Björn Berg i Alf Henriksons sällskap

Björn Berg i Alf Henriksons sällskap
Bildurval och redaktionell text: Catharina Grünbaum
1

Den inte särskilt avancerade reflektionen att småborgare ingalunda
tycks vantrivas med sin tillvaro fastän medierna anser
att det är just vad de bör göra, gestaltas i bild med flera bottnar
av ironi. Några arga unga representerande Kulturen bär på en
tavla som återger en vad de menar falsk idyll: konstverkets titel
lyder ”Inferno”. Den dubbla ironin ligger i att de avbildade
städande småborgarna faktiskt tycks ogrumlat nöjda i sin
förortslägenhet med 60-talsinredning (se på detaljerna!), så
långt från Strindbergs husliga helvete som tänkas kan (”Tråkigt
nog” 1971).
Den panteistiska föreställningen att ”allt är ett” illustrerar
Alf Henrikson med iakttagelsen att ugnar och kylskåp säljs
i samma affär och att Jesus och Djävulen båda kan åkallas av
samma person. Björn Berg i sin tur illustrerar versen med något
som närmast liknar en gobeläng där ett himlens och ett helvetets
andeväsen fejdas i ett mycket vardagligt jordiskt kök.
Tråkigt nog
Den fryntlige småborgarn tycks vara glad
och trivs med det liv han fått föra,
ehuru han läst i sitt tidningsblad
att det kan han omöjligt göra.
DN 9.3.1971
Allt är ett
Ugnar och kylskåp, syster kär,
säljs märkvärdigt nog i samma affär,
och Jesus och Djävulen, broder i tron,
åkallas ofta av samma person.
8 9
DN 19.4.1972

”Hastigt och lustigt” har Alf Henrikson
satt som rubrik på ett nonsensinfall
med mera ord än innehåll – han
publicerar den också under pseudonym.
Motivet är en österländsk saga, och
Björn Berg har skapat en sådan med
figurer i ett gåtfullt sammanhang, som
på orientaliska miniatyrer eller mattor.
Hastigt och lustigt
En jägare gick sig att jaga.
Då kom där en kvabbso på vägen.
Det är en österländsk saga,
en orientalisk sägen.
Hon var ytterligt oförvägen
och tog honom hastigt av daga.
Det var en lärorik saga,
en mycket beaktansvärd sägen.
PYTTSAN CALVEBO
DN 21.2.1988
Massornas slagsmål om potten.
Den ensamme vinnaren i totalekonomin
försöker ändå proppa i
sig mer än han förmår svälja.
Under avtalsförhandlingarna
Många har det bättre, men ingen har det bra
ty den som har det allra bäst kan inte bättre ha.
10 11
DN 12.2.1971

De nio första åren på Dagens Nyheter tecknade Björn Berg
hemma på redaktionen åt reportrar som flängde hit och dit
i världen. Han fick förlita sig på foton, muntliga skildringar,
arkivbilder, konstböcker och vad man annars kan komma över.
En och annan tur inom landet hade det blivit, men först 1961
Reseskildrarna
”Och vi fick till vår häpna förundran
ett oväntat bad i Asklepios evigt
flödande vatten.” (Alf Henrikson)
Reportern och tecknaren i Termini
Imerese på Sicilien, 1973.
”ansågs jag mogen att författa reseräkningar från riktiga utrikesresor,
precis som de stora skrivande pojkarna och flickorna”,
skriver han i ”Tecknare i tid och otid”. Det resande som sedan
följde blev desto intensivare. Betraktar man katalogen över
hans utflykter i världen undrar man när han över huvud taget
var hemma. En gång drog han jorden runt i ett snabbt svep,
tillsammans med journalisten Torsten Ehrenmark, men lägger
man ihop färderna till nära och avlägsna länder och världsdelar,
med reportrar eller på egen hand, utgör jordenruntresan bara
en mindre sträcka. Hur han hann med alla sina teckningsuppdrag
är ofattbart.
Under reportageresorna med en rad av Dagens Nyheters
journalister iakttog Björn Berg förundrad skribenterna som
bara betraktade, för att formulera texten vid ett senare tillfälle.
”Tecknaren tecknar i raseri”, skriver han i ”Tecknare i tid och
otid”. ”Som en kulspruta sprutar. Desto stillsammare skrider
skriftställaren fram. Nästan frånvarande inväntar han texten.”
Han skriver också om mödan att reportageteckna – att
börja först när bilden finns inom honom, inte gå för fort fram,
bygga upp bilden, hitta det karakteristiska i motivet. I vimlande
Landskap i Chianti.
(”Hos etruskerna”)
folkmassor känner han hur en glashuv sluter sig om honom och
han förvandlas till Ritmaskinen Berg.
Med Alf Henrikson for han genom Östtyskland och Ungern
till Turkiet och Grekland, till Italien för att möta etruskisk
och romersk kultur, till Spanien, där Alf skaffat sig ett hus, till
Frankrike, Island, Finland och Norge. Och dessutom på en rad
uppdrag i Sverige.
Reportageteckningarna är direkta, motiven är fångade på
plats, somliga hastigt nedtecknade, andra noga genomarbetade.
Men genregränsen är tydlig. De dekorativa inslagen från
historieböcker och dagsverser har ingen plats i ögonblicksbilderna
av verkligheten. Däremot händer det att en och annan
reportagebild dyker upp som illustration till en dagsvers.
20 21

”Vårt antika modersmål” (1989) är en etymologisk ordbok
med Alf Henriksons lika lärorika som självsvåldiga urval av lånord
från latin och grekiska. Som introduktionsbild har Björn ”i
sin enfald”, som han själv skriver, funnit på att presentera språkhistorien
som en stafett från antiken till i dag, med tävlingar på
antika vaser som förebild. Av någon anledning kom teckningen
aldrig med i boken.
I ett inledande avsnitt till boken presenterar Alf Henrikson
ett antal korta texter som nästan uteslutande består av klassiska
lånord. Björn Berg kommenterar på sitt sätt. Till texten
”Dementi” (på nästa uppslag) gör han en liten bildberättelse.
Antika figurer i klassiska poser har han ju återgivit i hundratals
teckningar från friser och vaser, men Xantippa får här – förgäves
– försöka rubba Sokrates sinneslugn med en alldeles
vardaglig koreografi, alltmedan filosofen förblir semper idem,
ständigt densamme.
Språkhistoriens lopp.
(”Vårt antika modersmål.”)
26 27

”Dementi. Xantippa karakteriserade aldrig
Sokrates med den legendariska och ofta citerade
sentensen Semper idem, ty latinet var inte
hennes force.”
(”Vårt antika modersmål.”)
”Pytheas resa till Thule” (1985) är titeln på en bok som lurat en
och annan läsare att tro att Alf Henrikson översatt en reseskildring
från antiken. Fylld med historiska fakta är boken om den
grekiske sjöfararen som på 300-talet f. Kr. företar en färd till
den höga Norden ändå inte annat än lögn och förbannad dikt,
eller, som den kategoriseras, ”prosafiktion”.
Pytheas själv har av Björn Berg försetts med sin upphovsmans
drag.
Alf Henriksons studier i antikens litteratur ledde honom att
dra igenom alla Platons skrifter från 300-talet f. Kr. ”Jag hade
endast läst enstaka bitar förut av denne författare, och den
närmare bekantskapen var en oväntad upplevelse. Jag tyckte
inte om Platon, jag fann honom tvärtom avskyvärd, han retade
mig med sitt förfärliga idealsamhälle, han gjorde mig riktigt
arg – och han har dock varit död i tvåtusentvåhundra år!”
(”Hävdateckningar” s. 177)
Alf Henrikson som Pytheas,
den av honom själv uppfunne antike skepparen.
Alf Henriksons mestadels
stoiska lugn brister vid mötet med Platon.
28 29

Tecken för treenigheten, till
skydd mot onda makter.
Motiv från kyrka, 1200-tal.
Svensk historia
Klostret i Vadstena var enligt Birgittas
direktiv ett dubbelkloster för både munkar
och nunnor. En broder tar sig friheter.
”Att någon alltid måste göras
ansvarig för det sorgliga som
händer tycks vara en princip i
Västgötalagen.”
Ett skott i baken . Gustav II Adolf, bliven tämligen fet, deltar i ett försök att storma
Danzig. Kungen skriver i ett brev att ”efter i sådana occasioner något varmt tillgår,
blevo Wi ock med ett skott sargade i baken”.
34 35

Ottar Vendelkråka, om vilken Alf Henrikson skrivit både prosa och vers.
Helt utan förebilder är dock de ”spralliga gubbar”, som Alf
Henrikson ibland efterlyste till sina verser, som i ”Zoo” härbredvid.
Spralligast är de så kallade passbitarna – figurer, hus,
djur – infall som Björn i hundratal sprutade ur sig och som än i
dag används på Namn och Nytt-sidan.
Även dagsverserna kunde få teckningar av den här karaktären,
ibland mer, ibland mindre knutna till innehållet.
Regnet skvalade.
Löven dalade.
Alla fåglarna miste sin röst.
Nu är det höst.
108 109
(”Anacka”)
Zoo
Dubbelörnen har lagt sina ägg
och ruvar argt i sitt rede.
Göta lejon ger dägg åt sin ättelägg
under aldrig vikande vrede.
Griparna sitter på lagårdstak
med stjärten fram och näsan bak
och kraxar på den lede.
DN 22.1.1975