Mina tankar om empati och sympati hos personer med ...

More documents

Recommendations

Info

Jag kan inte anpassa mitt beteende även om jag vill. Det har funnits vissa undantag genom åren, där jag känt att jag kommit bra överens med andra som har svårare intellektuella funktionsnedsättningar än jag själv, men för det mesta drar jag mig undan. Jag känner att jag inte alls förstår dem och det gör mig osäker. Jag vet inte heller vad de kommer att hitta på eller göra om jag tilltalar dem så jag tycker det är säkrast att låta bli att umgås med dem. Det är faktiskt lite samma sak med små barn, jag förstår inte dem och deras beteende heller så om inte barnen är väldigt lugna umgås jag helst inte med dem heller. På det här sättet är jag inte särskilt förstående tyvärr. Jag tycker själv det är tråkigt och skulle vilja kunna bete mig annorlunda, men fast jag hela tiden jobbar på det så går det inte ändå. Jag kan inte vara någon annan än den jag är när jag väl sitter där och ska umgås. Det är ibland väldigt svårt för mig att leva sig in i andras behov och anpassa mig därefter, fast jag numer vet att det är något som är bra och fint att göra. Jag vet ju att andra människor också kan känna sig osäkra när de möter annorlunda personer. Numer har jag börjat förstå att vissa människor faktiskt känner så för mig även om det ju känns väldigt konstigt att tänka på. När jag var yngre förstod jag dock inte det alls. För mig är det svårt ibland att känna sympati när min autism sätter upp en mur som kommer i vägen för min förståelse för andras tankar och känslor. Men muren är i alla fall lägre idag än förr. Förr skrattade jag t.ex. ofta när någon annan grät. Numer förstår jag och känner igen känslan av att någon är ledsen och kan känna samma sak själv, jag kan sympatisera med den som är ledsen. Jag kan känna både ilska och sorg när någon annan gråter, och känna att jag vill hjälpa fast jag inte vet hur. Så muren har delvis rivits ned även om mycket är kvar. När jag väl förstår att en annan människa är ledsen och varför så kan jag känna sympati. Det som är svårt är vägen dit, att brist på empati gör det svårt för mig att lista ut saker på egen hand. Får jag hjälp med det, så kan jag även känna sympati. 4
Från min skoltid minns jag också några händelser där jag är säker på att en av mina kamrater som också hade ett autismspektrumtillstånd faktiskt även han kände sympati. Det var bland annat en dag då var vi på skolresa och vi fiskade upp två smörbultar. Fröken bestämde att vi skulle kasta tillbaka dem för hon trodde inte de var färdigväxta. Jag visste att de var det för jag hade läst i en bok att de inte blev större, men fröken trodde mig inte. Min klasskamrat som såg att jag blev upprörd frågade mig om jag ville ha hans räkor i stället. Jag svarade nej, för det var ju fisken jag ville ha, inte hans räkor. Men jag är ganska säker på att han kände sympati för mig och vill trösta och att det var därför han erbjöd mig räkorna istället. En annan gång var det en flicka som ramlade på gymnastiken och började gråta och samma kille sprang fram och klappade om henne och frågade henne hur det var fatt. Den här killen gjorde ofta sådana saker fast han hade en autismproblematik, han kunde känna sympati för andra och brydde sig om. När jag ser till mig själv så är det oftast lättare att förstå känslor som jag känner igen och identifiera sig med sådant jag själv har varit med om. Det jag tycker är lättast att förstå och känna sympati för är om någon förlorar sitt djur genom sjukdom eller olycka. Jag har ju själv varit med om att förlora djur och jag har varit väldigt ledsen då. När min katt Pontus blev påkörd av tåget för många år sedan var jag deprimerad länge efteråt. Därför vet jag hur hemskt det kan kännas och jag känner stor sympati för dem som sörjer att ett älskat djur är borta. Jag känner mig förstås väldigt ledsen även om det är någons vän eller släkting som blivit sjuk eller dör, men då är det svårare att förstå och att veta hur jag ska bete mig. Så om någon som jag känner skulle ha ett barn som dog i sjukdom eller olycka eller blir mördat så känner jag att jag vill hålla mig borta från den personen. Det är inte för att jag inte bryr mig om men jag är väldigt rädd att min empatibrist ska göra att jag säger något som ska göra den personen ännu mer ledsen. Jag är medveten om att den som råkat ut för det hemska kanske tror att jag inte bryr mig och kanske känner sig 5
Page 1 and 2: Mina tankar om empati och sympati h
Page 3: inte heller ha sympati. Detta är j
Page 7: Nästan som en korsriddare i rustni

Mina tankar om empati och sympati hos personer med ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?