30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige
30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige
30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Del <strong>10</strong> 1988<br />
Av <strong>Bo</strong> <strong>Simonsson</strong><br />
Jag återvände till Studema och jobbet där men i övrigt så föll mina andra projekt och<br />
inkomstkällor bort. FSC-office skulle ju betala mig 8 000 kronor i månaden för att jag<br />
tillsammans med <strong>Bo</strong>sse inom ramen för Etiska kommittén skulle hjälpa scientologer<br />
som hamnat i ekonomisk knipa, men deras intresse var minst sagt ljummet. De var ju<br />
mer intresserade av att folk skulle låna pengar. Det var deras inkomstkälla, så de<br />
slutade betala mig. Det blev inte heller något av projektet med Dianetikhuset. Jag<br />
hade ju varit på Flag <strong>del</strong>vis för att utbilda mig så att jag kunde ta in folk dit, men för<br />
det första höll inte kursen vad den lovade och för det andra var jag all<strong>del</strong>es för<br />
överväldigad av min skuldsituation. Kanske jag hade kunnat ta till mig det som<br />
kursen handlade om ifall jag inte varit så pressad utan haft gott om tid på mig att<br />
bygga upp någonting.<br />
Men till bilden hör också att jag kände stort motstånd mot att dra in nya människor i<br />
denna dödsdans. Först få dem intresserade av scientologin för att sedan "hotta upp"<br />
dem så mycket att de skuldsatte sig lika mycket som jag och flera andra gjort. FSCoffice<br />
som var envåldshärskare inom scientologikyrkan på den här tiden ruvade i<br />
vassen och såg Dianetikhuset som en potentiell rekryteringskälla till Flag och<br />
framförallt som en inkomstkälla för dem själva. Även Flag såg dem som en<br />
inkomstkälla, det var uppenbart.<br />
Jag ser framför mig liksom ett schema över penningflödena. Längst ned har vi alla<br />
individer som lockats och förletts att tro att scientologikyrkan hade lösningen på alla<br />
våra individuella och kollektiva problem och att det var deras ansvar att satsa på<br />
detta, att skaffa fram pengar och betala in till Flag via FSC-office. Så pengarna gick<br />
från bankerna till individerna (scientologerna) som sedan överlämnade dem till de<br />
som jobbade i FSC-office. De hade provision, jag tror <strong>10</strong> procent, på det som<br />
inbetalades. Sedan gick resterande 90 procent till Flag. Exakt hur för<strong>del</strong>ningen där<br />
var vet jag inte, men det står att läsa på nätet om hur den högsta ledningen betalat ut<br />
i storleksordningen 80 miljoner kronor genom åren till två detektiver som har<br />
bevakat och spanat på Hubbards utsedde efterträdare som blev utmanövrerad av<br />
nuvarande högsta hönset, David Miscavige. Det har framkommit mycket, mycket<br />
mer om hur pengarna har misshushållats å det grövsta. Vi som trodde att alla pengar<br />
användes till scientologins expansion och vällovliga ändamål. I praktiken blev vi<br />
lakejer - i och för sig lakejer förda bakom ljuset - som blev kyrkans verktyg för en<br />
icke föraktlig förmögenhetsöverföring från bankerna till kyrkan. Ett storskaligt<br />
bedrägeri. Kyrkan löpte dessutom inga som helst risker. Det var vi som fick ta alla<br />
stötar. Vi var som en motsvarighet till undre världens målvakter. Dessutom var vi<br />
rädda för att det skulle komma ut att vi ljugit om ändamålen med lånen och att<br />
kyrkans namn skulle figurera i det här sammanhanget, så vi teg som muren och tog<br />
alla stötar själva.<br />
Vid närmare eftertanke finns det fler förgreningar här. Bankerna lånade lättsinnigt ut<br />
pengar till höger och vänster utan att kolla upp återbetalningsförmågan och jag har
även förstått att de inte alltid hade täckning för de pengar de lånade ut. Det finns<br />
regler om att en bank inte får låna ut mer pengar än vad som motsvarar en viss<br />
procent av dess tillgångar. Detta följdes inte vilket resulterade i en stor bankkrasch i<br />
bör<strong>jan</strong> av 90-talet. Våra banker hade enorma underskott och hotades av konkurs så<br />
att staten fick gå in och rädda dem. Det handlade om pengar i storleksordningen 50<br />
miljarder om jag inte är felinformerad. En jätteskandal. Det var bara en bank som inte<br />
behövde dessa subventioner, nämligen Han<strong>del</strong>sbanken. De hade hållit huvudet kallt<br />
under denna utlåningsfest och klarat sig. Till råga på allt blev bankerna inte ens<br />
återbetalningsskyldiga till staten och kunde snart fortsätta sina verksamheter som<br />
om ingenting hänt.<br />
Vem var det då som ytterst fick betala kalaset? Jo, <strong>Sverige</strong>s medborgare, de svenska<br />
företagen, alla skattebetalare! Så penningströmmen gick från alla busschaufförer,<br />
sjuksköterskor, servitriser, snickare och så vidare - kort sagt alla som betalade skatt -<br />
till scientologikyrkan som använde pengarna till bland annat spionverksamhet, till<br />
högsta hönsets extravaganser, till Tom Cruise som bland annat har fått någon slags<br />
våning nära flygplatsen i Los Angeles och en lyxrenovering av en bil som en fjäskig<br />
gåva från kyrkan, med mera med mera. Vad säger man om det? Min egen roll i det<br />
spelet är inte precis glamorös.<br />
Jag var alltså i desperat behov av inkomster. Att ta ett vanligt jobb var uteslutet. Jag<br />
behövde en inkomst på minst 25 000 kronor i månaden netto om ens det räckte. Kom<br />
också ihåg att det var 1988 med ett annat penningvärde. Jag skulle tro att det<br />
motsvarar i alla fall 40 000 kronor netto per månad i dagens penningvärde, alltså<br />
sisådär 70 000 kronor brutto. Om jag hade fortsatt min juridiska bana och jobbat mig<br />
vidare upp i hierarkin och fått jobb på någon advokatbyrå hade jag kanske efter<br />
minst tio års arbete haft en chans att komma upp på dessa inkomstnivåer. Som läget<br />
var nu var det närmast hopplöst.<br />
Men så länge man inte lägger sig ned för att dö dyker det alltid upp små ljusglimtar,<br />
en strimma av hopp. Jag hade tidigare hört talas om scientologer med stora<br />
skuldbördor som helt enkelt gick runt i våra förorter och sålde inbrottsskydd. De<br />
knackade dörr och när de fick en kund monterade de skyddet och fick betalt. Det<br />
handlade förstås om svarta pengar. Det kanske inte var helt lagligt men nöden har<br />
ingen lag, tänkte jag. Det kunde kanske vara en utväg.<br />
Det berättades om en kille som var svårt skuldsatt som hade fantastiska<br />
försäljningssiffror. En månad hade han sålt för 85 000 kronor. Jag kände honom inte<br />
närmare men visste vem han var. Han verkade alltid dyster, väldigt betryckt. Jag<br />
antog att det var hans skulder som hängde över honom som ett kolsvart åskmoln.<br />
Ironiskt nog hette han dessutom Mörk i efternamn. Något år senare fick jag höra att<br />
han en dag hade satt sig i bilen och helt sonika kört rakt in i en bergvägg och dött på<br />
fläcken. Häromdagen fick jag höra att det inte gått till exakt så, nej han hade kastat<br />
sig framför tåget! Jag vet inte vilken version som är sann. Men under alla<br />
omständigheter handlade det om ett självmord, inte om en ren olyckshän<strong>del</strong>se. Så<br />
långt kunde det alltså gå. Det var inte utan att jag förstod honom även om det var väl
drastiskt. Hur bortförklarar man sådana här kalamiteter från kyrkans sida? Med en<br />
massa scientologitekniska fraser förstås. ”Han var PTS”, ”Det fanns någon SP som<br />
förtryckte honom någonstans”, ”Han hade verkligen behövt mer auditering”, bara<br />
fraser som skulle bortförklara det hela och göra så att ingen ifrågasatte vad kyrkan<br />
sysslade med och börja nysta i lånehärvan.<br />
Omkostnaderna för denna inbrottsskyddsverksamhet var låga. Bara material- och<br />
bensinkostnader. Här fanns en chans för mig att kunna klara lånen. Jag kände en<br />
kille som "var i branschen" som var beredd att lära upp mig. Jag hade bil vilket var<br />
en för<strong>del</strong> för honom. Första lektionen fick jag någon gång i februari. Vi åkte ut till<br />
Handen en tidig kväll för att jag skulle få följa hela sekvensen - från att gå runt och<br />
knacka dörr, samtala med potentiella kunder, montera till att få betalt. Han hade en<br />
stor svart väska med lås, speciella bleck som skulle monteras för att ge ett bättre<br />
inbrottsskydd. Vi började traska runt i trappuppgångarna och jag fick tillfälle att<br />
studera hans säljteknik. Vissa var inte alls intresserade och stängde dörren snabbt.<br />
Andra var mer intresserade och lyssnade på när min kompis förklarade hur svagt<br />
inbrottsskyddet faktiskt var. I vissa hus var dörrarna väldigt tjocka men de visade sig<br />
att de ändå var överraskande svaga. Den svagaste länken var själva dörrkarmen.<br />
Ofta fanns en plastlist som min kompis bara ryckte loss och i många trappuppgångar<br />
vilade karmen inte ens mot väggen utan var fäst med några inte alltför tjocka<br />
skruvar. Det fanns en centimeterstor glipa så att man kunde se rakt in i lägenheten.<br />
Och det var hur lätt som helst att med en kofot bara bryta så att karmen vek sig och<br />
dörren gick upp.<br />
De bleck min kompis monterade in åtgärdade faktiskt denna svaghet. Karmen blev<br />
förankrad i den bakomliggande betongen med långa stålbultar som gjorde att det<br />
inte gick att bryta upp dörren. Det var en ganska bra produkt som man inte behövde<br />
skämmas över. Priset för montering var 350 kronor. Det tog 20-<strong>30</strong> minuter att<br />
montera och efter omkostnader hade man kvar ungefär <strong>30</strong>0 kronor. Jag kalkylerade:<br />
Om man fick tio kunder om dagen fem dagar i veckan blev det 15 000 kronor i<br />
veckan och 60 000 kronor i månaden. Det skulle rädda allt! Och inte verkade det<br />
omöjligt att få kunder heller. Vi var ute i ungefär tre timmar den kvällen och sålde till<br />
tre kunder varav en av dem beställde dubbla bleck, till både över- och underlås. 1<br />
200 kronor netto på tre timmar! Kruxet var förstås detta med monteringsjobbet.<br />
Slagborren väsnades något all<strong>del</strong>es förfärligt och jag såg att det krävdes en viss<br />
fackmannamässighet. Men min kompis lovade att lära mig konsten. Och jag var<br />
beredd att utsätta mig för en hel <strong>del</strong> för att om möjligt få dessa inkomster. En annan<br />
sak var att jag absolut inte kände mig som någon montör. Man skulle helst bära en<br />
blå väst som ett tecken på sin yrkeskompetens. Min identitet var mer akademikerns,<br />
juristutbildad som jag var, men visst, man fick väl sadla om.<br />
Min kompis tog med mig till Fre<strong>del</strong>ls som på den tiden låg nere i Hammarbyhamnen<br />
där det idag byggts upp ett helt nytt bostadsområde, Hammarby Sjöstad. Här köpte<br />
jag en sådan där montörsväska, en stor slagborr och andra nödvändiga verktyg.<br />
Sedan åkte vi till Gubbängen, och en liten butik där en man som hette Martingo<br />
bedrev verksamhet. Han hade utvecklat det inbrottsskydd som min kompis och flera
andra scientologer saluförde och monterade. Där köpte jag in ett litet lager och så<br />
begav vi oss ut i förorterna.<br />
Det var inte mycket att be om. Jag var ivrig att komma igång och jobba och satte helt<br />
enkelt igång med dörrknackandet. Så fort jag fick en kund hämtade jag min partner<br />
som gjorde monteringen. Vi <strong>del</strong>ade på inkomsterna. Så efter någon vecka sa han att<br />
det var dags för mig att göra min första montering. Vi knackade dörr i ett höghus i<br />
Nacka. Jag fick en kund, passande nog en gammal timid dam. Passande på så sätt att<br />
hon inte stod och granskade mitt arbete med kritiska ögon. Hon gick in till sitt och<br />
kom inte ut förrän jag var färdig. Det tog mig ganska lång tid och jag var nervös.<br />
Men jag jobbade systematiskt och noggrant för att det skulle bli bra och till sist satt<br />
inbrottsskyddet där. Jag fick mina pengar och var nu igång på allvar.<br />
Men alla kunde inte betala kontant. Därför behövdes ett postgirokonto. Och vad som<br />
var ännu viktigare var att operera under ett firmanamn. Vi jobbade ju svart och det<br />
kändes ibland litet oroligt. Någon kunde ju kalla på polis. I och för sig var det inte<br />
olagligt att knacka dörr och sälja. Inte alls, men att jobba svart var en annan sak. Om<br />
man inte hade någon firma stod det i öppen dager att det handlade om<br />
skumraskverksamhet. Men om man kunde visa upp ett registreringsbevis framstod<br />
verksamheten som vit och laglig. Jag registrerade alltså en enskild firma och<br />
öppnade ett postgirokonto. Frågan om redovisning och deklaration överlämnade jag<br />
åt framtiden. Nu gällde det att få inkomster för att rädda lånen.<br />
Varje dag gjorde vi våra räder bland olika förorter i Storstockholm.<br />
<strong>Bo</strong>stadsrättsföreningar var bra därför att de som bodde där ägde sina lägenheter och<br />
brydde sig mer om dem. Dessutom hade de i allmänhet bättre råd att skaffa<br />
inbrottsskydd. Vi täckte in allt från Åkersberga i norr till Södertälje i söder,<br />
Kungsängen i väster till Nacka i öster. Visst sålde vi bra ibland men resultatet<br />
varierande mycket mellan olika områden. Ibland hittade man riktiga fynd. Vid ett<br />
tillfälle var i Södertälje, Fornheden tror jag området hette. Där gick vårt koncept<br />
verkligen hem och vi sålde som smör. Vi testade i Jordbro en gång och jag tror inte<br />
att vi fick en enda försäljning där. Så det blev aldrig några 60 000 kronor i månaden<br />
som jag hade fantiserat om, men upp emot 20 000 kronor kunde det i alla fall bli.<br />
Mina lån tickade iväg och jag började komma på efterkälken mer och mer. Min<br />
strategi fick bli att betala de lån där jag hade borgensmän och ignorera resten.<br />
Visserligen barkade det åt helvete, men jag kunde i alla fall skydda mina<br />
borgensmän och med det kunde jag förhindra min värsta mardröm.<br />
Min kontakt med kyrkan minskade. De hemsökte mig inte heller. Jag var en<br />
förbrukad resurs som det inte gick att vrida så mycket mer ur. De sökte sig till andra<br />
jaktmarker där de kunde skjuta ut beståndet för att sedan hasta vidare och fortsätta<br />
skövla och plundra.<br />
Min kompis Tomas som om möjligt satt ännu mer i klistret följde med mig ut för att<br />
knacka dörr och komma in i inbrottsskyddsbranschen. Förutom att jag faktiskt ville
hjälpa honom hade jag ett egenintresse i att han fick inkomster. Jag hade ju borgat för<br />
honom - 1,5 miljoner kronor.<br />
Även Per som tillsammans med sin partner Eva med pukor och trumpeter åkt till<br />
Flag för att sedan återvända till <strong>Sverige</strong> och öppna konstgalleri på Strandvägen var i<br />
skiten. Han kom hem från Flag med svansen mellan benen. De ljusblå drömmarna<br />
om ett galleri var inte mer än blå dunster som han och Eva tutat i sig själva, bankerna<br />
och sin omgivning. De kraschlandade. Polisen uppmärksammade deras minst sagt<br />
vidlyftiga affärer. Per kallades in till förhör och satt i häkte i två veckor. Det var en<br />
nervös tid för alla oss som lånat pengar. Risken var överhängande att det skulle bli<br />
en storrazzia där vi alla var i farozonen. Men över alla under släpptes Per och<br />
utredningen lades ner. Det var svårt att bevisa att han haft bedrägligt uppsåt med sitt<br />
lånande. Blå dunster anses inte vara uppsåt. Man får med andra ord vara hur naiv<br />
och dum som helst bara man inte planerat att lura någon, förutom sig själv då<br />
förstås.<br />
Så även Per följde med ut till förorterna för att sälja inbrottsskydd. Varken Tomas<br />
eller Per kunde montera dem så nu var det jag som var montören och de säljarna.<br />
Snart upptäckte vi att vissa var intresserade av inbrottsskydd men ville ha ett bättre<br />
sådant än bara ett bleck i dörrkarmen. De ville hellre ha en ståldörr. En ganska ny<br />
produkt som var det ultimata inbrottsskyddet. En ståldörr kostade kring 5 000<br />
kronor för kunden, monterad och klar. Vi insåg att ståldörrar var mycket bättre<br />
business än bleck. Jag började undersöka marknaden och fick fram 3-4 tillverkare av<br />
ståldörrar i <strong>Sverige</strong>. Tomas och jag till och med besökte ett par tillverkare. En i<br />
Mellerud i Dalsland och en i Horndal i Dalarna. Vi uttryckte vårt intresse av ett<br />
samarbete. Men först behövde vi förstås värva kunder som ville köpa dessa dörrar.<br />
Vi åkte ut i förorterna igen och saluförde ståldörrarna. Visst fanns det ett intresse,<br />
men det var inte så lätt att få någon att bestämma sig. Tomas begav sig till Första<br />
Sparbanken på Lidingö där han presenterade vårt affärskoncept med ståldörrar och<br />
fick ett lån på 80 000 kronor som vi skulle ha för inköp av dörrar. Men det dröjde inte<br />
länge innan blodhundarna från FSC-office snokat reda på att här fanns det pengar.<br />
Man undrar vad det var som gjorde att ingenting undgick dem när det handlade om<br />
pengar. När jag tänker närmare på saken handlade det nog om gammalt (o)hederligt<br />
förtryck och kontroll. De som hade pengar mer eller mindre rapporterade in till dem<br />
att de var stadda vid kassa och så startade allt från bör<strong>jan</strong>. Tomas och Per la beslag<br />
på pengarna och drog till Flag för ännu en på förhand dödsdömd sejour vilket<br />
bekräftades ett par månader senare när de återvände med sina stympade svansar<br />
mellan benen.<br />
Under tiden tog emellertid dörraffärerna fart. Jag fick ett samtal från fabriken i<br />
Horndal. De hade fått en beställning från en bostadsrättsförening i Näsby Park. Det<br />
gällde montering av säkerhetsdörrar till alla lägenheter, inalles ungefär 80 dörrar.<br />
Fabriken undrade om jag kunde ta hand om monteringen. Jag måste ha gjort ett<br />
seriöst intryck på dem, i alla fall tillräckligt seriöst för att de skulle ringa just mig.<br />
Räkneapparaten började ome<strong>del</strong>bart att ticka. Dörrarna skulle kosta ungefär 3 000 kr
styck att köpa in. Om jag sedan tog 5 500 kronor per dörr skulle nettot bli 200 000<br />
kronor! Den här affären skulle jag bara ha. Äntligen hände någonting som liknade<br />
rätt storleksordning. Kanske det var första affären i en rad större affärer. Då kunde<br />
jag klara alla mina lån och komma på grön kvist igen! Jag träffade ordföranden i<br />
föreningen, en trevlig man som tackade ja till min offert. Jag visste ingenting om hur<br />
man monterade sådana här dörrar men så märkvärdigt kunde det inte vara tänkte<br />
jag. Innan offerten slutgiltigt kunde godkännas skulle jag dock montera en dörr, som<br />
ett slags arbetsprov. Jag kunde ju inte göra det och jag kände ingen som kunde det.<br />
Då fick jag tips om en scientolog som var snickare som nog kunde klara det här. Jag<br />
kontaktade honom och han klarade monteringen hur lätt som helt. Därmed kunde<br />
jag påbörja jobbet.<br />
Allt detta utspelade sig under perioden maj - september 1988. Samtidigt som jag höll<br />
på med förhandlingarna för dörraffärerna hände en massa andra saker. Det kom en<br />
så kallad mission från USA. Sea Org-folk som skulle hjälpa oss som satt fast i<br />
skuldträsket. De träffade oss en och en. Även jag kallades in och förhördes om min<br />
lånesituation. Det var väl en enkel match tyckte missionären. Det var bara att skaffa<br />
två jobb plus något till extraknäck och jobba som en blå i något år. Då skulle man<br />
kunna betala alla sina lån och fortsätta sin avbrutna färd mot OT. Min och många<br />
andras reaktion var att de här människorna inte visste vad de pratade om. De hade<br />
uppenbarligen ingen kunskap om vårt svenska skattesystem och inte en susning om<br />
våra lönenivåer eller om den svenska arbetsmarknaden. De betraktade oss antagligen<br />
som latmaskar som inte var villiga att hugga i ett tag. Deras så kallade lösning var<br />
helt verklighetsfrämmande. Men en sak gjorde de bra dessa missionärer. De verkade<br />
i alla fall förstå att denna lånemassaker inte kunde få fortsätta och insåg också hur<br />
figurerna på FSC-office opererade, det vill säga med utpressning, hån, fagra löften<br />
och grova lögner.<br />
Så här i efterhand tror jag inte att de brydde sig ett skvatt om vilka metoder FSCoffice<br />
använde sig av bara pengarna trillade in. Nej, men de blev tvungna att ingripa<br />
eftersom det annars kunde utgöra ett hot mot kyrkan. Häktningen av Per blev en<br />
väckarklocka som gjorde att blev tvungna att lugna ner situationen tills vidare. Det<br />
hela slutade med att de största hajarna på FSC-office blev så kallat SP-förklarade av<br />
kyrkan. Persona non grata. De kastades ut och fick inte ha någon som helst kontakt<br />
med kyrkan eller dess medlemmar. Om de gjorde bot enligt ett visst program kunde<br />
de tas till nåder, men det var inga lätta steg. Kurt klarade sig genom att han, när det<br />
började osa hett, lämnade FSC-office och flyttade ned till södra <strong>Sverige</strong> och började<br />
jobba med tidningsut<strong>del</strong>ning och reklamut<strong>del</strong>ning. Han låg lågt ett par år. Äntligen<br />
någon form av rättvisa skipad, tänkte jag. Dessa hungriga vargar hade alltför länge<br />
fått fritt spelrum. Kanske det fanns litet hopp om att kyrkans högsta ledning äntligen<br />
fått upp ögonen för vad som pågått och att det skulle bli bättre, trodde jag intet ont<br />
anande om av vilket virke högsta ledningen var.<br />
När den värsta röken lagt sig efter låneskandalen uppdagades efterhand hur<br />
omfattande hela härvan egentligen var. Den ena skandalen var värre än den andra.<br />
Värsta exemplet var ett par som först lånat upp en hel <strong>del</strong> pengar som de använt för
att göra OT-bron. De hade sedan bosatt sig i Clearwater och startat någon slags<br />
verksamhet där. Sedan hade tjejen regelbundet rest hem till <strong>Sverige</strong> och sökt upp<br />
scientologer som hon duperat till att ta lån åt dem som de pumpade in i<br />
verksamheten och säkerligen även i Flag. Det handlade inte om en resa utan om flera<br />
stycken. Jag tror att även jag blev tillfrågad om att ta lån, men den här gången sa jag<br />
tvärt nej. Även min gräns var nådd här. Men det fanns andra som tog flera stycken<br />
lån åt detta par som till sist hade lyckats roffa åt sig i storleksordningen 20 miljoner<br />
kronor enligt mina källor. Naturligtvis kunde de inte betala sina långivare som stod<br />
där med sina månadsbetalningar för pengar de inte sett röken av. Men det här var<br />
mer än vårt rättsväsen kunde smälta. Båda blev åtalade och satt flera år i fängelse.<br />
Jag fick höra en obekräftad historia om att kvinnan, som var en mycket vacker,<br />
attraktiv och gladlynt person, blev så bestört över sitt öde att hennes hår vitnade över<br />
en natt. Kanske överdrev berättaren något men det låter inte alls osannolikt att det i<br />
alla fall vitnade under åren bakom galler.<br />
Jag upplevde klimatet i Stockholm som alltmer pressat. Hela miljön bara påminde<br />
mig om skulder och scientologikyrkan och spädde ytterligare på min ängslan. Alla<br />
människor i min omgivning satt i samma situation. Jag stod inte ut längre och<br />
började fundera på att helt enkelt flytta från stan för att få litet lugn och ro. Jag<br />
funderade på Göteborg. Där hade jag bott tidigare och hade kvar vissa kontakter.<br />
Och jag älskade stan och miljön med det salta havet och klipporna. Jag tog mig ned<br />
till Göteborg, gick in på <strong>Bo</strong>stadsbolagets kontor i Kortedala där det möjligen skulle<br />
kunna finnas någon chans att få en lägenhet och fick napp direkt! Kanske inte det<br />
mest s<strong>jan</strong>gtila, men i alla fall en lägenhet. De kunde erbjuda en etta med<br />
rivningskontrakt i Kortedala i ett hus från 50-talet som var i behov av renovering,<br />
men som ändå inte var speciellt förfallet. Jag tog det på rot. Det kostade inte mer än<br />
någon tusenlapp i månaden.<br />
Jag tog helt enkelt mitt pick och pack och flyttade till Göteborg.<br />
Jag minns första morgonen när jag vaknade i min nya lägenhet. Det var i augusti.<br />
Solen sken och jag gick ut och bara kände att jag kunde andas. Mycket av det tryck<br />
jag hela tiden i upplevde i Stockholm var som bortblåst. Visst hade jag alla mina<br />
skulder kvar och visst var det akut. Men, men, men! Jag var inte omgiven av alla<br />
dessa stressade, närmast hysteriska människor från kyrkan. Det var tyst omkring<br />
mig och det tystnade även inombords. Att flytta från Stockholm var ett absolut<br />
nödvändigt schackdrag från min sida.<br />
Men jag hade ju startat mitt projekt med ståldörrarna så under hösten fick jag i alla<br />
fall vistas i Stockholm. Jag fick bo hos min syster och hennes son i Stockholm medan<br />
jag jobbade med ståldörrsprojektet. Det visade sig inte vara lika enkelt att montera<br />
ståldörrar som bleck. Det var tunga pjäser och det krävdes en hel <strong>del</strong> skicklighet för<br />
att få karmarna på plats och så att de var täta och raka så att dörrarna passade in<br />
exakt. Jag fick hjälp av tre man, scientologer i stort behov av pengar som hade<br />
erfarenhet av bleckmontering. Det gick långsamt i bör<strong>jan</strong> men till sist klarade vi hela<br />
projektet och allt fungerade till belåtenhet. Jag fick betalt av beställaren och det kom<br />
in en hel <strong>del</strong> pengar. Men lönerna skulle betalas och materialet betalas så detta löste
inte alla mina penningproblem, långt därifrån. Vi klarade i alla fall av jobbet och jag<br />
var förhoppningsfull inför framtiden och tänkte att det måste gå att få flera sådana<br />
här uppdrag från bostadsrättsföreningar nu när vi dessutom visste mer om denna<br />
bransch. Jag satte igång att kontakta bostadsrättsföreningar och fick en ny kund ute i<br />
Solna, denna gång på 20 dörrar. Det positiva var att det skulle komma in mer pengar,<br />
det negativa att det blev ytterligare en Stockholmsejour.<br />
Jobbet i Solna gjordes under våren 1989. Samtidigt gick jag in för att skaffa fler<br />
sådana här jobb och satsade framförallt på Göteborg eftersom jag helst ville vara där<br />
nere. Och napp blev det igen. Jag fick en beställning på cirka 60 dörrar av en<br />
bostadsrättsförening centralt i Göteborg. Två av mina kumpaner från de tidigare<br />
projekten kom ned till Göteborg och bodde hos mig under hösten 1989 när projektet<br />
pågick. Jag hade fått en större lägenhet all<strong>del</strong>es intill min gamla av samma hyresvärd<br />
så att det fanns ett rum för dem att husera i. Den här gången fick varje beställare<br />
betala för sig, så pengarna kom in efterhand på mitt postgirokonto.<br />
Tack vare dessa större projekt kom det in mer pengar än tidigare så att jag i alla fall<br />
kunde betala de lån där jag hade borgensmän. Jag klarade inte av alla lånen och det<br />
började komma in inkassokrav och så småningom även krav från kronofogden. Jag<br />
slutade titta på alla kravbrev som kom in, försökte glömma det och gömma huvudet<br />
i sanden medan samhällets maskineri gick på högvarv och spottade ut sina krav i allt<br />
högre takt. Jag tänkte på dem jag hade försökt hjälpa tidigare med deras<br />
lånesituation. Det vanliga mönstret var att de rymde fältet och bara gav upp inför<br />
övermakten. Räkningarna strömmade in och de bara slängde avierna i någon<br />
plastpåse. Nu förstod jag hur det funkade. Jag gjorde likadant. Och det dök upp krav<br />
inte bara på mina egna lån utan även för lån som jag borgat för. Tomas klarade inte<br />
alla av sina stora åtaganden och nu skulle jag betala även för honom. Mitt i denna<br />
röra tappade jag omdömet helt och hållet och struntade i om jag genererade ännu<br />
mer kostnader. Bland annat så struntade jag ofta i att betala för bilparkering. Jag fick<br />
en massa parkeringsböter. Jag struntade i att betala TV-licens och fick fler och fler<br />
kravbrev. Det enda jag verkligen var noga med var min hyra, el och lån där jag hade<br />
borgensmän.<br />
När vi närmade oss slutet på dörrprojektet i Göteborg fick jag erfara vad<br />
kronofogden hade för vapen i sin arsenal. Det hade kommit in ungefär<br />
150 000 kronor på postgirokontot från kunderna. Dessa pengar skulle användas för<br />
att betala mina medarbetare och dörrtillverkaren. En dag när jag skulle ta ut pengar<br />
på postgirot för att betala några räkningar säger postkassörskan att det inte finns<br />
några pengar på kontot. ”Det måste vara ett misstag”, säger jag. Nej, det var inget<br />
misstag. Hon skrev ut ett papper som visade att det var rätt konto och att det inte<br />
fanns några pengar där. En fruktansvärd misstanke dök upp i mitt medvetande. ”Det<br />
är kronofogden som varit framme och tagit pengarna!” Mycket riktigt, så var det. De<br />
hade norpat 150 000 kronor som gått till olika fordringsägare. Större <strong>del</strong>en hade inte<br />
ens gått till mina egna lån utan till Tomas. Jag förbannade mig själv för min naivitet.<br />
Att jag inte tänkte på att skydda pengarna bättre. Jag var ju vidöppen för detta<br />
intrång. Och nu kunde jag inte betala lönerna och inte leverantören för dörrarna.
Egendomligt nog gjorde kronofogden bara detta enda nedslag på kontot. Efter att ha<br />
länsat kontot släppte de sin spärr och lät mig behålla resterande inbetalningar så att<br />
jag nödtorftigast kunde betala mina medarbetares löner. Men dörrtillverkaren kunde<br />
jag inte betala. Jag stod där med en skuld till honom på så där 120 000 kronor. Så nu<br />
kunde jag inte räkna med att få några dörrleveranser och därmed gick det inte att<br />
göra några fler sådana här dörrjobb.<br />
Det blev inte heller några pengar över till mig på grund av kronofogdemalören så jag<br />
fick återgå till det gamla jobbet med att knacka dörr och sälja inbrottsskydd i form av<br />
bleck igen. Tungt, tungt!<br />
Jag fick visserligen kontakt med en annan dörrtillverkare men luften hade gått ur<br />
mig. Jag förmådde inte uppbåda tillräckligt med ny energi för att blåsa i liv i den<br />
skadskjutna verksamheten. Det blev några mindre dörrbeställningar till innan allt<br />
saligen insomnade. Jag hankade mig fram på dörrknackningen och sålde bleck så att<br />
jag nätt och jämnt klarade mig.<br />
Lånen föll som furor och jag fick hembesök av kronofogden som gick husesyn för att<br />
kolla om det fanns någonting de kunde utmäta. Men jag hade ingenting av värde. En<br />
av dem frågade mig om jag hade pengar gömda i garderoben. Jag hade svårt att hålla<br />
mig för skratt. Jag vill minnas att jag sa att han gärna fick kolla i garderoben, men<br />
han trodde på mig. Ändå var livet faktiskt mycket bättre här nere i Göteborg. I<br />
Stockholm hängde domedagen över mig hela tiden, som det kändes med alla dessa<br />
människor som befann sig i en minst lika akut situation. Läget var förstås inte<br />
mindre akut i Göteborg men det kändes lättare och jag insåg att livet går vidare hur<br />
illa det än ser ut. Jag kände att jag hade mycket att leva för, till och med att glädjas<br />
över. Katastrofen med lånen var redan ett faktum så jag ryckte på axlarna åt det och<br />
kunde faktiskt avbörda mig en hel <strong>del</strong> av den tyngd som hägrade över mig. Jag<br />
startade en orkester ihop med några vänner från förr som inte visste någonting om<br />
min situation. Det var som ett eget rum jag hade som jag kunde kliva in i där allt<br />
detta onda inte existerade. Jag älskar miljön på västkusten och gjorde täta utflykter ut<br />
på öarna där jag vandrade omkring och det fanns faktiskt dagar när jag kunde gå<br />
omkring som en vanlig man och njuta av livet.<br />
Efter en tid kunde jag ändå inte hålla fingrarna borta från syltburken utan begav mig<br />
till scientologikyrkan i Göteborg. Jag började ju min karriär inom scientologin i<br />
Göteborg 1979 och kände de flesta inne på kyrkan. Och så vips satt jag där inne på<br />
kyrkan på en kurs igen. Visserligen en småkurs, men ändå. Jag var igång så smått<br />
igen. FSC-office var upplöst och de som jobbat där hade blivit uteslutna ur kyrkan så<br />
det var inte alls lika frenetiskt. Ingen hetsade som förr och mer eller mindre krävde<br />
att man skulle låna pengar och betala in. Nej till och med scientologikyrkan fick<br />
vackert anpassa sig även om det nog var svårt att finna sig i. Att vara ”orsak” och<br />
inte ”effekt” är oerhört viktigt inom kyrkan. Med detta menas i grova drag att man<br />
ska vara den som har initiativet och driver saker och ting och inte ofrivilligt låter sig<br />
underordnas andras idéer och instruktioner.
En kille som jag träffade på kyrkan undrade om jag inte var intresserad av att börja<br />
jobba hos dem. De drev en filial till ett företag som hette U-Man. Det drevs av Mårten<br />
som jag jobbat för på Studema tidigare. De sålde tester till företag. Testerna användes<br />
som bedömningsunderlag i samband med rekrytering. Dessa tester var samma tester<br />
som kyrkan använde. Jag besökte deras kontor som låg centralt beläget i Göteborg.<br />
Det var mycket tungt att gå omkring och knacka dörr så jag tänkte att jag kunde<br />
testa. Min uppgift blev att ringa runt till företag och boka in möten för säljare som<br />
sedan åkte ut och presenterade testerna.<br />
Jag verkade vara född till bokare. Jag bokade in oerhört många kundbesök, jag tror<br />
det handlade om 50-60 möten på ganska kort tid. Lönen bestod i provision på alla<br />
försäljningar som kom till på grund av mina bokningar. Bra på papperet. Men i<br />
verkligheten visade det sig att de sålde uruselt. Trots alla dessa kundbesök blev det<br />
nästan inte sålt någonting. Var låg felet? Produkten, säljarna, eller vad? Jag blev<br />
bestört. Vad kunde jag göra? Till sist beslutade jag mig för att ta saken i egna händer.<br />
Jag skulle ut och sälja själv minsann. Sagt och gjort, jag tog tjuren vid hornen och åkte<br />
ut till företagen. Men detta handlade inte om ståldörrar och det fanns en<br />
misstänksamhet mot L. Ron Hubbard och kopplingen till kyrkan. Därför att vi skulle<br />
alltid vara öppna med den saken för kunderna. Det var vi skyldiga kyrkan och L.<br />
Ron Hubbard menade man. Vi var minsann inte PTS! Jag lyckades inte bättre med<br />
försäljningen än de andra. Jag insåg att jag inte hade råd att slösa bort min tid på<br />
någonting som inte gav några pengar utan återgick till dörrknackandet. Även om det<br />
var tungrott gav det i alla fall pengar till mat och hyra och så att jag kunde mota bort<br />
de mest hotfulla fordringsägarna.<br />
Fortsättning följer<br />
Maila mig på bossesimon@gmail.com om du har kommentarer eller synpunkter