Jubileumsåret 2010 - Solstaskäret Långfärdsskridskoklubb

S O L S T A S K Ä R E T
Jubileums året 2010
1

Decembersolen tar sig inte över trädranden
vi åker i skuggan där morgondimman känns i ansiktet
På håll ser det ut som om vi svävar fram över isytan
det låter som avlägset orrspel när stål glider över kärnisen
Ur dikten På ytterskär till forntiden av Mikael Skog
Dikten i sin helhet på sidan 16
Foto: Mats Görrel
Solstaskäret i siffror
Solstaskäret bildades 2000 och har sedan starten
genomfört 1 102 turer med 13 315 deltagare.
Summerar vi åksträckan för alla deltagarna mot svarar
det cirka åtta varv runt jorden. 32 000 mil.
Med våra 800 medlemmar är vi en av de största
långfärdsskridskoklubbarna i Sverige.
Utöver ordinarie turverksamhet plogar vi också en
bana på Mariebergsviken för allmänhetens åkning.
Mer information hittar du på vår hemsida
solstaskaret.se
Säsong Första tur Sista tur Turer Deltagare Skridskodagar Medlemmar
2000-01 25 dec 30 april 113 1643 45 560
2001-02 17 nov 7 april 107 1318 49 686
2002-03 3 nov 19 april 144 1913 66 759
2003-04 20 okt 3 april 95 1070 38 827
2004-05 20 nov 3 april 162 1852 45 878
2005-06 3 dec 26 mars 129 1499 39 971
2006-07 20 dec 1 april 89 942 34 931
2007-08 15 nov 24 mars 80 913 51 833
2008-09 6 nov 5 april 116 1299 67 783
2009-10 2 dec 12 april 67 866 55 784
Ansvarig utgivare Christina Olin-Scheller
Redaktionskommitté Christina Olin-Scheller Bengt Jakobsson Gunnar Blomquist Jan Lundbäck
Omslagsfoto Jan Lundbäck Valter Lindén Layout och redigering Jan Bergstam
En långfärdsskridskoåkare har aldrig åkt sista turen. Foto: Magnus Erikson
Solstaskäret är här, i nuet
l l l Solstaskäret 10 år!
Det måste vi naturligtvis fira! Och det firar vi,
bland annat, med att ge ut den jubileumsskrift
du håller i din hand.
I den speglas några sidor av en förening som
på 10 år, etablerat sig som en av landets större
längfärdsskridskoklubbar med ambitionen att
erbjuda medlemmarna spännande, njutningsfyllda
friluftsupplevelser under en säsong som
ibland varar i nästan sex månader.
Varför är vi då så många som så gärna åker
skridskor så mycket det bara går? Kanske kan
man koppla vårt starka engagemang till det
som ibland kallas mindfulness.
l Mindfulness handlar om att vara närvarande i
nuet. Att vara närvarande med alla sinnen. För
många skridskoåkare är denna medvetna närvaro
inget konstigt. I allt friluftsliv – långfärdsskridskoåkning
i synnerhet – har varje tur sina helt
unika förutsättningar när det gäller deltagarna,
väder, vind och isförhållanden. Även om vi idag
har tillgång till bred och utförlig information via
Skridskonätet, går det inte att i förväg planera
turen i detalj hemma vid köksbordet, utan man
måste vara öppen för de upplevelser som bjuds.
Och för det allra mesta, för att inte säga alltid,
finns det mycket att uppleva och njuta av även
om allt inte blev som man tänkt från början.
Även rekturer där isen visar sig vara för tunn
eller alltför snöbemängd, har sin tjusning. Man
vinner nya erfarenheter och får en mysig fika i
naturen med några skridskokamrater.
En viktig förutsättning för att du som medlem
och deltagare på våra turer ska uppleva en
medveten närvaro på isen är trygghet. Vår
ambition är att, även då vägvalen är svåra, det
blåser motvind och isen är tungåkt, genomföra
alla turer utifrån ledorden kunskap, utrustning
och sällskap, KUS. Uppfyller vi detta kan vi
långfärdsskridskoåkare uppleva en stark här och
nu-känsla vid varje tur – en av de allra starkaste
drivkrafterna och motivationsaspekterna att
återvända till isen gång på gång, år efter år.
l Kanske är det också därför man aldrig riktigt
känner att man åkt ”färdigt”. Det finns alltid
nya turer som lockar, nya isar att utforska, nya
stunder av att med tankar och känslor vara
närvarande i nuet. Tillsammans kan vi se fram
emot många fina skridskoupplevelser
i framtiden
och fler jubileumsskrifter
fyllda av inspirerande skridskominnen.
Christina Olin-Scheller
ordförande
2 3

Dä ska bare va å åke...
Det är så här det ska se ut. Sol, vindstilla och inget utrustningsstrul. En ska bara åke. Foto: Jan Lundbäck
l l l - Ska vi inte inleda helgen med en eftermiddagstur
på Rinnen? tyckte min fru Ann-
Cat rine. Det var fredag och jag jobbade hemifrån.
Jag mindes alla de fina eftermiddagsturer
vi gjort på fredagar med Olov och Lena. Vi gjorde
dem i mitten på mars när vi kunde åka fram till
18-tiden. Samling 16.00 och sedan åkte vi till
Långsjön eller till Bomstad. Oförglömliga upplevelser.
En kanonstart på helgen.
Nu var det mitten på februari så mörkret skulle
falla vid 17-tiden. Jag såg att jag kunde klara
av de arbetsuppgifter jag hade så att vi kunde
komma iväg vid tretiden. Vi skulle då kunna få
en och en halv timma på isen. Väderprognos och
israpporter lovade en fin tur.
När vi är på väg att packa bilen upptäcker jag att
Ann-Catrine är på väg att glömma isdobbarna.
- Du måste fästa dobbarna på ryggsäcken så att
du inte glömmer dem, sa jag i en förmanande ton.
- Håll du ordning på ditt, så håller jag ordning på
mitt, svarade Ann-Catrine lite torrt.
Det var en härlig vinterdag med klarblå him-
mel. När vi är på höjden ovanför Rennstad ser
man södra delen av Rinnen som nu lockar med
en gråblå slät stöpis. Rinnen är en av de sjöar
som ser mest lockande ut när man närmar sig.
Så även denna dag. Is och väder är defintivt på
vår sida.
På väg ned mot Rennstad upptäcker Ann-Catrine
att hon glömt halsduken. Med tanke på isdobbarna
vill jag inte hälla mer bensin på brasan.
Säger att i min ryggsäck finns en extra halsduk,
men säger det på ett sätt som att jag inte har det
minsta lust att riva i den.
- Kanske kan vi låna halsduk av Lars, säger Ann-
Catrine.
l Lars bor vi Rinnens södra ända. Vi var under ett
år arbetskamrater. Rinnens parkeringsmöjligheter
är begränsade och sedan några år tillbaka parkerar
vi på Lars gårdsplan.
Lars tillsammans med någon granne håller på
med att fixa något. När vi parkerat går vi ned
till Lars och grannen. Inga problem med halsduk.
Lars är strax tillbaka med en.
Ann-Catrine går ned till isen och gör sig klar. Jag
språkar en stund med Lars. Det gör vi alltid.
Efter en stund går jag tillbaka till bilen. När jag
tittar in i bagaget inser jag att jag glömt skridskorna.
Här finns bara ryggsäck, i och för sig med
isdobb, och stavar.
Jag får en nära döden upplevelse. Det som folk
får när döden närmar sig och hela livet spelas
upp som film under en sekund.
l Min upplevelse är identisk med en händelse
några år tillbaka. Vi hade kommit till Visten och
påbörjat upppackning ur bilarna. Vi var en 20tal
åkare. Olov tittar på mig helt uttryckslöst och
förvånat.
- Jag har glömt skridskorna hemma.
Det var knappast realistiskt att Olov skulle sitta
och vänta i många timmar, eller att vi skulle
vänta en timma medan Olov hämtade skridskor.
Olov löste det hela genom att han skulle hämta
skridskorna och sedan åka i kapp oss i våra spår.
Inte helt enligt reglementet, men så fick det bli.
När Olov kom hem hade Lena förvånat frågat:
- Är du redan hemma?
Olov hade kort och kärnfullt svarat:
- Tyst, säg inget, jag har glömt skridskorna.
Olov hittade oss på norra delen av Visten, efter
förvånansvärd kort tid. Det måste ha gått undan
på vägen!
Att nu åka tillbaka och hämta skridskorna nu var
absolut inget alternativ. Klockan var för mycket.
l Jag gick ned till standkanten och meddelade
Ann-Catrine att jag glömt skridskorna. Hon tvärbromsade
och sade med samma förvånade uttryck
som Olov en gång haft:
- Vicken jävla tur att det inte var jag.
Jag låtsades inte om kommentaren. Hjärnan jobbade
för högtryck och lösningen var klar. Jag lånar
skridskor av Lars.
Lars såg lite förvånat på mig när jag kom tillbaka.
- Inga problem, sa Lars.
När Lars kom tillbaka med skridskorna insåg jag
nu att mina kängor var problemet. De var för hällösa
skridskor, medan Lars skridskor var för de
traditionell bindningarna. Kanske skulle det gå
4 5

ställa in dem efter mina
kängor, men resultatet
var tveksamt. Dessutom
skulle det ta tid.
Lars liksom jag är fullvuxna
karlar så jag
misstänkte att vi hade
liknande skostorlek.
Jodå, båda hade vi 46.
Förklarade bindningspoblematiken
för Lars och
undrade om jag dessutom
kunde låna hans
kängor. Lars kom strax
tillbaka med kängorna.
l Det var inga Haglöfs
direkt. De hade nog
mestadels används i
skogen. De hade lågt
skaft, och hade mjukt
skinn. Men just nu var
den enda och bästa lösning.
Kunde Lars åka
med dem så kan väl jag
också. Lars följde med
mig ned till bryggan, och hjälpte mig på med
skridskorna. Det var inte lätt att få skridskor och
känga tillsammans. Under provturen runt bryggan
höll jag på att trilla. Det var helt fel inställda.
Det sade jag inte, utan nöjde mig med att knyta
åt kängorna än mer. Det borde göra susen.
l Äntligen kunde vi starta. Snörningen hade inte
hjälpt. Jag kunde inte åka utan stavar. Jag var
i sådan obalans att ett fall verkade oundvikligt.
Normalt använder jag aldrig stavar, men nu var
det min räddning.
Hade något bekant sett mig skulle de trott att jag
drabbats av en nervsjukdom eller var onykter.
Det var en pina att åka, men jag sa ingenting.
Efter en stund funderade jag på att bryta turen,
men det skulle vara ett nederlag ur många aspekter.
Något som skulle funka vore att hänvisa
till osäker is. Det visste jag skulle bita på Ann-
Catrine. Men eftersom flera turer hade genomförts
tidigare dagar, så skulle det framstå som
föga trovärdigt. Jag övergav tanken och beslöt
mig för att kämpa på.
Efter lite mer än en halvtimma stannade vi för
att fika medan solen ännu var över skogskanten.
Jan och Ann-Catrine Lundbäck.
Nu kommer nästa kalldusch.
Pulverkaffet har
inte kommit med. Vi
har varmt vatten i termos,
bullar och apelsin.
Ann-Catrine hade packat
allt i en plastpåse,
utom pulverkaffet som
låg vid sidan. Hon skall
alltid packa i plastpåsar.
Jag vill inte ha plastpåse
i ryggsäcken, utan
packade över allt i en
plastlåda. Olyckligtvis
glömde jag pulverkaffet.
l Nu förstod jag hur
allt hängde ihop. När
jag packade om måste
mitt undermedvetna
insett att något var fel,
det vill säga att kaffet
saknades. Naturligtvis
blir jag förbryllad
av detta, vilket som
konsekvens blir att jag
glömmer skridskorna. Alltså, kanske inte felet är
mitt ändå.
Jag nämner inget om min teori. Bäst är kanske
det. Vi får nöja oss med apelsiner.
Innan vi åker iväg kollar jag lite närmare på hur
kängorna sitter fast på skridskorna. Det visar sig
att hälen inte gått ned helt på ena skridskon.Den
sidan står på en kant som är fem millimeter hög.
Inte underligt att det har varit vingligt. Tillbaka
går det lite bättre, men skridskorna är felaktigt
inställda.
l Turen blev inte alls som jag tänkt mig. Det var
faktiskt ingen vidare start på helgen.
Hade detta varit min första tur på skridskor, hade
jag aldrig fortsatt med denna sport. Jag hade
konstaterat att detta helt enkelt skulle vara för
svårt.
Nästa gång jag var på Rinnen överlämnade jag
en av mina avlagda skridskor och kängor till Lars.
När han hade provat dem konstaterade han ”att
de var liksom mer stabila”.
Jan Lundbäck
Max fem mil till snörning
l l l Åkområdet är en geografisk bestämning,
som bygger på att vi helst inte vill åka för
långt innan vi kan sätt på oss skridskorna. Och
5-mila-åkområdet är ett magnifikt område! Men
ibland är det inte idealen som styr, utan vädret.
Då händer det att vi åker längre bort, exempel på
sådana mål är Glafsfjorden, Stora Gla, Stora Bör,
Östra Silen, Torsö-arkipelagen för att inte tala om
skärgårdarna vid Millesvik och Lurö.
l Ett åkområde kan ha fler bestämningar. Om
du själv tycker bäst om att åka på Rinnen, Gapern
och Kattfjorden, så är det ditt personligt
valda åkområde. Åkområde är annars ett försök
att gruppera sjöar lämpliga för skridskoåkning
baserat på geografi. Men naturligtvis är också
tillfrysningsklass ett sätt att gruppera (GLSK kallar
det successionsordning). I den tidigaste klassen
kommer då Bråtsjön, Rinnen, Aplungen,
Nedre Flytjärn och Dammyren. En senare klass
skulle kunna vara Stora Bör, Grumsfjorden, Norra
Värmeln och Örtensjöarna.
Europas tredje största insjö och vårt finaste mål
är Vänern. Våra mest erfarna isrävar på Vänern
är Åke Stööd och Erling Andersson. De har grupperat
Norra Vänern i olika åkområden, som är
både geografiskt och tillfrysningsmässigt ordnade.
Efter Hammarösjön (själva Hammarösjön
samt Mariebergsviken och Tullhomsviken) är det
tidigaste området inom Norra Vänern “Norra
Vänerns innervikar” med till exempel Arnöfjorden,
Bottenviken, Skattkärrsviken och Ölmeviken.
Sedan kommer Grums (Ekholmssjön, Kyrkebysjön
och de medeltidiga Borgvikssjön och
Grumsfjorden).
l Senast i successionsordningen, och längst
ut, finns Värmlandsskärgården och Yttre Värmlandssjön.
Studera gärna Vänerns indelning - och
hjälp till med sjöbeskrivningar. Gå till Solstaskärets
webbplats > Sök > Sjö/vatten > Skriv Vänern. När
du hittat det område du kan använd då knappen
“Ändra beskrivning” för att hjälpa till.
Olov Bergqvist
Fem mil mätt
fågelvägen
från torget i
Karlstad.
6 7

l l l Jag och Erling Andersson har haft huvudansvaret
för plogningen av Mariebergsviken de
senaste åren. Sedan vi började ploga har Karlstadsborna
hittat detta alternativ till friluftsliv,
vilket är väldigt glädjande. Jag minns en lördag
för två år sedan när Viken låg med 15 cm blankis
– det var säkert 500 personer på isen! En mäktig
syn!
När vi plogar vill vi ha minst 10 cm is för att köra
ut med fyrhjulingen. Med tiden har vi fått jobba
med allt mer moderna grejer. Senaste säsongen
var det en miniatyrtraktor, ratt och fotgas, man
sitter till och med under tak.
l Med oss som plogar sker inte samma produktutveckling.
Vi blir bara äldre, men vi samlar på
oss en massa erfarenhet om plogning.
Vårt största problem de senaste säsongerna är
att isen inte blivit mer än ca 20 cm tjock. Sedan
har det kommit mängder med snö, som inte
vår lilla traktor mäktar med. Samtidigt är det
för tunn is för att ta ut ett större fordon som
skall ploga. De behöver minst 30 centimeter.
Snömängden har också tryckt ned isen så att
Hos Åke
och Erling
finns det
“alltid”
åkbar is
Erling Andersson
och Åke Stööd
för en ojämn kamp
med snö och tö
på Mariebergsviken.
Foto: Björn Lagerbeck
vatten kommit upp och legat under snön.
När snön fallit har den kommit så fort att vi inte
hunnit få upp den bredd som vi önskar på banan.
Ekvationen har inte gått ihop det senaste året.
En ishyvel har vi också, som vi hyvlar sliten is så
den blir slät och fin. Det var Janne som fixade
sponsorer till den. Lite huvudbry hade vi när den
skulle monteras, men det gick bra. Sommartid
förvaras den i ett rum som vi lånar av KBAB och
hyggliga bovärdar.
l Att sitta still på traktorn är kallt. Flytoverallerna
som vi fick är jättebra, varma och sköna.
Ibland kan lite olika episoder uppstå. En var när
vi hade hyveln efter traktorn – då är man inte så
rörlig. Vi mötte en ung man med barnvagn och
vi ber honom flytta sig så att vi kunde komma
fram. Svaret vi fick: ”Ska jag flytta mig – är du
inte klok!” Med ishyveln på släp flyttar man sig
inte så lätt som de flesta förstår.
Snart är det is och snö igen – tiden går ju så
fort!
Åke Stööd
Solstaskärets ledarorganisation sprider sig i Skridskosverige.
l l l För oss i Göteborg och GLSK har Värmland
ofta blivit vår tillflykt under milda vintrar då
vi har haft svårt att hitta åkbar is i vårt närområde.
Rinnen har för många av oss blivit en kär
gammal vän med sina flikar och långsmala öar.
Och när vi planerar gästa era trakter lönar det
sig att lyfta luren och rådgöra med era israpportörer.
Elaine Axelsson, f d Magnusson, med förflutet
i Solstaskäret tog för flera år sedan initiativ till
Tjejhelgen, då våra klubbars kvinnliga medlemmar
träffades och åkte skridskor under en helg.
Detta var ett omtyckt arrangemang som fortsatte
under ett antal år.
l Genom Elaine fick vi också höra berättas om
Solstaskärets färdledarorganisation med pooler.
Frågan väcktes om detta var något som vi inom
GLSK skulle ta efter, men det dröjde ända till
den nyss avslutade säsongen innan vi kom till
skott och kände oss redo att pröva ett sådant
Foto: Roland Hedén
Lundbäckmetoden på export
upplägg. Vi har under året känt oss för vad
detta arbetssätt kan erbjuda för möjligheter. Det
var mycket inspirerande att höra Jan Lundbäck
berätta om tankarna bakom modellen på vår
ledarträff i slutet av januari och flertalet av våra
ledare är mycket positiva till att fortsätta utveckla
vår variant av denna organisationsform.
l Under samma helg fick vi också bekanta oss
med den omtalade ”Lundbäckmetoden”. Denna
enkla och effektiva metod att åka i kolonn
praktiserades i äkta bohuslänsk skärgårdsmiljö
under söndagen, och Jan fick i gengäld ett
smakprov på saltis bland kobbar och skär.
Ett stort tack till er i Solstaskäret som villigt och
glatt är beredda att dela med er av era erfarenheter!
På detta sätt kan vi snabbare utveckla
verksamheten i våra klubbar till gagn för våra
medlemmar.
Ulf Bengtner
GLSK
8 9

XVth INTERNATIONAL ICE MESSENGER CONFERENCE VÄRMLAND 20-22 JANUARI 2006
Det var trångt och trevligt när skridskoledare från nästan hela Norden och Holland samlades i Karlstad till israpportörskonferens i januari 2006. Foto: Jan Bergstam
l l l Lite förvånade blev de 150 skridskoledare
från Sverige, Norge, Finland och Holland när de
serverades var sin färsk jubileumsbakelse ute på
isen 21 januari. Solstaskäret tillsammans med
Friluftsfrämjandet i Värmland stod som arrangör
i Karlstad 2006 för den femtonde israpportörskonferensen.
Efter att ha skickat iväg andra ledare på israpportörskonferenser
under drygt 10 år så var det
till slut min tur år 2000 att få vara med när platsen
var Ljungskile.
Det blev en fantastisk upplevelse på många sätt.
En grupp diskuterade ”samarbetsmöjligheter för
webbaserad skridskoinformation” för att citera
Olov Bergqvists turrapport på Vänerskridsko.
Konferensen tände en dröm om att en gång få
arrangera en konferens i Värmland.
Vid nästa konferens var vi Solstaskäret. Vi fick erbjudandet
att arrangera nästa konferens. Kanske
för att Olovs fantastiska arbete med Vänerskridsko
uppmärksammats och Värmland hamnat på
skridskokartan. Men jag bad att få stå över eftersom
jag bedömde att vi inte var mogna att åta
oss ett så stort arrangemang.
l De ledare som åkte till Sundbyholms slott
kring lucia 2003 hade uppdraget att meddela att
vi var intresserade av att arrangera konferensen
2006. Vi fick förtroendet.
Vi utsåg en arbetsgrupp bestående av Mathias
Björklund och jag från Solstaskäret och Mikael
Henriksson och Pär Anesäter från Friluftsfrämjandet
Värmland som ansvariga för arrangemanget.
Vi hade många förslag på platser för arrangemanget
Villingsberg, A9, anläggning i Sunne, Karlstad
och Hammarö rum och pensionat. Till slut
blev det bestämt att vi skulle vara på Carlstads
Conference Center, CCC, 20-22 januari 2006. En
tid på säsongen som historiskt sett hade erbjudit
goda chanser för bra skridskoåkning.
l Vi såg framför oss en konferens där deltagarna
klev på isen vid CCC och åkte runt i vårt unika
deltaland på perfekta isar. Helgen före hade vi
perfekta förhållanden med 100 åkare ute både
lördag och söndag. Helgen efter var det likadant.
Men dagarna innan konferensen så kom snön
och la sig över nyisarna i skärgården. Fredagen
innan israpportörskonferenser är det av tradition
rekognosering för alla konferensdeltagare som
vill.
l Under Ulrik Schellers och Roy Bredbergs ledning
så ordnades rekognosering öster och västerut
utan större hopp om framgång. Men som så
ofta när det gäller isar så hittar den som söker. Vi
hade renblåsta ytor i skärgården mellan Karlstad
och Kristinehamn.
På fredagskvällen kom huvuddelen av gästerna,
de som inte bestämt sig för att det inte fanns
åkbara isar.
Vi var några ledare som skötte incheckningen.
Det gick riktigt bra, bortsett från en ledarinna
10 11

XVth INTERNATIONAL ICE MESSENGER CONFERENCE VÄRMLAND 20-22 JANUARI 2006
I alla hast och med stort arbetet plogades en bana upp på Klarälven och vidare ut mot Hammarö. Foto: Ingemar Johansson Konferensbakelsen avnjutes. Foto: Morgan Johansson
som blev arg för att hon inte fick dela rum med
den man hon tänkt sig.
Lördagen inleddes med frukost för de som sovit
på hotellet. Andra deltagare checkade in. Alla
fick lunchpaket. Totalt var det 150 deltagare i tre
bussar som gav sig iväg. I den gemensamma turrapporten
för de tio grupperna skriver Ulrik: ” I
fortsättningen kan vi aldrig ställa in turer - det
verkar finnas bra is och härliga upplevelser även
när förhållandena verkar omöjliga!” Tilläggas
kan att det var fem plurrningar under dagen.
l När den egentliga konferensen skulle starta
var det nästan 200 deltagare samlade i CCC. Alla
våra egna ledare och funktionärer var inbjudna
till hela arrangemanget.
Den första och viktigaste punkten var bildande
av Skridskonätet. Mats Dahlgren, Mathias och
andra hade förberett det konstituerande mötet.
In i det sista så fördes diskussioner i kulisserna.
Men med Gunnar Blomquist, vår nyvalda ordförandes
vana hand och Mats driv så bildades
Skridskonätet i Karlstad. 101 år efter unionsupplösningsförhandlingarna
så hamnar Karlstad i
historieböckerna igen.
l Successivt delades konferensen upp i flera sessioner.
Till slut var det sju parallella sessioner inklusive
Skridskonätets styrelsemöte. Totalt var det
ett 40-tal sessioner. Sessionen om fler kvinnor
på isen lockade många män. Det var annars sessioner
om säkerhet, utbildning, isteori, skridskofotografering,
skridskoåkning i Holland, Norge
och Finland, handikappade på isen, Värmland
som skridskolandskap mm.
Vid kvällens middag tackade SSSK genom
att överräcka två litografier från Stockholms
skärgård. En kan ni se i klubbstugan och en kan
ni se hemma hos mig. Jag är stolt för den.
l Under lördagen hade Åke Stööd och Erling
Andersson gjort en jätteinsats och plogat från
Mariebergsviken, ut på älven och över Hammarösjön
bort till Tynäs. Drygt 100 deltagare
nappade på möjligheten och fick uppleva lite
av det unika med Karlstad när det gäller skridskoåkning.
Jag citerar Ulriks israpport. ”En grupp om ca
35 personer tränade åkteknik i praktiken på fin
blankis ute på Hammarösjön. Det blev många
aha-upplevelser, tankeställare och skratt.”
Anders Tysk, som varit med från starten när det
var några israpportörer som samlades i SSSK:s
stuga i Saltsjöbaden, tyckte det var den bästa
konferensen han varit på.
Hur gick det då med den missnöjda ledarinnan?
Jo, hon skickade en fin liten akvarell och tackade
för ett fint arrangemang. Kanske var det bakelsen
som fick henne på gott humör.
l Jag hoppas att få vara med och arrangera en
konferens till, kanske 2026, men då skall även
isarna vara perfekta. Bli ledare du också så får du
vara med då. Nästa konferens är i Finland 2012.
Bengt Jakobsson
konferensvärd emeritus
12 13

Allt du behöver veta om långfärdsskridsko finns på Skridskonätet. Foto: Jan Bergstam
Skridskonätet blev en ny nivå
l l l Allt efter datorns intåg i samband med
skridskoåkningen i Karlstadsområdet 1996 har
den blivit en allt viktigare ingrediens både som
planeringsverktyg och att kunna dela med sig
av egna upplevelser till andra med texter, bilder,
filmer med mera.
Olov Bergqvist, Solstaskäret och Friluftfrämjandet
Sunne-Arvika, startade och drev mer eller
mindre helt ensam Vänerskridsko som samlade
alla långfärdsskridskoklubbar runt Vänern på en
gemensam webplats.
l Andan kring Vänerskridsko var total öppenhet
mellan alla medlemmar i de klubbar som deltar
i samarbetet vilket var udda i långfärddskridskosammanhang
under den perioden. Tidigare var
det så att vissa funktionärer, israpportörer, i klubbarna
hade möjlighet att få reda på information
om isläget i de olika områdena framförallt via
telefonsvarare.
Ungefär samtidigt som Vänerskridsko formades
gjordes så att Stockholms Skridskoseglarklubbs,
SSSK, ca 15 000 medlemmar och Linköpings
Långfärdsskridskoklubb, LLK, ca 2 000 medlemmar
kunde logga in på varandras webplatser.
SSSKs tekniska platform byggdes så småningom
ut för att kunna hantera fler klubbar och mer samarbete,
det är detta system som så småningom
blev det som idag kallas Skridskonätet. Ett exempel
på samarbete som byggdes ut var att isobservationerna,
tidigare israpporterna, som skrevs sedan
2002-2003 via Vänerskridskos system fördes
automatiskt över till Skridskonätets system.
Fram till 2006 drevs denna weblösning helt
av SSSKs IT-grupp, men i samband med Iskongressen
i Karlstad då föreningen Skridskonätet
bildades har denna gradvis tagit över driften och
sedan 2009 även kostnaderna för detta.
Föreningen Skridskonätet har i dag 80 medlemsklubbar
och organiserar ca 35 000 skridskoåkare
i stort sett i hela Sverige. Totalt finns 32 000 isobservationer,
27 000 färdrapporter, 70 000 bilder
och massor av annan information som delas mellan
klubbarnas medlemmar.
l Solstaskärets hemsida www.solstaskaret.se
flyttade 2007-2008 in i Skridskonätets server och
system och delar i princip all funktionalitet med
samtliga klubbar inom samarbetet Skridskonätet
även om vårt utseende skiljer sig en del från and-
ra klubbars som www.skridsko.net, www.sssk.
se, www.liv.se och ffsa.skridsko.net. Genom
att många klubbar kan använda samma system
så kan en funktion som någon i en klubb tar fram
direkt användas av alla inom samarbetet Skridskonätet.
l En egen Dell-server med multipla processorer,
dubbla kraftaggregat, sex hårddiskar i raidkonfiguration
och mycket minne är ståendes hos en
internetleverantör i Stockholm som även ansvarar
för backuper samt att operativsystemet och
brandväggar fungerar som det ska. Utbytesdelar
om något går sönder skall vara fixat inom några
timmar, även nyårsafton, enligt servicåtaganden
från olika leverantörer. Så långre driftstopp hoppas
vi kunna undvika. Detta kostar föreningen
ca 150 000 kr per år. Solstaskäret, liksom övriga
föreningar, debiteras ca 6 kronor per medlem för
att bland annat täcka denna kostnad.
Webbplatsen är skapad av ett flertal open-source
lösningar framförallt PHP, MySQL, PostgreSQL,
Linux, MapServer, OpenLayers, Mailman, Postfix
vilka specialanpassats för långfärdsskridsko.
I stort sett är det mesta konstruerat så att användarna
och administratörer i klubbarna själva skall
kunna lägg till eller ändra utan att någon speciell
webkunskap skall behövas.
l Alla funktioner har utvecklas av ideella krafter
i föreningarna tillsammans, både efter egna ideér
samt från de ideér som kommer in via epostlistan
itfolk@skridsko.net. Det finns ett stort behov av
nya krafter för att vidareutveckla detta, så tveka
inte att höra av dig om det verkar intressant.
En annan viktig sak för att Skridskonätet och
även Solstaskärets webplats skall bli bättre är att
alla ser till att rapportera in isinformation, läsa
den och komma med förslag på nya funktioner.
l Information om föreningen Skridskonätet
finns på www.skridsko.net, logga in med ditt
lösenord från Solstaskäret.
It-gruppen för Skridskonätet svarar på epostlistan
itfolk@skridsko.net.
Undertecknad är aktiv utvecklare för Skridskonätet
samt med i styrelsen för Skridskonätet,
du kan ta direkt kontakt med mig på isen eller
skicka epost: mathias@fambjorklund.se.
Mathias Björklund
Foto: Jan Lundbäck
14 15

Tidig morgon, upp i mörker, packa och iväg, fortfarande mörkt
på väg ut på isen anar vi de första solstrålarna i sydöst
Stillheten, inte ett ljud eller rörelse,
gör oss tysta, vi pikar försiktigt var och en för sig
Vi glider ut i viken och försvinner in i dimman
vart är vi på väg, en resa i tid och rum?
En älg lyfter sitt huvud, vi hörs på långt håll
på andra sidan sjön dyker våra skuggor upp
Likt urtidsjägare rör vi oss snabbt längs ena stranden
med våra spjut gömda under armen
Känslan av tidlöshet överväldigar oss där vi rusar fram
en aning om att vi vidrör något av det ursprungliga
Har människor före oss jagat fram över is eller snö så här?
Decembersolen tar sig inte över trädranden
vi åker i skuggan där morgondimman känns i ansiktet
På håll ser det ut som om vi svävar fram över isytan
det låter som avlägset orrspel när stål glider över kärnisen
Känslan av fart där vi susar fram någon meter från stranden
vi känner oss oövervinnliga, som om ingenting kunde stoppa oss
det enda som hörs är våra tjut av lycka och rus
Denna morgon som väcker våra djupt liggande minnen
Är det nu eller då, är vi tillbaks i järnåldern?
Vi tar sikte på Abborrudden med sina uråldriga tallar tvärs över sjön
isens klang går från dov tills det tjuter kring våra skenor
det gungar och spricker åt alla håll, sinnena skärps
vi pikar oupphörligt, ligger på alla fyra och mäter millimetrar
diskuterar och har lärorika stunder när vi prövar isens bärkraft
Rast - vi har fått upp värmen och det ångar från oss
vi sitter nersjunkna i det höga gräset vid strandkanten
sitter som en grupp låglandsgorillor kring sin ledare
bara få procent skiljer oss från aporna
vi är fortfarande jägare som lyssnar, spanar mot den andra stranden
Är det en älg eller är det bara isens råmanden vi hör?
Vi har som en oro i kroppen, vidare drar färden
har nästa sjö även den jungfrulig is?
Vi vandrar genom snår, över tallåsar och myrdråg
som brinner i rött och guld i den lågt stående solens sken
över frostbitna tuvor som inte bär
som luktar surt när man trampar igenom
Är det öppet vatten eller kan is vara så blank?
Kung Bore har byggt den finaste parkett av glasklar is
Den svarta sjöbottnen färgar ytan kolsvart
Isen är aldrig så hård som nu, helt fri från råkar och vindbrunnar
Vi kommer för nära svanparet i den öppna delen av sjön
de springer länge över vattnet innan de lättar,
ropar högt och gör en lov över oss
Hemväg, skridskoskären, rytmen, den minimala friktionen
allt blir till en dans på återtåget över orörda isar
Som färgklickar i decembers gråskala
står våra bilar som vi lämnat
timmar har runnit och tider har passerat
Var det bara en förmiddagstur eller?
Text: Mikael Skog Foto: Jan Lundbäck
16 17

Visst kan
en gröngöling
bli flaggbärare
Att åka långfärdsskridskor betyder naturupplevelser utöver det vanliga. Foto: Jan Lundbäck
l l l Med kollegor som Björn Lagerbeck och
Bengt Jakobsson är det nästan oundvikligt att
man åtminstone provar skridskorna med långa
skenor. Bengt tog med ett par av SLKs låneskridskor
i november 2003 och det blev provåkning
på Tingvalla.
I början kände jag mig osäker på den hårda isen,
men det blev allt bättre. Så det var bara att anmäla
sig till Solstaskärets medlemsutbildning i
mitten av december.
I kallelsen till utbildningen gavs tipset att åkträna
på Tingvalla och jag hann åka några gånger innan
utbildningen startade.
Första dagen innehöll bland annat presentation,
utrustning, säkerhet, film om åkteknik och
vackra bilder.
Andra dagen började med skridskoåkning på
Tingvalla och fortsatte med iskunskap och åk-
ning i grupp. Vi fick ett häfte med mycket nyttigt
om det mesta kring långfärdsskridsko.
l På isen fick vi åkträning och tips. Det kändes
bra att lära sig åka rätt från början. Men jag
var ju avundsjuk på ledarna, som gled omkring
till synes utan ansträngning. Att ställa in skridskorna
rätt är inte lätt, och ledarna fick tålmodigt
skruva. Det behövdes tre till fyra ledare för
att hinna både skruva och instruera oss om åkteknik.
Några olika sorters is kände man ju till, men det
var en bråkdel av alla varianter som finns. Det
känns tryggt med så rutinerade ledare. Att åka
med dålig iskunskap, utan säkerhetsutrustning
och ibland utan sällskap gjorde jag i yngre år. Nu
såg jag fram emot att kunna åka säkrare. Ett tips
som jag minns särskilt är: känn efter hur isen är
och bilda dig en egen uppfattning.
l Tack vare telefonsvararen kunde jag hänga
med på en chanstur. Den 20 december kunde
jag ta mina första långfärdsskridskoskär på naturis.
Det skedde på Överudssjön, nordväst om
Grums i en liten grupp. Det föll ett lätt regn under
turen, men i trevligt sällskap och fin natur
blev jag sugen på mer. Hann hänga med på
några utlysta turer innan det blev avslutning på
medlemsutbildningen.
Denna vinter hade vi besvärliga isförhållanden
och den praktiska delen av kursen hölls 17
januari 2004. Vi åkte på Vänern vid Sållaren,
där flera kurser hade avslutning samtidigt. Efter
kontroll av utrustning och genomgång gled
gruppen ut på Vänern. Några med tveksamma
skär, men de flesta följde lätt efter ledaren i god
disciplin. Under färden tränade vi tandemåkning
och stakåkning. Vid en station fick vi prova att
kasta lina och dra oss fram med isdubbarna och
bli räddad med livlinan. Att kasta linan rätt var
inte så lätt. Situationer i samband med plurrning
behöver säkert övas flera gånger.
Dagen avslutades med korvgrillning och utdelning
av diplom. Stort tack Mikael Skog, Valter
18 19

Har man väl en gång snörat på sig pjäxorna och satt fast långrören är man fast. Foto: Magnus Erikson
Lindén och Leif Lendrup med flera för en givande
utbildning! Nu var vi redo för nya fina turer.
Att åka på blankis och studera bottenformationer,
att bara glida fram i medvind med solen
i ansiktet och att fika i solen i trevligt sällskap
är några fina upplevelser från första säsongen i
SLK.
l Efter många fina turer blev det ledarutbild ning
under fem kvällar i oktober och november 2005.
Den givande kursen leddes av Carl Gustav Liljeberg
och Roy Bredberg. Till sin hjälp hade de
and ra ledare och externa experter.
Vi var ledarkandidater från både Solstaskäret och
Friluftsfrämjandet i Arvika och det blev många
givande diskussioner.
Vi behandlade:
l Iskunskap, israpporter på nätet
l Utrustning, säkerhet
l Turteori, gruppdynamik
l Första hjälpen
l Karta och kompass, åkteknik, klubb- och
poolinformation.
Under kursen fick vi läxor i boken Långfärdsåkning
på skridskor (Thure Björck m fl) och utdelade
kopior. Boken är läsvärd och innehåller även
många fina bilder.
Ledarutbildningen, som avslutades med en internathelg,
blev av praktiska skäl genomförd först i
mars 2007. Vi åkte på Värmeln och turades om
att leda gruppen. Det blev både med- och motvind
och svårpasserade råkar, det vill säga mycket
lärorikt.
I motvinden prövade vi att åka i kolonn. Det
fungerade utmärkt tills vi passerade ett parti med
överis och föll som dominobrickor.
l Vid den avslutande plurrningsövningen åkte vi
mot svag is tills den brast. Det var blåsigt och lösa
pikar riskerade blåsa ut i vattnet. Alla klarade det
fint och det var inte så kallt som jag fruktat. Den
uppskattade utbildningen avslutades med bastu
och en god middag.
Sedan dess har det blivit några hundra mil på
isarna runt om i Sverige med många fina sjöar,
som jag aldrig sett tidigare. Jag har åkt på Siljan,
Göta Kanal, Väst- och Ostkusten, men mina favoriter
är Västra Örten, Alstern på Brattforsheden
och förstås Vänern med öar som Timmeröarna
och Härön. Ja man kan få uppleva mycket, även
udda turer som skridskor till julottan och kvällsturer
i månsken.
Mitt bästa tips är nog att inte tappa modet även
om vädret ser dåligt ut. Ute på isen känns det
alltid mycket bättre. Ta chansen och häng med
på SLKs turer. Väl mött på isen!
Gunno Andersson
20 21

Värmlandsnäs
Hammarö
Kinnekulle
Otterbäcken
Vänern en vinterdag. Foto: Nasa
Enastående istur på Vänern
l l l Ett ovanligt isläge hade utvecklat sig
på Vänern. I stort sett hela Vänern var isbelagd.
Stora delar var dock snötäckta och oåkbara. På
norra Vänern krävdes en skidtur eller promenad
på några kilometer för att nå åkbara områden.
En sådan tur var utlyst av gul pool och den lockade.
Men det fanns också en möjlighet att hitta
åkbara områden på östra sidan.
Eftersom jag några år närt en dröm att åka
skridskor till min stuga på Storön utanför Otterbäcken
verkade det vara dags för detta nu.
Satellitspaning via en Nasa-länk visade att isen
låg men åkbarheten okänd. Torbjörn Lindqvist,
Bråvallaskrinnarna, hade upptäckt denna värdefulla
länk och förmedlat till Skridskosverige. Jag
ringde Roy Bredberg och frågade om han var intresserad
att testa och han är aldrig nödbedd när
det gäller utmaningar av detta slag.
l Sagt och gjort, på morgonen åkte vi till Baggerud.
Strålande sol, 5-10 minusgrader och svag
vind. Perfekt. Vid trollingfiskarnas ramp hade
isen tornat upp sig i en hög vall och fler fanns att
skåda. Isen var mycket varierande och huvudsakligen
dåligt stöpt och tungåkt. Vi styrde söderut
och vid Medhamn började vallarna bli svårforcerade
så vi styrde ut från land.
Det visade sig efter ett par kilometer att det minskade
med vallar. Vi började svänga mot syd igen
men träffade på en trevlig råk med slät kärnis.
Bredd mellan 1 decimeter och några meter. Där
den var som smalast fick man stå på en skridsko
och sparka sig fram. Råken slingrade sig kanske
ett par kilometer men ledde oss nordväst, åt fel
håll.
Men en sådan här dag är det lätt att släppa
målet. ”Det är vägen som är mödan värd” för
att citera Karin Boye. Islandskapet, vädret, vidderna
räckte. När råken upphörde hittade vi
några stora bassänger med fin is så vi fortsatte
norrut. Nu började vi skönja Hammarölandet
och skärgården i norr. Härön som låg närmast
utmärkte sig. Vi kanske ska åka till Härön i stället?
Kastade jag fram och Roy skrattade och instämde
lite skeptisk.
Isen var mycket varierande. Mestadels tre till fyra
Naturen skapar sin egen konst med lite vind.
Foto: Roland Hedén
decimeter tjock med stöpis på toppen men här
och där råkar och bassänger med sju till åtta centimeter
kärnis. Viss uppmärksamhet krävdes då
det blandades med ickebärig kärnis och öppna
partier som fick rundas. Blandad kompott men
väl definierade ytor inramade av isvallar och isformationer
av sällan skådat slag. Vi tog en liten
pratstund om vad vi hade för risker nu när vi var
ganska långt från land och var överens om att
det var viktigt att inte ramla och bryta sig.
Första fikat tog vi vid en isvall som gav fint lä för
den svaga vinden. Marssolen stekte på ordentligt.
l När vi närmade oss nyisområdet som omgav
Härön och skärgården i norr steg pulsen, skulle vi
nå Härön eller hindras av en opasserbar råk? Det
hade ju varit så att vinden pressat den stora iskakan
lite fram och tillbaka så breda och milslånga
råkar bildats beroende på vindriktning.
En råk låg i vår väg men passande nog hade ett
flak lagt sig på tvären just där vi kom så det problemet
var löst innan vi började fundera på det.
Ett några km långt öppet område låg öster om
Härön men vi kunde glida in till ön rakt från
söder. En härlig känsla! När vi närmade oss såg vi
några skridskoåkare på andra sidan vattnet och
vi mötte Björn och gruppen på Häröns sydspets.
Fika nummer två satt fint och våra vänner drog
iväg. Snart gjorde vi detsamma.
22 23

Roy Bredberg spejar ut över en istäkt Vänern. Foto: Valter Lindén
Tanken var att åka tillbaka i samma spår för att
slippa tidsödande vägval mellan vrakisområden.
Min GPS har egenheten att låsa sig när det passar
som sämst. Samma denna gång så snart
hade vi tappat bort spåret. Vi hamnade längre
västerut men hittade nya möjligheter. I efterhand
fick vi veta att Ale brutit ränna mellan Karlstad
och Kristinehamn ett par dagar tidigare men det
märkte vi inte. Dock var det några stora öppna
bassänger och lite kvistigt att ta sig förbi på ett
ställe, så där hade nog isbrytaren varit i farten.
l Fika nummer tre intogs på en liten kulle (!)
med flak i sitthöjd och intill en vall. Dagens enda
moln skuggade solen några minuter.
Ett par kilometer från Baggerud tog vi en runda
på en bassäng med härlig slät kärnis.
Vi var nöjda med dagen. Bättre is har vi åkt på.
Sällan på sådana ödsliga vidder!
Storvänern lägger sig inte ofta men när den lägger
sig, kanske vart tionde år, blir det vanligen en
iskaka som rör sig och skapar krossiszoner och
stora råkar som gör den ofarbar på skridsko. Med
satellitbilder öppnar sig nya möjligheter. Speciellt
om upplösningen görs bättre. Nu släppte man
tydligen 250 m till offentligheten.
l 1946 åkte Bengt Hornevall och Bo Liljegren,
båda borta men inte glömda, den legendariska
skridskoturen från Arnön till Hällekis. Frågan
är om någon varit ute på isvidderna söder om
Härön sedan dess. Det är mycket som ska stämma
om det ska vara möjligt och vi får vara glada
att vi kunde ta denna tur.
Valter Lindén
Och va gott kaffet smakar!
l Hur var det nu, hur skulle remmen sitta bak
på hälen? Och ryggsäcken med alla remmar,
runt magen å mellan benen, för att inte tala
om livlinans placering. Kan vi inte åka snart?
Förfärligt vad ledarna
är hurtiga, orkar liksom
inte med alla råd just nu.
Sitter isdubbarna fel, jaja,
tack för hjälpen.
l Äntligen åker vi, nu
gäller det att koncentrera
sig på skridskoskären.
Både svårt och roligt,
jag kämpar på och tittar
mest ner på isen, hinner
inte med omgivningarna.
Jag spänner mig när jag
försöker åka rätt och
vad varm jag börjar bli. Tur att ledaren säger att
vi ska ta en kort paus och reglera klädseln. Av
med en tröja och en skvätt vatten, skönt.
l Vi åker vidare, vi börjar prata med varandra,
har inte heller du åkt förut? Visst är det kul, och
hur håller du pikarna? Ledarens stoppar oss,
en råk säger han, måste han åka fram till den?
Hjälp nu vinkar han att vi ska komma, måste vi
verkligen ta oss över? Det är ju öppet vatten,
hur tjock är isen intill? Läskigt var det men det
gick bra att kliva över.
l Undrar om det bara
är jag som börjar bli
riktigt trött, vad långt
vi har kommit, och lika
långt tillbaka. Äntligen
fikadags vid en udde
med sol och lä, av med
alla grejerna. Jaså, ska
vi lämna skridskorna
på isen. Vi sjunker ner
i blåbärsriset, rödrosiga
och varma.
l Vi har kämpat med
våra första skridskoskär, våra bröst fylls av glädje
och stolthet, den första stundens spänning
börjar släppa, flera av oss blir alldeles uppspelta
och fnittriga. Vilken underbar morgon! Och va
gott kaffet smakar! Ursäkta en dum fråga, men
vilken sjö är vi på? Vad heter den här udden och
hur långt har vi åkt?
Mikael Skog
Vad långt vi har kommit, och lika långt tillbaka. Foto: Thomas Nilsson
24 25

l l l För min del
började det väldigt
plötsligt med en vibration
i bröstfickan under
ett sammanträde,
tror det var fredag 16
janua ri 2009. Telefonen
var på för jag
väntade ett samtal som
inte kunde vänta. När
jag svarade var det inte
”rätt” samtal.
I andra telefonen fanns
Bengt Jakobsson som
undrade om jag var
upplagd för att slå världsrekord på skridsko. Var
mest undrande till vad som var på gång men fick
en snabbförklaring att det gällde att åka skridsko
på så många sjöar, tjärnar och andra på topografiska
kartan namngiva vattensamlingar som
möjligt under en dag. Och vi måste klara av
minst 37 för nuvarande rekord var 36.
Jag sa ja utan några direkt ingående inre överväganden,
för ett världsrekord skulle inte sitta fel
samtidigt som jag inte ville störa sammanträdet.
l Dagen efter var det tidig uppstigning. Vädret
var bra, några grader kallt och ingen snö i sikte.
Efter frukost och fixa matsäck gick jag de knappt
200 metrarna till Bengt. Avfärden skedde 06.00
med sikte på Glaskogen.
Efter 1,5 timmar i gles trafik och totalt mörker
stod vi med bilen någonstans i Glaskogen, var
hade jag ingen större koll på men jag litade på
att Bengt visste, han gav i alla fall sken av att så
var fallet.
Bengt hade under bilfärden berättat att han och
några till försökt slå rekordet någon vecka tidigare
men misslyckats, bland annat på grund av att
det då var en del snö mellan vattendragen som
hindrade snabb förflyttning, dessutom hade de
kommit iväg lite för sent från Karlstad.
l När vi packat oss ur bilen var det bara att dra
iväg på skridskorna i det totala mörkret. Ögonen
vande sig snabbt samtidigt som ljuset så sakta
började sippra ned från himmelen. Målet för
dagen var 40 namngivna vattensamlingar som
skulle avverkas innan vi skulle sätta oss i bilen
igen.
Det blev skridskor av, gå, skridskor på, åka, skrid-
Vi skrev
historia
där ute
i mörkret
skor av, snabbfika,
gå, skridskor på, åka,
timma efter timma
och hela tiden skedde
åkandet på utmärkta
isar och förflyttningen
till fots mellan sjöarna
i snöfri terräng.
Antalet avverkade vattendrag
tickade på
riktigt bra och hoppet
om att vi skulle klara
vår målsättning växte
allteftersom vattendragen
avverkades och
tiden gick behagligt sakta.
Vi såg inte många själar under dagen, ett par
vintermetare, en skogsarbetare, två strömstarar,
ett par korpar samt spåren efter ett par skridskoåkare,
några älgar och bävrar.
När vi klarat av ca 30 större och mindre vattensamlingar
hade en stor del av dagen passerat. Vi
hade nu en längre gångtur framför oss för att nå
två sjöar som låg mycket nära varandra.
l Första sjön hittades som planerat, trodde vi,
och gled ut på den för att efter ett antal 100
meter ta av oss skridskorna och gå till nästa sjö.
Men den hade tyvärr försvunnit, vi gjorde några
försök att nå den gäckande sjön innan vi insåg
att vi hamnat på sjö B i stället för sjö A.
När vi insett detta var det lätt att rätta till misstaget
men det hade kostat oss en dyrbar knapp
halvtimma och det började faktiskt så smått
skymma. Misstaget gjorde att vi fick avstå ett
par vattendrag för att inte riskera att sängvärmen
där hemma skulle ersättas med en mindre
behaglig natt i Glaskogen.
l När vi så småningom gled fram på den sista
sjön för dagen var det inte totalt kolsvart men
definitivt väldigt långt ifrån ljust. Det enda ljus
som kunde iakttas var att himmelen var ljusare
än sjön och skogen.
Vi gled lyckliga fram på vattendrag nummer 38
samtidigt som vi hade total kontroll på var vi
hade bilen.
Klockan var runt 17 och vi kunde konstatera att
världsrekordet var i rätta fötter.
Mats Olsson
Under natten hade det lagt sig ett tunt lager pudersnö. Foto: Olov Bergqvist
Norge bjuder på grön stålis
l l l Hur kan man få till en tur på ett avlägset
mål som Gjende i Jotunheimen?
Idén hade uppstått efter flera års sommarvandring
i området. På en vandring till Tyinholmen
i september 2004 kom Knut Lykken med i fantiserandet.
Knut med rötter i Jotunheimen och
livslång fjällvana pratade med föreståndaren
på fjällstationen Gjendesheim. Han lovade att
varsla när det blev dags.
l På annandag jul 2005, en måndag, ringde
Knut till Gjendesheim. Föreståndaren råkade
vara där och sa att sjön just hade lagt sig. Knut
räknade ut att det borde vara åkbar tjocklek tills
på torsdag. På tisdagen öppnades telefonkedjan
med föranmälda.
Avfärd 05.00 28 december från Arvika. Det
gjordes definitivbokning av en stuga på Maurvangens
camping.
l Som vanligt när man ger sig ut på skridskotur
finns risker: Den bedömda tillfrysningen kanske
inte blev tillräcklig, det kunde komma snö, etc
Det är 29 mil från Arvika till Gjendesheim. Vid
Beitostølen snöade det. Litet längre fram höjde
sig höga snöplogkanter utefter väg 51. Ute på
Valdresflya avtog båda. Vi kom fram till Gjende
vid 11-tiden. Efter incheckning på Maurvangen
kunde vi kliva ut på isen strax före kl 12.
Ur turrapporten
“Temperaturen var -15 °C. Sjön såg precis så
bra ut som vi hade hoppats. Litet puder bara
närmast stranden. Pikning, för mätning: 11 cm
prima stålis!!! Stålis = norsk term för kärnis. Det
blev ett snabbt SMS till turplaneringen för att få
ut vårt ismeddelande.
Och isen var grön, turkos, på grund av de stora
moränmassor älven Muru för med sig ut i sjön.
Natten till fredag hade 5 cm nysnö fallit utanför
hyttan. Uppe på sjön var det inte mer än tre cm.
Västerut blev snötäcket allt tunnare, vid vändpunkten
en halv cm. Där hjälpte även en fallvind
uppifrån Besseggen-passet till att ge oss den
gröna stålisen renblåst.”
l Det snöade 50 cm efter att vi hade åkt hem
natten mot lördagen. Veckan efter åkte och
vandrade Osloåkare Bygdin-Torfinnsbu-Gjendebu
och sedan Gjende tillbaka. De 50 cm snö
hade blåst bort! Olov Bergqvist
Att ordna en fjärrtur
• Idé
• Sällskap
• Prel. anmälning
• Fjärrspaning
◦ ◦ skridsko.net
◦ ◦ Google
◦ ◦ Hitta, Eniro mm
◦ ◦ Webbkameror
◦ ◦ Väder: yr.no, smhi.se, ◦
◦ klart.se mm
◦ ◦ Vägbeskrivning
• Transport
• Övernattning, mat
• Extra utrustning
◦ ◦ Skridskoutrustning
◦ ◦ Utrustning för andra
◦ ◦ aktiviteter: skidor, ◦ ◦ ◦ ◦
◦ ◦ vandring…
• Definitivt beslut
• Meddela deltagare, ◦ ◦ ◦
◦ ◦ som bestämt
• Ha tur!
26 27

Magiska ögonblick
Vänd gärna på bilden, himla kul. Foto: Valter Lindén
28 29

70 år
på lång
skena
Åke har fortfarande
kvar samma känsla
Åke Stööd tävlade länge i skridskosegling. Här ligger han bra till i en DM-segling på Katt-fjorden 1983.
l l l Åke Stööd har tävlat
sedan han var liten grabb i
segling, skridskosegling,
bandy och en handfull
andra sporter. Det sägs
att han inte kan ha en annan
segelbåt inom synhåll
utan att göra kappsegling
av nöjesturen… Men det
är inte den Åke vi sett på
Åke Stööd
långfärdsskridskoisarna så
länge vi kan minnas.
-Nä, jag är inte tävlingsmänniska när jag åker
skridskor, säger Åke.
Flera generationer skridskoåkare i Karlstad har
åkt någon av sina första turer med Åke som
trygg, lugn ledare.
–Jag stör mig inte på nybörjare, säger Åke som
en outtalad kommentar hur andra ledare kan
tyc ka att det är svårt med deltagare som har
problem med utrustningen eller tekniken.
– Att jag blev ledare beror kanske på min natur,
menar Åke. Jag vill styra lite!
Åke styr med lugn röst. Han höjer sällan rösten.
Men det märks att han har erfarenhet och kunskap
så det räcker och spillt över till mängder av
andra ledare och mångdubbelt fler medlemmar,
vänner och bekanta.
l På de 20 år jag känt Åke har jag nog aldrig
hört honom höja rösten. Men jag har hört honom
säga ifrån på skarpen. Många gånger. Det låter
inte skarpt, men det är nästan alltid knivskarpa
tankar och åsikter. Och de är oftast underbyggts
av lång erfarenhet. Egen och andras. Åke hänger
med vad som händer i skridsko-Sverige i allmänhet
och skridsko-Karlstad.
Han är klok nog att veta att han inte vet allt. För
några år sedan rekade Åke, ett par andra ledare
och jag is på Värmeln. Vi åkte på och mellan hopfrusna
isflak. Den nyfrusna kärnisen bedårande
svart och väl bärig. Ända tills jag trampade igenom
i en grå liten skiftning i det svarta.
Åke var den minst
förvånade av oss när vi
på hemvägen hittade
hundratals liknande försvagningar
som vi åkt över
och förbi på vägen ut.
Åke är mer än de flesta
medveten om bra is är en
lynnig och oberäknelig
färskvara, som bör njutas
med viss försiktighet.
Ett levande ”early warning
system”
l Förvånade blev däremot
deltagarna i den
grupp Åke ledde i Lurö
skärgård för en del år sedan.
Gruppen kom fram
till ön Vithall, där en av
deltagarna guidade fascinerade
deltagare om ön
spännande historia. Åke
bad alla ta med sig skridskorna,
bort från den perfekta isen de lämnade.
När guidningen var slut var isen borta, uppbruten.
Bara Åke hade sett att den till synes
trygga isen var på väg att brytas upp av vindar
från fel håll. Typiskt nog sa han inget som kunde
oroa gruppen. De njöt av guidning och fika i lugn
och ro. Och sedan kunde de lugnt fortsätta på
trygga isar på andra sidan ön…
l När han får frågan vad han själv tror att han
bidragit med inom långfärdsskridskon i Karlstad
och Solstaskäret, där han varit med som ledare
sedan starten tystnar han och svarar tyst:
-Jag vet inte om jag bidragit med något.
Då hojtar hustru Ingrid, som lyssnat till samtalet:
– Jo, du stannar ofta och berättar om vad du ser
i naturen och berättar om platser ni passerar. Det
är det många som gillar!
Ingrid har förstås rätt. Bråttom har Åke sällan
och tid för att slå av en prat finns det alltid. Särskilt
om något intressant dyker upp.
Annars hade Åke rätt bråttom när han började
åka skridskor. Det var bandy på Sundstatjärn –
Åke växte upp på Norrstrand – och sedan skridskoseglingstävlande,
till en början på pappans
”balkar”, som Åke kallar skridskorna med fotplatta
i trä.
Långfärderna började när han och kamrater som
Att slå av en prat är alltid lika viktigt som att hinna åka långt och fort
för Åke Stööd (t h) som här fikar med kompisen Bengt ”Lillen” Hornevall
under en tur på Gapern 1997.
Arvid ”Skarven” Svensson, Bengt ”Lillen” Hornevall
och Karl-Erik Gunn var ute för att skridskosegla,
men isen inte dög till det. Då åkte de
för egen maskin.
Nu sjuttio år senare ler Åke med hela ansiktet när
han konstaterar:
– Det är fortfarande samma känsla och lika roligt
att åka! Även om jag har ont i knäna och inte
åker i samma tempo.
Och numera tar han bara fram skridskorna när
det är riktig blankis. Knottror och vrakis rår inte
ens de starkaste värktabletterna på.
l Åke jobbade 1978 för Friluftsfrämjandet på
Kilenegården, Hammarö. Därför var han med
och försökte dra igång åkning inom främjandet
, men det gick trögt. När Bengt Jakobsson flyttat
hem från Stockholm började åka med Karlstadsavdelningen.
– På den tiden var vi glada om det kom så många
att vi blev två bilar, minns Åke. Oftast var det
bara en.
Första längre främjarturen som Åke minns var
med buss till Slottsbron, på skridskor till Borgvik
och efter en promenad vidare på Värmeln ända
till Edane där gruppen tog tåget till Karlstad.
Enstaka gånger när det var högtryck och blankis
på Vänern märktes att intresset var i växande. En
gång hade Friluftsfrämjandet bjudit in till nybör-
30 31

Skridskosegling var länge stort i Karlstad. Här är det klart för start i en tävling som Karlstad Kanotförenings
regi på 1980-talet.
jartur vid Skutberget. Åke var ensam med runt
90 personer.
– Det var tur att Leo Rudner råkade vara där och
hjälpte till…
De stora skillnaderna sedan långfärdsskridskon
kom igång inom Främjandet i början av 80-talet
och sedan Solstaskäret bildades för tio år sedan
är det blivit så stort, så många människor.
– Det blir kanske inte samma upplevelse som när
man är fem i gruppen, funderar Åke och fortsätter
med en liten suck: Men man kan inte hejda
utvecklingen.
l Utvecklingen har, enligt Åke, inneburit att
hastigheterna ökat tack vare bättre utrustning.
Ordningen och säkerhetstänket har också blivit
bättre.
– Utom när det är för många ledare med på turerna,
suckar Åke och ser lite resignerad ut.
Inget slår Vänern
Frågar man Åke om turer han minns så rinner det
soliga blankisminnen ur honom och han pratar
om Värmeln, Alkvettern, Ullvettern, Rinnen och
många andra sjönamn vi känner igen, men för
honom står det ändå klart:
– Det finns inget som slår Vänern!!
Ändå var det på Vänern han i februari 1994 upp-
levde sin värsta tur. En tur som hade kunnat sluta
riktigt illa.
De var sex åkare, bland andra Ove Åstradsson
från Kristinehamn och Bengt Hornevall som åkte
i skärgården söder om Långön bortemot Kristinehamn.
Plötsligt hörde de hur det small till och
märkte strax att det gått en råk så att de befann
sig på ett jättelikt flak som började glida ut i den
öppna Värmlandssjön.
l De började åka längs kanten på det stora flaket
för att hitta en passage mot fastare is, men
började fundera på att någon skulle hoppa i och
ta sig över till andra sidan och sedan dra över
varandra i vattnet med en livlina. Det var bråttom
att hitta en lösning innan flaket drivit för
långt ut och börja brytas upp i flera mindre.
Som tur var såg Åke att flaket vred sig i vinden
och ett hörn gick emot den fasta isen. Alla sex
kom torrskodda över i tid.
Det här blev en läxa för Åke som han många
gånger försökt få oss andra att också lära sig.
En av många läxor han lärt oss genom åren. Och
fortfarande lär oss.
Ulrik Scheller
En ledare är alltid i tjänst
l l l En strålande vacker pingstaftonsmorgon
samlades vi ledare i Solstaskäret längst ut
på Kanikenäset för att segla till Torsholmen. Gul
pool hade ordnat med segelbåtar och kunniga
seglare, det är inte alla skridskoåkare som har
tagit skepparexamen.
Jag hade förmånen att få segla i en liten jolle
tillsammans med Bengt som till skillnad från mig
har seglarerfarenhet.
Trots att det knappt fanns någon vind alls lyckades
vi ta oss nästan ända fram utan att be om
bogserhjälp. Väl framme väntade lunch, rökt
sik och färsk potatis, jättegott! Några av oss
vågade sig på ett bad innan vi gav oss ut och
seglade några timmar till. Den här gången var
jag med på en av de större båtarna och fick lära
mig ännu mer om seglingens konst.
En av konsterna är ju också att angöra en brygga
och det var inte helt enkelt för alla. Tillbaka
på Torsholmen igen tändes grillarna för anrättning
av aftonens utsökta meny, grillad fläskfilé
och bakpotatis.
Vi pratade, löste korsord, solade, badade och
hade jättetrevligt ända tills långt in på natten då
vi letade upp våra sovplatser och sov en stund.
När morgonsolen väckte oss var det morgondoppet
som gällde innan frukost serverades, i
alla fall för vissa.
Så här i efterhand konstaterar jag att den
pingsthelgen blev den varmaste helgen på hela
sommaren.
Tack än en gång till gul pool för en fantastiskt
härlig helg.
Kicki Brandelius
Goda och harmoniska ledare är viktiga bitar i föreningens verksamhet. Det är en av anledningarna till
våra återkommande ledarträffar under hela året. Trygghet i ledargruppen ger god säkerhet för medlemmarna
när vi går på is.
32 33

Sjön Rinnen räddaren i nöden
l l l I en så väderberoende sport som långfärdsskridsko
får vi vara glada över att vi bor i ett
landskap med så varierande förhållanden. Höjd
över havet 50 till 300m i närområdet. Stora och
små sjöar, öppna och vindskyddade smala sjöar
– och så har vi ju Vänern!
2009-10 Kan sammanfattas i Vänern. I december
kom kylan som höll Sverige i ett järngrepp
under lång tid. Våra insjöar frös till, men snart
kom även snön, i mängder som inte skådats på
många år. Denna säsong var det Vänern som vi
åkte på. Första turen strax innan jul. Kylan höll i
sig och område efter område lade sig på Vänern.
Kylan var inte bara av godo. Vi hade problem att
skydda oss mot kylan.
Vi kom längre ut än vi någonsin varit. Vindkraftverken
på Gässlingegrunden och Härön var
några av höjdpunkterna. Till slut hade hela Vänern
lagt sig vilket inte tillhör vanligheterna. Som
ett nytt hjälpmedel i planering dök satellitbilder
upp på nätet. Vänern var under ett tag enda
åkbara isen i hela Sverige, och klubbar från när
och fjärran kom mängder. En busstur till saltisar
på Västkusten ordnades.
2008-2009 Premiärtur bland annat på Rinnen
redan i slutet på november. Strax innan jul kom
en rejäl kyla som höll i sig flera veckor. Eftersom
det heller inte föll någon snö så var efter ett tag
alla våra sjöar väl åkbara. Alla våra ”pärlor” hade
kanonfin is. Det var bara att vraka och välja. Vi
fick möjlighet att åka en av våra klassiker över
Värmeln: Finnebäck-Grums. Även våra östra Vänervikar
låg till och från. I slutet av januari kom
snön men Kattfjorden lade sig lyckligtvis och erbjöd
finfina isar under några veckor. Sedan fick
även den stänga för snön. Enstaka turer avlutade
sedan året. En busstur till Göta kanal anordnades
i början januari och ett världsrekord slogs
- 38 sjöar på en dag i Glaskogen.
2007-2008 Premiär redan i mitten av november.
I övrigt en normalsäsong med mycket åkning
på Rinnen. Mild vinter gjorde att det bara blev
några Vänerturer mellan jul och nyår, men vi
vände blickarna mot norr och fick flera fina turer
på Knon och Deglunden. Västra Örten hade jät-
Solstaskäret tar nya skär in i framtiden efter tio
framgångsrika år.
tefina förhållanden i februari.
2006-2007 Sen premiär vid juletid. Mycket
åkning på Rinnen i början. En halvklassiker
kunde genomföras: Värmskog-Grums.
Busstur till Kornsjöarna och fin åkning i tre grupper.
Rast på ö där riksröse nr 1 mellan Norge och
Sverige ligger. Vargspår observerades.
2005-2006 Premiärtur i början på december. I
början på januari stod Solstaskäret som värd för
Israpportörsträff. En mängd snö försvårade åkförhållanden.
I mitten på januari anordnades en
uppskattad tur till Siljan. I början på januari lade
sig även Vänervikarna och turer kunde genomföras
ända till slutet av mars.
Vi provade även på saltis vid Tofta naturreservat
och Nordre älvs fjord norr om Göteborg. Rapporterna
i mars från GLSK om fina förhållanden
stämde bra och vi gled fram mellan skären, inledningsvis
i dimma.
Valter Lindén
Jan Lundbäck
Klackarna i taket
TELEFON 054-22 14 30
www.citytryck-karlstad.se
34 35

Magiska ögonblick
36
Lennart Hellsten i dubbel upplaga.
Foto: Valter Lindén