Huden och kroppens försvar.

Hud
Kroppens största organ
Huden är kroppens största organ, och den har en yta på nästan två kvadratmeter.
Huden har många olika uppgifter. Den
• skyddar mot bland annat bakterier, virus, frätande ämnen och nötning
• hjälper till att hålla kroppstemperaturen på rätt nivå
• förhindrar att man förlorar för mycket vätska
• utsöndrar vatten och salter genom svettning och avdunstning
• lagrar vätska och fett
• skyddar kroppen mot skadlig ultraviolett strålning från solen
• bildar D-vitamin med solens hjälp, som behövs bland annat för att kroppen ska kunna
ta upp kalcium till skelettet
• fungerar som ett stort sinnesorgan som kan känna kyla, värme, tryck, beröring och
smärta
• signalerar till omgivningen, till exempel genom att rodna när man blir generad.
Hudens uppbyggnad
Även om huden verkar väldigt tunn består den av flera lager av olika typer av vävnader.
Hudens beståndsdelar är
• överhuden
• läderhuden
• underhuden.
Överhuden är den den del av huden som man ser. De yttersta cellagren i överhuden kallas

hornlager och består av döda och förhornade celler. Det gör att huden är motståndskraftig mot
frätande ämnen och nötning.
I läderhuden finns gott om blodkärl som tillför syre och näringsämnen. Blodcirkulationen i
läderhuden är också viktig för att kroppen ska hålla rätt temperatur.
Underhuden innehåller många fettceller som är värmeisolerande och stötdämpande.
Överhuden
Överhuden är den yttersta synliga delen av huden. Tjockleken varierar på olika delar av
kroppen. Hud som slits mycket, till exempel hand- och fotsulor, har tjock överhud. Den kan
vara en millimeter tjock eller mer. Den övriga överhuden är 0,05-0,1 millimeter tjock.
Tunnast hud finns på ögonlocken. Överhuden består av platta celler i flera skikt, så kallat
flerskiktat plattepitel.
Överhuden sitter fast i den underliggande läderhuden genom ett så kallat basalmembran. På
basalmembranet ligger hudcellerna tätt ihop i flera skikt. Cellerna i de djupast liggande
skikten delar sig ofta för att ersätta celler som slits på hudens yta. De nybildade cellerna förs
upp till ytligare skikt efter hand som de åldras, och nya celler bildas intill basalmembranet.
Hornämne, eller keratin, lagras i de åldrande cellerna.
De yttersta cellagren består av döda och förhornade celler, som kallas hornlager. Hornlagret
gör att huden är motståndskraftig mot kemisk och mekanisk påverkan, till exempel nötning.
Det förhindrar också att kroppen torkar ut. Hornlagret blir tjockare om det utsätts för nötning.
Man kan till exempel få valkar på händerna efter hårt arbete.
Överhuden sitter fast i den underliggande läderhuden genom ett så kallat basalmembran. På
basalmembranet ligger hudcellerna tätt ihop i flera skikt. Dessa celler delar sig ofta för att
ersätta celler som slits på hudens yta (1).
De nybildade cellerna förs upp till ytligare skikt efter hand som de åldras (2). Hornämne, eller
så kallat keratin, lagras i de åldrande cellerna. När cellerna till slut når det översta hudlagret,
hornlagret, är de döda och förhornade celler.

Överhuden innehåller pigment
I de understa cellskikten intill basalmembranet finns celler som innehåller ett färgämne eller
pigment. Cellerna kallas melanocyter. Pigmentet i cellerna skyddar huden från solens skadliga
ultravioletta strålning. Mörkhyade personer har fler pigmentceller än ljushyade.
När pigmentcellerna utsätts för solljus blir huden mörkare - man blir "solbränd". Det beror på
att mer pigment bildas för att skydda kroppen från den ultravioletta strålningen. Mängden
pigment räcker inte alltid till, och därför kan överdrivet solande leda till att man drabbas av
solskador, till exempel vissa former av hudcancer.
Överhuden saknar blodkärl och därför förs syre och näringsämnen dit från hudens djupare
lager, som innehåller blodkärl.
I de
understa cellskikten av överhuden finns celler som innehåller färgämne, pigment. Cellerna
kallas melanocyter. Pigmentet i cellerna skyddar huden från solens skadliga ultravioletta
strålning. När pigmentcellerna utsätts för solljus blir man mörkare - man blir solbränd. Det
beror på att mer pigment bildas för att skydda kroppen från den ultravioletta strålningen.
Läderhuden
Läderhuden ligger under överhuden. Läderhuden är mellan en halv och tre millimeter tjock,
och den är tjockast på ryggen. Gränsen mellan de båda hudlagren är vågformad. Läderhuden
består av bindväv, som innehåller rikligt med proteinfibrer av kollagen och elastin. Därför är
läderhuden både stark och elastisk. Med åldern minskar antalet elastiska fibrer, och huden blir
därför slapp och rynkig. Om man solar mycket förstörs en del av de elastiska fibrerna och
huden åldras snabbare.
I läderhuden finns det gott om blodkärl som tillför syre och näringsämnen, och för bort
restprodukter. Blodcirkulationen i läderhuden är också viktig för att kroppen ska hålla rätt
temperatur. När det är kallt drar blodkärlen ihop sig så att mindre mängd blod cirkulerar
genom huden. Då lämnar mindre värme kroppen och huden blir blek. När det är varmt blir

huden rödare eftersom mycket blod cirkulerar i de utvidgade blodkärlen. Det gör att värme
lämnar kroppen och den svalnar. Huden kan även rodna av andra orsaker, till exempel
nervositet. Även då är det blodflödet i huden som förändras.
I läderhuden finns också lymfkärl, känselkroppar, nerver, hårsäckar, talgkörtlar och
svettkörtlar. Det finns olika sorters känselkroppar, och de reagerar på olika känselintryck som
beröring, tryck, värme och kyla. I huden finns också fria nervändar som reagerar på smärta.
De olika impulserna leds sedan av nerver till hjärnan.
Läderhuden består av bindväv, som innehåller gott om fibrer av proteinerna kollagen och
elastin. Därför är läderhuden både stark och elastisk. Det finns gott om blodkärl i läderhuden
som tillför syre och näringsämnen, och för bort restprodukter. Blodcirkulationen i läderhuden
är också viktig för att kroppen ska hålla rätt temperatur.
Underhuden
Djupare ner i huden övergår läderhuden i underhuden. Det finns inte någon tydlig gräns
mellan de här två hudlagren.
Underhuden består av porös bindväv och många fettceller. Underhuden är 2-10 millimeter
tjock hos en mager person, men kan vara ända upp till tio centimeter om man är tjock.
Fettvävnaden i underhuden är värmeisolerande och stötdämpande. Den är dessutom en viktig
fettreserv. Underhuden fungerar också som ett vätskeförråd eftersom den porösa vävnaden
innehåller mycket vävnadsvätska.

av porös bindväv och många fettceller.
Underhuden består

Hår, naglar och körtlar
Naglar, hår och körtlar räknas till huden
Till huden räknas även naglar, hår, talg-, svett- och mjölkkörtlar.
Naglar
På fingertopparna och tårna bildas naglar från nagelroten, som ligger i ett veck av överhuden.
Cellerna i nagelroten delas, och då växer nageln. En nagel växer ungefär 1-2 millimeter i
veckan.
Det är bara cellerna längst in vid roten som lever. När cellerna förskjuts framåt förhornas de
och dör. Då bildas en nagel. Naglarna skyddar tå- och fingertopparna.
bildas naglar från nagelroten.
Hår
På fingertopparna och tårna
Hårstrån växer ut från så kallade hårsäckar, som ligger i överhuden. Celler i hårsäckens botten
delas och skjuts uppåt, samtidigt som de förhornas och dör. Det mesta av håret består alltså av
döda celler. Ett hårstrå bildas på liknande sätt som en nagel.
En liten muskel sitter fast i hårsäcken. Muskeln kan inte styras av viljan. När man fryser eller
blir rädd drar muskeln ihop sig. Då reser sig hårstrået och huden blir knottrig. Man brukar
säga att man får gåshud.
Hår finns överallt på kroppen utom på handflator och fotsulor, på penis och på de inre
blygdläpparna. Håret på huvudet, i armhålorna, ögonbrynen, ögonfransarna och runt
könsorganen är längre och kraftigare än övrigt hår. Ett hårstrå på huvudet kan finnas kvar i 2-
5 år. Sen lossnar det och ersätts av ett nytt hårstrå.

Hårfärgen beror på hur mycket pigment det finns i hårstråna. Att håret blir grått hos äldre
beror på att bildandet av pigment har minskat eller upphört.
Håret växer
ut från hårsäckar i huden. Där finns också talgkörtlar som bildar fett, men även svettkörtlar
som ser till att kroppen inte blir för varm.
Talgkörtlar
Talgkörtlarna finns i läderhuden. Körtlarna mynnar högt upp i hårsäckarna eller direkt på
hudens yta. Talgkörtlarnas sekret innehåller mycket fett. Sekretet följer med hårstråna upp till
hudytan och gör den mjuk, smidig och vattenavvisande. Körtlarnas sekret innehåller ämnen
som motverkar bakterietillväxt.
Det finns flest talgkörtlar i ansiktet, hårbottnen, mitt på bröstet och på ryggen. Produktionen
av talg är störst under puberteten och stimuleras av manligt könshormon. Finnar beror på att
talgkörtelns mynning proppas igen av talg och den nedre delen talgkörteln blir inflammerad.
Svettkörtlar
Svettkörtlarna ligger djupt ner i läderhuden eller i underhuden. Körtlarna består av ett långt
rör som har rullats ihop till ett nystan. Körtlarna mynnar på hudytan där svetten töms ut. Svett
innehåller vatten och salter. Om man svettas mycket är det viktigt att inte bara ersätta vätskan,
utan även salterna. Svettningen hjälper till att hålla kroppens temperatur på rätt nivå. När man
svettas kyls kroppen av snabbare.
Svettkörtlar finns överallt på kroppen, men är vanligast i handflator och fotsulor. I
armhålorna, runt könsorganen och bröstvårtorna och intill ändtarmsöppningen finns en
speciell sorts svettkörtlar. Svetten från dessa körtlar får en särskild lukt när den bryts ner av
hudens bakterier.

Bröstkörtlar
I underhudsfettet i kvinnors bröst finns 15-20 mjölkkörtlar. Körtlarna har bildats från
överhuden och mynnar på bröstvårtorna. Under puberteten stimuleras körtlarna av kvinnligt
könshormon så att de börjar växa. Samtidigt ökar fettvävnaden i brösten.
Om kvinnan senare blir gravid stimuleras körtlarna av ett annat hormon så att de börjar bilda
mjölk. Glatta muskelceller i mjölkkörtlarnas utförsgångar pressar ut mjölken när barnet suger
på bröstvårtan.
I underhudsfettet i kvinnans
bröst finns 15-20 mjölkkörtlar, som mynnar på bröstvårtorna.

Immunförsvaret
Kroppens försvar
Utan ett effektivt immunförsvar kan vi inte klara oss. Kroppen skulle snabbt angripas av
bakterier, virus och andra främmande organismer med allvarliga infektioner som följd.
Dessutom skulle kroppen ha mycket svårare att bekämpa cancersjukdomar i ett tidigt stadium.
Beskrivningen av de olika immunreaktionerna har här gjorts mycket förenklad. I själva verket
är det här ytterst komplicerade skeenden med många inblandade mekanismer.
Både yttre och inre försvar
Kroppen försvaras både av ett yttre och ett inre infektionsförsvar som samarbetar. Till det
yttre försvaret hör bland annat huden och slemhinnorna samt olika typer av sekret, till
exempel saliv, svett, tårar och magsaft. Om hud och slemhinnor är oskadade har bakterier och
andra mikroorganismer svårt att tränga in i kroppen. Om de ändå tar sig förbi och orsakar en
infektion träder det inre försvaret in. Hit räknas de vita blodkropparna och en del andra celler
som också förstör och tar bort främmande ämnen samt döda och felaktiga celler, som
cancerceller.
För att immunförsvarets celler ska kunna hitta vilka celler som ska bekämpas och vilka som
ska lämnas ifred finns det markörer på alla cellers yta. Markörerna kallas antigener och visar
om cellen hör till kroppen eller om den är främmande. I normala fall angriper immunförsvaret
bara främmande celler.
Vid vissa sjukdomstillstånd, så kallade autoimmuna sjukdomar, fungerar inte försvaret
normalt utan angriper även kroppens egna celler. Exempel på sådana sjukdomar är
ledgångsreumatism, vissa sköldkörtelsjukdomar, typ 1-diabetes och multipel skleros, MS.
Olika försvarsreaktioner
De celler som ingår i det inre immunförsvaret angriper de främmande organismerna på olika
sätt. Man brukar säga att det finns olika immunreaktioner. Hit hör
• inflammation
• antigen-antikroppsreaktioner
• mördarceller
• storätande celler, så kallade makrofager.
Inflammation
När vävnad, exempelvis en muskel eller huden, skadas uppstår en inflammation. Skadan kan
bero på många saker. Det kan till exempel vara en inflammation orsakad av ett sår eller en
överbelastning, eller en infektion orsakad av bakterier, virus eller svamp. Inflammation och
infektion är alltså inte samma sak. En inflammation kan orsakas av en infektion, men
inflammationer kan också uppstå av många andra orsaker.

När man får en inflammation drabbas det sjuka området av rodnad, smärta, svullnad,
värmeökning och nedsatt funktion.
När vävnad skadas vidgas de små blodkärlen, de så kallade kapillärerna. Därför blir området
rött och varmt. Samtidigt ökar kapillärernas genomsläpplighet så att de vita blodkropparna,
främst de neutrofila granulocyterna, får lättare att komma fram till skadan. Även serum läcker
ut i vävnaden som blir svullen. Svullnaden orsakar smärta och därmed blir funktionen nedsatt.
Ett område som är svullet och ömt håller man ju helst i stillhet. Vid en kraftig inflammation
kan man även få feber, eftersom ämnen från den skadade vävnaden påverkar hjärnans
temperaturcentrum.
Ämnen från den skadade vävnaden stimulerar de vita blodkropparna att samlas vid skadan för
att börja bekämpa de inträngande bakterier. Neutrofila granulocyter och storätande celler
bildade av monocyter tar även hand om död vävnad.
Ibland kan man se att det bildas var i ett infekterat sår. Varbildningen är ett resultat av
immunförsvarets verkningar. Den gulgröna vätska som bildas består främst av av döda
bakterier, död nedbruten vävnad och vita blodkroppar.
Antikroppar försvarar
Ett annat sätt att angripa de främmande organismerna står antikropparna för. B-lymfocyter
känner igen de antigen som finns på andra cellers yta eller på mikroorganismer och kan även
binda vissa antigen. Antigenet måste i så fall passa precis till lymfocyten, ungefär som
nyckeln i ett lås. När ett främmande antigen passar ihop och binds till lymfocyten startar ett
komplicerat händelseförlopp. Dels varnas andra vita blodkroppar för inkräktaren med det
främmande antigenet på sin yta, dels omvandlas B-lymfocyten till en plasmacell. Plasmaceller
är specialiserade celler som kan bilda antikroppar. Antikropparna består av proteiner med
förmågan att bekämpa just det antigen som gjorde att B-lymfocyten ville gå till försvar.
Antikroppen binds till antigenet som därmed oskadliggörs.
Om det är första gången kroppen träffar på ett antigen tar det ett tag innan det hunnit bildas
tillräckligt med antikroppar för att bekämpa inkräktaren. Om samma inkräktare försöker sig
på en ny attack finns det kvar B-lymfocyter i kroppen som kommer ihåg den tidigare
händelsen och som snabbt kan aktiveras. Dessa celler kallas minnesceller. Vid vissa
sjukdomar, till exempel mässling, blir man immun resten av livet och kan alltså inte få
sjukdomen igen.
Det är också denna minnesfunktion hos B- och T-lymfocyter som utnyttjas vid vaccinationer.
Man blir vaccinerad med ett försvagat virus som inte ger infektion. Vaccineringen gör att
immunförsvaret "kommer ihåg" och reagerar snabbt så att en infektion kan förhindras om man
blir smittad av ett riktigt virus.

1. Blymfocyterna
har särskilda mottagare, så kallade receptorer, som känner igen antigenet som
finns på bakteriernas yta och binder dem till sig, som nyckeln i ett lås.
2. Sedan omvandlas B-lymfocyten till en plasmacell samtidigt som den varnar andra vita
blodkroppar för inkräktarna. Plasmaceller bildar antikroppar som binds till antigenet på
bakterien, som därmed oskadliggörs.
Mördarceller
T-lymfocyter har också förmågan att känna igen främmande antigen på andra cellers yta. När
antigenet passar och binds till T-lymfocyten aktiveras den och bildar mördarceller.
Mördarcellerna kan förstöra celler med det antigen på ytan som aktiverade T-lymfocyten.
Mördarcellerna angriper framför allt celler som har virusantigen på sin yta, främmande celler
som har tillförts kroppen vid en transplantation eller celler som har ”spårat ur” och blivit
cancerceller. Även här bildas minnesceller som snabbt kan aktiveras vid behov.
Storätande celler
Celler som kallas storätare, så kallade makrofager, liknar på ett sätt mördarcellerna i och med
att de kan förstöra andra celler och även mikroorganismer. Däremot kan makrofagerna inte
skilja mellan olika antigener på det sätt som lymfocyterna kan. En typ av storätande cell
bildas av den vita blodkroppen monocyt när den ger sig ut i vävnaderna. Neutrofila
granulocyter fungerar också som storätare. Det finns också andra typer av storätande celler.

1. En
särskild mottagare, så kallad receptor, på T-lymfocyten känner igen antigenet som finns på
virusinfekterade cellers yta och binder dem till sig. T-lymfocyten aktiveras och bildar så
kallade mördarceller som förgör inkräktarna.
2. T-lymfocyterna aktiverer också storätande celler, så kallade makrofager, som oskadliggör
virusinfekterade celler genom att ”äta upp dem”.