30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige

även förstått att de inte alltid hade täckning för de pengar de lånade ut. Det finns
regler om att en bank inte får låna ut mer pengar än vad som motsvarar en viss
procent av dess tillgångar. Detta följdes inte vilket resulterade i en stor bankkrasch i
början av 90-talet. Våra banker hade enorma underskott och hotades av konkurs så
att staten fick gå in och rädda dem. Det handlade om pengar i storleksordningen 50
miljarder om jag inte är felinformerad. En jätteskandal. Det var bara en bank som inte
behövde dessa subventioner, nämligen Handelsbanken. De hade hållit huvudet kallt
under denna utlåningsfest och klarat sig. Till råga på allt blev bankerna inte ens
återbetalningsskyldiga till staten och kunde snart fortsätta sina verksamheter som
om ingenting hänt.
Vem var det då som ytterst fick betala kalaset? Jo, Sveriges medborgare, de svenska
företagen, alla skattebetalare! Så penningströmmen gick från alla busschaufförer,
sjuksköterskor, servitriser, snickare och så vidare - kort sagt alla som betalade skatt -
till scientologikyrkan som använde pengarna till bland annat spionverksamhet, till
högsta hönsets extravaganser, till Tom Cruise som bland annat har fått någon slags
våning nära flygplatsen i Los Angeles och en lyxrenovering av en bil som en fjäskig
gåva från kyrkan, med mera med mera. Vad säger man om det? Min egen roll i det
spelet är inte precis glamorös.
Jag var alltså i desperat behov av inkomster. Att ta ett vanligt jobb var uteslutet. Jag
behövde en inkomst på minst 25 000 kronor i månaden netto om ens det räckte. Kom
också ihåg att det var 1988 med ett annat penningvärde. Jag skulle tro att det
motsvarar i alla fall 40 000 kronor netto per månad i dagens penningvärde, alltså
sisådär 70 000 kronor brutto. Om jag hade fortsatt min juridiska bana och jobbat mig
vidare upp i hierarkin och fått jobb på någon advokatbyrå hade jag kanske efter
minst tio års arbete haft en chans att komma upp på dessa inkomstnivåer. Som läget
var nu var det närmast hopplöst.
Men så länge man inte lägger sig ned för att dö dyker det alltid upp små ljusglimtar,
en strimma av hopp. Jag hade tidigare hört talas om scientologer med stora
skuldbördor som helt enkelt gick runt i våra förorter och sålde inbrottsskydd. De
knackade dörr och när de fick en kund monterade de skyddet och fick betalt. Det
handlade förstås om svarta pengar. Det kanske inte var helt lagligt men nöden har
ingen lag, tänkte jag. Det kunde kanske vara en utväg.
Det berättades om en kille som var svårt skuldsatt som hade fantastiska
försäljningssiffror. En månad hade han sålt för 85 000 kronor. Jag kände honom inte
närmare men visste vem han var. Han verkade alltid dyster, väldigt betryckt. Jag
antog att det var hans skulder som hängde över honom som ett kolsvart åskmoln.
Ironiskt nog hette han dessutom Mörk i efternamn. Något år senare fick jag höra att
han en dag hade satt sig i bilen och helt sonika kört rakt in i en bergvägg och dött på
fläcken. Häromdagen fick jag höra att det inte gått till exakt så, nej han hade kastat
sig framför tåget! Jag vet inte vilken version som är sann. Men under alla
omständigheter handlade det om ett självmord, inte om en ren olyckshändelse. Så
långt kunde det alltså gå. Det var inte utan att jag förstod honom även om det var väl