16.09.2013 Views

30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige

30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige

30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Del <strong>10</strong> 1988<br />

Av <strong>Bo</strong> <strong>Simonsson</strong><br />

Jag återvände till Studema och jobbet där men i övrigt så föll mina andra projekt och<br />

inkomstkällor bort. FSC-office skulle ju betala mig 8 000 kronor i månaden för att jag<br />

tillsammans med <strong>Bo</strong>sse inom ramen för Etiska kommittén skulle hjälpa scientologer<br />

som hamnat i ekonomisk knipa, men deras intresse var minst sagt ljummet. De var ju<br />

mer intresserade av att folk skulle låna pengar. Det var deras inkomstkälla, så de<br />

slutade betala mig. Det blev inte heller något av projektet med Dianetikhuset. Jag<br />

hade ju varit på Flag <strong>del</strong>vis för att utbilda mig så att jag kunde ta in folk dit, men för<br />

det första höll inte kursen vad den lovade och för det andra var jag all<strong>del</strong>es för<br />

överväldigad av min skuldsituation. Kanske jag hade kunnat ta till mig det som<br />

kursen handlade om ifall jag inte varit så pressad utan haft gott om tid på mig att<br />

bygga upp någonting.<br />

Men till bilden hör också att jag kände stort motstånd mot att dra in nya människor i<br />

denna dödsdans. Först få dem intresserade av scientologin för att sedan "hotta upp"<br />

dem så mycket att de skuldsatte sig lika mycket som jag och flera andra gjort. FSCoffice<br />

som var envåldshärskare inom scientologikyrkan på den här tiden ruvade i<br />

vassen och såg Dianetikhuset som en potentiell rekryteringskälla till Flag och<br />

framförallt som en inkomstkälla för dem själva. Även Flag såg dem som en<br />

inkomstkälla, det var uppenbart.<br />

Jag ser framför mig liksom ett schema över penningflödena. Längst ned har vi alla<br />

individer som lockats och förletts att tro att scientologikyrkan hade lösningen på alla<br />

våra individuella och kollektiva problem och att det var deras ansvar att satsa på<br />

detta, att skaffa fram pengar och betala in till Flag via FSC-office. Så pengarna gick<br />

från bankerna till individerna (scientologerna) som sedan överlämnade dem till de<br />

som jobbade i FSC-office. De hade provision, jag tror <strong>10</strong> procent, på det som<br />

inbetalades. Sedan gick resterande 90 procent till Flag. Exakt hur för<strong>del</strong>ningen där<br />

var vet jag inte, men det står att läsa på nätet om hur den högsta ledningen betalat ut<br />

i storleksordningen 80 miljoner kronor genom åren till två detektiver som har<br />

bevakat och spanat på Hubbards utsedde efterträdare som blev utmanövrerad av<br />

nuvarande högsta hönset, David Miscavige. Det har framkommit mycket, mycket<br />

mer om hur pengarna har misshushållats å det grövsta. Vi som trodde att alla pengar<br />

användes till scientologins expansion och vällovliga ändamål. I praktiken blev vi<br />

lakejer - i och för sig lakejer förda bakom ljuset - som blev kyrkans verktyg för en<br />

icke föraktlig förmögenhetsöverföring från bankerna till kyrkan. Ett storskaligt<br />

bedrägeri. Kyrkan löpte dessutom inga som helst risker. Det var vi som fick ta alla<br />

stötar. Vi var som en motsvarighet till undre världens målvakter. Dessutom var vi<br />

rädda för att det skulle komma ut att vi ljugit om ändamålen med lånen och att<br />

kyrkans namn skulle figurera i det här sammanhanget, så vi teg som muren och tog<br />

alla stötar själva.<br />

Vid närmare eftertanke finns det fler förgreningar här. Bankerna lånade lättsinnigt ut<br />

pengar till höger och vänster utan att kolla upp återbetalningsförmågan och jag har


även förstått att de inte alltid hade täckning för de pengar de lånade ut. Det finns<br />

regler om att en bank inte får låna ut mer pengar än vad som motsvarar en viss<br />

procent av dess tillgångar. Detta följdes inte vilket resulterade i en stor bankkrasch i<br />

bör<strong>jan</strong> av 90-talet. Våra banker hade enorma underskott och hotades av konkurs så<br />

att staten fick gå in och rädda dem. Det handlade om pengar i storleksordningen 50<br />

miljarder om jag inte är felinformerad. En jätteskandal. Det var bara en bank som inte<br />

behövde dessa subventioner, nämligen Han<strong>del</strong>sbanken. De hade hållit huvudet kallt<br />

under denna utlåningsfest och klarat sig. Till råga på allt blev bankerna inte ens<br />

återbetalningsskyldiga till staten och kunde snart fortsätta sina verksamheter som<br />

om ingenting hänt.<br />

Vem var det då som ytterst fick betala kalaset? Jo, <strong>Sverige</strong>s medborgare, de svenska<br />

företagen, alla skattebetalare! Så penningströmmen gick från alla busschaufförer,<br />

sjuksköterskor, servitriser, snickare och så vidare - kort sagt alla som betalade skatt -<br />

till scientologikyrkan som använde pengarna till bland annat spionverksamhet, till<br />

högsta hönsets extravaganser, till Tom Cruise som bland annat har fått någon slags<br />

våning nära flygplatsen i Los Angeles och en lyxrenovering av en bil som en fjäskig<br />

gåva från kyrkan, med mera med mera. Vad säger man om det? Min egen roll i det<br />

spelet är inte precis glamorös.<br />

Jag var alltså i desperat behov av inkomster. Att ta ett vanligt jobb var uteslutet. Jag<br />

behövde en inkomst på minst 25 000 kronor i månaden netto om ens det räckte. Kom<br />

också ihåg att det var 1988 med ett annat penningvärde. Jag skulle tro att det<br />

motsvarar i alla fall 40 000 kronor netto per månad i dagens penningvärde, alltså<br />

sisådär 70 000 kronor brutto. Om jag hade fortsatt min juridiska bana och jobbat mig<br />

vidare upp i hierarkin och fått jobb på någon advokatbyrå hade jag kanske efter<br />

minst tio års arbete haft en chans att komma upp på dessa inkomstnivåer. Som läget<br />

var nu var det närmast hopplöst.<br />

Men så länge man inte lägger sig ned för att dö dyker det alltid upp små ljusglimtar,<br />

en strimma av hopp. Jag hade tidigare hört talas om scientologer med stora<br />

skuldbördor som helt enkelt gick runt i våra förorter och sålde inbrottsskydd. De<br />

knackade dörr och när de fick en kund monterade de skyddet och fick betalt. Det<br />

handlade förstås om svarta pengar. Det kanske inte var helt lagligt men nöden har<br />

ingen lag, tänkte jag. Det kunde kanske vara en utväg.<br />

Det berättades om en kille som var svårt skuldsatt som hade fantastiska<br />

försäljningssiffror. En månad hade han sålt för 85 000 kronor. Jag kände honom inte<br />

närmare men visste vem han var. Han verkade alltid dyster, väldigt betryckt. Jag<br />

antog att det var hans skulder som hängde över honom som ett kolsvart åskmoln.<br />

Ironiskt nog hette han dessutom Mörk i efternamn. Något år senare fick jag höra att<br />

han en dag hade satt sig i bilen och helt sonika kört rakt in i en bergvägg och dött på<br />

fläcken. Häromdagen fick jag höra att det inte gått till exakt så, nej han hade kastat<br />

sig framför tåget! Jag vet inte vilken version som är sann. Men under alla<br />

omständigheter handlade det om ett självmord, inte om en ren olyckshän<strong>del</strong>se. Så<br />

långt kunde det alltså gå. Det var inte utan att jag förstod honom även om det var väl


drastiskt. Hur bortförklarar man sådana här kalamiteter från kyrkans sida? Med en<br />

massa scientologitekniska fraser förstås. ”Han var PTS”, ”Det fanns någon SP som<br />

förtryckte honom någonstans”, ”Han hade verkligen behövt mer auditering”, bara<br />

fraser som skulle bortförklara det hela och göra så att ingen ifrågasatte vad kyrkan<br />

sysslade med och börja nysta i lånehärvan.<br />

Omkostnaderna för denna inbrottsskyddsverksamhet var låga. Bara material- och<br />

bensinkostnader. Här fanns en chans för mig att kunna klara lånen. Jag kände en<br />

kille som "var i branschen" som var beredd att lära upp mig. Jag hade bil vilket var<br />

en för<strong>del</strong> för honom. Första lektionen fick jag någon gång i februari. Vi åkte ut till<br />

Handen en tidig kväll för att jag skulle få följa hela sekvensen - från att gå runt och<br />

knacka dörr, samtala med potentiella kunder, montera till att få betalt. Han hade en<br />

stor svart väska med lås, speciella bleck som skulle monteras för att ge ett bättre<br />

inbrottsskydd. Vi började traska runt i trappuppgångarna och jag fick tillfälle att<br />

studera hans säljteknik. Vissa var inte alls intresserade och stängde dörren snabbt.<br />

Andra var mer intresserade och lyssnade på när min kompis förklarade hur svagt<br />

inbrottsskyddet faktiskt var. I vissa hus var dörrarna väldigt tjocka men de visade sig<br />

att de ändå var överraskande svaga. Den svagaste länken var själva dörrkarmen.<br />

Ofta fanns en plastlist som min kompis bara ryckte loss och i många trappuppgångar<br />

vilade karmen inte ens mot väggen utan var fäst med några inte alltför tjocka<br />

skruvar. Det fanns en centimeterstor glipa så att man kunde se rakt in i lägenheten.<br />

Och det var hur lätt som helst att med en kofot bara bryta så att karmen vek sig och<br />

dörren gick upp.<br />

De bleck min kompis monterade in åtgärdade faktiskt denna svaghet. Karmen blev<br />

förankrad i den bakomliggande betongen med långa stålbultar som gjorde att det<br />

inte gick att bryta upp dörren. Det var en ganska bra produkt som man inte behövde<br />

skämmas över. Priset för montering var 350 kronor. Det tog 20-<strong>30</strong> minuter att<br />

montera och efter omkostnader hade man kvar ungefär <strong>30</strong>0 kronor. Jag kalkylerade:<br />

Om man fick tio kunder om dagen fem dagar i veckan blev det 15 000 kronor i<br />

veckan och 60 000 kronor i månaden. Det skulle rädda allt! Och inte verkade det<br />

omöjligt att få kunder heller. Vi var ute i ungefär tre timmar den kvällen och sålde till<br />

tre kunder varav en av dem beställde dubbla bleck, till både över- och underlås. 1<br />

200 kronor netto på tre timmar! Kruxet var förstås detta med monteringsjobbet.<br />

Slagborren väsnades något all<strong>del</strong>es förfärligt och jag såg att det krävdes en viss<br />

fackmannamässighet. Men min kompis lovade att lära mig konsten. Och jag var<br />

beredd att utsätta mig för en hel <strong>del</strong> för att om möjligt få dessa inkomster. En annan<br />

sak var att jag absolut inte kände mig som någon montör. Man skulle helst bära en<br />

blå väst som ett tecken på sin yrkeskompetens. Min identitet var mer akademikerns,<br />

juristutbildad som jag var, men visst, man fick väl sadla om.<br />

Min kompis tog med mig till Fre<strong>del</strong>ls som på den tiden låg nere i Hammarbyhamnen<br />

där det idag byggts upp ett helt nytt bostadsområde, Hammarby Sjöstad. Här köpte<br />

jag en sådan där montörsväska, en stor slagborr och andra nödvändiga verktyg.<br />

Sedan åkte vi till Gubbängen, och en liten butik där en man som hette Martingo<br />

bedrev verksamhet. Han hade utvecklat det inbrottsskydd som min kompis och flera


andra scientologer saluförde och monterade. Där köpte jag in ett litet lager och så<br />

begav vi oss ut i förorterna.<br />

Det var inte mycket att be om. Jag var ivrig att komma igång och jobba och satte helt<br />

enkelt igång med dörrknackandet. Så fort jag fick en kund hämtade jag min partner<br />

som gjorde monteringen. Vi <strong>del</strong>ade på inkomsterna. Så efter någon vecka sa han att<br />

det var dags för mig att göra min första montering. Vi knackade dörr i ett höghus i<br />

Nacka. Jag fick en kund, passande nog en gammal timid dam. Passande på så sätt att<br />

hon inte stod och granskade mitt arbete med kritiska ögon. Hon gick in till sitt och<br />

kom inte ut förrän jag var färdig. Det tog mig ganska lång tid och jag var nervös.<br />

Men jag jobbade systematiskt och noggrant för att det skulle bli bra och till sist satt<br />

inbrottsskyddet där. Jag fick mina pengar och var nu igång på allvar.<br />

Men alla kunde inte betala kontant. Därför behövdes ett postgirokonto. Och vad som<br />

var ännu viktigare var att operera under ett firmanamn. Vi jobbade ju svart och det<br />

kändes ibland litet oroligt. Någon kunde ju kalla på polis. I och för sig var det inte<br />

olagligt att knacka dörr och sälja. Inte alls, men att jobba svart var en annan sak. Om<br />

man inte hade någon firma stod det i öppen dager att det handlade om<br />

skumraskverksamhet. Men om man kunde visa upp ett registreringsbevis framstod<br />

verksamheten som vit och laglig. Jag registrerade alltså en enskild firma och<br />

öppnade ett postgirokonto. Frågan om redovisning och deklaration överlämnade jag<br />

åt framtiden. Nu gällde det att få inkomster för att rädda lånen.<br />

Varje dag gjorde vi våra räder bland olika förorter i Storstockholm.<br />

<strong>Bo</strong>stadsrättsföreningar var bra därför att de som bodde där ägde sina lägenheter och<br />

brydde sig mer om dem. Dessutom hade de i allmänhet bättre råd att skaffa<br />

inbrottsskydd. Vi täckte in allt från Åkersberga i norr till Södertälje i söder,<br />

Kungsängen i väster till Nacka i öster. Visst sålde vi bra ibland men resultatet<br />

varierande mycket mellan olika områden. Ibland hittade man riktiga fynd. Vid ett<br />

tillfälle var i Södertälje, Fornheden tror jag området hette. Där gick vårt koncept<br />

verkligen hem och vi sålde som smör. Vi testade i Jordbro en gång och jag tror inte<br />

att vi fick en enda försäljning där. Så det blev aldrig några 60 000 kronor i månaden<br />

som jag hade fantiserat om, men upp emot 20 000 kronor kunde det i alla fall bli.<br />

Mina lån tickade iväg och jag började komma på efterkälken mer och mer. Min<br />

strategi fick bli att betala de lån där jag hade borgensmän och ignorera resten.<br />

Visserligen barkade det åt helvete, men jag kunde i alla fall skydda mina<br />

borgensmän och med det kunde jag förhindra min värsta mardröm.<br />

Min kontakt med kyrkan minskade. De hemsökte mig inte heller. Jag var en<br />

förbrukad resurs som det inte gick att vrida så mycket mer ur. De sökte sig till andra<br />

jaktmarker där de kunde skjuta ut beståndet för att sedan hasta vidare och fortsätta<br />

skövla och plundra.<br />

Min kompis Tomas som om möjligt satt ännu mer i klistret följde med mig ut för att<br />

knacka dörr och komma in i inbrottsskyddsbranschen. Förutom att jag faktiskt ville


hjälpa honom hade jag ett egenintresse i att han fick inkomster. Jag hade ju borgat för<br />

honom - 1,5 miljoner kronor.<br />

Även Per som tillsammans med sin partner Eva med pukor och trumpeter åkt till<br />

Flag för att sedan återvända till <strong>Sverige</strong> och öppna konstgalleri på Strandvägen var i<br />

skiten. Han kom hem från Flag med svansen mellan benen. De ljusblå drömmarna<br />

om ett galleri var inte mer än blå dunster som han och Eva tutat i sig själva, bankerna<br />

och sin omgivning. De kraschlandade. Polisen uppmärksammade deras minst sagt<br />

vidlyftiga affärer. Per kallades in till förhör och satt i häkte i två veckor. Det var en<br />

nervös tid för alla oss som lånat pengar. Risken var överhängande att det skulle bli<br />

en storrazzia där vi alla var i farozonen. Men över alla under släpptes Per och<br />

utredningen lades ner. Det var svårt att bevisa att han haft bedrägligt uppsåt med sitt<br />

lånande. Blå dunster anses inte vara uppsåt. Man får med andra ord vara hur naiv<br />

och dum som helst bara man inte planerat att lura någon, förutom sig själv då<br />

förstås.<br />

Så även Per följde med ut till förorterna för att sälja inbrottsskydd. Varken Tomas<br />

eller Per kunde montera dem så nu var det jag som var montören och de säljarna.<br />

Snart upptäckte vi att vissa var intresserade av inbrottsskydd men ville ha ett bättre<br />

sådant än bara ett bleck i dörrkarmen. De ville hellre ha en ståldörr. En ganska ny<br />

produkt som var det ultimata inbrottsskyddet. En ståldörr kostade kring 5 000<br />

kronor för kunden, monterad och klar. Vi insåg att ståldörrar var mycket bättre<br />

business än bleck. Jag började undersöka marknaden och fick fram 3-4 tillverkare av<br />

ståldörrar i <strong>Sverige</strong>. Tomas och jag till och med besökte ett par tillverkare. En i<br />

Mellerud i Dalsland och en i Horndal i Dalarna. Vi uttryckte vårt intresse av ett<br />

samarbete. Men först behövde vi förstås värva kunder som ville köpa dessa dörrar.<br />

Vi åkte ut i förorterna igen och saluförde ståldörrarna. Visst fanns det ett intresse,<br />

men det var inte så lätt att få någon att bestämma sig. Tomas begav sig till Första<br />

Sparbanken på Lidingö där han presenterade vårt affärskoncept med ståldörrar och<br />

fick ett lån på 80 000 kronor som vi skulle ha för inköp av dörrar. Men det dröjde inte<br />

länge innan blodhundarna från FSC-office snokat reda på att här fanns det pengar.<br />

Man undrar vad det var som gjorde att ingenting undgick dem när det handlade om<br />

pengar. När jag tänker närmare på saken handlade det nog om gammalt (o)hederligt<br />

förtryck och kontroll. De som hade pengar mer eller mindre rapporterade in till dem<br />

att de var stadda vid kassa och så startade allt från bör<strong>jan</strong>. Tomas och Per la beslag<br />

på pengarna och drog till Flag för ännu en på förhand dödsdömd sejour vilket<br />

bekräftades ett par månader senare när de återvände med sina stympade svansar<br />

mellan benen.<br />

Under tiden tog emellertid dörraffärerna fart. Jag fick ett samtal från fabriken i<br />

Horndal. De hade fått en beställning från en bostadsrättsförening i Näsby Park. Det<br />

gällde montering av säkerhetsdörrar till alla lägenheter, inalles ungefär 80 dörrar.<br />

Fabriken undrade om jag kunde ta hand om monteringen. Jag måste ha gjort ett<br />

seriöst intryck på dem, i alla fall tillräckligt seriöst för att de skulle ringa just mig.<br />

Räkneapparaten började ome<strong>del</strong>bart att ticka. Dörrarna skulle kosta ungefär 3 000 kr


styck att köpa in. Om jag sedan tog 5 500 kronor per dörr skulle nettot bli 200 000<br />

kronor! Den här affären skulle jag bara ha. Äntligen hände någonting som liknade<br />

rätt storleksordning. Kanske det var första affären i en rad större affärer. Då kunde<br />

jag klara alla mina lån och komma på grön kvist igen! Jag träffade ordföranden i<br />

föreningen, en trevlig man som tackade ja till min offert. Jag visste ingenting om hur<br />

man monterade sådana här dörrar men så märkvärdigt kunde det inte vara tänkte<br />

jag. Innan offerten slutgiltigt kunde godkännas skulle jag dock montera en dörr, som<br />

ett slags arbetsprov. Jag kunde ju inte göra det och jag kände ingen som kunde det.<br />

Då fick jag tips om en scientolog som var snickare som nog kunde klara det här. Jag<br />

kontaktade honom och han klarade monteringen hur lätt som helt. Därmed kunde<br />

jag påbörja jobbet.<br />

Allt detta utspelade sig under perioden maj - september 1988. Samtidigt som jag höll<br />

på med förhandlingarna för dörraffärerna hände en massa andra saker. Det kom en<br />

så kallad mission från USA. Sea Org-folk som skulle hjälpa oss som satt fast i<br />

skuldträsket. De träffade oss en och en. Även jag kallades in och förhördes om min<br />

lånesituation. Det var väl en enkel match tyckte missionären. Det var bara att skaffa<br />

två jobb plus något till extraknäck och jobba som en blå i något år. Då skulle man<br />

kunna betala alla sina lån och fortsätta sin avbrutna färd mot OT. Min och många<br />

andras reaktion var att de här människorna inte visste vad de pratade om. De hade<br />

uppenbarligen ingen kunskap om vårt svenska skattesystem och inte en susning om<br />

våra lönenivåer eller om den svenska arbetsmarknaden. De betraktade oss antagligen<br />

som latmaskar som inte var villiga att hugga i ett tag. Deras så kallade lösning var<br />

helt verklighetsfrämmande. Men en sak gjorde de bra dessa missionärer. De verkade<br />

i alla fall förstå att denna lånemassaker inte kunde få fortsätta och insåg också hur<br />

figurerna på FSC-office opererade, det vill säga med utpressning, hån, fagra löften<br />

och grova lögner.<br />

Så här i efterhand tror jag inte att de brydde sig ett skvatt om vilka metoder FSCoffice<br />

använde sig av bara pengarna trillade in. Nej, men de blev tvungna att ingripa<br />

eftersom det annars kunde utgöra ett hot mot kyrkan. Häktningen av Per blev en<br />

väckarklocka som gjorde att blev tvungna att lugna ner situationen tills vidare. Det<br />

hela slutade med att de största hajarna på FSC-office blev så kallat SP-förklarade av<br />

kyrkan. Persona non grata. De kastades ut och fick inte ha någon som helst kontakt<br />

med kyrkan eller dess medlemmar. Om de gjorde bot enligt ett visst program kunde<br />

de tas till nåder, men det var inga lätta steg. Kurt klarade sig genom att han, när det<br />

började osa hett, lämnade FSC-office och flyttade ned till södra <strong>Sverige</strong> och började<br />

jobba med tidningsut<strong>del</strong>ning och reklamut<strong>del</strong>ning. Han låg lågt ett par år. Äntligen<br />

någon form av rättvisa skipad, tänkte jag. Dessa hungriga vargar hade alltför länge<br />

fått fritt spelrum. Kanske det fanns litet hopp om att kyrkans högsta ledning äntligen<br />

fått upp ögonen för vad som pågått och att det skulle bli bättre, trodde jag intet ont<br />

anande om av vilket virke högsta ledningen var.<br />

När den värsta röken lagt sig efter låneskandalen uppdagades efterhand hur<br />

omfattande hela härvan egentligen var. Den ena skandalen var värre än den andra.<br />

Värsta exemplet var ett par som först lånat upp en hel <strong>del</strong> pengar som de använt för


att göra OT-bron. De hade sedan bosatt sig i Clearwater och startat någon slags<br />

verksamhet där. Sedan hade tjejen regelbundet rest hem till <strong>Sverige</strong> och sökt upp<br />

scientologer som hon duperat till att ta lån åt dem som de pumpade in i<br />

verksamheten och säkerligen även i Flag. Det handlade inte om en resa utan om flera<br />

stycken. Jag tror att även jag blev tillfrågad om att ta lån, men den här gången sa jag<br />

tvärt nej. Även min gräns var nådd här. Men det fanns andra som tog flera stycken<br />

lån åt detta par som till sist hade lyckats roffa åt sig i storleksordningen 20 miljoner<br />

kronor enligt mina källor. Naturligtvis kunde de inte betala sina långivare som stod<br />

där med sina månadsbetalningar för pengar de inte sett röken av. Men det här var<br />

mer än vårt rättsväsen kunde smälta. Båda blev åtalade och satt flera år i fängelse.<br />

Jag fick höra en obekräftad historia om att kvinnan, som var en mycket vacker,<br />

attraktiv och gladlynt person, blev så bestört över sitt öde att hennes hår vitnade över<br />

en natt. Kanske överdrev berättaren något men det låter inte alls osannolikt att det i<br />

alla fall vitnade under åren bakom galler.<br />

Jag upplevde klimatet i Stockholm som alltmer pressat. Hela miljön bara påminde<br />

mig om skulder och scientologikyrkan och spädde ytterligare på min ängslan. Alla<br />

människor i min omgivning satt i samma situation. Jag stod inte ut längre och<br />

började fundera på att helt enkelt flytta från stan för att få litet lugn och ro. Jag<br />

funderade på Göteborg. Där hade jag bott tidigare och hade kvar vissa kontakter.<br />

Och jag älskade stan och miljön med det salta havet och klipporna. Jag tog mig ned<br />

till Göteborg, gick in på <strong>Bo</strong>stadsbolagets kontor i Kortedala där det möjligen skulle<br />

kunna finnas någon chans att få en lägenhet och fick napp direkt! Kanske inte det<br />

mest s<strong>jan</strong>gtila, men i alla fall en lägenhet. De kunde erbjuda en etta med<br />

rivningskontrakt i Kortedala i ett hus från 50-talet som var i behov av renovering,<br />

men som ändå inte var speciellt förfallet. Jag tog det på rot. Det kostade inte mer än<br />

någon tusenlapp i månaden.<br />

Jag tog helt enkelt mitt pick och pack och flyttade till Göteborg.<br />

Jag minns första morgonen när jag vaknade i min nya lägenhet. Det var i augusti.<br />

Solen sken och jag gick ut och bara kände att jag kunde andas. Mycket av det tryck<br />

jag hela tiden i upplevde i Stockholm var som bortblåst. Visst hade jag alla mina<br />

skulder kvar och visst var det akut. Men, men, men! Jag var inte omgiven av alla<br />

dessa stressade, närmast hysteriska människor från kyrkan. Det var tyst omkring<br />

mig och det tystnade även inombords. Att flytta från Stockholm var ett absolut<br />

nödvändigt schackdrag från min sida.<br />

Men jag hade ju startat mitt projekt med ståldörrarna så under hösten fick jag i alla<br />

fall vistas i Stockholm. Jag fick bo hos min syster och hennes son i Stockholm medan<br />

jag jobbade med ståldörrsprojektet. Det visade sig inte vara lika enkelt att montera<br />

ståldörrar som bleck. Det var tunga pjäser och det krävdes en hel <strong>del</strong> skicklighet för<br />

att få karmarna på plats och så att de var täta och raka så att dörrarna passade in<br />

exakt. Jag fick hjälp av tre man, scientologer i stort behov av pengar som hade<br />

erfarenhet av bleckmontering. Det gick långsamt i bör<strong>jan</strong> men till sist klarade vi hela<br />

projektet och allt fungerade till belåtenhet. Jag fick betalt av beställaren och det kom<br />

in en hel <strong>del</strong> pengar. Men lönerna skulle betalas och materialet betalas så detta löste


inte alla mina penningproblem, långt därifrån. Vi klarade i alla fall av jobbet och jag<br />

var förhoppningsfull inför framtiden och tänkte att det måste gå att få flera sådana<br />

här uppdrag från bostadsrättsföreningar nu när vi dessutom visste mer om denna<br />

bransch. Jag satte igång att kontakta bostadsrättsföreningar och fick en ny kund ute i<br />

Solna, denna gång på 20 dörrar. Det positiva var att det skulle komma in mer pengar,<br />

det negativa att det blev ytterligare en Stockholmsejour.<br />

Jobbet i Solna gjordes under våren 1989. Samtidigt gick jag in för att skaffa fler<br />

sådana här jobb och satsade framförallt på Göteborg eftersom jag helst ville vara där<br />

nere. Och napp blev det igen. Jag fick en beställning på cirka 60 dörrar av en<br />

bostadsrättsförening centralt i Göteborg. Två av mina kumpaner från de tidigare<br />

projekten kom ned till Göteborg och bodde hos mig under hösten 1989 när projektet<br />

pågick. Jag hade fått en större lägenhet all<strong>del</strong>es intill min gamla av samma hyresvärd<br />

så att det fanns ett rum för dem att husera i. Den här gången fick varje beställare<br />

betala för sig, så pengarna kom in efterhand på mitt postgirokonto.<br />

Tack vare dessa större projekt kom det in mer pengar än tidigare så att jag i alla fall<br />

kunde betala de lån där jag hade borgensmän. Jag klarade inte av alla lånen och det<br />

började komma in inkassokrav och så småningom även krav från kronofogden. Jag<br />

slutade titta på alla kravbrev som kom in, försökte glömma det och gömma huvudet<br />

i sanden medan samhällets maskineri gick på högvarv och spottade ut sina krav i allt<br />

högre takt. Jag tänkte på dem jag hade försökt hjälpa tidigare med deras<br />

lånesituation. Det vanliga mönstret var att de rymde fältet och bara gav upp inför<br />

övermakten. Räkningarna strömmade in och de bara slängde avierna i någon<br />

plastpåse. Nu förstod jag hur det funkade. Jag gjorde likadant. Och det dök upp krav<br />

inte bara på mina egna lån utan även för lån som jag borgat för. Tomas klarade inte<br />

alla av sina stora åtaganden och nu skulle jag betala även för honom. Mitt i denna<br />

röra tappade jag omdömet helt och hållet och struntade i om jag genererade ännu<br />

mer kostnader. Bland annat så struntade jag ofta i att betala för bilparkering. Jag fick<br />

en massa parkeringsböter. Jag struntade i att betala TV-licens och fick fler och fler<br />

kravbrev. Det enda jag verkligen var noga med var min hyra, el och lån där jag hade<br />

borgensmän.<br />

När vi närmade oss slutet på dörrprojektet i Göteborg fick jag erfara vad<br />

kronofogden hade för vapen i sin arsenal. Det hade kommit in ungefär<br />

150 000 kronor på postgirokontot från kunderna. Dessa pengar skulle användas för<br />

att betala mina medarbetare och dörrtillverkaren. En dag när jag skulle ta ut pengar<br />

på postgirot för att betala några räkningar säger postkassörskan att det inte finns<br />

några pengar på kontot. ”Det måste vara ett misstag”, säger jag. Nej, det var inget<br />

misstag. Hon skrev ut ett papper som visade att det var rätt konto och att det inte<br />

fanns några pengar där. En fruktansvärd misstanke dök upp i mitt medvetande. ”Det<br />

är kronofogden som varit framme och tagit pengarna!” Mycket riktigt, så var det. De<br />

hade norpat 150 000 kronor som gått till olika fordringsägare. Större <strong>del</strong>en hade inte<br />

ens gått till mina egna lån utan till Tomas. Jag förbannade mig själv för min naivitet.<br />

Att jag inte tänkte på att skydda pengarna bättre. Jag var ju vidöppen för detta<br />

intrång. Och nu kunde jag inte betala lönerna och inte leverantören för dörrarna.


Egendomligt nog gjorde kronofogden bara detta enda nedslag på kontot. Efter att ha<br />

länsat kontot släppte de sin spärr och lät mig behålla resterande inbetalningar så att<br />

jag nödtorftigast kunde betala mina medarbetares löner. Men dörrtillverkaren kunde<br />

jag inte betala. Jag stod där med en skuld till honom på så där 120 000 kronor. Så nu<br />

kunde jag inte räkna med att få några dörrleveranser och därmed gick det inte att<br />

göra några fler sådana här dörrjobb.<br />

Det blev inte heller några pengar över till mig på grund av kronofogdemalören så jag<br />

fick återgå till det gamla jobbet med att knacka dörr och sälja inbrottsskydd i form av<br />

bleck igen. Tungt, tungt!<br />

Jag fick visserligen kontakt med en annan dörrtillverkare men luften hade gått ur<br />

mig. Jag förmådde inte uppbåda tillräckligt med ny energi för att blåsa i liv i den<br />

skadskjutna verksamheten. Det blev några mindre dörrbeställningar till innan allt<br />

saligen insomnade. Jag hankade mig fram på dörrknackningen och sålde bleck så att<br />

jag nätt och jämnt klarade mig.<br />

Lånen föll som furor och jag fick hembesök av kronofogden som gick husesyn för att<br />

kolla om det fanns någonting de kunde utmäta. Men jag hade ingenting av värde. En<br />

av dem frågade mig om jag hade pengar gömda i garderoben. Jag hade svårt att hålla<br />

mig för skratt. Jag vill minnas att jag sa att han gärna fick kolla i garderoben, men<br />

han trodde på mig. Ändå var livet faktiskt mycket bättre här nere i Göteborg. I<br />

Stockholm hängde domedagen över mig hela tiden, som det kändes med alla dessa<br />

människor som befann sig i en minst lika akut situation. Läget var förstås inte<br />

mindre akut i Göteborg men det kändes lättare och jag insåg att livet går vidare hur<br />

illa det än ser ut. Jag kände att jag hade mycket att leva för, till och med att glädjas<br />

över. Katastrofen med lånen var redan ett faktum så jag ryckte på axlarna åt det och<br />

kunde faktiskt avbörda mig en hel <strong>del</strong> av den tyngd som hägrade över mig. Jag<br />

startade en orkester ihop med några vänner från förr som inte visste någonting om<br />

min situation. Det var som ett eget rum jag hade som jag kunde kliva in i där allt<br />

detta onda inte existerade. Jag älskar miljön på västkusten och gjorde täta utflykter ut<br />

på öarna där jag vandrade omkring och det fanns faktiskt dagar när jag kunde gå<br />

omkring som en vanlig man och njuta av livet.<br />

Efter en tid kunde jag ändå inte hålla fingrarna borta från syltburken utan begav mig<br />

till scientologikyrkan i Göteborg. Jag började ju min karriär inom scientologin i<br />

Göteborg 1979 och kände de flesta inne på kyrkan. Och så vips satt jag där inne på<br />

kyrkan på en kurs igen. Visserligen en småkurs, men ändå. Jag var igång så smått<br />

igen. FSC-office var upplöst och de som jobbat där hade blivit uteslutna ur kyrkan så<br />

det var inte alls lika frenetiskt. Ingen hetsade som förr och mer eller mindre krävde<br />

att man skulle låna pengar och betala in. Nej till och med scientologikyrkan fick<br />

vackert anpassa sig även om det nog var svårt att finna sig i. Att vara ”orsak” och<br />

inte ”effekt” är oerhört viktigt inom kyrkan. Med detta menas i grova drag att man<br />

ska vara den som har initiativet och driver saker och ting och inte ofrivilligt låter sig<br />

underordnas andras idéer och instruktioner.


En kille som jag träffade på kyrkan undrade om jag inte var intresserad av att börja<br />

jobba hos dem. De drev en filial till ett företag som hette U-Man. Det drevs av Mårten<br />

som jag jobbat för på Studema tidigare. De sålde tester till företag. Testerna användes<br />

som bedömningsunderlag i samband med rekrytering. Dessa tester var samma tester<br />

som kyrkan använde. Jag besökte deras kontor som låg centralt beläget i Göteborg.<br />

Det var mycket tungt att gå omkring och knacka dörr så jag tänkte att jag kunde<br />

testa. Min uppgift blev att ringa runt till företag och boka in möten för säljare som<br />

sedan åkte ut och presenterade testerna.<br />

Jag verkade vara född till bokare. Jag bokade in oerhört många kundbesök, jag tror<br />

det handlade om 50-60 möten på ganska kort tid. Lönen bestod i provision på alla<br />

försäljningar som kom till på grund av mina bokningar. Bra på papperet. Men i<br />

verkligheten visade det sig att de sålde uruselt. Trots alla dessa kundbesök blev det<br />

nästan inte sålt någonting. Var låg felet? Produkten, säljarna, eller vad? Jag blev<br />

bestört. Vad kunde jag göra? Till sist beslutade jag mig för att ta saken i egna händer.<br />

Jag skulle ut och sälja själv minsann. Sagt och gjort, jag tog tjuren vid hornen och åkte<br />

ut till företagen. Men detta handlade inte om ståldörrar och det fanns en<br />

misstänksamhet mot L. Ron Hubbard och kopplingen till kyrkan. Därför att vi skulle<br />

alltid vara öppna med den saken för kunderna. Det var vi skyldiga kyrkan och L.<br />

Ron Hubbard menade man. Vi var minsann inte PTS! Jag lyckades inte bättre med<br />

försäljningen än de andra. Jag insåg att jag inte hade råd att slösa bort min tid på<br />

någonting som inte gav några pengar utan återgick till dörrknackandet. Även om det<br />

var tungrott gav det i alla fall pengar till mat och hyra och så att jag kunde mota bort<br />

de mest hotfulla fordringsägarna.<br />

Fortsättning följer<br />

Maila mig på bossesimon@gmail.com om du har kommentarer eller synpunkter

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!