30 jan 2013: Bo Simonsson, del 10 - KSW Sverige

Del 10 1988
Av Bo Simonsson
Jag återvände till Studema och jobbet där men i övrigt så föll mina andra projekt och
inkomstkällor bort. FSC-office skulle ju betala mig 8 000 kronor i månaden för att jag
tillsammans med Bosse inom ramen för Etiska kommittén skulle hjälpa scientologer
som hamnat i ekonomisk knipa, men deras intresse var minst sagt ljummet. De var ju
mer intresserade av att folk skulle låna pengar. Det var deras inkomstkälla, så de
slutade betala mig. Det blev inte heller något av projektet med Dianetikhuset. Jag
hade ju varit på Flag delvis för att utbilda mig så att jag kunde ta in folk dit, men för
det första höll inte kursen vad den lovade och för det andra var jag alldeles för
överväldigad av min skuldsituation. Kanske jag hade kunnat ta till mig det som
kursen handlade om ifall jag inte varit så pressad utan haft gott om tid på mig att
bygga upp någonting.
Men till bilden hör också att jag kände stort motstånd mot att dra in nya människor i
denna dödsdans. Först få dem intresserade av scientologin för att sedan "hotta upp"
dem så mycket att de skuldsatte sig lika mycket som jag och flera andra gjort. FSCoffice
som var envåldshärskare inom scientologikyrkan på den här tiden ruvade i
vassen och såg Dianetikhuset som en potentiell rekryteringskälla till Flag och
framförallt som en inkomstkälla för dem själva. Även Flag såg dem som en
inkomstkälla, det var uppenbart.
Jag ser framför mig liksom ett schema över penningflödena. Längst ned har vi alla
individer som lockats och förletts att tro att scientologikyrkan hade lösningen på alla
våra individuella och kollektiva problem och att det var deras ansvar att satsa på
detta, att skaffa fram pengar och betala in till Flag via FSC-office. Så pengarna gick
från bankerna till individerna (scientologerna) som sedan överlämnade dem till de
som jobbade i FSC-office. De hade provision, jag tror 10 procent, på det som
inbetalades. Sedan gick resterande 90 procent till Flag. Exakt hur fördelningen där
var vet jag inte, men det står att läsa på nätet om hur den högsta ledningen betalat ut
i storleksordningen 80 miljoner kronor genom åren till två detektiver som har
bevakat och spanat på Hubbards utsedde efterträdare som blev utmanövrerad av
nuvarande högsta hönset, David Miscavige. Det har framkommit mycket, mycket
mer om hur pengarna har misshushållats å det grövsta. Vi som trodde att alla pengar
användes till scientologins expansion och vällovliga ändamål. I praktiken blev vi
lakejer - i och för sig lakejer förda bakom ljuset - som blev kyrkans verktyg för en
icke föraktlig förmögenhetsöverföring från bankerna till kyrkan. Ett storskaligt
bedrägeri. Kyrkan löpte dessutom inga som helst risker. Det var vi som fick ta alla
stötar. Vi var som en motsvarighet till undre världens målvakter. Dessutom var vi
rädda för att det skulle komma ut att vi ljugit om ändamålen med lånen och att
kyrkans namn skulle figurera i det här sammanhanget, så vi teg som muren och tog
alla stötar själva.
Vid närmare eftertanke finns det fler förgreningar här. Bankerna lånade lättsinnigt ut
pengar till höger och vänster utan att kolla upp återbetalningsförmågan och jag har

även förstått att de inte alltid hade täckning för de pengar de lånade ut. Det finns
regler om att en bank inte får låna ut mer pengar än vad som motsvarar en viss
procent av dess tillgångar. Detta följdes inte vilket resulterade i en stor bankkrasch i
början av 90-talet. Våra banker hade enorma underskott och hotades av konkurs så
att staten fick gå in och rädda dem. Det handlade om pengar i storleksordningen 50
miljarder om jag inte är felinformerad. En jätteskandal. Det var bara en bank som inte
behövde dessa subventioner, nämligen Handelsbanken. De hade hållit huvudet kallt
under denna utlåningsfest och klarat sig. Till råga på allt blev bankerna inte ens
återbetalningsskyldiga till staten och kunde snart fortsätta sina verksamheter som
om ingenting hänt.
Vem var det då som ytterst fick betala kalaset? Jo, Sveriges medborgare, de svenska
företagen, alla skattebetalare! Så penningströmmen gick från alla busschaufförer,
sjuksköterskor, servitriser, snickare och så vidare - kort sagt alla som betalade skatt -
till scientologikyrkan som använde pengarna till bland annat spionverksamhet, till
högsta hönsets extravaganser, till Tom Cruise som bland annat har fått någon slags
våning nära flygplatsen i Los Angeles och en lyxrenovering av en bil som en fjäskig
gåva från kyrkan, med mera med mera. Vad säger man om det? Min egen roll i det
spelet är inte precis glamorös.
Jag var alltså i desperat behov av inkomster. Att ta ett vanligt jobb var uteslutet. Jag
behövde en inkomst på minst 25 000 kronor i månaden netto om ens det räckte. Kom
också ihåg att det var 1988 med ett annat penningvärde. Jag skulle tro att det
motsvarar i alla fall 40 000 kronor netto per månad i dagens penningvärde, alltså
sisådär 70 000 kronor brutto. Om jag hade fortsatt min juridiska bana och jobbat mig
vidare upp i hierarkin och fått jobb på någon advokatbyrå hade jag kanske efter
minst tio års arbete haft en chans att komma upp på dessa inkomstnivåer. Som läget
var nu var det närmast hopplöst.
Men så länge man inte lägger sig ned för att dö dyker det alltid upp små ljusglimtar,
en strimma av hopp. Jag hade tidigare hört talas om scientologer med stora
skuldbördor som helt enkelt gick runt i våra förorter och sålde inbrottsskydd. De
knackade dörr och när de fick en kund monterade de skyddet och fick betalt. Det
handlade förstås om svarta pengar. Det kanske inte var helt lagligt men nöden har
ingen lag, tänkte jag. Det kunde kanske vara en utväg.
Det berättades om en kille som var svårt skuldsatt som hade fantastiska
försäljningssiffror. En månad hade han sålt för 85 000 kronor. Jag kände honom inte
närmare men visste vem han var. Han verkade alltid dyster, väldigt betryckt. Jag
antog att det var hans skulder som hängde över honom som ett kolsvart åskmoln.
Ironiskt nog hette han dessutom Mörk i efternamn. Något år senare fick jag höra att
han en dag hade satt sig i bilen och helt sonika kört rakt in i en bergvägg och dött på
fläcken. Häromdagen fick jag höra att det inte gått till exakt så, nej han hade kastat
sig framför tåget! Jag vet inte vilken version som är sann. Men under alla
omständigheter handlade det om ett självmord, inte om en ren olyckshändelse. Så
långt kunde det alltså gå. Det var inte utan att jag förstod honom även om det var väl

drastiskt. Hur bortförklarar man sådana här kalamiteter från kyrkans sida? Med en
massa scientologitekniska fraser förstås. ”Han var PTS”, ”Det fanns någon SP som
förtryckte honom någonstans”, ”Han hade verkligen behövt mer auditering”, bara
fraser som skulle bortförklara det hela och göra så att ingen ifrågasatte vad kyrkan
sysslade med och börja nysta i lånehärvan.
Omkostnaderna för denna inbrottsskyddsverksamhet var låga. Bara material- och
bensinkostnader. Här fanns en chans för mig att kunna klara lånen. Jag kände en
kille som "var i branschen" som var beredd att lära upp mig. Jag hade bil vilket var
en fördel för honom. Första lektionen fick jag någon gång i februari. Vi åkte ut till
Handen en tidig kväll för att jag skulle få följa hela sekvensen - från att gå runt och
knacka dörr, samtala med potentiella kunder, montera till att få betalt. Han hade en
stor svart väska med lås, speciella bleck som skulle monteras för att ge ett bättre
inbrottsskydd. Vi började traska runt i trappuppgångarna och jag fick tillfälle att
studera hans säljteknik. Vissa var inte alls intresserade och stängde dörren snabbt.
Andra var mer intresserade och lyssnade på när min kompis förklarade hur svagt
inbrottsskyddet faktiskt var. I vissa hus var dörrarna väldigt tjocka men de visade sig
att de ändå var överraskande svaga. Den svagaste länken var själva dörrkarmen.
Ofta fanns en plastlist som min kompis bara ryckte loss och i många trappuppgångar
vilade karmen inte ens mot väggen utan var fäst med några inte alltför tjocka
skruvar. Det fanns en centimeterstor glipa så att man kunde se rakt in i lägenheten.
Och det var hur lätt som helst att med en kofot bara bryta så att karmen vek sig och
dörren gick upp.
De bleck min kompis monterade in åtgärdade faktiskt denna svaghet. Karmen blev
förankrad i den bakomliggande betongen med långa stålbultar som gjorde att det
inte gick att bryta upp dörren. Det var en ganska bra produkt som man inte behövde
skämmas över. Priset för montering var 350 kronor. Det tog 20-30 minuter att
montera och efter omkostnader hade man kvar ungefär 300 kronor. Jag kalkylerade:
Om man fick tio kunder om dagen fem dagar i veckan blev det 15 000 kronor i
veckan och 60 000 kronor i månaden. Det skulle rädda allt! Och inte verkade det
omöjligt att få kunder heller. Vi var ute i ungefär tre timmar den kvällen och sålde till
tre kunder varav en av dem beställde dubbla bleck, till både över- och underlås. 1
200 kronor netto på tre timmar! Kruxet var förstås detta med monteringsjobbet.
Slagborren väsnades något alldeles förfärligt och jag såg att det krävdes en viss
fackmannamässighet. Men min kompis lovade att lära mig konsten. Och jag var
beredd att utsätta mig för en hel del för att om möjligt få dessa inkomster. En annan
sak var att jag absolut inte kände mig som någon montör. Man skulle helst bära en
blå väst som ett tecken på sin yrkeskompetens. Min identitet var mer akademikerns,
juristutbildad som jag var, men visst, man fick väl sadla om.
Min kompis tog med mig till Fredells som på den tiden låg nere i Hammarbyhamnen
där det idag byggts upp ett helt nytt bostadsområde, Hammarby Sjöstad. Här köpte
jag en sådan där montörsväska, en stor slagborr och andra nödvändiga verktyg.
Sedan åkte vi till Gubbängen, och en liten butik där en man som hette Martingo
bedrev verksamhet. Han hade utvecklat det inbrottsskydd som min kompis och flera

andra scientologer saluförde och monterade. Där köpte jag in ett litet lager och så
begav vi oss ut i förorterna.
Det var inte mycket att be om. Jag var ivrig att komma igång och jobba och satte helt
enkelt igång med dörrknackandet. Så fort jag fick en kund hämtade jag min partner
som gjorde monteringen. Vi delade på inkomsterna. Så efter någon vecka sa han att
det var dags för mig att göra min första montering. Vi knackade dörr i ett höghus i
Nacka. Jag fick en kund, passande nog en gammal timid dam. Passande på så sätt att
hon inte stod och granskade mitt arbete med kritiska ögon. Hon gick in till sitt och
kom inte ut förrän jag var färdig. Det tog mig ganska lång tid och jag var nervös.
Men jag jobbade systematiskt och noggrant för att det skulle bli bra och till sist satt
inbrottsskyddet där. Jag fick mina pengar och var nu igång på allvar.
Men alla kunde inte betala kontant. Därför behövdes ett postgirokonto. Och vad som
var ännu viktigare var att operera under ett firmanamn. Vi jobbade ju svart och det
kändes ibland litet oroligt. Någon kunde ju kalla på polis. I och för sig var det inte
olagligt att knacka dörr och sälja. Inte alls, men att jobba svart var en annan sak. Om
man inte hade någon firma stod det i öppen dager att det handlade om
skumraskverksamhet. Men om man kunde visa upp ett registreringsbevis framstod
verksamheten som vit och laglig. Jag registrerade alltså en enskild firma och
öppnade ett postgirokonto. Frågan om redovisning och deklaration överlämnade jag
åt framtiden. Nu gällde det att få inkomster för att rädda lånen.
Varje dag gjorde vi våra räder bland olika förorter i Storstockholm.
Bostadsrättsföreningar var bra därför att de som bodde där ägde sina lägenheter och
brydde sig mer om dem. Dessutom hade de i allmänhet bättre råd att skaffa
inbrottsskydd. Vi täckte in allt från Åkersberga i norr till Södertälje i söder,
Kungsängen i väster till Nacka i öster. Visst sålde vi bra ibland men resultatet
varierande mycket mellan olika områden. Ibland hittade man riktiga fynd. Vid ett
tillfälle var i Södertälje, Fornheden tror jag området hette. Där gick vårt koncept
verkligen hem och vi sålde som smör. Vi testade i Jordbro en gång och jag tror inte
att vi fick en enda försäljning där. Så det blev aldrig några 60 000 kronor i månaden
som jag hade fantiserat om, men upp emot 20 000 kronor kunde det i alla fall bli.
Mina lån tickade iväg och jag började komma på efterkälken mer och mer. Min
strategi fick bli att betala de lån där jag hade borgensmän och ignorera resten.
Visserligen barkade det åt helvete, men jag kunde i alla fall skydda mina
borgensmän och med det kunde jag förhindra min värsta mardröm.
Min kontakt med kyrkan minskade. De hemsökte mig inte heller. Jag var en
förbrukad resurs som det inte gick att vrida så mycket mer ur. De sökte sig till andra
jaktmarker där de kunde skjuta ut beståndet för att sedan hasta vidare och fortsätta
skövla och plundra.
Min kompis Tomas som om möjligt satt ännu mer i klistret följde med mig ut för att
knacka dörr och komma in i inbrottsskyddsbranschen. Förutom att jag faktiskt ville

hjälpa honom hade jag ett egenintresse i att han fick inkomster. Jag hade ju borgat för
honom - 1,5 miljoner kronor.
Även Per som tillsammans med sin partner Eva med pukor och trumpeter åkt till
Flag för att sedan återvända till Sverige och öppna konstgalleri på Strandvägen var i
skiten. Han kom hem från Flag med svansen mellan benen. De ljusblå drömmarna
om ett galleri var inte mer än blå dunster som han och Eva tutat i sig själva, bankerna
och sin omgivning. De kraschlandade. Polisen uppmärksammade deras minst sagt
vidlyftiga affärer. Per kallades in till förhör och satt i häkte i två veckor. Det var en
nervös tid för alla oss som lånat pengar. Risken var överhängande att det skulle bli
en storrazzia där vi alla var i farozonen. Men över alla under släpptes Per och
utredningen lades ner. Det var svårt att bevisa att han haft bedrägligt uppsåt med sitt
lånande. Blå dunster anses inte vara uppsåt. Man får med andra ord vara hur naiv
och dum som helst bara man inte planerat att lura någon, förutom sig själv då
förstås.
Så även Per följde med ut till förorterna för att sälja inbrottsskydd. Varken Tomas
eller Per kunde montera dem så nu var det jag som var montören och de säljarna.
Snart upptäckte vi att vissa var intresserade av inbrottsskydd men ville ha ett bättre
sådant än bara ett bleck i dörrkarmen. De ville hellre ha en ståldörr. En ganska ny
produkt som var det ultimata inbrottsskyddet. En ståldörr kostade kring 5 000
kronor för kunden, monterad och klar. Vi insåg att ståldörrar var mycket bättre
business än bleck. Jag började undersöka marknaden och fick fram 3-4 tillverkare av
ståldörrar i Sverige. Tomas och jag till och med besökte ett par tillverkare. En i
Mellerud i Dalsland och en i Horndal i Dalarna. Vi uttryckte vårt intresse av ett
samarbete. Men först behövde vi förstås värva kunder som ville köpa dessa dörrar.
Vi åkte ut i förorterna igen och saluförde ståldörrarna. Visst fanns det ett intresse,
men det var inte så lätt att få någon att bestämma sig. Tomas begav sig till Första
Sparbanken på Lidingö där han presenterade vårt affärskoncept med ståldörrar och
fick ett lån på 80 000 kronor som vi skulle ha för inköp av dörrar. Men det dröjde inte
länge innan blodhundarna från FSC-office snokat reda på att här fanns det pengar.
Man undrar vad det var som gjorde att ingenting undgick dem när det handlade om
pengar. När jag tänker närmare på saken handlade det nog om gammalt (o)hederligt
förtryck och kontroll. De som hade pengar mer eller mindre rapporterade in till dem
att de var stadda vid kassa och så startade allt från början. Tomas och Per la beslag
på pengarna och drog till Flag för ännu en på förhand dödsdömd sejour vilket
bekräftades ett par månader senare när de återvände med sina stympade svansar
mellan benen.
Under tiden tog emellertid dörraffärerna fart. Jag fick ett samtal från fabriken i
Horndal. De hade fått en beställning från en bostadsrättsförening i Näsby Park. Det
gällde montering av säkerhetsdörrar till alla lägenheter, inalles ungefär 80 dörrar.
Fabriken undrade om jag kunde ta hand om monteringen. Jag måste ha gjort ett
seriöst intryck på dem, i alla fall tillräckligt seriöst för att de skulle ringa just mig.
Räkneapparaten började omedelbart att ticka. Dörrarna skulle kosta ungefär 3 000 kr

styck att köpa in. Om jag sedan tog 5 500 kronor per dörr skulle nettot bli 200 000
kronor! Den här affären skulle jag bara ha. Äntligen hände någonting som liknade
rätt storleksordning. Kanske det var första affären i en rad större affärer. Då kunde
jag klara alla mina lån och komma på grön kvist igen! Jag träffade ordföranden i
föreningen, en trevlig man som tackade ja till min offert. Jag visste ingenting om hur
man monterade sådana här dörrar men så märkvärdigt kunde det inte vara tänkte
jag. Innan offerten slutgiltigt kunde godkännas skulle jag dock montera en dörr, som
ett slags arbetsprov. Jag kunde ju inte göra det och jag kände ingen som kunde det.
Då fick jag tips om en scientolog som var snickare som nog kunde klara det här. Jag
kontaktade honom och han klarade monteringen hur lätt som helt. Därmed kunde
jag påbörja jobbet.
Allt detta utspelade sig under perioden maj - september 1988. Samtidigt som jag höll
på med förhandlingarna för dörraffärerna hände en massa andra saker. Det kom en
så kallad mission från USA. Sea Org-folk som skulle hjälpa oss som satt fast i
skuldträsket. De träffade oss en och en. Även jag kallades in och förhördes om min
lånesituation. Det var väl en enkel match tyckte missionären. Det var bara att skaffa
två jobb plus något till extraknäck och jobba som en blå i något år. Då skulle man
kunna betala alla sina lån och fortsätta sin avbrutna färd mot OT. Min och många
andras reaktion var att de här människorna inte visste vad de pratade om. De hade
uppenbarligen ingen kunskap om vårt svenska skattesystem och inte en susning om
våra lönenivåer eller om den svenska arbetsmarknaden. De betraktade oss antagligen
som latmaskar som inte var villiga att hugga i ett tag. Deras så kallade lösning var
helt verklighetsfrämmande. Men en sak gjorde de bra dessa missionärer. De verkade
i alla fall förstå att denna lånemassaker inte kunde få fortsätta och insåg också hur
figurerna på FSC-office opererade, det vill säga med utpressning, hån, fagra löften
och grova lögner.
Så här i efterhand tror jag inte att de brydde sig ett skvatt om vilka metoder FSCoffice
använde sig av bara pengarna trillade in. Nej, men de blev tvungna att ingripa
eftersom det annars kunde utgöra ett hot mot kyrkan. Häktningen av Per blev en
väckarklocka som gjorde att blev tvungna att lugna ner situationen tills vidare. Det
hela slutade med att de största hajarna på FSC-office blev så kallat SP-förklarade av
kyrkan. Persona non grata. De kastades ut och fick inte ha någon som helst kontakt
med kyrkan eller dess medlemmar. Om de gjorde bot enligt ett visst program kunde
de tas till nåder, men det var inga lätta steg. Kurt klarade sig genom att han, när det
började osa hett, lämnade FSC-office och flyttade ned till södra Sverige och började
jobba med tidningsutdelning och reklamutdelning. Han låg lågt ett par år. Äntligen
någon form av rättvisa skipad, tänkte jag. Dessa hungriga vargar hade alltför länge
fått fritt spelrum. Kanske det fanns litet hopp om att kyrkans högsta ledning äntligen
fått upp ögonen för vad som pågått och att det skulle bli bättre, trodde jag intet ont
anande om av vilket virke högsta ledningen var.
När den värsta röken lagt sig efter låneskandalen uppdagades efterhand hur
omfattande hela härvan egentligen var. Den ena skandalen var värre än den andra.
Värsta exemplet var ett par som först lånat upp en hel del pengar som de använt för

att göra OT-bron. De hade sedan bosatt sig i Clearwater och startat någon slags
verksamhet där. Sedan hade tjejen regelbundet rest hem till Sverige och sökt upp
scientologer som hon duperat till att ta lån åt dem som de pumpade in i
verksamheten och säkerligen även i Flag. Det handlade inte om en resa utan om flera
stycken. Jag tror att även jag blev tillfrågad om att ta lån, men den här gången sa jag
tvärt nej. Även min gräns var nådd här. Men det fanns andra som tog flera stycken
lån åt detta par som till sist hade lyckats roffa åt sig i storleksordningen 20 miljoner
kronor enligt mina källor. Naturligtvis kunde de inte betala sina långivare som stod
där med sina månadsbetalningar för pengar de inte sett röken av. Men det här var
mer än vårt rättsväsen kunde smälta. Båda blev åtalade och satt flera år i fängelse.
Jag fick höra en obekräftad historia om att kvinnan, som var en mycket vacker,
attraktiv och gladlynt person, blev så bestört över sitt öde att hennes hår vitnade över
en natt. Kanske överdrev berättaren något men det låter inte alls osannolikt att det i
alla fall vitnade under åren bakom galler.
Jag upplevde klimatet i Stockholm som alltmer pressat. Hela miljön bara påminde
mig om skulder och scientologikyrkan och spädde ytterligare på min ängslan. Alla
människor i min omgivning satt i samma situation. Jag stod inte ut längre och
började fundera på att helt enkelt flytta från stan för att få litet lugn och ro. Jag
funderade på Göteborg. Där hade jag bott tidigare och hade kvar vissa kontakter.
Och jag älskade stan och miljön med det salta havet och klipporna. Jag tog mig ned
till Göteborg, gick in på Bostadsbolagets kontor i Kortedala där det möjligen skulle
kunna finnas någon chans att få en lägenhet och fick napp direkt! Kanske inte det
mest sjangtila, men i alla fall en lägenhet. De kunde erbjuda en etta med
rivningskontrakt i Kortedala i ett hus från 50-talet som var i behov av renovering,
men som ändå inte var speciellt förfallet. Jag tog det på rot. Det kostade inte mer än
någon tusenlapp i månaden.
Jag tog helt enkelt mitt pick och pack och flyttade till Göteborg.
Jag minns första morgonen när jag vaknade i min nya lägenhet. Det var i augusti.
Solen sken och jag gick ut och bara kände att jag kunde andas. Mycket av det tryck
jag hela tiden i upplevde i Stockholm var som bortblåst. Visst hade jag alla mina
skulder kvar och visst var det akut. Men, men, men! Jag var inte omgiven av alla
dessa stressade, närmast hysteriska människor från kyrkan. Det var tyst omkring
mig och det tystnade även inombords. Att flytta från Stockholm var ett absolut
nödvändigt schackdrag från min sida.
Men jag hade ju startat mitt projekt med ståldörrarna så under hösten fick jag i alla
fall vistas i Stockholm. Jag fick bo hos min syster och hennes son i Stockholm medan
jag jobbade med ståldörrsprojektet. Det visade sig inte vara lika enkelt att montera
ståldörrar som bleck. Det var tunga pjäser och det krävdes en hel del skicklighet för
att få karmarna på plats och så att de var täta och raka så att dörrarna passade in
exakt. Jag fick hjälp av tre man, scientologer i stort behov av pengar som hade
erfarenhet av bleckmontering. Det gick långsamt i början men till sist klarade vi hela
projektet och allt fungerade till belåtenhet. Jag fick betalt av beställaren och det kom
in en hel del pengar. Men lönerna skulle betalas och materialet betalas så detta löste

inte alla mina penningproblem, långt därifrån. Vi klarade i alla fall av jobbet och jag
var förhoppningsfull inför framtiden och tänkte att det måste gå att få flera sådana
här uppdrag från bostadsrättsföreningar nu när vi dessutom visste mer om denna
bransch. Jag satte igång att kontakta bostadsrättsföreningar och fick en ny kund ute i
Solna, denna gång på 20 dörrar. Det positiva var att det skulle komma in mer pengar,
det negativa att det blev ytterligare en Stockholmsejour.
Jobbet i Solna gjordes under våren 1989. Samtidigt gick jag in för att skaffa fler
sådana här jobb och satsade framförallt på Göteborg eftersom jag helst ville vara där
nere. Och napp blev det igen. Jag fick en beställning på cirka 60 dörrar av en
bostadsrättsförening centralt i Göteborg. Två av mina kumpaner från de tidigare
projekten kom ned till Göteborg och bodde hos mig under hösten 1989 när projektet
pågick. Jag hade fått en större lägenhet alldeles intill min gamla av samma hyresvärd
så att det fanns ett rum för dem att husera i. Den här gången fick varje beställare
betala för sig, så pengarna kom in efterhand på mitt postgirokonto.
Tack vare dessa större projekt kom det in mer pengar än tidigare så att jag i alla fall
kunde betala de lån där jag hade borgensmän. Jag klarade inte av alla lånen och det
började komma in inkassokrav och så småningom även krav från kronofogden. Jag
slutade titta på alla kravbrev som kom in, försökte glömma det och gömma huvudet
i sanden medan samhällets maskineri gick på högvarv och spottade ut sina krav i allt
högre takt. Jag tänkte på dem jag hade försökt hjälpa tidigare med deras
lånesituation. Det vanliga mönstret var att de rymde fältet och bara gav upp inför
övermakten. Räkningarna strömmade in och de bara slängde avierna i någon
plastpåse. Nu förstod jag hur det funkade. Jag gjorde likadant. Och det dök upp krav
inte bara på mina egna lån utan även för lån som jag borgat för. Tomas klarade inte
alla av sina stora åtaganden och nu skulle jag betala även för honom. Mitt i denna
röra tappade jag omdömet helt och hållet och struntade i om jag genererade ännu
mer kostnader. Bland annat så struntade jag ofta i att betala för bilparkering. Jag fick
en massa parkeringsböter. Jag struntade i att betala TV-licens och fick fler och fler
kravbrev. Det enda jag verkligen var noga med var min hyra, el och lån där jag hade
borgensmän.
När vi närmade oss slutet på dörrprojektet i Göteborg fick jag erfara vad
kronofogden hade för vapen i sin arsenal. Det hade kommit in ungefär
150 000 kronor på postgirokontot från kunderna. Dessa pengar skulle användas för
att betala mina medarbetare och dörrtillverkaren. En dag när jag skulle ta ut pengar
på postgirot för att betala några räkningar säger postkassörskan att det inte finns
några pengar på kontot. ”Det måste vara ett misstag”, säger jag. Nej, det var inget
misstag. Hon skrev ut ett papper som visade att det var rätt konto och att det inte
fanns några pengar där. En fruktansvärd misstanke dök upp i mitt medvetande. ”Det
är kronofogden som varit framme och tagit pengarna!” Mycket riktigt, så var det. De
hade norpat 150 000 kronor som gått till olika fordringsägare. Större delen hade inte
ens gått till mina egna lån utan till Tomas. Jag förbannade mig själv för min naivitet.
Att jag inte tänkte på att skydda pengarna bättre. Jag var ju vidöppen för detta
intrång. Och nu kunde jag inte betala lönerna och inte leverantören för dörrarna.

Egendomligt nog gjorde kronofogden bara detta enda nedslag på kontot. Efter att ha
länsat kontot släppte de sin spärr och lät mig behålla resterande inbetalningar så att
jag nödtorftigast kunde betala mina medarbetares löner. Men dörrtillverkaren kunde
jag inte betala. Jag stod där med en skuld till honom på så där 120 000 kronor. Så nu
kunde jag inte räkna med att få några dörrleveranser och därmed gick det inte att
göra några fler sådana här dörrjobb.
Det blev inte heller några pengar över till mig på grund av kronofogdemalören så jag
fick återgå till det gamla jobbet med att knacka dörr och sälja inbrottsskydd i form av
bleck igen. Tungt, tungt!
Jag fick visserligen kontakt med en annan dörrtillverkare men luften hade gått ur
mig. Jag förmådde inte uppbåda tillräckligt med ny energi för att blåsa i liv i den
skadskjutna verksamheten. Det blev några mindre dörrbeställningar till innan allt
saligen insomnade. Jag hankade mig fram på dörrknackningen och sålde bleck så att
jag nätt och jämnt klarade mig.
Lånen föll som furor och jag fick hembesök av kronofogden som gick husesyn för att
kolla om det fanns någonting de kunde utmäta. Men jag hade ingenting av värde. En
av dem frågade mig om jag hade pengar gömda i garderoben. Jag hade svårt att hålla
mig för skratt. Jag vill minnas att jag sa att han gärna fick kolla i garderoben, men
han trodde på mig. Ändå var livet faktiskt mycket bättre här nere i Göteborg. I
Stockholm hängde domedagen över mig hela tiden, som det kändes med alla dessa
människor som befann sig i en minst lika akut situation. Läget var förstås inte
mindre akut i Göteborg men det kändes lättare och jag insåg att livet går vidare hur
illa det än ser ut. Jag kände att jag hade mycket att leva för, till och med att glädjas
över. Katastrofen med lånen var redan ett faktum så jag ryckte på axlarna åt det och
kunde faktiskt avbörda mig en hel del av den tyngd som hägrade över mig. Jag
startade en orkester ihop med några vänner från förr som inte visste någonting om
min situation. Det var som ett eget rum jag hade som jag kunde kliva in i där allt
detta onda inte existerade. Jag älskar miljön på västkusten och gjorde täta utflykter ut
på öarna där jag vandrade omkring och det fanns faktiskt dagar när jag kunde gå
omkring som en vanlig man och njuta av livet.
Efter en tid kunde jag ändå inte hålla fingrarna borta från syltburken utan begav mig
till scientologikyrkan i Göteborg. Jag började ju min karriär inom scientologin i
Göteborg 1979 och kände de flesta inne på kyrkan. Och så vips satt jag där inne på
kyrkan på en kurs igen. Visserligen en småkurs, men ändå. Jag var igång så smått
igen. FSC-office var upplöst och de som jobbat där hade blivit uteslutna ur kyrkan så
det var inte alls lika frenetiskt. Ingen hetsade som förr och mer eller mindre krävde
att man skulle låna pengar och betala in. Nej till och med scientologikyrkan fick
vackert anpassa sig även om det nog var svårt att finna sig i. Att vara ”orsak” och
inte ”effekt” är oerhört viktigt inom kyrkan. Med detta menas i grova drag att man
ska vara den som har initiativet och driver saker och ting och inte ofrivilligt låter sig
underordnas andras idéer och instruktioner.

En kille som jag träffade på kyrkan undrade om jag inte var intresserad av att börja
jobba hos dem. De drev en filial till ett företag som hette U-Man. Det drevs av Mårten
som jag jobbat för på Studema tidigare. De sålde tester till företag. Testerna användes
som bedömningsunderlag i samband med rekrytering. Dessa tester var samma tester
som kyrkan använde. Jag besökte deras kontor som låg centralt beläget i Göteborg.
Det var mycket tungt att gå omkring och knacka dörr så jag tänkte att jag kunde
testa. Min uppgift blev att ringa runt till företag och boka in möten för säljare som
sedan åkte ut och presenterade testerna.
Jag verkade vara född till bokare. Jag bokade in oerhört många kundbesök, jag tror
det handlade om 50-60 möten på ganska kort tid. Lönen bestod i provision på alla
försäljningar som kom till på grund av mina bokningar. Bra på papperet. Men i
verkligheten visade det sig att de sålde uruselt. Trots alla dessa kundbesök blev det
nästan inte sålt någonting. Var låg felet? Produkten, säljarna, eller vad? Jag blev
bestört. Vad kunde jag göra? Till sist beslutade jag mig för att ta saken i egna händer.
Jag skulle ut och sälja själv minsann. Sagt och gjort, jag tog tjuren vid hornen och åkte
ut till företagen. Men detta handlade inte om ståldörrar och det fanns en
misstänksamhet mot L. Ron Hubbard och kopplingen till kyrkan. Därför att vi skulle
alltid vara öppna med den saken för kunderna. Det var vi skyldiga kyrkan och L.
Ron Hubbard menade man. Vi var minsann inte PTS! Jag lyckades inte bättre med
försäljningen än de andra. Jag insåg att jag inte hade råd att slösa bort min tid på
någonting som inte gav några pengar utan återgick till dörrknackandet. Även om det
var tungrott gav det i alla fall pengar till mat och hyra och så att jag kunde mota bort
de mest hotfulla fordringsägarna.
Fortsättning följer
Maila mig på bossesimon@gmail.com om du har kommentarer eller synpunkter