Dubbelt utsatta - Statens Institutionsstyrelse

direkt berättar om våldet de utsätts för. Liksom för
de flesta kvinnor som blivit slagna tampas även
dessa kvinnor med känslor av skam och skuld,
känslor som det sociala utanförskapet förstärker.
Christina Almelund och socialsekreterare Birgitta
Hedlund Kenttä berättar att de självklart ställer
frågor om misshandel. Samtidigt ser de komplikationer
i hur de som behandlare ska bemöta en misshandlad
kvinna som är hemlös och djupt nere i ett
missbruk. Det kan vara svårt att fokusera på misshandeln
när så mycket annat är kaotiskt i kvinnans
liv.
– Vem som helst som ska ta itu med så mycket elände
behöver trygghet och att de basala behoven av
mat och husrum är lösta. Man behöver också tid
för att våga öppna sig.
Christina Almelund och Birgitta Hedlund Kenttä
tror därför inte på någon behandling där man ensidigt
betonar misshandeln. I stället arbetar de utifrån
en helhetssyn på kvinnan. Att bryta det
destruktiva beroendet av en misshandlande man är
en del i en process som ska hjälpa till att skapa en
grund för ett självständigt liv. Hela livssituationen
behöver förändras, och kvinnorna har behov av
såväl ekonomiskt stöd som hjälp med bostad, psykologhjälp
och drogbehandling. Det är också viktigt
att varje kvinna får möjlighet att etablera en
förtroendefull och stabil relation till en kvinnlig
socialsekreterare, en person som kan finnas där när
kvinnan är mogen att börja berätta.
– Själva bemötandet är a och o för en kvinna som
blivit misshandlad, säger Birgitta Hedlund Kenttä.
Det gäller att vi finns där och verkligen är beredda
att lyssna just i det ögonblick när kvinnan själv vill
öppna sig och ta emot hjälp.
Birgitta Hedlund Kenttä och Christina Almelund
efterlyser också en jourverksamhet för missbrukande
kvinnor. Det finns få platser vid härbärgen i
stan som kan fungera som tillflyktsorter för kvinnor,
och inte heller kvinnoteamet har något verkligt
skydd att erbjuda.
– Jag jobbade tidigare på Kriscentrum med misshandlade
kvinnor och vet att det är jättesvårt att få
kvinnor som faktiskt har skydd att tala om vad de
är med om, berättar Birgitta Hedlund Kenttä. Hur
svårt är det då inte att få kvinnor som definitivt
inte har något skydd, att våga anförtro sig och kanske
anmäla en man som kan söka upp dem hur lätt
som helst?
Men problem finns inte bara när det gäller den akuta
hjälpen. Många socialsekreterare saknar fortfarande
ett kvinnoperspektiv, enligt Christina Almelund.
Något som betyder att de har svårt att se kvinnans
behov i en parrelation där båda missbrukar och
mannen är våldsam.
– Vi ser hur lätt det är för en socialsekreterare
som är kontaktperson för en misshandlande man
att tycka synd om honom. Ur vårt perspektiv är det
klockrent att mannen är en förövare som inte ska
skickas på behandling tillsammans med den kvinna
han slagit. Mannens socialsekreterare kan däremot
säga saker till oss som att ”Han vill ju verkligen
försöka” och ”Han är ju så trevlig”.
Socialsekreterarna vill gott, betonar Christina
[ FAKTA ]
Enheten för hemlösa
startade 1994. I teamet
arbetar en chef,
fem socialsekreterare
och en fältsekreterare.
Kvinnorna kan få
hjälp med exempelvis
ekonomiskt stöd och
stödsamtal. Knutet till
teamet finns också ett
stödboende med personal.
Behandling mot
missbruket kan ges
inom öppenvård eller
på behandlingshem.
I dagsläget är 140
kvinnor inskrivna, men
behovet är troligen
större, eftersom antalet
hemlösa kvinnor i
Stockholm uppskattas
till runt 600. Dessutom
finns ett mörkertal,
då det är vanligt att
just hemlösa kvinnor
skaffar sig ett tillfälligt
boende hos en man för
att få husrum, mat
och/eller droger.
Ibland genom att
erbjuda sin kropp.
[ DUBBELT UTSATTA ]
Almelund. Men det finns ett stort behov av att sprida
kunskap om kvinnors behov inom socialtjänsten,
konstaterar hon.
– Trots att könsmaktsfrågor stått högt upp på
samhällsagendan under flera år, är vi det enda
kvinnoteamet inom svensk kommunal socialtjänst.
Här har vi haft möjlighet att samla resurser och
kunskaper, men i till exempel en stadsdel är missbrukande
och misshandlade hemlösa kvinnor en
liten andel av samtliga klienter, och där finns ofta
inte samma kunskap om den här gruppens behov.
I praktiken kan det betyda mycket för en kvinna om
en socialsekreterare har ett kvinnoperspektiv eller
inte. Christina Almelund exemplifierar med en
kvinnlig klient som nyss fött barn och flyttar ihop
med barnets far, som man vet är destruktiv för
henne.
– Vår målsättning är att hjälpa varje kvinna till
ett självständigt liv. I det här fallet gäller det att vi
inte ser bostadsproblemet som löst och släpper
kvinnan, utan vågar ifrågasätta hennes val.
Positivt är att de kvinnor som skrivs in vid Enheten
för hemlösa ofta har en stark vilja till förändring,
berättar Birgitta Hedlund Kenttä:
– Kvinnor som vill söka hjälp är ofta rädda och
ser många hinder framför sig. De är rädda för att
bli omhändertagna och för att förlora kontakten
med barnen, och de känner skam. När en kvinna
väl tagit beslutet att söka hjälp här är hon verkligen
motiverad att göra något åt sitt liv. Vår erfarenhet
är att de här kvinnorna har oerhörda resurser om
de bara får rätt hjälp.
Jessica Rydén
”Vi måste stärka
kvinnans självkänsla”
Gunnel Elf på Fortunagården önskar att det fanns
mer att erbjuda de misshandlade kvinnorna efter
LVM-vården.
> – De här kvinnorna har inga kvinnojourer att
ta sig till och de är skyddslösa, totalt utelämnade
åt männen. De är bostadslösa och lever helt
på männens villkor.
Gunnel Elf är institutionschef på LVM-hemmet
Fortunagården i Värnamo och van att möta kvinnor
som utsatts för våld. Ibland är misshandeln
tydlig redan när en kvinna kommer, hon kanske är
blåslagen eller har en arm ur led, ibland berättar
socialtjänsten eller kvinnan själv. Men ofta skyller
kvinnorna skadorna på något annat, de tycker precis
som de flesta andra att det är skamligt att bli
misshandlad.
– Vi måste bekräfta kvinnan för den hon är och
hur hon är, inte fortsätta att skuldbelägga henne
för att hon lever i ett sådant förhållande. Man
måste ha ett respektfullt förhållningssätt till de här
kvinnorna.
SiStone nr 5 2005 7
>>