Adolf Fredrik - Riksarkivet

ADOLF FREDRIK
Sthm 1911. 432 s.). - Periodische Massenvermehrung als Evolutionsfaktor
(Biolog. Centralblatt, Bd 22, 1902, s. 108—119). — Iakttagelser öfver Hoplomerus-reniformis
Wesm. (Entomol. tidskr. 1902, s. 241-252). -– Ceropales
maculata Fab. En parasitism pompilid. Sthm 1902. 20 s. (VA Bihang, Bd
28, Afd. 4, N:o 14.) — Lefnadsförhållanden och instinkter inom familjerna
Pompilidæ och Sphegidæ. 1—4. Sthm 1903, 06, 10, 12. 4:o 181, 48, 75,
61 s. (VA Handl., Bd 37, N:o 5 ; 42, N:o 1 ; 45, N:o 12; 47, N:o 10;
1 belönad med Linnépriset av vetenskapssocieteten i Uppsala och med halva
Letterstedtska priset av VA; 3 belönad med halva Björkénska priset av
Uppsala universitet.) — Utvecklingen af ett polistes-samhälle (Entomol.
tidskr. 1904, s. 97–106). — Om cellbyggnad och tjufbin hos Trachusa
serratulæ Panz. (ibid., 1904, s. 121—129). — Svenska fjärilar i urval. Inledning
till fjärilarnas studium. Sthm 1905. Tvär-8:o. 155 s. + 54 pl. —
Methoca ichneumonides Latr., dess lefnadssätt och utvecklingsstadier. Sthm
1905. 48 s. + 1 pl. (Arkiv f. zool., Bd 3, N:o 4.) — Den parasitiska metoden
hos Chrysis viridula L. Sthm 1905. 9 s. (Ibid., Bd 3, N:o 8.) —
Iakttagelser öfver solitära getingar. Sthm 1906. 64 s. (Ibid., Bd 3, N:o
17.) — Zwei Gynandromorphen von Anergates atratulus Schenk. Sthm 1908.
6 s. + 2 pl. (Ibid., Bd 5, N:o 2.) — Orienteringsförmågan hos steklar.
Sundsvall 1909. 66 s. — Charles Darwin. Sthm 1909. 120 s. + portr. 2:a
uppl. (Studentfören. Verdandis småskrifter 166.) Sthm 1909. 103 s. — Chrysis
ignita L. och Chr. neglecta Shuck. såsom foderparasiter. Sthm 1910. 7 s.
(Arkiv f. zool., Bd 6, N:o 11.) — Tiphia femorata Fabr., dess lefnadssätt
och utvecklingsstadier. Sthm 1911. 19 s. (Arkiv f. zool., Bd 7, N:o 21.) —
Ur grävsteklarnas liv. Sthm 1911. 48 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter
175.) — Instinkts- och förståndshandlingar bland grävsteklar. Sthm
1911. 30 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter 176.) — Resa till Öland
sommaren 1911 (Entomol. tidskr. 1912, s. 152—176). — Myrornas liv. Sthm
1913. 243 s. — Formica fusca-picea Nyl., en torfmossarnas myra. Sthm
1914. 5 s. (Arkiv f. zool., Bd 8, N:o 26.) — Gravsteklarnas liv. Sthm 1916.
318 s. — Svenska skalbaggar i urval. Inledning till skalbaggarnes studium.
Sthm 1916. 301 s. + 8 pl. — Smärre uppsatser i Geol. fören. förhandl.
(1898, 1906), Arkiv f. zool. (1903), Fauna och flora (1908), Entomol. tidskr.
(1909, 10, 11, 13) m. fl.
EINAR LÖNNBERG.
Adolf Fredrik (Adolph Friedrich), f. 14 maj (n. st.)
1710, † 12 febr. 1771. Föräldrar : furstbiskopen av Lybeck Kristian
August, yngre broder till hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp
och administrator av hertigdömena under brorsonen hertig Karl
Fredriks minderårighet, † 1726, och hans maka Albertine Friedrike
av Baden-Durlach, dottersons dotter av konung Karl IX, † 1755.
Furstbiskop av Lybeck 16 sept. (n. st.) 1727; administrator av
hertigdömena Holstein-Gottorp och förmyndare för hertig Karl
Peter Ulrik 18 juni (n. st.) 1739; svensk tronföljare 23 juni 1743;
generalissimus över Sveriges krigsmakt till lands och sjöss 16 febr.
1747; Uppsala universitets kansler 26 febr. s. å.; Sveriges konung
25 mars 1751; krönt 26 nov. s. å.
Gift. 6 juli 1744 med Lovisa Ulrika av Preussen (se denna).
A. F. hade icke före sitt val till svensk tronföljare spelat
någon mer betydande politisk roll. Efter en äldre broders förtidiga
död blev han vid unga år vald till furstbiskop av Lybeck och fick,
ehuru han icke uppnått kanonisk ålder, tillträda regeringen av
200

Adolf Frcdrik.
Oljemålning av A. Pesne 1743. Gripsholm

ADOLF FREDRIK
stiftet redan 18 okt. (n. st.) 1727. Genom uppgörelse med modern
erhöll han därjämte godsen Stendorf, Mönch-Neversdorf och
Lenzahn och hade därmed fått en anspråkslös försörjning. För att
fullborda sin uppfostran gjorde han resor i Nederländerna, Tyskland
och Frankrike och slog sig sedan ned i biskopsstiftet Lybecks
residensstad Eutin. I sitt testamente hade hertig Karl Fredrik
anförtrott förmynderskapet för sin son, den unge Karl Peter
Ulrik, åt A. F:s yngre broder Fredrik August, men A. F. gjorde
anspråk därpå såsom äldste närmaste agnat och lyckades även
efter Karl Fredriks död bliva erkänd såsom förmyndare och
administrator under minderårigheten, varom ett patent utfärdades
21 juni (n. st.) 1739. Såsom regent över hertigdömena fick A. F.
ej tillfälle ådagalägga några mer betydande egenskaper. Han
gjorde några indragningar och förenklingar i förvaltningen och
sökte stävja ämbetsmännens godtycke men visade sig osjälvständig
och beroende av gunstlingar. A. F. sände sin unge
myndling på hösten 1742, mitt under brinnande krig mellan
Sverige och Ryssland, till Petersburg, där han av sin moster
kejsarinnan Elisabet inom kort förmåddes, mycket mot sin vilja,
att övergå till grekisk-katolska läran och utropades till rysk
tronföljare, samtidigt med att Sveriges ständer valde honom till
svensk tronföljare, vilket senare val på grund härav gick om intet.
Någon medveten avsikt att bereda rum för sin egen kandidatur
i Sverige kan knappt hava legat bakom denna A. F:s åtgärd,
då hans utsikter att komma i fråga på grund av mödernehärstamning
från Vasasläkten voro alltför obetydliga. Elisabets politik
gav emellertid helt oväntat A. F. stora utsikter i den svenska
valstriden, då hon för att hindra den danske kronprinsens val
till tronföljare i Sverige och därmed en förening av de nordiska
kronorna erbjöd Sverige en billig fred på villkor av A. F:s val till
tronföljare. Sedan väl fredspreliminärerna i Åbo givit visshet
om att större delen av Finland skulle återlämnas såsom pris för
ett dylikt val och det bonduppror, som samtidigt sökte framtvinga
den danske kronprinsens erkännande, blodigt kuvats, var A. F:s
framgång tryggad. I högtidligt sammanträde på rikssalen av de
fyra stånden jämte rikets råd 23 juni 1743 valdes A. F. till
svensk tronföljare med arvsrätt till kronan för hans manliga
avkomlingar. Efter att i Hamburg 3 sept. 1743 hava undertecknat
en av tvenne riksråd ditförd försäkringsakt, begav sig den nye
tronföljaren till Stockholm, där han höll sitt högtidliga intåg 14
okt. s. å. A. F:s regentskap i Holstein upphörde 31 maj 1745,
då Karl Peter Ulrik, som med kejserligt medgivande i förtid för-
202

ADOLF FREDRIK
klarats myndig, övertog regeringen i hertigdömena. Värdigheten
såsom furstbiskop av Lybeck nedlade A. F. först 18 okt. 1750 och
efterträddes här av brodern Fredrik August, som sedan hösten
1743 varit koadjutor i stiftet.
Rikets ständer hade icke blott anvisat åt den nyvalde tronföljaren
ett betydande årsanslag utan även förordnat, att han
skulle äga säte och stämma i rådet och i konungens frånvaro
dennes två röster, varjämte de uppdragit åt honon att föra
högsta befälet över krigshären näst under konungen. Därmed
hade A. F. redan från början fått möjlighet att utöva ett icke
obetydligt inflytande. Hans ställning var emellertid utomordentligt
svår, då hans val genomdrivits mot en stor del av svenska
folket och efterdyningarna av valstriden ännu ej lagt sig. Riket
hotades därjämte med krig från Danmark, och en rysk armékår
förlades i hjärtat av Sverige till skydd mot yttre och inre fiender.
A. F. intog i början helt naturligt en mycket försiktig hållning.
Han var helt säkert fylld av de bästa avsikter att gagna det land,
vars tronföljare han så oförmodat blivit, men utan politisk begåvning
eller större erfarenhet samt obekant med de svenska
förhållandena, blev han tills vidare en passiv deltagare i det
politiska spelet. Tacksamheten mot den ryska kejsarinnan, med
vilken han förde en enskild brevväxling och i vilken han såg det
främsta stödet för sin tronföljd, gjorde, att han väsentligen
rättade sig efter hennes anvisningar och råd. Det första personliga
avgörande, inför vilket han ställdes, var den fordran, som
strax efter ankomsten riktades till honom, att han för att befrämja
en försoning med Danmark skulle erkänna dess besittning av
Slesvig och avstå sin arvsrätt till Holstein. Stödd på ryska kejsarinnan,
avvisade A. F. envist denna begäran. Efter flera månaders
spänning mellan Sverige och Danmark ingicks slutligen
5 mars 1744 en överenskommelse, enligt vilken Sverige förband
sig att icke begagna tillfället av de tvister, som möjligen kunde
uppkomma mellan Danmark och det holsteinska huset, till att störa
lugnet i Norden, varefter en avväpning följde. Den omedelbara
faran för en brytning med Danmark var förbi, och de ryska
hjälptrupperna hemsändes. A. F:s envishet hade för denna
gång med rysk hjälp bevarat hans holsteinska pretentioner. Därnäst
blev frågan om tronföljarens giftermål ett spörsmål av vikt.
Sedan en underhandling om äktenskap med en dansk prinsessa,
vartill A. F. formåtts ge sitt bifall, strandat på danska hovets
obenägenhet, vände han sina blickar mot den för sin skönhet
och snillrikhet berömda prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen.
203

ADOLF FREDRIK
Förbindelsen ansågs förmånlig för riket, kejsarinnan Elisabet,
som för tillfället stod i gott förhållande till Preussen, hade intet
att invända, och sedan preussiska hovet givit sitt bifall, ingicks
förlovningen i mars 1744. Vigseln ägde rum 6 juli s. å. i Berlin,
där riksrådet greve K. G. Tessin företrädde brudgummen, varpå
bilägret firades på Drottningholm 18 aug. 1744. Otvivelaktigt
stärkte denna förbindelse med den mäktiga hohenzollernska familjen
ytterligare A. F:s ställning. Den kom emellertid även att
i sina följder medföra en betydelsefull ändring i hans föregående
hållning till den inre partistriden och till Ryssland. I den brännande
inre motsatsen tog den unga kronprinsessan redan från
början avgjort parti för hattarna, och genom henne förmåddes
även arvfursten, som A. F. under sin tronföljartid brukade kallas,
att efter hand överge sin försiktiga hållning och närma sig samma
parti. Tessins utnämning till chef för tronföljarens hov i början
av 1745 var tecknet till kronprinsessans seger över andra personliga
inflytelser på den unge A. F. och dennes öppna anslutning
till det parti inom landet, som ansågs såsom Rysslands
fiende. Detta partitagande medförde naturligtvis ett kallsinnigare
förhållande mellan A. F. och det ryska hovet och ledde på sommaren
s. å., efter ett brev med förebråelser och varningar från
Elisabet, vilket A. F. stolt besvarade, till en brytning mellan
honom och hans hittillsvarande beskyddarinna. I den agitation,
som föregick den stormiga riksdagen 1746—47, deltog tronföljarparet
med iver på hattarnas sida, och A. F. framstod under
riksdagen nära nog såsom hattpartiets synlige chef. Därmed
hade han visserligen satt sig själv och sin dynasti i fara, ty
mössornas och Rysslands förbittring var sådan, att ett definitivt
nederlag för hattpartiet troligen medfört en ändring av successionen
i Sverige. Hattarnas fullständiga seger under riksdagens
lopp blev en räddning och en triumf även för tronföljarparet.
A. F. hedrades med utnämning till generalissimus över Sveriges
krigsmakt till lands och sjöss 16 febr. 1747, varmed följde ett
vidgat inflytande på militära utnämningar. Han utnämndes därjämte
till Uppsala universitets kansler 26 febr. s. å. Till sistnämnda
post hade det akademiska konsistoriets majoritet valt
den bekante mösschefen riksrådet Samuel Åkerhjelm, som emellertid
skyndade att avsäga sig hedern, då det blev bekant, att
en minoritet uttalat sig för arvfursten, varpå denne av K. M:t
utsågs utan nytt val. Ständerna belönade tronföljarparet med
ökade anslag till hovstaten och betydande penninggåvor. Den
gemensamma segern gjorde förhållandet mellan A. F. och den
204

ADOLF FREDRIK
härskande hattregeringen för
en tid synnerligen gott.
Tronföljaren hade blivit den
främste representanten för
rikets yttre självständighet
och för det politiska system,
som befästes genom de nya
förbunden med Frankrike
och Preussen. Hemliga löften
från hattledarnas sida om
ökad konungamakt ingåvo
tronföljarparet stora förhoppningar
för framtiden. Det
unga hovet förde ett mer glatt
och glänsande liv, än som
förekommit i Sverige sedan
drottning Kristinas dagar.
Födelsen av prins Gustav i
dec. 1746 och sedan av
Adolf Fredrik.
flera yngre prinsar knöt Oljemålning av L. Pasch d. y. 1768. Rosersberg.
dynastin ytterligare fast vid
rikets framtid. Det var A. F:s lyckligaste tid i Sverige
och i viss mån höjdpunkten av hans bana. Men hans personlighet
var icke ägnad att bevara och stärka den ställning
och det anseende, han vunnit, och trots de hotande yttre förhållandena
upplöstes redan före tronskiftet det unga hovets intima
förbund med hattarna. Efter konung Fredriks slaganfall
i febr. 1748 blev frågan om författningsändring mer aktuell. Det
bidrog till att skärpa krigshotet från Ryssland, med vilket Danmark
nu var allierat. Efter Aachenfreden blev ställningen så
farlig, att det syntes nödvändigt att vinna en mer fullständig
försoning med Danmark, och detta kunde endast ske på tronföljarens
bekostnad. Denna gång stod A. F. ensam och tvangs
genom rådets föreställningar att medgiva en underhandling om
hans egna holsteinska rättigheter. Den 27 juli 1749 avslöts ett
preliminärfördrag med Danmark, förvandlat till definitivt 14 apr.
1750, enligt vilket A. F. förband sig för sig och sina ättlingar
att, ifall det holsteinska hertigdömet genom arv tillföll någon av
dem, utbyta Holstein emot Oldenburg och Delmenhorst samt avstå
anspråken på den gottorpska delen av Slesvig mot en penningsumma.
Försoningen bekräftades ytterligare, mot tronföljarparets
sympatier och önskningar, genom en förlovning mellan
205

ADOLF FREDRIK
den unge prins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena
i jan. 1751. Även förhoppningarna om en ökning av konungamakten
minskades väsentligt, då rådet för att mildra Rysslands
farhåga i en kungörelse av 12 juli 1749), utfärdad av K. M:t,
som det hette på arvfurstens begäran, lät högtidligen förklara,
att alla rykten om planer på enväldets införande vid ett kommande
tronskifte voro grundlösa och att tronföljaren aldrig själv tänkt
eftersträva något, som stred mot hans ed eller regeringsformen.
Den irriterade stämning mellan A. F. och rådet, som dessa företeelser
föranledde, framträdde efter hand i smärre konflikter redan
på hösten 1750. Så var vänskapen mellan A. F. och rådsregeringen
vänd till ömsesidig misstro och besvikelse, då äntligen
den gamle konung Fredrik på aftonen 25 mars 1751 gick
hädan.
Dagen efter det kungliga dödsfallet hyllades A. F. av
rådet, kollegierna m. fl. såsom konung, sedan han underskrivit
en provisorisk försäkran. Den utbyttes vid den därpå följande
riksdagen mot en av ständerna utarbetad konungaförsäkran.
Denna, som är daterad 25 nov. 1751, utgjorde väsentligen en ny
upplaga av Fredrik I:s försäkran, endast supplerad med formliga
lagbestämmelser angående vissa inskränkningar av konungamakten,
som i praxis utvecklats under den föregående regimen.
Den enda maktutvidgning, som vid riksdagen kom den nye
konungen till del, blev den rätt, som tillerkändes honom att utan
votering i rådet utse riddare och kommendörer av de kungliga
riddarordnarna. Dagen efter det konungaförsäkran underskrivits
kröntes konungaparet med stor prakt. Efter riksdagen slut gjorde
A. F. en resa till Finland och tog hemvägen norr om Bottniska
viken.
A. F:s konungatid blev en enda stor besvikelse för honom
och hans gemål. Den blev det ej mindre för Sveriges folk, såväl
den del därav, som till den nye konungen satt sitt hopp om
återgång till verklig monarki, som den, som i honom hoppats
finna en lydig tjänare åt de maktägande ständerna. Hans minne
har blivit det av den svagaste och odugligaste av Sveriges
konungar i nyare tid, och nästan ingen personlig insats av positiv
art bevarar detsamma åt eftervärlden. I stället är hans regering
desto rikare på inre split och kamp, under vilken Sverige fördes
nära sin undergång och konungadömet sjönk djupare i vanmakt
och missaktning, än det någonsin förut eller senare i vår historia
stått. Delvis har detta berott av omständigheterna och en naturlig
utveckling av den i själva verket republikanska författning, som
206

ADOLF FREDRIK
reaktionen mot enväldet efter Karl XII:s död skapat, påskyndad
genom företrädarens personliga brister och misstag. Men delvis
har A. F. själv varit skulden till sitt öde. Under hela sin regeringstid
har han strävat efter ökad makt eller eggats av andra att sträva
därefter, men utan insikt, konsekvens eller kraft och därför också
ständigt fåfängt och under växande förödmjukelser. De första
åren av hans regeringstid framträdde denna strävan i en öppen
konflikt med rådet om gränsen för konungens makt över regeringsärendena.
Den ledde vid riksdagen 1755—56 till ett fullständigt
nederlag för konungen. Införandet av den kungliga namnstämpeln
genom ständernas skrivelse av 26 maj har blivit det främsta
uttrycket i vår historia av konungadömets förnedring, dess förvandling
till en ren etikett i statslivet, ett viljelöst redskap i
rådsmajoritetens hand, avsett att bevara rikets urgamla karaktär
av legitim monarki och att utgöra en yttre representation av den
svenska statens höghet och majestät men intet annat. Spänningen
mellan konung och ständer kulminerade strax därefter i
det bekanta från hovkretsar under drottningens ledning utgående
revolutionsförsöket på sommaren 1756, i vilket dock A. F. personligen
blott hade en ringa och alltigenom passiv del. Det
föranledde nya förödmjukelser, förde konungparets främsta
anhängare på schavotten eller i landsflykt och krossade för en tid
det lilla hovparti, som från A. F:s tronbestigning samlats kring
konungaparet. Visserligen återfick hovet snart nog ett visst
inflytande på grund av den inre partikampens förnyade utbrott på
1760-talet. Jämvikten mellan de båda stora kämpande parlamentariska
partierna hattar och mössor möjliggjorde för hovpartiet
att genom allians med ettdera stundom fälla utslag i kampen och
skörda smärre fördelar för konungaparet. Den mest uppseendeväckande
händelsen från denna senare del av A. F:s regering och
den enda, i vilken han självspelade en huvudroll, var den bekanta
tronavsägelsen 15 dec. 1768, då Sveriges konung uppträdde i
ridkammaren och nedlade regeringen, till dess rådet fogat sig
efter hans vilja och sammankallat rikets ständer. Den gången
tvangs rådet giva efter, och 20 dec. kunde A. F. återintaga sin
tron. Men även denna triumf blev kortvarig, och den ändring
av författningen till konungamaktens förmån, som ställts i utsikt,
gick vid den därpå följande riksdagen 1769—70 om intet, liksom
föregående löften och förhoppningar. Nya penninggåvor, ökade
anslag och betalandet av hovets skulder blevo som vanligt den
enda belöningen. Någon utsikt till författningsändring i monarkiskt
intresse förefanns tydligen icke, så länge A. F. satt på tronen.
207

ADOLF FREDRIK
Hans personlighet och hans gemåls framstodo till slut som det
största hindret för den förstärkning av konungamakten, som de så
livligt åstundat. Den växande inre oredan och rikets sorgliga
yttre vanmakt och beroende kommo dock under samma regering
tanken på en återgång till monarkin att i stillhet växa sig allt
starkare och allmännare. A. F:s regering blev sålunda på samma
gång höjdpunkten av konungamaktens förnedring och begynnelsen
till ett återslag i allmänna meningen till dess förmån.
A. F. saknade varken naturligt sunt omdöme eller god vilja.
Men hans begåvning och insikter voro ganska medelmåttiga, och
han ägde icke uthållighet eller mod nog att förfäkta en självständig
mening. Han var en i andligt avseende obetydlig man,
som hade svårt att själv bedöma personer och förhållanden och
kände sig osäker på sig själv. En naturlig maklighet och
saknaden av djupare intressen förslöade dessutom lätt nog hans
pliktkänsla. Någon verklig uppfattning av de uppgifter, som
förelågo det svenska konungadömet under dåvarande förhållanden,
hade han icke, icke heller någon känsla av vad som var möjligt
att genomdriva eller ej. En viss ömtålighet om den yttre värdigheten
gjorde honom lätt sårad vid motsägelse, ehuru hans harm
snart gick över. Hans ärelystnad var för övrigt måttlig, och för
egen del hade han kanske varit nöjd med konungamaktens yttre
attribut och något vidsträcktare inflytande på ämbetstillsättningar
och statsutgifter, blott tillbörlig aktning visats honom. Den
strävan att höja konungadömet, som genomgår hans regering,
hade därför knappt i honom själv sin verklige målsman. Det
var hans gemål, som i detta hänseende var den ledande och
eggande kraften, och A. F. ställde sig i regel villigt under hennes
inflytande. Dock korsades detta någon gång av andra gunstlingars
ingivelser och i slutet av hans levnad därjämte av den
unge kronprinsens påverkan, eller också kunde hans eget sunda
förstånd och försiktiga rädsla för alltför komprometterande steg
sätta ett segt passivt motstånd mot hennes eggelser och planer.
Han dugde, anmärker Malmström, varken att leda eller att ledas
av andra. — A. F. saknade icke sinne för den högre odlingen,
och han gladdes åt dess framsteg. Men hans intresse var icke
heller på detta område av djupare art, han hade icke själv någon
rikare bildning och ägnade icke någon personlig möda eller
uppoffring åt kulturfrämjandet. Även i detta fall var det ej
han själv utan hans rikare utrustade gemål, som gav glans och
prägeln av fin kultur åt hans hov och lät tronen framstå såsom
ett stöd för vetenskap, konst och litteratur. Hans egna insikter
208

ADOLF JOHAN D. Ä.
och intressen gällde i själva verket soldatexercis och krigsväsendets
detaljer och för övrigt den kära svarvstolen, till vilken
han ofta tog sin tillflykt undan regeringsbekymmer och hovets
ansträngande nöjen.
A. F. förenade med ett ädelt och värdigt yttre ett vänligt
sätt och en naturlig hjärtats godhet. En samtida (A. L. Hamilton)
beskriver honom på följande sätt: »Konung Adolf Fredrik var till
det yttre en välskapad herre, medelmåttigt lång och undersätsig;
benen voro vackra, håret kastanjebrunt, ansiktet fylligt, näsan
krum men ej lång, munnen behaglig, ögonen blå, ej livliga,
men i dem lyste en godhet, som utgjorde hans karaktär. Hans
gärningar, då han var åt sig själv lämnad, hans hemseder, hans
maner, fast ibland försagda, buro tecken härav. En hans gunstling
påstod, att han såg nådig ut till och med på ryggen.
Gladlynt, uppriktig, hade denne prins alla de goda egenskaper,
som tillhöra en fromsint själ, alla de travärer, som åtfölja ett
inskränkt vett». Epitetet »den gode» eller »den milde» var det
vanliga omdöme, som gavs honom, särskilt efter hans bortgång.
Det var allmänhetens vitsord om denne konung såsom enskild
man och träffade det ädlaste draget i hans personlighet. För
sin familj var han städse en öm make och fader. — A. F:s
hälsa hade aldrig varit stark men gav ej heller någon anledning
till oro. Genom att ibland begagna gyttjebaden i Loka syntes
han stärka densamma. Till utseendet var han kry och glad som
vanligt, då han i hovkretsen, sysselsatt vid spelbordet, aftonen 12
febr. 1771 plötsligt träffades av ett slaganfall, förmodligen framkallat
av något dietfel, och efter några minuter avled. Den högtidliga begravningen
ägde rum först 30 juli 1771, sedan Gustav III, som vid
dödsfallet befann sig i Paris, hemkommit och rikets ständer hunnit
samlas. A. F:s stoft vilar i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Källor: C. R. Berch, Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl.
skåde-penningar (1773); Berättelse om konung Adolph Friedrichs hastigt
åkomne siukdom och oförmodade död (officiellt tryck, 1771); Fr. A. v.
Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 1—3 (1867—69);
Gustaf III, Personalier, uppläste vid konung Adolf Fredriks begrafning
den 30 juli 1771 (i Skrifter, 1, 1806); A. L. Hamilton, Anekdoter till
svenska historien etc., utg. af Oscar Levertin (Svenska memoarer och bref,
4, 1901); historiska arbeten av Malmström, Fryxell, Starbäck m. fl. samt
Allgemeine deutsche Biographie. Se i övrigt: C. R. Berchs två utkast
till personalier över Adolf Fredrik, handskr., K. arkiv, RA.
L. STAVENOW.
Adolf Johan, pfalzgreve vid Rhen, (titulär) hertig i
Bayern, till Jülich, Kleve och Berg, f. 11 okt. 1629 på Stegeborg,
† där 14 okt. 1689. Föräldrar: Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken
14. — Biogr. lexikon. I. (Tr. d. 25/10 1917.) 209