19 jan 2013: Bo Simonsson, del 4 - KSW Sverige

Här följer del 4 i min berättelse om åren inom Scientologikyrkan. Jag har under
hösten publicerat delar av denna berättelse som jag nu tänker publicera i sin
helhet. För er som inte tidigare läst del 5-7 finns nu länkar här nedan att klicka på
(de finns ju även här på KSW).
Bo Simonsson
Del 5
https://dl.dropbox.com/u/8317370/Boken%20del%205.docx
Del 6
https://dl.dropbox.com/u/8317370/Boken%20del%206.docx
Del 7
https://dl.dropbox.com/u/8317370/Boken%20del%207.docx
Del 4
Jag kunde ändå inte släppa tankarna kring detta med min auditering. Varför blev det
som det blev tänkte jag. Det fanns många på kyrkan som jag inte gillade. De tog
egentligen ingen hänsyn till individen. De skydde inga medel för att få fram sin vilja.
Och då handlade det alltid om att få pengar eller att man skulle göra någonting för
dem. Hur kunde det finnas så många idioter på ett ställe med en sådan fantastisk
filosofi? Jag undrade om jag kanske hade valt fel kyrka. Kanske kyrkan i Stockholm
var bättre. Jag ville ju fortfarande att min auditering skulle fungera som det stod i
böckerna och som jag tänkt mig. Kanske jag skulle sticka till Stockholm och få min
auditering korrigerad. Då kanske allt skulle fungera. Jag började spara pengar på
banken. Om man sparade upp till ett visst belopp fick man sedan låna lika mycket.
Så var erbjudandet.
Jag hade bättre betalt på Trygg-Hansa så jag fick pengar över varje månad. Samtidigt
hade jag 200 kr i månaden att betala för VISA-kortet. De 10 000 som jag lånat mot
växel skulle betalas. Detta skulle lösas genom att Björn återbetalade vad han lånat av
mig vilket skulle ske någon gång under hösten. Men inte då. Han strulade och då
kunde jag inte betala mitt lån som överenskommet. Jag ringde och skrev till Björn
som konstrade och kom med bortförklaringar. Själv fick jag förklara situationen för
min långivare och gjorde upp en betalningsplan med honom så att jag fick avbetala
500 kr i månaden. Det blev en långdragen affär. Björn började så småningom betala
av på sin skuld och mer än ett år efter det datum då han egentligen skulle betalat
hade han gjort rätt för sig. Det tog mig lika lång tid att bli kvitt min skuld.

Nästa sommar hade jag sparat så pass mycket att jag fick ett lån på banken. Nu hade
jag ungefär 20 000 kr öronmärkt för auditering. Jag hade sonderat terrängen i
Stockholm och kände mig förhoppningsfull om att det skulle fungera bättre där.
Under min semester reste jag till Stockholm där jag fick bo i Spånga hos Kurt som jag
kände från Göteborg och som hade flyttat till Stockholmstrakten. Han hade gift sig
med Susanna som hade jobbat på kyrkan i Göteborg och som nu jobbade på
Stockholmskyrkan. Jag hade betalat in pengarna och började en ny vända på kyrkan i
Stockholm.
Det kändes litet mer seriöst här. Det var större och gav ett mer professionellt intryck.
Jag träffade min auditör, en kvinna som bröt på ett främmande språk. Hon var en
gladlynt kvinna klädd litet som en zigenare, det var i alla fall mitt första intryck. Hon
gav ett kompetent intryck även om hon inte framstod som någon typisk auditör, vad
nu det egentligen är. Men bara hon var kompetent så spelade det ingen roll hur hon
såg ut. Och visst var hon vänlig, säker och förstående. Inga problem på det sättet.
Det var fantastiskt sommarväder med hög klar luft. Ute i Spånga brukade jag springa
en träningsrunda varje dag. Jag brukade äta vitaminer för att hålla formen. Det var
särskilt viktigt under auditering. En dag tog jag ett par extra niacintabletter. Jag hade
ju fått i mig mycket högre doser under Reningsgenomgången året innan så det skulle
jag väl tåla tänkte jag. Medan jag sprang uppträdde en kraftig rodnad på kroppen.
När jag senare åkte med pendeltåget in till staden för auditering var det fullt på tåget
så att jag fick stå upp och hålla i mig i en stång mitt i tåget. Medan tåget rusade fram
började färgerna plötsligt att förändras. Det gröna landskapet utanför blev intensivt
grönt och sedan svart. Jag kunde inte se! Jag drabbades av panik men jag stod där
mitt i folkmassan och tänkte att jag måste behålla lugnet. Jag kallsvettades och höll
krampaktigt fast i min stolpe. Det gick nog ett par minuter innan jag gradvis återfick
synen. En skrämmande upplevelse naturligtvis framkallad av min överdosering av
niacin.
Inne på kyrkan gick vi igenom min tidigare auditering och hittade fel som begåtts.
Hon auditerade mig för att korrigera felen och efter en vecka till tio dagar var jag
färdig. Resultat? Samma som tidigare. Jag kände ingen skillnad. Visste egentligen
inte vad jag skulle tro. Var det kanske så att jag var nästan Clear redan när jag kom in
till kyrkan i Göteborg första gången och att min grej egentligen var OT? Jag
funderade fram och tillbaka, fick inga svar och ingen sinnesro. Men jag tyckte att
kyrkan i Stockholm var mycket bättre än i Göteborg, så om jag skulle göra något
ytterligare fick det bli i Stockholm, det var ett som var säkert. Mitt vikariat i Örebro
gick ut i november så jag var tvungen att ta ställning till om jag skulle flytta tillbaka
till Göteborg eller kanske istället till Stockholm. Jag hörde mig för med Kurt. Han
jobbade på ett företag ute i Djursholm. Det ägdes av en scientolog och han var
tydligen intresserad av att anställa mig på grund av mina juridiska kunskaper. Han
var verksam inom restaurangnäringen. Han gav ut någon slags katalog över
restauranger och sålde även andra produkter för restaurangnäringen. Jag besökte
honom. Företaget höll till i det fashionabla Djursholm i en stor fin villa. Där jobbade
5-6 personer inne på kontoret plus ett antal säljare ute på fältet, bland dem Kurt. Det

verkade spännande. Jag ville i långa loppet fortsätta med Scientologi och tyckte att
det kändes bättre i Stockholm så jag tackade ja till jobberbjudandet och var inställd
på att flytta upp till Stockholm så snart jag slutade i Örebro.
Som bekant är det inte helt lätt att skaffa bostad i Stockholm. Det kanske var något
lättare 1981 men ändå ganska svårt. Jag satt i Örebro och kollade lägenhetsannonser
och hittade en annons om ett rum i Stocksund som hade den fördelen att det låg nära
Djursholm. Osett bestämde jag mig för att ta denna lilla lägenhet. Mitt flyttlass gick i
slutet av augusti 1981. Jag letade mig fram till Stocksund och stället där jag skulle bo.
Det var ett mindre hus i anslutning till ett större gult trähus. Jag fick nycklarna och
gick in. Jag kunde knappt tro mina ögon. Det var en mörk, rutten håla. Jag kunde
inte bo en natt därinne. Jag bara lastade av möblerna och tog hyrbilen till kompisar i
Uppsala där jag sov ett par nätter. Jag fick tips om att ringa Lisbet, en kompis från
gymnasietiden i Karlstad som bodde på Söder. Hon lät mig bo ett par veckor i
hennes lägenhet. Sedan löste det hela sig på ett smidigt sätt. En annan kompis, Mats,
bodde på Sveavägen mitt i smeten, i en större lägenhet som han hyrde i andra hand
av en kompis till honom. Han hade precis gjort slut med sin tjej och hade inte råd att
ha den stora lägenheten ensam. Han såg gärna att jag flyttade in hos honom. Det var
en spatiös lägenhet. Högt i tak, jättestora härliga rum med flera fönster. Jag fick ett av
de stora rummen med utsikt ned mot Surbrunnsgatan. Här kändes det utmärkt att
bo.
Jag inrättade mig i mitt nya boende och trivdes utmärkt i stan. Det var spännande att
gå på upptäcktsfärd i storstadens myller. På kvällar och helger gick jag långa
promenader för att orientera mig och se allt nytt för mina ögon. Jag besökte kyrkan
då och då och gjorde någon mindre kurs. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta
på Bron eftersom det kostade så mycket att göra de högre OT-nivåerna, så det hela
fick ligga litet på is. Min nye chef Gert H var scientolog. De övriga som jobbade inne
på kontoret var dock inte scientologer medan utesäljarna enbart bestod av
scientologer. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att allt inte stod rätt till i
företaget. Huvudverksamheten bestod i att sälja in annonser till restauranger i den
restaurangguide som skulle ges ut, men försäljningen gick trögt. Bolagets ekonomi
hotade hela tiden att gå överstyr vilket avspeglades på stämningen på kontoret. Mina
arbetsuppgifter var mycket diffusa. Vad skulle han egentligen med juridisk
kompetens till? Jag minns inte riktigt vad jag gjorde men jag arbetade inte ihjäl mig.
Vid ett tillfälle fick jag höra att Gert gått på en av de kvinnliga medarbetarna och
klassat henne som SP, en suppressiv person. Någon som är illasinnad och i lönndom
förstör för andra. Det verkade som att han ville hitta en förklaring till att bolaget gick
på kryckor och tycktes utgå från en av scientologins älsklingsteorier, nämligen att det
fanns någon som i tysthet motarbetade alla framsteg så fort det inte gick så bra. Så nu
fick han det till att en av medarbetarna var SP. Hon var inte scientolog och förstod
förstås ingenting. Jag minns inte hur detta slutade men har för mig att hon fick sluta.
Naturligtvis gick det inte bättre efter detta ”schackdrag”. Ändå skaffade Gert
ytterligare en villa för verksamheten. Allt skulle delas upp på något sätt. Villan låg
alldeles i närheten, men varför han skulle anstränga den redan så ansträngda
ekonomin med ytterligare utgifter övergick mitt förstånd. Det kändes som att hela

ubblan skulle spricka mycket snart. Jag började fundera över att hitta något annat
arbete. Kurt hade redan lämnat Gerts företag. Han tipsade mig om ett annat företag,
där han nu jobbade. Även det drevs av scientologer men enligt honom var det
någonting helt annat. Jag besökte företaget, Svenska Brand, som hade kontor i ett av
höghusen vid Hötorget. Bara det var imponerande. Jag fick träffa ytterligare en Gert,
och hans fru. Bolaget sålde brandskyddsmaterial, brandsläckare, brandvarnare och
liknande tillbehör. Dessutom hade man ensamrätten för Sverige på en slags
evakueringsstrumpa för utrymning av höghus vid brand. Man hade ordnat visningar
av dess funktioner och Gert visade mig en tidningsartikel om detta. Bolaget ägdes
och drevs av Gert E, Christer och Gunilla. De hade en kader av säljare. Hela
ledningen var erfarna scientologer som tidigare jobbat på kyrkan i många år och haft
ledande funktioner där. När det gällde säljarna var vissa scientologer medan andra
inte hade någon koppling till kyrkan. Gert var intresserad av mina tjänster och ville
att jag skulle ha någon slags personalfunktion. Företaget behövde fler säljare och min
uppgift skulle huvudsakligen bestå i att värva flera säljare. Jag fick ett bra intryck och
bestämde mig på rot och sa ja till jobbet. Jag sa upp mig ute i Djursholm och började
på Svenska Brand bara någon vecka senare.
Jag trivdes bra med mitt boende. Min ”sambo” Mats som jag kände från Uppsala var
psykolog och litet av en mystiker. Han var intresserad av alternativa metoder och
hade mottagning i ett mindre rum i lägenheten. Vi pratade ofta. Han var inte helt
obekant med scientologin. Han hade till och med skaffat en e-meter en gång och läst
några böcker. Sedan hade han tillsammans med en likasinnad auditerat tidigare liv
för brinnande livet – någonting som fördömdes kraftigt av kyrkan. Att auditera
utanför kyrkans hägn ansågs närmast som kätteri. Jag sa inget om den saken till Mats
men trodde i grund och botten på vad kyrkan sa om att det krävdes utbildad
kompetens för att kunna auditera säkert.
Just nu var han engagerad i någonting som kallades EST. Jag visste inte riktigt vad
det var men hade faktiskt några år tidigare följt med Mats på en föreläsning om EST
på Foresta hotell i Lidingö. Det var inte helt ointressant, men nu hade jag ju
scientologin så det var ändå ingenting för mig. Ibland hölls det EST-möten hemma
hos oss i Mats rum. Det brukade komma ett tjugotal personer och jag var litet
nyfiken, det fick jag lov att erkänna. Vid något tillfälle var jag med och lyssnade och
tyckte att det var vettigt och intressant vad som sades. Jag läste någon bok om EST
och började tycka att det verkade mycket lättsammare och roligare än scientologin.
Visserligen var teorin kring scientologin överlägsen men mina erfarenheter av den
var inte särskilt uppmuntrande. Fast jag lämnade inte kyrkan. Och nu kom det ut
någon ny auditeringsgenomgång baserad på Hubbards nya publikation som förstås
höjdes till skyarna. Den kallades Vägen till lycka. Jag skaffade den och läste den. Det
var en stor besvikelse. Bara en massa moralregler, ungefär som Tio guds bud, typ
”Stjäl inte”, ”Mörda inte”, ”Var trogen” och så vidare. Sedan hade han utvecklat en
auditeringsgenomgång baserad på boken. Eftersom jag hade auditeringstid kvar på
kyrkan sedan sommaren tyckte man på kyrkan att jag skulle göra Vägen till lyckagenomgången.
Så jag startade på den och hoppades att det skulle vara intressantare
än häftet. Jag hade en trevlig auditör men Vägen till lycka-genomgången var
ointressant. Frågorna handlade helt enkelt om punkterna i boken, och var

formulerade typ ”Har du stulit någon gång” och så vidare. Jag berättade för
auditören om mitt gryende intresse för EST. Han lyssnade och bekräftade och
moraliserade överhuvudtaget inte över den saken.
Jag blev ganska snabbt klar med min auditering utan att det egentligen gett mig
någonting. Detta gjorde att mitt intresse för EST ökade markant. En annan
bidragande orsak var faktiskt det faktum att allt inte var frid och fröjd på Svenska
Brand. Långt ifrån bra faktiskt. Det var svårt att hitta bra säljare och företaget hade
ingen särskilt bra ekonomi. Min uppgift var att hitta säljare. Jag annonserade i
tidningarna och fick en hel del intresseförfrågningar. Jag gjorde
anställningsintervjuer och lät de som verkade mest lovande börja hos oss. Det var
ingen som helst ekonomisk risk eftersom alla säljare gick på provisionslön och alltså
var helt och hållet resultatberoende. Detta skulle stimulera deras prestationer, men å
andra sidan hade de ingen grundtrygghet i jobbet. Det var inte många som klarade
det. Det var mer än en säljare som testade ett par månader och sedan slutade. Men
jag fick fram några bra säljare trots allt. Särskilt en kille som var rena
stjärnförsäljaren. Han sålde så bra att han kunde kvittera ut en ganska fet lönecheck
varje månad. Ett par till scientologer anställdes till ledningsteamet. Vi bytte lokal och
flyttade till Apelbergsgatan i backen upp mot Malmskillnadsgatan i det stora
tegelhuset som ligger i hörnet Sveavägen-Kungsgatan. Säljarna höll till i en annan
lokal längre ned på Apelbergsgatan. Christer och Gert satt i oändliga sammanträden
och försökte hitta någon slags ”Sesam öppna dig” som skulle få riktig fart på
affärerna. De utgick från kyrkans administrativa tekniker och bröt ned alla aktiviteter
inom verksamheten i delområden som fick en statistik som skulle föras. Med hjälp av
dessa statistiker var tanken sedan att man skulle kunna styra varje liten del inom
företaget för att på så sätt utöva kontroll och se vad som inte fungerade så bra och
åtgärda det hela. Men egentligen var detta bara ett sätt att blunda för verkligheten
tyckte jag. Det uppenbara var ju att det såldes för dåligt. Det behövdes flera
stjärnsäljare som tjänade bra och ville stanna kvar i företaget för att det skulle kunna
växa.
Under hösten hölls ett EST-seminarium i Stockholm. Mats var förstås med och efteråt
samlades några deltagare hemma hos oss. En liten kille som deltagit var helt
upprymd. Jag hade träffat honom tidigare och då hade han varit inåtvänd, tyst och
blyg. Nu skrattade han och pratade. Han var helt förändrad. Något sådant hade jag
aldrig sett i scientologikyrkan. Visserligen pratade folk om alla ”vinster” och
fantastiska förändringar de upplevt, men det var mest prat. Jag hade egentligen
aldrig riktigt sett några förändringar. Folk sa att de gjort det och det och att de haft
fantastiska vinster och sedan fortsatte allt precis som tidigare. Jag var mäkta
imponerad av den här killens förändring.
Jag anmälde mig till ett EST-seminarium som gick av stapeln i Älvsjö på
Älvsjömässan någon gång i början av januari 1982 tror jag det var. En massa
människor samlades i ett stort konferensrum. En talare äntrade scenen och började
prata. Ämnet var kommunikation. Mellan varven fick vi göra olika slags övningar.
En hel del av vad som sades var provocerande och man kunde se folk reagera med

ilska och gråt. Jag tyckte det var spännande därför att det verkligen hände saker här.
Eftermälet var att det var intressant och roligt. Egentligen hände inte så mycket med
mig som person men det gjorde det ju inte med scientologin heller och detta var
roligare därför att människorna var gladare och mer avslappnade och framförallt
kostade det en spottstyver jämfört med scientologin.
Under våren 1982 växte det fram ett beslut inom mig att gå vidare yrkesmässigt. Jag
bestämde mig för att lämna Svenska Brand som gick mer och mer på kryckor. Det
var uppenbart att dessa ”stora scientologer” som drev verksamheten ”trots den
överlägsna scientologiteknologin” inte klarade av att få igång företaget på allvar.
Säljarna kom och gick och kassan sinade. Ibland var det svårt att å ut sin lön. Som tur
var hade jag även ett frilansjobb som vapenfriutredare så att jag kunde klara min
ekonomi. Jag hade ju mitt lån i Örebro sparbank plus det där förargliga VISA-kortet
från Göteborg som jag blev påprackad förutom hyra, el, telefon och mat. Men jag
hade ju trots allt min jur.kand-examen och tänkte att jag kunde göra någonting av
den och söka tingsmeritering, dvs. arbete på tingsrätt som notarie. För att komma in
på en sådan tjänstgöring behövde jag litet högre poäng så jag anmälde mig på
Stockholms universitet till en kurs i kriminologi plus att jag skulle skriva en
avhandling om valfritt juridiskt ämne.
Jag engagerade mig en del i EST. Hjälpte till att skaffa lokal till nästa seminarium och
deltog en del i deras möten. Jag medverkade i deras seminarium under hösten och
hade ungefär samma behållning av det som av det förra. Det var intressant och kul
och jag tyckte att jag fick ut en del av det, men det var inte omvälvande på något vis.
Vid årsskiftet 1982-83 fick jag och Mats flytta ur lägenheten på Sveavägen. Jag
flyttade till en etta i Solna. Någon gång tidigt under hösten var jag klar med min
avhandling. Nu hade jag tillräckligt med poäng för att kunna få en notarietjänst så
jag sökte en sådan. Man kunde lämna in en generell ansökan som avsåg hela landet.
Det kändes spännande att se om det nappade och i så fall var. Det dröjde inte länge
innan jag fick besked om att jag erbjöds en plats på Falu tingsrätt. Jag hade ju växt
upp i Dalarna så det kändes inte som helt okänt land.
Samma höst, innan jag flyttade till Falun, kände jag att jag nog trots allt ville göra ett
nytt försök med scientologin. EST i all ära, men det de hade att erbjuda var dessa
seminarier och så var det inget mer. Jag tänkte att det måste vara möjligt att hitta
någon som kan auditera så att det fungerar så som Hubbard säger att det ska
fungera. Jag började på en kurs som hette HQS (Hubbard Qualified Scientologist) där
man bland annat fick lära sig att auditera så kallade Objektiva processer. Så nu skulle
jag alltså vara auditör. Jag fick en pc som det heter och började. Det visade sig inte
vara helt enkelt. Under de så kallade objektiva processerna ska man ge kommandon,
vilket innebär att man uppmanar pc:n att göra någonting. Jag har tidigare beskrivit
ungefär hur objektiva processer går till. En av dem går alltså ut på att repeterande
säga till pc:n: ”Titta på den väggen!” ”Tack!” ”Gå bort till den väggen!” ”Bra!” ”Rör
vid den väggen!” ”Bra!” ”Vänd dig om!” ”Okej!” Och så om och om igen tills pc:n får
någon slags insikt och berättar om den. Vi körde det om och om igen och kom in i
någon slags malande lunk där båda hoppades att det snart skulle vara klart. Så här

höll vi på timme ut och timme in. Det kändes som om någonting var fel. Jag
berättade för kursledaren om mina funderingar. Jag fick drilla om på processerna och
försökte igen. På något sätt kom vi igenom det hela till något slags resultat. Men det
kändes inte alls bra. Lika klena resultat som under min egen auditering, tänkte jag.
I samma veva fick jag besked om att de hade räknat fel i Göteborg och att jag hade en
hel del auditeringstimmar kvar på mitt konto och att detta kunde flyttas över till
Stockholm. På så sätt kunde jag fortsätta min auditering. Jag var fortfarande minst
sagt missnöjd med resultatet och tvivlade starkt på att jag verkligen var Clear. Så jag
fick börja om med min dianetikauditering. Det var ju dianetik som från allra första
början fångat mitt intresse och nu tänkte jag att det kanske skulle lossna med en
rutinerad och kunnig auditör. Men även den här gången var det en besvikelse. Det
hela fungerade inte alls så som jag hade läst att det skulle. Händelserna var vaga och
bestod av sådant material som jag var mer eller mindre medveten om sedan tidigare.
Förutom hoppandet till tidigare liv då, men de kändes overkliga och jag tvivlade
starkt på om det var material från något som verkligen inträffat. Hade jag känt större
förändringar hade jag definitivt accepterat dem men det gjorde ingen skillnad hur
många ”tidigare-liv-händelser” jag än tog upp.
Mellanspel
Efter denna sejour i scientologins värld riktade jag blickarna mot min nya karriär i
Falun på tingsrätten där. Det kändes skönt att lämna allt som hade med scientologi
att göra bakom mig. Jag visste inte om jag skulle göra nya försök och överlämnade
den frågan till framtiden.
Jag hade en bra tid i Falun. Det var riktigt intressant och lärorikt att jobba på
tingsrätten. Första månaderna fick jag jobba hos polisen i det stora polishuset i Falun
som en introduktion innan tingsrätten. Det var en bra ingress där jag fick se hur det
gick till på fältet. Jag fick gå runt på de olika rotlarna, och fick se mycket av de olika
sidorna av polisarbetet. Sedan var det detta med sporten. De hade sport på
arbetsschemat så vi spelade fotboll och hockey-bockey flera timmar i veckan. På
tingsrätten var vi åtta notarier, unga människor liksom jag som nyligen lämnat
universitetet. Vi hade en ganska bra gemenskap och umgicks en hel del på fritiden.
Jag släppte tankarna på scientologin och mådde finfint. Jag hade också mer pengar
och kunde unna mig en del av livets goda.
Efter ungefär ett år kontaktades jag av någon från kyrkan i Stockholm som berättade
att Hubbard löst alla tveksamheter kring tillståndet Clear. Han hade nämligen
utvecklat en ny auditeringsgenomgång som med exakt precision kunde fastställa om
en person var Clear eller inte. Eftersom jag inte visste var jag stod blev jag
intresserad. Jag betalade in kostnaden, mellan 5 -10 000 kr och reste ned till
Stockholm för att göra denna nya auditeringsgenomgång som kallades CCRD –
Clear Certinity Rundown. Jag satt med auditören ett par tre timmar och fick beskedet
att jag verkligen var Clear. Inte för att det dök upp någonting under auditeringen

som gjorde att jag kände mig helt säker, men om han nu sa det så godtog jag det helt
enkelt. Sedan skulle man göra någon uppföljare som hette Sunshine Rundown som
var en kort så kallad process som man gjorde på egen hand. Det lät spännande tyckte
jag. Jag fick ett papper på vilket det stod vad man skulle göra. Det var som kejsarens
nya kläder! Så reagerade jag när jag läste vad det stod på papperet. Det enda man
skulle göra var att gå ut på stan och titta på saker. Jag gjorde som det stod och
ingenting hände förutom att jag fick huvudvärk. Jag fortsatte och tänkte att det skulle
bli bättre men snart gav jag upp och återvände till kyrkan. Där förkunnades att jag
blivit Clear. Själv var jag sur och besviken och återvände till Falun efter ännu ett
bakslag.
Men jag bibehöll ända vissa kontakter med scientologikyrkan i Stockholm under min
resterande tid i Falun. Någon där kontaktade mig och frågade om jag kunde auditera
några människor i Falutrakten som hade visat intresse av det. Det fanns nämligen
någonting som kallades för Bok-ett-auditering. Det var helt enkelt dianetikauditering
enligt de metoder som Hubbard skrev om i Dianetikboken, innan han lanserat emetern.
Jag hade gått något seminarium där man fick lära sig grunderna och gick
med på att auditera dessa personer. Den första jag auditerade var en tjej i min ålder
som kom hem till mig några gånger för att få auditering. Det gick väl så där. Vi
hittade någon händelse ibland och körde igenom, men utan några spektakulära
resultat. Jag undrade om det kunde vara mina begränsade kunskaper i auditering
som var orsaken eller vad det kunde handla om. Tekniken i sig var ju ganska enkel
men jag kände mig ganska osäker på var jag stod. Sedan började jag auditera en
annan kvinna och det gick lika trögt det. Den tredje personen var även det en kvinna
och den här gången var det annorlunda. Hon var i stort sett självgående. Hon
hoppade iväg från den ena händelsen till den andra långt tillbaka i tiden och beskrev
inlevelsefullt de olika scener hon såg. När vi hållit på några veckor sa hon plötsligt
att nu var hon klar. Nu var det inget mer att ta upp. Hon var glad och nöjd så jag
förmodade att jag hade gjort ett jobb som var klart godkänt. Men i ärlighetens namn
var hon helt självgående. Liksom när det gällde mina egna upplevelser av händelser
från tidigare liv funderade jag över hur sanna de upplevelser hon beskrev egentligen
var, men hon verkade ha fått ut någonting bra av det hela vilket faktiskt var det
viktiga.