3 - Rodeo

Nr 3/2006 APRIL. Foto Jermaine Francis RODEO MAGAZINE 

DATASPELENS 

BERGMAN. 

MODE 

HOROSKOPET. 

ANN-SOFIE 

BACK. 

AVKLÄDDA 

MÄN. 

ENYAKULTUREN. 

SKIVORNA, 

FILMERNA, 

BÖCKERNA 

& 

SPELEN 

06 

NYTT NYTT06 NYTT NYTT06

hear me out at rbk.com

“I think what it takes to be number one is, sheer determination 

not to be number two.” 

-Nelly

LG U880 Roberto Cavalli Special Edition. 

Exklusivt hos 3.

03 

06 

CHOCKEN 

AV DET NYA 

”Creativity is our business”, utropar Acne för våren 2006. Det kändes som ett 

tecken i tiden. För ett par veckor sedan trängde vi ihop oss med medieeliten och 

Annika Billström i Blå hallen i Stockholms stadshus. Framför oss, nedanför 

trappan där maten på Nobelbanketten bärs fram, stod Tom Cruise som Frank 

Mackey i MAGNOLIA. 

Nu för tiden heter han i och för sig Richard Florida och är professor på ett univerisitet 

i Virginia. Men han har fortfarande headset och vet hur man får full uppmärksamhet 

från en tusenhövdad publik. Teorin Richard Florida predikar går kortfattat ut på 

att industrisamhället i västvärlden börjar ersättas av ”det kreativa samhället”. Allt 

mer arbete utförs av en kreativ klass bestående av forskare, konstnärer, designer, 

tv-producenter och popduor från Göteborg som ägnar sig åt att skapa ”meningsfulla 

saker” på platser där deras kreativitet får fl öda fritt. Utifrån sin nyss översatta 

bästsäljare DEN KREATIVA KLASSENS FRAMVÄXT har Richard Florida skapat ett 

kreativitetsindex där han rankar länder och städer efter vad han ser som grunden för 

kreativt arbete: talang, teknologi och tolerans. Enligt detta index har Sverige bäst 

förutsättningar i världen för en växande kreativ klass. 

Mycket av det som Richard Florida säger är rätt självklart (han är lite som den 

populärekonomiska defi nitionen av enyakulturen som Daniel skriver om på sista 

sidan i det här numret), samtidigt som det fi nns en del luckor i hans resonemang. 

Visst är Sverige är ett bra land att skapa i, talang och teknologi fi nns i överfl öd. 

Smolket i bägaren är den tredje punkten, toleransen. Att vi svenskar upplever oss 

själva som väldigt toleranta är en sak, men om vi verkligen är det är förstås en helt 

annan. Vilket för oss tillbaka till Acnes vårskrik här ovan. 

Svensk modekreativitet har en fallenhet för att ta en av två vägar. Den är antingen det 

som ett par kompisar från New York upptäckte när de scoutade oberoende svenska 

designer och klädmärken till sin sympatiska butik på gränsen till China Town: nästan 

allt svenskt mode ser likadant ut. Det är grått, det är blått och det är svart. Det är 

denim. Likformigheten som inte beror på att de svenska designerna saknar talang 

eller tekniska förutsättningar att skapa något annat, utan som är ett resultat av att 

den svenska modekonsumenten – precis som samhället i stort – har ett lite kluvet 

förhållande till det här med yta, utseende och kläder. Även om vi ser oss som världens 

mest toleranta folk, sekulariserade och världsvana och så vidare, har vi lite svårt för 

sådant som spretar, som är skevt och skränigt. Vi älskar våra klyschor – det rena, det 

moderna, det snygga. Översatt till mode: svenskar älskar Acne. 

Den andra vägen är den rätt så väntade reaktionen på de stora fl ertalets minimalism 

– maximalismen hos den lilla klicken. Det verkar fi nnas en förkärlek för gester på 

Gargantuas skala hos de modeskapare som inte gillar små bokstäver, och det är ofta 

tillskruvat så till den grad att det känns lite som clowner har fått bestämma den 

estetiska inriktningen. 

Missförstå oss rätt nu. Acne är ett av de svenska klädmärken vi (och även kompisarna 

från New York) gillar riktigt mycket. Och givetvis uppskattar vi energin hos alla unga 

designer som sprudlar av uttryck och som har svårt att destillera fram en tydligare 

och starkare stil. 

Det vi hoppas är bara att ännu fl er modedesigner kände att de kunde vika av från de 

upptrampade vägarna. Att det inte blir så oerhört antingen eller. Att toleransen både 

för det som är typiskt svenskt, och det som är ”osvenskt”, ökade. Något mer nytt helt 

enkelt, som sakerna vi fokuserar på i det här numret. 

Samtidigt är den här ledaren en av de mest självklara vi skrivit, till och med rubriken 

är återanvänd. Vi tänker bara att om enyakulturen nu kommit för att stanna måste väl 

en liten marknadsanpassning vara okej? 

Ut i vårsolen nu! 

Rodeoredaktionen 

RODEO MAGAZINE Nr 3/2006 april 

Chefredaktör och ansvarig utgivare Johan Wirfält 

johan@rodeomagazine.se 

Creative Director Tim McIntyre 

tim@rodeomagazine.co.uk 

Seniorredaktör Daniel Björk 

daniel@rodeomagazine.se 

Redaktionschef och moderedaktör Agnes af Geijerstam 

agnes@rodeomagazine.se 

Art Director Andreas Bergman 

andreas@rodeomagazine.se 

Redaktion 

Filmredaktör Mattias Dahlström 

Konstredaktör Power Ekroth 

Litteraturredaktör Björn af Kleen 

Musikredaktör Sebastian Suarez-Golborne 

Klubbredaktör Adam Holmberg 

Klubbredaktör Göteborg Jonas Dahlström 

Klubbredaktör Malmö Rebecka Hedström 

Skönhetsredaktör Johanna Swanberg 

Spelredaktör Thomas Wiborgh 

Redaktionssekreterare Veronica Wahlbeck 

Praktikant Danielle Krasse 

Medarbetare 

Jesper Brandt, Jermaine Francis, Martin Gelin, Anders 

Kylberg, Joe Lally, Ola Rindal, Josefi ne Wikström 

Annonser 

08-664 13 96 

Försäljnings- och marknadschef Johannes Wikström 

johannes@rodeomagazine.se 

Projektledare Mats Hökdahl 

mats@rodeomagazine.se 

Säljare 

Alexandra Valin 

Tommy Cronebäck 

VD David Lind david.lind@rodeomagazine.se 

Grundare Per Tegelöf och Simona Varchi 

I samarbete med Christopher Barnekow och Jakob 

Lindberg/Smith 

Tryck GD Media, Gävle 

Papper 56 g EXO 76 

Adress 

Kaptensgatan 6 

114 57 Stockholm 

Telefon 08-664 13 95 

E-mail info@rodeomagazine.se 

www.rodeomagazine.se 

Distribution Ulf Stordal 

ulf@rodeomagazine.se, 08-664 13 97 

Rodeo kommer ut tio gånger om året, upplaga 59 500/månad. 

Nästa nummer är ute den 23 april. Helårsprenumeration 

kostar 99 kr. Beställ med ett e-mail till 

prenumeration@rodeomagazine.se. 

Omslag 

Foto Jermaine Francis 

ISSN 1652-4799 

Det här mediet är RS-Kontrollerat 

Chansa inte. Annonsera i kontrollerade medier. Tidningsstatistik AB Tel. 08-507 424 00 

Rodeo 6

VISIT YOUR LOCAL STORE IN GÖTEBORG, MALMÖ, STOCKHOLM, LINKÖPING, VÄSTERÅS, UPPSALA, VÄLA CENTRUM/HELSINGBORG OR AT WWW.SOLO.SE

Medarbetare&brev/APRIL 

Vår nya konstredaktör POWER EKROTH är 

frilansande kurator och skribent, samt redaktör 

för kulturtidskriften SITE. Dessutom skriver hon 

regelbundet för internationella konsttidskrifter 

som Artforum och Frieze. Just nu jobbar hon med 

utställningarna Great Expectations på Valand i 

Göteborg och 4 Play på Kungliga Konsthögskolan 

i Stockholm, samt en internationell utställning 

som öppnar på Skellefteå konsthall i september. 

JOHANNA SWANBERG skriver om skönhet i 

bland annat Svenska Dagbladet och om skönhet, 

djur och väskor på hippa bloggen Fountain (www. 

modernista.se/fountain). Och så är hon Rodeos 

nyblivna skönhetsredaktör. Johanna älskar 

underlagskrämer, Santa Maria Novellas handkräm 

och har två jättefl askor av Aramis avslutade 

ozondoft New West i kylskåpet. 

AGNES AF GEIJERSTAM gillar att se på fi lm, 

läsa böcker, laga mat och dansa på berlinska 

technoklubbar till elva på förmiddagen. Folk 

brukar anmärka på att hon ser så jävla glad ut 

hela tiden, men det är bara att säga något om 

att Nicolas Ghesquière suger, så blir hon sur 

en liten stund. Från och med det här numret 

kommer Agnes jobba som redaktionschef och 

stockholmsbaserad moderedaktör, då Daniel Björk 

snart sticker ut i Europa för att nästla sig in 

på den internationella modescenen. 

HEJ DÅ säger vi den här månaden till Lisa 

Milberg och Natalia Goldin. Lisa drar till 

London för att rocka med sitt band The Concretes 

(men dyker säkert upp på Rodeos sidor framöver 

också), medan Natalia har fullt upp med att 

ta hand om sitt fi na galleri på Kungsholmen 

(som vi äntligen kan börja ge all den love det 

förtjänar). Vi saknar er redan! 

Jag såg verkligen fram emot att läsa artikeln Bögarnas 

sammansvärjning. Äntligen en grundligt utförd analys av varför 

BMI 15 är det ultimata formatet för att presentera vad en (i 

genomsnitt) mer normalviktig modepublik förväntas projicera 

på sig själva. Kanske hade jag helt fel förhoppningar, nu var 

det trots teasern inte exakt det artikeln handlade om. Men vad 

besviken jag blev när det på det hela taget visade sig vara den 

dummaste text jag läst på länge. 

Den kritiska blick som ni lovordade i ledaren var som bortblåst 

efter påminnelsen i introduktionen om att kanske tänka efter 

om välkända ”så är det” verkligen är sanningar eller bara 

väletablerade konspirationsteorier. För efter två omläsningar 

kunde jag fortfarande bara utläsa dessa reaktionära slutsatser: 

Det är ingen idé för kvinnor att satsa på karriär eftersom de 

föder barn (med andra ord vill homosexuella i regel inte bilda 

familj). Förut var det fi nt att vara tjock men nu är det fult, 

eftersom det är mycket dyrare att underhålla en undervikt än 

övervikt. Mode är främst till för dom rika. Och att alla vill 

titta på underviktiga modeller är bevisat eftersom det inte fi nns 

någon tjockmodetidning. 

Ähum, till att börja med vet inte jag heller någon som vill ha 

ett Fatshion magazine, men jag är defi nitivt inte ensam om att 

vilja ha fl er reportage utan revben i alla redan existerande 

modepublikationer, som till exempel det där fantastiska i Paris 

Vogue som ni skrev om i Släpp kläderna loss – det är vår. 

Vad som heller inte stod i Bögarnas sammansvärjning var dessa 

”sanningar” som jag nu lite okritiskt slänger ur mig på samma 

friska Björkska manér: Män är mycket oftare än kvinnor hejare på 

att uppmuntra och nätverka, oavsett sexuell läggning. Kvinnor 

uppfostras att konkurrera med varandra i mycket högre grad, med 

skitsnack och smutskastning som ofrånkomlig sidoeffekt, som i 

Subkoff/Wintour-exemplet. 

Jag blir så trött ibland på modejournalisters förkärlek för 

att dra förhastade slutsatser från extremt svajigt underbyggda 

teorier. Jag tror det kallas okritisk blick som poserar som 

kritik. Varför denna iver att konstatera allting hela tiden? 

Tack för en i övrigt jättebra gratistidning. 

Er tillgivna, 

Angie Care 

Kära Angie, 

Min artikel var en uppgörelse med en myt. Det är konstigt att du knappt nämner att artikeln faktiskt 

handlade om bögarnas infl ytande, den var aldrig tänkt som en förklaring av modellernas smalhet. Du 

hävdar att jag inte tycker att det är någon idé för kvinnor att satsa på karriär eftersom de föder barn. Det 

är väl ändå att övertolka mig? Det låter som om du vill att jag ska skriva en normativ artikel om hur 

det borde vara, när du skriver att jag konstaterar att ”mode är främst till för de rika”. Det är knappast 

kontroversiellt att hävda att mode handlar om klass och rikedom (jag säger aldrig att det uteslutande är 

till för de rika). Franska sociologen Pierre Bourdieu har skrivit en del på det här temat. 

Artikeln försökte motbevisa en teori genom att lägga fram en annan och det är alltid upp till läsaren att 

bedöma om mina förslag känns plausibla eller inte. Jag säger inte att jag sitter inne på sanningen. 

Tack för dina synpunkter, 

Daniel 

Hej! 

Jag tycker att det var synd att ni löste formen på sidan 24-25 i 

marsnumret med en fet mörkblå ruta med rubrik och textblock över 

ungefär en åttondel av Linneas Bergman-Sjöstrand illustration. 

Rubriken tävlar visuellt om ögats uppmärksamhet, textblocken 

förolämpar den delikata bläckteckningen. 

Okej om det hade varit värsta snabbisillustratorillisen. Men kom 

igen, inte på en sån här pärla! 

Gunilla 

Hej, 

Vi tycker också att illustrationen är en pärla. Samtidigt var det en illustration till en artikel det handlade 

om, inte en artikel om Linneas konst. När det gäller rubriker vill vi såklart att de ska fånga ögats 

uppmärksamhet, det är ju lite poängen med dem. Med det utrymme vi hade till förfogande fi ck hela 

teckningen helt enkelt inte plats, och alternativet till beskärning hade då varit att inte ha med den över 

huvud taget. Det hade ju varit skittråkigt! 

Hej, 

Var kommer nr 12-byxorna i reportaget Släpp kläderna loss – det 

är vår ifrån? 

Mvh, 

Camilla 

De kommer från Acne Jeans. Alla credits föll bort vilket vi förstås ber om ursäkt för, maila om ni undrar 

om fl er saker på bilderna. 


De som sett en av de få livespelningar Dräp En Hund hittills 

har gjort, vittnar om hur duon fått publiken att nästan 

bokstavligt tappa hakan. De är otroligt bra. Och de är 13 år. 

Alva Melin och Gabbi Evrén går på högstadiet i Stockholm och 

HUNDARNA FRÅN SÖDER 

ska i dagarna börja spela in sin första skiva. När jag kommer 

till klubben Ugglan vid Nytorget på Södermalm blir tjejerna 

fotograferade, så jag hänger i baren med The Concretes Maria 

Eriksson (presskontakt) och Alvas pappa Mats Gustafsson 

(känd jazz- och avantgardemusiker). 

Vi lyssnar igenom demon. Attitydmässigt är det punk, men med 

väldigt melodiösa basslingor – uppkäftigt ungdomligt, utan att 

vara barnsligt på något sätt. Texterna är fantastiska, sången 

makalös. Jag gillar framför allt raden ”I hit you in your face”. 

Alva väser fram orden på en märklig amerikanska som närmast 

för tankarna till Sonic Youths Kim Gordon. Kim är för övrigt 

en vän till familjen, och gav Dräp En Hund betyget lysande när 

Mats Gustafsson skickade henne en låt. 

Man skulle kunna tro att Mats drillat sin dotter, men han 

berättar att han blev jätteförvånad när han fick höra Dräp En 

Hund första gången. Jag tänker att äntlingen finns det musik 

gjord av unga människor som inte är Darin och Jamie Lynne 

Spears. Vilken lycka. Vilken vinst. 

HUR KOM NI PÅ BANDNAMNET? 

Alva: Först hette vi Badbollarna [hysteriskt fniss]. Då hade vi 

inte skrivit någon musik än, utan hade bara en massa idéer om 

badmössor. Men så började vi skriva musik. Jag vet inte var 

det var ... jo, vi tog ett kort och då sa Gabbi ”på den där bilden 

ser du ut som en dräpen hund”. Och jag bara: ”var fick du det 

ifrån?”. Sedan, när vi skulle somna, sa vi: ”det heter vi”. Men 

nu skriver vi isär det: Dräp En Hund.

HUR LÄNGE HAR NI HÅLLIT PÅ MED MUSIK? 

Gabbi: Jag har spelat sedan jag var liten, piano och andra 

instrument. Trummor har jag bara spelat i ett år. 

Alva: Jag har spelat elbas i ett år och kontrabas i typ tre. Och 

vi lyssnar på en massa skivor hela tiden. 

VAD HANDLAR ERA TEXTER OM? 

Gabbi: De är väldigt mörka, inte särskilt glada låtar. We Are 

We handlar om hur vi träffades. Men det är ändå lite att hela 

världen är så mörk och att allting är så hemskt. Fast så är det 

ju inte egentligen [fnitter och skratt]. 

Alva: Vi har ändå två-tre låtar som inte är så där jättemörka. 

En handlar om en kille som brukade vara den snälla killen 

men nu har blivit den coola som sitter och röker. Det är 

mycket om livet och att man ska vara sig själv. Att man ska 

göra det man verkligen vill. 

Rekommenderat/APRIL 

ÄR DET SVÅRT ATT VARA SIG SJÄLV IDAG? 

Gabbi: Alltså, vi har ju en egen stil. Jag har aldrig varit 

särskilt påverkad av hur alla andra ser ut, att jag måste vara 

som de och ha samma kläder. Vi har vår egen stil och går 

mycket på second hand och så. Vi klär oss vardagligt men 

ändå lite kul. 

Alva: Vi kan sätta på oss allt möjligt som är tokigt. Men vi 

sminkar oss inte extremt eller något. 

ÄR NI INSPIRERADE AV NÅGRA ANDRA BAND? 

Gabbi: White Stripes gillar vi båda. Vad var det mer? 

Alva: PJ Harvey och Sonic Youth. 

Gabbi: Jag har inte hört så mycket av dem, bara någon låt. 

Vi lyssnar på väldigt blandad musik. Det har inte blivit så att 

det är just en viss musikstil, utan alla låtar är väldigt olika. 

Någon är lite rockjazzig, någon annan lite hårdare. 

Text Madeleine Norling Foto Nina Andersson 

Alva: Vi tycker det är härligt att blanda. Men White Stripes 

liksom, det påminner väl ganska mycket om det, med lite 

lugnare delar. Jag orkar inte sitta och lyssna när låtarna är 

igång med en massa dist och trummor hela tiden. 

MEN HUR GÅR DET MED SKOLAN? MÅSTE NI 

SKOLKA MYCKET FÖR ATT HINNA REPA? 

Gabbi: Verkligen inte. Vi tar skolan på stort allvar. Vi 

frågade till exempel om det var okej att ta ledigt från skolan 

nu när vi skulle åka till Norge och spela på Ladyfest [Dräp 

En Hund var förband till legendariska Bronxbandet ESG]. 

Vi repar efter skolan och ser till att vi hinner göra läxorna 

DRÄP EN HUNDS debutskiva släpps i maj på nystartade skivbolaget 

Slottet. Se www.drapenhund.com för mer information.

Nu/APRIL 

KLÄDDESIGNERN Bea Szenfeld känns 

ju inte speciellt museal, varken 

som person eller i det hon gör. 

Kulturen i Lund tycker dock att det 

är dags att ändra på det, så den 

2 april-20 augusti ställer man ut 

ett antal, av Bea specialgjorda, 

utstyrslar utifrån begagnade och nya 

material. Mer modeutställning blir 

det på butiken Beneath i Stockholm. 

Designhoppet Behnaz Aram (hon som 

gjort Moneybrothers fi na sjal ni vet) 

har gjort gemensam sak med fotografen 

och Rodeomedarbetaren David Fischer, 

och tillsammans presenterar de en 

fotosaga med en kille och en tjej 

klädda i Behnaz kommande kollektion 

Growing Up. www.kulturen.com, www.aworldbeneath.com 

MÅNADENS MINILOOK: när The Offi ceskaparen 

Ricky Gervais var en 

nyromantiker. 

FÖR ETT TAG sedan tävlade vi bort två 

berlinresor var till två personer, 

bara ni visste vad det höga tornet 

vid Alexanderplatz heter. Rätt svar 

var naturlich Fernsehturm. De som 

får hoppa på Fly Nordic-planet direkt 

till den ringlande kön utanför 

klubben Berghain (eller kanske 

buskarna i Tiergarden?) är Anna 

Anklam, Lund och Håcan Andersson, 

Stockholm. Grattis! 

ROCKSTAR GAMES är mest kända 

för att på egen hand skaka liv 

i spelvåldsdebatten med jämna 

mellanrum. Förutom fenomenet Grand 

Theft Auto har de gjort spel av 

snuff-fi lmer och knarksmuggling 

– och jobbar just nu med en 

mobbningssimulator. Det var kort 

sagt en smula oväntat när de nyligen 

meddelade titeln på sitt första Xbox 

360-spel – Rockstar Games Presents 

Table Tennis. Inga vapen, inget 

ultravåld. Bara små vita pingisbollar 

och jättesnabba fötter. Spelet är 

förhoppningsvis klart redan mot 

slutet av året. www.rockstargames.com 

LIVETS 

BYGGSTENAR 

I år har Rodeo fått äran att vara mediepartner 

för Diesels konsttävling Diesel New Art, 

Skandinaviens största i sitt slag. Förra året bidrog 

över 1 800 konstnärer med mer än 3 500 bidrag 

i kategorierna Action, Draw, Digital och Photo. 

Ganska imponerande. 

Så greppa paletten, klä dig i vårens 

moderiktiga basker och upprätta astral kontakt 

med Joseph Beuys, Jenny Holzer eller vem som 

nu är din favorit och ladda upp dina bästa alster 

på DNA:s webbsajt. 

Förutom Sverige, Norge och Danmark är 

Österrike och Slovenien nya i DNA-projektet, och 

vinnarna presenteras under hösten 2006. Vi vet, 

du kan knappt vänta. För att medverka eller bara 

få info, kolla in hemsidan. 

www.diesel-new-art.com. 

DET 

BÄSTA AV 

MASSOR 

AV 

VÄRLDAR 

För knappt ett år sedan tog Uffi e charterfl yget från 

hemstaden Miami till Paris. Med sig hade hon en iPod full 

med T.I., Paul Wall och Baltimore Club-grejer. Framme i 

Frankrike blev hon kär i electroproducenten Feadz under 

en modevisning hon nästlat sig in på. Några månader 

senare hade mötet resulterat i POP THE GLOCK – ett 

minimalt beat med små mjuka syntar där Uffi e skrytrappar 

genom en elektronisk röstförvrängare. 

Uffi es musik är det bästa av massor av världar. Den 

amerikanska södern möter franska fashionrytmer, allt 

framfört av en 18-årig tjej med massor av självförtroende. 

Efter remixar från fransmannen Sebastian och Baltimoresnubben 

Curtis Vodka blev Pop The Glock plötsligt 

KORVSTOPPNING 

Marc Jacobs höst/vintervisning för 2006 har många förutsättningar 

att bli infl ytelserik. Jag tänker inte bara på de stora, luffi ga, bekväma 

kläderna eller kjol-på-byxas återfödelse – utan mest på hur de 

matchades med korviga strumpor (gärna utanpå lika korviga 

strumpbyxor). Korviga strumpor i ull nedstoppade i fi na 

högklackade skor är nämligen bland det fi naste som fi nns. Dessutom 

är det praktiskt, man slipper frysa om fötter och smalben. Den 

korviga strumpan har även en sommarvariant, vilket Prada visade 

med all tydlighet i sin aktuella vår/sommarkollektion. Ett skäl till att 

jag gillar det här är konstnären Egon Schiele och hans teckningar av 

unga kvinnor från det tidiga 1900-talets Wien. Modellerna är ofta 

mer eller mindre nakna, förutom just sina strumpor. Man skulle 

nästan kunna misstänka att Schiele var strumpfetischist. Eller så var 

det bara så kallt i hans ateljé att ingen någonsin ville klä av sig på 

benen. Agnes af Geijerstam 

klubbvärldens hetaste mp3:a. Singeln släpptes nyligen 

på Daft Punk-managern och klubbkillen Pedro Winter 

skivbolag Ed Banger Records, som även gett ut skivor med 

elektroniska marodörer som Justice och Zongamin. 

– Jag skulle egentligen bara till Paris på semester, men 

stannade kvar och började göra musik istället. Nu kan vad 

som helst hända, säger Uffi e på telefon från USA:s västkust 

där hon är på turné. 

I slutet av mars kommer hon till Stockholm och Malmö. Vi 

ses snart. Adam Holmber, foto Ola Rindal 

Uffi es POP THE GLOCK (Ed Banger) fi nns ute nu. Den 31 mars spelar 

hon på Rodeoklubben på Pom Pom i Stockholm och den 1 april på The 

Rumble i Malmö. 


FREDPERRY.COM/SUBCULTURE

Nu/APRIL 

UTAN 

Singelbiografen Singelbiograf 

Singelbiogra The Paris på 58:e gatan, precis mittemot The Plaza vid 

Central Parks sydöstra spets, är en av de där platserna i New York som känns 

UTSIKT 

som en polaroid från fr n en annan tid. Från den art deco-böjda biljettkassan, 

till den den beg begränsade 

de sskara 

skar publik som hittar dit – eleganta damer och grånade 

tweedherrar fr från ån Up Upper 

East Side, ett slags Manhattan-reliker som ser ut att 

vara hämtade hhämtade 

ade ur William Wil William Hamiltons skämtteckningar i societetstidningen The 

New York Observer. 

Den här veckan, i mitten av mars, är The Paris det enda stället i New York 

där man kan se THE WHITE COUNTESS, den sista filmen som regissören 

James Ivory gjorde tillsammans med producenten Ismail Merchant. Och det 

känns ganska logiskt. 

Med sin utpräglade fetisch för europeiska aristokrater har filmerna av 

Merchant-Ivory – som duon är mer känd som – aldrig riktigt passat in i det 

bredare Amerika. 

Tillsammans har de gjort klassiska filmer som ÅTERSTODEN AV DAGEN, 

ETT RUM MED UTSIKT, MAURICE och HOWARD’S END. Men i somras dog 

Ismail Merchant. 

Han var James Ivorys bästa vän och kollega, men också hans favoritkock. 

– Ismail brukade alltid laga mat till alla skådespelare och hela filmteamet. 

Det började med att vi spelade in en film norr om New York på 1970-talet, och 

det fanns inga indiska restauranger i närheten. Sedan dess har han lagat mat 

vid varje inspelning. Men det är förstås inte bara maten jag kommer att sakna, 

säger James Ivory, klädd i ljusbrun kavaj och citrongul scarf, när vi träffas på 

ett hotell i New York. 

THE WHITE COUNTESS utspelar sig i Shanghai 1936, när Kina skakas av 

politisk turbulens med ett stundande inbördeskrig mellan nationalister 

och kommunister. Ralph Fiennes spelar Todd Jackson, en klassisk Merchant- 

Ivory-karaktär: tragisk men förfinad, en amerikansk diplomat som förlorat 

synen, och hela sin familj, i en olycka. 

För att få någon mening i sitt liv startar han nattklubben The White Countess, 

där man stänger ute Shanghais pågående misär och kaos med en tjock 

bronsdörr, och flyr in i ett vackert, elegant mikrokosmos. Människor från 

världens alla hörn – ryska baronessor med avancerade juveler, kinesiska 

Text Martin Gelin 

I DEN SISTA FILM LEGENDARISKA MERCHANT-IVORY GJORDE TILLSAMMANS 

ÖPPNAR RALPH FIENNES NATTKLUBB MEDAN 30-TALETS 

SHANGHAI RASAR SAMMAN UTANFÖR DÖRRARNA. 

soldater i minimalistiska uniformer, brittiska ambassadörer i naturvita 

linnekostymer – dansar i mondäna ballrooms till europeisk cabaret och 

amerikansk jazz, dricker Moscow Mules och behandlar varandra vördnadsfullt. 

De är så avskärmade från verkligheten att man skulle kunna kalla filmen ”Ett 

rum utan utsikt”. 

– Det var en läskig film att göra. Jag har aldrig spelat in i Kina förut. Jag har 

aldrig gjort en film med krig och stora explosioner förut. Och koreografin i 

dansscenerna var bland det mest avancerade vi tagit oss för, säger James Ivory. 

Det krävs ingen vild fantasi för att se nattklubben som en metafor för det 

alternativa universum där James Ivory och Ismail Merchant arbetat som 

filmskapare hela sina karriärer. Om Hollywood är det smutsiga kaoset 

utanför så är deras filmer som en oas där man kan föra civiliserad konversation, 

dricka Martinis och ge underförstått passionerade blickar till kvinnan man 

älskar (som besvarar dem med artig lågmäldhet). 

Som fristående film har den sina brister. Men som punkt på det långa, 

majestätiska kapitel som James Ivory och Ismail Merchant har skrivit i 

filmhistorien är den svår att överträffa. James Ivory kommer att fortsätta 

göra film även utan Ismail. Men han säger sorgset att det aldrig kommer att 

bli som förut. 

– Det går inte att ersätta Ismail. Han var allt. Han var mer engagerad i 

filmerna än vad jag var. Han började jobba med dem före mig och fortsatte 

långt efteråt. Han fixade finansieringen, utvecklade idéer, manus, hittade 

skådespelare, åkte runt på festivaler och tröttnade aldrig. Det enda han inte 

gjorde var att regissera. 

Nästan alla Merchant-Ivorys filmer utspelar sig utanför USA, eller bland 

amerikaner som lever ett väldigt europeiskt liv. Jag frågar honom om han 

någonsin känt sig som en främling i USA. 

– Nej. Jag trivs mycket bra hät. Men jag råkar dessutom vara intresserad 

av resten av världen. När jag är klar med USA flyttar jag nog till Paris. Jag 

lockas av tanken på att vara i exil. 

THE WHITE COUNTESS har biopremiär i april. Merchant-Ivorys tidiga film SAVAGES, som för 

övrigt ligger till grund för Guccis herrkollektion för våren, har nyligen kommit i en nyutgåva 

på dvd (Criterion). 


Nu/APRIL 

UTAN 

Singelbiografen Singelbiograf 

Singelbiogra The Paris på 58:e gatan, precis mittemot The Plaza vid 

Central Parks sydöstra spets, är en av de där platserna i New York som känns 

UTSIKT 

som en polaroid från fr n en annan tid. Från den art deco-böjda biljettkassan, 

till den den beg begränsade 

de sskara 

skar publik som hittar dit – eleganta damer och grånade 

tweedherrar fr från ån Up Upper 

East Side, ett slags Manhattan-reliker som ser ut att 

vara hämtade hhämtade 

ade ur William Wil William Hamiltons skämtteckningar i societetstidningen The 

New York Observer. 

Den här veckan, i mitten av mars, är The Paris det enda stället i New York 

där man kan se THE WHITE COUNTESS, den sista filmen som regissören 

James Ivory gjorde tillsammans med producenten Ismail Merchant. Och det 

känns ganska logiskt. 

Med sin utpräglade fetisch för europeiska aristokrater har filmerna av 

Merchant-Ivory – som duon är mer känd som – aldrig riktigt passat in i det 

bredare Amerika. 

Tillsammans har de gjort klassiska filmer som ÅTERSTODEN AV DAGEN, 

ETT RUM MED UTSIKT, MAURICE och HOWARD’S END. Men i somras dog 

Ismail Merchant. 

Han var James Ivorys bästa vän och kollega, men också hans favoritkock. 

– Ismail brukade alltid laga mat till alla skådespelare och hela filmteamet. 

Det började med att vi spelade in en film norr om New York på 1970-talet, och 

det fanns inga indiska restauranger i närheten. Sedan dess har han lagat mat 

vid varje inspelning. Men det är förstås inte bara maten jag kommer att sakna, 

säger James Ivory, klädd i ljusbrun kavaj och citrongul scarf, när vi träffas på 

ett hotell i New York. 

THE WHITE COUNTESS utspelar sig i Shanghai 1936, när Kina skakas av 

politisk turbulens med ett stundande inbördeskrig mellan nationalister 

och kommunister. Ralph Fiennes spelar Todd Jackson, en klassisk Merchant- 

Ivory-karaktär: tragisk men förfinad, en amerikansk diplomat som förlorat 

synen, och hela sin familj, i en olycka. 

För att få någon mening i sitt liv startar han nattklubben The White Countess, 

där man stänger ute Shanghais pågående misär och kaos med en tjock 

bronsdörr, och flyr in i ett vackert, elegant mikrokosmos. Människor från 

världens alla hörn – ryska baronessor med avancerade juveler, kinesiska 

Text Martin Gelin 

I DEN SISTA FILM LEGENDARISKA MERCHANT-IVORY GJORDE TILLSAMMANS 

ÖPPNAR RALPH FIENNES NATTKLUBB MEDAN 30-TALETS 

SHANGHAI RASAR SAMMAN UTANFÖR DÖRRARNA. 

soldater i minimalistiska uniformer, brittiska ambassadörer i naturvita 

linnekostymer – dansar i mondäna ballrooms till europeisk cabaret och 

amerikansk jazz, dricker Moscow Mules och behandlar varandra vördnadsfullt. 

De är så avskärmade från verkligheten att man skulle kunna kalla filmen ”Ett 

rum utan utsikt”. 

– Det var en läskig film att göra. Jag har aldrig spelat in i Kina förut. Jag har 

aldrig gjort en film med krig och stora explosioner förut. Och koreografin i 

dansscenerna var bland det mest avancerade vi tagit oss för, säger James Ivory. 

Det krävs ingen vild fantasi för att se nattklubben som en metafor för det 

alternativa universum där James Ivory och Ismail Merchant arbetat som 

filmskapare hela sina karriärer. Om Hollywood är det smutsiga kaoset 

utanför så är deras filmer som en oas där man kan föra civiliserad konversation, 

dricka Martinis och ge underförstått passionerade blickar till kvinnan man 

älskar (som besvarar dem med artig lågmäldhet). 

Som fristående film har den sina brister. Men som punkt på det långa, 

majestätiska kapitel som James Ivory och Ismail Merchant har skrivit i 

filmhistorien är den svår att överträffa. James Ivory kommer att fortsätta 

göra film även utan Ismail. Men han säger sorgset att det aldrig kommer att 

bli som förut. 

– Det går inte att ersätta Ismail. Han var allt. Han var mer engagerad i 

filmerna än vad jag var. Han började jobba med dem före mig och fortsatte 

långt efteråt. Han fixade finansieringen, utvecklade idéer, manus, hittade 

skådespelare, åkte runt på festivaler och tröttnade aldrig. Det enda han inte 

gjorde var att regissera. 

Nästan alla Merchant-Ivorys filmer utspelar sig utanför USA, eller bland 

amerikaner som lever ett väldigt europeiskt liv. Jag frågar honom om han 

någonsin känt sig som en främling i USA. 

– Nej. Jag trivs mycket bra hät. Men jag råkar dessutom vara intresserad 

av resten av världen. När jag är klar med USA flyttar jag nog till Paris. Jag 

lockas av tanken på att vara i exil. 

THE WHITE COUNTESS har biopremiär i april. Merchant-Ivorys tidiga film SAVAGES, som för 

övrigt ligger till grund för Guccis herrkollektion för våren, har nyligen kommit i en nyutgåva 

på dvd (Criterion). 


Nu/APRIL 

LIFE’S TOO SHORT Not To Wear Beautiful 

Things, stockholmsbutiken som 

leder i ligan ”så långa namn att 

man knappt orkar skriva in dem i 

webbläsaren”, utökar sitt modemecka 

med en vintageavdelning. De tar emot 

på kommission, så länge det är i 

bra skick. I riktiga butiken märks 

nyheter från Alice McCacll, Pierre 

Hardy och Pontine Paus. 

www.lifeistooshortnottowearbeautifulthings.se 

ALLA WRAPAROUNDBRILLORS fader, Oakley, 

blir i vår även dess moder. Företaget 

lanserar nämligen sin första 

kollektion helt för tjejer. Som ni vet 

tycker vi att det vore kul med mer 

kultdyrkan av unga fi lmstjärnor här 

hemma i kalla Norden. Vi fi ck just en 

supertydlig vision av hur en solbränd 

och lite Milanocasual Alexandra 

Dahlström duckar paparazziblixtarna 

och sveper igenom en folksamling 

på Arlanda dold bakom bågarna ovan 

– gärna med The Concretes Grey Days 

som soundtrack. 

www.oakley.com 

SEPHORAS lilla frotténeccessär 

är dubbel glädje för pengarna 

– två delar som sitter ihop med 

tryckknappar. Lägg det du vill ha med 

på dagen i den ena och resten i den 

andra. Ta isär, sätt ihop. Vuxenlego. 

www.sephora.com 

SNARARE än att bara vara en 

statussymbol eller en praktisk 

teknikgrej, har ju mobiltelefonen 

blivit en accessoar. Något som passar 

bra till den dyra, fi na väskan, och 

som kan läggas lite nonchigt på något 

genomdesignat bord utan att helheten 

störs. Minimalismen har än så länge 

regerat på detta område, men nu gör 

3 och LG en insats genom att anlita 

djurmönstermästaren Roberto Cavalli 

för att designa en telefon. Inte helt 

oväntat blev resultatet zebrarandigt, 

i guld eller silver. www.tre.se 

JESUS KRIS! 

Det måste vara lite jobbigt för Kris van Assche att i stort sett 

varenda artikel som någonsin har skrivits om honom nämner 

att han varit assistent till Hedi Slimane. Som om han inte 

kunde stå på egna ben. Belgaren van Assche lanserade sin 

egen linje i januari 2005 och var omtalad som herrmodets 

nya hopp innan någon ens hade sett kollektionen – en relativt 

sober mix av avslappnade silhuetter och skräddade looker. 

Vårvisningen för 2006 genomsyrades av en romantisk 

manlighet där Kris lät modellerna bära sina kavajer som vore 

de toreadorer på tjurfäktningsarenan – medan kläderna var i 

samma avslappnade men dressade stil som man har kommit 

att förknippa med honom. 

VILKET ÄR DITT FÖRSTA MINNE AV MODE? 

– När jag var 12 var jag helt fascinerad av samarbetet mellan 

Jean Paul Gaultier och Madonna under hennes BLOND 

AMBITION-turné. Det var i alla tidningar, överallt. Det var 

första gången som jag insåg att modedesign faktiskt var ett 

jobb. Jag visste direkt vad jag ville göra. 

DU TROR ATT MÄN VILL HA KLÄDER SOM INTE 

“FÖRTRYCKER” DEM. HUR SER SÅDANA UT? 

– Jag försöker göra kläder som både är kreativa och bekväma. 

Jag tror fl er och fl er män är intresserade av mode, men de 

vill inte klä ut sig. Herrmode är en övning i balansen mellan 

”alltför basic” och ”alltför mycket”. 

VÅRVISNINGEN VAR BÅDE ROMANTISK 

– I SIN PRESENTATION – OCH TRADITIONELL 

– I REFERENSERNA TILL ATT KLÄ UPP SIG. PÅ 

ÖGA 

FÖR ÖGA, 

BURK 

FÖR BURK 

Förra året hade jag en het kärleksaffär med Stéphane Marais 

eyeliner på burk. Plötsligt gick det att, med lite trix, linjera ögonen 

på morgonen och sedan strunta i det hela dagen. Nu har Stéphane 

Marais försvunnit från den svenska marknaden, och glädjen blir 

därför desto större när amerikanska E Funkhauser dyker upp. 

Förutom ett härligt ZOOLANDER-aktigt namn fi nns fl era höjdpunkter. 

Den största är eyelinern på burk. Cream Eye Liner appliceras med 

en platt pensel som är det bästa som hänt sminkvärlden sedan, tja, 

Stéphane Marais pinnvariant, och ger ett mjukare resultat än en 

vanlig kajal. E Funkhauser fi nns inte i affärer utan säljs via så kallad 

direkthandel. Maila till amway_sverige@amway.com för att få tag på 

en försäljare. Cream Eye Liner kostar 162 kr. Johanna Swanberg 

VILKET SÄTT REFLEKTERAR DET TIDSANDAN? 

– Det refl ekterar min vision om herrkläder. Jag tror inte att 

man kan prata om herrkläder utan att tala om allt vi förlorat. 

Män brukade ta sig tid att klä upp sig, med tredelade 

kostymer, hattar. Allt det byttes ut mot baggy jeans och stora 

t-shirts. Jag är ganska nostalgisk kring det och försöker få 

tillbaka en del av den elegansen. Fast på ett modernt sätt. 

HAR DU TEMAN ELLER DETALJER SOM DU 

ALLTID ÅTERVÄNDER TILL? 

– Mycket av min inspiration kommer från att se på när män 

klär sig och klär av sig. Sättet de rör sig i sina kläder. Män 

klär sig fort så saker blandas ihop – kragar vänds ut och in, 

slipsar sitter dåligt, ärmar rullas upp, t-shirts slits sönder. 

Många av dessa idér hänger kvar i de olika kollektionerna. 

Jag har en vriden krage på skjortor och stickade tröjor som 

redan har blivit ett kännetecken. 

TÄNKER DU PÅ NÅGON SÄRSKILD MAN NÄR DU 

SKAPAR? 

– Mannen på gatan, en korsning mellan Johnny Depp, 

Bruce Springsteen och Pharrell Williams. Absolut inte ett 

modeoffer, men en man som bryr sig om vad han har på sig. 

FINNS DET KLÄDER SOM DU SJÄLV ALDRIG 

ÖVERGER? 

– Ja, jag har mina basics. En vit, v-ringad t-shirt, baggy 

byxor och väst. Daniel Björk 

Kris van Assche säljs på Spread, Norrmalmstorg 1, Stockholm. 

VÄCK WARHOL 

Valerie Solanas försökte skjuta ihjäl Andy Warhol. 

Nu vill Jan Fabre, en av Europas mest hyllade 

scenkonstnärer, väcka honom till liv. I mitten av 

90-talet skrev Jan Fabre en monolog helt 

inspirerad av Andy Warhol, och kort därefter lät 

han även den amerikanska popkonstnären dyka 

upp som en look a like i ett av sina performance. 

Nu används monologen igen, i föreställningen 

ANGEL OF DEATH. Andy Warhol syns inte till, 

men på tre videoskärmar reciterar i stället en 

dansare – med en gänglig kropp inte helt olik 

Warhols egen – monologen. Mellan 

videoskärmarna, live och ensam på scenen, rör sig 

en kvinnlig dödsängel. Jan Fabre vill med ANGEL 

OF DEATH föra samman tre uttryck i ett och 

samma ögonblick. Josefi ne Wikström 

Angel of Death gästar Kulturhuset i Stockholm 4-6 april. 

www.kulturhuset.se 


Nu/APRIL 

FLYKTEN 

FRÅN 

NEW YORK 

Hanna Liden har lite svårt att formulera sig på svenska. Hon har egentligen 

bara pratat om sina fotografier på engelska, ingen svensk tidning har intervjuat 

henne tidigare. Ibland uppstår det uppenbarligen glapp mellan Stockholm och 

New York, svenska mediers förkärlek för svenskar som lyckas i utlandet till 

trots. För Hanna Liden hänger på väggarna i Whitneymuseet i årets biennal, 

och är antagligen den svenska konstnär som får mest uppmärksamhet i New 

York just nu. Dessutom öppnar en större soloutställning på galleriet Rivington 

Arms i april. Rätt lyckat, kan man säga. 

Det tog en uppväxt i Sollentuna och lite tid i London för att Hanna Liden 

skulle ta sig till New York och Parson’s School of Design. Där tog hon examen i 

fotografi 2002, och har totalt bott åtta år i staden. Hon tänker stanna. 

– Jag har en känsla av att det är svårt att vara konstnär i Sverige. Och jag 

trivs i New York, jag har ju bott här nästan hela mitt vuxna liv. Men de flesta 

bilderna är ändå tagna runt omkring Stockholm. Jag har hållt på med projektet 

i flera år, det inleddes med att jag försökte fotografera någon sorts idé jag 

hade om Sverige. 

Hannas fotografier för tanken till hedniska ritualer, med groteskt maskerade 

människor som poserar i olika naturmiljöer. Ofta är det ganska hotfullt och 

främmandegörande – speciellt när man tittar närmare och inser att ”naturen” 

inte riktigt är naturlig. Det är inga stenåldersstoder eller orörda skogar, inte 

den sortens naturromantik som brukar uppskattas av Stonehengedruider. 

Snarare miljöer som har utsatts för väldigt tydlig och samtida mänsklig 

påverkan: ett kalkbrott, en gruva, ett gammalt sopberg. I den kommande 

utställningen på Rivington Arms ingår även stilleben med masker, som reliker 

från människorna på bilderna. 

– Det är en sorts fejkantropologi, en framtidsdystopi. Naturfolk efter 

Text Agnes af Geijerstam Foto Hanna Liden 

KONSTNÄREN HANNA LIDENS FOTON TAR HENNE 

FRÅN NEW YORK TILL SVERIGE OCH TILLBAKA IGEN. 

katastrofen, en idé om det postapokalyptiska. Den nya utställningen handlar 

om en påhittad framtid, det som finns kvar. 

De första maskerna Liden använde köpte hon i olika halloweenbutiker, 

amerikanska versioner av Buttericks. Det blev en blandning som påminde om 

mexikanska brottarmasker, keltiska hjorthuvuden och rånarluvor. Allt eftersom 

övergick hon till att tillverka maskerna själv. 

– De är till för att människorna inte ska vara individer, utan mer som delar 

av olika stammar. I början var det en mix mellan amerikansk populärkultur i 

allmänhet, och hur den använder sig av nordeuropeisk mytologi i exempelvis 

skräckfilmer. Nu handlar det mer om olika naturfolk och hur de använder 

sig av masker. 

Whitneybiennalen är den stora återkommande utställningen för aktuell 

amerikansk konst – eller var i alla fall. Årets kuratorer är européer och har 

plockat in ett antal internationella konstnärer som är verksamma i USA. 

Biennalen är alltid lika tacksam att kasta skit på, men har i år blivit relativt 

väl mottagen. Förra gången det begav sig verkade åtminstone hälften av de 

yngre konstnärerna ha rejäla hang-ups på sina föräldrar och deras politiska 

engagemang, snarare än sin egen samtid. I år är det nästan värre, tycker i 

och för sig Hanna Liden – men hon känner sig inte speciellt upptagen av sin 

föräldrageneration. 

VAD ÄR DU UPPTAGEN AV DÅ? 

– Just nu av film, jag skulle nog helst göra en långfilm. Jag tänker ganska mycket 

på bilderna som om det finns en film bakom dem. Men långfilm är ju lite mer 

avancerat, så det får fortsätta vara stillbilder tills vidare. 

Hanna Liden visar på Whitneybiennalen och snart även på Rivington Arms i New York. Se 

www.whitney.org och www.rivingtonarms.com för mer information. 


FRANKENSTEIN ILLUSTRATION EMMA ÅKERMAN/AGENT FORM

Nu/APRIL 

VINN LADY VENGEANCE by Hope! Den 

sydkoreanska fi lmen Lady Vengeance 

är en subtil hämndhistoria och den 

avslutande delen i regissören Chanwook 

Parks hyllade hämndtrilogi. 

Svenska klädmärket Hope gillade 

fi lmen så mycket att de gjorde en 

tröja baserad på den, ”en blandning 

av asiatisk enkelhet och asymmetriska 

inslag” för att citera Hopedesignern 

Stefan Söderberg. Vi gillar både 

fi lmen och Hope, så vi tänkte lotta ut 

ett litet Lady Vengeance-paket. För 

att vara en av fyra som kan vinna en 

tröja och två biljetter till fi lmen, 

svara bara på följande fråga: 

VAD HETER DEN HÄMNDFILM CHAN-WOOK 

PARK GJORDE FÖRE LADY VENGEANCE? 

1. Rentboy 

X. Toy Boy 

2. Old Boy 

Maila ditt svar till vengeance@rodeomagazine.se! 

VI TROR starkt på en John Lennonrevival. 

Och vips dyker John Lennon, 

actionfi guren, upp. Sätt på Oh Yoko! 

och krama din Lennon i fyra minuter 

och sexton sekunder. www.necaonline.com 

VÅREN ÄR HÄR, om inte utomhus, så 

åtminstone på ställen där vi tycker 

om att handla kläder. I Göteborg 

har Mouche tagit in danska Baum 

und Pferdgarden och fi na väskor 

från Ally Capellino. Karltex vill 

inte tvinga på sina kunder någon 

speciell outfi t, men ser gärna att 

vi köper tunikor/underklänningar 

från Cherry Picking, eller går in 

för en brittisk sommarlook i lite 

för korta byxor och studsiga tygskor 

från Fred Perry. Scout har börjat 

sälja herrkläder, favoriten är en 

hallonröd anorak från 6876. I Malmö 

kan man piffa till sig med nya kläder 

från Ida Sjöstedt på Las Vegas, eller 

kanske allra helst en jumpsuit från 

WoodWood. Alternativt åker alla till 

Lund och Holiday, för där fi nns nu 

Carin Westers herrkläder och Henrik 

Vibskov. Som en räddande ängel för 

alla datorbärande stockholmare säljer 

nu Nitty Gritty nu fi na väskor från 

Knomo. Neu får in sin stora nyhet 

först till hösten (Viktor & Rolf), 

men man kan trösta sig så länge med 

ett par långa svarta skinnhandskar 

från Véronique Branquinho. Slutligen 

lockar Jus med Raf Simons, Margielas 

damkollektion, väskor och skor 

inräknat, samt jeansiga grejer 

från franska April77. Våren – vi 

utmanar dig! 

LJUS I 

MÖRKRET 

Det fi nns massor med bra saker med 80-talet, en är att 

alla människor som ville vara moderna då bar omkring 

på en polaroidkamera hela tiden. Andy Warhols pollar är 

legendariska, och med POLAROIDS som kom i början av 

90-talet föddes en helt ny bokgenre: polaroidboken. 

Polaroidkamerans tekniska begränsningar ger alltid 

bilderna en rätt privat karaktär, och att titta i en 

polaroidbok känns oftast som att bläddra i någons privata 

fotoalbum. På senare tid traditionen bäst förvaltats av 

franska modemagasinet Self Services chefredaktör Ezra 

Petronio med BOLD AND BEAUTIFUL och New York- 

RASMUS WINGÅRDHS 

MANAGEMENTSKOLA 

Designern från Filippa K och Simplicité 

Compliquée fortsättar att guida Rodeos läsare 

genom ledarskapsdjungeln. 

LEKTION 3: OVER-THE-TOP-OF-YOUR- 

HEAD MANAGEMENT 

– Den här delkursen gäller de där pressade 

situationerna när du drunknar i saker att göra. 

Trixet är att tänka ”okej, nu börjar jag här”. 

Många anser att det är bra att mjukstarta med 

lätta saker, men om det känns stressande så 

gör tvärtom. Det viktigaste är bara att börja 

någonstans och ändå ta det piano. Börjar man 

med en grej så förbereder man sig mentalt 

inför resten. To do-listor med tydliga klockslag 

kan också släppa pressen. Kanske fi nns det till 

och med fl er som kan hjälpa dig? Kom ihåg: 

problemet är inte för lite tid, utan att strukturera 

den tid man har på rätt sätt. 

legenden Maripol i hennes MARIPOLARAMA. 

En av de fi naste polaroidböcker som gjorts är Andreij 

Tarkovskijs INSTANT LIGHT, som nu kommer i en 

nyutgåva. Den samlar den ryske regissörslegendens 

vemodiga bilder från dachan utanför Moskva, familjen 

och hunden Dak, trånga semesterrum i Italien med 

skrivmaskinen slarvigt parkerad på stolen. Blixt används 

bara i undantagsfall – i stället är ljuset för det mesta 

naturligt och skuggorna långa. Johan Wirfält 

INSTANT LIGHT (Thames & Hudson) kan beställas på www.amazon.com. 

THE STREETS, 

VAD VET DU OM 

DIP SET? 

I Rodeos nya avdelning frågar vi artister vi gillar vad de vet om 

Harlemrapparna The Diplomats, även kända som Dip Set. 

På sin nya skiva under aliaset The Streets har Mike Skinner gjort 

något uppseendeväckande: berättat sanningen. Sanningen om när 

den Miami Vice-inspirerade, Ferrari-röda barndomsdrömmen att bli 

känd, blir verklighet. Som brukligt när The Streets är i farten 

betyder det att vi får höra allt, bland annat om hur irriterad Mike är 

över alla kameratelefoner som hindrar honom från att snorta kokain 

utan att folk fotograferar honom. 

VAD VET DU OM DIP SET? 

– Jag gillade dem ganska mycket förr. De gamla texterna är smarta 

och de är väldigt duktiga tekniskt. Under inspelningarna till FIT 

BUT YOU KNOW IT-videon brukade vi rappa Cam’rons texter hela 

tiden. Jag gillar de äldre grejerna bäst. En vän som är journalist 

träffade Diplomats en gång och hängde med dem en dag. De åt 

soppa och gick på basket. Mer vet jag inte. 


www.bjornborg.net 

R37418_Rodeo_unis_h245x370.indd 1 06-03-17 11.02.38

Stil/APR 

Foto Jesper Brandt Urval Agnes af Geijerstam 

Skor Adidas Adicolor Lo, 

Solglasögon Henrik Vibskov/ 

Beneath, Skor Marc Jacobs/ 

Mrs H, Skärp J. Lindeberg, 

Armband Gaspard Yurkievich/ 

Le Shop2, Nyckelhållare We, 

Telefon Sony Ericsson W900i, 

Väska Olivia Tawakkoli/ 

Lollapalooza 


SKRIV UT 

SKANNA 

KOPIERA 

FRÅN DATOR TILL FOTO PÅ RUNT 14 SEKUNDER.* 

HP rekommenderar Windows ® XP Professional. 

HP Pavilion dv4000 med Intel ®Centrino ® Mobile Technology. Och Allt-i-Ett-skrivaren HP Photosmart 

3210. Redigera, organisera och e-posta med din dator. Skriv sedan ut briljanta färgbilder i 10x15-format 

på omkring 14 sekunder* med den snabbaste Allt-i-Ett-skrivaren någonsin. Gå in på hp.se/expo eller 

ring 0771-20 47 65. HPs produkter hittar du hos SIBA, ComputerCity, Dustin, ONOFF, Power och JME. 

© 2006 Hewlett-Packard Development Company, L.P. Med ensamrätt. Celeron, Celeron Inside, Centrino, Core Inside, Intel, Intel Core, Intel Inside, Intel SpeedStep, Intel Viiv, Intel Xeon, Itanium, Itanium Inside, Pentium, Pentium Inside, Centrino logo, Intel logo och Intel 

Inside logo är varumärken eller registrerade varumärken som tillhör Intel Corporation eller dess dotterbolag i USA och andra länder. Microsoft och Windows är registrerade varumärken och tillhör Microsoft Corporation. Simulerade bilder. Fotograferade produkter 

överensstämmer inte alltid med angivna produkter i annonsen. *Hastighetsjämförelser är gjorda i normalläge och snabbt läge vid utskrift från dator. De är baserade på HPs interna tester av jämförbara fotoskrivare på konsumentmarknaden i april 2005.

SPELINDUSTRIN OMSÄTTER MER ÄN 

ALLA ANDRA UNDERHÅLLNINGSFORMER, 

MEN I JÄMFÖRELSE MED FILM OCH 

MUSIK HAR DEN LITET INFLYTANDE 

ÖVER MAINSTREAMKULTUREN. ÄN 

SÅ LÄNGE. BÖRJAR VI BLI REDO 

FÖR EN DATASPELENS INGMAR 

BERGMAN? KOMMER NÄSTA 

JENNIFER ANISTON-FRISYR ATT 

LANSERAS ONLINE? OCH HUR MYCKET 

KAN VI EGENTLIGEN BETALA FÖR 

VIRTUELLA KLÄDER? 

2001 var året då spel slutligen fick tårarna att rinna. 

Den före detta konststudenten Fumito Ueda 

berättade i sitt debutspel ICO historien om en utstött 

pojke som låsts in i en stenborg där han mötte en 

ung flicka i en liknande situation. De kunde inte 

kommunicera genom ord, så pojken tog flickans hand 

och ledde henne genom ett av de mest fängslande 

äventyren i spelhistorien. Icos styrka låg i att spelet 

inte försökte efterlikna filmkonsten genom långa 

dialogväxlingar eller realistiska karaktärer. I stället 

använde sig Ueda av ett enkelt symbolspråk där 

spelaren kunde läsa in sina egna tolkningar. Det sju 

timmar korta äventyret upplevdes och upplevs olika av 

alla som spelat det. Det enda alla verkar vara överens 

om är att ICO representerar en ny sorts spel. 

Den enskilt största skillnaden mellan spel i dag 

och för tio år sedan är känslorna. Det har gått upp för 

ETT NYTT 

SPELMONOPOL 

Text Thomas Wiborgh 

utvecklingshusen att även spel kan användas till att få 

publiken att skratta, gråta eller svära. 

Men till skillnad från biografbesökare är 

spelpubliken aktiv. De står i centrum för sin egen 

upplevelse och ansvarar själva för karaktärerna på 

skärmen. Huvudpersonens öde vilar bokstavligt talat i 

spelarnas händer och med den bakgrunden borde det 

vara lättare att förmedla starka känslor via en skärm 

och en handkontroll än via en stor silverduk. Ändå 

är det först nyligen som det har känts relevant att ens 

diskutera den möjligheten. 

Just nu händer det mer intressanta saker med 

spelmediet än någonsin tidigare, och i takt med att 

spel blir en del av mainstreamkulturen förändras 

också grundförutsättningarna. Tillbakadragna 

programmerare lyfts fram i rampljuset som 

superstjärnor, välrenommerade universitet börjar 

intressera sig för spelforskning och vi har fått något 

som kallas för new games journalism. 

EN ANNAN SORTS SPEL 

Med den nya vågen av spel kommer en ny slags 

journalistik. Spelskribenter har tidigare haft 

en närmast konsumentvägledande roll med 

tekniska bedömningar av grafik, ljudkvalitet och 

kontrollmetoder men i dag går det inte längre 

att bedöma spel på det sättet. Verktygen för 

spelutveckling har blivit så sofistikerade att de allra 

flesta spel är lyckade rent tekniskt. Spelskaparna 

kan därför i större utsträckning koncentrera 

sig på estetiska värden – karaktärsdesign, regi, 

kameravinklar och bildspråk. Lika lite som en 

genomsnittlig filmrecension fäster någon större vikt 

vid kameraarbetet, handlar en spelrecension nu för 

tiden om antalet byggstenar som använts för att ge 

illusionen av en människa på skärmen. 

I Sverige har vi legat långt framme och skrivit om 

spel på samma villkor som musik i snart tio år. Ibland 

har det förstås blivit rätt krystat, eftersom spelen inte 

alltid förtjänat de stora orden. Men det är också en 

underbar känsla att många spel i dag faktiskt gör det. 

Den nya sortens journalistik förutsätter alltså 

att spelen håller en viss nivå. Att skriva personligt 

och känsloladdat om stereotypa fantasyspel är lika 

otacksamt som att göra det om CONAN-filmerna, 

och tyvärr vilar en stor del av spelindustrin på 

grundpelare som DRAKAR OCH DEMONER. Det gamla 

rollspelet som mest av allt förknippas med ljusskygga 

nördar i amerikanska collegefilmer står än i dag 

modell för många västerländska äventyrsspel. På den 

japanska scenen förekommer helt andra förebilder, 

men de är dessvärre inte mycket bättre på att berätta 

historier. Det fåtal spel som gör något estetiskt eller 

dramaturgiskt intressant kramas följaktligen sönder 

och samman av spelpressen. Fumito Uedas andra spel 

SHADOW OF THE COLOSSUS – uppföljaren till ICO 

– tog sig hela vägen till den svenska försäljningslistans 

förstaplats tack vare tidningsomslag och hypeartiklar. 

Brittisk och amerikansk speljournalistik är 

fortfarande teknikorienterad, men även där börjar det 


talas om new games journalism. Om sensationslysten 

media återanvänder 50-talets demoniserande syn 

på rock’n’roll så är de här journalisterna snarare en 

modern motsvarighet till tidiga amerikanska Rolling 

Stone. De omfamnar och beskriver spel med ett 

känsloladdat, personligt språk. Tekniken avhandlas 

kort i en bildtext. 

NÄR SPEL BLIR MAINSTREAM 

Vilket spel hade störst publik i Sverige under 2005? 

WORLD OF WARCRAFT – ett onlineäventyr där 

spelarna samarbetar eller konkurrerar, stiger i 

grader, umgås och dräper monster. Onlinevärlden 

som spelform för en stor och bred publik har blivit 

en realitet, och WORLD OF WARCRAFT är i det 

avseendet banbrytande. Men är det verkligen ett 

mainstreamspel? Nej, det är mer likt en subkultur 

med osedvanligt många och dedikerade utövare. 

En fantasyvärld som kräver en investering på ett 

femtiotal timmar kan inte vara mycket annat, trots att 

sex miljoner människor världen över möts online för 

att spela. Varje kväll. 

I den mån spel redan är en angelägenhet för 

mainstreampubliken ser de lite annorlunda ut än 

man kan förvänta sig. De heter saker som SINGSTAR, 

BUZZ och EYE TOY, de släpps nästan uteslutande 

till PlayStation och de har en sak gemensamt: de 

spelas inte med handkontroller. Traditionella, ganska 

avskräckande styrdon ersätts hellre med mikrofoner, 

videokameror och stora röda ”mentometerknappar”. 

25 Rodeo 

Ibland verkar det krävas att vi får sjunga, 

dansa eller utöva frågesport för att vi ska våga 

omfamna spelkulturen. 

Trots att WORLD OF WARCRAFT inte är spelet som 

slutligen byggde broar mellan underground- och 

mainstreampubliken så kan just onlineplattformen i 

framtiden göra det. Kanske är det så att hela formen 

för spel är felkonstruerad. Vem har egentligen råd 

att betala 600 kronor för att sedan lägga 20 timmar 

av sitt liv på att aktivt delta i ett äventyr? Det är här 

onlinespel och idén om ”episodic content” kommer 

in i bilden. Genom att dela upp ett äventyr i kapitel 

” DET HAR GÅTT UPP FÖR 

UTVECKLINGSHUSEN ATT ÄVEN 

spel kan användas TILL ATT FÅ 

PUBLIKEN ATT skratta, gråta 

ELLER SVÄRA.” 

kan man prova sig fram utan att göra några större 

investeringar. Parallellen till tv-serier där man kan 

välja att se ett avsnitt eller två i stället för att genast 

köpa dvd-boxen är uppenbar. Episodic content blir 

också en naturlig utveckling av den demoscen som 

funnits i många år, där man kostnadsfritt kunnat 

ladda ner begränsade delar av nya spel. 

DESIGN OCH VIRTUELLA DOLLAR 

Spelindustrins giftermål med mainstreamkulturen 

har planerats i årtionden. Den ena parten har ett 

trovärdighetsproblem och vill åt den kredd som omger 

rätt märken, skådespelare och musiker. Den andra 

parten ser hur oexploaterad världens mest lukrativa 

underhållningsform trots allt är. 

Redan i mitten av 90-talet bestämde sig klädmärket 

Diesel för att lansera en streetwearkollektion genom 

det futuristiska Playstation-spelet G-POLICE. Sedan 

dess har det blivit en oskriven regel att till exempel 

snowboardspel innehåller verklighetens märken på 

både kläder och brädor. Att kunna klä sig i Burton 

inför nedfärden längs en digital bergvägg har gett 

upplevelsen en ny dimension. 

Det finns många exempel på lyckad 

crosspromotion. Det senaste och mest 

uppmärksammade är de mörkblå flaskor med helande 

vätska som lanserats i Japan i samarbete mellan 

spelföretaget Square-Enix och bryggeriet Suntory. 

Innehållet, som beskrivs som en blandning mellan 

Red Bull och grönt te, har i alla år räddat livet på 

karaktärerna i en av världens största rollspelsserier, 

FINAL FANTASY. Från och med mars månad är de 

varje hardcorespelares självklara accessoar när 

krafterna tryter på gymmet. 

Ett tecken på att trender och mode redan i dag 

skapas i spel är fenomenet som kallas cosplay. 

Runtom i världen, företrädelsevis på spelmässor och 

uppvisningar, klär unga människor upp sig som sina 

Denna sida (medurs 

uppifrån): Singstar, 

World of Warcraft, Buzz, 

Eye Toy. 

Motstående sida (vänster 

till höger): Rez, Shadow 

of the Colossus.

favoritkaraktärer. Extrema klänningar sys upp och 

omöjliga frisyrer spjälkas med lika delar sockerlag och 

tålamod. 

Jag känner personligen flera personer som har 

tagit med sig bilder på spelkaraktärer till frisören, 

köpt imitationer av deras smycken eller inspirerats 

av deras klädstil. Men samtidigt som modet färgar 

av sig på verkligheten, blir spelen själva en arena för 

plagg så avancerade att de troligen inte kan fungera 

tillsammans med tyngdlagarna. Fantasifulla plagg 

som i dag bara syns på catwalken och i modefotografi 

kanske på sikt kan hitta ytterligare ett fönster mot sin 

publik i vissa spel. 

En av de mest tongivande karaktärs- och 

modeskaparna i spelindustrin heter Tetsuya Nomura. 

Den 36-årige Tokyobon fick sitt genombrott med 

FINAL FANTASY VII, det spel som introducerade stora 

delar av västvärlden för japanska rollspel. Hans stil 

spretar, men plaggen är dramatiska och drar åt det 

gotiska hållet. Som så ofta i spelsammanhang styrs de 

kreativa besluten av tekniska förutsättningar. Nomura 

började till exempel designa asymmetriska plagg för 

att bättre dra nytta av den tredimensionella grafiken. 

Med de massiva onlinevärldar som växer fram 

ökar också den exhibitionistiska potentialen. Den 

karaktär man väljer eller köper kläder till kanske 

kan bli trendsättare om de syns i rätt ögonblick 

under någon direktsänd match? Det är i alla fall en 

uttalad förhoppning hos J Allard, den tongivande 

personen bakom Microsofts onlinetjänst Xbox Live. 

TRE SPEL SOM VÄCKT 

REAKTIONER 

KILLER 7 

(Gamecube, PlayStation2) 

En resa in i en schizofren hjärna där våldet och 

galenskapen härskar. Men också ett av de stiligaste 

spelen på senare år, där alltifrån kameravinklar till 

musik skapar en helt unik upplevelse. 

REZ 

(Dreamcast, PlayStation2) 

Tetsuya Mizuguchi är en av den japanska spelscenens 

stora namn. Av de spel han gjort är det en liten smal 

shooter med retrodoftande skelettgrafik som är hans 

egen favorit. Rez var Mizuguchis första och kanske 

mest lyckade försök att slå ihop musik och spel. 

FAHRENHEIT 

(PC, PlayStation2, Xbox) 

Ett av 2005 års mest omtalade äventyrsspel ville 

vara den felande länken mellan film- och spelkonst. 

David Cage, som tidigare varit inblandad i David 

Bowies speldebut, försökte göra oss delaktiga i 

alltifrån dialog till sexscener. Det förra fungerade 

bättre än det senare. 

Än så länge har det funnits en ovilja mot att betala 

för virtuella plagg i en värld det där mesta är gratis, 

men den inställningen börjar långsamt förändas. I 

olika nätcommunitys handlas det dagligen möbler 

och prylar för att få högre status, blinga till sitt namn 

eller inreda ett virtuellt rum. Därifrån är steget 

inte långt till att köpa en designerklänning. Interna 

ekonomier existerar redan, och de fungerar. För bara 

några månader sedan såldes en bit mark i onlinespelet 

Project Entropia för miljontals kronor. 

” JAG KÄNNER PERSONLIGEN FLERA 

PERSONER SOM 

HAR TAGIT MED SIG BILDER PÅ 

spelkaraktärer TILL FRISÖREN.” 

INGMAR BERGMAN OCH SHIGERY MIYAMOTO 

Ett resultat av att spel närmar sig andra kulturformer 

är samarbeten över gränserna. För det mesta är dessa 

skissartade och experimentella, som Peter Gabriels 

tidiga ”multimediaupplevelser”, eller David Bowies 

90-talsspel OMIKRON: THE NOMAD SOUL. För att inte 

tala om den långa rad av filmlicensspel som fått (och 

förtjänat) ett riktigt dåligt rykte sedan tidigt 80-tal, 

då Atari enligt legenden grävde ner hundratusentals 

exemplar av det helt osäljbara spelet E.T. i öknen. 

På sistone har vi dock fått se exempel på riktigt 

lyckade samarbeten mellan Hollywood och Silicon 

Valley, där begåvade spelskapare fått kreativ frihet 

och lyckats bidra med något unikt. I KING KONG 

fick den franske nyskaparen Michel Ancel fria 

händer att själv påverka spelets atmosfär lika mycket 

som Peter Jacksons film. Grafiken bygger på en 

omisskännlig akvarellstil som förekommer i alla 

Ancels spel, skärmen är helt befriad från mätare och 

siffror och spelaren kliver rakt in i den 

hotfulla djungeln. 

Men det är förstås inte i första hand tack vare 

konstnärliga samarbeten med filmregissörer som 

spel har flyttat in i morgontidningarnas kulturdelar. 

Under de 25 år som har gått sedan de första 

pixlarna bröt sig loss från kalkylprogrammen och 

började spränga varandra i luften har de kreativa 

människorna i spelindustrin mognat i takt med sin 

uttrycksform. Vi har fått våra första superstjärnor i 

små japanska män med stora idéer. Men har vi fått en 

Bergman, en Kurosawa eller en Fellini? Befinner sig 

spel kanske långt tidigare i utvecklingen? 

Det är förstås svårt att svara på, men i den mån 

auteurer existerar i spelvärlden har de namn som 

Hideo Kojima, Shigeru Miyamoto och just Fumito 

Ueda. De är personer som har utvecklat spel till något 

som bara spel kan vara. Genom att bygga olika sorters 

upplevelser runt spelaren har de fått oss att först 

skratta, sedan skrika och – till sist, efter 25 år – gråta. 

Medurs uppifrån: Killer 

7, Final Fantasy VIII, 

Fahrenheit. 


eu.wrangler.com

THE 

NEW 

BR 

EED 

Foto Joe Lally 

Killmodeller är modevärldens verkliga dagsländor. 

Till skillnad från tjejerna kan de nya pojkarna nå de 

riktigt höga höjderna på sin första casting. Det fi nns 

ett sug efter nya ansikten, men det innebär också att de 

snabbare försvinner från modetidningarnas sidor och 

lyxföretagens annonser. Varje säsong är det några 

killar som skapar vågor på redaktioner och visningar. 

Våren 2006 heter de Paul, Adam, Evan, Josh och Sean. 

Här är kidsen som kanske är borta nästa år. 



PAUL 

Det var Pauls lärare som upptäckte 

honom och skickade honom till sin vän på 

modellagenturen re:QUEST. Inom kort fi ck 

han göra en story med Doug English och 

Andrew Davis för engelska modetidningen 

Pop. Paul är 16 år gammal. 

halsband och örhänge blammo

ADAM 

Adam är 18 och så ny att han inte 

hunnit arbeta än. Han upptäcktes av 

en av modellagenturen Wilhelminas 

talangscouter i Toronto när han stod 

i kön till musikalen Rent. 



EVAN 

En scout från agenturen Vision fi ck 

Evan som kypare på Johnny Rocket’s 

Restaurant i Hoboken i New Jersey 

och gav honom sitt kort. Redan 

måndagen därpå kom han förbi kontoret 

tillsammans med sin styvmamma. Nästan 

direkt landade han en plåtning 

för Details. Evan älskar att åka 

skateboard. 

Jeans Lee.

JOSH 

När hans syster upptäcktes av 

Noel, ägaren till re:QUEST, följde 

Josh med, blev introducerad och på 

direkten signad. Han är bara 16 år 

gammal och första giget blev ett jobb 

av Alasdair McLellan och Katie Grand 

i prestigefyllda Arena Homme Plus. 

Tröja Nike. 



SEAN 

Agenturen Major hittade 18 år gamle 

Sean genom en modellmässa i Portland 

i Oregon. Det dröjde inte länge 

förrän han gick visningar för Karl 

Lagerfeld och Narciso Rodriguez på 

höstmodeveckan i New York. 

halsband blammo

EN 

NY 

BACK 

ATT VARA ÄLSKAD AV SVENSKA 

KULTURJOURNALISTER FYLLER KANSKE 

TEATERSALONGEN, MEN DET VERKAR 

INTE SÄLJA SÅ MYCKET KLÄDER. 

ANN-SOFIE BACKS DESIGN HAR 

LÄNGE PASSAT PERFEKT PÅ PAPPER, 

MEN INTE NÅTT LIKA MÅNGA I 

VERKLIGHETEN. NU SLÄNGER HON UT 

DET GAMLA – OCH FÖRSÖKER BLI EN 

RIKTIG MODEDESIGNER. 

Text Daniel Björk. Foto Anders Kyhlberg och Johanna O’Hagan. 



Ingen nutida svensk modeskapare har blivit så 

mytomspunnen som Ann-Sofie Back. Trots att 

hon på många sätt är en marginell spelare på den 

internationella modescenen (Style.com recenserar 

inte hennes visningar, för att ta ett exempel) 

betraktas hon i svenska modekretsar som en tung 

aktör. Insomnade tidskriften Bibel körde igång 

en Back-hype redan när hon gick på modeskolan 

Saint Martins i London. Och när Ann-Sofie började 

designa för Acne, samtidigt som hon 2001 blev vald 

av Visionaire till en av de mest intresseranta nya 

modeskaparna och Juergen Teller plåtade hennes 

kläder i franska modemagasinet Purple, blev hon 

den enda svenska designern att hoppas på – i alla 

fall innan Lars Nilsson dök upp på radarn som Nina 

Ricci-designer. Detta trots att Ann-Sofie Back inte 

ens sålde sina kläder i Sverige. 

Det har alltid varit en ganska begränsad grupp 

som älskat Ann-Sofie Back och hennes inte helt enkla 

kläder. För de flesta människor, och även för många 

som jobbar med mer traditionellt mode, har hennes 

design framstått som svår, osexig, ofta ful – med 

medvetet tråkiga material, dekonstruerade former 

och bisarra detaljer (som att ett mönster vid närmare 

betraktelse visar sig vara utsmetat läppstift). 

I intervjuer har hon förklarat att kläderna handlar 

om klichéer kring kvinnlighet och att hon inte tror 

att glamour finns i verkligheten. Att hon är 

fascinerad av hur vi försöker ljuga med kläder, 

hur vi hoppas verka finare än vad vi är, och hur vi 

obönhörligen misslyckas. 

Precis som med belgiske designern Martin 

Margiela var det konst- och kulturvärlden som tog 

Ann-Sofie Back till sig. Hon fick vara med på ett hörn 

på Venedigbiennalen, kultursidor skrev om henne och 

SVT sände en timslång dokumentär. Ann-Sofie själv 

sa att hon såg sig som modedesigner, att hon sysslade 

med mode och inget annat. Det var bara det att inte 

alla lyssnade. 

En god vän påpekade att i nästan varenda svensk 

artikel om Ann-Sofie Back slogs det fast att hon 

kritiserade modevärlden, att hon problematiserade 

”DET VÄRSTA ÄR COOLA MÄNNISKOR. Sofi a Coppola ELLER BJÖRK ÄR DE 

SISTA jävlar JAG SKULLE VILJA SE MINA GREJER PÅ.” 

idéer om kvinnlighet, att hon var radikal och 

revolutionär – men det förklarades aldrig varför. Och 

första gången jag träffade Ann-Sofie Back (på en 

frågestund på konstorganisationen IASPIS förstås) 

sa hon att journalister aldrig satte dit henne. Vad 

menade hon med det? Kanske var det just det som 

min kompis hade upptäckt, att kulturvärlden bara tog 

Ann-Sofie Backs uttalanden för sanningar, utan att 

själva reflektera över om hon lyckades med det hon sa 

sig göra. 

För vad är egentligen motstånd när man 

fortfarande verkar inom modeindustrins 

hyperkapitalistiska system? Räcker det att göra 

kläder som är inspirerade av det som är vanligt och 

tråkigt? Ett par byxor som ger illusionen av att man 

har getingmidja? En modevisning som går baklänges 

och inte använder sig av modeller? 

För i slutändan är ju den stora frågan om inte 

Ann-Sofie Back behöver sälja, precis som alla andra 

modeskapare? Och spelar hon inte då med i samma 

spel som alla andra, om än i en annan estetisk 

tradition än Gucci och Louis Vuitton? 

Därför har jag beslutat att uppfatta Ann-Sofies ord 

om att journalister inte ställer henne mot väggen som 

en kastad handske, en utmaning att göra just detta. 

Men uppdraget faller – ursäkta metaforen – platt till 

marken när Ann-Sofie visar sin vårkollektion under 

Londons modevecka. Jag har redan blivit förvarnad 

om vissa delar av hennes nya inriktning, till exempel 

att hon har övergett de billiga materialen, men inte 

bara det: I stället för ”vanliga” kvinnor med karaktär 

visar hon sina kläder på modeller, och hennes tidigare 

designfilosofi – med dekonstruktion, modekritik och 

klichéer kring kvinnlighet – är utkastad. 

Ann-Sofie Back vill nu försöka göra som en 

riktig designer. 

– Det kändes som om jag och mina assistenter hade 

målat in oss i ett hörn, berättar Ann-Sofie. Jag hade 

blivit för restriktiv mot mig själv och ville testa något 

helt annat. Jag tänkte då att jag skulle försöka göra 

något som jag föraktar när andra designer gör det, 

när de inspireras av blommor eller oljemålningar. 

Mer som riktigt klassiska designer jobbat, kanske som 

Claude Montana eller Thierry Mugler. Att det ser ut 

som om de har tittat på snäckskal eller spiralformer. 

Något slags kliché om hur en designer blir inspirerad 

av en form. 

HUR HAR NI GÅTT TILLVÄGA? 

– Vad vi inspirerades av var helt slumpmässigt. 

Det började med att en assistent till mig hängde på 

skedar, gafflar och ihopknycklade lappar på kläderna. 

Sedan tecknade vi av det och det blev former. Vi 

gjorde dem negativa, klippte ut och satte ihop, riktigt 

konstskola liksom [skratt]. Efter det gjorde vi plagg 

som hade den typen av skärningar. Det har gått 

igenom väldigt många stadier så jag vet inte ens vad 

det är längre. 

Ann-Sofie Back säger ofta att hon inte riktigt 

vet, och hon erkänner glatt att saker och ting inte 

går ihop. Hon slår ifrån sig och vägrar låta sig 

definieras. Det är svårt att veta om hon verkligen är 

helt avstängd från omvärlden och inte förstår sig på 

modeindustrin (vilket hon hävdar) eller om hon bara 

finner att det är en bekväm pose. För samtidigt som 

hon misstänkt nog hamnar väldigt rätt den här våren 

och hösten, med sina referenser till ett svunnet 80tal, 

verkar hon faktiskt ha ett annat tillvägagångssätt 

och andra drivkrafter än vanliga modeskapare. Och i 

slutändan handlar det nog om att Ann-Sofie Back är 

en motvillig modedesigner – att hon inte känner sig 

helt hemma i modevärlden, att hon behöver försvar 

och murar, att hon behöver undanflykter. 

Jag har faktiskt aldrig upplevt Ann-Sofie Back 

som en arg rebell, eller för den delen en allvarlig 

konstdesigner, för jag tycker att det har funnits 

en viss, svart humor i hennes kläder. Som en 

modevärldens narr har hon gjort visningar med 

”fula” modeller, visningar som inleds med att hon 

kommer in och applåderar tillsammans med alla sina 

modeller (istället för, som brukligt, avsluta på det 

viset). Hon har använt tyger med paljetter för att de 

låtsas vara dyra när de egentligen är billiga. Hon har 

gjort plagg med inbyggda ”pinsamma misstag”, som 

när tröjan fastnar i bh:n. Vad är det, om inte något 

slags satir? 

Sett i det ljuset är kanske hennes nya giv – med 

dyra material, riktiga modeller och ett arbetssätt som 

härmar hur hon tror att riktiga modeskapare jobbar 

– också en sorts satir? 

– Det är väl en annan sådan svensk grej. Humor är 

en ursäkt. 

MEN ÄVEN NÄR DU PRATAR OM DITT NYA SÄTT ATT 

SE PÅ DITT SKAPANDE, SÅ SKRATTAR DU NÄSTAN 

NÄR DU PRATAR OM DET, OCH SÄGER ATT DU SKA 

HÄRMA HUR DU TROR ATT MODEDESIGNERNA JOBBAR. 

SOM OM DET INTE ÄR PÅ RIKTIGT. 

– Ja, det är inte på riktigt än. Men jag börjar min 

väg dit. 

VILL DU ATT DET SKA BLI PÅ ALLVAR? 

– Jag har inte bestämt mig än. Vi får se hur jag 

klarar av det. Det här är ett steg, för att jag var 

uttråkad av det här stränga. Jag är ingen Margiela 

som kan göra samma sak år efter år. Det måste hända 

mycket mer för mig. 

Den där känslan av att Ann-Sofie Back är med, 

men ändå inte helt och hållet, återkommer när vi 

pratar om hennes uppväxt i Stenhamra, ett område 

utanför Stockholm som Ann-Sofie beskriver 

som ”ganska konstigt, medelklass och väldigt 

materialistiskt, fast inte utbildat”. 

– Första dagen i sexan sa jag till min mamma att 

jag inte kunde gå kvar i Walldorfskolan jag gått i till 

dess, så jag började jag i en vanlig skola. Där var det 

skitläskigt, alla höll på och hånglade och satt och var 

ihop med varandra. Jag blev jätteblyg men såg till 

att bli bästa kompis med den populäraste tjejen. Det 

var verkligen som ett mission [skratt], för jag ville gå 

på alla fester. Jag var med, men jag stod utanför och 

kollade på vad de andra gjorde. 

Jag vill inte bli helt psykoanalys nu, men det är 

trots allt lustigt att samma struktur uppstår både 

med den unga och den lite äldre Ann-Sofie. Det kan 

inte vara ett sammanträffande. Och hennes ovilja att 

anpassa sig till omgivningen kanske har att göra med 

att Stenhamra var väldigt konformistiskt (”Jag var 

bara tvungen att vara osynlig tills jag kunde ta mig 

därifrån”)? 

I högstadiet kom Ann-Sofie på att hon ville jobba 

med mode. Hennes mamma, som är psykoterapeut, 

ringde till NK Trend och frågade hur man skulle göra. 

En kvinna gick igenom allt man måste kunna och 

Ann-Sofie tyckte det verkade jobbigt och bestämde 

sig för att bli advokat i stället. Men helt verkade hon 

inte ha släppt idén, för några år senare sökte hon till 

Beckmans modekvällskurs och kom in. På Beckmans

SS.06 

SS.06 

SS.06 

AW.06/07 

SS.06 

AW.06/07 

AW.06/07 AW.06/07 



försökte hon, enligt henne själv, bara göra ”så 

trendiga och coola kläder som möjligt” och det var 

främst när hon kom till Saint Martins i London som 

hon fann sin egen röst. 

– Jag hade aldrig hört talas om research förut. Vi 

fick en projektbeskrivning där det stod att man skulle 

göra research och jag hade ingen aning om vad det 

var. Så såg jag hur de andra gick ner i biblioteket och 

kollade i böcker och gjorde likadant De ställde sig i 

kopieringskön för att kopiera bilder, så okej, då gjorde 

jag det också. Men det tog väl ett år innan jag fattade 

hur jag skulle jobba. 

Och hur Ann-Sofie skulle jobba kom att kretsa 

mycket kring idén om det omöjliga med den 

glamour som modevärlden omhuldar. Med Gucci, 

supermodeller och Vogue. 

JAG KAN KÄNNA DET FINNS NÅGOT VÄLDIGT 

SVENSKT I ATT SÄGA ”DET FINNS INGEN GLAMOUR 

I VERKLIGHETEN”. DEN ÅDRAN FINNS ÄVEN 

HOS MIG. ATT MAN KÄNNER ATT MAN INTE SKA 

ÖVERDRIVA ELLER BRODERA UT EN HISTORIA FÖR 

ATT GÖRA DEN BÄTTRE. EN ITALIENARE KANSKE 

SKULLE SE ANNORLUNDA PÅ DET HÄR MED GLAMOUR. 

– Det får gärna finnas en massa italienare som tror 

att det finns glamour [skratt]. Och det är ju mycket 

roligare för dem. Men visst, det är svenskt av mig att 

säga så. 

SKULLE DET INTE KUNNA FINNAS NÅGOT BEFRIANDE 

I DET GLAMOURÖSA? FÖR ATT VI SOM MÄNNISKOR 

BEHÖVER AVBROTT FRÅN VARDAGEN I FORM AV MODE 

OCH DRÖMMEN OM MODE. 

– Jag vet precis vad du menar och jag tror att jag 

kanske håller på att komma tillbaka dit. Allt går i 

cykler. När jag gick på Beckmans och allt handlade 

om drömmen om perfektion blev jag tvungen att ta 

avstånd från det för att hitta mig själv. Men sedan 

utvecklas man och kommer tillbaka till saker. Nu 

kanske jag har lärt mig något av det jag hållit på med 

och ser andra möjligheter att jobba, andra saker att 

vara inspirerad av. Så jag förstår de tankarna. Men 

samtidigt, om jag hamnar i en sådan situation känner 

jag inte att jag har något att tillföra och vill mest 

smutsa ner. 

” SÅ DET ÄR ALLTSÅ BARA EN massa besserwissrar SOM SPRINGER 

RUNT I MINA KLÄDER? MEN DET ÄR JU OCKSÅ fruktansvärt!” 

EN DEL KANSKE SKULLE SÄGA ATT DET ÄR 

GLAMOURÖST ATT BETALA TUSENTALS KRONOR FÖR 

KLÄDER SOM ÄR EN KRITIK AV GLAMOUR. 

– Ja, det är ju fruktansvärt. Det är den värsta 

dubbelmoralen! Jag vet det. Det är ju värre än de 

som inte försöker luras utan som säger ”det här är en 

dyrbit och så här vill ni väl se ut?”. Men jag vet inte 

hur jag ska göra. 

DU JOBBAR JU TROTS ALLT I EN TRADITION SOM 

MAN KAN HÄRLEDA TILL NÄR JAPANERNA BÖRJADE 

VISA I PARIS, ETT MODE SOM VAR ETT BROTT MED 

THIERRY MUGLER OCH MONTANA OCH DEN TYPEN AV 

FEMINITET. I EN VÄRLD DÄR ALLT FLER KLÄR SIG 

SOM PARIS HILTON FINNS DET KANSKE ETT BEHOV 

HOS VISSA MÄNNISKOR ATT VISA ATT DE ÄR ”IN 

THE KNOW” MED SINA KLÄDER. 

– Så det är alltså bara en massa besserwissrar 

som springer runt i mina kläder? Men det är ju också 

fruktansvärt! Fast om någon går in i en butik och 

köper ett par byxor av mig, då hoppas jag att de inte 

har läst om mig. Att de köper dem intuitivt, att de 

tänker ”åh, ja!”. 

MEN NÄR MAN KÖPER DINA KLÄDER, VAD ÄR 

DET MAN BETALAR FÖR? NÅGOT SÄLJER MAN 

VÄL ALLTID? LYXEN, DRÖMMEN OM GLAMOUR, 

MATERIALET, DESIGNEN … JAG TÄNKER BARA ATT 

DET ÄR EN SORTS EKONOMISK TRANSAKTION, MAN 

FÅR NÅGOT I UTBYTE. ÄR DET INTE NAIVT ATT 

TRO ATT FOLK BETER SIG SÅ SOM DU HOPPAS? 

– Men de måste på något sätt tycka att de blir 

snyggare i mina kläder. Det handlar ju om vilken 

estetik man har. Alla har inte Gucci-estetik. 

JAG TROR INTE EGENTLIGEN PÅ INDIVIDUALITET 

INOM MODE, UTAN ATT MAN SIGNALERAR ATT MAN 

VILL TILHÖRA EN VISS GRUPP GENOM DET MAN HAR 

PÅ SIG ELLER KÖPER. 

– Men det finns ju ingen Ann-Sofie Back-grupp. 

FAST EFTERSOM DU ARBETAR INOM ETT STRÅK I 

MODEVÄRLDEN DÄR DET FINNS KOPPLINGAR TILL 

MARGIELA ELLER COMME DES GARÇONS KÄNNER ÄNDÅ 

MÅNGA ATT EN SÅDAN GRUPP FINNS. FOLK SOM HAR 

PÅ SIG DEN TYPEN AV KLÄDER. 

– Det finns en journalist på Independent som har 

mina kläder. Hon är en av kanske två personer som 

ser på kläderna och ser hur hon kan klä sig snyggt 

i dem. Hon köper det hon vill ha och ser ett annat 

användningsområde. Men det är inte många vanliga 

människor i England som köper mina kläder, det är 

mest modefolk. 

DET ÄR VÄL ETT GANSKA ELITISTISKT MODE? 

– Mm. Och det har ju inte varit min mening. Jag 

vet inte hur jag ska göra. 

Det är faktiskt en lustig paradox att det mode som 

mest distanserar sig från modevärldens ouppnåeliga 

ideal och hutlöst dyra prål ofta i slutändan blir så 

smalt att det blir ännu mer elitistiskt än den rena 

lyxen. Men så är det också ett omöjligt Moment 22. 

Kanske i ett försök att ta sig ur det här, lanserade 

Ann-Sofie Back förra året en billigare kollektion. Det 

var en mer nedtonad variant av huvudkollektionen 

som fick namnet Back. 

– Egentligen gör jag Back tillsammans med Lotta 

Lundquist på Ibeyo, som är min säljagent i Sverige. 

Hon berättar vad hon tror på ur huvudlinjen, vad hon 

kan se att en större publik skulle kunna gilla. Många 

gånger håller jag absolut inte med henne, men jag tror 

jag börja haja en del. Det är skitkul. Det kanske har 

varit en mognadsprocess för mig, att jag var tvungen 

att gå den här bakvägen för att komma fram. Det är 

som om jag skäms lite för mode. Och så börjar jag 

komma fram till att det inte är något att skämmas för. 

DU HAR OCKSÅ LANSERAT BACK FÖR MÄN. HUR 

TÄNKER DU DÄR, HUR ÖVERFÖR DU DINA VISIONER 

TILL KILLKLÄDER? 

– Om man tar ner mina idéer i damkollektionen till 

en vardagsnivå så är de ganska unisex. De är inte så 

kvinnliga egentligen, och ganska lätta att översätta. 

Men om herrlinjen går bra får den sitt eget liv och 

blir separerad, för det är inte så att jag vill göra en 

unisexlinje. 

I slutändan tror jag Ann-Sofie Back har ganska bra 

koll på världen omkring sog, hon vägrar bara skriva 

under på att reglerna är satta. Och att hon gärna 

tar en position som är motsägelsefull för att det roar 

henne. 

ÄR DINA KLÄDER BRA DESIGN? 

– Nej, de svävar där i mellanlandet. Där man inte 

riktigt vet vad som är bra eller dåligt. Men det är 

också där jag medvetet placerar mig själv. För då 

kittlar det mig, när jag inte är riktigt hundra på om 

det är total skit eller jättebra. Så fort jag har kommit 

på det börjar mitt intresse svalna. 

SÅ DET ÄR EN DRIVKRAFT SOM HANDLAR OM ATT 

INTE VARA FÖR TYDLIG? 

– Ja, precis. Men det är ett hopplöst personligt 

perspektiv. 

VAD TYCKER DU OM DEN NYA TRENDEN MED 

STYLISTER SOM VÄLJER UT KLÄDER TILL 

KÄNDISAR? 

– Jag har ju sagt ”nja” till att skicka kläder till 

Sienna Miller, hon ska tydligen byta stil och hennes 

stylist hade hört att jag hade byxor med hög midja. 

Åh, det är så jobbigt! 

MEN DU KANSKE SKRATTAR HELA VÄGEN TILL 

BANKEN NÄR HON HAR PÅ SIG DEM? 

– Frågan är om ångesten är värd det? Jag vet inte. 

Då hade det varit bättre att jag inte fått veta det, att 

jag slapp ta ett beslut och hon bara hade byxorna. 

– Men det värsta är coola människor. Sofia 

Coppola eller Björk är de sista jävlar jag skulle vilja se 

mina grejer på. Då tar jag hellre Victoria Beckham. 

Se www.annsofi eback.com för återförsäljare. 

Mode Naomi Itkes 

Hår Erika Svedjevik/Mikas 

Smink Oliver Andersson/Mikas 

Modeller Emma och Joseph/Mikas

KOLORISM 

Foto Jermaine Francis Mode Vanessa Coyle 

Stickad klänning Sonia Rykiel, 

handskar Cornelia James, svart 

armband Agent Provocateur, halsband 

Florian Ladstaetter.

Den här sidan: Svartvit 

bustier Basso & Brooke, vitt 

linne med marinblå rand 

Ralph Lauren, midjeväska 

Stella McCartney, svartvita 

tajts Porcelli. Motstående 

sida: Klänning Hussein 

Chalayan, kofta Alberta 

Feretti, röd sport-bh 

Adidas, silverarmband Maison 

Martin Margiela, örhänge 

Malcolm Guerre.

Denna sida: Jeansklänning 

Richard Nicholl, 

gulvitrandig topp och vita 

cykelbyxor från Myrorna, 

bälte Thomas Burberry, 

armband Louis Vuitton. 

Motstående sida: Klänning 

Miu Miu, blus Roberto 

Cavalli, svartvitrandig 

body Porcelli, halsband 

Florian Ladstaetter.

Denna sida: T-shirt 

Vivienne Westwood, randig 

kjol och skärp från Camden 

Market, gul klänning 

Julian McDonald, skor 

Miu Miu. Motstående sida: 

Trenchcoat Aquascutum, 

bustier One of a Kind, 

trosor Vivienne Westwood, 

nätlinne från Jungle, 

bälte Basso & Brooke, 

halsband och guldarmband 

Erickson Beamon. 

Hår Dejan/Premier 

Smink Delle/Holy Cow 

Modell Jana/Models 1 

Modeassistent Rachel Hudson 

Tack till Private, Dan, 

Alan/Redchurch Studios och 

Hammer Labs

Skjorta 159,50

MODEHOROSKOPET/APRIL 

Vad stjärnorna säger om dina underkläder. 

SKYTTEN 

23 NOVEMBER – 21 DECEMBER 

Något oerhört skrämmade händer redan i början av 

månaden när Merkurius och Jupiter hittar varandra: du 

inser sanningen om dina underkläder. Missfärgade av 

mens, urtvättade, har tappat formen. Allt annat i din 

garderob är i god form och du matchar som en gud, men 

du har glömt det som är under. Nu förstår du varför killar 

varit lite perplexa och frånvarande när ni haft sex. De har 

varit taktfulla. Själv är du inte så taktfull. Du gör precis vad 

du känner för, slänger allt och går ut i vårsolen trosfri. 

STENBOCKEN 

22 DECEMBER – 20 JANUARI 

Det är dags att inse att du faktiskt tjänar rätt bra just nu 

och därför kan köpa nytt nytt nytt. Du sprudlar av goda 

idéer och skaffar kanvasväskor från Longchamp och får en 

ny, lättskött med oerhört modern frisyr. Inget går fel den 

här månaden, du struttar nerför stadens gator som vore 

du Kate Moss efter rehab. Rikare än någonsin och med en 

nyvunnen fräschör. Du kan gå ut i ett regnställ och ändå 

vara stylish, men med din nya garderob behöver du aldrig 

falla så lågt. 

VATTUMANNEN 

21 JANUARI – 18 FEBRUARI 

I mitten av månaden hittar du balansen i ditt liv. Du känner 

dig mer social och avslappnad än någonsin. Det leder 

till att du bara klär dig i Filippa K:s nya Ease-kollektion 

och Juicy Couture och sådana där mjuka saker. Allt 

som inte får dig att tänka på gosedjur förpassas längst 

in i garderoben. Dina vänner överraskar mot slutet av 

månaden med att gilla läget och ni blir kända i stan som 

mjukismaffi an. 

FISKARNA 

19 FEBRUARI – 20 MARS 

Du får många underkläder av din partner den här 

månaden. Han föreslår att ni ska leka Freddie Ljungberg 

och Natalia Vodianova hela tiden och du är verkligen inte 

sen att dra på dig Calvin Klein-grejer och porra dig lite. 

Men det är dags att ta det ett steg till. Det blir Bitter 

Moon av allt, ni köper grismasker och piskor och allt funkar 

bara sjukt bra. Du visste inte att det var S/M som fattades 

i ditt förhållande. Nu vet du. 


VÄDUREN 

21 MARS – 20 APRIL 

Den 8 april ställs du inför ett dilemma. 

Du älskar ju att noppa dina ögonbryn 

men du inser att modevåren handlar om 

ögonbryn. Det är nära att du 

överreagerar och rakar bort dem helt för 

att kunna bestämma själv hur de ska se 

ut från dag till dag. Men sedan blir du 

lugnare, du tänker på att efter 

supermodellernas buskiga bryn kom Kate 

Moss och att hennes ögonbryn var 

noppade. I slutet av månaden bestämmer 

du dig för att vänta ut ögonbrynen den 

här gången också. 

OXEN 

21 APRIL – 21 MAJ 

Nyckeln till den här april är att inte bry sig så mycket. Eller 

åtminstone att se ut som om du inte gör det. Det passar 

perfekt med den avslappnade, casual chic-trenden. I 

mitten av månaden kommer någon i din närhet att köpa 

din stil rakt av och det blir bara värre och värre med tiden. 

Helt Ensam ung kvinna söker. Du bestämmer dig först för 

att delad garderob är dubbel garderob, men när månaden 

drar mot sitt slut inser du att du inte har någon garderob 

kvar, att Ensam ung kvinna har tagit över din stil. Den är 

hennes nu. 

TVILLINGARNA 

22 MAJ – 21 JUNI 

Du följer din instinkt. Och din instinkt gör att du löser en 

hel hög problem som du har haft under året. Plattform 

eller kilklack? Bikini eller baddräkt? Hård eller mjuk 

look? Du hittar dig själv. Tyvärr tycker inte alla andra att 

kombinationen stora kilklackskor, bikini och jeansshorts är 

du. De tycker att du ser ut som Lolita i BROKEN FLOWERS 

och hon tryckte nästan sin vagina mot ett fönster i den 

fi lmen. Du måste därför sitta ner med dina närmaste och 

förklara hur du tänker. Att du gillar att gå omkring naken i 

kilklackskor från Fornarina när ingen ser och allt det där. 

KRÄFTAN 

22 JUNI – 22 JULI 

Den 13 blir det fullmåne i ditt tecken och du bör klä dig 

för romans. Du måste skaffa en look som signalerar att 

du är förstående och att du är ute efter något varaktigt. 

Du skippar allt som är hårt och alltför sexigt och satsar i 

stället på att klä dig som ett sofföverdrag från 1800-talet, 

fast i klänningsform. Det är jättegulligt och fi nt fl ickigt, 

men du glömmer att de fl esta killar inte är helt övertygade 

om att barn satsar på det varaktiga. När det sedan blir 

nymåne den 27 får du astral kontakt med Edie Sedgwick 

och charmar Ernst Billgren och en massa andra, iklädd 

samma klänning. De är övertygade om att bakom en 

barnslig look döljer sig ett gigantiskt partydjur. 

LEJONET 

23 JULI – 23 AUGUSTI 

Du får för dig att du kan slappna av, men du får ett 

brutalt uppvaknande när du inser att du inte har någon 

vårgarderob. Så det enda du inte kan göra är att slappna 

av. Du blir en inkarnation av Ebba von Sydow och springer 

som ett jehu genom staden, sliter i allt som fi nns och litar 

på din intution. Grattis, din nya vårgarderob är helt utan 

riktning. Något slags Gwen Stefani möter basplagg i en 

trädgård fylld av brittisk överklass. Du blir tvungen att 

lämna tillbaka allt. Din nya approach blir att börja med ett 

plagg och steg för steg bygga från det. 

JUNGFRUN 

24 AUGUSTI – 23 SEPTEMBER 

Du har ju försökt banta in dig i den där Alaïa-kjolen av 

skinn i fl era månader nu och i början av månaden ser du att 

det kanske kanske kommer att lyckas. Men den 13 drabbas 

du av en känsla av pessimism och funderar på om du ska 

slänga kjolen som bara har blivit ett gissel. Det bästa 

du kan göra är att tänka på Alaïa-kjolen som en väldigt 

krävande mamma, som vägrar älska dig om du inte är 

perfekt. Du kan se fram emot att roa din psykoanalytiker 

i åratal. 

VÅGEN 

24 SEPTEMBER – 23 OKTOBER 

Förra månadens sextsunami rullar vidare. Men du börjar 

misstänka att saker och ting är lite utanför din kontroll. 

Styr en tsunami sin framfart? Eller sätts den igång av 

något för att sedan obevekligt gå vidare tills den stannar? 

Du börjar tycka synd om alla killar omkring dig. Ska 

du ödelägga deras sexliv som vore de Khao Lak? I en 

desperat nödåtgärd börjar du klä dig som amishkvinnor. 

Du försöker se helt asexuell ut. Men som det ser ut 

underskattar du sextsunamins kraft. 

SKORPIONEN 

24 OKTOBER – 22 NOVEMBER 

Det är aldrig lätt att få sin omgivning att acceptera en ny 

look. Kring den 8 april bestämmer du dig för att ta din nya 

mönsterbaserade stil till nästa nivå med dina inköp från 

Bernard Willhelm. Det är inte helt lätt för dina vänner att 

förstå varför du gått från svartklädd till färgsupernova. 

Håll ut, de kommer att vänja sig och kalla dig för Krusty 

the Clown bakom din rygg. Men skit i det. Killarna står 

på kö. De tycker du verkar lite crazy och tror att du är 

uppfi nningsrik i sängen.

Musik/APRIL 

Redaktör 

Sebastian Suarez-Golborne 

sebastian@rodeomagazine.se 

TRE VÅRGITARRER 

(OCH EN SYNTH) 

MYSTERY JETS 

Purple Prose 

Årets gubbpop. 

THE CONCRETES 

Song For The Songs 

Den mesta hitlåten. 

PHOENIX 

Consolation Prizes 

Nästan som Pineforest Crunch. 

LO-FI-FNK 

Wake Up (Ola Salo & Jens 

Anderson rmx) 

Shaffel...ungefär. 

PENISMÄTAR- 

ANEKDOT 

En discoman från Södermalm med keps i 

hand kom fram till mig och försökte förklara 

skillnaden mellan att älska riktig disco och 

att bara hoppa på nya trenderna från New 

York, London och Berlin. ”En dag kommer 

du kanske få uppleva något som kallas 

’Black Lodge’” fortsatte han. I sådana 

situationer, och de dyker förstås upp då 

och då, fi nns det bara en enda replik som 

fungerar: ”Du och jag förstår naturligtvis 

den självklara skillnaden mellan Larry Levan 

och Ron Hardy men det fi nns faktiskt folk 

som inte gör det”. Det var lika magiskt 

töntigt som i Burt Reynolds-fi lmen THE MAN 

FROM LEFT FIELD (brukar gå på Hallmark) 

där ondskefulla busen får respekt för Burt 

efter att de slagit varandra jätteblodiga. 

But I digress. Om man vill veta mer om 

skillnaden mellan Ron och Larry kan man 

i vår beställa en ny skiva med Hardyedits, 

MUZIC BOX CLASSICS VOLUME 2, 

från partehardy.com och hålla utkik för 

kommande Rhino-antologin JOURNEY INTO 

PARADISE … THE LARRY LEVAN STORY. 

MÅNADENS SKIVA: HOT CHIP 

The Warning 

(EMI) 

David Bowie på HUNKY DORY. Michael Jackson på OFF THE WALL. 

New Order på POWER, CORRUPTION AND LIES, Pantera på Vulgar 

DISPLAY OF POWER. Jag försöker komma på artister som blivit 

fruktansvärt mycket bättre från en skiva till en annan på samma 

sätt som Hot Chip just blivit. Jag gillade COMING ON STRONG när 

den kom men jämfört med nya THE WARNING är det bara barnmat. 

Då handlade det om Prince och George Clinton manglat genom 

ett knasigt nördfi lter, en Devo-take på R&B och funk om man så 

vill. Nu gör de ung, stolt, vacker synthpop istället. Stämsång, 

klockspel, xylofon och digital manipulering gör det till så mycket 

mer än simpel åttiotalsretro. 

Det är väldigt mycket Depeche Mode också, med melodier som 

hade kunnat skrivas av Martin Gore cirka PEOPLE ARE PEOPLE. 

Booka Shade 

Movements 

(Get Physical) 

Den fjorton sekunder långa pausen som 

inträffar mitt i Booka Shades stora hit 

MANDARINE GIRL är det bästa som hänt 

Tystnaden sedan pausen innan ”smoke 

weed everyday”-raden på Dr Dres NEXT 

EPISODE. Booka Shades första album var 

skymningstechno av det svårare slaget, 

varken särskilt dansant eller melodiöst. 

Uppföljaren är lite ljusare och passar 

perfekt in i det år av ny-balearica vi har 

framför oss – det blir en sommar av 

gryningar på stranden och sockervadd och 

kärlek och skit, jag lovar. 

Spank Rock 

YoYoYoYoYo 

(Big Dada) 

Debutskivan YoYoYoYoYo tar vid där 

fjolårets mixtape VOILÀ slutade: Lite 

taffl ig rap, lite funk, lite sextiotalsrock 

och en massa Baltimore Club, allt enligt 

Diplo-dogma. Rolig musik med stora 

trummor, funkiga orglar och halvdålig 

rap heter egentligen big beats, en sedan 

länge bespottad musikgenre förpassad till 

vinjettmusik på Eurosport. När farbröderna 

ligger med kinden mot bardisken och 

sluddrar om The Heavenly Social är det 

såna här ljud de pratar om. Den stora 

skillnaden är bara att den första big beatsvågen 

drevs fram av USA-dyrkande britter 

medan de här snubbarna är anglofi la 

amerikaner som tänker som USA-dyrkande 

britter. Inte direkt modernt alltså - men 

roligt ändå. 

Yeah Yeah Yeahs 

Show Your Bones 

(Universal) 

Fram till förra skivans sjaviga powerballad 

MAPS hade Yeah Yeah Yeah’s ritat in 

sig i ett hörn som knarkmättade New 

York-ambassadörer med bättre poser 

än låtar. Karen O var den utåtriktat 

desperata rockgudinnan som inte tänkte 

på morgondagen och skrek till kantig 

Royal Trux-rock. Sedan kom den där 

morgondagen i form av just MAPS – Yeah 

ARREST YOURSELF är BEHIND THE WHEEL med saxofon till. Och SO 

GLAD TO SEE YOU tar de ödesmättade synthsjoken från STRIPPED 

och förfl yttar dem till den allra soligaste vårdagen. COLOURS är 

allra bäst och den låter inte ett dugg som Depeche Mode, mer 

som ett drömskt samarbete mellan Paul McCartney och James 

Murphy. Till och med de låtar som min Rodeo-chef Wirfält skulle 

kategorisera som KTH-funk känns mer än lovligt älskvärda när 

de omringas av klockrena popmelodier. Ah, och b-sidan till OVER 

AND OVEr heter PLASTIC och är också skitbra. Hot Chip sopar helt 

enkelt Cut Copy av banan, de får Junior Boys att kännas som 

pensionärer, de gör väntan på en ny Postal Service-skiva helt 

onödig. Ghostly International och Morr får vänta. Jag älskar den 

här skivan. 

Yeah Yeah’s motsvarighet till U2:s ONE 

– och visade att de kanske skulle fungera 

bättre som utslätat arenarockband än som 

hipsterrockers med tejp på tuttarna. På 

SHOW YOUR BONES är ordningen tyvärr 

återställd igen, 42 minuter slentrianmässig 

genomamerikansk alternativrock som aldrig 

når upp till fotknölarna på Pixies, eller ens 

Throwing Muses. 

The Streets 

The Hardest Way To Make An Easy Living 

(679/Warner) 

Wow. Sist låg Mike Skinner mest i tvsoffan 

och snyftade sig igenom en miljard 

deppiga ballader. Nu har han fyllt en hel 

skiva med jättestora trummor, skruvat upp 

volymen till elva och ägnar sig åt att gnälla 

om sitt rockstjärneliv med ett ironiskt 

leende. När 50 Cent kritiseras för att han 

inte har någon kontakt med ”gatan” 

längre brukar jag vifta bort det med att 

han alltid varit bäst som seriefi gur ändå. 

The Streets rockstjärneliv är inte riktigt lika 

glamoröst som andras men Skinner får det 

att fungera ändå. 


Film/APRIL 

Redaktör 

Mattias Dahlström 

mattias@rodeomagazine.se 

TRE TV-SERIER 

PÅ BOX 

DEADWOOD – SÄSONG 2 (DVD) 

För att ren ondska alltid 

är som otäckast i svart 

cowboyhatt och mustasch. 

HUFF – SEASON 1 (IMPORT-DVD) 

Hank Azarias största stunder: 

1) När han läspar ”pussyboy” 

till John Cusack i America’s 

Sweethearts. 2) När han 

sjunger ”Kwik-e-mart”-låten 

som Apu i The Simpsons. 

3) Huff. 

AMERICAN GOTHIC – COMPLETE SERIES 

(IMPORT-DVD) 

Ytterst motvilligt inser jag 

att jag faktiskt gillar något 

som har “gothic” i titeln 

och handlar om övernaturliga 

grejer. Lutar åt att det blir 

ett besök på sci-fi -mässan 

nästa gång den är i stan. 

VAD ÄR VERKLIGEN 

VERKLIGT? 

Jag har aldrig riktigt förstått varför så 

många fi lmer förses med texten ”based 

on a true story” och därigenom får någon 

slags större giltighet och högre halt av 

autencitet. Sanningen är överskattad, i alla 

fall på bio. De bästa historierna är ofta de 

som är för bra för att vara sanna, som den 

om JT Leroy. 

Efter mycket spekulation avslöjade New 

York Times-skribenten Warren St John i 

januari att författaren Leroy var en fi ktiv 

fi gur, en skapelse av sångerskan och 

författaren Laura Albert och hennes expojkvän 

Geoffrey Knoop. Albert hade 

tröttnat på ständiga refuseringsbrev, 

och skapade helt enkelt ett alter ego 

vars hemska white trash-barndom fylld 

av övergrepp och droger snabbt gjorde 

honom till älskling på kultursidor och i 

livsstilsmagasin världen över. Den offi ciella 

rollen som JT spelades av Knoops femton 

år yngre halvsyster Savannah, som gjorde 

pr och intervjuades i en mängd olika 

maskeringar – vilket givetvis bara gav 

konstruktionen än mer mystik. 

Nu blir fi lm av hela kalaset. Jesse Peretz, 

som just nu slutför Snow Angels, kommer 

regissera tillsammans med begåvade 

David Gordon Green. Efter raden av 

ganska trötta biopics de senaste åren ska 

det bli skönt med en som handlar om en 

påhittad människa. 

The Wire – säsong 1 

Skapad av: David Simon 

Skådespelare: Dominic West, Frankie Faison 

The Hill Street Blues – season 1 

Skapad av: Stephen Bochco 

Skådespelare: Daniel J Travanti, 

Barbara Babcock 

Två av tv-historiens allra bästa polisserier. 

Med dryga tjugo år emellan, men ändå 

med ungefär samma utgångspunkt. Båda 

koncentrerar sig på det dagliga och många 

gånger tröstlösa slitet ute på fältet. 

Bochcos SPANARNA PÅ HILL STREET var 

en reaktion mot 70-talets tv-deckare 

som löste fallen på list. Istället visades 

att polisarbete, liksom de fl esta andra 

arbeten, mycket handlade om rutiner och 

ett evigt tragglande av förhör. THE WIRE 

är egentligen samma sak, bara mycket 

hårdare och mer omfångsrikt berättat 

– två decenniers tv-utveckling har satt sina 

spår. Simons skapelse är världens just nu 

kanske bästa tv-serie. Mycket tack vare 

det närmast dumdristiga – men oerhört 

lyckade – försöket att berätta om det 

sönderfallande och på gränsen till hjälplösa 

Baltimore från så många olika synvinklar 

MÅNADENS FILM: 

INSIDE MAN 

Regi: Spike Lee 

Skådespelare: Denzel Washington, Clive Owen, Jodie Foster 

Alla stora amerikanska regissörer når förr eller senare punkten då de måste sälja ut 

och göra ett beställningsjobb för att sedan kunna fortsätta göra det de egentligen vill. 

Coppola regisserade en Grisham-thriller, Altman likaså – och att både Woody Allens 

senaste och kommande fi lm utspelar sig i England beror mer på fi nansiering än att 

Woody helt plötsligt skulle ha insett att Kensington har något som Manhattan saknar. 

”Do one for them and one for yourself” som Scorsese uttryckte det. 

Spike Lee är, om man nu är schysstare än Spike egentligen förtjänar och räknar in honom i 

den här exklusiva skaran, inget undantag. Men precis som med Scorsese är det inte alltid 

självklart vad som blir bäst. De stora viktiga fi lmerna (tänk MALCOLM X eller KUNDUN) 

har inte sällan varit tunga och utdragna, medan de på pappret mer lättviktiga ofta blivit 

riktigt lyckade. Både CAPE FEAR och SUMMER OF SAM bär sina upphovsmäns prägel. 

INSIDE MAN är något så ordinärt som en thriller om ett bankrån som går käpprätt åt 

skogen och utvecklar sig till ett gisslandrama. Visst fi nns rasfrågorna där – hej, det är 

ändå Spike vi snackar om – men framför allt är det en tät, spännande och bra rollbesatt 

fi lm. Ibland räcker sådant väldigt långt. I fallet INSIDE MAN så långt att det känns som 

att Spike Lee efter 2004 års briljanta THE 25TH HOUR verkar ha kommit in i någon slags 

kreativ andra andning. 

som det bara är möjligt. Oavsett vilken sida 

av lagen karaktärerna befi nner sig på. 

THE WIRE varken undviker eller försöker 

reda upp i röran, den dyker bara rätt ned 

med huvudet först. Under tiden känns Hill 

Street-spanarnas, i alla fall som det verkade 

på 80-talet, så kaotiska polisstation nu 

nästan idyllisk. Kan det vara för att allt var 

så mycket enklare då? 

The Libertine 

Regi: Laurence Dunmore 

Skådespelare: Johnny Depp, 

Samantha Morton, Rosamund Pike 

Om jag någonsin varit besviken över att ha 

missat en intervju är det när jag tvingades 

ställa in ett möte med Samantha Morton. 

Skådespelerskor av hennes kaliber, som 

ständigt gör intressanta rollval, är det 

ont om. På så vis är det naturligt att hon 

gör en fi lm med Johnny Depp, en annan 

skådespelare som (ibland kanske väl) 

medvetet söker sig till udda fi lmer. THE 

LIBERTINE är ett kostymdrama, vilket 

kanske inte låter som ett särskilt långt 

steg vid sidan av mittfåran. Men från den 

cyniske livströtte 1600-talspoeten Earl of 

Rochesters inledande monolog till den 

avslutande frågan om vi gillar honom 

efter att ha sett hans historia är det ett 

oväntat mörkt och befriande opolerat 

kostymdrama. Med prickfritt skådespeleri 

så klart. 

Babas Bilar 

Regi: Rafael Edholm 

Skådespelare: Andreas Wilson, 

Sara Sommerfeldt 

Jag har alltid gillat Rafael Edholm för 

att han, well, verkar vara lite bananas. 

Svenska regissörer är sällan det. De håller 

sig på en lagom intetsägande nivå där de 

garanterat får göra ett par fi lmer i nästa 

BECK-serie eller kanske SVT:s kommande 

komedisatsning. Edholm kör sitt konstiga 

race hela vägen ut, vilket han måste få 

mad props för. Tyvärr innebär det också 

att det kan bli fi lmer som BABAS BILAR 

– ren och oförfalskad actionkomedi-buskis 

om förvecklingar kring en norrländsk 

bilhandlare, ryska maffi an och några fi nska 

torpeder på snöskoter. Med ett tunt och 

inte särskilt snyggt lager av Tarantino-, Guy 

Ritchie- och Kusturica-fernissa ovanpå. 


fredag 31 mars 

RODEOKLUBBEN 

PÅ POM POM 

live 

UFFIE 

ED BANGER RECORDS/FR 

dj’s 

CAPS AND JONES 

FASTTIMES/US 

FEADZ 

BPITCH CONTROL/FR 

residents 

AGGE & STEFSKI 

POM POM 

SÖDRA TEATERN/MOSEBACKE, 21-02, 40 KR 

Se www.rodeomagazine.se/klubben 

för mer information.

Spel/APRIL 

Redaktör 

Thomas Wiborgh 

thomas@rodeomagazine.se 

TRE TV-SERIER 

SOM BLIVIT SPEL 

BUFFY THE VAMPIRE SLAYER 

Grovjobbarna The Collective 

lyckades med det omöjliga och 

gjorde ett riktigt bra spel av 

Buffys vampyrslakt. Extremt 

troget förlagan, till alla fans 

stora förtjusning. 

THE SIMPSONS 

Vanligtvis petige Matt Groening 

verkar ha släppt en aning på 

kvalitetskraven när den gula 

familjen blev spel. Super 

Nintendo-äventyret Bart’s 

Nightmare är fortfarande bäst 

bland Simpsons-spelen. 

STAR TREK 

Den kanske nördigaste tv-serien 

någonsin möter persondatorn, 

tycke uppstår. Det fi nns ungefär 

en halv miljon PC-spel med 

Star Trek-tema. Ytterst få är 

intressanta utanför 

Trekkie-kretsar. 

DET VAR 

SÄMRE FÖRR 

Jag var 12 år gammal och helt uppslukad 

av tv-spelsvärlden. På den tiden 

bestod grafi ken av stora Lego-bitar 

och spelomslagen var handmålade 

konstverk. Steget mellan illusionen som 

såldes i leksaksaffärerna och den bittra 

verklighet som presenterade sig på 

familjens gamla tv var orimligt stort. Jag 

minns särskilt ett spel, G-LOC till Master 

System. Omslagsfotot föreställde dödliga 

stridsfl ygplan, grafi ken påminde mer om 

östeuropeisk fängelsemat i sin komposition 

och färgsättning. Efter att ha spelat G- 

LOC i 50 minuter hade jag klarat spelet 

och eftertexterna rullade framför mina 

blanka ögon. Det fi nns mycket negativt 

att säga om spelmediets utveckling. 

Med dess mognad har vi förlorat både 

charm och upptäckarglädje. Men vi har 

kvalitetskrav. Och vetskapen om att ingen 

tolvåring numera behöver spendera åtta 

veckopengar på spel av G-LOC-kaliber gör 

mig varm inombords. 

Ghost Recon: Advanced Warfi ghter 

(Ubi Soft - multiformat) 

Det tredje spelet i GHOST RECON-serien 

bygger liksom de tidigare på en historia 

signerad den lika populäre som utskällde 

Tom Clancy. Oavsett vad man tycker om 

hans böcker går det inte att vifta bort 

författarens insikt i den moderna militära 

tekniken, och det är just vad det här spelet 

handlar om. Skärmen fylls med färgglada 

ikoner och man är helt i linje med den 

utveckling som sker inom det militära, 

ända ner till det käcka namnet. Eftersom 

andra aktuella spel i genren strävar mot 

att erbjuda en så smutsig och avskalad bild 

som möjligt av krigets fasor känns GHOST 

RECON: ADVANCED WARFIGHTER intressant. 

Det är dessutom välavvägt, håller ett bra 

tempo och lyckas med konststycket att 

korsbefrukta stel krigsfi ktion med riktigt 

tung action. 

MÅNADENS SPEL: 

TOMB RAIDER LEGEND 

(Eidos, multiformat) 

Mannen bakom spel- och sexikonen Lara Croft heter Toby Gard och tillhör den gamla 

skolans spelskapare. Efter debuten lämnade han Core Design, gick miste om alla 

pengarna och ägnade sedan sex år åt att utveckla ett piratäventyr som ingen spelade. 

Efter alla misslyckade uppföljare till TOMB RAIDER är Toby Gard nu tillbaka, denna gång 

som rådgivare åt Lara Crofts nya pappor Crystal Dynamics. Tillsammans har de utvecklat 

det första riktigt bra TOMB RAIDER-spelet på 10 år. Resultatet är en tidsresa till mitten av 

90-talet, när 3D-grafi k var det allra senaste, och experimentlystna utvecklare ägnade dag 

som natt åt att leka med sina nya verktyg. Det känns oskuldsfullt, lättsamt och väldigt 

charmigt. Knappast epokgörande, men ett välkommet formbesked från spelvärldens 

första dam. 

MÅNADENS KLASSIKER: 

TOMB RAIDER 

(1996, PlayStation) 

Det är lätt att missa poängen när man pratar om TOMB RAIDER. Spelets storhet låg 

inte alls i den huvudperson som poserade på omslaget till The Face och släpade tvspelskulturen 

ut ur det svettiga pojkrummet. Faktum är att en gråspräcklig Indiana Jones 

lika gärna hade kunnat ta hennes plats, äventyret skulle ändå behålla sin särprägel. 

I en tid då de fl esta actionspel var nattsvarta och rätt sunkiga cyberpunk-dystopier tog 

TOMB RAIDER några steg tillbaka och lät oss uppleva den gamla skolans matinéäventyr. 

Att ruinerna, de övervuxna gravplatserna och forsande vattenfallen målades upp av 

dåtidens mest banbrytande 3D-grafi k gjorde förstås inte saken sämre. Sedan mitten av 

90-talet har TOMB RAIDER fått en uppsjö av mer eller mindre misslyckade uppföljare, för 

att först nu återvända till sina rötter. 

Sonic Riders 

(Sega - PlayStation2, Gamecube, Xbox) 

Det är otacksamt att vara småförälskad i 

spelvärldens snabbaste igelkott. För varje 

lyckorusigt SONIC RUSH släpper Sega minst 

tre spel av det här slaget – lättsamma, 

snabbt utvecklade spinoff-titlar vars enda 

funktion är att håva in fi ckpengarna från 

de barn som slaviskt följer den animerade 

Sonic-serien på tv. Den här gången ska 

Sonic och ett knippe av hans vänner åka 

bräda i luften, fånga ringar och utföra 

halsbrytande konster. Alla som någonsin 

spelat Electronic Arts steroidpumpade 

snowboardäventyr SSX förstår att det 

hade kunnat bli alldeles lysande. Tyvärr 

står sladdrig kontroll, medioker grafi k och 

ointressanta banor i vägen, vilket gör att 

SONIC RIDERS inte blir mer än ytterligare 

förströelse i väntan på nästa stora 

pixelbaserade plattformsspel. 

24: The Game 

(Sony - PlayStation2) 

Få moderna tv-serier är bättre lämpade att 

göra spel av än just 24. Hela upplägget – en 

tickande klocka, parallella händelseförlopp 

och dieselsoftande action på Los Angeles 

breda gator är som hämtade ur ett 

genomsnittligt actionspel. När Cambridge 

Studios tog sig an 24 tog de också den 

säkra vägen. Ingenting överraskar eller 

sticker ut, men äventyret drar samtidigt 

nytta av tv-seriens egenheter. Och 

till skillnad från mycket annat på det 

brittiska spelhusets meritlista präglas 

alltsammans av det man brukar kalla 

höga produktionsvärden. Jag är kort sagt 

tacksam att Kiefer Sutherland får läsa 

repliker som seriens manusförfattare har 

skrivit, och Cambridge Studios begränsats 

till att arbeta med tekniken. 


SVERIGES STÖRSTA 

VIDEOBUTIK. 

8 000 TITLAR. 

PROVA GRATIS EN 

MÅNAD! 

Att hyra film på boxman.se är både billigare och enklare. Vi har alla filmerna du inte hittar i videobutiken, 

klassiker såväl som nyheter. Du får filmerna direkt hem i brevlådan och behåller dem så länge du vill. 

Inga förseningsavgifter. Portot ingår såklart. Ange presentkoden: RODEO när du anmäler dig på boxman.se. 

.se

Konst/APRIL 

Redaktör 

Power Ekroth 

power@rodeomagazine.se 

NYFIKEN TRE I 

STOCKHOLM 

LINA SELANDER 

GALLERI SAK, STOCKHOLM 

Avfotograferade baksidor av 

ihopsydda fotografi er (jo, 

just det), en video och en 

ljud- och bildinstallation av 

Lina Selander lovar gott. 

TRAVELLING MAGAZINE TABLE 

IASPIS, STOCKHOLM 

För varje land som Travelling 

Magazine Table slår upp 

sitt tidskriftbord i, 

adderas ett nytt gäng 

obskyra kulturtidskrifter 

till den ständigt växande 

högen. Det tillhörande 

seminarieprogrammet i slutet 

av april kan bli riktigt bra. 

AK28, STOCKHOLM 

Det konstnärsdrivna galleriet 

ak28 har bjudit in sin norska 

motsvarighet BASTARD att 

ställa ut under april. I sann 

unionsanda har de tagit in 

två svenska konstnärer, bland 

annat fantastiska Bella Rune. 

BERLINBIENNALEN 

I slutet av mars öppnar den fjärde 

Berlinbiennalen, denna gång med 

titeln OF MICE AND MEN, kurerad av en 

grupp bestående av Maurizio Cattelan, 

Massimiliano Gioni och Ali Subotnik. 

Konstnären Cattelan är bekant för 

stockholmspubliken sedan han ställde ut 

en knäböjande vaxfi gur föreställande Adolf 

Hitler på Färgfabriken för några år sedan. 

I Berlin har kuratorgruppen tjuvstartat 

genom en serie utställningar i något som 

de kallar Gagosian Gallery, Berlin. De 

har alltså stulit namnet på ett av världens 

viktigaste gallerier för samtidskonst, som 

redan har permanenta visningsplatser i 

London, Los Angeles och New York. Kanske 

väntar en stämning från Larry Gagosian för 

namnkuppen? 

Förväntningarna på biennalen är hur 

som helst stora, och vissa tippar på att 

kuratortrion kommer att göra det allra 

mest kontroversiella: något konventionellt 

och snyggt. Med all sannolikhet blir det 

vårens mest omtalade utställning. Bland 

alla deltagande återfi nns svenskarna Felix 

Gmelin och Nathalie Djurberg vars videor 

(bägge med lätt porrigt innehåll) också kan 

ses på Modernautställningen just nu. 

www.berlinbiennale.de 

Kader Attia 

Galleri Andréhn-Schiptjenko, Stockholm 

Till och med 6 maj 

Fransmannen Kader Attia tar gärna till 

ovanliga grepp. Till exempel har han ställt 

ut en fungerande sweatshop i Miami, 

med en grupp mexikanska kvinnor som 

sydde upp det påhittade klädmärket Hallal 

(vars logga påminde om både Nikes och 

Adidas). I hans installation ARABESQUE, som 

just nu visas på Palais de Tokyo i Paris, ingår 

ett hundratal batonger upphängda till ett 

abstrakt mönster – eller, om man så vill, 

som en labyrint. På Andréhn-Schiptjenko 

kommer Kader Attia bland annat visa ett 

nät tillverkat av 300 handbojor. 

MÅNADENS UTSTÄLLNING: 

NORMALISERING 

Rooseum, Malmö 

Till och med 28 maj 

Att malmöinstitutionen Rooseum haft det lite kämpigt den senaste tiden har knappast 

undgått någon som är intresserad av konst. Glädjande är att Malmö kulturnämnd skall 

driva Rooseum vidare efter att styrelsen har upplösts. I skrivande stund är inget beslutat 

om exakt hur detta ska gå till, dock fortsätter man att visa det redan uppbokade 

utställningsprogrammet. 

Utställningen NORMALISERING är ett ambulerande projekt som under fl era års tid 

har utarbetats tillsammans med två andra institutioner, WHW i Zagreb och Platform 

i Istanbul. De deltagande konstnärerna byts ut efter hand, beroende på vilket land 

utställningen befi nner sig i. Själva begreppet normalisering har bland annat använts vid 

EU-utvidgningen för att beskriva de krav som ställts på ansökarländerna – vilket kan 

tyckas provocerande. Vad innebär det att bli ”normaliserad”? Hur manifesterar sig denna 

normalisering politiskt, kulturellt och socialt? Femton konstnärer ställer ut under titeln. 

Nämnas bör Sveriges egen Johanna Billing, Danmarks Kristine Roepstorff, Michael Blum 

från USA och inte minst rumänske Dan Perjovschi, vars humoristiska teckningar absolut 

inte får missas. 

Candice Breitz 

Uppsala Konstmuseum, Uppsala 

Mother & Father 

Öppnar 22 april 

En av de mest hyllade installationerna på 

fjolårets Venedigbiennal var sydafrikanska 

Candice Breitz MOTHER & FATHER. Nu visas 

den på Uppsala Konstmuseum. Kändisar 

som spelat mammor och pappor i olika Hollywoodfi 

lmer har klippts ut från originalen, 

så att man till exempel kan se Steve Martin, 

Meryl Streep eller Dustin Hoffmann i var 

sin monitor. Skådisarnas prat om fader- respektive 

moderskapets våndor skapar en 

spännande dialog. 

Ylva Ogland 

Brändström & Stene 

Öppnar 30 mars 

Ylva Oglands måleri anspelar ofta på 

konsthistorien, men valen av motiv är 

ändå kontroversiella och aktuella. Oglands 

separatutställning på Galleri Brändström 

& Stene inkluderar bland annat serien YLVA 

-85 med personliga och sköra motiv – som 

även kan ses på Modernautställningen 

just nu. Här har hon målat av sönderrivna 

fotografi er i förstorat skick, föreställande 

en ung fl icka. Målningarna sätter fart på 

fantasin: man undrar vem som tog bilderna, 

varför de är sönderrivna, och hur de olika 

bilddelarna hör ihop. 


Litteratur/APRIL 

Redaktör 

Björn af Kleen 

bjorn@rodeomagazine.se 

RYKANDE FÄRSKA 

VISDOMSORD 

”DIN JEANSRUMPA AVSLÖJAR VEM DU ÄR” 

Ebba von Sydow i Ebbas stil 

– guiden till en glammigare 

garderob (Forum). 

”BAJSKORVARNA BOR I TARMEN TILLS DE KÄNNS 

FÄRDIGA OCH KLÄMS UT GENOM BAJSHÅLET” 

Josefi n Thor i 

undergroundpublikationen 

Stopp i tarmen (Josieland 

förlag). 

”GIVETVIS HAR INTE LIVET NÅGON MENING. 

MEN DET HAR INTE DÖDEN HELLER” 

Michel Houellebecq i essän 

H.P. Lovecraft – Emot världen, 

emot livet (Fischer & Co). 

! 

FOTNOTEN 

Utropstecknet, stilistikens motsvarighet 

till slipsnålen, har länge haft en aktiv 

motståndsrörelse. Formgivaren Jesper 

Weithz konstaterade en gång i magasinet 

MERGE att utropstecknet är ett hot mot 

demokratin. I all sin vulgaritet får tecknet 

vissa att höras mer och andra mindre. Själv 

är jag mer irriterad på fotnoten. Inte så 

mycket i vetenskapliga sammanhang, som 

i svensk populärkultur. Nu senast lägger 

fotnoterna krokben på läsaren i magasinet 

ODD AT LARGE samt i annars utmärkta 

romanen MONTECORE – EN UNIK TIGER 

av Jonas Hassen Khemiri. Antingen en 

ansträngt lekfull illusionsbrytare. Eller en 

dryg miniencyklopedi i syfte att uppfostra 

SoFo-slöddret om vem Carl Jonas Love 

Almqvist egentligen är. 

Får Rodeo i stället föreslå parentesen. 

Eller varför inte all god texts moder: 

reduktionen. 

Jay McInerney 

The Good Life 

(Knopf) 

Att hela tiden försöka avslöja den 

sympatiske som mer självgod än älskvärd 

är en samtida favoritsport. Spektakuläre 

New York-författaren Jay McInerney ägnar 

en del energi i sin nya roman THE GOOD 

LIFE åt att ifrågasätta syftena bakom folks 

frivilliga hjälpinsatser dagarna efter 9/11. 

I rökdimman kring de raserade tornen 

inleds ett vänsterprassel mellan en inte 

särskilt framgångsrik manusskribent och 

en stormrik aktiespekulant. Till slut vet 

inte dessa karaktärer om de serverar kaffe 

till brandmän på en hjälpstation för att 

de vill assistera drabbade – eller för att 

nära sin egen självupptagna förälskelse. 

Jay McInerney tycks vilja nyansera 

uppfattningen att katastrofen ledde till 

en mer hjärtlig New York-kollektivism. 

MÅNADENS BOK: 

PARTY OF THE CENTURY: THE FABULOUS 

STORY OF TRUMAN CAPOTE 

AND HIS BLACK-AND-WHITE BALL 

Deborah Davis (Wiley) 

Söndagen 27 november 1966 stängs La Guardia-fl ygplatsen i New York för kommersiell 

trafi k. Orsaken är det stora antalet privata jetplan som ska landa. Kvällen därpå 

håller nämligen Truman Capote bal på Plaza Hotel för att fi ra framgångarna med 

dokumentärdeckaren IN COLD BLOOD. 

Skribenten och fi lmaren Deborah Davis 300-sidiga granskning av festen ger begreppet 

klubbrecension fördjupad innebörd. Ingen detalj missas. Framför allt skildrar hon 

författarens förberedelser, nästan lika maniskt noggranna som researcharbetet bakom 

boken som skulle fi ras. I ett avsnitt analyseras Capotes tillvägagångssätt när han 

bestämde vilka 540 som skulle få äran att komma. Tekniken, vilket hans anteckningsbok 

visar, var associativ. Själv hävdade han alltid att han spontanbjudit sina närmaste. 

Först efter 200 sidor börjar balen. Davis behandlar den som ett konstverk bland Capotes 

övriga – faktum är, skriver hon, att balen kan vara hans allra främsta berättelse, den med 

bäst konstnärlig hållbarhet. 

Likt IN COLD BLOOD var inramningen kärv. Där balsalen vanligtvis smyckades med 

allehanda glitter nöjde sig Capote med kandelabrar invirade i gröna slingerväxter. 

Samtliga inbjudna kom i svartvitt, förutom några indiska supercelebriteter som inte hann 

byta om efter fl ygresan. Gästerna – artister, publicister, journalister, politiker – hade i 

månader förberett sig med designade masker och kläder. 

PARTY OF THE CENTURY fördjupar den aktuella fi lmens tema om författarens ansvar inför 

de personer som skildras. Förutsättningen för IN COLD BLOODS monumentala framgång 

var ju dess huvudpersoner – de två mördarna. Båda hade hängts när Capote sitter på 

Plaza och dricker upp intäkterna tillsammans med Frank Sinatra. 

Davis placerar också balen i sitt politiska sammanhang, amerikanska soldater i Vietnam 

skrev hem och undrade om inte landets intelligentia hade något bättre för sig än att hora 

för Truman Capote. 

Boken blir därmed något mer än en devot instruktionsbok för nattklubbschefer 

kring Stureplan. 

Jag blir aldrig klok på om THE GOOD 

LIFE är en relevant provokation eller en 

Alexander Bardsk cynism (”alla humanister 

är hycklare”). Men just ambivalensen gör 

boken till en läsupplevelse. 

Jessica Parland-von Essen 

Behagets betydelser. Döttrarnas edukation i det 

sena 1700-talets adelskultur 

(Gidlunds förlag) 

Bästa boken om överklassig arrogans jag 

läst. Omarbetad doktorsavhandling där 

historiker beskriver hur adelsdöttrar på 

1700-talet uppfostras till att bli ”galanta”. 

För att utmärka sig från den pedantiska 

medelklassen skulle adelsbarnen ha sin 

etikett och bildning så djupt i köttet att 

de kunde spela med den utan att mästra. 

Självklarheten, det tvärsäkert artiga, fi ck 

medelklassen att känna sig vulgär och snava 

på salongsmattan. Mission accomplished. 

Göran Greider 

Hagen. Betraktelser från en by 

(Ordfront) 

Under årets Elle-gala förklarade 

hiphoparen Petter att han var 

tillställningens urbana inslag. Men vem 

förutom övervintrade Södermalmspoeter 

vill idag ge sig själv epitetet urban? Göran 

Greider har tidigare skrivit medkännande 

om Dalarnas krisande bruksstäder, men 

överger nu trendsäkert urbaniteten för 

kåserier från grönsakslandet, närmare 

bestämt de ljuvliga trakterna kring Gagnef 

i Västdalarna. Greider – tjockare 

än någonsin – bänder stenrös, drar 

potatisstjälkar och babblar på om EMU 

när han snavar över fågeln Emun. Jag 

sträckläste volymen bakfull i en loftsäng 

i Hornstull. För första gången på 25 år 

längtade jag hem till Hedemora. 


Klubb/APRIL 

Redaktör 

Adam Holmberg 

adam@rodeomagazine.se 

ORSAKER ATT 

STANNA HEMMA 

DJ KAY SLAY 

Down With The King part 3 

Ingen startar festen som Busta 

Rhymes och Rick Ross. 

HOLLERTRONIX 

EP #4 

Diplo har fest i din 

dator igen. 

HOT CHIP 

Boy From School 

Årets vackraste klubblåt 

anpassad för ditt vardagsrum. 

DEN VIKTIGASTE 

KONSERTEN 

I en bra värld är The Knife Sveriges mest 

omtalade popband just nu. Syskonen Olof 

och Karin Dreijers nya album SILENT SHOUT 

släpptes nyligen. Skivan lät som om den var 

framställd i en hangar av ett stort monster. 

Ungefär samtidigt gick nyheten ut att The 

Knife skulle göra tre livespelningar, och de 

alltså skulle bryta mot sitt tidigare löfte att 

aldrig spela musik live inför folk. Sedan dess 

har inget varit sig likt. Vi köpte våra biljetter 

på Blocket av en arg man. En kompis bytte 

bort sin ena Pioneer-skivspelare för en 

biljett, och jag har hört att folk fortfarande 

gör allt för en väg in. Vi har laddat ner deras 

ONE MUSIC SESSION-mp3:or och analyserat 

basen i Troy Pierce-remixen av SILENT 

SHOUT. Och vi har diskuterat huruvida LIKE A 

PEN är den kanske bästa poplåt vi någonsin 

hört. Spelningen i Stockholm sker på Berns. 

Det kommer säkert att bli skitkonstigt. 

Lokalen lär vara mörk, Olof och Karin 

syns säkert inte. Andreas Nilssons visuella 

effekter kommer att skrämma skiten ur oss 

och recensionerna dagen efter kommer 

att beskriva det hela som en installation. 

Bootleg-mp3:orna från spelningarna i 

Stockholm, Lund och Göteborg kommer 

sedan att jämföras, värdesättas och spridas 

över en natt världen över. Om ni inte 

har en biljett redan – se till att skaffa en. 

Ingen händelse, klubbkväll eller konsert 

sammanfattar ju klubbsverige under 2000talets 

första år lika väl. 

Go Bang! 

1 april, Marie Laveau 

Go Bang! sparkar igång våren och april 

månad med att boka Maurice Fulton – 

snubben som för några år sedan räddade 

housemusiken med Paris Hilton-skrin. 

Fy tusan säger vi och går såklart dit. Det 

tycker vi du också borde göra. 

Grodan Cocktail Club 

13 april, Nordic Light Hotel 

Dj Hell är 44 år gammal. Men om din far 

nu inte råkar vara boss över det ständigt 

aktuella tyska skivbolaget Gigolo Records 

eller huvudansvarig för allt som stavas 

electroclash slutar likheten med dina 

MÅNADENS FEST: 

PARADISE ETT ÅR 

22 april, Marie Laveau 

Paradise fyller ett år. Ett år av blod, svett och tårar. Av hits. Av Mylo, Headman, Ivan 

Smagghe och Rex The Dog. Av alla de musiker som verkligen betytt något just den 

veckan. När du läser det här har till exempel tysken Justus Köhncke nyss gjort det live där 

någonstans i mörkret. På jubileumsnatten står den stiliga engelsmannen Ewan Pearson 

i båset och allt är liksom fulländat. Vi är ett gäng som alltid brukar hänga på Pearsons 

blogg Enthusiasm och kolla in hans skivtips. Jag minns fortfarande när han tipsade mig 

om Trentemöller första gången. Jag är honom evigt tacksam. 

Jag ryckte tag i tre klubbkids och lät dem dela med sig av sitt bästa Paradise-minne 

hittills. Och så säger vi grattis! 

Aleksander, 28 år, Kungsholmen 

– När jag och en kompis gick omkring med ett ölglas fyllt med bara Kahlua. Vi blev så 

fruktansvärt fulla, det var kul på sitt sätt. Fast bästa minnet har jag nog från Rex The 

Dogs spelning i fjol. Dansgolvet var som en stor gryta av tokiga människor och vi hade så 

himla roligt. 

Lina, 19, Enskede 

– På Mylo hånglade jag med två killar på dansgolvet. Jag kände mig så lycklig. Men alltså 

jag brukar inte göra sånt annars. Men det är liksom det som är grejen med Paradise. Sen 

var vi där en gång och dansade när Kornél spelade Michael Jackson. 

Erik, 23 år, Vasastan 

– Jag tappade bort min Bernhard Willhelm-tröja under Rex The Dog-spelningen. Sen när 

vi var uppe och tog luft stod en brud där i min tröja. Så jag skällde ut henne så hon grät. 

Rex The Dog var magisk och jag har aldrig dansat så fysiskt. 

föräldrar någonstans där. På skärtorsdagen 

besöker han Nordic Light Hotel och ska 

förvandla det sterila hotellet till Berlin år 

2001: electro, syntar och svarta skjortor. 

Kan alltså bli sehr gut. 

Richie Hawtin 

22 april, hemlig lokal 

Richie Hawtin är en dj och producent 

från Kanada med blond, välvårdad The 

Knife-frisyr. Han är mest känd som sitt 

alias Plastikman och för att se sur ut på 

alla pressbilder. För technonördar runt 

om i världen är han en av de största som 

fi nns. Jag tänkte ta reda på varför. Det 

hela ordnas av GCC men lokalen är en så 

länge hemlig. Plastikman i en hemlig lokal 

i Stockholm en vårdag i april låter som en 

vacker dröm. En technodröm. 

Clitspit! 

Varannan torsdag, Olssons Video 

Det ryktas att jag är en av dem, kan inte 

bekräfta det. Däremot vet jag att pojkarna 

bakom Clitspit! förra månaden bjöd på ett 

magnifi kt dj-set av TTA och ett spontant 

liveset av Fibes, Oh Fibes-Christian. Väldigt 

mycket Göteborg och väldigt roligt, och 

i april fortsätter det med att varken göra 

reklam eller bry sig om att taktmixa. De 

andra torsdagarna tar de två elkillarna 

Pickpocket över och spelar techno. Det är 

kul att gå på Olssons igen. 


PARTY/APRIL 

The Artery och Ung 06/07 

Under våren är Rodeo kurator för Reeboks skandinavienturné The Artery, 

som visar upp unga kreatörer – och hur häftiga, dekonstruerade eller bara 

snygga ett par klassiska Reebokskor egentligen kan bli i deras händer. 

The Artery inleddes på butiken Cali i Stockholm i mitten av mars. Petter 

och AFC spelade skivor medan stans samlade hipstergarde kollade in 

utställningen där klädmärkena Nakkna och Fienden, konstnärerna Linnea 

Bergman Sjöstrand och Johanna Persson samt graffi titrion Norrlands Guld 

gjort om Reebokskor. Den 12-13 april besöker The Artery Köpenhamn 

respektive Malmö, och den 11-12 maj Göteborg respektive Oslo. I varje stad 

presenteras fem nya kreatörer, och den 31 maj avslutas sedan turnén med en 

fest i Stockholm, där samtliga sneakers visas upp. Fler bilder från turnén och 

festerna kan du kolla in på vår hemsida, www.rodeomagazine.se/artery. 

Mer unga kreatörer turnerar med Ung 06/07, designsatsningen där 

landets främsta oetablerade formgivare får skapa fritt. Rodeo var med på 

vernissagen i Svensk forms lokaler på Skeppsholmen i februari, och kommer 

hänga med på turnén Sverige runt. Nästa anhalt är Form/Designcenter i 

Malmö, där Ung 06/07-utställningen (med bland annat en radiostyrd 

mini-snöskoter) öppnar den 30 mars. Ses där! 


HITTA RODEO! 

Stockholm 

113 50, Sveavägen 98 

7-Knop, Torsgatan 45 

Arkitekthögskolan, Östermalmsgatan 26 

Badlands, Skånegatan 70 

Beneath, Kronobergsgatan 37, 3 tr. 

Beyond retro, Åsögatan 144 

Björn Axén, Norrlandsgatan 7 

Björn Axén, Åhléns City, 4 tr. 

Blåbär, Upplandsgatan 54 

Boule & Berså, Sjökvarnsbacken 13 

Boutique Sportif, Renstiernasgata 26 

Brunogallerian, Götgatsbacken 

Bspoke, Linnégatan 2 

c/o Stockholm, Götgatan 30 

Cafe Blå Porten, Djurgårdsv. 64 

Café Blåbär, Flemminggatan 55 

Café Foam, Karlavägen. 75 

Café Forest, Hornsgatan 70 

Café Gateau, Sturegallerian 

Cafe Milano, Kungsträdgården 

Café Soda, Bellmansgatan. 26 

Caffé Nero, Roslagsgatan 2 

Cali, Brunnsgatan 9 

Carin Wester, Rörstrandsgatan 40 

Carlings, Kista Galleria 

Carlings, Täby Centrum 

Carlings, Ringen 115 

Carlings, Kungsgatan 2 

Carlings, Norrlandsgatan 7 

Carlings, Sergelsgången 

Carlings, Drottninggatan 32 

Carlings, Kungsgatan 54 

Ciao Ciao Grande, Storgatan 11 

Clarion, Ringvägen 98 

Coffee Cup, Nybrogatan 15 

Creem, Flemminggatan 22 

Creem, Karlbergsvägen 23 

D&V, Sturegatan 12 

D&V Dam Fältöversten, Karlaplan 13 

D&V Herr Fältöversten, Karlaplan 13 

Damage Goods, Birkagatan 14 

Dansmuseet, Gustav Adolfs torg 22-24 

Dedicated Follower of Fashion, Hagag. 20 

Deep Haircare, Karlavägen 38 

Diesel, Kungsgatan 3 

Djurgårdsterassen, Sirishovsvägen 3 

East, Stureplan 13 

Elverket, Linnégatan 69 

ETC, Hornsgatan 80 

ETC, Odengatan 87 

Ett Litet Hak, Grevturegatan 15 

Fest i Stan, Bondegatan 5a 

Filippa K, Grev Turegatan 14 

First Hotel, Kungsholmsg 31 

FolkKulturCentrum, Slupskjulsvägen 28 

Folkoperan, Hornsg. 72 

Fornarina, Jakobsbergsgatan 6 

Frankos Coffe, Karlavägen 61 

Frisör Sacha & Juan, Sturegatan 38 

Fåfängan Café & Kök, Klockstapelsbacken 3 

Grodan, Grev Turegatan 

Grodan Sergel , Sveavägen 9 

Gul & Blå, Norrlandsgatan 25 

Gul & Blå, Mäster Samuelsgatan 42 

Gulan, Ringvägen 115 

Halv trappa plus gård, Lästmakarg. 3 

Handelshögskolan, Sveavägen 65 

Hasselbacken, Hazeliusbacken 20 

Hotell Diplomat, Strandvägen 7C 

Il Caffé, Bergsg. 17 

In Spe Design, Triewaldsgränd 3 

J. Lindeberg, Birger Jarlspassagen 

J. Lindeberg, Sturegallerian 


Jacobs Bakfi cka, Artillerigatan 

Jenny & Josefi n, Södermannagatan 16 

Judith Secondhand, Hornsgatan 75 

Jupiter, Sturegallerian 

Jus, Brunnsgatan 7 

Kartell, Smålandsgatan 6 

Klippotekets Hårsalong, Riddargatan 3 a 

Konstfack, LM Ericssons v. 14 

Konst-ig, Kulturhuset, bottenplan 

KTH, Nymble, Vallhallav 79 

Kulturhuset, Sergelstorg 

Kök & Bad , S:t Eriksgatan 31/33 

Landet, LM Ericssons v. 27 

Lars Wallin, Sibyllegatan. 19 

Le shop, Nytorgsgatan 23B 

Lee & Wrangler, Gamla Brogatan 23 

Levi’s, Gallerian, Hamngatan 37 

Levi’s, Slöjdgatan 9 

Lilla Japan, Storgatan 20 

Little Shop of Fashion, St. Eriksgatan 68 

Locanda, Mästersamuelsgatan 60 

Maria Westerlind, Drottninggatan 81A 

Metro, Götgatan 93 

Miss Sixty, Birger Jarlsg 22 

Moderna Dansteatern, Slupskjulsvägen 32 

Mondo, Medborgarplatsen 

Monkey Bizz, Ölandsgatan 50 

Muffi n Bakery, Fridhemsgatan 3 

Muggen, Götgatan 24 

Musslan, Dalagatan. 46 

Natalia Goldin Gallery, Svarvargatan 2 

Nitty Gritty, Krukmakargatan 25 

Non Solo Bar, Odengatan 34 

Odd Number, Torsgatan 40 

Olle & Marie, Styckjunkargatan 

Olssons Video, Odengatan 41 

Panini, Birger Jarls Passagen 

Pause, Norrlandsgatan 14 

Pause, Sveavägen 17 

Pet Sounds, Skånegatan 53 

Primo Ciao Ciao, Odengatan 79-81 

PUB, Hötorget 

PUB Media center, Drottninggatan 69 4tr 

Record Hunter, St. Eriksgatan 70 

Riche, Birger Jarlsgatan 4 

Riddargatan 12, Riddargatan 12 

Rinos, Hornsgatan 45 

Ristretto, Odengatan 62 

Rival, Mariatorget 3 

Robert´s Coffee, Drottning g 33 

Robert´s Coffee, Kungsgatan 44 

Salong Blow Out, Tyskbagarg. 6 

Salong Svartensgatan 7 , Svartensgatan 7 

Sheena, Drottninggatan 88A 

Sirap, Surbrunnsgatan 31a 

Slatko & Clemenza, Västmannagatan 79 

Sneakersnstuff, Åsögatan 124 

So Stockholm, Jussi Björlings Allé 5 

Solo, Smålandsgatan 20 

Solo, Västermalmsgallerian 

Sosta Bar, Jakobsbergsgatan 7 

Sthlm Kaffe med Mjölk, Drottninggatan 73 c 

Stockholm Modecenter, Årstaängsvägen 13 

Stockholms Stadsmission, Skånegatan 75 

Stockholms Stadsmission, Hornsgatan 58 

String, Nytorgsgatan 38 

Studentpalatset, Norrtullsgatan 2 

Sturebadets Restaurang, Sturegallerian pl 5 

Sturegallerian, Stureplan 

Sturehof, Stureplan 2 

Svart Kaffe, Södermannagatan 23 

Svea, Birger Jarls Passagen 

Svensk Form, Holmamiralens v. 2 

Syster & Bror, Drottning Kristinasv.24 

Södra teatern, Mosebacke torg 3 

Takeuschi, Birger Jarlsgatan 10 

Tensta Konsthall, Taxingegränd 10 

Tessie, Grev turegatan 7 

The Stray Boys, Vikingagatan 9 

Tjallamalla, Bondegatan 46 

Tommy Hilfi ger, Smålandsgatan 2 

Top Shop, Debenhamns, Drottningg. 53 

Tranan, Karlbergsv 14 

Tures, Stureplan vid Jlindeberg 

Tuss, Artillerigatan 29 

Twist & Tango, Skånegatan 90 

Urban by Björn Axén, Norrlandsgatan 22 

W & V Stockholm, Jarlaplan 2 

WE, Birger Jarlsgatan 3 

WE, Kungsgatan 64-66 

Weekday, Götgatan 21 

Vero Moda, Hamngatan 37 

Vero Moda, Drottninggatan 66 

Vero Moda, Farstaplan 25 

Vero Moda, Kista Gallerian 

Vero Moda, Solna Centrum 

Vero Moda, Stortorget 142 A 

Vero Moda, Runstensvägen 3 

Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3 

Whyred, Norrlandsgatan 21 

Västermalmsgallerian, St Eriksgatan 45 

Öst 100, Ösgötagatan 100 

Göteborg 

Buddha, Viktoriagatan 5 

Atalante, Övre Husarg. 

Andra Långg. Skivhandel, Andra Långg. 33 

Bengans, Stigbergstorget 1 

Bik-Bok, Kompassen 

Blenda, Andra långgatan 20 

BLVD, Storg. 47 

Broadway & Sons, Viktoriagatan 7 

Café Kosmos, V. Hamng 

Carlings, Kompassen 

Carlings, Kungsg. 56 

Corinne & Friends, Haga Kyrkog. 8 

Darling, Erik Dahlbergsg. 15 

Diesel, NK, Hamngatan 18-20 

Espresso House, Centralstationen 

Espresso House, NK, Hamngatan 18-20 

Face Sthlm, Vallg. 33 

Fever, Karlgustavsg. 

Filippa K, S. Larmg. 12 

Fiorucci, Vallg. 36 

Hollywood, S. Larmg. 11 

Lilla Kosmos, V. Hamng 

Magnus & Magnus, Magasinsg. 8 

Miss Ragtime, Magasinsg. 

Moms, Vasagatan 15 

Myrorna, Järntorget 10 

NK, Hamngatan 18-20 

Nostalgi, Karlgustavsg. 

Nöller, Haga Nygata 28 

Peters Dandy, Södra Hamng. 51 

Respekt, Järntorget 7 

Ragtime, Vallgatan 5 

Quomodo, Magasinsg. 19 

Scorett, Kompassen 

Scout, Erik Dahlbergsg. 15 

Solo, Kompassen 

T12, Kungsg. 32 

Ted Bernhardtz, Järntorget 8 

Trädgårn, Nya Allén 

Twist & Tango, Haga Nygata 31 

Uppåt Framåt, Magasinsg. 3 

Vero Moda, Passagen 

Vero Moda, Frölunda torg 

Vero Moda, Nordstan 

Victoria Arena, Kungsg. 48 

Wanselius, Magasinsg. 5 

Weekday, S. Larmg. 12 

Åhlens, Nordstan 

Halmstad 

Active, Storgatan 33 

Soda, Bankg. 1 

Tretton, Storg. 50 

Levi’s store, Storgatan 40 

Malmö 

Atmosfär, Söderg. 13 

Coast2Coast, Davidshallstorg 5 

David Design, Skeppsbron 3 

David Design, Stortorget 25 

Diesel, Södra Förstadsg. 1 

Factory, Gustav Adolfs Torg 41 

Form/Design Center, Lilla Torg 9 

Hilton, Triangeln 2 

Hipp, Kalenderg. 12 

Impala, Regementsg. 6 

Inkonst, Bergsgatan 29 

Issue, Stora Nyg. 25A 

J. Lindeberg, Söderg. 30 

Arena 305, Bassängkajen 8 

Larsson & Lange , Tullg. 4 

Larsson & Lange, Spång. 2 C 

Lemongrass, Grynbodg. 9 

Levi’s Store, Förstadsg. 2 

Moccasin, Fersens v. 14 

Pronto, Lilla Torg 2 

Skeppsbron 2, Skeppsbron 2 

Sneakersnstuff, Davidhallsg 19 

Studio 2, Hamng. 2 

Victors, Lilla Torg 1 

Vero Moda, Burlöv center 

Vero Moda, Gallerian, Stathamburgsg. 7 

Vero Moda, Mobilia, Pahanssonsv. 40 

Vero Moda, S:a förstadsg. 27 

Lund 

&bar, Mårtenstorget 9 

Apartment, Skomakareg. 4 

Basilika, St. Söderg. 13 

Coffepoint, Skomakareg. 

Folk å Rock, Botulfsgatan 1a 

Herkules, Stortorget 1 

Humana, Stora Södergatan 8 

Issue, Skomakareg. 9 

Kulturmejeriet, Stora Södergatan 64 

Spot, Klosterg. 14 

Stortorget, Stortorget 1 

Vero Moda, Nova, Företagsv. 10 

Vero Moda, Storg. 5 

Helsingborg 

Bara Vara, Fågelsångsg. 2 

Strapatz, Kullag. 27 

Två Bröder, Sundstorget 7 

Vero Moda, Lilla torg. 3 

Vero Moda, Väla 

Wayne’s Coffee, Stortorget 8 

Zebra, Kullag. 37 

Zgander, Kullag. 6 

Uppsala 

Carlings, Svartbäcksg. 7 

Hugos, Svartensg 21 

Jaber, Fyristorg 6 

MonAmour, Östra Ågatan 11 

Myrorna, Kungsängsg. 20 

Solo, Forumgalllerian 

Vero Moda , Forumgallerian

FURO. EN DANSINSTALLATION. 

Furo är ett unikt samarbete mellan den 

israeliske koreografen Ohad Naharin och den 

japanska videokonstnären Tabaimo. 

Furo pågår 24/3–18/5,on–fr19.oo och lö–sö16.oo. 

Läs mer på www.judiskateatern.se 

Köp biljetter i teaterns kassa. Inga förköp. 

judiska teatern 

djurgårdsbrunnsvägen59, vid djurgårdsbrunnsbron 

Återspeglingar 

Reflections 

Personliga perspektiv som utmanar det skenbart välbekanta. 

Aino Kannisto, Pernilla Zetterman, Cathrine Sundqvist – tre 

kvinnliga fotografer om identitet, förebilder, arv och sociala roller. 

Kulturhuset Foajé 3, vån 3. 24 mars–30 april 

Tisdag–fredag kl 11–22. Lördag–söndag kl 11–17 

www.kulturhuset.stockholm.se 

Det här är en vanlig 

annons. Eller början 

på resten av ditt liv. 

Utbilda dig till art director, grafi sk designer, produktionsledare, 

copywriter, script writer, marknadskommunikatör, informatör, 

projektledare eller webbstrateg. 

I höst startar sju diplomutbildningar på Berghs School of 

Communication. Du studerar ett eller två år på hel- eller deltid. 

Välkommen på våra informationskvällar under våren. 

Då presenterar vi diplomutbildningarna och bjuder på en 

miniföreläsning om kommunikation. Vi berättar också om våra 

stipendier och om bachelorprogrammet, som innebär en 

termin i Stockholm och fem terminer i Australien. 

För mer info, ring 08-587 550 00 eller besök www.berghs.se.

SISTA SKRIKET/APRIL 


ENYA 

KUL- 

TUREN 

Text Daniel Björk 

”INDIVIDUALISM BETYDER 

INTE LÄNGRE ORIGINALITET, 

UTAN ATT SE UT OCH BETE 

SIG SOM ALLA ANDRA 

SKULLE VILJA GÖRA” 

När Enya spelade in SHEPHERD MOONS – uppföljaren till sin 

genombrottsplatta WATERMARK – berättades det i otaliga artiklar 

att hon på en enda sång gjorde så många som 500 sångpålägg 

innan hon var nöjd med resultatet. Sammanlagt blev det fl era 

tusen omtagningar. 

Det kanske framstod som lustigt för femton år sedan. Men hur 

många av oss som skrattade då hade kunnat misstänka att den 

irländska newageperfektionisten redan 1991 skapade den sanna 

bilden av samtiden 2006? 

Enyakulturen ligger nämligen som en våt trasa över Sverige. I 

dagsläget läser man sällan en artikel som inte författats förut, 

eller en krönika där åsikten känns fräsch och infallsvinkeln 

originell. Och ingen verkar reagera. För det är väl inte helt absurt 

att tycka att det är mer intressant att höra en verkligt spännande 

röstklang som den är, än att höra samma slästrukna vokaler 

multiplicerade 500 gånger? 

Men sanningen är att det i grunden inte är något fel på Enya. 

Skulle jag beklaga mig över att allt bara återvinns och upprepas 

vore jag inte mycket bättre än dem jag rackar ner på. Finns det 

något enklare eller mer förväntat än att klaga på hur utslätad 

kulturen är? Att allt redan är sagt och gjort? Att originella röster 

inte kommer till tals? 

Vad jag måste göra är att först försöka förstå varför så många vill 

höra det de redan är trivsamt bekanta med. För det fi nns inga 

krönikörer som är så uppskattade som de som säger det självklara. 

Jag misstänker att det har att göra med att det, om inget annat, 

skapar gemenskap – en vara som det fi nns ett skriande behov av i 

en värld splittrad i tusen skärvor. 

Individualism betyder dessutom inte längre originalitet, utan att 

”se ut och bete sig som alla andra skulle vilja göra”. För många är 

det ett tecken på kapitalismens negativa effekter, och kanske har 

de rätt. Men samtidigt – med varje förlust följer en vinst, och lite 

för ofta fokuserar vi på vad vi förlorar i stället för vad vi vinner. 

Jag tror ändå att individualismen är ett passerat stadium, den 

ledde faktiskt i slutändan till osäkerhet och olycka. Enyakulturen 

skapar i stället nät i en västvärld där personlig frihet kapat alla 

band mellan människor. 

Just därför borde jag välkomna enyakulturen. Inte för egen del 

– jag älskar de ögonblick då en åsikt, text eller röst förvånar 

eller utmanar mig – utan för att jag inte ser någon anledning att 

kämpa emot. Om mediaklimatet består av 500 krönikörer som 

berättar hur hemskt det är med homofobi, och det sitter miljoner 

människor hemma och känner att de är en del av något, av ett 

samhälle, vem är då jag att ställa mig i vägen? 

Det enda problemet är att efter 500 sångpålägg gör det inget 

om ursprungsmelodin är falsksång. Vem kan argumentera med 

hundratals identiska röster? Enyorna skapar i vissa fall farliga 

självklarheter. Apropå Muhammed-karikatyrerna sjunger de att 

satiriska teckningar om judar aldrig skulle ha publicerats i väst. I 

själva verket vann en tydligt antisemitisk teckning – den anspelade 

på den gamla myten om att de dricker ickejudiska barns blod 

– pris för bästa politiska teckning i Storbritannien 2003. 

Men det är saker som kan hållas i schack genom vakna ögon, och i 

slutändan är enyakulturen inte till för de som törstar efter sanning 

utan för alla som söker tröst. Om Enyorna skriver att det är fi nt 

med snälla människor och att det är töntigt att röka, att det är 

fruktansvärt med barnprostitution eller att knark förstör liv, då 

säger jag bara fi ne, state the obvious. Jag kan också peka på gräset 

och säga att det är grönt.

Rodeo_3.indd 1 14-03-2006 14:50:44 

www.pilgrim.dk

3 - Rodeo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?