Asp – rik värld i ensam värd - ArtDatabanken

More documents

Recommendations

Info

Att ständigt slå av skotten inom denna yta förhindrar inte nya från att komma upp där, men jordstammarna brukar inte utvidga sitt territorium ytterligare. Tillväxt och överlevnad. En aspklon med många aspstammar är alltså en genetisk individ, och precis som hos andra s.k. klonala växter är delar av klonen fysiskt sammankopplade, medan andra delar är fragmenterade och fysiskt åtskilda. Därmed följer både för- och nackdelar. Hopkopplingen mellan olika delar av klonen gör den motståndskraftig mot både väta och torka. Aspen är ett av de allra dränkningståligaste trädslagen. Den växer framgångsrikt på stränder med varierande vattenstånd, vid åar och älvar och vid s.k. vätar, gropar i moränmarkernas skogar som har oregelbunden vattennivå, vilken är styrd av grundvattnets variationer. Delar av rotsystemet befinner sig ständigt i väldränerad jord, och håller liv i de delar som dränks, även om dränkningen blir långvarig (månader eller till och med år). Även på hällmarker är det aspen som klarar sig bäst under torksomrar. Medan tall- och björkplantor torkar ut och dör i de mest utsatta lägena håller sig aspskotten gröna tack vare att de hämtar sitt vatten från fuktigare delar av berget via det vittförgrenade jordstamssystemet. En mycket stor del av skogens alla aspar är angripna av aspticka Phellinus tremulae. De upptill svarta, undertill bruna hårda fruktkropparna sitter ofta på undersidan av grenar eller i ärr efter avfallna kvistar, och är etablerade från sporer. Som regel finns det flera genetiskt olika individer av aspticka på en aspstam, och varje individ utbreder sig någon till ett par meter. Samma individ av aspticka har bara påträffats i en och samma aspstam och den kan förmodligen inte spridas genom aspens rötter (Holmer, Nitare och Stenlid 1994). En stam kan växa upp med mycelet i sig, bli fullvuxen och även mycket gammal utan att tickan dödar trädet. Den angriper inte splintveden men stammen får kärnröta och kan börja utnyttjas av hackspettar för bobygge, och den blir så småningom ihålig. Kronans lövskrud påverkas inte märkbart av detta. Aspen lever Grova gamla aspar kring en liten vät. Arbrå, Grossjöberget, Hälsingland, 30 maj 1994. årg. 99:4, 2004 Stor aspticka Phellinus populicola, som har 10-30 cm stora utskjutande fruktkroppar, är sällsynt och är en bra signalart för skogsmiljöer med gammal asp. Hille, Trödje, Gästrikland, 21 september 1997. Den mycket vanligare asptickan Phellinus tremulae, finns däremot i de flesta aspbestånd och har mindre, 4-10 cm stora, höga hovlika fruktkroppar som normalt sitter i grenhål eller längs undersidan av döda ännu kvarsittande grenstumpar. kvar i många decennier, kanske sekler, med sin parasit. För den biologiska mångfalden är alltså asptickan en välgörare. Speciellt i moderna skogar med bara unga träd, som oftast är felfria, utgör ihåliga aspar viktiga refugier för fåglar som behöver skydd mot vinterkylan och sannolikt även för mängder av ryggradslösa djur. När man ville odla fint tändsticksvirke märkte man att rotskott inte dög som plantmaterial, eftersom de ofta var infekterade av aspticka. Därför satte man igång med fröförökning. Efter brand – konkurrens med gran. Bränder återkommer i naturskogen och styr mycket av dess liv, men numera är det få som har erfarenhet av denna danande kraft i skogen. Spåren efter brand i urskogar 5
Vårtplätt Peniophora rufa på aspgren, Ovansjö, Långängarna, Gästrikland, 7 mars 1995. och i naturskogar kan dock bevaras och tolkas i hundratals år. Vi kan se att tallen klarat bränder bäst. Det finns ofta spår efter tio bränder eller mer i brandljuden (ärr efter brand) på de glest stående stora tallar som överlevt bränderna och dominerat brandfälten. De avverkningsstubbar från 1800-talet som än idag står kvar vittnar om detta. Granen klarade sig dåligt, men man kan finna enstaka granar som har överlevt en, två eller till och med tre bränder. Även björkar kan klara två bränder och asp åtminstone en brand. Den dominerande effekten av brand i urskog var dock att en stor del av de yngre träden dog och antingen brann upp eller efterlämnade långsamt förmultnande lågor. Detta var också fallet med större delen av de äldre granarna, björkarna och aspar- 6 na. Nyetableringen av skog på brännan kunde på tallhedsmarker domineras av tall, men på större delen av skogsmarken var det lövträden som tog över under en tid. Man fick en s.k. lövbränna som kunde behålla sin lövdominans i ett halvt eller helt sekel, med gradvis ökning av graninslaget. På brandfältet kunde aspen föryngra sig både genom rotskott och från frö. De flesta år var det troligen mest genom rotskott. Aspen är snabbväxande och konkurrerar framgångsrikt med gran (Delin 1998). I en ungskog med björk och asp i taket och gran därunder tar sig granen så småningom upp på björkarnas bekostnad. Men om asparna står tillräckligt tätt lyckas granen inte ta sig upp. Det beror bl.a. på att aspens grenar är styvare och dess bark skavtåligare än granens. En skogstaxator som år 1925 gjorde en skogsindelning och beståndsbeskrivning i urskog i Hälsingland antecknade att granbeståndet var ”lövpiskat”, där det stod under och intill ett aspbestånd (Faxén 1925). Samma bestånd och samma fenomen kan ses idag på denna plats och överallt där asp växer tillräckligt tätt. Om granen börjar sin bana under en asp behåller aspen med sin breda krona herraväldet. Om granen kommer upp i en lucka mellan asparna blir den däremot lätt dominant. Resultatet kan bli en gammal asp-granskog med fortsatt förekomst av arter som är associerade med båda trädslagen. Ytterligare en faktor bidrar till att aspen hävdar sig väl mot granen, nämligen att den vintertid klarar storm bättre. De avlövade aspkronorna bjuder mindre luftmotstånd än granarnas väldiga barrmassor, och stormen kan orsaka en selektiv utgallring av gran ur ett blandbestånd. På goda marker i Ryssland växer aspen bra tillsammans med samtidigt uppkommen gran och kan konkurrera ut granen på sådana ställen (Hesselman 1910). I urskog med lång kontinuitet och inte särskilt ofta återkommande bränder, som i Pechora-området, ser man aspen dominera över både gran och sibirisk cembratall Pinus cembra ssp. sibirica (Rolf Lundqvist, muntl.). Ålder och storlek. Den gängse uppgiften i texter om skogsträd är att aspen inte blir särskilt gammal. Almgren (1990) uppger t.ex. att den sällan blir mer än 150 fauna&flora
Page 1 and 2: Asp - rik värld i ensam värd Lyss
Page 3: 4 fauna&flora
Page 7 and 8: Asphat. Under ett sekel har aspen b
Page 9 and 10: mycket ljus. En av de skuggtåligas

Asp – rik värld i ensam värd - ArtDatabanken

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?