62 Lille Kanin - Välkommen till Reumatikertidningens arkiv

U N G A R E U M A T I K E R
U N G A R E U M A T I K E R
Sagan om
Lille Kanin
62
Del 6
Lille Kanins tass växer snett, vilket
beror på hans smådjursreumatism. Det
gör att han har svårt att hålla moroten
med båda tassarna som alla andra
kaniner gör då de äter. Om man håller
moroten med båda tassarna går det
fortare att äta och man hinner äta fler.
Speciellt bra är det på matrasterna i
skolan eftersom mattanterna sätter
fram en stor skål full av morötter på
bordet och alla barnen kastar sig över
dem. Lille Kanin som äter med en
tass, vilken dessutom är lite stel,
hinner bara äta en eller i bästa fall två
morötter innan de tar slut och det blir
han inte mätt av. De andra kaninerna
har ätit minst fem var. När han inte
får tillräckligt med mat på rasten så
blir han förutom hungrig även okoncentrerad
och trött. Efter skolan orkar
han inte leka med grannbarnen, utan
vill bara vara inne och titta i sin bok
med blad. När han varit hängig,
lättretlig och utan ork en vecka i
sträck börjar Pappa Kanin undra vad
detta kan bero på. Efter att ha frågat
Lille Kanin om skoldagen förstår han
att det är för att Lille Kanin äter så
dåligt på dagen. Pappa Kanin ringer
då till skolan och pratar med mattanterna
hur de ska lösa problemet.
– Den där kaninungen äter ju en
massa blåbärspiller också, så så hungrig
kan han väl inte vara, säger en
mattant.
Pappa Kanin får förklara att
blåpärspiller blir man inte mätt av och
det äter ju Lille Kanin som medicin
mot sin smådjursreumatism.
Mattanten lovar att försöka tänka över
problemet och komma med en lösning.
Dagen efter när Lille Kanins klass
har matrast och alla ungarna stormar
in i matsalen med Lille Kanin haltande
på efterkälken, hejdar en mattant
Lille Kanin och säger att han inte
REUMATIKERTIDNINGEN 1 - 2004
ska sitta med sina klasskamrater idag.
Lille Kanin ser frågande ut.
– Du ska sitta där, vid det bordet,
alldeles själv. Där har du dina morötter,
säger mattanten och pekar på ett
litet bord som står längst bort i
hörnet.
Skall Lille Kanin behöva sitta
alldeles själv vid ett eget bord utan
någon kamrat att ha sällskap med?
Han tittar med hängande kaninöron
bort mot bordet där han brukar sitta
med sina klasskamrater. Det finns
ingen stubbe ledig till honom där, de
har flyttat hans stubbe till det ensamma
bordet längst bort i hörnet.
Lille Kanin lunkar sakta dit.
Mycket riktigt står där en skål med
morötter i som bara är till för honom.
Han sätter sig där och börjar äta, men
det är inte roligt att vara satt på
undantag och inte få delta i de andra
kaninernas skratt och prat.
När de andra kaninerna ätit färdigt
och inga morötter finns kvar på deras
bord upptäcker de Lille Kanin som
sitter och tuggar i sig en morot vid
bordet där långt borta i hörnet. I hans
skål finns dessutom ytterligare två
morötter.
– Titta på honom där! säger en
kanin i grannklassen. Tror han att han
är märkvärdig som får sitta vid eget
bord? Varför ska han ha mer morötter
än vi?
De andra kaninerna vid bordet
börjar också prata och undra över Lille
Kanin. Stackars Lille Kanin. Han som
inte vill vara annorlunda. Han vill
sitta med de andra kaninerna och få
äta sig mätt på morötter.
När han kommer hem berättar han
för Pappa Kanin hur det var.
– Du får ge dig till tåls, snart
vänjer de sig vid att du måste sitta där
för att ha en chans att få i dig några
morötter, säger han och stryker Lille
Kanin ömt över huvudet.
– Men jag vill inte sitta vid eget
bord, säger Lille Kanin.
– Men du måste ju äta, säger Pappa
Kanin. Det blir nog bra, fortsätter
han.
Efter några dagars ätande vid det
enskilda bordet tar Lille Kanin sin skål
med morötter och går bort till de
andra barnen för att äta där. En
klasskamrat är snäll och hjälper
honom att flytta tillbaka hans stubbe
till deras bord. De andra barnen
accepterar faktiskt att Lille Kanin har
en egen skål med morötter, även om
de tittar lite avundsjukt på honom.
Nästa dag har mattanterna satt
fram den vanliga stora skålen med
morötter och en liten skål med fem
stycken i. På skålen har de skrivit:
Lille Kanin.
På så sätt löses Lille Kanins matproblem
i skolan och han är glad över
det. Nu kan han sitta och delta i
samtalen och skrattet och slipper
känna sig utanför.
Eftersom Lille Kanin varit på
behandlingsresa är hans ben bättre och
han kan vara med och hoppa hopprep
med kaninungarna på rasterna. Han
glömmer nästan bort att han brukar ha
ont i sitt knä och sin höft. Det är en
härlig känsla som gör hela familjen

glad. För att han skall fortsätta att må
så bra som möjligt går han på vattengymnastik.
Varje onsdag efter skolan
reser han med en skolhund till Hararnas
skog för att träna i varmvattenbassäng
tillsammans med Harige
Hare. Lille Kanin och Harige Hare har
blivit bästisar sedan de var på
behandlingsresa ihop. Med varandra
kan de prata om allting och har en vän
som förstår dem. De är ju annars
ensamma i sina skolor om att ha
smådjursreumatism och det är svårt
både för barn och vuxna att förstå sig
på deras sjukdom.
Mamma Kanin har till exempel en
väninna som heter Mamma Dvärgvädurkanin
som hon gick i skolan med
när hon var liten. När Mamma Kanin
berättar för henne om Lille Kanins
smådjursreumatism kan hon inte
förstå alls och slår ifrån sig det hela.
Mamma Dvärgvädurkanin har aldrig
hört talas om smådjursreumatism.
Reumatism trodde hon bara gamla
getter kunde få, sådana där gamla som
har skägg och bräker. Trots att
Mamma Kanin berättar om Lille
Kanins sjukdom låter sig Mamma
Dvärgvädurkanin inte övertygas.
– Det är nog bara en sträckning ska
du se, det går över, säger hon.
Lille Kanin har fått prickar. Inte
en, inte två, inte tre utan flera hundra.
Prickarna är blå och de kliar. Lille
Kanin kan inte sluta att klia för hur
mycket han än kliar så kliar det bara
mer.
– Jag tror jag blir tokig! säger han
vid frukosten.
– Har du fått loppor? undrar
Storebror Kanin retsamt.
– Nej, jag har inte loppor, svarar
Lille Kanin argt.
Mamma Kanin ringer Doktor Kanin
och de får komma och träffa honom på
en gång.
Doktor Kanin tar fram sitt förstoringsglas
för att riktigt kunna se
detaljerna i de blå utslagen.
– En typisk allergisk reaktion av
blåbärspillren, säger han så slutligen.
– Vad betyder det? undrar Mamma
Kanin.
– Jo, det betyder att Lille Kanin
inte längre tål att äta blåbärspillrena
som han äter för att bli bättre i sin
smådjursreumatism. Det kan bli så
ibland när man äter mediciner. Ibland
tål man dem inte på en gång man tar
dem och ibland så dröjer det ett tag
innan reaktionen kommer.
– Men jag måste ju äta min medicin
för att inte ha så ont, säger Lille
Kanin.
– Nej, blåbärspiller kan du inte äta
mer, säger Doktor Kanin. Låt mig
tänka, säger han så. Undrar om du inte
ska ta och testa flugsvampssprutor.
Det är bra.
– Flugsvampssprutor, säger både
Mamma Kanin och Lille Kanin i kör.
Sprutor låter läskigt.
– De är väldigt bra, säger Doktor
Kanin.
Lille Kanin och Mamma Kanin
skall få komma och träffa en sköterska
för att lära sig att ge Lille Kanin
sprutorna. I början kan Mamma Kanin
ge dem, men blir Lille Kanin riktigt
duktig kan han göra det själv. Hur
positiv Doktor Kanin än är så tycker
Lille Kanin att det är otäckt att han
skall ta sprutor och han är arg över att
blåbärspillrena har gett honom dessa
blåa prickar så att han inte får fortsätta
att ta dem. Nu när han mår så bra.
Första gången de kommer till sköterskan
och hon tar fram sprutan med
den otäcka nålen börjar Lille Kanin att
gråta.
– Jag vill inte, får han fram genom
sin gråt.
– Men Lille Kanin, du som tagit en
kottspruta tidigare! Det gick ju så bra,
säger sköterskan.
– Den här gör inte ont och går
mycket fortare att ta.
– Du får säkert ett nytt blad av
sköterskan om du är snäll, säger
Mamma Kanin.
Men idag kan inte ens tanken på
nya blad göra att Lille Kanin slutar
gråta. Mamma Kanin och sköterskan
försöker få honom på gott humör, men
det går inte. De bestämmer att Lille
Kanin skall få komma tillbaka nästa
vecka istället och själv få öva att ge
sprutor på en docka. De tror att om
han får leka med sprutor så skall han
bli mindre rädd för dem. Hela vägen
hem från sjukhuset gråter Lille Kanin,
han kan inte förstå hur de kan vilja få
honom att ta sprutor när han inte vill.
Fast han längre inte tar några
blåbärspiller så kliar det fortfarande.
På morgonen är han mer stel än
vanligt och under dagen har han
återigen ont i lederna. Förbaskade
sjukdom!
Det är tur att Lille Kanin kan ringa
till Harige Hare och prata.
– Jag är rädd för sprutorna, säger
Lille Kanin.
– Mm, jag förstår det, säger Harige
Hare. Men vet du vad? Storkungen
tog ju sprutor och hennes mamma och
pappa behövde ju inte ens hjälpa
henne. Det såg ju inte svårt ut.
– Nä, kanske inte, säger Lille
Kanin. Men jag vet inte om jag vågar
ändå. Skulle du ta?
– Ja, jag tror det, säger Harige
Hare. Om jag inte tog någon medicin
skulle jag ju inte kunna gå och jag
skulle inte kunna knyta mina skosnören
själv.
– Nej det förstås, säger Lille Kanin.
Genom att prata med Harige Hare
får han något att tänka på. Kanske är
det bättre att ta sprutor än att få svårt
att gå igen. Och tänk om han inte ens
kan äta morötter med en hand om han
blir sämre.
Lille Kanin pratar med Harige
Hare en hel timme i telefonen och när
han lägger på luren känner han sig
gladare igen. Han kan ju i alla fall
försöka öva på att ge dockan en spruta
så får han se hur det går.
Nästa vecka går han med lättare
steg till sköterskan och även om han är
ruskigt nervös så har han bestämt sig
för att vara modig. Lika modig som
Storkungen.
– Sprutan är ju faktiskt inte farlig,
tänker han.
Sköterskan är vänlig och ler hela
tiden. Först får Lille Kanin se hur hon
ger dockan en spruta, själv vågar han
inte försöka. Det är tryggast om
sköterskan håller i sprutan. Sen är det
Lille Kanins tur att vara patient.
– Nu skall du få ett magiskt
plåster på dig och det trollar så att det
inte gör ont när du får sprutan.
Så tar sköterskan fram sprutan och
Lille Kanin tar Mamma Kanins hand
och håller samtidigt andan. Det tar
inte lång stund förrän det är över.
– Nu var du duktig Lille Kanin,
säger sköterskan och Lille Kanin ler
stolt.
Efter besöket på sjukhuset går Lille
Kanin och Mamma Kanin på konditori
och äter bakelser för att fira att
Lille Kanin är så duktig.
Är du lika duktig som Storkungen
och Lille Kanin?
REUMATIKERTIDNINGEN 1 - 2004
Text Ingela Gustavsson
63