Hämta PDF (239 kb) - Tuff Ledarskapsträning

40
LOOP 7 /2007
Magplask i fallgropen
Alla chefer skulle tjäna på att ha ett mer coachande förhållningssätt
mot sina medarbetare. men det gäller att lära sig hur man gör och att
bryta sina gamla vanliga mönster. och man måste träna. mycket.
Det är därför vi sitter här, en grupp med
tio ivriga deltagare i en kurs i coachande
ledarskap. Rummet är kalt med blåa
stoppade stolar. Luftkonditioneringen
är lite väl generös med sin svala luft.
Men snart blir det varmt. Under de här
två dagarna kommer vi att svettas när vi
står öga mot öga med oss själva.
Vi är på Tuffs ledarskapsträning, som
företaget heter. Och tufft är det emellanåt.
– Varför coachning? säger Carl Erik
Herlitz, utbildare och anordnare av
kursen.
Han är själv coach men har en bakgrund
som jurist och docent i straffrätt
på Uppsala universitet.
Carl Erik Herlitz ger oss svaret. Om
du som chef har en coachande ledarstil
spar du en massa tid.
– Du slipper vara en serviceinrättning
som driver, ger råd och talar om hur
saker ska skötas. Du får medarbetarna
att arbeta självständigt.
Men syftet med kursen är inte att
göra oss till coacher. Syftet är att ge
oss verktyget att kunna välja att ha ett
coachande förhållningssätt när vi själva
vill. Inte att automatiskt slå på lösa-
problem-knappen, skynda-på-känslan,
ta-hela-ansvaret och vara-hyggliga-tjejen-jag-fixar-allt-autopiloten.
– Du ska veta när det är läge att bara
lyssna, och när det är läge att ge tips
och råd. Och du ska kunna göra ett
medvetet val.
– Det blir fånigt att alltid svara medarbetaren
”hur tänker du själv?” när han
eller hon vill ha ett besked om hur hon
eller han ska göra.
Och idag ska vi träna på att lyssna.
Det är grunden, säger Carl Erik Herlitz
och det är svårt.
– Mycket svårare än vad du tror.
Han tittar uppfordrande på oss och
frågar hur många som är bra på att
lyssna. Egentligen?
Hur svårt kan det vara? Lyssna och
ställa frågor? Det är det jag gör på
dagarna. Lyssnar och ställer frågor. Jag
känner att jag ler i mjugg inombords.
Piece of cake.
I grupper om tre eller fyra ska vi sitta
tillsammans och träna på att vara
coacher. Vi ska lyssna. Och ställa
öppna frågor som grundar sig på det
coacheen – så kallar Karl Erik den som
coachas – just berättat.
Som sagt. Hur svårt kan det vara?
Öppna frågor, alltså inga ja- och nejfrågor.
Ha!
Efter den första omgången av övning
sitter en ganska spak samling kursdeltagare
i klassrummet.
– Hur gick det? Vad var svårt? frågar
Carl Erik.
– Att lyssna... svarar en efter en.
– Jag hörde inte ett ord, jag tänkte
bara på min nästa fråga...
– Jag stressade över att inte komma på
något mer att fråga så jag struntade i
vad hon sa...
En lätt dyster stämning sprider sig
bland dessa tio chefer med slokande
blickar. Variationen på samma tema
upprepas av deltagare efter deltagare.
– Så är det. Det första vi ska vara medvetna
om är att vi inte lyssnar.
Carl Erik skriver på tavlan. ”Inse att du
inte lyssnar.”
– När vi väl insett det, då kan vi börja
att jobba. Träning är enda sättet att
bli bättre. Man kan inte lära sig cykla
genom att läsa en instruktionsbok.
Samma sak med det här!

Under dagen tränar vi gång på gång.
”Du är coach, du är coacheen. Du är
observatören som sitter iakttar och sätter
betyg. Vad fungerar och vad fungerar
inte?”
Var och en tvingas jobba med sig själv
och sitt eget lyssnande. Och det går
bättre från gång till gång. Tycker alla
utom jag. För min del lyssnar jag bara
sämre och sämre och till slut varken
hör eller ser jag den jag pratar med. Jag
blir mer och mer stressad över att jag
inte kan ställa de öppna briljanta frågorna.
Jag menar, det är ju ändå mitt
jobb som journalist...
Dagen slutar med en befriande känsla
av att saker långsamt börjar falla på
plats. Hos mina kursdeltagare alltså.
Inte hos mig.
På bussen hem får jag tillfälle att fundera
på det som sagts under dagen.
”Bestäm er här och nu om ni ska gå den
här kursen. Den som inte vill lyssna på
mig kan gå härifrån och få pengarna
tillbaka. Är ni kvar har ni bestämt er
för att ge det jag säger en chans, och då
bestämmer ni er för att vara villiga att
lära er en del om er själva också.”
Så sade Carl Erik på förmiddagen. Jag
lutar starkt åt pengarna.
illustration: Mia Hillerhag
Dag två ger tid till reflektion. Vad
lärde jag mig igår och vad lärde jag mig
om mig själv igår?
Insikten slår till i magen. Prestationsångesten
är ett hinder. Att det är tryggare
att röra sig på säker mark och att
göra som jag alltid har gjort. Hellre
det än att testa något nytt. Man kan ju
misslyckas. Vi talar lågmält i par. Min
partner är en spegel av mina egna känslor.
Att aldrig riktig duga i sina egna
ögon. Både ett hinder och ett bekvämt
sätt att slippa ta ansvar.
– Ok. Då vet vi. Vi har lärt oss en del.
Att lära sig om sig själv är en steg mot
41
LOOP 7/2007

42
LOOP 7 /2007
att bli en bättre lyssnare. Vi kan ha ett
gynnsamt förhållningssätt och vi kan
har ett ogynnsamt förhållningssätt.
Valet är vårt eget.
Carl Erik Herlitz tar oss ett steg vidare
i dialogens mysterium. Inte bara lyssna
på det som sägs utan även att lyssna
på det som inte sägs, det som gömmer
sig under ytan. Kroppsspråk, mimik,
fånga känslan som finns men inte
uttrycks i direkta ordalag. Att våga se
och reagera på det. Vi ska också träna
oss i konsten att vara raka och tydliga.
Idag är det ingen som säger att vi nog
kan. Det råder en ödmjukare inställning
till att lära sig, att träna och att
vara öppen för ett annat sätt att förhålla
sig. Samtidigt är vårt fokus inte
längre på vår egen prestation. Stämningen
i gruppen är tillåtande och
vänlig. Vi sitter i samma båt och i den
båten råder tillit.
Min tanke är att det inte är en helt
vanlig känsla för kurskamraterna som
till vardags arbetar som chefer på olika
nivåer.
Utgångspunkten i ett coachande förhållningssätt,
säger Carl Erik Herlitz, är
att man relaterar till människors potential.
Vi litar på att den andra kan själv.
I ett coachande förhållningssätt är det
coacheen som har ansvar, inte du. Som
coachande ger du inte tips och råd,
du muntrar inte heller upp och peppar.
Du gillar läget och accepterar hur
saker förhåller sig. Du blir inte otålig
när inte resultaten kommer direkt. Du
har inte en egen agenda.
– Som chef för en grupp har du väl en
egen agenda, du har ett mål och vill ju
att saker ska bli gjorda? Annars kan man
ju lägga ner... säger en av mina kursare.
– Jo, naturligtvis. Affären är ju alltid
målet. Men en chef med ett coachande
förhållningssätt litar på medarbeta-
rens potential och att hon eller han
kommer fram till något bra. Kanske
mycket bättre än vad du själv hade
kunnat komma fram till, svarar Carl
Erik Herlitz.
Många av oss lever i tron att det råder
ett motsatsförhållande mellan att vara
empatisk och rak och tydlig, säger Carl
Erik.
– Vi tror att vi inte kan vara båda
sakerna på samma gång. Därför lindar
vi in och slätar över.
Vi förklarar för mycket. Själv använder
jag för många ord. Under övningarna
när jag tränar på att vara tydlig, ropar
Carl Erik ”punkt!” med jämna mellanrum.
Utvikningarna blir för långa och
för många. Jag litar inte på mina egna
ord och blir övertydlig.
I rollspelen blir det inte längre bara
övning. Verkligheten smyger sig på.
Längst fram i salen har min kurskamrat
som nu agerar coach bett coacheen
vara precis så jobbig och negativ som
den där medarbetaren på hennes avdelning.
Den som min kurskamrat ska ha
ett samtal med på måndag.
– Ta inte tillbaka det du säger! hojtar
Carl Erik. Var tyst! Låt dina ord, att
hon är negativ, sjunka in.
Min kurskamrat svettas.
– Lyssna! Visa att du hör vad hon säger,
och stå fast vid att hon är negativ!
Med handledning förs samtalet framåt.
När coachen förhåller sig på ett ärligt
och rakt sätt, ser vi hur den som spelar
rollen av den negativa medarbetaren
reagerar. Budskapet går fram och han
tvingas reflektera över det sagda.
Och på måndag, tillbaka på jobbet,
sker det utan hjälp utifrån. Nyfikna får
vi ge oss till tåls ett par veckor för att
får veta hur det gick.
De två kursdagarna följs nämligen
upp av en tredje dag ett par veckor
senare. Tills dess har vi en rad hemuppgifter.
Bland annat ska vi genomföra
minst fyra coachsamtal. Och vi
ska jobba på några av de personliga
fallgroparna vi har tvingats identifiera.
En av mina fallgropar är att jag inte
litar på att orden håller. Punkt.
Text och foto: Eva Brandsma