C-uppsats; Den helande bilden Petra Gunnarsson 2008 (klicka för ...

Jung skiljer mellan två olika former av konstnärligt skapande och bildformer – primär kreativitet
och sekundär kreativitet. Det primära skapandet ses som en form av kanalisering av en
kollektiv erfarenhet genom inflytande av omedveten energi från en arketypisk dimension.
Den primära kreativiteten ses som intuitiv och omedveten. Ur ett kosmiskt och formlöst, numinöst
element tar instinkter, känslor och föreställningar form i intuitiva bilder som arketyper.
Det sekundära skapandet är mer en mental och emotionell akt ur vilken klienten hämtar sitt
material från det personliga.
Att lita till de bilder som tar form är att lita till vår inre visdom, oavsett om det berör på en
personlig nivå eller härrör från det kollektivt omedvetna.
Metoden förutsätter att det omedvetna psyket förmedlar till klienten det som i grunden är sant.
Självet ses som bildens kreativa källa och den omedvetna intelligens som i bildskapandet,
speglar, reglerar och kompenserar sig för att återställa varje form av obalans i psyket.
Det är självet som guidar klienten i den terapeutiska processen.
Ett vanligt sätt att arbeta med jungianskt orienterad bildterapi i dag är att använda sig av amplifikationsprincipen.
Klienten uppmuntras att ha en aktiv dialog mellan bildens olika delar.
Förståelsen av bilden och dess mening utvidgas t. ex. genom att skapa metaforer genom dikter
och berättelser, eller att klienten uppmuntras att gestalta bildens inre rörelser och rytmer.
Önskar man synliggöra relationen mellan bildens delar, former, färger eller symboliska gestalter
är det möjligt att låta klienten föra en dialog mellan de olika aspekterna.
Genom att utvidga bilden med hjälp av konstnärliga modaliteter förstärks förståelsen och den
känsla som bilden genererar. Detta kan också leda till ett slags införlivande i kroppen där klienten
upplever innehållet i bilden som meningsfullt i stället för att bara tolka dem som symtom.
Ofta blir klienten förvånad över att upptäcka dessa främmande och dolda sidor hos sig själv
och för att kunna integrera dessa okända sidor som skuggaspekter av sig själv behöver klienten
hjälp med att synliggöra dem. Terapeuten har då som uppgift att hjälpa klienten med att
våga stanna kvar i bilden för att se, känna och försöka förstå vad den uttrycker och berättar.
Wide hänvisar till Michael Edwards som anser att när bildprocessen är igångsatt är den
omedveten och alltid oväntad, och en tydlig indikation att en process fortgår är att den kreativa
energin är ovillig att anpassa sig till bildskaparens medvetna intentioner. Enligt honom
svarar bilden bildskaparen med en egen bestämd auktoritet av personliga uttryck som om den
äger ett eget liv.
Den inre dialogen under bildarbetet förskjuts från att vara närvarande i den skapande processen
med materialet, till en distans som uppstår i det ögonblick som bildskaparen kliver tillbaka
från bilden. En ny uppfattning och upplevelse av bilden uppstår genom att perceptionen
förändras. Bildskaparen ser nu med nya ögon det som innan inte varit möjligt att uppfatta och
med distans etablerar den ”andre” sig själv. I det ögonblicket blir bilden en del av omvärlden
med en egen auktoritet som kommer att påverka sin omgivning och dem som ser på den.
Som jungianskt orienterad bildterapeut betonar Edwards vikten av att föra en dialog med bilden
för att integrera klientens omedvetna och dolda sidor. Han anser att om dialogen enbart är
inriktad på att hitta problem, och om inte på klientens dolda resurser, är det stor risk att bildens
djupare och mer komplexa mening går förlorad.
I ett jungianskt perspektiv underminerar och berövar en diagnos bilden dess helande potential
och dess möjlighet att bära många meningar på en och samma gång. I stället för att reducera
21