Jubileumsåret 2010 - Solstaskäret Långfärdsskridskoklubb

70 år
på lång
skena
Åke har fortfarande
kvar samma känsla
Åke Stööd tävlade länge i skridskosegling. Här ligger han bra till i en DM-segling på Katt-fjorden 1983.
l l l Åke Stööd har tävlat
sedan han var liten grabb i
segling, skridskosegling,
bandy och en handfull
andra sporter. Det sägs
att han inte kan ha en annan
segelbåt inom synhåll
utan att göra kappsegling
av nöjesturen… Men det
är inte den Åke vi sett på
Åke Stööd
långfärdsskridskoisarna så
länge vi kan minnas.
-Nä, jag är inte tävlingsmänniska när jag åker
skridskor, säger Åke.
Flera generationer skridskoåkare i Karlstad har
åkt någon av sina första turer med Åke som
trygg, lugn ledare.
–Jag stör mig inte på nybörjare, säger Åke som
en outtalad kommentar hur andra ledare kan
tyc ka att det är svårt med deltagare som har
problem med utrustningen eller tekniken.
– Att jag blev ledare beror kanske på min natur,
menar Åke. Jag vill styra lite!
Åke styr med lugn röst. Han höjer sällan rösten.
Men det märks att han har erfarenhet och kunskap
så det räcker och spillt över till mängder av
andra ledare och mångdubbelt fler medlemmar,
vänner och bekanta.
l På de 20 år jag känt Åke har jag nog aldrig
hört honom höja rösten. Men jag har hört honom
säga ifrån på skarpen. Många gånger. Det låter
inte skarpt, men det är nästan alltid knivskarpa
tankar och åsikter. Och de är oftast underbyggts
av lång erfarenhet. Egen och andras. Åke hänger
med vad som händer i skridsko-Sverige i allmänhet
och skridsko-Karlstad.
Han är klok nog att veta att han inte vet allt. För
några år sedan rekade Åke, ett par andra ledare
och jag is på Värmeln. Vi åkte på och mellan hopfrusna
isflak. Den nyfrusna kärnisen bedårande
svart och väl bärig. Ända tills jag trampade igenom
i en grå liten skiftning i det svarta.
Åke var den minst
förvånade av oss när vi
på hemvägen hittade
hundratals liknande försvagningar
som vi åkt över
och förbi på vägen ut.
Åke är mer än de flesta
medveten om bra is är en
lynnig och oberäknelig
färskvara, som bör njutas
med viss försiktighet.
Ett levande ”early warning
system”
l Förvånade blev däremot
deltagarna i den
grupp Åke ledde i Lurö
skärgård för en del år sedan.
Gruppen kom fram
till ön Vithall, där en av
deltagarna guidade fascinerade
deltagare om ön
spännande historia. Åke
bad alla ta med sig skridskorna,
bort från den perfekta isen de lämnade.
När guidningen var slut var isen borta, uppbruten.
Bara Åke hade sett att den till synes
trygga isen var på väg att brytas upp av vindar
från fel håll. Typiskt nog sa han inget som kunde
oroa gruppen. De njöt av guidning och fika i lugn
och ro. Och sedan kunde de lugnt fortsätta på
trygga isar på andra sidan ön…
l När han får frågan vad han själv tror att han
bidragit med inom långfärdsskridskon i Karlstad
och Solstaskäret, där han varit med som ledare
sedan starten tystnar han och svarar tyst:
-Jag vet inte om jag bidragit med något.
Då hojtar hustru Ingrid, som lyssnat till samtalet:
– Jo, du stannar ofta och berättar om vad du ser
i naturen och berättar om platser ni passerar. Det
är det många som gillar!
Ingrid har förstås rätt. Bråttom har Åke sällan
och tid för att slå av en prat finns det alltid. Särskilt
om något intressant dyker upp.
Annars hade Åke rätt bråttom när han började
åka skridskor. Det var bandy på Sundstatjärn –
Åke växte upp på Norrstrand – och sedan skridskoseglingstävlande,
till en början på pappans
”balkar”, som Åke kallar skridskorna med fotplatta
i trä.
Långfärderna började när han och kamrater som
Att slå av en prat är alltid lika viktigt som att hinna åka långt och fort
för Åke Stööd (t h) som här fikar med kompisen Bengt ”Lillen” Hornevall
under en tur på Gapern 1997.
Arvid ”Skarven” Svensson, Bengt ”Lillen” Hornevall
och Karl-Erik Gunn var ute för att skridskosegla,
men isen inte dög till det. Då åkte de
för egen maskin.
Nu sjuttio år senare ler Åke med hela ansiktet när
han konstaterar:
– Det är fortfarande samma känsla och lika roligt
att åka! Även om jag har ont i knäna och inte
åker i samma tempo.
Och numera tar han bara fram skridskorna när
det är riktig blankis. Knottror och vrakis rår inte
ens de starkaste värktabletterna på.
l Åke jobbade 1978 för Friluftsfrämjandet på
Kilenegården, Hammarö. Därför var han med
och försökte dra igång åkning inom främjandet
, men det gick trögt. När Bengt Jakobsson flyttat
hem från Stockholm började åka med Karlstadsavdelningen.
– På den tiden var vi glada om det kom så många
att vi blev två bilar, minns Åke. Oftast var det
bara en.
Första längre främjarturen som Åke minns var
med buss till Slottsbron, på skridskor till Borgvik
och efter en promenad vidare på Värmeln ända
till Edane där gruppen tog tåget till Karlstad.
Enstaka gånger när det var högtryck och blankis
på Vänern märktes att intresset var i växande. En
gång hade Friluftsfrämjandet bjudit in till nybör-
30 31