okt . 2011

I Kina
24 - okt . 2011
Edward Linderoth-Olson
(vice kårordförande 2010/11)
Kina är ett motsägelsernas
och anakronismernas land,
något som snabbt blir väldigt
tydligt om man reser dit som
teknolog med någorlunda
äventyrslystnad. Vilket undertecknad
tillsammans med
Christian Lindgren, avgående
ordförande för Studentfackliga
Utskottet på Kåren, blev
varse då vi gick i exil dit över
sommaren.
PÅLSJÖ ÄNGSBLAD
Planen inbegrep kinesiskastudier i fyra veckor
vid ett av universiteten i Hangzhou, varefter vi
skulle ut och härja på den kinesiska landsbygden
i två till innan vi till slut återvände hem till mer
nordliga breddgrader.
Vi kastades snabbt in i en hurril av kinesiska
glosor och grammatiska strukturer, i Kina tillämpar
man fortfarande, i alla fall inom språkundervisningen,
den typ av katederundervisning som
vår illustre utbildningsminister ständigt talar sig
varm för. Detta medförde att vi, till skillnad från
de kurser undertecknad har läst på Språk- och litteraturcentrum,
hade 4 timmars klassrumstid per
dag och ytterligare lika mycket självstudier om
man åtminstone ville försöka hålla sig i fas med
glosorna.
Man lär sig dock oerhört mycket, denna pedagogik
fungerar bevisligen mycket bra när ämnet
inte är baserat på förståelse utan i princip enbart
på utantillkunskaper och några enkla tillämpningsregler,
vilket stämmer mycket väl för
kinesiskan då den har en ytterst simpel grammatik
men ett ordförråd som sju svåra år.
Efter diverse om och men lyckades vi dock ta
oss igenom kursen, trots våra idoga försök att
misslyckas genom att till exempel komma på den
briljanta idén att vi kunde koppla samman våra
datorer och kombinera detta med Civilization 4,
samt placeringen av en pub inom bekvämt gångavstånd
från campus. Den senare befinner sig
nu även den under Per Holms ständigt vakande
blick, i alla fall om man skall tro ett av borden.
Under vistelsen vid universitetet bodde vi ett
dubbelrum i en byggnad på campus, ett rum stort
som ett vanligt korridorsrum i Lund från början
avsett att husera fyra kinesiska doktorander men
som sedermera anpassats för laowai [1], bl.a.
genom befolkningen halverats och västerländsk
toalett installerats. Det var med andra ord något
mindre än vad vi var vana vid men fullt adekvat
även om städningen på sina håll lämnade en del
övrigt att önska.
Undertecknad återupptog tämligen snabbt
sina två favoritvanor från sitt utbytesår vid sagda
universitet: att äta mycket och att gå i naturreservaten
kring campus. Trots det man ständigt
hör om Kinas galopperande miljöförstöring,
vars regering dock försäkrar att det nog snarare
rör sig om trav, är Kinas många, omfattande och
förvånansvärt ofta väl underhållna naturreservat
det som fått undertecknad att gång på gång
återvända till Kina. Detta trots plånbokens ibland
tämligen påträngande protester.
Den som av Kina förväntar sig en kommunismens
högborg där hela landet är täckt i vänsterpopulistiska
slagord som om någon hade gett
Vänsterns Studentförening obegränsad tillgång
till tapetklister och ett tryckeri kommer att bli
gravt besviken. Det är heller inte genast uppenbart
att man klivit av planet i ett av världens
hårdast övervakade oligarkier [2], dock finns det
små ledtrådar om man tittar noga. Till exempel
det tiotal militärpoliser beväpnade med automatkarbiner
som övervakar passkontrollen.
Nej, dagens Kina har färdats långt från den
verklighet som rådde då man efter kulturrevolutionen
utropade klasskriget som vunnit och
att man nu kunde börja bygga upp landet. Innerstäderna
i dagens kinesiska metropoler har
mer gemensamt med New York än något annat
(inklusive lukten), med fler Starbucks än decimaler
i π och varuhus som specialiserat sig på
att sälja västerländska märkesprodukter till ännu
hutlösare priser än i USA.
Börjar man skrapa på yuppie-civilekonom-fernissan
börjar den dock flagna, det räcker med att
man tar en sväng åt något slumpmässigt utvalt
håll från någon av de stora affärsgatorna i centrala
Shanghai för att man ska hitta kvarter med
låg bebyggelse, elmopeder som far som stim med
barracudor upp och ned längs gatorna, där desamma
är kantade med affärer som säljer allting
från avloppsrör till kalligrafipapper till japanska
animefiguriner. Allting ackompanjerat med den
symfoni av ljud som kännetecknar den kineiska
esprit:n: gnisslande bromsar, människor som
hänger sig på signalhorn och skramlet av diverse
saker som transporteras.
De största skillnaderna finns dock inte inom
städerna, eller ens mellan stad och landsbygd
utan mellan kusten och inlandet. Mycket av de
senare årens utveckling har enbart kommit kustområdena
till del, det är här den större delen av
de utländska och inhemska företagen etablerar
sig. Stora delar av inlandsprovinserna, med
några få undantag, lever fortfarande i tämligen
utpräglat armod. Det är dock här som man kan
hitta resterna av det Kina som en gång var, där
många kultur- och naturskatter fortfarande överlever.
Kina håller i dag på att upprepa det misstag
som Sverige begick i Stockholms innerstad, fast
i mycket större och brutalare skala: kulturminnen
renoveras antingen skoningslöst (läs: rivs
och byggs upp större och mer imponerande, fast
i betong) eller demoleras rakt ut för att bereda
väg för det nya Kina. Detta har medfört den nästintill
tragikomiska effekten att det som kulturrevolutionen
aldrig kom i närheten av att göra,
totalt utplåna spåren av den gamla ”förtappade”
kulturen, kommer nu istället Kinas ekonomiska
utveckling att göra, och det mycket grundligare.
Därför har det i viss mån paradoxalt nog blivit
årgång 25
okt . 2011
- 25