37 Orättvisa hjälpmedel - Välkommen till Reumatikertidningens arkiv ...

Undersökning visar:
Stora regionala orättvisor
när det gäller hjälpmedel
Besöksavgifter, utprovningsavgifter,
avgifter för så kallade enkla
hjälpmedel, avgifter på
förbrukningsartiklar, hyres- eller
leasingavgifter. Uppfinningsrikedomen
är stor när allt fler landsting och
kommuner börjar ta betalt för
hjälpmedel till funktionshindrade. Och
nu ifrågasätter rörelsehinderförbunden
om avgifterna överhuvudtaget är
lagliga.
Det framgår av en ny utredning som
rörelsehinderförbunden (DHR, NHR,
Reumatikerförbundet, RBU och RTP)
har gjort om hjälpmedelssituationen i
sju landstingsområden eller motsvarande.
De regionala skillnaderna är
stora, inte bara mellan olika landsting
utan också mellan kommuner inom
samma landsting. Avgifter, sortiment,
service, bostadsanpassning, information
och bemötande beror i hög grad
på var man bor.
– Man får ett intryck av att huvudmännen
på flera håll tänjer på lagarnas
intentioner. Vi ifrågasätter om det
finns laglig grund att ta ut avgifter för
hjälpmedel eller att hjälpmedelsförteckningar
kan ha så olika innehåll i
olika delar av landet, säger Håkan
Jarmar, som har lett utredningen.
Sämre med ädel
Utredningen visar hjälpmedelssituationen
har försämrats sedan
ädelreformen genomfördes i början av
1990-talet. Många landsting har delat
upp och decentraliserat ansvaret för
hjälpmedel och följden har blivit en
splittrad organisation, svår att överblicka
och där ingen tar ansvar för
helheten. Det är svårt för brukarna att
veta vad som gäller.
Ett exempel är skillnaderna i hur
landsting/region och kommuner sätter
avgifter för hjälpmedel. Bilden är
förvirrande och brukarna är osäkra på
vilka regler som gäller. Grundförutsättningen
enligt hälso- och
sjukvårdslagen är att ingen människa
ska behöva ha merkostnader på grund
av sitt funktionshinder men trots detta
växer floran av olika avgifter. Av de
områden som ingår i utredningen är
det bara Stockholms läns landsting
som har ett speciellt högkostnadsskydd
för hjälpmedel.
Ojämlikt
Så kallade enkla hjälpmedel har tagits
bort ur sortimentet och avgiftsbelagts
i många områden. Att ta bort enkla
hjälpmedel från sortimentet betecknas
som högst ojämlikt eftersom flera
grupper funktionshindrade, bland
annat reumatiker, är helt beroende av
dessa för sin dagliga livsföring. Enligt
utredningen är detta ett bra exempel
på vikten av behovsstyrd hjälpmedelsförteckning.
Utredarna varnar också för att när
enkla hjälpmedel tas bort ur en
hjälpmedelsförteckning, finns det en
ny grupp hjälpmedel som kan klassas
som enkla och därmed hamnar i
farozonen för att avgiftsbeläggas nästa
gång.
Ökad kompetens
För att undanröja de regionala skillnaderna
vill utredarna att avgifterna på
hjälpmedel slopas och att varje landstingsområde
inrättar en samlad
organisation för all hjälpmedelsverksamhet.
Andra viktiga krav är
ökad kompetens i bemötande och
handikappkunskap hos personal som
arbetar med hjälpmedel, bättre
information och ett hjälpmedelssortiment
som styrs av brukarnas
behov.
Bostadsanpassningen utreds
Många har tagit upp problemen med
bostadsanpassningen. De känner sig
utlämnade åt en byråkrati som de inte
kan hantera. Flera tjänstemän är
inblandade med olika och ibland
begränsade kunskaper om vad ett
funktionshinder innebär.
Risken är stor att beslut om
anpassning avgörs mer från ett snävt
ekonomiskt perspektiv än från handikapperspektivet.Rörelsehinderförbunden
har därför beslutat att göra
en särskild studie av hur bostadsanpassningen
fungerar.
REUMATIKERTIDNINGEN 6 - 2003
Lotta Tillström
37

38
Liliane Nordgren-Lelièvre Adda Larsson
Det Liliane får gratis
Griptången som Adda Larsson behöver i
köket kostar 145 kronor. Den greppvänliga
saxen kostar 130 kronor. Hårborsten
med långt skaft går på 200
kronor. Liliane Nordgren-Lelièvre
betalar ingenting för samma hjälpmedel.
Skillnaden beror på att de bor i
olika landsting, bara några mil från
varandra.
Adda Larsson har haft ledgångsreumatism
i snart 40 år. Specialbestick,
plocktång, strumppådragare och
knappknäppare är bara några exempel
på hjälpmedel som hon behöver för att
klara alla dagliga sysslor. De flesta är
så kallade småhjälpmedel, enkla
vardagsredskap som förr var avgiftsfria,
men som numera är en dryg
utgift ovanpå alla andra merutgifter
som hon har för sin sjukdom. Sammanlagt
använder hon ett 20-tal olika
REUMATIKERTIDNINGEN 6 - 2003
får Adda betala för
småhjälpmedel, produkter som tillsammans
har kostat henne drygt 4 000
kronor.
Förbrukningsartiklar
– Det är svårt att få politikerna att
förstå att det här är förbrukningsvaror.
Många tycks tro att hjälpmedel är
något man bara köper en gång, men så
är det inte. Just nu är min strumppådragare
sönder. En ny kostar 350
kronor, säger Adda som bor i Lund.
Högkostnadsskydd för hjälpmedel
står högt på Adda Larssons önskelista,
men först och främst vill hon ha
tillbaka möjligheten att kunna prova
ut rätt produkt, innan hon köper.
Region Skåne har en av sina
hjälpmedelscentraler i Lund. Dit
kunde Adda gå tidigare, men för drygt
ett år sedan togs alla småhjälpmedel
bort från sortimentet. Nu finns där
bara elrullstolar, sängar och andra
större saker. Adda är hänvisad till att
beställa sina hjälpmedel ur en katalog.
– Det är ett problem att inte kunna
få professionell hjälp med
utprovningen. Modeller ändras och det
som passar en annan kanske inte passar
mig. Förr fick jag hjälp av en arbetsterapeut
att prova ut det som passade
mig bäst och jag kunde ta hem olika
modeller och prova i lugn och ro. Nu
har jag inte den möjligheten. Jag kan
inte ens byta om jag råkar köpa fel.
och det har hänt.
Olika principer
Adda Larsson är aktiv i hjälpmedelsgruppen
i reumatikerdistriktet i Skåne
och konstaterar att skillnaderna beror
på att kommunerna har olika principer
för avgifter.
– I någon kommun kan man få ett
hjälpmedel gratis, sedan får man själv
köpa, om man vill ha fler, eller om

något går sönder. Och i Kristianstad har
politikerna sagt att kostnaden för småhjälpmedel
är liten när man ser på hela
hjälpmedelsbudgeten så det rör de inte på.
Distriktets hjälpmedelsgrupp hade
nyligen ett möte med arbetsterapeuter från
olika delar av regionen, som lovade att ta
fram en sortimentslåda med de vanligaste
produkterna.
– Då kan man åtminstone titta och prova.
Det är bra, men tyvärr får vi inte vara med
och ha synpunkter på innehållet, säger Adda
Larsson.
I grannlänet Blekinge bor Liliane Nordgren-Lelièvre.
Också hon behöver flera
hjälpmedel för att kompensera svag handstyrka
och att fingrarna lätt viker sig. Liliane
har artros och fibromyalgi.
Gratis hjälpmedel
För ett år sedan var hon hos handterapeuten
på Karlshamns lasarett och fick en ergonomisk
kniv, sax, plocktång, krangrepp,
dörrlåsöppnare, bokstöd, kam och hårborste
med förlängningsskaft. I sjukhusets träningskök
kunde hon i lugn och ro prova sig fram
till vilka modeller som passade henne bäst.
Både utprovning och hjälpmedel var gratis.
Till skillnad mot region Skåne, som har
lagt över ansvaret för småhjälpmedel på
kommunerna, har landstinget i Blekinge valt
att behålla ett bassortiment med avgiftsfria
småhjälpmedel. Villkoret är förstås att de
förskrivs av arbetsterapeut eller annan
behörig förskrivare.
Gemensam central
En gemensam hjälpmedelscentral sköter
inköpen för hela landstinget och samma
regler gäller oavsett var i länet man bor. På
landstingets hemsida är det också lätt att
hitta information om vad som gäller.
– Vissa neddragningar har gjorts här
också och visst köper jag en del produkter
själv. Men det är jättebra att det finns det ett
basutbud som är avgiftsfritt och att man får
hjälp att prova ut även småhjälpmedel. Jag
går för närvarande hos en terapeut och skall
snart på handrond. Då ska jag be att få en
duschhållare för jag kan inte lyfta och
använda min högra arm, berättar hon.
– Men väntetiderna kunde vara kortare.
Jag har inte drabbats själv, men jag vet
medlemmar som har fått vänta länge på vissa
hjälpmedel, som bandage och ortoser, säger
Liliane, som är ordförande i reumatikerdistriktet
i Blekinge.
Text Lotta Tillström
Mest kritik i storstäderna
De som bor i storstäder som
Stockholm och Malmö har mest
kritik medan de på mindre orter är
mer nöjda. I storstadsområdena har
man mindre kontakt med
förskrivarna och upplever att
informationen om hjälpmedel är
sämre och möjligheter till
hembesök mer begränsade. Mest
nöjda är hallänningarna.
I Halland inrättade landstinget och
de sex kommunerna en gemensam
nämnd för hjälpmedel 2001.
Samma regler gäller för alla och
det finns inga oklarheter mellan
kommun och landsting som
begränsar möjligheterna att få
hjälpmedel. Landstingets policy är
att vara restriktivt med avgifter
och hyror på hjälpmedel. Administrativa
kostnader gör att man inte
anser sig vinna särskilt mycket det.
Hjälpmedelsutredningen
bygger på 612 enkäter med
personer i åldrarna 20-65 år.
Dessutom har 41 intervjuer gjorts
med barn och ungdomar och deras
familjer och 28 intervjuer med
personer äldre än 65 år. Samtliga
har haft ett hjälpmedelsbehov av
minst en rullstol eller rollator och
ytterligare tre tekniska hjälpmedel.
De geografiska områden som
kartlagts är Stockholms södra
sjukvårdsområde, Malmö stad,
Helsingborg med omgivande
kommuner, Gotlands kommun
samt landstingen i Uppsala,
Halland och Jämtland.
Yrkesverksamma är i högre
grad än äldre kritiska till förskrivarnas
kompetens och bristande
förståelse för deras situation. De
efterlyser bland annat bättre
möjligheter att prova olika hjälpmedel
i den rätta miljön. Speciellt
de yngre yrkesverksamma upplever
många begränsande regler kring
hjälpmedel.
Barnen i kläm
De yngsta barnen och deras familjer
är som regel nöjda, men ju äldre
barnen blir desto mer kritik har de
mot habiliterings- och
hjälpmedelsverksamheten.
Barn har särskilt stort behov av
hjälpmedel för lek och fysisk
aktivitet, som är viktig för deras
utveckling. Men sådana hjälpmedel
klassas ofta som fritidshjälpmedel
och skrivs ut mycket restriktivt.
Inte något av de undersökta
geografiska områdena tillhandahåller
fritidshjälpmedel. Risken är
stor att funktionshindrade måste
avstå från aktiviteter som är
självklara för icke funktionshindrade
och att barn med funktionshinder
inte kan delta i det
obligatoriska skolämnet gymnastik
och idrott.
Bristande förståelse
Vuxna med mera komplicerade
hjälpmedelsbehov kritiserar främst
bristande förståelse för sin situation
och så många som var fjärde är
missnöjd med sin hjälpmedelssituation.
Speciellt utsatt är den
yngsta vuxengruppen med stora
funktionshinder och som tidigare
har tillhört barnhabiliteringen. På
vuxenhabiliteringen möts de av
personal som till största delen
arbetar med äldre människor som
har ett annat behov av hjälpmedel.
Personer med utländsk härkomst
har ofta har svårare att få
kontakt med sin förskrivare och
upplever att denne inte har förståelse
för deras levnadssituation.
Kvinnor upplever i högre rad än
män att de har fått tillräcklig
anpassning av bostäder och arbetsplatser,
medan männen oftare
kritiserar bristande samarbete och
otillräcklig kompetens bland
förskrivarna. En tydlig skillnad är
också att männen i högre grad har
lyckats få bilanpassning.
REUMATIKERTIDNINGEN 6 - 2003
Text Lotta Tillström
39