Asp – rik värld i ensam värd - ArtDatabanken

Asp – rik värld i ensam värd
Lyssna till ljudet från aspens darrande löv och känn doften av dess bark. Följ med in i aspens
omväxlande värld och lär känna dess innevånare. Försök förstå dess livsvillkor – den är ensam
om sin överlevnadsstrategi bland Sveriges vilda träd, och den är ensam värd för en stor del av
skogens biologiska mångfald.
Aspen Populus tremula finns i hela Sverige utom
på fjällhedar och myrar. Den klarar inte de
suraste jordarna, utan föredrar de neutrala och
basiska och den gynnas av god kvävetillgång. Aspen
älskar stränder och branter. Den är en pionjär men
samtidigt uthållig där den har kommit in. Efter brand
återkommer den snabbare än granen och den kan dominera
på en ”lövbränna”. Den konkurrerar sedan med
granen, på vissa ytor framgångsrikt ända till mogen
ålder.
Aspen har i sig och på sig mängder av aspspecialister
bland mossor, lavar, svampar, fåglar och evertebrater
(ryggradslösa djur). Den spelar en central roll i artbevarandet
i den boreala zonen, på samma sätt som
eken gör söder därom. Denna artikel ska dock handla
mindre om dessa arter och mer om aspen själv. Artikeln
grundar sig bl.a. på min nära och långvariga kontakt
med asp i Hälsingland, Gästrikland och södra Lappland.
Etablering. Överlevnadsstrategin bör kanske börja
med fröet. Det är i aspens fall en ynklig företeelse. Dunet
som i centimeterstora tussar fyller luften en torr och
varm dag i övergången mellan vår och sommar, i Hälsingland
i slutet av maj, kommer både från asp och
sälg. Bägge dessa trädslags frön är så små att de är svåra
att upptäcka där inne i dunet. Ibland saknas de på grund
Är det så här de flesta upplever aspen? En tät skog med
ganska ljusa stammar som vuxit upp på en lövbränna.
Arbrå, Grossjöberget, Hälsingland, 30 maj 1994.
2
t e x t & f o t o: a n d e r s d e l i n
av utebliven befruktning. Aspfrönas chans att gro och
etablera sig är minimal. Från odlingsförsök vet man att
deras grobarhet på några veckor går ner till nära noll,
och att de dör om de inte hålls konstant fuktiga under
de första veckorna efter att de hamnat på jorden (Lager-
fauna&flora

Aspen är mycket viktig för den biologiska mångfalden. Det är därför viktigt att aspar sparas vid avverkning. Bilden visar
ettt mönsterhygge med lämnade aspar. Alfta, Galven, Hälsingland, maj 1990
berg 1922). Fuktig väderlek är ovanlig vid denna årstid,
och de flesta år gror därför sannolikt nästan inga
frön. De sällsynta år då vädret är lämpligt för aspens
frön kan det i gengäld bli massgroning, som 1995 i
Gävle, då även hängrännor och rabatter fylldes av aspplantor
(Ståhl 1995).
I skogen såg man förr fröplantor av asp framför allt
i askan på brandfält (Uggla 1958). Numera när brandfält
är sällsyntare är sådana observationer ovanligare
(Granström 1986, Schimmel 1993). Nu är vägkanter
och körspår på hyggen de vanligaste platserna för etablering
av asp. Av unga buskar och småträd längs en
skogsbilväg är emellertid endast någon promille aspplantor
som grott från frön. Aspskott från jordstammar
i omgivande mark är desto fler. Fröplantor av glasoch
vårtbjörk, sälg, gråvide och svartvide dominerar,
och i den boreala zonen även rotskott och fröplantor
av gråal. En ovanlig observation gjordes av Per Douwes
årg. 99:4, 2004
på Vakö myr i Kronobergs län den 5 juni 1994, två år
efter att myren brunnit. Vid detta tillfälle fanns det gott
om små aspplantor på myren.
När aspplantan väl har etablerat sig sänder den så
småningom ut jordstammar som skjuter upp rotskott.
En aspindivid, eller aspklon, kan utvecklas till en stor
dunge eller en liten skog, oftast tillsammans med andra
trädarter. Det som ser ut att vara en klon är dock ofta
flera olika aspindivider som har vuxit ihop. Troligen
kan klonen leva kvar i många hundra år, kanske ännu
längre. Gamla stammar som dör ersätts efterhand av
nya som utvecklas från rotskott. Rotskott kan också
skjuta upp från jordstammar som saknar levande större
stammar (Lees 1998). Eftersom asp är enkönad utvecklas
han- och honhängen i skilda kloner.
Aspens jordstammar brukar breda ut sig ungefär
lika långt från klonens yttersta träd som dessa är höga,
och inom hela denna yta kommer det upp rotskott.
3

4
fauna&flora

Att ständigt slå av skotten inom denna yta förhindrar
inte nya från att komma upp där, men jordstammarna
brukar inte utvidga sitt territorium ytterligare.
Tillväxt och överlevnad. En aspklon med många
aspstammar är alltså en genetisk individ, och precis som
hos andra s.k. klonala växter är delar av klonen fysiskt
sammankopplade, medan andra delar är fragmenterade
och fysiskt åtskilda. Därmed följer både för- och nackdelar.
Hopkopplingen mellan olika delar av klonen gör
den motståndskraftig mot både väta och torka. Aspen
är ett av de allra dränkningståligaste trädslagen. Den
växer framgångsrikt på stränder med varierande vattenstånd,
vid åar och älvar och vid s.k. vätar, gropar i
moränmarkernas skogar som har oregelbunden vattennivå,
vilken är styrd av grundvattnets variationer. Delar
av rotsystemet befinner sig ständigt i väldränerad
jord, och håller liv i de delar som dränks, även om
dränkningen blir långvarig (månader eller till och med
år). Även på hällmarker är det aspen som klarar sig bäst
under torksomrar. Medan tall- och björkplantor torkar
ut och dör i de mest utsatta lägena håller sig aspskotten
gröna tack vare att de hämtar sitt vatten från
fuktigare delar av berget via det vittförgrenade
jordstamssystemet.
En mycket stor del av skogens alla aspar är angripna
av aspticka Phellinus tremulae. De upptill svarta, undertill
bruna hårda fruktkropparna sitter ofta på undersidan
av grenar eller i ärr efter avfallna kvistar, och är
etablerade från sporer. Som regel finns det flera genetiskt
olika individer av aspticka på en aspstam, och varje
individ utbreder sig någon till ett par meter. Samma
individ av aspticka har bara påträffats i en och samma
aspstam och den kan förmodligen inte spridas genom
aspens rötter (Holmer, Nitare och Stenlid 1994). En
stam kan växa upp med mycelet i sig, bli fullvuxen
och även mycket gammal utan att tickan dödar trädet.
Den angriper inte splintveden men stammen får
kärnröta och kan börja utnyttjas av hackspettar för
bobygge, och den blir så småningom ihålig. Kronans
lövskrud påverkas inte märkbart av detta. Aspen lever
Grova gamla aspar kring en liten vät. Arbrå,
Grossjöberget, Hälsingland, 30 maj 1994.
årg. 99:4, 2004
Stor aspticka Phellinus populicola, som har 10-30 cm
stora utskjutande fruktkroppar, är sällsynt och är en bra
signalart för skogsmiljöer med gammal asp. Hille, Trödje,
Gästrikland, 21 september 1997. Den mycket vanligare
asptickan Phellinus tremulae, finns däremot i de flesta
aspbestånd och har mindre, 4-10 cm stora, höga hovlika
fruktkroppar som normalt sitter i grenhål eller längs
undersidan av döda ännu kvarsittande grenstumpar.
kvar i många decennier, kanske sekler, med sin parasit.
För den biologiska mångfalden är alltså asptickan en
välgörare. Speciellt i moderna skogar med bara unga
träd, som oftast är felfria, utgör ihåliga aspar viktiga
refugier för fåglar som behöver skydd mot vinterkylan
och sannolikt även för mängder av ryggradslösa djur.
När man ville odla fint tändsticksvirke märkte man
att rotskott inte dög som plantmaterial, eftersom de
ofta var infekterade av aspticka. Därför satte man igång
med fröförökning.
Efter brand – konkurrens med gran. Bränder
återkommer i naturskogen och styr mycket av dess liv,
men numera är det få som har erfarenhet av denna
danande kraft i skogen. Spåren efter brand i urskogar
5

Vårtplätt Peniophora rufa på aspgren, Ovansjö,
Långängarna, Gästrikland, 7 mars 1995.
och i naturskogar kan dock bevaras och tolkas i hundratals
år. Vi kan se att tallen klarat bränder bäst. Det
finns ofta spår efter tio bränder eller mer i brandljuden
(ärr efter brand) på de glest stående stora tallar som
överlevt bränderna och dominerat brandfälten. De
avverkningsstubbar från 1800-talet som än idag står
kvar vittnar om detta.
Granen klarade sig dåligt, men man kan finna enstaka
granar som har överlevt en, två eller till och med
tre bränder. Även björkar kan klara två bränder och
asp åtminstone en brand. Den dominerande effekten
av brand i urskog var dock att en stor del av de yngre
träden dog och antingen brann upp eller efterlämnade
långsamt förmultnande lågor. Detta var också fallet med
större delen av de äldre granarna, björkarna och aspar-
6
na. Nyetableringen av skog på brännan kunde på
tallhedsmarker domineras av tall, men på större delen
av skogsmarken var det lövträden som tog över under
en tid. Man fick en s.k. lövbränna som kunde behålla
sin lövdominans i ett halvt eller helt sekel, med gradvis
ökning av graninslaget. På brandfältet kunde aspen
föryngra sig både genom rotskott och från frö. De flesta
år var det troligen mest genom rotskott.
Aspen är snabbväxande och konkurrerar framgångsrikt
med gran (Delin 1998). I en ungskog med björk
och asp i taket och gran därunder tar sig granen så
småningom upp på björkarnas bekostnad. Men om
asparna står tillräckligt tätt lyckas granen inte ta sig
upp. Det beror bl.a. på att aspens grenar är styvare och
dess bark skavtåligare än granens. En skogstaxator som
år 1925 gjorde en skogsindelning och beståndsbeskrivning
i urskog i Hälsingland antecknade att granbeståndet
var ”lövpiskat”, där det stod under och intill
ett aspbestånd (Faxén 1925). Samma bestånd och
samma fenomen kan ses idag på denna plats och överallt
där asp växer tillräckligt tätt. Om granen börjar sin
bana under en asp behåller aspen med sin breda krona
herraväldet. Om granen kommer upp i en lucka mellan
asparna blir den däremot lätt dominant. Resultatet
kan bli en gammal asp-granskog med fortsatt förekomst
av arter som är associerade med båda trädslagen.
Ytterligare en faktor bidrar till att aspen hävdar sig
väl mot granen, nämligen att den vintertid klarar storm
bättre. De avlövade aspkronorna bjuder mindre luftmotstånd
än granarnas väldiga barrmassor, och stormen
kan orsaka en selektiv utgallring av gran ur ett
blandbestånd.
På goda marker i Ryssland växer aspen bra tillsammans
med samtidigt uppkommen gran och kan konkurrera
ut granen på sådana ställen (Hesselman 1910).
I urskog med lång kontinuitet och inte särskilt ofta
återkommande bränder, som i Pechora-området, ser
man aspen dominera över både gran och sibirisk
cembratall Pinus cembra ssp. sibirica (Rolf Lundqvist,
muntl.).
Ålder och storlek. Den gängse uppgiften i texter
om skogsträd är att aspen inte blir särskilt gammal. Almgren
(1990) uppger t.ex. att den sällan blir mer än 150
fauna&flora

år. Förmodligen är detta en alldeles för låg siffra. De
stora aspar som växer i en 200-årig granskog har sannolikt
kommit upp samtidigt med granen och är antagligen
lika gamla. Verkligheten är dock svårfångad
eftersom få stammar har provborrats och de gamla asparna
oftast är ihåliga på grund av asptickeangrepp eller
andra skador. De äldsta aspar jag känner till är från Jämtland
vid Lilldigerlemmen; den är ca 250 år (Länsstyrelsen
i Jämtlands län 1983), och i Västerbotten vid
Skråmträsk finns en asp som är 260 år (Nygren 2001).
Även aspens maximihöjd underskattas i litteraturen,
delvis sannolikt för att siffrorna ofta publiceras i
dagspressen och glöms bort. Jag såg Sveriges möjligen
högsta asp sommaren 1999 i en urskogsrest i Fagerbäcksområdet
i Ytterhogdal, Hälsingland. Granarna har
årg. 99:4, 2004
Tre sätt att bekämpa asp:
uppe t.v. – asp som ringbarkats och fallit;
nere t.v. – asp som dödats av glyfosatampuller;
ovan – grov asp som är fickad (hormoslyrdödad).
Samtliga bilder från Hälsingland.
där allmänt höjder över 35 meter och de tre högsta är
39, 38 och 38 m. Tillsammans med granarna växer aspar,
varav den högsta uppmättes till 35 meter (Delin 1999).
Ӂr 1893 proklamerade J.
Pauli krig mot aspen med
stridsropet ”Pereat
populus!”, vilket betyder
”Må aspen förgöras”
7

Asphat. Under ett sekel har aspen bekämpats av skogsnäringen
på grund av parasitsvampen knäckesjukan
Melampsora pinitorqua som värdväxlar mellan asplöv och
tallens årsskott. Svårare angrepp orsakar bestående, för
skogsbruket kvalitetsnedsättande skador på stammen
på grund av deformering av toppskottet. Mycket unga
plantor kan dö av angreppen. År 1893 proklamerade J.
Pauli krig mot aspen med stridsropet ”Pereat populus!”,
vilket betyder ”Må aspen förgöras”. Orsaken var
att man då hade satt igång med odling av tallplantor
för beskogning av trädfattiga marker i Sydsverige. Sådana
plantskolor kunde vara omgivna av aspar och tallplantorna
kunde därmed drabbas av knäckesjuka. Även
en del unga tallplanteringar skadades.
Redan i början av 1900-talet noterades de svåraste
skadorna i unga monokulturer av tallskog (rena tallkulturer)
(Sylvén 1917). Inledningsvis genomfördes
ringbarkning (bortskalning av all bark i en ring runt
stammen på ett träd med syfte att döda trädet) av asp,
vilket relativt effektivt minskar livskraften även i
jordstamssystemet. Från 1950-talet användes även hormonpreparat,
spridda från luften eller genom ”fickning”
(en skåra huggs genom barken in till kambiet och lite
hormon droppas däri) och slutligen genom beskjutning
med glyfosatampuller. En gammal metod för bekämpning
av rotskott som tagits upp igen i mindre
8
Jordgetingbo som delvis är
byggt av blågrönrötad
aspved i aspstubbe.
Blågrönrötan orsakas av
svampen Chlorociboria
aeruginascens. Hille,
Trödje, Gästrikland,
21 september 1997.
försök är att avverka aspen ungefär i brösthöjd. Andelen
asp i skogen har genom denna förföljelse minskat
kraftigt, med stora negativa konsekvenser för naturen.
På 1970-talet väcktes en opinion mot detta, och
man började lämna kvar de stora asparna på hyggena.
Fortfarande är detta regel bland naturvårdsmedvetna
skogsägare.
Knäckesjuka har under de senaste decennierna varit
något av en bortglömd sjukdom. På grund av allvarliga
angrepp i slutet av 1990-talet har dock svampen
fått ny uppmärksamhet. Forskning har inletts bl.a.
kring effekten av hur de moderna naturvårdsanpassade
skogsbruksmetoderna kan påverka förekomsten av
knäckesjuka.
Aspberoende arter i olika miljöer. Vilka arter är
då beroende av asp? Här ger jag bara några exempel
utifrån min egen begränsade erfarenhet. Fyllig information
beträffande död aspved finns i den databas som
har byggts upp på ArtDatabanken (Dahlberg &
Stokland 2004). Denna rapport (2004:7) kan laddas
ner på följande adress: www.svo.se/forlag/rapport.
asp?boktyp=rapporter
Aspens roll för den biologiska mångfalden skiljer
sig mellan olika miljöer. I naturskog med rikligt med
asp är dess roll stor medan den är mindre i igenväxande
fauna&flora

Asplåga med vit
vedfingersvamp Lentaria
epichnoa. Arbrå,
Grossjöberget, Hälsingland,
25 september 1991.
odlingsmarker. Mest beror detta antagligen på skillnader
i kontinuitet. På odlingsmarken har aspen som regel
funnits bara i omkring ett halvsekel. Många aspbestånd
befinner sig dock någonstans mellan dessa
ytterligheter i utvecklingshistorian. Vi vet nu att aspkontinuitet
bevarar rödlistade och sällsynta arter, även
om det i området just i dag inte finns så många gamla
aspstammar. Yngre aspar koloniseras mycket snabbare
av sådana arter i en skog med lång asptradition än i en
åkerkant där aspen kommit upp för några decennier
sedan. Det är ett bra exempel på att kontinuitet är viktigare
än förekomst av substrat, en regel som även gäller
för brandberoende arter (Wikars 2004).
För de arter som äter blad, bark eller ved är aspen
attraktiv redan i unga år. Bladen äts t.ex. av tjäder medan
barken är favoritföda för bäver, älg och många andra
djur. Veden äts av t.ex. stor aspvedbock Saperda carcharias,
vars grova långsmala gnagspån kan ses tränga ut genom
hål i stambasen.
Aspens betydelse för den biologiska mångfalden
ökar med ökande ålder, då den koloniseras av skinnlav
Leptogium saturninum, stuplav Nephroma bellum, bårdlav
N. parile, luddlav N. resupinatum, lunglav Lobaria
pulmonaria, korallblylav Parmeliella triptophylla, gelélavar
Collema spp., trubbhättemossa Orthotrichum obtusifolium,
asphättemossa O. gymnostomum och, sällsynt, aspfjäder-
årg. 99:4, 2004
mossa Neckera pennata. Det är också mest i något äldre
aspar som flera hackspettarter hugger ut bohål och för
speciellt spillkråka och gråspett är aspen mycket viktig
som boträd.
Vissa lavarter tycks kräva särskilt gamla aspar. En
sådan är dvärgtufs Leptogium teretiusculum, som man finner
på basen av riktigt gamla och grova aspar, både i
gles skog och i kanten av odlingsmark, en annan är
rosa skärelav Schismatomma pericleum. En art som få har
erfarenhet av är blekskaftad nållav Chaenotheca cinerea.
I Jämtland har jag fått den förevisad på en av de grövsta
och sannolikt äldsta levande asparna i en skog med
generellt mycket höga gran- och aspåldrar (Nordin
2003). Den har i samma landskap hittats också på två
asphögstubbar i gammal grov skog med höga naturvärden
(Eriksson 2001).
Samtidigt som aspen kräver ett skapligt högt pH i
djupare jordlager för att trivas bidrar den själv till att
höja pH-värdet i förnalagret i sin närhet. Kranshakmossa
Rhytidiadelphus triquetrus påträffas således ofta och
rosmossa Rhodobryum roseum ibland under gamla aspars
kronor och på deras stambaser, fastän mosstäcket i omgivningen
består enbart av mindre krävande mossor
som husmossor Hylocomium spp., väggmossor
Pleurozium spp. och kvastmossor Dicranum spp.
Olika artgrupper och arter på asp kräver olika
9

mycket ljus. En av de skuggtåligaste arterna är aspfjädermossa
(Delin 2004), som tillväxer snabbt i fullt
sluten skog med hälften asp och hälften gran. I samma
mörka miljö växer gärna även bandmossa Metzgeria
furcata. Däremot är lavfloran i den miljön fattig.
Lavarna kräver mer ljus. Lunglaven är i det avseendet
den minst krävande och finns i tämligen sluten
asp-granskog. Den missgynnas av sol och torka efter
avverkning. Även korallblylaven gillar tämligen sluten
skog. Gelélavarna kräver mer ljus än lunglaven och trivs
bäst i branter, på hällmarker och vid stränder. De gynnas
sannolikt på längre sikt av brand, och har observerats
öka efter avverkning om det bara finns tillräckligt
mycket kvar av deras substrat, äldre aspar. Även småflikig
brosklav Ramalina sinensis, som i Norrland ersätter
den i Götaland vanliga rosettbrosklaven R. fastigiata,
finns mest i kronorna, men kan även ses längre ned på
stammen vid stränder och i kanter mot odlingsmark.
En av de arter som tycks kräva närhet till vatten är
forsgytterlaven Fuscopannaria confusa, som påträffades
på tidvis översvämmade aspstambaser vid en loke (se
fotnot) i urskog vid Ensjölokarna, norra Hälsingland
(Hermansson 2003).
Hålträd. För de flesta av oss är aspen nog mest bekant
som ett hålträd. Den rollen har blivit allt viktigare
sedan gamla tallar nästan helt har försvunnit från Sveriges
yta. Tallurskogen hade sannolikt minst hundra
gånger så många ihåliga träd som den moderna
produktionsskogen. Nu har de snabbare växande och
tidigare svampangripna asparna fått ta över tallarnas
funktion som boplats för hålbyggare bland däggdjur,
fåglar och insekter.
Efter sin död står aspstammen inte kvar så länge,
men den ligger kvar som låga i många decennier. Även
i den fasen hyser den ett stort antal specialiserade svampar,
t.ex. veckticka Antrodia pulvinascens, kandelabersvamp
Clavicorona pyxidata, borsttagging Gloiodon
strigosus, vit vedfingersvamp Lentaria epichnoa, mörk
vaxtagging Mycoacia fuscoatra, asptagging Radulodon
erikssonii och en lång rad andra svampar samt ännu fler
insekter. Koralltaggsvamp Hericium coralloides växer på
10
Kandelabersvamp Clavicorona pyxidata på asplåga.
Hille, Trödje, Gästrikland, 21 september 1997.
död aspved, men också gärna på björk och andra lövträd.
Även aspgrenar och aspkvistar har sina specialister
bland vedlevande svampar. En ovanlig sådan är vårtplätt
Peniophora rufa, som har vackert röd färg.
En särskilt aspberoende grupp tycks vara molluskerna.
På både levande och döda aspstammar, och särskilt
på lågor, hittar man ofta stora mängder snäckor
Fotnot: Loke är en liten vattensamling i skog, ofta med starkt varierande vattennivå. Det finns knappast någon skarp gräns mot tjärn
eller sjö, även om dessa oftast är större och har mer konstant vattennivå. Det finns inte heller någon skarp gräns mot ”vät”, ett ord
som används i denna artikel för mycket små och grunda vattensamlingar, som är periodiskt vattenfyllda, i takt med grundvattennivån.
Loke är ett ord som används i åtminstone nordvästra Hälsingland.
fauna&flora

och sniglar av åtskilliga olika arter, flera än på lågor av
tall, gran och björk.
Från region till region ändrar sig aspfaunan och
aspfloran. Lav- och mossfloran är den som är lättast att
få överblick över. Här följer några exempel. I Götaland
och Svealand är hjälmfrullania Frullania dilatata
en ofta rikligt förekommande art på aspstammar. Den
visar sig som rundade decimeterstora mörka fläckar. I
Gästrikland och Hälsingland är den däremot sällsynt.
Istället är där trubbhättemossa Orthotrichum obtusifolium
vanlig och asphättemossa O. gymnostomum tämligen
vanlig. Norrut avtar sedan asphättemossan, medan
trubbhättemossan fortfarande är vanlig.
I sydöstra Hälsingland, Gästrikland och söder därom
är aspgelélaven Collema subnigrescens inte så ovanlig. I
nordvästra Hälsingland och norr därom är det istället
stiftgelélav Collema furfuraceum som man ser mest av på
samma typ av substrat och lokal. Skinnlav Leptogium
saturninum är vanligare än gelélavarna och utbredd inom
alla de nämnda landsdelarna.
Kontroversiellt träd. Jag har här gjort ett försök att
ge en bild av aspen som ett av de mest kontroversiella
träden i den svenska skogen, bekämpad av skogsnäringen,
älskad av den levande naturen. Mitt försök
att ge en bild av aspens roll i hela Sverige är kanske för
djärvt. Jag är mycket medveten om det som drabbar
mig och förmodligen alla andra: när jag kommer till
en ny trakt ser jag en viss art uppträda på annat sätt än
jag är van vid. Därför är jag intresserad av kommentarer
från alla landsändar, och för all del även från utlandet,
när det gäller aspens roll för biologisk mångfald. ■
Litteratur
Almgren, G. 1990. Lövskog. Skogsstyrelsen, sid. 84.
Dahlberg, A. och Stokland, J. 2004. Skogsstyrelsen,
rapport nr 7.
Delin, A. 1998. Aspen – herre på täppan. – Växter i Hälsingland
och Gästrikland 1998(2): 9-11.
Delin, A. 1999. Fagerbäcksområdet, Ytterhogdal.
Inventeringsrapport till Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Delin, A. 2004. Aspfjädermossan Neckera pennata trivs i tät
skog. – Växter i Hälsingland och Gästrikland
2004(1): 3-7.
årg. 99:4, 2004
Eriksson, G. 2001. Några intressanta fynd från Länsstyrelsens
naturskogsinventering 2000. –Rödbläran 2001(1):
13.
Faxén, B. 1925. Skogshushållningsplan till Block I av
kronoparken Gränningsvallen i Ramsjö s:n, Gävleborgs
län. Landsarkivet, Härnösand.
Granström, A. 1986, Seed banks in forest soils and their role
in vegetation succession after disturbance, Diss.
Umeå, uppsats IV, sid. 47.
Hermansson, J. 2003. Ensjölokarna, Ramsjö. Inventeringsrapport
till Länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Hesselman, H. 1910. Aspen, ett i vårt land förbisedt skogsträd.
Skogsvårdsföreningens folkskrifter No 21.
Nord. Bokh. Sthlm.
Holmer L., Nitare L. & Stenlid J. 1994. Population structure
and decay pattern of Phellinus tremulae in Populus
tremula as determined by somatic incompatibility.
Can. J. Bot. 72: 1391-1396.
Lagerberg, T. 1922. Om uppdragning av aspfröplantor. –
Skogsvårdsföreningens tidskrift 20: 125-143.
Lees, S. 1998. Clonal diversity of aspen (Populus tremula) in
Glen Affric. Honours Thesis, University of Edinburgh
(Unpublished).
Länsstyrelsen i Jämtlands län. 1983. Urskogar och urskogsartade
naturskogar i Jämtlands län. Lilldigerlemmen,
sid. 142-143.
Nordin, U. 2003. Bodberget, Tåsjö. Inventeringsrapport till
Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Nygren, P. Artikel i tidningen Norra Västerbotten 1 sept.
2001.
Pauli, J. 1893. Pereat populus. – Tidskrift för Skogshushållning,
sid. 117-121.
Schimmel, J. 1993. On fire. Fire behavior, fuel succession and
vegetation response to fire in the Swedish boreal
forest, Diss. Umeå.
Ståhl, P. 1995. Lyckad luftlandsättning av asp. – Växter i
Hälsingland och Gästrikland 95(3): 25-26.
Sylvén, N. 1917. Om tallens knäckesjuka. – Meddelanden
från Statens Skogsförsöksanstalt, vol. 13-14, sid.
1077.
Uggla, E. 1958. Skogsbrandfält i Muddus Nationalpark. –
Acta Phytogeographica Suecica 41, sid. 89.
Wikars, L-O. 2004. Brandberoende insekter. – Fauna och
Flora 99(2): 28-34.
Anders Delin
Ordf. i Gävleborgs Botaniska Sällskap, Ledare för Skogsgruppen
i Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län,
Koordinator i Nätverket för Naturvård i Svensk Skog.
E-post: anders.delin@snf.se
Kulgatan 40, 811 71 Järbo.
11