vissa 

miljöer med kvicksilverlampor eller annan belysning behöva 

kompensera med olika filter för att inte få färgstick, men 

detta tar jag inte upp nu. 

Paraply och Nikons SB-900. 

Bra tillbehör 

De tillbehör jag själv använder är ett paraply, vitt som 

antingen kan användas som reflektor eller att skjuta ljuset 

igenom, vidare en reflexskärm, ena sidan är silverfärgad och 

andra sidan guld/silver för något varmare ljus om man vill ha 

det. Till paraplyet behövs ett stativ och fäste för att klämma 

fast blixten på, inga dyra grejor. 

Foto Wikimedia. 


@


Vad kan man göra med 

en brusgenerator? 

Del 1 

- av Lars Nyberg SM3KYH - 

Kanske störa din amatörkompis utan att han vet om det? 

Sådant sysslade några elaka gnist-kompisar med under 

bataljonsövningar och KFÖ:er men de var ju inte sändaramatörer 

och hade följaktligen ingen hederskodex att leva 

efter. 

Man får lätt ut mycket och starkt brus under ganska lång tid 

ur ett 9 V-batteri och några få enkla komponenter i en 

tändsticksask. Lyckas man placera den konstruktionen i 

närheten av någons mottagarantenn så är denne rökt eller 

uttryckt på ett annat sätt – stendöv. Och inte tittar dagens 

"grönklädda” signalister på någon S-meter, de är ju vanligen 

automatiska… 

Det bör här påpekas att en brusgenerator försedd med antenn 

säkerligen betraktas som störsändare och därmed är olaglig 

att inneha om man inte jobbar på FOI eller FRA och har 

tillstånd. Men det finns så klart mycket bättre sätt att dra 

nytta av egenbyggt brus från en brusgenerator än till sådana 

där elakheter. 

Lite förenklat kan sägas att bruset är en bredbandig 

signalkälla vilken hela tiden, och dessutom samtidigt på alla 

frekvenser, avger en signal vi ju kan dra nytta av. Det viktiga 

här är att bruseffekten i en given mätbandbredd är lika stor 

oavsett var inom brusgeneratorns frekvensområde denna 

mätbandbredd nyttjas. Det innebär att om vi dubblar 

mätbandbredden så dubblas brusets effektnivå, det blir 

dubbelt så starkt alternativt tvärt om. Därav kan förstås att 

brusets styrka behöver anges med referens till använd 

mätbandbredd. Det gör vi i enheten dBm/Hz (alltså per 1 Hz 

bandbredd) till vilken vi räknar om erhållna mätvärden för att 

kunna jämföra olika mätningar. 

En brusgenerator, som ju är bredbandig – min egenbyggda 

kan användas till 1GHz, kan därför ersätta dyra signalgeneratorer 

alternativt svepgeneratorer för generering av 

källsignaler vid flera olika typer av smal- eller bredbandiga 

HF-mätningar. Det är särskilt enkelt vid relativa mätningar av 

exempelvis frekvensgång, bandbredd eller resonansfrekvens 

för filter. 

Hur bygger man en brusgenerator? 

Min ser ut så här och drivs av ett 9 V-batteri. Det finns 

många exempel på webben. 

Som synes inte särskilt svår att bygga ihop. Lätt som en plätt. 

Den löds enkelt ihop à la ”dead bug style” på en bit laminat 

och skärmas. Potentiometern justeras till max avgiven 

brusnivå i din mottagare. Klart. Avgiven brusdensitet är - 

123 dBm/Hz och varierar mindre än 1 dB upp till mer än 

1000 MHz i en spektrumanalysator. 

Som "mätare" eller detektor kan olika saker som varje amatör 

redan har i sin radiohörna användas. En kortvågsmottagare är 

ju en utmärkt frekvensselektiv nivåmeter med högt dynamiskt 

omfång. Är det fråga om en heltäckande mottagare så har 

man tillgång till en detektor för hela det frekvensband 

mottagaren täcker. S-metern blir då vår mätare som visar 

brusnivån. Faktum är att denna mottagare är bland det 

känsligaste mätinstrument du och jag kan få tillgång till för 

rimliga pengar och viktigast av allt – vi har den redan! 

Mätuppkopplingen ovan motsvarar ju en spektrumanalysator 

med svept signalkälla, dvs. trackinggenerator. Vi har här en 

manuell variant av detta. 

För plottning av överföringskurvan för ett bredare filter som 

ett bandpass- 10 MHz eller lågpass- 2 MHz räcker det med 

att ha S-metern som nivåmätare och svepa önskat 

frekvensområde men mottagarens VFO samtidigt som man 

plottar kurvan på ett rutat papper. Frekvensen varieras 

manuellt, enkelt men helt OK och billigt! Eller så knappar 

man in i kalkylprogrammet och ritar diagram i datorn. 



Den händige på datorer gör förstås ett eget litet program som 

styr frekvensen, läser av S-metern och lagrar i t ex en Excelmall 

som ritar diagram. 

Genomgångsdämpningen erhålls som skillnaden i nivå med 

objektet inkopplat eller ej inkopplat. S-metern bör vara 

kalibrerad, se ESR Resonans nr 2 2010 sid. 11 av Bengt 

SM7EQL, så att du har kontroll på vad din S-meter 

egentligen visar för nivå. Visar den verkligen 6 dB skillnad 

per S-enhet? Är den verkligen linjär? Avvikelserna påverkar 

dina mätningar så du behöver kalibrera S-metern för att veta 

vad du egentligen mäter. Med kalibrera menas att du vet hur 

stort mätfelet är vid olika S-värden så att du kan korrigera för 

detta. Du bestämmer själv hur noga du vill mäta. 

Nu har vi sett hur en brusgenerator kan fungera för relativ 

mätning av ett mätobjekts genomgångskaraktäristika ur olika 

aspekter. För mätning av mottagarens bandbredd kan din PC 

med sitt ljudkort och ett spektrumanalysatorprogram som t ex 

Spectran av I2PHD och IK2CZL ge ett dynamikomfång av 

upp till kanske 70 dB beroende på hur starkt brus din 

generator ger. Du kopplar då mottagarens ljudutgång till 

ljudkortets ingång och har brusgeneratorn matande brus på 

mottagarens antenningång. 

Med enkla medel har då skapats en grafisk presentation i 

spektrumprogrammet på PC:ns bildskärm där bandbredd, 

formfaktor, stoppbandsdämpning och passbandsrippel kan 

avläsas. Uppkopplingen kan användas för att trimma 

smalbandiga kristallfilter i mottagaren eller för lösa filter, 

både smala kristallfilter och betydligt bredare filter som 

exempelvis ett hembyggt lågpassfilter för 2 MHz eller 

bandpassfilter för 10 MHz-bandet. 

Ett 9 MHz CW-filter kan kontrolleras liggandes på bordet 

inkopplat mellan brusgeneratorn och mottagaren. Man mäter 

här med ett mottagarfilter som har större bandbredd än 

mätobjektet och vars kurva är känd, så att en kompensation 

av det kombinerade resultatet av det lösa filtret och 

mottagarens sammanlagda frekvensgång presenteras på PCskärmen. 

I detta exempel blir det nödvändigt att tillse så att 

anpassningen in och ut ur mätobjektet är korrekt för att 

undvika att filtrets trimning och/eller karaktäristik inte störs 

av mätuppkopplingen. 

Men vänta nu – exemplen ovan var ju endast passiva objekt. 

Kan man mäta på aktiva objekt som en en preamp, dvs. ett 

förstärkarsteg? Jovisst. Under förutsättning att objektet klarar 

av att fungera på avsett sätt vid inmatning av den effekt 

brusgeneratorn avger så kan även förstärkarsteg mätas. 

Det kan finnas risk att det skadas om dess ingång är 

bredbandig, alltså saknar selektiva ingångskretsar. Tänk på 

att avgiven effekt i en SSB-bandbredd (ca 3 kHz) som visar 

S9+20dB på S-metern motsvarar en effektnivå av -53 dBm 

på antenningången i just bara det aktuella 3 kHz-segmentet 

mellan 0-30 MHz. Tittar vi på ett 3 MHz-segment får vi 

1000 ggr högre effekt, dvs. en ökning med 30 dB till - 

23 dBm eftersom generatorns avger lika starkt brus över hela 

HF-bandet. För resonemangets skull tar vi med 0-30 MHz 

och får då ytterligare en faktor 10, alltså +10 dB till, varvid 

den sammanlagda bruseffekten (0-30 MHz) på objektets 

ingång uppgår till -13dBm. Det räcker till att överstyra en 

normal hembyggd mottagares ingång. 

Toppeffekten för vitt brus brukar för praktiska tillämpningar 

anges vara 14-15 dB högre än medeleffekten varför en brusgenerators 

utgångssteg faktiskt behöver klara lite effekt. 

I exemplet ovan behöver det alltså klara minst +5 dBm trots 

att man i SSB-mottagaren "bara" ser S9+20 dB alt. -53 

dBm. Min ovan beskrivna brusgenerator avger brus med 

konstant utnivå till över 1500 MHz och då får vi en 

medeleffekt i storleksordningen ca +5 dBm och toppeffekt ca 

+20 dBm. 

När det gäller min egen brusgenerator enligt schemat ovan så 

ger den bara S9 i SSB-bandbredd. I den behöver ytterligare 

en MMIC byggas in med 20 dB förstärkning för att få så 

starkt brus. Det kan man behöva göra om man behöver större 

dynamik än 45-50 dB i sina mätningar." 

Det är alltså dags att bygga sig en stegdämpare med sektioner 

för 20+20+10+5+3+2+1 dB. Med en sådan kan man reglera 

bruseffekten till en för objektet och mätuppkopplingen 

lämplig nivå, förutom allt annat man kan ha en sån dämpsats 

till. Förresten mår mätuppkopplingarna väl av att ha en 

dämpare om minst 3 dB på generatorns utgång för att ge den 

en någorlunda väldefinierad och stabil utimpedans. Bygg den 

nu! Se Johnny SM7UCZ:s beskrivning av enkelt bygge i ESR 

Resonans nr 2 2010 sid. 21. 

Här har vi nu sett att med en brusgenerator kan hembyggare 

av utrustning billigt och ganska enkelt mäta frekvensberoende 

parametrar på filter och förstärkare. 

Går det att mäta mer med brus? 

Fler användningsområden, som även här inkluderar den 

heltäckande mottagaren med S-meter, är en balanserad 

Wheatstone-brygga som här används för HF-mätningar. Med 

denna kan man mäta SVF och impedans, både reellt och 

imaginärt. Därmed kan vi ta reda på det mesta om våra 

matarledningar, antenner, filter och andra element. Klart att 

man kan köpa en nätverksanalysator typ mini-VNA, men 

man måste inte. Det går faktiskt ändå att mäta. 

Mer om detta i ett kommande nummer av ESR Resonans. 


@


Månadens mottagare 

Racal RA-117 och dess 

släktingar 

- av Karl-Arne Markström, SM0AOM - 

Denna sjätte artikel behandlar en av de mottagarkonstruktioner 

som kom att ändra ”huvudfårans riktning” när 

det gäller trafikmottagare med höga prestanda. 

Bakgrunden till Racal Engineering Ltd 

Under 1950-talet var Collins Radio Company ganska ohotad 

med sin 51J-serie. 

Collins 51J-3 

Åtskilliga andra tillverkare gjorde ansatser att göra 

konstruktioner som skulle försöka konkurrera med den 

ganska eleganta men mekaniskt och elektriskt komplexa 

mottagaren från Cedar Rapids. Dessa utföll sällan med 

avsedd effekt, med möjliga undantag av Siemens och Rohde 

& Schwarz skapelser. 

Två ingenjörer som hade arbetat tillsammans inom RAF och 

på Plessey; Raymond Brown, och George Calder 

Cunningham blev kompanjoner under 1950-talets första år 

och bildade bolaget Racal Engineering Ltd 1951 för att 

ursprungligen licenstillverka just denna Collins-mottagare åt 

Royal Navy. 

RACAL stod helt enkelt för RAymond och CALder, 

begynnelsebokstäverna i deras förnamn. 

Efter det att Collins synat sin licenstagare in spe i sömmarna 

beslöt man i Cedar Rapids att inte ge någon licens för 

tillverkningen, man ansåg helt enkelt att Racal inte skulle 

klara uppgiften. 

Nu var goda råd dyra. De två kompanjonerna hade lånat upp 

kapital och börjat bygga en fabrik för ändamålet, och ingen 

mottagarkonstruktion fanns att tillverka. 

Man vände sig då till en relativ ”doldis” inom radiotekniken, 

dr Trevor L Wadley, vilken under kriget arbetat med olika 

konstruktioner för bl.a. frekvensmetrar och radar. 

Dr Trevor Lloyd Wadley (1920-1981) 

Han kom med ett fungerande uppslag för hur man skulle 

kunna åstadkomma ett stort frekvensområde i en mottagare 

samtidigt som frekvensstabiliteten fortfarande skulle vara bra. 

Dr Wadley var en synnerligen kompetent radioingenjör men 

ganska okänd utanför specialisternas skara. Han var vid 

denna tid verksam i sitt födelseland Sydafrika, på National 

Institute for Telecommunication Research. 

Racal Ltd lät anlita honom som konsult för att skapa 

ingångsdelen i den mottagare som man under stor 

ekonomisk- och tidspress var tvungen att ta fram för att 

kunna uppfylla avtalet med Royal Navy. 

Dr Wadley framför lab-modellerna av de nya mottagarna 



”Wadley-loopen” 

Den centrala tanken i Wadleys lösning var att låta en 

frekvensbestämmande slinga gå runt både första och andra 

blandaren, så att den ofrånkomliga frekvensdriften hos en 

första oscillator med hög frekvens skulle kunna helt 

motverkas genom blandningarna. 

Detta åstadkoms genom att blanda den första oscillatorn med 

en ”kam” av övertoner från en kristallstyrd oscillator och 

sedan skapa en ytterligare fast mellanfrekvens, som skiljer sig 

med beloppet av den andra mellanfrekvensen. Den fasta 

mellanfrekvensen blandas sedan ytterligare en gång med den 

variabla första mellanfrekvensen. 

På detta sätt kommer den första oscillatorn att uppträda som 

om den vore kristallstyrd på frekvenser med ett intervall av 

avståndet mellan övertonerna. Wadley och Racal valde ett 

intervall av 1 MHz för sin konstruktion, vilket också medför 

ett avstämningsområde av 1 MHz per ”band”. 

För att kunna göra detta på ett någorlunda stabilt sätt och fritt 

från falska signaler blev man tvungen att lägga mottagarens 

första mellanfrekvens ovanför signalfrekvensområdet. Racal 

valde 40 +/- 0,6 MHz som denna MF. Detta var en lösning 

som i flera avseenden var före sin tid. 

Många andra apparater kom sedan att använda Wadleyloopen 

i sin frekvensgenerering. Kända exempel är Nationals 

AN/FRR-59 och en hel serie av styrsändare från 

AEG/Telefunken. Även den sydafrikanska portabla 

transistorradion Barlow-Wadley XCR-30 samt Drake SSR-1 

använde principen. 

En uppsats om den schweiziska radiostationen SE415 från 

Zellweger AG som också använde systemet kan läsas på 

http://www.hamfu.ch/de/pdf/publikationen/Funkstation_SE- 

415.pdf. 

I tyskspråkig litteratur kallas tillvägagångssättet för 

”Rückmischverfahren”. 

Blockschema på ingångsdelen 

Tidig Wadley-loop mottagare 

Mottagarens blandningsschema 

För att illustrera principen bakom Wadley-loopen kan vi 

räkna igenom ett exempel. 

Vi börjar med att påstå att den mottagna frekvensen ska vara 

12345 kHz. 

Den första mellanfrekvensen 40155 kHz erhålls genom att 

subtraktionsblanda infrekvensen med en första oscillatorfrekvens 

som ger en utfrekvens i mitten av det första 

mellanfrekvensområdet; här 12000+40500 = 52500 kHz 

Dessutom blandas denna frekvens med den överton av 

1 MHz-oscillatorn som ger upphov till den fasta 

injektionsmellanfrekvensen på 37500 kHz , 

15 * 1000 kHz + 37500 kHz = 52500 kHz. 

Injektionsmellanfrekvensen subtraktionsblandas därefter med 

den första mellanfrekvensen på 40155 kHz och vi får en 

andra mellanfrekvens av 2655 kHz vilken den efterföljande 

mottagaren är inställd på. 

Vi kan dock inte räkna med att den första oscillatorn är så 

stabil att den alltid ligger på sin inställda frekvens. 

Om vi antar att frekvensavvikelsen för den första oscillatorn 

vid ett givet tillfälle är ”delta” eller ∆ så uppstår en första 

mellanfrekvens på 52500+∆ -12345 kHz = 40155 kHz + ∆. 

Första oscillatorns frekvens 52500+∆ blandas även med 

15 * 1000 kHz och då uppstår injektionsmellanfrekvensen 

52500 + ∆ = 37500 + ∆ kHz. 

Den andra mellanfrekvensen uppstår sedan genom att 

subtraktionsblanda den första mellanfrekvensen med 

injektionsmellanfrekvensen; 

40155 kHz + ∆ – (37500 + ∆) = 2655 kHz. 

Frekvensavvikelsen ∆ försvinner i denna subtraktion, och den 

inställda frekvensen förblir konstant så länge som 

frekvensavvikelsen ∆ är mindre än halva bandbredden hos 

filtret som sitter i förstärkaren för injektionsmellanfrekvensen 

37500 kHz. 



Det lämnas som en övning för läsaren att göra klart för sig att 

detta gäller för både + ∆ och – ∆. 

Frekvensinställningen för den första oscillatorn tjänar 

samtidigt som bandväljare för hela mottagaren. 

En i övrigt radikal konstruktion 

Racal RA-17 som skapelsen fick heta när produktionen 

närmade sig kom att ha åtskilliga egenskaper som skilde den 

från mängden. 

RA-17 frontvy 

* Trippelsuper med 39,5-40,5 MHz första 

mellanfrekvens, 2-3 MHz andra samt 100 kHz 

tredje. 

* 1 HF-steg med separat bandpassavstämning eller 

ett lågpassfilter. 

* HF-dämpare 

* Variabel selektivitet med tvåpoliga kaskadkopplade 

kristallfilter. 

* 3 MF-steg. 

* Dioddetektor. 

* LF-steg. 

Wadley inspekterar mottagarproduktionen 1957 

Annons från 1958 

Varianten RA-71 

RA-71 var en variant [4] som tillverkades av Racals USAdotterbolag 

i Silver Spring, Maryland. Den skilde sig främst 

från RA-17 genom sin frontpanel och rörbestyckning. 

RA-71 frontvy 

Varianten RA-117 

RA-117 kom till som en variant för primärt användning i 

mottagarsystem för fast trafik. Man ville ha möjlighet att 

kunna styra mottagaren med externa styroscillatorer för VFO 

och BFO samt ha mer anpassade AGC-karaktäristika och 

tidskonstanter för mångkanalstelegrafisystem. 



Den skiljer sig primärt från RA-17 genom att den har en 

ytterligare fast mellanfrekvens, 1600 kHz. Dessutom har den 

en åtskilligt modernare rörbestyckning. RA-117 blev en 

betydligt större exportframgång än RA-17, och den 

tillverkades även av Racals USA-dotterbolag under 

beteckningen RA-6117. 

RA-117F är den variant som blev mest vanlig i Sverige, FRA 

och Marinen använde sådana mottagare i olika system. 

Blockschema 

RA-117 frontvy 

Konstruktionslösningar 

RA-117 har totalt 26 rör vilket gör den till en av de mottagare 

i produktion som använder flest rör. 

En intressant detalj är att chassiet i hela RA-17/117 familjen 

består av aluminiumgjutgods för att få en hög mekanisk 

stabilitet och bra termiska egenskaper. 

Under senare delen av 1960-talet utförde Racal en 

omkonstruktion av denna mottagarfamilj med användning av 

tidiga HF-transistorer. Dessa fick beteckningarna RA-217, 

RA-1217, RA-1218 resp. RA-1219. Denna mottagarfamilj 

blir föremål för behandling i en kommande spalt. 

Racal i drift 

En Racal RA-117A tillsammans med sändare från KW 

Electronics och mottagare från Eddystone samt Plessey i den 

“Brittiska Radiohörnan” 

Specifikationer 

Frekvensområden: 

29 band 980-30020 kHz med 1 kHz skalindelning på en 2 m 

lång 35 mm bakgrundsbelyst filmskala. 

HF -selektivitet med separat manuellt avstämd preselektor 

med oktavband: 

1,0 – 2,0 MHz 

2,0 – 4,0 MHz 

4,0 – 8,0 MHz 

8,0 – 16,0 MHz 

16,0 – 30,0 MHz 



Man kan även välja en bredbandsingång med valbart 75 ohm 

eller hög ingångsimpedans. 

Selektivitet (-6 db) 

Utan kristallfilter: 

13 kHz 

6,5 kHz 

3,0 kHz 

1,2 kHz 

Med kristallfilter: 

300 Hz 

100 Hz 

RA-117 filterkurvor 

Känslighet: 

14 dB SINAD vid 3 uV EMK AM 30 % 

Strömförsörjning: 

110 – 240 V AC, ca 100 W 

Prestanda 

En RA-117 är en på 60-tals vis mycket känslig mottagare. 

Brusfaktorn är ca 5 dB. Genom sin konstruktion med en 

bredbandig första MF kan den påverkas av starka 

grannkanalsignaler, ifall stora och bredbandiga antenner med 

antennvinst används. Den inbyggda preselektorn förbättrar 

situationen något. 

Prestanda kan dock inte jämföras med de nya 

mottagarkonstruktioner som har smala filter både före och 

efter den första blandaren. 

Filtren har en ganska behaglig frekvensgång, och de bredare 

filtren påverkar ljudet ganska lite p.g.a. fasdistorsion. 

En “konstruktionsmiss” är att AGC-likriktaren och signaldioden 

tar sina insignaler från samma ställe i MFförstärkaren. 

Detta orsakar påtaglig harmonisk distorsion på 

audiosignalen vid höga modulationsgrader. 

Avstämningsmekanismen löper lätt och behagligt så 

apparaten känns bra vid avsökning av även stora 

frekvensområden. 

Användningsområden 

Mottagaren utvecklades ursprungligen för mottagarstationer i 

både mobila och fasta enheter.. RA-17/117 blev också 

använd för olika monitorerings- och signalspaningsändamål. 

Som amatörmottagare är den trevlig som telegrafimottagare, 

men för SSB utan separat sidbandstillsats märker man att 

inställningen av HF-förstärkning blir kritisk för att kunna 

nedbringa distorsionen. Antalet rör gör att en mottagare av 

detta slag får stor egenuppvärmning och därmed kan bli 

underhållskrävande. 

Wadley efter Racal 

Den mycket mångsidigt begåvade och produktive Wadley 

kom att lämna många andra bidrag till radiotekniken och 

elektroniken [5]. 

Wadley vid sitt Tellurometer-instrument 

Utöver “Wadley-loopen” konstruerade han också ett 

geodetiskt mätinstrument, “Tellurometern”, som var ett 

avståndsinstrument vilket byggde på interferens mellan 

mikrovågor. Ett besläktat instrument som byggde på synligt 

ljus, “AGA Geodimeter”, hade tio år tidigare konstruerats av 

statsgeodeten professor Erik Bergstrand. 

Nästa spalt 

I nästa nummer av Resonans kommer olika former av 

mottagartillbehör som t.ex. Q-multipliers, ”Q-5ers” och 

preselektorer att behandlas. 

Referenser och litteratur 

[1] Fred Osterman ”Communications Receivers Past and 

Present” 

[2] John Schröder ”Kortvågshandboken” 

[3] ARRL ”Recent Equipment” QST January 1958 

[4] ARRL ”Recent Equipment” QST July 1965 

[5] Mary Wadley von Hirschberg ”Trevor Lloyd Wadley – 

Genius of the Tellurometer ” 

@ 



Huggmejseln - 

den okända plåtsaxen 

- av Henrik Landahl SM7ZFB - 

Det finns många sätt att skära plåt, men ett av de mer 

okända är antagligen det där man använder sig av en 

huggmejsel och ett anhåll. Detta enkla men oerhört 

effektiva sätt att skära den mest svårbearbetade plåt passar 

utmärkt i hemmafixarens verkstad. 

Se bilden ovan. Tre plåtar, tre olika material och tillika 

tjocklekar. Ett rektangulärt hål skall tas upp, 20 x 65 mm. 

Hur går vi tillväga? Borrar ett hål och börjar lövsåga? Jo, det 

fungerar i aluminiumplåten, men de andra? Bleckplåten kan 

kanske klippas med en bra sax, men den rostfria plåten låter 

sig inte tyglas så lätt. Nyckeln till lösningen syns uppe till 

höger i bilden; huggmejseln. Det tar mindre än en minut att 

skära ut ett hål ur valfri plåt, låt mig visa hur det går till! 

Bilden ovan visar vad som behövs i verktygsväg för att 

åstadkomma ett bra resultat, och det är som synes inte 

mycket. Ett skruvstäd stadigt fastsatt i en arbetsbänk behövs 

också. Man behöver en huggmejsel, och den skall vara vass. 

Det duger inte med den du använder för att hugga av 

trädgårdsplattorna med, i så fall måste den slipas först. Vidare 

behövs en hammare samt två vinkeljärn som skall användas 

som anhåll. 

Vinkeljärnen spänns fast i skruvstädet med plåten emellan 

enligt bilden nedan. Det är mycket viktigt att de två 

vinkeljärnen är i plan med varandra. Märk upp plåten med en 

tuschpenna eller dylikt och spänn dit den lite lagom. Sedan 

knackar man lätt med hammaren på vinkeljärn och plåt för att 

vinkeljärnen skall ligga i plan och man har sin skärlinje i 

samma plan. Spänn fast ordentligt! 

Här följer en bildserie som visar arbetsprincipen. Mejseln är 

det ena av två skär i "plåtsaxen", vinkeljärnets kant är det 

andra. Mejseln skall arbeta plant utmed vinkeljärnens yta och 

helt enkelt skära av det som sticker upp, nämligen plåten. Det 

är bättre att hugga någon tiondel för högt än att man börjar 

mejsla sig ner i vinkeljärnen, detta kan lätt putsas bort i ett 

andra skär med mejseln. Man lär sig snabbt hur det skall vara. 



Nu kör vi upp hålet i AL-plåten. Spänn fast plåten med 

märkningen rätt och börja i hörnet med att hugga igenom 

plåten. Håll mejseln som bilden nedan visar och skär dig fram 

till nästa hörn. Plåten skall vara "mitt i mejseln" så att denna 

kan glida på vinkeljärnen på ömse sidor om plåten. 

När man kommit till hörnet lossas plåten, spänns fast igen 

och proceduren fortsätter runt. 



Aluminium smetar mer än järnplåt och därför ser baksidan 

lite risig ut, men det gradas lätt bort. 

Resultatet är en helt slät plåt med ett rektangulärt hål som ser 

ut att vara stansat. 

Vad det gäller bleckplåten så behövs inte någon större 

hammare här. Man kan nästan skära igenom med handtryck. 

Bilden nedan visar en av metodens finesser. Jag tog ett för 

högt skär i en av sidorna, men genom att låta mejseln löpa 

ännu en gång erhölls ett helt perfekt snitt. Remsan som skars 

bort andra gången är bara halva millimetern bred. 

Slutresultatet blev också med denna plåt utmärkt. Det är ju 

annars svårt att bearbeta så tunn plåt utan att knyckla till den. 

Det mest fantastiska är ändå hur lätt det var att med mejseln 

skära upp hålet i den rostfria plåten. Visst, jag fick byta till en 

större hammare och ta i lite mer, men det var faktiskt lättare i 

denna plåt än i AL-plåten. Snitten blev också helt perfekta. 

Tro nu inte att gränsen går vid 1,1 mm rostfri plåt. Jag har 

tidigare tagit upp hål i 4 mm stålplåt, vilket visserligen kräver 

kraftigare verktyg men är fullt genomförbart. Dessutom 

behöver vi inte hålla oss till plåt, alla material som kan 

bearbetas med skärande metoder kan skäras på detta vis: 

plast, gummi, papp, tjockt tyg etc. Har man en större plåt som 

gör att man inte får plats med den i skruvstädet kan man låta 

vinkeljärnen bara spännas fast i detta i ena änden, varvid man 

använder sig av en skruvtving i den andra. På så sätt kan 

plåten "hänga ner" utanför skruvstädet. 

Saker att tänka på 

Använd skyddsglasögon! När man mejslar far det metallflisor 

omkring, både från plåten men de kan också komma från 

hammare och mejselnacke. Metallflisor och spånor från 

denna typ av metallbearbetning är otäcka saker som 

förekommer i en verkstad där det ändå kan finnas lite vad 

som helst på golvet. Jobba INTE med detta i 

bostadsutrymmen! Risken är ändå stor att spånorna till slut 

hamnar i sovrummet och sängen. 


@


Radio 

på scoutläger i Skåne 

- av Per Westerlund SA0AIB - 

I månadsskiftet juli-augusti var jag en av de ansvariga för 

programverksamheten på ett scoutläger på Sjöröd väster om 

Simrishamn i sydöstra Skåne. Dit kom runt 700 scouter från 

Norge, Sverige och Finland, som sedan tog emot lika många 

besökare under ett dygn från världsjamboreen, ett jättestort 

läger med 39000 deltagare på Rinkabyfältet utanför 

Kristianstad. 

Förberedelser 

Eftersom det skulle komma scouter från olika hörn av 

världen, ville jag ha med kortvåg och jag valde att inrikta mig 

på rundradiostationer, eftersom de är starkare och kan ha ett 

större innehåll i vad som sänds. Radiolyssning är också bra 

eftersom jag skulle vara ensam sändaramatör, och då skulle 

en teknisk scoutledare kunna hjälpa till. Jag fick låna fyra 

mottagare av märket Teletron TE 704 C från ESR. Jag tog 

med mig ett exemplar av World Radio and TV Handbook 

(WRTH), som har frekvenslistor för rundradio på olika band. 

Jag skaffade också kartor över världen, Europa och Norden 

för att kunna markera de stationer som hördes. 

Teletron-mottagare inställd på Radio Exterior de España. 

Foto: Anders Olausson. 

Jag lånade också rävjaktsutrustning från Stockholms 

rävjägare. Till skillnad mot kortvågsrundradiolyssningen då 

man enkelt kan instruera en teknisk person skriftligt, kräver 

rävjakten praktiska instruktioner. På plats hade jag ett tält i 

anslutning till en bod med ström. Jag fick hjälp med att 

placera mottagarna på bord och sätta upp kartorna. Det fanns 

några träd där min 80 m-antenn sattes upp och där det drogs 

tråd för mottagarna. 

Eftersom aktiviteterna skulle ske under dagen, intresserade 

jag mig inte så mycket för rundradio på lång- och mellanvåg. 

Jag skrev dock ut listor över lång- och mellanvågssändare. 

Jag skrev också instruktioner som förklarade radio och hur 

man skulle ställa in mottagarna. 

Christer SM1WXC har skrivit i QTC om flygfyrar, som 

sänder ut flygfältets identifikation som morsetecken på 

300 kHz-bandet. Då mottagarna klarar av långvåg, insåg jag 

att flygfyrar kunde vara intressanta, då nycklingen är långsam 

och man bör kunna höra flera olika. Christer försåg mig med 

listor på flygfyrar. 

Genomförande 

Per SA0AIB vid en av mottagarna. Foto: Anders Olausson. 



Kortvågsradiolyssning var ett programpass. Första gången 

kördes det med en skriftlig instruktion. Nästa gång såg jag till 

att gruppen av scouter kom när jag hade förklarat orientering 

och skickat iväg grupper på olika banor. I bägge fallen var 

det två grupper av bara norrmän. Tanken var att blanda 

nordbor och övriga besökare. Eftersom jag instruerade i 

orientering vid radiotältet, kunde jag se till att låta dem som 

kom tillbaka lyssna på kortvågsradio. 

Resultat 

Mest hittade vi stationer på 13 och 15 MHz (22- och 19metersbanden). 

Två stationer lätta att utgå från var Radio 

Exterior de España på 15585 och 13722 kHz och Radio 

France International på 13722. Även BBC fanns på . Några 

lyckades hitta brasiliansk radio. Vi fick också in radio från 

Taiwan, Kina och Indonesien. Sedan var det en station som 

sände religiös musik på arabiska. En libanes var där och vi 

identifierade den som iransk. 

De var imponerande över att en signal kunde gå så långt och 

att man kunde ha en liten tråd som antenn. 

Hörda kortvågsstationer på olika kontinenter. Foto: Anders 

Olausson. 

På långvåg hittade jag en polsk station åt några polacker som 

just kom, fast den var svag mitt på dagen. Även 

Bodenseefunksender i sydligaste Tyskland hittades, liksom 

de tre europeiska tidssändarna. Mottagarna täckte inte mycket 

av mellanvågsbandet. Jag hade en liten mellanvågsmottagare, 

men den fick jag inte in så mycket på. Den användes för att 

lyssna på FM-rundradio, där det fanns en dansk station. 

Hörda rundradiostationer (vitt) och tidssignaler (grönt). 

Foto: Anders Olausson. 

Jag ställde in några flygfyrar, men bara några tyckte att 

morsen var intressant. Det blev ingen rävjakt, dock var det en 

scoutledare som lånade utrustningen, fast han fick inget 

intresse av sina scouter. 

Erfarenheter 

Rundradiolyssning på kortvåg är ett bra moment. 

Teletronmottagarna fungerade bra för att ställa in. Scouterna 

var entusiastiska över att leta upp stationen i frekvenslistan i 

WRTH, kolla sändarens placering i en annan lista och 

markera platsen på kartan med en nål. Det behövs ett 

exemplar av WRTH eller en frekvenslista till varje mottagare. 

Det vore också trevligt att kunna hitta stationer på 

beställning. Jag hade några portugisisktalande i tältet, men då 

lyckades jag inte hittade några stationer på portugisiska. 

Kortvågsrundradiolyssning är en del av radiohobbyn som inte 

utesluter andra delar som amatörradion. Fördelarna med 

kortvågsrundradio är att sändarna är starka och innehållet kan 

anses vara intressant för en utomstående. En del scouter 

efterfrågade att kunna prata via radio, så man bör också ha en 

amatörradiostation. Jag hade uppe en antenn för 80 m-bandet 

för att ha kontakt med SJ22S på Rinkaby. Jag fick svar 

därifrån en gång på SSB men sedan hörde jag inte min 

rapport. Jag insåg att antennen var väl inne i träden, så det 

blev för mycket dämpning. När jag drog ut den började jag 

höra lite. Jag märkte att trådarna som fungerade som 

mottagarantenner borde vara horisontella för att inte ta upp så 

mycket störningar. 

Eftersom jag hade ansvar för annat inom programverksamheten, 

framför allt med orienteringen, kunde jag inte ägna 

mera tid åt radiotältet. Det hade varit bra att ha det öppet vid 

andra tider, särskilt då kiosken intill var öppen. Därför vore 

det bra att vara flera radioamatörer. 

Hörda flygfyrar. Foto: Anders Olausson. 

Jag lyssnade lite själv på morgnarna på flygfyrar och fick 

vanligtvis in Kristianstad/Everöd, Ronneby/Kallinge och 

Kalmar. Jag hörde också Chociwel som ligger på samma 

frekvens som Kalmar fast den är bredare, så därför hörde jag 

den vid sidan av Kalmar. En gång fick jag också in 

Ängelholm/Barkåkra (KB). 



Tankar inför JOTA (Jamboree on the Air) 

Där vore det bra att kombinera kortvågskontakter med 

rundradiolyssning. Kartor är mycket bra att ha. Jag tycker att 

scouterna ska vara med och sätt upp utrustningen (mottagare 

och antenner), så att de ser vilken utrustning som krävs. Den 

klassiska morsedatorn bör också kombineras med lyssning på 

flygfyrar. Det är ju kul med ett facit. Det är bättre 

förutsättningar då JOTA är i oktober, så det blir mörkt 

snabbare. 

SJ22S 

Det var anropssignalen för amatörradiostationen på Rinkaby, 

som var i flera tält och hade flera master. Där kunde man 

prova på fem olika aktiviteter. 

Jag testade blindbockshinderbana som var rätt knepig då det 

gällde att ta sig igenom en ring, att telegrafera sitt namn och 

2 m-rävjakt, där jag också hittade hallon. Tyvärr hann jag inte 

med att genomföra en radioförbindelse och att bygga en 

batteriprovare. 

Jag hoppas att många lockades av bygget. Om man gjorde 

minst tre fick man ett märke att sy på sin scoutskjorta. 

Blindbockhinderbana där man också skulle transportera 

vatten i en kåsa. Den sittande scouten ger instruktioner via 

radio. I skogen bakom var rävjakten. Foto: Anders Olausson. 


@


Reserverat utrymme för 

Din artikel 

- av Dig som läser detta? - 

Nästa nummer av ESR Resonans planeras komma ut till jul. 

Stoppdatum den 1 december eller om det kniper med tid 

någon vecka senare. 

Du som uppskattar vad andra skriver kanske också skulle 

vilja dela med dig av dina egna projekt, tips och idéer. 

Alla bidrag är välkomna och vi tror att en lagom blandning av 

längre artiklar och kortare notiser i så många tekniknischer 

som möjligt är ett framgångsrikt koncept. 

Under Tekniska Notiser är det lätt att bidra. Ett kopplingsschema, 

några bilder plus ett stycke text i ett vanligt e-mail är 

allt vi behöver. 

På förhand tack! 

Skicka ditt bidrag till redaktionen@esr.se eller 

resonans@esr.se 

Redaktionen 

@

esr resonans 3 2011.pdf

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?