Läs artikeln

36 | VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se |
SPECIAL DEN NYA OLJAN
SVARTA MOLN
Under de senaste tio åren har världens oljeproduktion planat ut,
men nu ställs det höga förhoppningar på den nya skiff eroljan.
Men med små fyndigheter, dyr utvinning och allvarliga miljökonsekvenser
kan den nya oljerusningen snabbt tappa farten.
TEXT OCH FOTO AV GUNNAR LINDSTEDT

i färdas mil efter mil på gropiga ökenvägar.
Landskapet är fullständigt platt, några
kameler betar på de sällsynta fl äckarna
med lite gröna strån. I övrigt är det bara sand.
Här ute, cirka femtio mil söder om Omans
huvudstad Muskat, ligger ett oljefält som byggs
ut av bland annat svenska Tethys Oil.
Oman har varit ett oljeland sedan tidigt 1970-tal,
men i jämförelse med de andra gulfstaterna är produktionen
liten, ungefär 800 000 fat per dag (knappt
ARABISK SILHUETT. En
enorm byggboom under
2000-talet har gjort Dubai,
huvudstad i Förenade
arabemiraten, till en av
världens mest moderna
städer.
ÖVER NY OLJA
V
hälften av Norges oljeproduktion). Oman är en före detta
brittisk allierad och när oljeutvinningen startade
leddes den av den engelska oljejätten Shell. Shell är tillsammans
med den omanska staten hälftenägare i det
nationella oljebolaget PDO som driver den absoluta
merparten av oljeutvinningen i landet. Men oljeproduktionen
är koncentrerad till de västra delarna av Oman, i
öster gjordes ett trettiotal borrningar, men utan några
oljefynd. De stora oljebolagen övergav därför de östra
blocken.
▼
| VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se | 37

▼
”Inom oljebranschen gick snacket att det
inte fanns någon olja i de östra blocken eftersom
de stora oljebolagen redan varit där”,
säger Magnus Nordin, vd för Tethys Oil.
”Men vi upptäckte att det fi nns olja som
har skapats ur en annan moderbergart än
oljefynden i väster.”
Tethys Oil kunde tillsammans med partnern
– det libanesiska bolaget CC Energy
Development – göra provborrningar i block 3
och 4 under sommaren 2009. Och eftersom de
borrade lite djupare än vad de tidigare oljebolagen
gjort hittade man till allas förvåning
nya oljereserver - dessutom av god kvalitet.
”Block 4 innehåller 1 miljard fat tung olja,
men mellan blocken 3 och 4 fi nns också konventionell
olja”, säger Magnus Nordin.
Efter de första oljefynden 2009 har utbyggnaden
gått snabbt. Vi anländer till Farha Sou
i block 3 vid lunchtid. Trots att det är vinter är
38 | VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se |
SPECIAL DEN NYA OLJAN
det närmare trettio grader varmt. På sommaren
är värmen här outhärdlig, temperaturen
visar ofta över femtio grader. Oljearbetarna
bor i barackläger invid pumpstationer och oljecisterner.
Produktionen av cirka 10 000 fat
per dag har redan börjat. Ännu så länge
transporteras oljan med tankbilar
cirka tio mil ut till Omans stora
nationella pipeline som betjänar de
västra fälten och byggdes på
1970-talet. Lite längre söderut vid
Saiwan East i block 4 byggs ännu
en anläggning med kapacitet för uppemot
60 000 fat per dag. En pipeline
från Saiwan East till den nationella ledningen
är snart klar och fullt utbyggda skulle
dessa oljefält klara ungefär knappa 10 procent
av Omans oljeproduktion. En inte oväsentlig
ökning för ett oljeland som sedan 2001 haft
produktionsnedgång. För Tethys Oil innebär
oljeproduktionen att bolaget nu för första
gången får ett stabilt kassafl öde.
Inkomsterna från oljeproduktionen delas
mellan CCED (50 procent) Tethys (30 procent)
och japanska Mitsui (20 procent).
CCED:s moderbolag, CCC, är ett känt byggbolag
i regionen och har haft en lång närvaro
i Oman. Mitsui är ett japanskt handelshus
som även har oljehandel och större delen av
oljan säljs därför av Mitsui till olika länder i
Fjärran östern.
Oman, liksom de andra gulfstaterna
(Kuwait, Bahrain, Qatar, Saudiarabien och
Förenade arabemiraten), har alltmer utbyte
med Asien. Av de 17 miljoner fat olja som varje
dag passerar Hormuzsundet går 85 procent
till Asien. När EU:s sanktioner mot Iran
träder i kraft den första juli i år kommer även
de 500 000 fat olja per dag som Europa importerat
att leta sig österut. Kinesiska Unipec,
United Petroleum and Chemical Corporation,
har redan fördubblat importen från
Iran till över 500 000 fat per dag.
Med stigande oljepriser har gulfstaterna
kunnat bygga upp ett enormt välstånd på
mycket kort tid. Omans huvudstad Muskat är
en bländande vit stad med nya låga byggnader,
grönskande alléer och motorvägar. De
nybyggda husen är moderna och har luftkonditionering.
Än mer anslående är välfärden i
Dubai, i Förenade arabemiraten. En gigantisk
byggboom under 2000-talet har skapat en
helt ny stad i glas och betong. Oljepengarna
har dessutom gjort gulfstaterna till storägare
i väst. Efter fi nanskrisen 2008 är de alla storägare
på västvärldens börser.
”I den här delen av världen har oljan
varit en välsignelse som har hjälpt oss
att bygga upp infrastruktur och vik-
tig industri”, säger dr Abdulwahab
Hormuz-
Al-Sadoun, generalsekreterare för
sundet
Gulf Petrochemicals & Chemicals
OMAN Association, en branschorganisation
med 185 medlemmar i regionen.
Jag träff ar honom en eftermiddag i
Dubai, han är klädd i vit arabisk dräkt
men utbildad i USA och talar perfekt engelska.
Dr Al-Sadoun är saudier och har tidigare
arbetat för oljeindustrin i Saudiarabien.
Och någon begynnande oljebrist vill dr Al-
Sadoun inte kännas vid.
”Oljan kommer att räcka i ytterligare
hundra år”, säger han.
”Och med teknikens utveckling är jag
övertygad om att vi så småningom kan få
upp all olja som fi nns i oljefälten, inte bara de
50–60 procent som i dag kan utvinnas. Den
så kallade skiff ergasen (”shale gas”) i USA är
ett klassiskt exempel. Fyndigheterna har
varit kända i hundra år, med först nu fi nns de
ekonomiska förutsättningarna och den rätta
teknologin för att få upp resurserna.”
USA är en av världens största naturgasproducenter.
Till större
delen används naturgasen för
att generera elkraft, men i början
av 2000-talet sjönk produktionen
år efter år och USA skulle tvingas
importera alltmer gas. Många producenter,
bland annat norska Snövitfältet, låg i startgroparna
för att börja transportera nedkyld
så kallad LNG-gas till amerikanska hamnar.
Men utvecklingen tog en oväntad vändning
när utvinningen av gas ur skiff erberg tog
fart år 2005. Sedan 2000 har den skiff ergasen
tiodubblats och står i dag för dryga 20
procent av USA:s gasproduktion. Landet fi ck
därmed andrum i sin naturgasförsörjning.
Avgörande för att kunna utvinna naturgas
ur skiff er har varit två nya tekniker: horisontala
borrhål och ”hydraulic fracturing”. Genom
att pumpa ner stora mängder vatten och kemi-
”Av de 17 miljoner fat olja som varje dag passerar Hormuzsundet
går 85 procent till Asien. När EU:s sanktioner mot Iran
träder i kraft den första juli i år kommer även de 500 000 fat
olja per dag som Europa importerat att leta sig österut.”
K
IRAK
KUWAIT
SAUDI-
ARABIEN
IRAN
BAHRAIN
QATAR
FÖR. ARABemiraten
JEMEN
kalier i borrhålet under stort tryck kan skiff erberget
spräckas och lösgöra naturgasen.
Många hoppas nu att man lika framgångsrikt
ska kunna utvinna olja ur skiff ern. Att ta
fram olja från skiff er är ingen ny upptäckt,
det gjordes även i Sverige redan under andra
världskriget, i Kvarntorps skiff eroljeverk.
Med dagens utvecklade borrteknik går det
numera att med mycket högre precision
pricka in smala fi ckor med oljetäta bergarter
fl era kilometer under jord. Genom att sedan
spräcka berget hoppas man få oljan att fl öda
upp genom hålet. Men varje borrhål är dyrbart
och avtappningsytan per borrhål minskar
radikalt. Medan ett konventionellt borrhål
kan producera 40 000 fat olja per dag är
genomsnittet per hål för skiff eroljeproduktionen
i det amerikanska Bakkenfältet 53 fat
per dag. Med andra ord krävs det väldigt
många borrhål för lite olja. Dessutom har
fyndigheterna olika densitet, stora delar av
de uppskattade fyndigheterna av skiff erolja
är ”kerosen”, den måste värmas upp för att
bli fl ytande.
I en aktuell artikel i det ansedda magasinet
Foreign Policy citerar Steve Levine en anonym
chef från Bakkenfältet i North Dakota.
Denne berättar att produktionsnedgången i
ett borrhål under de första tolv månaderna
kan vara hela 90 procent och att merparten
av oljan har producerats redan efter sju år.
▼

1 2
3
OLJELAND. (1) Abdul Al-
Sadoun, generalsekreterare
för Gulf Petrochemicals
& Chemicals Association,
räds inte någon oljebrist.
”Oljan kommer att räcka i
ytterligare hundra år.”
(2 och 3) Magnus Nordin,
vd för Tethys Oil, har hittat
olja där de stora
olje bolagen kammade noll.
(4 och 5) Omans huvudstad
Muskat är en bländande
vit stad med 30 000
invånare som ligger vid
Omanbukten. Staden med
omgivning har en omfattande
hamnverksamhet.
4
5
| VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se | 39

▼
”Ett fält som Bakken kan gå från hög tillväxt
till kraftig nedgång väldigt fort. Ett fall i oljepriset
till 70 dollar per fat kan kraftigt reducera
nya borrningar vilket leder till att fältets
produktion då minskar väldigt snabbt”, skriver
den anonyme Bakkenchefen.
Sedan år 2005 har skiff eroljeutvecklingen
från Bakkenfältet tredubblats – från 200 000
fat per dag till 600 000 fat per dag. Men den
ena delen av fältet i Montana har redan nått
sin topp, sedan december 2006 har produktionen
minskat med 62 procent. Frågan är
därför hur stor påverkan skiff eroljan kommer
att ha på lång sikt på den amerikanska
oljeproduktionen. Eller för den del på världens
oljeproduktion i sin helhet. Trots tredubblingen
av produktionen står Bakkenfältet
ändå i dag bara för 3 procent av USA:s
oljekonsumtion.
”Skiff erolja kommer inte påverka oljemarknaden
på samma sätt som skiff ergasen påverkade
gasmarknaden”, säger dr Al-Sadoun.
”De volymer som redovisats är alldeles för
små. I förhållande till USA:s oljemarknad på
20 miljoner fat per dag är det ’peanuts’.”
En januaridag 1901 tog USA klivet
in i oljeåldern. Då fl ödade plötsligt
ett borrhål 300 meter under mark
av olja. Platsen var Spindletop i
Texas och snart sågs oljeplymen
på fl era kilometers avstånd. Tidigare borrhål
i USA och i Ryssland hade givit kanske 100
fat om dagen, eller som mest 5 000 fat. Spindletop
skulle visa sig producera 100 000 fat
olja om dagen, mer än vad alla borrhål tillsammans
hittills hade producerat.
Och USA försvarade positionen som världens
ledande oljeproducent under den första
hälften av 1900-talet. Fram till 1970 ökade
produktionen stadigt och som mest producerade
USA 11 miljoner fat olja per dag. Men
efter toppen 1970 har USA:s inhemska oljeproduktion
därefter minskat för att i slutet
på 2000-talet ha halverats till dryga 5 miljoner
fat per dag.
USA nådde med andra ord ”peak oil” 1970.
Så kallas den produktionstopp som alla oljefält
och oljeproducenter når när ungefär
hälften av oljan i marken har tagits upp.
Först sprutar oljan upp under högt tryck,
sedan sjunker trycket i fältet och då måste
oljan i stället pumpas upp eller pressas upp
40 | VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se |
SPECIAL DEN NYA OLJAN
med andra metoder, som exempelvis injicering
av vatten. Hur snabb nedgången blir beror
ofta på hur snabbt oljan tagits upp i uppgångsfasen,
och hur länge trycket hållits
uppe i oljefältet med konstgjorda metoder.
Under hela 1900-talet fram till 2005 ökade
världens oljeproduktion stadigt med ett par
procent om året. År 2005 producerades ungefär
83 miljoner fat olja per dag, men sedan
dess har produktionen inte längre ökat. Man
säger att oljeproduktionen ligger på en
”platå” och frågan är hur länge produktionen
kommer att ligga kvar på denna nivå. Vissa
menar att världen nu nått ”peak oil” och oljeproduktionen
inom några år därför oåterkalleligt
kommer att börja gå ner. Andra tror
däremot att ny teknologi och nya fyndigheter
fortsatt kan öka produktionen för att tillfredsställa
världens växande behov.
Insikten att världen redan förbrukat ”the
easy oil”, den olja som varit lättast och billigast
att utvinna, har på senare tid fått ett allt
”Med tanke på våra fossilberoende ekonomier,
är detta angelägnare och närmare förestående
än de globala klimatförändringarna.”
större gehör. I januari i år publicerade två
engelska forskare (den ene en före detta rådgivare
till den brittiska regeringen) en artikel
i tidningen Nature där de konstaterade att vi
nu nått en ”tipping point” där oljeproduktionen
inte längre går upp, trots oljeprisökningar
på 15 procent per år. Det är därför nödvändigt
att minska oljeanvändningen.
”Med tanke på våra fossilbränsleberoende
ekonomier, är detta angelägnare och närmare
förestående än de globala klimatförändringarna”,
förklarade en av författarna, professor
James Murray.
Nature-artikeln fi ck oljelobbyister att gå
Så utvinns skiff erolja
Skifferlager i marken innehåller
petroleum, men ofta är det olja som
ännu inte är ”färdigkokt” eller också
redan blivit ”övermogen”. Dessa resurser har
man nu lärt sig att börja utvinna genom att
först borra vertikalt ner i marken och sedan
böja borrhålet horisontellt. Det gör det möjligt
att komma åt smala oljelager som ligger
horisontellt. Med 3D-seismik – som ”röntgar”
marken med hjälp av ljudvågor – går det
att med stor presicison hitta även små fi ckor
av resurser.
För att sedan få upp den ofta trögfl ytande
till motattack. Anförda av oljekonsulten
Daniel Yergin i Wall Street Journal har dessa
framför allt betonat att världen har ett överfl
öd av oljetillgångar, enligt Yergin ”5 000
miljarder fat petroleumresurser i backen,
varav 1 400 miljarder är tekniskt och ekonomiskt
utvinningsbara”.
Natureförfattarna svarar dock att: ”Den
sanna och verkliga storleken på de globala
och bevisade reserverna är dolda i hemlighetsmakeri.
Oljebolagens prognoser är inte
reviderade och tenderar att vara överdrivna.
Men viktigare är att reserver ofta tar 6–10 år
att bygga ut för att tas i produktion, och under
tiden har äldre fält börjat sina.”
Det mest optimistiska inlägget publicerades
den 15 februari i år av en grupp analytiker
vid bankjätten Citigroup. I en rapport hävdar
de att ”hypotesen om peak oil är död” och att
USA är på väg mot energiberoende. Citigroupförfattarna
lyfter framför allt fram
skiff er oljan: ”Konceptet peak oil begravdes i
North Dakota som nu leder
USA till att bli den snabbast
växande oljeproducenten i
världen.”
Även USA:s republikanska
presidentkandidater,
som till exempel Newt
Gingrich, har stämt in i kören
och utlovar i sin kampanj att USA ska bli
oberoende från import av energi. Bensinpriset
ska pressas ned till 2 dollar per gallon
(fyra liter) – trots att bensinpriset i USA nu
är det högsta någonsin för denna årstid: 3,60
dollar.
Många kommentatorer har dock påpekat
att med en oljeimport på cirka 10 miljoner fat
per dag (mer än Saudiarabiens totala produktion)
så är energioberoende för USA mycket
långt borta. Vad Yergin, Citigroup och Newt
Gingrich glömmer är att gamla existerande
oljefält hela tiden minskar sin produktion. I
Opecländerna räknar man med att de existe-
HORISONTAL
utvinning av
olja och
naturgas.
sörjan som är innesluten
inne i bergarten
har man nu börjat
spräcka berget
med så kallad ”hydraulic
fracturing”
eller ”fracking”. Det
åstadkomms genom
att pumpa ned
stora mängder vatten och kemikalier i borrhålet
under stort tryck. Men miljökonsekvenserna
är allvarliga och det fi nns risk för att
grundvattnet blir förgiftat.
▼

2
3
OLJELAND. 1. En arbetare
vid Tethys Oils oljefält i
Oman där bolaget utvinner
10 000 fat om dagen. Oljan
transporteras sedan i tio
mil med lastbil till Omans
stora pipeline byggd på
1970-talet. 2. I Dubai plöjs
en stor del av oljeinkomsterna
ned i nybyggnation.
3. Arbetarna vid Tethys
Oils oljefält bor i baracker
vid pumpstationer och
oljecisterner. Vintertid
ligger utetemperaturen på
runt trettio grader, under
sommaren kan temperaturen
bli femtio grader.
| VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se | 41
1

▼
rande fälten för närvarande minskar produktionen
med cirka 3 procent per år.
”Just nu är den årliga nedgången i existerande
fält ungefär 4 miljoner fat olja per dag”,
säger professor Kjell Aleklett vid Uppsala
universitet.
Han har i tio år varnat för peak oil och ger
i maj ut boken ”Peeking at peak oil.”
”Att världens produktion har legat på en
platå sedan 2005 betyder att industrin varje
år ändå tillfört 4 miljoner fat i ny produktion
för att kompensera för den som försvinner.”
Trots kraftiga prissvängningar har oljeindustrin
inte förmått öka produktionen.
Samtidigt har det skett stora förändringar
när det gäller hur mycket olja som egentligen
fi nns tillgänglig på världsmarknaden.
”Mellan 2005 och 2010, på fem år, har de
oljeexporterande länderna minskat sin
export från 48 miljoner fat till 44 miljoner fat
per dag. Det betyder att 4 miljoner fat per
dag har försvunnit från marknaden”, säger
Kjell Aleklett.
”Dessutom har Kina, Indien och andra
utvecklingsländer ökat sin import med 3 miljoner
fat per dag. Den tillgängliga oljan för
OECD-länderna har med andra ord minskat
med 15 procent på fem år.”
När de oljeexporterande länderna i Mellanöstern
behåller alltmer av oljan för inhemsk
konsumtion, medan länderna i Asien
kraftigt ökar sin import, blir knappheten på
olja i industrivärlden alltmer uppenbar. Samtidigt
har oljekonsumtionen i denna del av
världen sjunkit sedan den ekonomiska krisen
2008 – människor åker mindre bil och industrins
behov har minskat. Men ett tecken på
en begynnande oljeknapphet är det fortsatt
höga oljepriset.
När den enklast utvinningsbara oljan nu
förbrukats sätts stora förhoppningar på dyrare
ny och ”okonventionell” olja. Bland annat
till djuphavsolja utanför Brasiliens och
Västafrikas kuster där produktionen i Mexikanska
gulfen kanske kan nå upp till cirka 10
miljoner fat per dag, men efter 2012 kommer
produktionen snabbt avta. Kanadas oljesand
har länge framhållits som en räddning, men
trots snart ett decennium av utvinning har
produktionen inte kommit upp till mer än 1,5
miljoner fat olja per dag. Och för det senaste
42 | VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se |
SPECIAL DEN NYA OLJAN
tillskottet från USA, skiff eroljan, är produktionstillskottet
ännu blygsammare: en halv
miljon fat per dag. Citigroup hävdar visserligen
att skiff eroljan kan öka till 2 miljoner fat
per dag till 2020, medan oljesanden ökar
med 1,6 miljoner fat.
Citigroup hävdar att detta ska göra USA energioberoende,
men utan de senaste årens tillskott
av ”okonventionell” olja så skulle världens
oljeproduktion inte ens legat kvar på nuvarande
platå.
Även om det fi nns gott om okonventionella
oljeresurser, och man kan bara spekulera i
hur mycket som egentligen fi nns, så är det
ändå orealistiskt att tänka sig att den ”billiga”
oljan ska kunna ersättas av nya, okonventionella
resurser. Utvinningen kommer helt
enkelt att vara för kostsam, alltför energikrävande
och allt för miljöförstörande.
”Ska du vara säker på att kunna köra
bil om tio år så ska du köra en bensinbil
– om tio år kommer dieseln i Europa
att vara ransonerad.” Professor Kjell Aleklett vid Uppsala universitet.
Larmrapporterna från USA när det gäller
till exempel ”hydraulic fracturing” har redan
varit många. Utvinningen har förpestat tillvaron
för boende på landsbygden. Dricksvattnet
har blivit förgiftat och i den uppmärksammade
dokumentärfi lmen ”Gasland”
visas det hur vattnet från en kran kan antändas
med en cigarettändare – vattnet innehöll
metan och kanske även andra kemikalier
som pumpats ned för att åstadkomma sprickbildningen
i berggrunden. Risken är att
utvinningen förstör grundvattnet.
Miljöhänsyn och ökade koldioxidutsläpp
tycks dock inte få oljeindustrin att avstå från
de sista dropparna olja. Om däremot kostnaderna
rusar i höjden sjunker sannolikt intresset.
När borrhålet i Spindletop gjordes
1901 kom stora mängder olja upp av egen
kraft. För att utvinna olja krävdes då väldigt
låga insatser av energi.
I dag är det precis tvärtom.
När utvinningen av oljesanden i Kanada
kräver att man går allt djupare ner i marken,
krävs mer och mer insatser av uppvärmning
och tillförsel av naturgas för att omvandla
sanden till olja. Enligt vissa beräkningar är
energiöverskottet bara 5–10 procent. Och
den dag det går åt mer energi än vad man får
ut, är det förstås inte längre någon vits att
fortsätta utvinningen. Om Kanada lyckas
fullfölja expansionen av oljesanden till 5 miljoner
fat olja per dag, så kanske Kanada inte
längre har tillräckligt med naturgas för att
försörja produktionen. En idé som diskuteras
är då att bygga kärnkraftverk som kan
värma upp den asfaltsliknande oljesanden…
Oljesand kräver också stora mängder vatten.
När den processats och raffi nerats, för
att till slut nå kundens bensintank, så har
oljesanden redan förorsakat två till tre gånger
så mycket växthusgaser jämfört med traditionell
olja. Inom EU vill många länder därför
klassa oljesanden som ett smutsigare
energislag än vanlig olja, vilket fått Kanada
att hota med handelssanktioner.
Det som till slut blir avgörande för den
”okonventionella” oljans utveckling blir förmodligen
oljepriset. Utvinningen kräver ett
högt oljepris, men för att de extremt dyra
investeringarna ska göras krävs också att
det höga oljepriset kan upprätthållas.
Men sedan fi nanskrisen
2008 har det
blivit uppenbart att
höga oljepriser så
småningom leder till
ekonomisk nedgång.
Sommaren 2008
nådde oljepriset rekordnivån
147 dollar
per fat och så småningom
fortplantar sig oljepriset till höga
matpriser och allmän infl ation. Och vikande
produktion. Under de senaste åren har vi
kunnat se hur ekonomin först stimulerats i
form av nya pengar, genom så kallad quantative
easing, QE, och lån till banker. QE1 fi ck
fart på ekonomin under våren 2010, vilket
ledde till stigande oljepris under första halvåret.
Men därefter avstannade tillväxten och
priset sjönk. Först efter QE2 kom ekonomin i
gång igen, med stigande oljepris som följd.
Dessutom pressade Libyenkonfl ikten våren
2011 oljepriset ytterligare och ekonomin avstannade
igen hösten 2011 (med sjunkande
oljepris). Mycket talar för att vi kommer att
se samma utveckling under 2012. Så fort ekonomin
vaknar stiger oljepriset och dödar på
tillväxten.
Frågan är hur höga oljepriserna kan bli.
Om ekonomin går in i stagnation blir det
svårt för oljebolagen att räkna hem dyrbara
investeringar i svårtillgänglig olja, med sjunkande
investeringar som följd.
Detta avsteg från principen, att ökad
efterfrågan ska leda till mer investeringar
och större tillgång, har redan visat sig när
det gäller tillgången på diesel i Europa.
”Just nu är bristen på diesel i Europa 30-
40 miljoner kubikmeter”, säger Michael Löw
som är vd på bränslebolaget Preem.
”USA exporterar sin diesel till Europa och
vi exporterar bensin till USA. Men om ame-

SCANPIX
OLJEKVAST. När man hittade olja i Spindletop i USA 1901 kom stora mängder olja upp av egen kraft. För utvinningen krävdes det då låga insatser av energi.
rikanerna börjar köra mer diesel blir bristen
på diesel ännu större här. När det gäller diesel
blir Europa alltmer beroende av Ryssland,
Mellanöstern och Asien.”
Eftersom en stor del av dieseln används av
samhällsnödvändig lastbilstrafi k kan det
mycket väl bli så att dieseln måste ransoneras
till privatbilister. Från politiskt håll i Europa
har dieselbilar gynnats eftersom de anses
miljö vänligare. En åtgärd som nu slår tillbaka.
”Ska du vara säker på att kunna köra bil
om tio år så ska du köra en bensinbil”, säger
Kjell Aleklett.
”Om tio år kommer dieseln i Europa att
vara ransonerad.”
Den europeiska raffi naderikapaciteten för
diesel är alldeles för liten i förhållande till efterfrågan.
Men oljeindustrin vill ändå inte investera
i nya anläggningar eftersom marginalerna
är låga och framtidsutsikterna osäkra.
”Regeringen säger att vi 2030 ska köra
fossilfritt”, säger Michael Löw.
”Men dagens skrotningstakt tar det cirka
nitton år att byta ut bilparken och då borde i
princip alla nysålda bilar vara fossilfri, vilket
ju inte är fallet. Politikerna lämnar oss i ett
vakuum, ska vi lägga ned verksamheten eller
ska vi fortsätta investera?”
Det är en märklig upplevelse att
besöka de oljerika länderna runt
Persiska viken. Det byggs överallt,
oljepengarna ger möjligheter
till enorma projekt. Men utan en
tydlig bild kring vem som egentligen ska
använda alla dessa jätteanläggningar. Trots
att Dubai redan har en stor containerhamn,
byggs nu en ny hamn utanför Abu Dhabi.
Kommer det verkligen att fi nnas behov av
alla dessa varutransporter?
Byggboomen i Dubai har resulterat i att
över 50 procent av alla kontorsutrymmen är
outhyrda och hyresnivåerna har sjunkit
med 60 procent eller mer. Men optimismen
fortsätter. Dubai har dragningskraft och efter
den arabiska våren räknar man med att
många kommer att fl ytta hit från övriga
Mellanöstern. I Dubai fi nns enorma shoppinggallerior
och detaljhandeln går fortfarande
bra, får jag veta. Trots den femtiogradiga
hettan fi nns här såväl skridskobanor
som skidbackar. Allt är bekvämt luftkonditionerat
och även dricksvattnet är artifi ciellt
framställt i enorma avsaltningsanläggningar.
Ett vatten som är dyrare att framställa
än olja. Och utan tvekan är det dessa länders
billiga olja som håller liv i framtidsdrömmen.
Frågan är bara hur länge paradiset kommer
att vara. ■
| VA | 11 | 15 MARS 2012 | www.va.se | 43