Hämta PDF (239 kb) - Tuff Ledarskapsträning

More documents

Recommendations

Info

Under dagen tränar vi gång på gång. ”Du är coach, du är coacheen. Du är observatören som sitter iakttar och sätter betyg. Vad fungerar och vad fungerar inte?” Var och en tvingas jobba med sig själv och sitt eget lyssnande. Och det går bättre från gång till gång. Tycker alla utom jag. För min del lyssnar jag bara sämre och sämre och till slut varken hör eller ser jag den jag pratar med. Jag blir mer och mer stressad över att jag inte kan ställa de öppna briljanta frågorna. Jag menar, det är ju ändå mitt jobb som journalist... Dagen slutar med en befriande känsla av att saker långsamt börjar falla på plats. Hos mina kursdeltagare alltså. Inte hos mig. På bussen hem får jag tillfälle att fundera på det som sagts under dagen. ”Bestäm er här och nu om ni ska gå den här kursen. Den som inte vill lyssna på mig kan gå härifrån och få pengarna tillbaka. Är ni kvar har ni bestämt er för att ge det jag säger en chans, och då bestämmer ni er för att vara villiga att lära er en del om er själva också.” Så sade Carl Erik på förmiddagen. Jag lutar starkt åt pengarna. illustration: Mia Hillerhag Dag två ger tid till reflektion. Vad lärde jag mig igår och vad lärde jag mig om mig själv igår? Insikten slår till i magen. Prestationsångesten är ett hinder. Att det är tryggare att röra sig på säker mark och att göra som jag alltid har gjort. Hellre det än att testa något nytt. Man kan ju misslyckas. Vi talar lågmält i par. Min partner är en spegel av mina egna känslor. Att aldrig riktig duga i sina egna ögon. Både ett hinder och ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar. – Ok. Då vet vi. Vi har lärt oss en del. Att lära sig om sig själv är en steg mot 41 LOOP 7/2007
42 LOOP 7 /2007 att bli en bättre lyssnare. Vi kan ha ett gynnsamt förhållningssätt och vi kan har ett ogynnsamt förhållningssätt. Valet är vårt eget. Carl Erik Herlitz tar oss ett steg vidare i dialogens mysterium. Inte bara lyssna på det som sägs utan även att lyssna på det som inte sägs, det som gömmer sig under ytan. Kroppsspråk, mimik, fånga känslan som finns men inte uttrycks i direkta ordalag. Att våga se och reagera på det. Vi ska också träna oss i konsten att vara raka och tydliga. Idag är det ingen som säger att vi nog kan. Det råder en ödmjukare inställning till att lära sig, att träna och att vara öppen för ett annat sätt att förhålla sig. Samtidigt är vårt fokus inte längre på vår egen prestation. Stämningen i gruppen är tillåtande och vänlig. Vi sitter i samma båt och i den båten råder tillit. Min tanke är att det inte är en helt vanlig känsla för kurskamraterna som till vardags arbetar som chefer på olika nivåer. Utgångspunkten i ett coachande förhållningssätt, säger Carl Erik Herlitz, är att man relaterar till människors potential. Vi litar på att den andra kan själv. I ett coachande förhållningssätt är det coacheen som har ansvar, inte du. Som coachande ger du inte tips och råd, du muntrar inte heller upp och peppar. Du gillar läget och accepterar hur saker förhåller sig. Du blir inte otålig när inte resultaten kommer direkt. Du har inte en egen agenda. – Som chef för en grupp har du väl en egen agenda, du har ett mål och vill ju att saker ska bli gjorda? Annars kan man ju lägga ner... säger en av mina kursare. – Jo, naturligtvis. Affären är ju alltid målet. Men en chef med ett coachande förhållningssätt litar på medarbeta- rens potential och att hon eller han kommer fram till något bra. Kanske mycket bättre än vad du själv hade kunnat komma fram till, svarar Carl Erik Herlitz. Många av oss lever i tron att det råder ett motsatsförhållande mellan att vara empatisk och rak och tydlig, säger Carl Erik. – Vi tror att vi inte kan vara båda sakerna på samma gång. Därför lindar vi in och slätar över. Vi förklarar för mycket. Själv använder jag för många ord. Under övningarna när jag tränar på att vara tydlig, ropar Carl Erik ”punkt!” med jämna mellanrum. Utvikningarna blir för långa och för många. Jag litar inte på mina egna ord och blir övertydlig. I rollspelen blir det inte längre bara övning. Verkligheten smyger sig på. Längst fram i salen har min kurskamrat som nu agerar coach bett coacheen vara precis så jobbig och negativ som den där medarbetaren på hennes avdelning. Den som min kurskamrat ska ha ett samtal med på måndag. – Ta inte tillbaka det du säger! hojtar Carl Erik. Var tyst! Låt dina ord, att hon är negativ, sjunka in. Min kurskamrat svettas. – Lyssna! Visa att du hör vad hon säger, och stå fast vid att hon är negativ! Med handledning förs samtalet framåt. När coachen förhåller sig på ett ärligt och rakt sätt, ser vi hur den som spelar rollen av den negativa medarbetaren reagerar. Budskapet går fram och han tvingas reflektera över det sagda. Och på måndag, tillbaka på jobbet, sker det utan hjälp utifrån. Nyfikna får vi ge oss till tåls ett par veckor för att får veta hur det gick. De två kursdagarna följs nämligen upp av en tredje dag ett par veckor senare. Tills dess har vi en rad hemuppgifter. Bland annat ska vi genomföra minst fyra coachsamtal. Och vi ska jobba på några av de personliga fallgroparna vi har tvingats identifiera. En av mina fallgropar är att jag inte litar på att orden håller. Punkt. Text och foto: Eva Brandsma
Page 1: 40 LOOP 7 /2007 Magplask i fallgrop

Hämta PDF (239 kb) - Tuff Ledarskapsträning

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?