Tidning 9501 U Atalante

Witt har blivit mycket uppmärksammad för sina egensinniga
danssolon med annorlunda relationer mellan publik
och dansare. Den senare ofta fastnaglad av publikens
blickar. Som i Lögnsolo från 1992 där publiken fick sitta
högt uppe under taket och se rakt ner på den liggande dansaren.
Om detta stycke skrev Bodil Persson, DN:s danskritiker:
»Sällan har jag sett ett verk som avlyssnar och borrar så
djupt i kvinnlig närvaro som Lögnsolo.« Och enligt teaterkritikern
Leif Zern »vacklar man ut därifrån, drabbad av
föreställningens erfarenheter«.
Det senaste året har Witt arbetat med dubbel uppmärksamhet;
riktad både mot kroppens språk och ordens. I våras
lät hon ord och kropp mötas i föreställningen Den installerade
kvinnan, som utspelades i en övergiven och förfallen
tvårumslägenhet på Vallgatan i centrala Göteborg. Koreografen
läste sina egna dikter i vardagsrummet och i det inre
rummet låg en kvinna, dansaren Tina Andersson, i ett akvarium.
På maximalt begränsad yta inuti glasmontern dansade
hon ett solo om kvinnlig belägenhet. Musiken, nyskriven av
Niklas Rydén, var uppbyggd enbart av glasljud. »Det är
stor rörelsekonst« skrev GP:s rescensent. Föreställningen
»höjer kulturens tak i väst«, ansåg Margareta Sörenson i
Expressen. Hon avslutade sin rescension av denna helt originella
kombination av installation, dans och poesi med att
säga: »En installerad kvinna kan vara rena rama navelsträngen
för all scenisk konst. »
Med delvis nya texter prövar nu Witt andra rum att instal-
5