TEMA HAVET - Igenom

nr 17/vinter 2011 

Kulturtidskrift om jorden 

och maten på livets villkor. 

SISTA NUMRET! 

– Aquacalypse Now! 

TEMA HAVET – Om mognad 

– Om apelsiner, juice och citroner 

– Samspelets magi 

– Soptippen Havet 

– Hållbart räkfiske i norra Bohuslän 

– Kosterhavet och samförvaltningens konst 

. . . och mycket mer. . . 

Årgång 5

Kära läsare, 

här är sista numret av Fri Jord! Nummer sjutton i ordningen, vinter och havstema. 

Jag förmår inte längre praktiskt att göra allt själv. Det var aldrig någonsin tänkt så. 

Men det är ju rätt otroligt att det gick i nära fem år ändå! Jag är väl en rätt seg typ. 

Och, säger en del, lite före min tid. Också ett öde! 

Här möter du svenskt och internationellt, ett axplock av allt möjligt som berör 

haven. Trevligt och hållbart och otäckt och skamligt. Haven är ingalunda frånskiljda 

jorden... bara helt ytligt, men allt hänger ju ihop. Du får också ännu ett 

långt kapitel ur boken Skönhetens befrielse. Passande för årstiden var att skriva 

om apelsiner, tyckte jag. Vad jag än väljer att fördjupa i matvägsskriveri blir det 

uppenbart hur skruvad vår matkonsumtion är! Med Konsumenträttigheter utan 

medföljande Konsumentansvar styr vi världen mot undergång under parollen ”Alla 

har vi rätt att leva som aristokrater.” 

Jag vill tacka alla läsare, många har varit med hela tiden, andra har kommit och 

gått, en del har kommit till nyligen. Många av annonsörerna har funnits med hela 

vägen - stort tack till er!! 

Den som vill fortsätta följa med i mina samhällsobservationer och naturiakttagelser 

som blir till reflexioner kan göra det på www.igenom.se/nya_tankar. På den nya 

hemsidan kommer också alla gamla FJ att kunna laddas hem, böcker köpas, recept, 

trädgårdstips och annat. 

Innehåll 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

skribent, redaktör och 

ansvarig utgivare för 

Bilder omslaget: 

Vera Biliing, Chris Jordan, 

Annika Rockström, Tommy Carlsson, 

Tomas Lundälv/Lisbeth Jonsson. 

Foto denna sida VB 

3 Samspelets magi! Vera Billing. 

4-5 Njord och havets närvaror. Vera Billing. 

6-7 Kosterhavet och samförvaltningens konst. Vera Billing. 

8 Aquacalypse now – slut på fisk?! Daniel Pauly. 

9 Om mognad. Vera Billing. 

10-11 Soptippen Havet. Vera Billing. 

12 Ekonomi, arbete och romantik. Vera Billing. 

13 Rysk naturskog skövlas av Ikea. Linda Ellegaard-Nordström. 

14-15 Krönikor om skogen. Elisabet Hermodsson. 

16-17 Konstsidor - akvareller och dikter. Annika Rockström, Carsten Schale m.fl. 

18-23 Omvändelse. Morten Skriver. 

23 Bliv en citron! Vera Billing. 

24-25 Klyftigt? Om apelsinen, om apelsinjucens tvivelaktiga berättigande. V. B. 

26 Mat för en vecka. Vera Billing. 

27 Rosmarin - havets dagg. Vera Billing. 

28-32 Läsvärda annonser! 


Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden 

och maten på livets villkor. 

Detta är sista numret! 

Tidigare utgivna nummer 

kommer att kunna laddas ner på 

hemsidan www.igenom.se 

Gåvor har mottagits 

tacksamt! 

FJ har varit ett 

helt ideellt arbete. 

Plusgiro 

FRI JORD 141 2 2-6 

Ansvarig utgivare: Vera Billing. 

Redaktör: Vera Billing. 

Produktion: Vera Billing. 

Tryck, digitalt: VB/Igenom 

ISSN: 1 653 -81 88 

KONTAKT i fortsättningen: 

E-post: info@igenom.se 

Tel: 070-3 85 3 3 0 6 (+46) 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, 

undantaget redaktörens. 

Ta kontakt vid frågor! 

OBS!! 

www.frijord.se 

övergår under vintern 2011 till 

www.igenom.se

SAMSpElETS MAgI! 

Låter det inte härligt? Jag lånar uttrycket 

från en musiker, men det 

gäller ju hela vår kultur. Kultur betyder 

ju odling, alltifrån morötter till 

rosor, musik och annat sånt som vi 

brukar kalla kultur. Dit hör också 

omvårdnad, dvs. samhällets omsorg 

- skola, vård. 

De ’sorterar’ under den så kalllade 

’kultursektorn’. Men dit hör 

inte odling och jordbruk konstigt 

nog, fast det ju är där man verkligen 

ägnar sig åt (borde) kultur, för 

det hör numera till agrarsektorn, 

eller produktions- eller livsmedelssektorn. 

Begreppen har berövats 

sina sanna innebörder, men vi kan 

hämta tillbaka dem. Radera ordet 

sektor - för vi luras bara tro att allt 

inte hänger ihop, när det ju är det 

det gör. 

ultur betyder ’att odla’ och ekonomi 

betyder ’att hushålla’. I vårt modernistiska 

tidevarv har det mesta förvrängts 

till oigenkännlighet eller lindats in i vetenskapliga 

teorier till abstraktioner, 

som få verkar vilja genomskåda. Kultur 

har idag mer med artisteri och egoism att 

göra och ekonomin är allt annat än just 

det - den slösar besinningslöst med ändliga 

resurser i ett allt snabbare tempo. 

Nu har de båda begreppen börjat få lite 

nya nyanser, men har du tänkt på hur de 

faktiskt flätas samman? I självhushållning? 

Alltså den som kan och som äger 

mark kan ha en i ordets bemärkelse sann 

ekonomi - åt sig själv. Men alla andra då? 

Den största faran för livet på jorden, för 

hela denna vackra planets framtida existens 

är människan, brukar man säga, men 

det är inte sant! Vi ska lära oss se upp med 

intellektuella förenklingar, som gör att vi 

nöjer oss med floskler och ytor. Nej, det 

största hotet är, att människan inte beter 

sig just som människa. Människan är 

en kulturvarelse, säger man, till skillnad 

från djuren. Att var skild från djuren, att 

vara individ, att kunna tänka medvetet 

själv, att kunna forma sitt öde själv och 

inte vara helt bunden av omedvetna instinkter 

- allt detta, all denna frihetspotential, 

bär i sig ett lika mått individuellt 

ansvar för att balans, ekologi och framtid 

ska vara möjlig. Och balans och ekologi 

är just förutsättningarna för framtiden. 

Människans unika frihet bär ju i sig, i 

den andra vågskålen, samma mått av individuellt 

ansvar. Frihet utan ansvar kalllas 

med ett annat ord egoism. Nu kan jag 

knyta ihop denna tankeväv - det största 

hotet mot det vackra livet på denna himlakropp 

i rymden är människans egoism. 

Det låter så orimligt tungt och stort! Men 

jag ser det så här: Låt oss arbeta tillsammans 

med att upprätta sann kultur istället! 

Kultur betyder odling. Odla! Odla 

morötter, rosor, vänskap, odla musik för 

alla, vardagsmagi, odla samarbete och 

odla styrka för att stå emot. Ett friskt 

mänskligt och kulturellt immunförsvar 

mot tidens fördumning och egoism! Sann 

kultur är rolig, glädjefylld, vacker, inspirerande, 

förädlande och upphöjande - för 

alla. Och den ska inte kosta inträde eller 

copyright! Bort med all klåfingrig girighet 

från kulturen! 

Kulturen ska bäras av ekonomin i sitt 

samhälle, inte var självförsörjande eller 

hjälpa till att bära död verksamhet som 

inte ger näring tillbaka. 

Låt oss öva samspelets magi, som min 

vän Helga Hussels, violinist och kammarmusiker 

med rötter i krigets Berlin. 

Hon bor nu på sin vackra gård på västra 

Orust och hos henne får jag tacksamt bo 

denna vinter. Helga vet vilken gränsöverskridande 

skönhet samspelets magi kan 

åstadkomma i musiken. Det gäller i all 

kultur, i allt det vi människor odlar. 


text och foto Vera Billing 

O, wind, 

If Winter comes, 

can Spring be far behind? 

~Percy Bysshe Shelley

Njord var i nordisk forntid härskaren 

över havet och vinden. Den 

nordbohusländska kusten har Sveriges 

saltaste, djupaste och artrikaste 

fiskevatten. På norra Bohusläns 

berghällar, lite in i landet, finns hela 

flottor av ristade skepp. För några 

år sedan bildades ekonomiska 

föreningen Njord Närvaror Norra 

Bohuslän, initierat av fiskare från 

trakten med en hällristningsbåt där 

namnet Njord är besättning som logotyp 

– mycket passande! 

En eftermiddag i januari träffar 

jag två centrala personer – fiskaren 

Robert Olsson och författaren Ingegerd 

Johansson. Jag får fascinerande 

starka berättelser om hur processen 

arbetat sig fram och min stående 

fråga är, vad har gjort detta 

så lyckat? 

obert Olsson och Ingegerd Johansson 

bor i Krossekärr, en liten fiskeby 

på klipporna nordväst om Grebbestad. 

Robert och hans bror Charles jobbar fyra 

dagar i veckan ute på sin räktrålare SD 

Ferder, deras tredje båt och den är från 

Skottland. Deras yrke har av massmedia 

blivit illa behandlat. Det var också så 

hela processen som lett till Njord faktiskt 

startade. En tidningsrubrik i Bohusläningen 

skapade en stark spänning 

mellan fisket och naturvården och sen 

följde närmast ett pennkrig i lokalpressen. 

Tillslut samlade ett kommunalråd 

i Strömstad samman alla till ett möte, 

stängde dörren om dem och sa (i princip): 

– Nu går ni inte härifrån förrän ni kommit 

överens! 

Det visade sig då, att det inte ens fanns 

en konflikt, utan bara känslor av hot! 

Hot och rädsla för det man inte vet något 

om. ’Naturfolket’, dvs. biologerna och 

vanliga människor visste inte hur fiskarna 

jobbar. Deras moderna teknologi med 

alla instrument skrämde. Det skrevs i 

massmedia om utfiskning – med all rätt, 

NJORD 

och havets närvaror 

men all världens fiske drogs över en kam 

och det lokala kustfisket i norra Bohuslän 

(i alla fall) skiljer ut sig. Här köper man 

nya båtar för att det finns räkor att fånga 

och storlek på båt står i relation till det 

man vet finns i havet och som kan reproducera 

sig. I själva verket är det också så, 

att i det kustnära fisket räcker aldrig instrumenten 

till, hur bra de än blir, menar 

Robert. Man måste kunna sina farvatten 

helt enkelt, måste kunna själva fisket, all 

den kunskap som man samlar på sig av 

att vara där, följa väder och årstidsströmningar. 

Och man är inte så dum, att man 

fiskar upp allt, för då rycker man ju bort 

sin egen tillvaros fundament. 

Det som omskrivs i media är storfiskebusinessen, 

där man köper allt större båtar, 

med allt större skulder till följd och 

måste därför ta allt större fångster för att 

klara ekonomin. Det är Business och inte 

Fiske. Sedan ger världens fiskerinationer 

subventioner till bränslet till fiskeflottorna, 

så att de kan fortsätta sin framfart, 

även när oljan blir dyrare… Men detta 

pratar vi inte om i Roberts vardagsrum, 

vi håller oss till det kustnära fisket man 

här bedriver på hållbart sätt. Han och 

bror Charles fick Coops Änglamarkspris 

år 2 009, för ”sina insatser att säkra havsmiljön 

och inspirera andra att fiska på ett 

hållbart sätt.” I juryns motivering står 

också: ”Det är personerna i det lilla företaget 

som gör det stora jobbet och som 

i vardagen gör stor skillnad.” Bröderna 

har utvecklat ’Kostertrålen’, som alla nu 

använder på Kosterhavet. Ett metallgaller 

i trålen gör att den mesta fisken glider 

uppför gallret och ut i havet igen genom 

en lucka. På så sätt har man minskat bifångsterna 

med 87%. Robert och Charles 

var först i Sverige med Kravgodkända 

räkor. 

Kostertrålen fångar in räkorna, men den mesta fisken 

simmar ut igen! 


Här har arbetet med det hållbara fisket 

nu pågått tio-femton år, liksom reservatsbildningar 

och annat naturskydd 

i detta unika naturområde (läs mer på 

sid. 4-5 ). År 2 000 skrevs den så kalllade 

Kosteröverenskommelsen under. 1 0 

områden avsattes som skyddsområden, 

men på övrigt vatten kunde det trålas 

efter räkor. Inget problem! säger Robert. 

Förresten är hans inställning till reservat, 

att de egentligen inte borde behövas 

någonstans alls. De behövs bara för att 

människan inte har vett att hushålla med 

resurserna och vara försiktigt. 

Mycket har sedan hänt: Robert och Ingegerd 

berättar engagerat, flikar i varandra, 

jag försöker hinna med med pennan, men 

mina anteckningar är fragmentariska, för 

jag vill ju mer fånga in tankarna bakom 

handlingarna och energin i vårt samtal, 

än avlägga rapport. I alla fall kom det ett 

initiativ från Fiskeriverket, inspirerat av 

amerikanska forskaren Elinor Ostroms 

mycket intressanta arbete om samverkan 

i ekonomi. Hon fick Nobelpriset för sitt 

arbete häromåret. Sex grupper av svenska 

fiskare uttogs till ett pilotprojekt för att 

studera samförvaltning inom fisket. Hur 

blir det ”om folk går tillsammans på eget 

initiativ” var frågan, alltså utan påbud 

och direktiv uppifrån. Detta var år 2 004. 

Man skulle fokusera på några olika områden: 

redskapsutveckling, utbildning, 

egenkontroll gentemot kustbevakningen 

samt utveckla sitt eget varumärke. Utbildningspunkten 

delades i två: fiskarna 

själva utbildade sig i biologi och ekologi 

i ett samarbete med Tjärnö marinbiologiska 

forskningsstation, och skrivande 

personer utbildade sig i fiskenäringen, 

för att undvika att underblåsa fördomar 

och kunna göra rättvisa reportage. 

Varumärkesarbetet blev Roberts engagemang 

och ansvar. Vem ska jag ha med 

mig i detta arbete? frågade han sig. Han 

samlade ihop ett gäng eldsjälar inom olika 

branscher – restaurang, företagare och 

ska jag våga fråga Ingegerd…? Han hade 

läst hennes romaner faktiskt, och hon 

bodde nära granne, i hans farmors gamla 

hus. Hon sa ja förstås.. Och Ulla Olsson 

var med, de skrattar och kallar henne

Charles och Robert Olsson på jobbet. 

Foto Tommy Carlsson, även föreg. sida. 

www.njordnb.se 

virvelvind i sitt engagerade arbete med 

samordningen mellan bohuskommunerna. 

Fiskeriverket hade gett 90 000kr till 

projektet, vilket ju inte räckte långt, men 

Ulla fixade snabbt fram betydligt större 

medel och nu fick allt fart och togs på 

allvar. Det blev mycket givande studieresor 

till Hull i England och till Färöarna. 

Sedan har både engelsmän, skottar och 

polska fiskare varit på studiebesök hos 

dem här i norra Bohuslän för att lära av 

det lyckade initiativet Njord. 

Robert berättar att man dock gjorde ett 

stort misstag i början – man anlitade en 

välmeriterad konsultfirma i Göteborg 

för att upprätta den obligatoriska Affärsplanen. 

Det blev en riktig kommunikationsmiss, 

för de förstod aldrig varandra. 

Konsulten tänkte bara Business och på 

att hjälpa dem tjäna så mycket pengar 

som möjligt, vilket aldrig var deras mål. 

Han såg allt slags företagande i samma 

form. Blivande Njords var istället, att 

eget tryggt företagande skulle ingå i en 

helhetsbild i bygden, med kvalitet som 

gemensam nämnare. För fisken, för miljön, 

för andra människor i trakten än de 

själva, för turister och besökare. En livsstilsfråga. 

När de så avvecklade konsulten 

lossnade det! Så jag tänker, att han 

åtminstone hjälpte dem att se klart vad 

de själva ville. 

Spånandet om varumärke pågick länge 

och influerat av konsulten och andra på 

temat ”salt”, men neej… tvekan. Det hade 

ju alla, vi måste finna något eget, varumärket 

måste vara specifikt och unikt 

och nytt! Robert kom med idén att knyta 

an till den riktigt långa traditionen här 

– hällristningarna av skepp på berghällarna 

i trakten. De lät processen pågå 

länge, de tuggade om och idisslade… 

viktigt syns det mig. Så kom en konstnär 

i trakten, Agneta Almeida, med ordet 

Närvaror! Så himla passande och roligt! 

Så väldigt mycket bättre än ”närproducerat”. 

Charles Olsson kom med namnförslaget 

Njord och Agneta fick uppdraget 

att skapa logga med namnet och hällristning 

i kombination. 

Lokalt förankrat, miljösmart och identifierbart 

– sammanfattar Njords filosofi, 

står det i broschyren. Ordet kvalitet 

är inte med här, men jag tänker att det 

ordet ändå känns lite urtuggat numera, 

utan att det ens definierats ordentligt. 

Lika bra att lämna. Det här ovan garanterar 

ju en viss kvalitetsnivå i sig. 

2 007 började ekonomiska föreningen 

Njord konsolidera sig på riktigt med 

provmedlemmarna, de första pionjärerna, 

i huvudsak fiskare och fortfarande själva 

kärnan i föreningen. Robert betonar att 

de hela tiden sa, vi ska inte ha bråttom! 

Växa är inget självändamål och något att 

mäta resultat med, för det handlade ju 

om Kvalitet. Nu har föreningen drygt 2 0 

medlemmar, där också företagare på kajen 

som förädlar fisk- och skaldjursprodukter 

finns med, liksom natursidan med 

marina nationalparken vid Koster (se 

nästa uppslag), upplevelseföretag (fiskesafaris 

o.dyl.), enstaka konsthantverkare 

och en havtornsodlare. Medlemsbroschyren 

har foton på alla verksamheter 

men inga människor – fiskebåtarna, hus, 

bär och produkter. Det känns väldigt kul 

att titta på alla båtarna, såsom Njords 

personligheter. 

Inget av de andra fem grupperna i fiskeriverkets 

projekt har det blivit något av. 

Varför? Robert menar att det nog var en 

miss att andra var för snälla och bjöd in 

alla att vara med, alltifrån fritidsfiskare 

till WWF och Greenpeace, medan de 

själva enbart har arbetat inom sin helt 

lokala yrkesgrupp. Ingen urvattning 

alltså! Signifikativt, att havet här är det 

saltaste svenska farvatten har… De var 


också noga med att inte vara för många 

i pilotprojektet och att vara ännu färre i 

de olika arbetsgrupperna, för att komma 

framåt och inte fastna i långa sega konsensusprocesser 

med för många röster. 

Delegera och ge och ta personligt ansvar. 

Precis som det är ute på sjön. Fiskarnas 

sociala gamla nätverk är egentligen grunden 

i hela samarbetet. – Vi har alltid haft 

en jäkla sammanhållning här uppe på 

kusten, säger Robert. 

Framåt då? undrar jag. Den produktutveckling 

man nu resonerar om handlar 

inte om att fiska mer, utan i andra änden, 

förädlingen: att ta tillvara och saluföra 

gamla recept, mattraditionerna härifrån. 

Så kan andra, även odlare på landbacken, 

krögare etc. också komma att bli delar av 

Njord. Men det är ännu på diskussionsplanet. 

Njord står inte bara för att sälja 

sälja sälja varor från havet av högsta kvalitet. 

Det handlar för medlemmarna om 

en livsstilsfråga och de vill att Njord ska 

stå även för det. Människor ska komma 

dit, till norra Bohuslän och ta del av allt 

som finns här i den vackra naturen med 

hela sin närvaro, medan man äter dess 

närvaror. 

Vera Billing 

I väntan på sommaren, Krossekärr. 

Foto Vera Billing 

Hållbart räkfiske i Kosterhavet. 

Foto Anders Tysklind

Kosterarkipelagen 

Foto Bengt Frizell 

Anders Tysklind är chef för Sveriges 

första marina nationalpark 

Kosterhavet. Han bor och arbetar 

i Strömstad och Helena på Kosters 

Trädgårdar sa, att honom måste 

jag träffa. Det gör jag på Kaffedoppet. 

Två timmar flyger iväg. Jag ser, 

när jag sen skriver, en vacker väv av 

hållbart arbete på samhällsnivå träda 

fram, som jag absolut vill visa! 

em är Anders Tysklind? Han berättar 

om uppväxten på Saltö, i den 

södra delen av Kosterhavet, där pappa 

var skollärare och kantor och mamma 

arbetade på bibliotek. Anders själv gick 

till sjöss. Inte fiske, men sjöfart och småningom 

blev han maskinbefäl och for 

runt på världshaven. I en hamn i New 

York fann han kärleken och det låter 

väldigt romantiskt tycker jag, även om 

kontainerskepp kanske inte var det. Pia 

var svenska och jobbade på samma båt. 

De bosatte sig i Göteborg, det kom snart 

barn och Anders trappade ner på långkörandet 

till att arbeta på Stenabåtar och 

liknande. Småningom sökte familjen sig 

uppåt efter kusten och han tog landjobb. 

Sjöingenjörer fick på den tiden bra jobb 

inom värme- och vattenverk, men ’det var 

så mycket skog därinne..’. Småningom 

landade familjen i Strömstad, där Anders 

bland annat varit miljöchef i tjugo år. 

Medan vi sitter där och samtalet flödar, 

pilar tanken igenom mitt huvud, att det 

är lite lustigt att jag nu avslutar mina intervjuer 

för Fri Jord med denne ’byråkrat’. 

Så många strävande gräsrötter och jordiska 

projektmänniskor jag hälsat på dessa 

år! Mycket idealism och lite pengar. Och 

nu detta, men det är väldigt spännande 

och allt handlar ju faktiskt bara om attityder. 

När Anders beskriver hur hans arbete 

med tiden förändrats märker jag att 

han varit följsam inför de förändringar 

tiden kommit med och pockat på. Han 

har hela tiden arbetat från chefsposition, 

KOSTERHAVET 

och samförvaltningens konst 

men tycks inte ha stelnat till. Kommunens 

sätt att handskas med Agenda 21 

och miljömål verkar här ha varit ovanligt 

dynamiskt. Rörlighet av detta slag ger erfarenheter 

som ger bred kompetens och 

så visade han sig vara lämplig som chef 

för Sveriges första marina nationalpark 

utan att alls vara biolog. 

Anders kom att leda det Agenda 21 -arbete, 

som väl alla kommuner började 

med på 90-talet. I Strömstad blev det 

dynamiskt och konkret. Man försökte 

verkligen ta fasta på begreppet hållbar 

utveckling och på insikten att allt hänger 

samman. Mottot var ”Från ord till handling”. 

När han beskriver Strömstads 

kommuns resa genom arbetet ser jag det 

som en båttur förbi skär och över djupa 

vatten, så att säga – jag får känslan av att 

han fortfarande arbetar med att manövrera 

ett stort fartyg! 

Kosterhavet 

Sverige var först i Europa med nationalpark, 

det var 1 909 och passande nog 

invigdes den första marina parken, Kosterhavet, 

under jubileumsåret och på datumet 

090909! Inte bara det – det gjordes 

med gemensamma högtidliga ceremonier 

med kungar och allt tillsammans med 

Norge, för samtidigt invigde norrmännen 

sin första (märkligt nog) marina nationalpark 

Ytre Hvaler, som ligger ’vägg i 

vägg’ fast helt utan vägg, med Kosterhavet. 

Ett gränslöst samarbete så att säga, 

vilket nu fortsätter i förvaltningen av de 

båda parkerna. EU har delfinansierat. 

Arkipelagen här uppe i norra Bohuslän är 

helt prickig av naturreservat. Här finns 

Sveriges artrikaste natur både på land 

och i vattenmiljön. Anledningen till det 

speciella är, att havet här är den sista, innersta 

spetsen av den djupa havsränna 

som går längs hela Norges sydkust. I 

detta stråk förs vatten in från Atlanten, 

vilket med sin extra sälta ger livsmiljö 

för många havslevande växter och djur 

än de vanliga längs svensk kust. Djupet, 

som mest i Kosterrännan 2 47 meter jäm- 


fört med omgivande ’normala’ havsdjup 

på 1 0-1 5 meter, gör att den svala, salta 

miljön blir ganska konstant. Här finns 

faktiskt Sveriges enda korallrev! Och i 

norska reservatet det största i Norge. Jag 

hade ingen aning... men det är ju fantastiskt 

och vördnadsinbjudande. Man tror 

att Kosters korallrev börjat bildas redan 

för 8000 år sedan. 

Nationalparksidén har funnits i ett trettital 

år, dock med traditionellt uppifrån- 

och ner perspektiv på arbetet, vilket 

lokalbefolkningen här alltid mött 

med skepsis och gjort motstånd mot, så 

det har inte blivit något av. Så behövde 

ändå räktrålningen i dessa känsliga vatten 

regleras på något sätt och processen 

började, som ledde fram till ’Koster-Väderöfjordsöverenskommelsen’ 

år 2 000. 

Den plattformen har varit mycket viktig 

för det som sedan har hänt. I den gagnas 

på hållbart sätt samhällets infrastruktur, 

räkfisket, turismen osv. samt naturskyddet. 

Det var också dags att revidera 

Kosteröarnas naturreservatsskydd, på 

grund av ökande turism, båttrafik, sophantering 

och sånt. De som bor där har 

en egen, rätt unik folklig förvaltning, 

Kosternämnden, och där började man nu 

tänka, att nationalpark kanske inte vore 

så dumt. Det skulle ge stabilitet och man 

skulle kunna utveckla företagandet och 

livet här ute på ett för allt och alla bättre 

sätt. 

Anders Tysklind 

Foto Mikael Almsén 

Bevarande och utveckling i samspel 

har hela tiden varit och är mottot.

Röd sjösol, Crossaster papposus 

Foto Tomas Lundälv, Lisbeth Jonsson 

Samförvaltningen 

Även på de andra öarna lite söderut 

finns mycket aktiva samhällsföreningar 

med starkt inflytande. Så hela denna 

trakts anda av samförvaltning, som när 

vi kommit så här långt i samtalet där på 

Kaffedoppet i Strömstad närmast känns 

smått magisk, genomsyrar förstås också 

hur den nya nationalparkens förvaltning. 

Anders Tysklind berättar att av de 29 

parker som finns i Sverige förvaltas 27 

direkt via Länsstyrelser, en drivs av en 

stiftelse och så finns Kosterhavets egen 

variant: här sker förvaltningen av en 

delegation. Denna står formellt under 

Länsstyrelsen, men består av lokalfolk. 

Här är alla samhällsföreningarna från 

öarna med, liksom yrkesfisket och även 

universitetet via Tjärnö marinbiologiska 

forskningsstation. Hur det hela kommer 

att gå till helt i praktiken vet man ju inte, 

för det är ju så nytt, men jag imponeras 

just av det. Av att man gör och banar sig 

in på okänd framtida mark, eller i det här 

fallet kanske snarare seglar ut på okända 

framtidsvatten med vissheten, att samförvaltning 

ju fungerar och är bäst. Det 

vet man ju här sedan gammalt! 

Kanske det till och med är så, att det är 

en kärna vi nu kommit fram till: på land 

ägs mark. Då ligger privatägande och 

egen vinning per automatik under alla 

ytor, genomsyrar initiativ och försök till 

nytänkande, även om man försöker värja 

sig. Man kan inte äga havet på samma 

sätt, det är allas. Anders nämner också 

helt kort, att man faktiskt på Kosteröarna 

är på gång med nya ägarformer för 

mark och hus för att förhindra markspekulation. 

Nu har ett år gått. De senaste åren har 

varit enormt intensiva, kulminerande i 

invigningen 090909. Nu ska skötselplanerna 

man skrivit omsättas i praktiken! 

Mycket handlar om hur turistnäringen 

och naturskyddet ska samsas. Konkret 

handlar det till exempel om att förhindra 

ankringsskador på känsliga bottnar 

genom att utveckla teknik, informera 


Getter i samar-bete på Koster 

Foto Anders Tysklind 

bra, alltså inte bara utfärda förbud, utan 

bevarande och utveckling i samspel. Det 

ska byggas ett Naturum på Sydkoster, 

planerad invigning 1 21 21 2 (!). Vi pratar 

om turisterna som kommer, jovisst är de 

mer naturintresserade än nöjesfixerade, 

men Anders säger att avsikten med allt 

arbete är, att alla ska kunna fascineras 

här, oavsett kunskapsdjup innan. Han 

odlar ingen naturelitistisk inställning, 

vilket jag gillar. 

Fisket, betonar han, regleras dock inte 

genom nationalparkens föreskrifter, utan 

via fiskeriverket. I packen med broschyrer 

jag får med mig finner jag en exemplarisk 

om fisket i Kosterhavet. Men det har 

jag nu redan skrivit om, se föregående 

uppslag. 

Arbetet här i norra Bohuslän borde tas 

med riktigt stort allvar och intresse, undersökas 

noga och tas lärdom av, rent 

principiellt och processmässigt, i allt 

arbete som nu börjar gro för ett hållbart 

samhälle. Havets guld är inte bara rosa, 

salta räkor, vackra korallrev, sol och bad, 

utan också konsten att samförvalta. 

Text Vera Billing 

www.kosterhavet.se 

Ytre Hvaler i friskt blåsväder 

Foto Vera Billing 

På kartan ser du den djupa Atlantfåran i mörkare 

blått. Förgreningen upptill utgör riksgräns till Norge 

och överst på kartan är den norska nationalparken 

Ytre Hvalers område. Bild Hans Sjögren.

AqUAcAlypSE NOw 

– Slut på fisk!? 

En del tror att aquakultur, eller 

fiskodling, kan säkra tillgången på 

fisk utan att regeringarna behöver 

ingripa – en uppfattning som troligen 

grundar sig på FAO’s statistik. 

Den visar en så snabb ökning inom 

fiskodlingen, att mer än 40% av de 

havsprodukter som nu konsumeras 

kommer därifrån. Problemet med 

detta påstående är att Kina står 

för ungefär 68% av världens fiskodlingsproduktion 

och FAO, som 

tidigare blåst upp sin statistik med 

inflationsskapande kinesiska siffror, 

uttrycker tvivel om den konstaterade 

produktionen och tillväxten. 

tanför Kina – där den mesta odlade 

fisken är färskvattensvegetarianer, 

såsom karp – producerar fiskodlingar 

framför allt köttätande havsfisk, såsom 

lax, som inte matas med bara vegetabiliska 

födoämnen, utan också med fiskmjöl 

och fiskolja, som fås genom att man mal 

upp sill, makrill och sardiner fångade i 

den fiskeindustri som ständigt minskar 

fiskbestånden i haven. Animaliebaserad 

fiskodling kräver tre till fyra kilo mindre 

fisk för att producera ett kilo av en 

större sort och rånar således den ene för 

att betala den andre. Fiskodling i Väst 

producerar lyxmat i global skala. Att förvänta 

sig att fiskodling, aquakultur, ska 

se till att det finns tillräckligt med fisk 

tillgänglig – eller åtminstone att förvänta 

sig att köttbaserad fiskodling ska lösa fiskeflottans 

dilemma med minskade fångster 

– vore liktydigt med att förvänta sig 

att Ferrari-bilar kan lösa Los Angeles 

trafikstockningar. 

Andra tror att fiskbestånden kan återuppbyggas 

genom kampanjer för att öka 

konsumenters medvetenhet i syfte att 

uppmuntra köpare att göra ansvarsfulla 

val. På den linjen går märkningen av 

produkter, som bedömts vara miljömässigt 

hållbara. I Europa till exempel, kan 

konsumenterna titta efter MSC-loggan: 

Marine Stewardship Council, en organisation 

utan vinstsyfte som startats av 

WWF tillsammans med Unilever, som 

har en stor fiskhandelsavdelning. I bör- 

jan certifierade MSC bara småskaliga 

fiskerier, men på senare tid har märket 

godkänts även för stora kontroversiella 

företag. Man har i verkligheten börjat 

mäta sin framgång i delprocent av 

den stora fiskfångsten man certifierar. 

Uppmuntrad av donationer och av vissa 

stormarknaders mål att endast sälja certifierad 

fisk, funderar nu MSC på att certifiera 

även icke hållbart fiske, med konsekvensen 

att stormarknader kommer 

att kunna sälja odlad lax under skenet av 

hållbarhet. (Beaktar man den förödande 

miljöförgiftning, sjukdoms- och parasitspridning 

som plågat laxodlingar i Chile, 

Kanada och andra länder, kommer denna 

strategi i det långa loppet att göra MSC 

till delbrottsling i en enorm skamfylld 

härva.) 

Det andra marknadsbaserade initiativet, 

som mest förekommer i USA, distribuerar 

kort i plånboksstorlek. Dessa skall 

styra konsumenternas inköp mot fisk 

som kortutgivarna hävdar har fångats 

med hållbara metoder. Deras framgång 

är avsevärd med tanke på de miljontals 

kort som givits ut, men att se den inverkan 

korten har på fiskeindustrin är svårt. 

För det första har mångfalden av dessa 

kort lett till motsägelser och förvirring, 

eftersom en och samma fiskart kan noteras 

olika av olika organisationer. Till 

exempel är ahi-tonfisk bedömd både som 

’säker’, ’tveksam’ och ’bör undvikas’ på 

olika plånbokskort. Ett större problem 

är dock, att dessa kort endast skapar 

’horisontellt’ påtryckning: att en grupp 

restaurangbesökare kan argumentera 

med varandra om valet att beställa torskfilé 

och kanske frågar den utarbetade 

studenten som serverar dem varifrån 

fisken kommer, men detta tryck når aldrig 

grossisterna, fiskeflottans ansvariga, 

eller stormarknadskedjorna. ’Vertikal’ 

påtryckning, skapat av NGO’s (frivilliga 

miljöorganisationer) på sådana beslutsfattare 

är mycket mer effektivt. Men, om 

detta är sant, varför inte utöva direkta 

påtryckningar på regeringar och lagstiftare, 

eftersom det är de som reglerar fiskeindustrin? 

Sanningen är att regeringarna är de enda 

instanser som kan förhindra fiskens utrotning 

och därmed fiskets upphörande. 

För det ena: en gång befriade från under- 


Se upp även med dessa produkter. 

kastelse från fiskeriindustrikomplexet, är 

det de som besitter forskningens infrastruktur, 

vilken kan styra ett förnuftigt 

handhavande av fiskeindustrin. För det 

andra: det är de som med miljarder dollar 

i årliga bidrag gör att fiskeindustrin 

upprätthålls trots dess usla ekonomi. Genom 

minskning av bidragen skulle fiskebestånden 

kunna återhämta sig och nära 

på alla forskare inom fiske är överens om 

att miljarderna bidragsdollar i skadande, 

kapacitetsförhöjande bidrag måste fasas 

ut. Slutligen kan endast regeringarna indela 

havets miljö i zoner, identifiera områden 

där fiske kan tolereras och där det 

inte kan det. Faktum är att alla maritima 

länder kommer att behöva reglera sina 

exklusiva ekonomiska zoner (områdena 

med 2 00miles-gräns, etablerade av FN: 

s Havsfördrag som ger varje land ensamrätt 

till fiske inom sin zon). USA har den 

största exklusiva ekonomiska zonen i 

världen och man har tagit viktiga första 

steg för att skydda dess resurser, framför 

allt runt de hawaiianska öarna. Att 

skapa, eller återskapa, ofiskade områden 

inom vilka fiskbestånden kan återhämta 

sig, är den enda möjligheten vi har för att 

reparera skadan vi åsamkat. 

Det behöver inte bli slut på fisk, eller för 

den delen på fisket. Men det föreligger 

ett akut behov för regeringar att befria 

sig från fiskeriindustrikomplexet, att 

sluta bidragsförsörja fiskeriindustrikomplexet 

och belöna deras fiskerättigheter, 

när dessa istället borde behöva betala för 

privilegiet att få fiska. Om vi kan åstadkomma 

detta, då kan vi fortsätta fiska i 

all framtid. 

Daniel Pauly 

övers. Vera Billing 

med tillstånd från författaren. 

Artikeln publicerades i en längre version 

i tidskriften The New Republic 

i september 20 09. 

Denna kortare version fann jag 

på tidningens hemsida. 

Fotnot: Daniel Pauly är professor vid 

the Fishery Centre of the University of 

British Columbia och huvudansvarig för 

dess projekt Sea Around Us. Han är en 

mycket väletablerad forskare på världsnivå 

med mängder av publicerade artiklar.

Mogen frukt vill bli uppäten – det 

är dess enda syfte. Den producerar 

inte socker för att nära resten 

av växten så som bladen gör. Den 

söker inte efter vatten och samlar 

mineraler som rötterna gör, eller 

transporterar näringsämnen som 

stjälken. Mognad är en tätt sammanhållen, 

väl strukturerad serie av 

förändringar, som en frukt genomgår 

för att bli redo att förföra varje 

gastronomiskt vaken varelse i dess 

närhet. De flesta frukter smakar 

som godast när de är fullmogna, 

vilket ofta sammanträffar med just 

när fruktens frön är redo att gro. 

Så säger Jeffrey Steingarten i en 

bok som heter The man who ate 

everything. Följande är en utvidgad 

inspiration av hans tankar. 

äxter har sina olika sätt att sprida 

sina frön på. Fruktväxternas frön 

hakar sig inte fast eller flyger iväg utan 

gör sig stora, saftiga, färgstarka, söta 

och oemotståndligt aromatiskt väldoftande. 

Men om detta vet den moderna 

människan väldigt lite, för hon är ofta i 

närheten av frukt bara i stormarknaden 

och där finns nästan bara omogen frukt 

utan doft. Färg – oh ja! men den kan man 

inte längre lita på. Röd färg på frukt är 

ursprungligen ett tecken på att mognadsprocesserna 

satt igång, men snabbt 

har ”utvecklingen” fått fram frukter som 

är djupröda utan att ha tillstymmelse till 

sötma och saftighet. Stora jättevackra, 

djupt blodröda nektariner köpte jag i 

somras – äntligen dags! För jag köper inte 

frukt som inte är i säsong. De var stenhårda 

och gröna inuti. Blev småningom 

saftiga, men fick aldrig någon sötma och 

rik arom. 

Våra ögon säger köp! De är klara att äta! 

Våra sinnens utveckling går i snigeltakt 

jämfört med marknadskrafternas. I våra 

sinnen reagerar vi som vi gjort i många 

tusen år. Tillkommit har den moderna 

nyanseringen, med anor i den puritanska 

lukt- och smutsnojan från förra seklet, 

att många idag tycks tro att bra frukt är 

sådan som ännu inte luktar… Som tror att 

när det luktar så håller det på att ruttna 

och då håller det inte. Och det sitter lika 

mycket i märgen i vår kultur, att vi inte 

ska äta mat färsk, utan den ska kunna 

sparas, gärna över vintern. Kvalitet är 

lika med lagringsduglighet. Mönster sitter 

hårt! Förr var det ett tecken på högsta 

välstånd att servera rutten mat! 

Numera får vi i princip all vår frukt via 

de stora mataffärskedjorna. Och nästan 

allt kommer från länder långt bort. Det 

innebär per automatik, att all frukt vi 

har tillgång till är dålig frukt, i bemärkelsen 

att den plockats för tidigt, innan 

mognadsprocessen börjat, för att kunna 

klara långa transporter, lagring och ompackning. 

Om butikernas hyllor kan se 

förföriskt läckra ut, så gör inte de enorma 

grossistlagrens det, säger en som vet… 

Steingarten menar att det borde vara lika 

straffbart att sätta små klisterlappar med 

”solmogna druvor” på för tidigt plockade 

sådana, som att trycka falska sedlar! 

Det är skillnad på mognad och mognad. 

I engelska språket finns ett klargörande 

som vi saknar i svenskan, man talar om 

maturity och ripening. Ripening kan 

bara och endast börja efter att maturing 

har uppnåtts. Vilket betyder när en frukt 

uppnått sin fulla storlek och form. Under 

sommaren ser alla äppelkart likadana ut, 

men vart efter sommaren går mot sitt 

slut skulpteras sortkaraktärerna fram. 

Först när denna process är avslutad och 

klar, kan själva mognaden börja. Den 

processen innebär bland annat inverkan 

av mognadshormonet etylen, som sätter 

igång alla de processer som gör att färgen 

fördjupas, fruktköttet blir sötare, saftigt, 


OM MOgNAD 

mindre surt och det bildas vax på huden, 

så att vätskan stannar kvar bättre när 

frukten fallit av och inte längre kan få 

vätska från trädet. Många frukter bildar 

också ett enzym som bryter ner pektinet 

i frukten. Pektin fungerar som ett slags 

cement som håller cellerna på plats. Nu 

börjar de glida omkring, frukten bli mjuk 

och saftig. Äpplen har inte detta enzym, 

därför behåller de sin krispighet ända 

tills ruttnadsprocesser inträder Det kan 

man säga är steget efter mognaden. Om 

inte äpplet lyckats locka någon högre 

stående varelse att äta det, vänder det sig 

till de lägre, kryp och mikrober. Mognad 

kan därmed anses vara ett begrepp, där 

våra smaksinnen urskiljs från lägre stående 

varelsers... 

Aktiv och passiv mognad 

Man kan grovt dela in frukt i två huvudkategorier, 

vad gäller mognad. En grupp 

mognar under stark andning och inre 

aktivitet, dit hör äpplen, bananer och 

persikor. Endast denna grupps frukter 

kan mogna efter att de tagits från moderplantan! 

Och bland dessa är det bara de 

som har stora lager av stärkelse som kan 

bli sötare efter skörd. 

Den andra gruppen mognar inte i egentlig 

mening efter att de plockats. Dit hör 

björnbär, körsbär, dadlar, druvor, citrusfrukter, 

ananas, hallon, jordgubbar 

och vattenmeloner. De har alla allt sitt 

socker med sig från moderplantan, inget 

nytt bildas efter skörd. De kan tyckas 

bli smakligare med en tids lagring, men 

det beror mer på att det söta framträder 

vartefter syran bryts ned. De flesta av 

dessa blir inte bättre i kvalitet av lagring. 

De mjuknar, men mer på grund av nedbrytning 

än mognad. Förutom citrus och 

dadlar, har de kort lagringstid. 

Fortsättning följer på sidan 28!

SOpTIppEN HAVET 

När jag för några år sedan kom till 

västra Orust och glatt skuttade ut 

på klipporna mot Havet jag längtat 

till efter alla inlandsår, blev jag helt 

avstannad och förskräckt när jag 

kom ner i en liten vik med en stenig 

strand… Hade väl en romantisk 

föreställning om vackra kullerstenar 

och grånad mjuk drivved, men fann 

en färgsprakande strand full med 

eviga plastsaker intrasslade i tång 

och nylonlinor och berghällarna var 

svartfläckiga överallt av gammal 

och färsk olja. 

et var den första chocken, den andra 

kom, snart bytt i stora frågetecken 

och sen sorg, över att dessa sopor låg kvar 

där, för det insåg jag ju, att allt inte kommit 

dit denna vintersäsong. Man låter 

det ligga kvar! Det föreföll mig helt otroligt, 

att folket här på ön bara inte gjorde 

något. 

Gjorde jag något? Jag kläckte omedelbart 

en idé, som sen inte blev gjord men fortfarande 

kan låta sig göras. Men vi måste 

vara flera. En mycket stor del av Sveriges 

gräns är havsstrand. Jag såg och ser en 

folkrörelse, där människor längs kusterna, 

ja andra får gärna komma dit från 

inlandet och hjälpa till, strand för strand 

städar upp. Fyller säckar som samlas in. 

Vad skulle man så göra med bergen av 

säckar med eviga, oförstörbara strandsopor? 

Det vet jag faktiskt inte, men min 

idé behöver inte täcka allt för att kläckas. 

Någon annan kan säkert kläcka vidare. 

Jag ser en organisation som täcker hela 

den svenska ’kustremsan’ som man abstrakt 

kallar det. Vad är en kustremsa 

annat än en illusion? Jag tror en stor del 

till vår tids alarmerande nersopning är 

att man smugit in så abstrakta nonsensord 

i vårt språk. Soporna finns mycket 

konkret På Stränderna. Det är där havet 

möter land, inte i någon kustremsa. Var 

bor människorna? På kustremsan? Nej, 

de bor i sina hus, på sina privata tomter 

10 

och allt oftare med kommunalt avlopp. 

Här på Orust ligger det långa rör på 

havsbottnen, som för toa- och tvättvatten 

från västra ön till den östra, där reningsverket 

ligger. 

Nåväl åter till folkrörelsen att samla upp 

soporna på stränderna längs hela svenska 

strandlinjen. Operation Ren Strandlinje 

kanske? Det kunde bli en paradoxal folkfest 

faktiskt. Tänk dig hur människor 

går man ur huse några helgdagar en vår. 

Ner till stränderna i små grupper, medhavd 

matsäck. En social begivenhet. En 

väckelserörelse utan religiösa förtoner! 

En sådan manifestation skulle sprida sig 

till andra länder, kanske rentav kunna bli 

en världsrörelse… Det finns ju så mycket 

man borde engagera sig i, världen är full 

av vanvett och grymhet. Många låter sig 

frivilligt sköljas över med detta redan till 

frukost, gärna också till lunchen och på 

kvällen. Jag tänker, att nyhetsrapporteringen 

i media faktiskt mer bidrar till att 

inget radikalt görs, än till att väcka till 

handling, för medborgarnas uppmärksamhet 

hålls konstant på all fragmenterad 

hemskhetsinformation från fjärran, 

så att ingen kraft och tid blir över till 

sund reaktion i praktiken, där man gå 

och står. Nyhetsmedia har faktiskt blivit 

ett opium för folket! Dessvärre tror jag 

det finns en medvetenhet bakom det. 

En annan orsak till handlingsförlamningen 

är det jag i Fri Jord ständigt återkommit 

till – vår tids allt överskuggande 

egocentrism. Varför ska jag? För andra? 

Inte ens det – för bara Havet...? Havet 

är så allmänt ju, det låter sig inte privatägas, 

även om regeringar och fiskeflottor 

gärna vill det. Varför städa stränder 

där ändå aldrig någon är? Det räcker väl 

isåfall med de där turisterna och vi själva 

vill Bada och Sola? Människor ja, men 

naturen bor ju där året om! Det är inte 

den som skräpat ner, det är människorna, 

som väl då måste ta sitt ansvar. Men 

varför ska Vi – det ska ju industrin och 

sjöfarten göra och betala? Så där kan vi 

resonera i all evighet tills planeten är urgrävd 

och bortsprängd och livet utsläckt. 

Det finns alldeles för många outbildade 

advokater i samhället som ägnar sig åt 


att döma andra och alldeles för få med 

civilkurage. Frågorna kretsar ständigt 

vid mötesborden kring ”vem som ska betala” 

allt medan naturen tyngs av sopor, 

stora och mikroskopiska. Så fort man 

myntar ett miljöproblem, vänds fokus till 

vem som ska betala lönerna till de som 

ska göra jobbet. Det går inte! Vi vanliga 

medborgare får lov att arbeta, göra en insats. 

Gratis. I krig hjälps man åt, gratis 

– varför gör vi inte det i fredstid? Krig 

pågår ju faktiskt och det mot en som inte 

kan försvara sig, nämligen Naturen. Det 

är Fegt! 

Det skickas skepp till Ghasa, under stort 

mediapådrag. Det är fantastiskt att göra 

det och hjälpa de utsatta där. Men varför 

inte hjälpa där vi står? Naturen vid 

stränderna? Dit behöver vi inga skepp 

och stora ekonomiska bidrag, bara stövlar 

på fötterna, sopsäckar och matsäckar. 

Är det för enkelt och oglamoröst? För 

ofarligt? 

En annan sak – hur ska sopflödet till havet 

minskas? Forskningen arbetar förstås 

i fel ände, som den oftast gör, det ligger i 

dess natur. Jag läser om svensk forskning 

om mikropartiklar i havsvattnet och hur 

man därför vill göra bättre reningsverk… 

Istället ska vi väl börja begränsa vår vansinniga 

konsumtion och masstvättande 

av kläder!? Havsvattnet är visst fullt av 

smått smått textilludd... förutom alla 

mikroskopiska plastartiklar. Alla levande 

varelser i havet är tvungna att ’andas’ 

in detta, i all evighet. När ska vi förstå På 

Riktigt vad illa vi gör och våga sätta ner 

våra egna fötter och ta egna ansvarsfulla 

steg? 

Vera Billing

Jag fann vidstående bilder och nära 

trettio till på internet för en bra tid 

sedan och då kom beslutet om att 

någon gång göra ett temanummer 

om havet. Som alltid när jag gjort 

tidning, upplever jag hur lite jag kan 

få med och hur det finns oceaner 

av mer viktigt att berätta... 

Chris Jordan är en mycket känd fotograf, 

besök gärna hans hemsida. 

Texten nedan är översatt från reportaget 

där. Jag bad att få dessa 

utvalda bilder, stort tack till Chris 

för dem! 

MIDwAy 

Message from the gyre 

Dessa foton (och nära trettio till) 

albatrossungar togs i september 

2009 på Midway Atoll, en smal 

sandsträcka och korallrev ungefär 

mitt i norra Stilla Havet. 

Ungarna i redena matas proppfulla med 

plast av föräldrarna, som glidflyger över 

det vidsträckta förorenade havet och 

fångar upp sådant som för dem ser ut som 

mat att ta hem till sina ungar. Av denna 

diet av mänskliga skräp dör varje år tiotusentals 

albatrossungar på Midway-revet 

av svält, förgiftning och kvävning. 

För att dokumentera detta fenomen så 

trovärdigt som möjligt, har inte en enda 

plastbit på något av fotografierna flyttats, 

lagts till, manipulerats, arrangerats 

eller på annat sätt ändrats. Dessa bilder 

visar det faktiska maginnehållet i magarna 

på ungarna i ett av världens mest 

avlägsna marina, orörda områden, mer 

än 2 000 miles (mer än 3200 kilometer) 

från närmaste kontinent. 

Chris Jordan, Seattle Oktober 20 09. 

www.chrisjordan.com 

VB

EKONOMI, ARbETE OcH ROMANTIK 

Begreppen snurrar runt runt och vi 

tuggar om och idisslar dem, fast vi 

inte verkar få någon näring ur dem 

längre, vi är väl alla lite trötta, orden 

lite nötta… Och vi är ju faktiskt 

inga kossor, inga idisslare! 

Back to base, förordar jag liksom 

andra. Inte tillbaka till elände, men 

definitivt åter till jorden, enkelheten 

och livet. Inte bara för längtans 

skull, för välmående gott samvete 

och romantik… det är ju ett måste. 

Vi har inget val! Jag har inspirerats 

av boken ’Romantic Economics’ av 

Patrick Noble, ekologisk jordbrukare 

i norra Wales och av Elin Wägner, 

evigt nutida (tyvärr). En lite hackig 

artikel, ursäkta, men bättre än 

inget! 

konomi betyder hushållning. Detta 

måste väl vara det begrepp i språket 

som förvanskats som allra mest? Vi har 

ingen ekonomi, ändå utser man nobelpristagare 

i ekonomi, professorer och 

bankchefer. Ekonomi betyder hushållning, 

men de som anser sig kunna och 

förstå, lever som om de hade minst tre 

gånger mer resurser än i verkligheten. 

Det är att leva i en illusion, det är ren och 

skär lögn och det går inte. Du lever ju i 

en illusion! får den ibland höra, jag till exempel, 

som protesterar mot det rådande 

och vill göra annorlunda… när det ju är 

tvärtom. 

Citat ur Romantic Economics: 

”Oljetoppen och klimatförändringarna 

är inte vetenskapliga, utan sociala problem.” 

”Att tillämpa förnuft på oförutsägbara 

företeelser är ett korkat sätt att slösa 

med tankar.” 

”Aristokratin lever parasitiskt på andras 

arbete. Nu när vi alla lever som aristokrater, 

i ljuset av våra Rättigheter som 

Konsumenter, finns det inte längre några 

som tar hand om nattpottorna.” 

”Låt oss göra några jämförelser: Gammaldags 

modernism eller moralisk oförutsägbar 

sensibilitet? Digital kamera eller 

den lilla blomman bakom linsen? Rätten 

till barn eller barnets rätt till ditt ansvar? 

12 

Ansvarslös rätt att konsumera vad helst 

av bröd och cirkus som erbjuds eller eftertänksamt 

ansvar för din egen aptit? Illusionen 

om tre planeter och tidens slut 

eller en planet och början på en lång och 

svår resa för att se hur i all världen vi alla 

ska passa in? Så här är det: svårighet är 

lyckans källa.” 

”Alla tider har alltid vetat detta: Du får 

aldrig någonting för ingenting och ju mer 

du ger desto mer får du, som verkligen är 

ditt och som du alltså kan ge! Det är själva 

romansen. Gå in på supermarknaden och 

du får vad endast rättigheter kräver. Den 

har både bröd och cirkus. Snart blir det 

cirkus utan bröd. ’Well!’ säger makthavarna 

och våra politiker då, när vi faller 

och faller från linan in i planetlös, meningslös 

rymd: ’Ät kaka. Vi har givit er 

aristokraternas Rättigheter.’” 

”Den enda viktiga resurs vi kommer 

att ha är alltmer levande jordar. Det modernistiska 

jordbruket har systematiskt 

dödat dem.” All civilisation har sin förutsättning 

i jordbruket… 

”Väx upp! Knyt an till återbrukets 

cykler. Inga supermarknader. Inget super 

av något slag. Mata jorden. Det finns 

inget hopp, förutom att låta vårt grepp 

slappna av och låta livet expandera. Känn 

på jorden! Enda sättet att gå vidare på, är 

att ta bort den stora bokstaven i Människa 

och börja följa Regeln, som säger 

att det du tar bort måste du också föra 

tillbaka. The Rule of Return.” 

Noble för i England aktiv öppen kritik 

mot deras motsvarande vår Krav-organisation, 

som han menar sålt sin själ i och 

med att de märkta produkterna överhuvudtaget 

finns på stormarknader och i 

snabbköp. Stormarknader och snabbköp 

är inte och kan aldrig bli ekologiskt 

hållbara. Det finns ju nu en EU-logga för 

ekologiska stormarknadsprodukter, så låt 

den finnas där, men ta bort Krav (motsv. 

Soil Association) från de hyllorna och låt 

märket visa på äkta ekologisk produktion, 

hela vägen ända in i försäljningen 

till kund! 

Symbolen för ekologisk produktion 

skall flyttas över dit där resurser och arbete 

värdesätts och där man står på en 

enda och dödlig planet. Att tro, att Kravmärkningen 

sakta kommer att förändra 

stormarknaderna inifrån är en illusion, 

det blir precis tvärtom. (Vilket redan visat 

sig!) 


”Mina ekologiska jordbrukande grannar 

har blivit ett slags medelklass, som förstår 

någonting bättre än resten och vars 

arbete består i att undervisa och lära de 

okunniga om deras bättre leverne och 

arbete. När vi tror oss veta något bättre, 

håller vi fast i det av rädsla för något värre 

eller sämre och slutar att tänka. Jag har 

därför förlorat hoppet om de ekologiska 

bönderna (inte om ekologisk odling).” 

Förändring är romantisk! 

Det tar lite tid innan jag förstår vad Noble 

menar med det Romantiska. Men efter 

ett tag förstår jag, för jag ser det ju likadant, 

men har inte använt just det ordet, 

men det är ju ett trevligt ord. Det handlar 

om förändring, nödvändig förändring. 

”Only a romantic quest can achieve the 

impossible.” Förnuftet ska arbeta där det 

hör hemma, det vill säga i själva det praktiska 

arbetet, i hantverken, i det jordnära 

producerandet. Men vi behöver ju bana 

ny väg och den går på okänd mark och 

sådan vandring är och förblir alltid ett 

äventyr! 

Att gå framåt med mod och friskt humör, 

med glädje och humor. Öva oss i tolerans 

och i att förlåta våra egna misstag, rätta 

till dem, lära och gå vidare. Men Göra. 

Inte bara sitta och prata. Inte tro att 

andra som Tänker Bättre kommer att 

gå före, för det gör de aldrig. Att tänka, 

prata och att göra är helt olika saker! Det 

är det han menar med den Romantiska 

ekonomin – den är en levande undersökande, 

eget-ansvarstagande, göra tillsammans-ekonomi, 

i jorden, med jorden, 

på jorden, men aldrig uppe i luften! 

Hantverk 

Noble menar också, att vi jordnära människor 

som börjar göra, inte behöver orda 

så mycket om det: bara gör – låt oss vara 

ganska osynliga! uppmanar han, annars 

tystas vi snart av Makten, som ju inte 

vill stiga ner på den enda planeten, utan 

fortsätta som om vi hade flera. Han hyllar 

det äkta hantverket. Mänskligheten 

kan inte överleva utan bra hantverk, oavsett 

hur vi får fram vår mat – genom att 

jaga och plocka bär eller jordbruka. Alla 

behöver hantverkare, hög som låg. Boken 

är bondförnuftig och mustig. Allt är inte 

solklart och allt håller jag inte med om, 

men det hör väl till det nya, romantiska 

förhållningssättet: att se det positiva och 

vara förlåtande och tolerant mot det som 

skevar från en själv, istället för att racka 

ner på ofullkomligheterna och därmed 

förkasta även det goda, så som vi inom 

vetenskapen lärt oss man ska kritiskt förhålla 

sig till världen.

Vi har mycket gemensamt, Patrick Noble 

och jag. Jag längtar efter ett praktiskt 

jordnära sammanhang att lägga min 

kraft i (hör gärna av er). Jag ska dock inte 

till norra Wales. Och hade jag nu redan 

en gård hade jag ju jobbat på. 

Elin Wägner visste också 

Ibland när jag arbetat med tidningen har 

jag blivit otroligt trött, rent fysiskt, som 

om hela kroppen inte orkar. Trött av att 

tänka och formulera tankar. Många har 

ju redan formulerat sig så bra och hållbart, 

varför uppfinna hjulet än en gång? 

Elin Wägner hör till dem jag kunde citerat 

i varje nummer, särskilt ur skriften 

Fred med jorden, skriven redan 1 940 tillsammans 

med Elisabeth Tamm. Jag vill 

ge några citat, som visar på den romantiska 

ekonomins styrka och nödvändighet, 

som redan hon såg. Det är häpnadsväckande 

och sorgesamt att det känns som 

om hon skrev det i morse, i januari 2 01 1 : 

”När man följer naturen får man avstå 

från de stora vinsterna, men riskerar ej 

heller de stora förlusterna.” 

”Det är lätt att se mat bara sådan som 

vi möter den – som grönsaker, frukt, 

mjölk, ost och kött i matbutikernas välfyllda, 

färgsprakande diskar och lätt att 

glömma bort att det faktiskt helt handlar 

om jorden. Om brukandet och vårdandet 

av den.” 

”Det är svårt för nutidsmänniskorna, 

faktiskt även många odlare, att verkligen 

knyta an till jorden igen, att verkligen 

förbinda sig med, att bemöda sig med att 

verkligen förstå den. 

”…vård av gröda och djur, måste insikten 

komma tillbaka att det är levande 

väsen och inte produktionsapparater 

man handskas med. Handlaget och sinnelaget 

som gått förlorade måste återvinnas, 

kunskapen komma in i blodet och 

fingrarna igen, och allt detta tar sin tid 

liksom att komma i fysisk träning.” 

”Mot dagens ideal: mekanisering, specialisering 

och fart, ställa vi medvetet 

upp de ideal som vi tro bli morgondagens: 

Självverksamhet - mångsidighet 

– tålamod” 

Vera Billing 

Romantic Economics, Patrick Noble 

2 80 sidor, kan beställas från författaren 

kostar med porto knappt 1 00 SEK 

info@bryncocynorganic.co.uk 

tel 0044-1745 5 402 07 

RySK NATUR- 

SKOg 

skövlas av Ikea 

Ikea skriver i sin marknadsföring 

att de inte accepterar trä som 

kommer från intakta naturskogar 

och påstår att de träprodukter 

de säljer kommer från hållbart 

brukade skogar runt om i världen. 

Besök som gjorts till Ikeas skogsavverkningar 

i ryska Karelen bevisar 

dock att Ikea bedrar sina 

kunder. I Karelen bedriver nämligen 

Ikea systematiska urskogsavverkningar 

för att försörja sin 

nybyggda fabrik i området. 

ryska Karelen finns stora områden 

med naturskogar - så som det kanske 

såg ut i Sverige för 1 00 år sen, innan 

kalhyggesbruket slog igenom. De 

ryskkarelska skogarnas naturliga livsprocesser 

är fortfarande i full gång; liv 

och mångfald spirar i såväl träd av varierad 

ålders- och trädslagsspridning, 

som i lågor och torrakor. Dessa döda 

träd kan i många fall hysa en större 

mångfald arter än de levande träden, 

i form av mossor, vedsvampar och insekter. 

I det moderna skogsbrukslandskapet 

i Sverige avverkas träden långt 

innan de hunnit bilda den döda ved 

som är livsnödvändig för denna mångfald 

av arter. 


Nu faller naturskogarna i ryska Karelen 

i snabb takt. 600-åriga tallar blir till 

möbler med kort livslängd i Ikeas varuhus. 

Ikeas helägda skogsbolag Swedwood 

arrenderar ca 3 00 000 hektar (olika 

uppgifter förekommer om antal hektar: 

enligt vissa uppgifter rör det sig om uppemot 

400 00 hektar skogsmark i ryska 

Karelen. Skogen som avverkas går direkt 

till Ikeas nybyggda möbelfabrik i 

Kostamuksha. Detta görs med parollen 

”om vi inte gör det så gör någon annan 

det, men inte lika naturvänligt som vi”. 

Med detta avses att skogarna avverkas 

enligt ”den svenska modellen” vilket 

innebär att en viss hänsyn lämnas på 

varje hygge, i form av trädgrupper, ridåer 

(ofta väldigt tunna) mot vattendrag och 

myrområden m.m. 

Saken är den att här är inte problemet 

hur avverkningarna sker, utan var. Med 

dagens kritiska läge för biologisk mångfald 

i stort är det oacceptabelt att skogar 

som dessa avverkas! 

Skogsaktivister från bl.a. Sverige har 

besökt området där Swedwood bedriver 

skogsbruk i ryska Karelen både år 2 008 

och 2 01 0. Ingen förändring observerades 

vid det senaste besöket. Här hemma 

i Sverige och i resten av världen fortsätter 

Ikea med sin falska marknadsföring. Du 

kan bidra till att fler människor får veta 

hur det egentligen ligger till, sprid ordet 

om Ikeas naturskogsavverkningar i ryska 

Karelen! 

text Linda Ellegaard Nordström 

foto Daniel Rutschman 

13

… MINNET fÅR lJUSARE INSlAg 

en bortom alla kalhyggen och 

vackrast i Västerbotten: Tavelsjö. 

En het julidag gör vi en skogsvandring 

till Tavelsjöbergets topp. Från berget har 

vi grannaste utblick över sjöar skogar 

åsar ända bort till kusten och strimman 

av Bottenhavet. 

Skogen vi vandrar i är gammelskog med 

gladaste blandning av björk och gran och 

tall, och kring tjärnen växer rönn, asp, 

dvärgbjörk och en. Som en skog ska vara. 

”Inga kalhyggen där inte”, sa Lundberg, 

”inte så länge jag rår över skogen.” 

På nervägen travar vi längs en myr där 

luften är kryddad av pors. Bakom några 

täta granar hör vi ett brak från knakande 

grenar, vi tycker vi ser en älg, men hä jär 

Olson. Han söker ene till sina sniderier. 

Han känner Lundberg och vet tokna vi 

är. Och ävenså vet han att Lundberg var 

hos oss i går aftna. 

Så litet kan det stora norrland också 

vara. 

– Nästan som på Fårö. 

– Måste du alltid jämföra allting med 

Fårö! 

– Men det var ju en positiv jämförelse. 

14 

Omgiven av blånande skogklädda höjder 

ligger sjön. Från vår glasveranda på 

en höjd ser vi ut över den milsvida vattenytan, 

där holmar och öar seglar stilla 

och varje kväll förändrar sin bild. Sjön i 

dagsljus är en idyllblå vattensamling med 

krusad yta – urbilden för barndomens 

somrar – men på väg in i sommarnatten 

är den en nästan överjordiskt händelserik 

värld av färger, skiftande dagrar och 

märkliga möten mellan himmel, skog 

och vatten. 

Varje kväll ser vi ut över sjöns stora, ljust 

gråa yta, vattrad av kvällsbris. En dalande 

sol öppnar en springa i molntäcket, 

springan vidgas, blir ett stort glänsande 

öga som speglas i en gyllene gata i vattnet. 

Den skogsklädda Munkholmen 

svartnar ännu mer mot de gyllne stråken, 

kryper tyst ihop som en sovande katt i 

solnedgången. 

Vi pratar om vattnet som rör sig, skiftar 

varje minut, förändrar sina mönster av 

vindstråk. Ena stunden en tom yta, helt 

blank, andra stunden ett vattrat band 

som bildar som ett kors mot solgatan. 

Och holmarna speglar sig kolsvarta i lodräta 

djup – så som de gamle såg människans 

”hamn”: att den följde henne vänd 

”nederåt mot djupen”. 


Fram emot midnatt ligger holmarna sovande 

i djup sömn, bortom dem lyfter de 

skogklädda åsarna sina ljusare blåtonade 

kroppar. Det är natt och ändå inte natt. 

I stora vattenringar inskriven glider sjön 

oupphörligt in mot land fram och tillbaka 

ut och in mot sitt centrum i den 

kosmiska andningen. Varje förändring i 

himlens molnlandskap återspeglas i sjöns 

levande spegelhud som vore sjö och himmel 

två älskande som följer skiftningarna 

i varandras ansikten in till minsta atom. 

Sista dagen drar vi på utflykt till lilla 

näckrostjärnen. Vi är ensamma, skogen 

susar, tjärnens vatten glittrar, vi kastar av 

oss kläderna, ställer oss nakna på de låga 

stenarna vid tjärnkanten, plaskar och 

stänker vatten över våra svettiga kroppar. 

Tjärnens botten dyig och outgrundlig, 

vi törs inte stiga ner från stenarna för 

att inte dras ner i en tjuckande sugande 

träskbotten, ner till en sovande näck och 

hans näckrosdröm. 

När jag står på stenen ser jag min spegelbild 

i vattnet. Huvudet i djupet och 

fötterna mot min ”varelses fötter”. Jag 

tänker på helbrägderskan Ingrid i Mjärhult 

som skapade sin filosofi som speglade 

träd som bild, från gammelskog med 

tjärn och träd som står vid stilla vatten 

speglande sina kronor i djupet. 

Men det är en annan, och längre, historia 

om träd och människa. 

Elisabet Hermodsson 

ur Gotlandstidningen hösten 1989 

Nr 5 a v sex krönikor 

tack Elisabet!

”KVARlEVOR” äR DET DyRASTE VI HAR 

allen som stormen vrok omkull, detta 

vilddjur bundet i marken, hälsar 

jag på varje gång jag kommer till ön. 

Grenarna är lemmar slingrande sig i 

vild kamplusta. Vinden gnisslar i torra 

kvistar, myror kilar över stammen. 

För några år sedan hade jag en vit rund 

sten från en kykladisk ö med mig till trädet, 

jag lade stenen på träddjurets mage, 

mitt på den fallna stammen. 

Stenen ligger alltjämt kvar. Den har 

legat där över flera vintrar. Och varje 

gång jag kommer tillbaka till ön ser jag 

med spänning fram emot mötet med trädet. 

Ligger stenen kvar? Har trädet låtit 

stenen ligga? Har vinden inte blåst ner 

den? Denna lilla rituella förbindelse mellan 

sten och träd och människa… får den 

verkligen finnas där, i all stillhet upprätthållen…? 

Mig påminner stenen om vad 

den indianske shamanen sagt är det viktigaste 

för mänskligheten idag: ”Att Rädda 

Jorden och Bevara Ceremonierna”. 

Den självklara samhörigheten med naturen 

– inskriven i små riter och ceremonier 

– blir man inbjuden till av ön själv. 

Samhörigheten bara finns här på ön, 

knappast uttryckt i ord, bara i tillstånden 

som de är. Här blev aldrig storskifte, här 

finns bevarat så mycket av gamla odlingstyper, 

marktyper, växtsorter. Här finns 

träd så gamla att örnar kan häcka i dem 

(kungsörnens bo kan väga upp till ett 

ton, och bara en gammal och kraftig tall 

kan bära sådana tyngder), här kan man 

finna kullfallna träd som ligger kvar tills 

de blivit mull, här kan man följa hur ett 

torrträd med silvrig yta blir bo för hackspett 

eller småugglor, och här kan man 

ännu höra en bonde säga om en gammal 

båt att den ska ”ligg kvar pa strand u doi”. 

Föremålen, verktygen som mänskorna 

gjorde, var aldrig industriella, masstillverkade, 

de var handgjorda av öns eget 

material, de skulle återgå till öns jord, 

kanske tänkte man så, fast utan ord. 

Jag tror det finns mycken gammal kunskap 

om naturen och om människans förhållande 

till naturen, som av en rationell 

tidsålder har betraktats som onyttighet, 

poesi eller vidskepliga kvarlevor, men 

som idag, i ljuset av naturförstörelsen, 

börjar bli förstådd på ett djupare sätt. 

”Storlorvoga granträd, mörka flaroga 

barroga mossiga blåsiga tallar, kragoga 

krokota skyhöga gamla fallutande furor 

hötte mig alltomkring när vädret ruskat i 

skaten. Allt var av hällar klackar klyftor 

och skrubbiga stengryt samt av rasloga 

kvistar och strök förtretligt och ojämnt” 

skriver Urban Hjärne på sin mustiga sextonhundratalssvenska. 

Denna beskrivning 

av en gammal urskog påminner mig 

om mina möten med småländska skogar. 

Flory Gate heter hon som har fört mig på 

grusiga vägar i Småland kantade av mörkaste 

granskog med skyhöga toppar. Och 

Florys originelle granne, Gustaf i Bjursjö, 

som jag mött vid några oförglömliga 

tillfällen, kämpar mot skogsvårdsmyndigheterna 

och vägrar kalhugga sin skog, 

som han skött efter gamla beprövade metoder. 

Själv kallar Gustaf sig för ”relik”, 

en ”gammal kvarleva”. 

Visst har han skaffat fram virke och 

ved, men inte genom att kalhugga, som 

myndigheterna krävt. Enligt myndigheternas 

bestämmelser har hans metoder 

inte varit lagliga. Men myndigheterna 

har inte fått honom på knä. 


Och för ett tag sedan – berättar Flory i 

ett sommarbrev från Småland – har det 

märkvärdiga inträffat att myndigheterna 

ändrat sig och tvärtom börjat uppmuntra 

Gustaf att få fram lövskog. Det är en revolution. 

Flory berättar om en vandring i Gustafs 

skog: ”vad som var märkvärdigt var 

att gå till fots genom en verklig skog sådan 

man minns den från barndomen och 

från John Bauers målningar. Grova, höga, 

mäktiga träd som knöt samman sina kronor 

högt uppe i ljuset. De bar upp ett valv 

av grönska som inneslöt en lugn doftande 

atmosfär som i en gotisk katedral fastän 

levande. Älg hade gått stigen vi följde 

och Tuvstarr kunde ha suttit vid de små 

bäckar vi klev över.” 

”Gamla kvarlevor” är uppenbart det 

dyrbaraste vi har! av dem lär sig myndigheten 

aktning för naturen. 

Det kunde man kalla en ”relikernas” 

revolution! 

Elisabet Hermodsson 

ur Gotlandstidningen hösten 1989 

Nr 6 av sex krönikor 

De övriga fyra finns i FJ nr 2-3 2009, 

samt nr 1 5 o ch 1 6, vår och höstnumren 201 0 

15

Annika Rockström 

akvareller 

t.v. Sandliv 

mitten: Havssång 

nere t.v.: Hydroidlandskap 

nere t.h.: Bägarkorallens tentakler 

Bilderna finns att köpa! 

kontakta Annika 

på www.annikarockstrom.se 

Se även annons sid 2 8.

Strimma 

Landet 

strimman mellan 

himmel och hav 

är det där vi är 

i en tillvaro 

begränsad av vindars kast 

präglad av tidens våg 

färgad av skyar oändliga 

eller mognar vi i ljusets värme 

finner vi balans i mörkrets kyla 

får vi kraft ur dessa rytmer 

att tidlöst 

gränslöst nå 

utöver strimman av land. 

Gunilla Areskoug 

ur samlingen Strofer 

kommer på Igenom Förlag våren 2011 

fågelfält 

Jag borstar lite ludd från min ärm 

ser ut genom tågfönstret: 

lilla fågel 

kära fågel 

jag hälsar dig 

jag har drömt om detta 

det är stort 

hela fältet är fullt av dig. 

Solklinga 

Träden sträcker sig mot himlen 

jag går och går mot havet 

vintervinden är kvar på kajen 

främlingar ror ut till ön 

jag ser dem komma ikapp 

katten spinner sina nät 

doften av upptinad jord och tång 

nya kartor vecklas ut 

vågorna lyfter in en gryning. 

DIKTER AV 

cARSTEN ScHAlE 

i Hälleviksstrand 

STORT TAcK! 

Subversion 

Landsbygden breder ut sig 

under städerna. 

I höghusens källare växer 

björnbär och hallon. 


Inled mig i upplevelse 

Alla ni 

som är överallt 

inled mig i upplevelse 

på det att det må gå mig väl 

och mycket bli skrivet 

jag äter mitt dagliga bröd 

och känner inte att jag syndat 

jag vördar inte min moder och fader 

mer än andra 

men jag vördar livet 

som sådant 

alltid 

vinterbön 

Vera Billing 

ur Igenom Tre 

Igenom Förlag 2010 

Vi är vi och vi är verkliga 

Varje människa är som 

ett träd i en skog 

på en och samma gång 

unikt och besläktat. 

Ändå låter vi oss krympas 

av allt högre 

hastigheter och 

av andras illusioner. 

Släntra 

Morgonens nyhetssändningar 

dryper av blod. 

Stränderna och vågorna 

återupptar sitt gräl. 

Men plötsligt proklameras 

ett undantagstillstånd! 

En ko rapporteras 

ha släntrat fram 

ur ett buskage. 

17

Här följer ännu ett kapitel ur Morten 

Skrivers bok Skønhedens befrielse 

– forsøg till en økologisk æstetik. 

Översättningen av hela boken 

närmar sig publicering, se artikelns 

slut. 

Det handlar om att vända om, 

eftersom den väg vi nu går är en 

återvändsgränd, men ändå inte gå 

bakåt, utan bana ny väg. Transition, 

talas det om, men det finns svenska 

ord... 

1 Civilisationers rytm 

Mänskligheten har flera gånger i sin historia 

med överraskande plötslighet och 

stor kraft brutit med sin förhistoria för 

att skapa helt nya sorters samhällen och 

kulturer. Den period i Europa vi kallar renässansen, 

representerar till exempel en 

sådan händelse, där vårt sätt att leva på 

förändrades för alltid. Före renässansen 

hade européernas uppfattning av världen 

på väsentliga områden liknat den, som 

hade härskat bland de flesta av jordens 

folkslag genom de senaste många tusen 

åren. Man såg på samhällets ordning såsom 

något instiftat av Gud och därför 

evig och oföränderlig. Kulturen var ett 

kollektivt mentalt byggnadsverk som 

alla samhällets medlemmar delade med 

varandra och den enskilda individen stod 

i varje stund under gemenskapens krav. 

Tiden rörde sig cirkulärt på samma sätt 

som dygnets rytm och årets gång. Det 

som hade varit förr skulle komma igen. 

Det fanns inga skiftande moden och inget 

annat mål än den enskilda människans 

strävan att uppfylla Guds vilja, så som 

han eller hon bäst förstod den. 

18 

Men så skedde i Genua, Florens, Venedig 

och andra italienska statsstater en 

avgörande mental transformation under 

loppet av 1 400-talet. Nästan från det ena 

ögonblicket till det andra började människan 

se världen på ett nytt sätt och 

denna fundamentala ändring i synsätt 

framgår med stor tydlighet av renässansens 

teckningar och målerier. På mycket 

få år avlöstes föregående tiders subjektiva 

bildspråk av en objektiv perspektivistisk 

konstruktion, som öppnar sig likt en scen 

framför en centralt placerad beskådare. 

Människan blev inte längre sedd som en 

oåtskiljd del av en gudagiven ordning, 

utan som en individuell och fri aktör, 

som hade placerat sig mitt i världen som 

sin egen herre och mästare. Vi steg så att 

säga ut ur naturen för att kunna studera 

den på avstånd. Målet var att omforma 

våra villkor systematiskt och medvetet. 

Tiden blev inte längre uppfattad som 

en cirkel, utan som en linje som rörde 

sig framåt mot något allt bättre, i kraft 

av människans initiativ och intelligens. 

Renässansen markerar födelsen av den 

moderna rationella individen, som sedan 

kommit att dominera hela vår planet. 

Men varför skedde en så avgörande och 

dramatisk kulturhistorisk begivenhet 

just vid denna tidpunkt och i denna 

trakt? Det var självklart många olika orsaker 

och kanske också några vi varken 

känner till eller förstår, men bland de 

nödvändiga förutsättningarna var otvivelaktigt 

inspirationen från den växande 

kontakten med omvärlden. De italienska 

statsstaterna var viktiga handelscentra 

dit hela tiden resande ankom från fjärrran 

och intressanta platser. Några bragte 

nyheter från Arabiens islamistiska civilisation, 

som vid denna tidpunkt hade 


OMVäNDElSE 

nått sin utvecklings absoluta höjdpunkt. 

Andra kunde berätta om de stora rikena 

i Asien som man nådde, om man reste 

med karavanerna längs Sidenvägen tillräckligt 

långt mot öster. 

Kännedomen om främmande kulturer 

och andra sätt att leva på, om nya vetenskaper, 

räknesystem och teknologier 

måste ha fått några människor att tänka, 

att saker och ting kanske inte behövde 

vara på ett bestämt sätt, men uppbrottets 

alltomfattande radikalitet kan under alla 

omständigheter endast förstås i samband 

med den extremt traumatiska period 

som var alldeles innan. Från 1 3 48 till 

1 351 bredde pesten ut sig över Europa i 

en jätteepidemi, som verkade vilja utsläta 

allt mänskligt liv i dess väg. Sedan vände 

sjukdomen tillbaka i flera omgångar tills 

den efter några årtionden äntligen ebbade 

ut av sig själv. Den första epidemin 

reducerade på två år befolkningsmängden 

i Florens från 1 1 0 000 till 5 0 000. 

I andra områden dukade två tredjedelar 

av befolkningen under och allt som allt 

räknar man med att upp mot halva Europas 

befolkning blev offer för den svarta 

döden. 

Denna ofattbara katastrof fick samhällsordningen 

att bryta samman. Många miste 

tron på Guds försyn och på traditionella 

auktoriteter över huvud taget. Det 

var inte de teologiskt utbildade läkarna i 

Venedig som upptäckte hur pesten kunde 

fås under kontroll, utan likbärarna 

som konstaterade att sjukdomen aldrig 

kom tillbaka om ett område hade varit 

sjukdomsfritt och utan kontakt med omvärlden 

i fyra veckor. Det var mot denna 

bakgrund man införde karantänen, som 

just betyder 4 veckor (quarantaine) på

italienska. På så sätt fick den praktiska 

kunskapen och det konkreta experimentet 

en ögonblicklig status, som vägen till 

verklig insikt i världens beskaffenhet. Efter 

pestens hämningslösa härjningar var 

inga institutioner längre heliga. Människan 

var så att säga tvungen att ta ödet i 

sin egen hand. 

Stora och plötsliga kulturella omvälvningar 

kan emellertid också sättas i verket 

enbart ur en andlig inspiration, såsom 

till exempel den som skapade islams gyllene 

epok från omkring år 800 till slutet 

av 1 400-talet. Islam utvecklade under 

denna period en arkitektonisk stil och en 

ornamentik som hör till de mest magnifika 

och raffinerade som människan någonsin 

frambragt. Samtidigt skapade den 

islamska kulturen världens första sjukhus 

och universitet. Den producerade 

tidens högst utvecklade naturvetenskap 

och matematik, samt något av den mest 

underbara poesi. På några få hundra år 

bredde den islamska kulturen ut sig över 

en tredjedel av jordklotet som en oemotståndlig 

formskapande kraft och överallt 

där den trängde fram längs handelsvägarna 

i Mellanöstern och Asien, uppstod de 

mest förbluffande kulturella förvandlingar. 

Den islamska kulturen stelnade dock 

i sin form under loppet av 1 400-talet och 

började därefter långsamt att mista sitt 

inre liv och sin skapandeförmåga, tills 

det enda som återstod var ett tomt skal 

omkring religionens ofruktbara dogmatiska 

skelett. 

Andra kulturer har som den japanska utvecklat 

sig och blomstrat i en rituell form, 

vilken endast mycket långsamt förändrades 

över hundratals år. Japanerna försökte 

länge att begränsa varje kontakt med 

omvärlden till ett minimum. Även om 

kolonihandeln hade brett ut sig över det 

mesta av Ostasien, var det endast mycket 

få länder och utvalda köpmän som fick 

tillgång till den japanska marknaden. Situationen 

ändrades abrupt 1 853 , då en 

flotta moderna amerikanska krigsfartyg 

kom till Yokusuka i Tokyobukten för att 

tvinga landet att öppna sig för en internationell 

handel. Japanerna insåg snabbt 

att deras samurajer inte kunde ställa 

upp mot de amerikanska fartygens överlägsna 

eldkraft och kejsaren gav snabbt 

efter för de amerikanska kraven, men 

det hände också något annat. Chocken 

över att se amerikanernas totala fysiska 

övermakt fick japanerna att sätta i verket 

ett reformprogram av hittills okänt omfång. 

Under loppet av några få årtionden, 

under den första delen av kejsar Miji’s 

regeringsperiod, blev Japans urgamla 

samhällsordning nedbruten till grunden. 

Samurajkasten fråntogs sina privilegier 

och huvudstaden flyttades från Kyoto till 

Tokyo. Ett parlamentariskt politiskt system, 

fri handel, ett modernt bankväsen 

och ett nytt utbildningssystem infördes. 

Japanerna började dessutom importera 

hela fabriker med tillhörande industriarbetare 

från Europa och de sände tusentals 

unga människor till utlandet för 

upplärning. Det utverkades dekret om 

att klädedräkten skulle ändras till ett 

mer modernt europeiskt snitt och att 

den japanska befolkningen skulle äta 

en mer proteinrik diet. Man utvecklade 

ett nytt skriftspråk och införde arabiska 

siffror, och innan man knappt märkte av 

det hade Japan transformerats från ett 

feodalt jordbrukssamhälle till en modern 

industrination och militär stormakt. 

Mänsklighetens historiska utveckling, 

liksom den biologiska evolutionen, karaktäriseras 

av långa perioder präglade 

av relativt lugn och kontinuitet, avlösta 

av korta intervaller med plötslig och 

våldsam förändring. Människan söker 

som alla levande system sig mot stabilt 

pulserande mönster, där vi kan förfina 

och berika livets beståndsdelar, men 

historien visar att vi förmår omskapa 

vår värld på kort tid, om det uppstår en 

tillräckligt påträngande inre eller yttre 

nödvändighet. Det är denna förmåga att 

släppa det som håller oss fast och att låta 

oss inspireras av omständigheterna, som 

är människans sista och enda hopp. 

Strandkål - vild grönsak på havsstranden, 

här på danska ön Langeland. 

Foto Vera Billing. 


2 Den sociala ’narkomanin’ 

Just nu ser det emellertid ut som om 

mänskligheten fortsätter röra sig som i 

trans mot sin egen undergång. Det finns 

inget som tyder på att ett större civilisatoriskt 

uppbrott är på väg. Visst pratar vi 

mycket om den globala uppvärmningen 

och andra stora miljöproblem och de flesta 

vet mycket väl att allt inte är som det 

skall vara, men vi är fastlåsta i handlingsmönster 

som är så starka att vi till synes 

är ur stånd att ändra riktning, även om 

varningarna har haglat över oss i snart 40 

år. Otaliga internationella konferenser, 

symposier och rapporter har försökt fokusera 

offentlighetens uppmärksamhet 

på det hotande ekologiska sammanbrottet. 

Det finns överallt internationella 

miljöagenturer och tillsatta experturval 

för att finna lösningar på problemen och 

regeringsledare har skrivit under högtidliga 

miljötraktater och åtaganden i 

mängd, men ändå har det inte på allvar 

skett något vad gäller det sätt vi lever och 

producerar på. 

Vi saknar både viljan och lusten att på 

allvar göra något åt situationen, även om 

den hela tiden förvärras. 

Därför låtsas vi som ingenting och 

fortsätter med att konsumera så mycket 

som möjligt, i hopp om att teknologin 

skall rädda oss innan det är för sent. 

Frågan är om det överhuvudtaget finns 

något medel som kan väcka mänskligheten 

från den djupa sömn vi befinner oss i. 

Vi har för länge sedan vant oss vid att ta 

emot en konstant ström av information 

om olyckor av alla slag från när och fjärrran. 

Världsbilden flimrar och det är svårt 

att finna och hålla fast sammanhangen 

i det vi hör och ser. Vår kollektiva uppmärksamhet 

är extremt kortvarig. Ena 

ögonblicket är vi upptagna av offren för 

en naturkatastrof, nästa i utvecklingen 

av priserna på fast egendom. I medierna 

växlar borgarkrig och hungersnöd med 

sport, underhållning och reklam. Så länge 

vi inte själva är direkt berörda av situationen 

är det svårt att känna något ansvar 

för det som försiggår. Därtill kommer att 

människan har en välsignad förmåga att 

inte bekymra sig om framtiden, kanske 

för att vi sedan tidernas morgon har levt 

i stor ovisshet. Hoten om möjliga katastrofer 

skrämmer oss bara i begränsad 

omfattning. Inte ens utsikten mot ett 

allting förstörande utbyte av atomvapen 

under det kalla kriget var på allvar i stånd 

att ta kål på den allmänna själsfriden. I 

Berlin 1 945 försökte många upprätthålla 

en fasad av normalitet, ända tills de ryska 

och amerikanska trupperna stod i stadens 

förstäder. På samma sätt är det inte 

19

otänkbart att mänskligheten är dömd 

att gå hela vägen och först vaknar, när vi 

befinner oss mitt i det totala ekologiska 

sammanbrottet. 

En person som är beroende av narkotika 

eller alkohol upphör sällan med sitt 

missbruk bara på grund av utsikten mot 

sjukdom och tidig död. Det som existerar 

som ett bekymmer i framtiden kan 

alltid glömmas i nuet. Motivationen för 

att ändra livsföring måste därför först 

och främst komma från ett akut obehag 

under missbrukstillståndet självt. Missbrukaren 

skall erkänna sin eländighet, 

inte bara de fysiska skadorna, utan i 

synnerhet den psykiska förtappelse som 

följer av denna form av beroende. Inte 

självdestruktiviteten som sådan, men det 

självdestruktiva beteendets absoluta avsaknad 

av värdighet. Till exempel känslan 

av att totalt ha svikit sig själv och ens 

omgivning för ett meningslöst rus. Det 

finns exempel på människor, som efter 

årslångt missbruk i en plötslig klarsyn 

har funnit modet och krafterna att riva 

sig loss från missbruket och skapa sig en 

helt ny tillvaro. De har inte bara insett 

sin egen eländighet, utan också sett ett 

ljus och en väg som öppnade sig framför 

dem, samt därigenom funnit ny mening 

och ett nytt syfte med tillvaron. 

Kanske är en liknande spontan och 

plötslig omvändelse möjlig för ett helt 

samhälle. Om endast tillräckligt många 

börjar bli medvetna om deras sjukdomskänsla 

inför tillståndet hos den teknologiska 

civilisationen. Om vi en efter en 

börjar reagera mot mänsklighetens kollektiva 

villfarelse. Kanske i förtvivlan 

över utrotandet av jordens biologiska 

mångfald. Kanske i äckel över tomheten 

i ett samhälle, vars enda syfte är att 

öka konsumtionen av varor. Kanske av 

leda över den monokulturella fulhet som 

breder ut sig överallt omkring oss. Kanske 

i ånger över människans omättliga 

materiella girighet. Kanske i vrede över 

att se den mest privilegierade delen av 

mänskligheten rumla runt som clowner 

i en manege, köra runt i stora clownbilar 

och förstöra allt omkring sig. Kanske av 

skam över den extrema ekonomiska olikhet 

vi har skapat i världen. Kanske i längtan 

efter en kultur som kunde producera 

skönhet och mening genom att förbinda 

människan med den natur vi lever i. Kanske 

i saknaden av ett samhälle präglat av 

enkelhet och nära sociala relationer. 

Ja det kan vara ett sådant uppvaknande 

på gång redan utan att vi vet om det. 

Kanske håller det avgörande beslutet 

just nu på att forma sig någonstans djupt 

nere i det kollektivt omedvetna. På ytan 

20 

ser allt visserligen ut att fortsätta som 

det hela tiden gjort, men ute i världen 

finns tusen och åter tusen små och stora 

föreningar, som genom årtionden har 

arbetat för ny social och ekologisk ordning. 

Hundratusentals, kanske miljoner 

är engagerade i detta projekt, och därtill 

kommer en ständigt växande skara av 

mer passiva sympatisörer. Ingen kan säga 

hur stark denna rörelse är, men vi vet att 

stora avbrott i historien ofta kommer 

helt oförutsedda, som till exempel Berlinmurens 

fall 1 989. Plötsligt kan hittills 

dolda underströmmar på det sättet 

finna varandra och förlösa stora mängder 

av uppdämd energi till en oemotståndlig 

riktningsbestämd kulturell och social 

rörelse. En ohejdbar flod som river allt 

med sig på vägen och för evigt ändrar det 

landskap den passerar. 

3 En invitation 

Om människan skall finna den nödvändiga 

viljan att förändra sin tillvaro, måste 

obehaget över situationen som den är, 

förenas med en föreställning om ett 

möjligt alternativ som är vackrare och 

bättre. Detta alternativ kan gott rymma 

risken med både stort besvär och materiella 

begränsningar, så länge det bara är 

rikt på mening. Genom historien finns 

det många exempel på att människor 

har varit villiga att ge upp allt vad de ägt 

för ett sådant slags byte. Ett exempel är 

Amish-sekten, som likt en del andra radikala 

protestantiska grupper flydde från 

förföljelse i Europa på 1700-talet för att 

bygga upp sina egna samhällen i Amerika. 

Amish-folket är intressant sett från 

ett ekologiskt perspektiv, eftersom stora 

delar av sekten har hållit fast sin asketiska 

livsform relativt oförändrad till våra 

dagar. De har därvid kommit att utgöra 

handgripliga bevis för att människan 

kan leva utmärkt under villkor, som på 


väsentliga områden liknar dem som härskade 

före den industriella revolutionen. 

Amish-folket driver sitt eget jordbruk 

och skogsbruk med hästdragna redskap 

och bygger sina hus med handkraft och 

har ändå överskott till ett rikt socialt 

liv. Deras osedvanliga styrka kommer 

av en tro som inbjuder dem att utveckla 

sin andlighet. I detta sammanhang blir 

teknologiska påhitt sedda som en distraktion 

som avleder människans uppmärksamhet 

från det som är väsentligt. 

Genom att insistera på att vissa saker är 

bra nog som de är, demonstrerar Amishfolket 

att vi inte behöver vara slavar under 

den teknologiska utvecklingen eller 

ha konstant ekonomisk tillväxt. 

För att kunna skapa ett samhälle som 

är i fred med naturen, måste vi först tro 

på att det kan låta sig göras i praktiken. 

Vi måste kunna se det framför oss och 

förnimma de sociala, kulturella och estetiska 

kvaliteter som det ville innebära, 

men en verklig ekologisk omvändelse 

kräver mer än det. Om vi ska ta steget 

fullt ut och göra det med övertygelse och 

glädje, måste denna förvandling framstå 

för oss som vår egentliga bestämmelse 

på jorden. Vi skall erkänna människans 

fundamentala enhet med naturen som 

en helig och oavvisbar sanning. Det rationella 

tänkandet säger oss att människan 

undergräver grunden för sin egen 

existens, när vi ödelägger jordens biosfär. 

Vetenskapen kan dessutom bekräfta, att 

vi är en oåtskiljaktig del av naturen som 

helhet och att det därför är oss själva vi 

misshandlar, när vi förstör livet runt omkring 

oss. Så länge denna vetskap förblir 

teoretisk har den emellertid bara begränsade 

konsekvenser. Den måste erfaras direkt 

för att få konkret betydelse. Vi skall 

känna att det inte finns något avstånd 

mellan oss och det andra, för att verkligen 

förstå nödvändigheten med att skapa 

ett ekologiskt samhälle. 

Som tur är, är denna direkta förbindelse 

mellan jagets avgränsade subjekt och det 

omgivande universum mer ofta närvarande 

än vi föreställer oss. Ja, den har förmodligen 

varit helt bestämmande över 

det sätt människan upplevde världen på 

innan våra sinnen modererades genom 

civilisationens många kraftfulla språkliga 

och ideologiska filter. Under 90 % 

av vår utvecklingshistoria har vi uppfattat 

naturen som besjälad på samma sätt 

som människan själv. Religionerna har 

framsprungit ur denna intuitiva förnimmelse 

och det finns anledning att tro att 

var och en av oss föds med förmågan att 

uppleva fullkomlig enhet och identitet 

mellan sig själv och det omgivande universum. 

Det är emellertid en form av för-

nimmelse som de flesta av oss har glömt 

hur vi använder och som det därför krävs 

uppmärksamhet och träning att återuppväcka. 

Den danske filosofen och ingenjören 

Ludvig Feilberg försökte i slutet av 1 800talet 

utveckla en metod just i detta syfte. 

Feilberg kallade den för sin livslära och 

det var hans övertygelse, att alla människor 

regelbundet är i öppen kontakt med 

det han betecknade som universums levande 

energi. Han kallade detta tillstånd 

för ”ligeløb” (ungefär parallellförlopp, 

övers. anm.) och skrev genom åren ned 

tusentals iakttagelser från vardagen, som 

visade hur denna direkt oförställda förbindelse 

mellan människan och anden i 

naturen kändes för honom själv och yttrade 

sig hos andra. 

Feilberg inleder sitt verk med en iakttagelse 

från en vanlig dag i den botaniska 

trädgården i Köpenhamn. Han spatserar 

genom trädgården när han plötsligt och 

på oförklarligt vis blir lyft och fylld av 

energi vid åsynen av solen som spelar i 

regndropparna på bladen av en björnbärsbuske. 

Det är små glimtvisa uppenbarelser 

av detta slag Feilberg menar att 

människor mycket ofta har. Han beskriver 

det som korta ögonblick där själen 

genomströmmas av ett slags universell 

energi, hur världen ett ögonblick verkar 

genomsiktig och vi känner igen naturens 

rörliga mångfald som en del av oss själva. 

De flesta saknar bara förmåga att förstå 

och tolka dessa upplevelser. De går vidare 

utan att tänka närmare över varför 

deras sinne ett ögonblick fylldes av ljus 

och energi. Feilberg var särskilt upptagen 

Is på fönstret i solen årets första dag. 

Vera Billing 

av mentala tillstånd, som med hans egna 

ord ”minner om växtlivet, vari människan 

liksom inte råder över sig själv, utan 

snarare måste sägas gro, tillhörande naturen 

och görandes dens vilja… ett tillstånd 

där människan glömmer sig själv 

och blir satt utanför tiden.” 

Det är precis här i denna känsla för 

vår djupa själsliga förbundenhet med 

naturen, som den estetiska ekologin har 

sin grund och det är samtidigt denna 

känsla som den ekologiska estetiken 

skall väcka, framälska och fasthålla. 

Liksom känslan för musik blir känslan för 

skönheten i naturen starkare ju mer vi 

sysselsätter oss med den. 

Skönheten kallar på oss. 

Den är ett löfte om en evig pakt 

mellan människan och universum. 

Det är en invitation till att 

ta del av skapelsen. 

4 Vi är sjukt friska! 

Vrede, skuld och längtan är viktiga motiverande 

faktorer, om vi skall skapa fundamentala 

förändringar i det sätt vi lever 

och producerar på. Den ekologiska medvetenheten 

kan emellertid först bli till en 

rörelse av verklig betydelse, när vi lyckas 

vrida oss fria ur den gigantiska maskin 

som idag behärskar våra liv. Mänskligheten 

är offer för rädsla och propaganda. 

Vi har överbevisats om att den konstanta 

teknologiska utvecklingen och ekonomiska 

tillväxten är vår enda räddning 

från ett liv i nöd och lidande. Det underförstådda 

meddelandet är att vi befinner 

oss i en permanent stridszon. Konsumtionen 

och den fria marknaden skall 

främjas till varje pris, för endast därvid 

kan vi få ett tillräckligt ekonomisk utrymme 

för att lösa den växande mängd 

problem som mänskligheten befinner sig 

i. Därtill kommer att vi i stigande grad 

uppfattar teknologins nyskapelser, alltifrån 

internets virtuella världar till de nya 

självrenande nanoteknologiska ytskikten, 

som något som i sig självt har en betydelsefull 

och befriande kvalitet. Vi har 

blivit så mentalt och fysiskt beroende av 

tekniska hjälpmedel och av en obegränsad 

tillgång på energi, att vi har svårt att 

föreställa oss hur vi skulle kunna leva 

utan. Ja, ibland kan man till och med få 

intrycket att det är teknologin som håller 

oss vid liv, som om vi var astronauter 

som befann oss på en främmande och 

livsfientlig planet. 

I många år blev det ekologiska jordbruket 

utskrattat av matvaruindustrin och 

de stora jordbruksorganisationerna som 

en lyx för bortskämda hippies i de rika 

länderna. Vi fick veta, att de ekologiska 

odlingsmetoderna skulle föra till missväxt 

och hungersnöd om de infördes på 

världsplan. Den enda räddningen för 

tredje världens svältande massor var stordrift, 

konstgödning, besprutningsmedel 

och genmanipulerade grödor. De som 

kontrollerar den industrialiserade matvaruproduktionen, 

bland annat de stora 

producenterna av pesticider och genmanipulerat 

utsäde, har hela tiden haft ett 

uppenbart kommersiellt intresse i att 

sprida detta budskap, men redan den så 

kallade gröna revolutionen på 1 960-talet 

visade sig ha mycket blandade konsekvenser 

för befolkningen i de områden 

där den genomfördes. Den resulterade 

inte bara i en markant minskning av 

biodiversiteten i de berörda jordbrukskulturerna 

genom att tvinga fram att där 

endast skulle odlas några få högavkastande 

sädessorter. På många platser blev 

jorden dessutom utarmad och förstörd 

på grund av en intensiv användning av 

konstgödsel. Idag menar en av världens 

ledande experter i matvarusäkerhet, Per 

Pinstrup-Andersen från Cornelluniversitetet 

i USA, att ett i alla fall närmast 

ekologiskt jordbruk troligen är den enda 

långsiktiga lösningen på matproblemen i 

Afrika och flera andra håll i tredje världen. 

En väsentlig orsak är, att denna 

form av jordbruk medverkar till att förbättra 

jordens kvalitet och därmed ökar 

dess fruktbarhet. 

Det stora näringslivet är beroende av att 

vi inte kan klara oss själva och att vi är 

utan tillit till vår egen livskraft. Detta 

behov är särskilt tydligt i medicinalindustrins 

propaganda och i dess kommersiella 

strategi. Allt större områden av den 

21

mänskliga existensen har genom åren 

blivit föremål för medicinsk behandling. 

Vi görs hela tiden uppmärksamma på nya 

indikationer och diagnoser. På samma 

sätt blir vi informerade om otaliga preparat 

som kan förebygga, läka eller i varje 

fall lindra alla tänkbara sjukdomsbilder. 

Medicinalindustrin lever på att skapa 

rädsla och osäkerhet. Den ser det som 

sin uppgift att göra oss intoleranta inför 

det minsta obehag och den mest obetydliga 

skavank och den sörjer för att det 

hela tiden finns nya symptom vi kan bekymra 

oss om. Denna extremt lönsamma 

parasitverksamhet är underbyggd av vår 

rationella materialistiska livssyn. I brist 

på andlig och emotionell näring i tillvaron 

har vi blivit monomant upptagna av 

människans kroppsliga funktioner, trots 

att vi är friskare än någonsin förr. Medicinsk 

forskning framställs i mediabilden 

som civilisationens yttersta gräns i en 

andfådd kapplöpning med döden. Man 

kunde få intrycket att livet inte går ut 

på annat än att överleva. Vi har skapat 

en teknologisk illusion, där medicinalindustrin 

framstår som det enda verkliga 

skyddet vi har mot lidande och död, även 

om sanningen är att det långa livet och 

den goda hälsan många människor idag 

är välsignade med, först och främst skylls 

på förhållningsregler som god näring, 

motion och hygien. 

Oavsett vad vi gör är vi emellertid förutbestämda 

att förfalla, bli sjuka och dö. 

Behandling och lindring av smärta är 

självklart viktigt, men det är ännu viktigare 

att skapa en djup förståelse för förfallets 

och dödens oundvikliga biologiska 

nödvändighet och att göra denna process 

så vacker och meningsfull som möjligt. 

Naturen är inte vår fiende, tvärtemot har 

den fostrat oss och givit oss allt vad vi 

behövde genom miljoner år. Vi har blivit 

till under dessa förhållanden. Det är här 

som livet utvecklat sig steg för mikroskopiskt 

steg. Människan är in i minsta elektron 

anpassad till denna jordiska existens 

med fullkomlig perfektion. Vi är en del 

av en biologisk och kosmologisk rörelse 

av omåttlig komplexitet och räckvidd. 

Människan skall växa och utveckla sig i 

detta integrerade fält av energi, materia 

och ande, men för att det ska kunna bli 

möjligt krävs att vi först gör oss fria från 

den endimensionella teknologiska och 

kommersiella apparat som har slutit sig 

omkring oss. I stället skall vi vända oss 

mot den andra vägen, mot musiken i livets 

organiska mångfald. 

5 Mod till förändring 

Den växande produktionen av förnybar 

energi antyder inte i sig själv att vi är på 

väg mot ett ekologiskt samhälle. Det har 

lika mycket med de stigande priserna på 

olja och naturgas att göra som med våra 

bekymmer för CO2-utsläppets förändrande 

inverkan på jordens klimat. Produktionen 

av bioetanol verkar snarare 

medföra sin helt egen cykel av ekologiska 

och sociala ödeläggelser, ända från ökad 

skogsskövling och matbrist till ett accelererande 

utsläpp av växthusgaser atmosfären. 

Inte heller den stigande försäljningen 

av ekologiskt odlade matvaror 

eller av kläder som producerats med hållbara 

metoder är en entydig indikator för 

en allmän ekologisk medvetenhet. 

Det som förstör planetens biosfär är 

den samlade påverkan från mänsklighetens 

fysiska aktivitet, det vill säga alla de 

material och all den energi vi förbrukar 

till produktion och transport, i alla led 

från råvaruutvinning över tillverkning 

till detaljhandel. Matvaror som producerats 

med hjälp av stora energislukande 

maskiner och därefter transporterats 

över långa avstånd är en belastning för 

biosfären som helhet även om produktionen 

har hållit sig till de standardiserade 

riktningslinjerna för ekologiskt 

jordbruk. På samma sätt kan kläder som 

blivit till under så kallat hållbara produktionsförhållanden 

mycket lätt bli del 

av den allmänna och alldeles ohållbara 

överkonsumtionen. Vi skall äta mindre 

kött, köpa färre klädesplagg, reducera 

mängden resor och på det hela taget inskränka 

vår ekonomiska aktivitet. 

Ett av de första tecknen på ett verkligt 

steg i den kollektiva förståelsen för 

problemets karaktär, skulle mycket väl 

kunna visa sig bli en utbredd ovilja mot 

kommersiell propaganda i det offentliga 

rummet. Sett från det ekologiska perspektivet 

är reklam i gatubilden och i 

medierna starkt anstötliga. De är en central 

drivkraft i de ödeläggelser av naturen 

som försiggår överallt omkring oss. Man 

kan kanske till och med säga att reklamen 

utgör den yttersta fronten i den totalitära 

tillväxt- och förbrukningsregim, 

som håller på att få hela mänsklighetens 

framtid över ända. 


Reklamens skadlighet är dubbel, för att 

dess avsikt både är att mana till fortsatt 

konsumtion och att förhindra den enskilda 

människan att känna och uppleva sina 

egna egentliga behov. Den har skapats 

för att göra oss rastlösa och otillfreds i 

den värld vi befinner oss i. På detta sätt är 

reklamen det mest uppenbara uttrycket 

för den moderna människans villfarelser 

och olycka. Det håller emellertid långsamt 

på att märkas en växande medvetenhet 

om reklamens skadliga inverkan. 

Nästan överallt har förbud mot tobaksreklam 

införts och på många håll har begränsningar 

införts för möjligheterna att 

rikta reklam specifikt mot mindre barn. 

2 007 förbjöd världens fjärde största stad 

Sao Paulo i Brasilien de flesta former av 

utomhusreklam och i Kanada och USA 

finns en organiserad rörelse mot det som 

betecknas som mental förorening från 

den kommersiella propagandan i det offentliga 

rummet. 

En annan viktig indikator på en uppvaknande 

ekologisk medvetenhet, skulle 

kunna vara utbredningen av en positiv 

inställning till de låga födelsetalen i Europa. 

Som det är nu, blir den demografiska 

utvecklingen i denna del av världen 

omtalad som ett allvarligt och oönskat 

problem av politiker, ekonomer och allmänt 

i medierna. Det uppenbara faktum 

att världens överbefolkning är den helt 

fundamentala orsaken till den ekologiska 

krisen vi befinner oss i, berörs stort sett 

aldrig. Inte desto mindre är en markant 

reduktion av världens befolkning en helt 

avgörande faktor, om vi skall göra oss 

förhoppningar om att få mänskligheten 

i balans med planetens biografi. Denna 

reduktion måste med nödvändighet ske 

även i Europa och även om det blir en 

svår och kanske också smärtsam process, 

är det med säkerhet det bästa vi kan göra 

för våra efterkommande. För en ekologiskt 

medveten offentlighet kommer 

ett samhälle med många äldre och färre 

unga inte att framstå som döende, utan 

tvärtom som ett hoppfullt uttryck för att 

vi omsider börjat värna om livet på vår 

planet.

Transformationen av den teknologiska 

civilisationen till det ekologiska samhället 

kommer att ske när tillräckligt många 

människor inser att denna väg inte bara 

är nödvändig, men också vacker, sann 

och god. Hur det kommer att gå till kan 

ingen veta, men övergången kommer att 

innebära ett brott med förhistorien av 

minst samma omfång som det som förgick 

den europeiska renässansen. Det 

kommer att vara den största och viktigaste 

uppgift mänskligheten någonsin 

har stått inför. Särskilt under den första 

tiden kommer det att finnas många allvarliga 

och oförutsedda faror, för vi har 

aldrig tidigare försökt att reducera samhällets 

materiella omsättning på detta 

sätt. Vi får otvivelaktigt användning 

för allt det mod och all den intelligens, 

uppfinningsförmåga och skaparkraft 

vi kan mobilisera under många generationer 

fram i tiden. Ändå är det troligt 

att vi förr eller senare kommer att göra 

försöket, för mänskligheten är numera 

tvungen att inse jordens ekologiska begränsning 

som ett oavvisligt kollektivt 

villkor. För första gången någonsin har 

vi möjlighet att definiera ett uppenbart 

gemensamt mål för mänsklighetens samlade 

strävan. 

Omedelbart kan föreställningen om ett 

samhälle i pakt med naturen kanske låta 

som en svärmisk och romantisk fantasi, 

men utvecklingen av ett sådant samhälle 

är å andra sidan den enda möjlighet vi 

har för att skapa en meningsfull framtid 

för människan på jorden. Det är en 

romantisk fantasi som är förankrad i en 

förståelse av naturens biologiska realiteter. 

Dess begrundelse är både praktisk, 

psykologisk, social och filosofisk. Den 

romantiska aspekten skylls enbart på föreningen 

av vår förnimmelse för skönhet 

med lösningen på konkreta materiella 

problem. Den väg vi går nu håller på att 

stänga sig framför oss. För varje teknologisk 

lösning vi hittar på uppstår endast 

nya och större problem. Vi nödgas att 

vända om för att finna tillbaka till den 

natur som vi så ihärdigt försökt fly ifrån. 

Morten Skriver 

kapitel 8 u r Skønhedens befrielse 

övers. och red. Vera Billing 

med tillstånd från författaren 

och förlaget Tiderne Skifter. 

Hela boken kommer ut på svenska 

senvintern 2011! Igenom förlag, 

ISBN 978-91-977280-9-6. 

www.igenom.se 

Klocka som drivs av citronkraft, reservbatteri t.h. 

Idé Bengt Carling 1996, se texten t.h. 


blIV EN cITRON! 

En citronens lovsång: 

– Man kan föräta sig på allt möjligt, men 

inte på citroner. Den frestar inte till överdrifter 

och överkonsumtion. 

– Det finns ingenting förföriskt eller inställsamt 

hos en citron. 

– Citronen är aldrig sentimental. 

– Citronen har värdighet och stil. 

– Citronen har en beundransvärd social 

förmåga: utan att göra avkall på sin integritet 

kan den umgås med allt och alla, 

hög och låg, förrätter, efterrätter, tvättmedel 

och drinkar. 

– Citronen framhäver omgivningens 

goda egenskaper och får oss att glömma 

de mindre goda (är det därför så många 

recept numera har citron i sig, för att 

dölja de smaklösa råvarorna...? red.) 

– Citronen kan vända allt till det bättre 

- även det bästa! Ostron, gåslever och 

ryska kaviar serveras med citron, men 

”också en fiskpinne blir närmast spirituell 

av att möta en citronklyfta”. Ett unket 

glas vatten fräschas snabbt upp av några 

citrondroppar. Citronen tar bort fläckar. 

Citronfolk 

Det finns människor som är som citroner 

- exklusiva men samtidigt opretentiösa 

och ödmjuka, menar Lotte Möller. De 

säger inte mycket men får ändå gästerna 

att visa sina bästa sidor. Författare kan 

vara citroner, som till exempel Wisława 

Szymborska, som höll ett rekordkort 

Nobelpristal och ger ut sparsamma diktsamlingar. 

Citron-personer låter sig inte 

exponeras till leda i media, blir aldrig 

’pladderhattar’, yviga eller uddlösa. 

En citron äger alltid giltighet. Underskatta 

aldrig en citron! konstaterar 

Lotte. 

Citronkraft!! 

Lotte Möller menar att det finns två 

sorters konstnärer: de som har målat citroner 

(eller använt dem på annat sätt) 

och de som inte gjort det. På annat sätt, 

men mer design och innovation än konst 

kanske, är Bengt Carlings klocka från 

1 996, som drivs med citronkraft. ”Man 

sticker ner poler av koppar och zink i en 

citron, jonvandring sätter igång som alstrar 

tillräcklig ström för att klockan ska 

gå. Citronbyte får göras minst en gång i 

månaden.” 

Vad kan vi odla här, som är så surt? 

undrar jag. Att spara ström till en klocka 

genom att köpa en åksjuk citron är ju lite 

feltänkt. Men idén är jätterolig! Naturkraft! 

Surkraft! 

Källa: Citron, Lotte Möller 1 997 

ISBN 91 -0-05 6376-5 B onniers Förlag 

3

Den nya vägen mot en Framtid är, 

att alla ska ha tillgång till lyx, men 

att lyx ska förbli lyx och inte vardagsmat, 

inte ens för de som har 

hur mycket pengar som helst (vilket 

ju också är oframtida). Det är den 

helt nödvändiga attitydförändringen 

som ett hållbart samhälle behöver. 

Ända ner på apelsinjuicenivå. 

pelsinätandet började vad det verkar 

hos gudarna, övertogs av kejsare 

och kungar, småningom av andra lägre 

stående i rang men ändå rika, till idag, då 

alla (nåja...) över hela världen äter apelsiner 

och framför allt dricker apelsinjuice. 

Denna vana beskriver därmed på ett utmärkt 

sätt den märkliga moderna konsumtionen, 

vars ekonomi inte går ihop 

med vår planets begränsade resurser. 

När det som en gång var lyxkonsumtion 

blir vardagsdito för alla överallt, går 

ekonomin inte ihop, det är helt logiskt. 

Utan oljan inuti planeten vore apelsinjuice 

ännu endast ett fåtal rikas frukostdryck 

om ens det. Men nog vore det väl 

orättvist och odemokratiskt att bara de 

rika skulle få dricka apelsinjuice!? Ljudliga 

protester ur de breda folklagren… Jo, 

det vore det. 

Ge lyxen dess heder åter! 

Den nya vägen heter att alla ska ha tillgång 

till lyx, men att lyx ska förbli lyx 

och inte vardagsmat, inte ens för de som 

har hur mycket pengar som helst (vilket 

ju också är ohållbart). Det är den helt 

nödvändiga attitydförändringen som ett 

hållbart samhälle behöver. Ända ner på 

apelsinjuicenivå. Det som smakar sött 

kan man manipulera folk hur långt som 

helst med... 

KlyfTIgT? 

Att äta massor av lokalt odlade potäter 

och morötter och njuta en fjärrodlad åksjuk 

apelsin då och då, istället för apelsinjuice 

i litervis var dag och en knippa 

(dyra tycker man) lokalmorötter på Bondens 

marknad en vacker höstdag! Det är 

inte ett fattighetstecken att rätta mun 

efter matsäcken, det är Ekonomi! Utan 

ekonomi, dvs. hushållning, går allt åt 

fanders, förr eller senare och nu närmar 

sig ’förr’ snabbare än fort. 

Orange 

Orange! Är en underbar färg, tycker jag, 

frisk, rörlig och härlig. Den visar på förändring 

och övergång – se bara på solupp- 

och nedgångar. En mycket kort tid kan 

himlen lysa orange! Vill man ta en bild 

får man ofta snabbt rusa efter kameran. 

Resten av dagen är himlen blå blå blå och 

om natten svart svart svart. Men i gryning 

och skymning kommer det orangea 

och lyser upp likt eld. Orange anses vara 

helandets färg. Apelsin heter orange-liknande 

ord på de flesta språk. 

Men visste du, att alla apelsiner inte 

blir orangea, för det krävs ett visst mått 

av kyla i luften för att färgen ska uppstå. I 

tropiska klimat förblir en del sorter gröna. 

Efter en kort svalare period kan de 

bli orangea, för att sedan bli gröna igen! 

Färgen har alltså inget med mognaden 

att göra. I de stora apelsinlagren sprayas 

frukten med en gas för att bli orangea, för 

folk köper inte gröna apelsiner, även om 

de är hur mogna och sötgoda som helst. 

Konsumenter lever i stor okunskap. En 

del företag gör falsk reklam genom att 

skryta om att deras frukt har fått mogna 

på träden. Det gör dock alla apelsiner, 

för de kan inte mogna efter plockning, 

vilket innebär att odlare inte har någon 

anledning att plocka sina frukter innan 

det är dags. (Fotnot 1 .) 

om apelsiner och 

om apelsinjuicens 

tvivelaktiga berättigande 

En forskare såg ut över apelsinodlingarna och sa: 

– Vi odlar kemikalier numera, inte apelsiner. 


Citat ur boken Oranges av John McPhee. 

Total namnförvirring! 

Romare och greker hade en tendens att 

kalla all frukt för äpplen: pomegranat 

(granatäpple) till exempel, på frukten 

man fann i Puniska Mauretanien. De 

botanister som reste med Alexander den 

Store, fann i Persien cedraten, som man 

logiskt kallade malum persicum (malus 

är äpple på latin). En av de första varianterna 

av citrusfrukt som odlades vid 

Medelhavet var just denna cedrat, en 

stor citronliknande frukt, men med knöligt 

och grovt utseende och nästan inget 

fruktkött. Man liknade denna frukt med 

libanoncederns stora gröngula kottar 

och grekerna kallade den ’kedromelon’, 

eller cederäpple. På romarnas latin blev 

det ’malum citreum’ och snart sade man 

’citreum’ om all slags frukt från citrusträd. 

Författaren Apuleius som levde ett 

par århundraden e.Kr. protesterade, för 

han var född i Afrika och visste skillnaden 

mellan en cederkotte och en apelsin. 

På sjuttonhundratalet gjorde Linné 

ändå ’Citrus’ till det officiella namnet på 

släktet, så citroner, lime, cedrater, apelsiner, 

grapefrukt och mandariner finns nu 

samlade under ett namn som egentligen 

betyder ceder! 

Orange, som apelsin heter på engelska, 

franska och liknande på de andra medelhavsspråken, 

kommer från sanskrit, blev 

på hindu till ’naranga’, som på persiska 

blev ’naranj’ och sen alla dessa liknande 

namn på frukten i medelhavsländerna 

och till och med på en färg!. 

Apelsinträden – Floridas nya ’slavar’ 

Apelsinens och citronens historia är 

mycket intressant, men lämnas nu åt sidan 

i denna artikel. Jag vill få plats med 

på den moderna apelsinodlingen och de 

industriella produkter som kommer ur 

den. I Florida omsätter apelsinjuiceindu-

strin 9000 miljoner dollar per år (!). På en 

av aktörernas apelsinfärgade stora kontor 

står devisen: ’If it’s good for the grower, 

let’s do it.’ ’Good for’ är synonymt 

med rik. Här finns inte mycket till övers 

för miljö, ekologi, mikroliv i jorden och 

biologisk mångfald. Floridahalvön tycks 

mig vara en enda gigantisk monokultur 

av apelsinträd, totalt ca 2 00 000 hektar. 

Apelsiner kräver näring, sol och regn. 

Jordmånen i Florida är vanligen ca 6 meter(!) 

djup sand. ’Där finns ibland enstaka 

fynd av organiskt material, men det vore 

en skandalös överdrift att kalla det sandjord’, 

skriver John McPhee i sin legendariska 

bok Oranges. En odlare säger att 

’det är ett slags vattenkultur: sanden håller 

fast träden och vi gör resten.’ Träden 

matas med den näring man anser de behöver. 

Många sorters insekter äter förstås 

gärna på träden, eller ’attackeras’ av dem, 

som man säger i det moderna krigiska 

jordbruket, liksom av svampsjukdomar. 

Man har en hel arsenal av bekämpningsmedel, 

alltifrån en fin dieseldimma till 

en dödligt giftig nervgas, som utvecklades 

av tyska vetenskapsmän under andra 

världskriget. 

Men citrusfrukt sprutas lite jämfört 

med annan frukt, försvarar sig odlaren 

som John traskar där i sanden med. Det 

finns också nematoder i sanden, som äter 

upp rötterna så träden dör och nu (inte 

från boken utan färskt från internet) the 

greening disease, en bakterie man inte 

har något botemedel mot. Frukterna 

blir deformerade och faller av. Bakterien 

sprids med en insekt, som äter på apelsinträden 

och sprider sjukan vidare när de 

knaprar på i de gigantiska plantagerna. 

Naturligtvis forskas det nu hej vilt för 

att få fram pesticid mot insekten, liksom 

genmanipulation. Den största faran för 

Floridas apelsinträd är dock faktiskt vädret! 

Liksom Florida är känt för sin härliga 

sol är det också mycket frostbenäget. 

Och citrusträd tål inte frost. Alls. 

Juiceindustrin 

Utvecklingen av apelsinjuiceindustrin, i 

synnerhet den som gör koncentrat, har 

gjort att konsumtionen av apelsiner blivit 

jättelik och spridd över hela världen. 

På internet tittar jag på film om hur 

apelsinjuice görs i stora fabriker. (Kolla 

YouTube.) På filmen ser det förstås jättespännande 

ut och jag fascineras som alltid 

av teknikens snabbhet och rytmiska 

arbete. Man blir som förtrollad. Men det 

är också skrämmande: jag är inte alls militant 

vegan, men som växtvän associerar 

jag snabbt till hemska bilder från djurindustrin, 

där ingen hänsyn tas till liv, utan 

allt styrs av effektivitetstänkande och rationalism 

(läs privat vinst). Jag har svårt 

att bli imponerad av enorma lastbilar 

som åker in på ett metalliskt jätteområde 

och tömmer tonvis med apelsiner i en 

konstant ström in i maskiner som snabbt 

pressar, skiljer fruktkött för sig och skal 

för sig. Metall och mekanik möter livet 

- och livet förlorar här alltid! 

Fruktsaften anpassas sedan till precis 

rätt smak, för juice av samma märke ska 

alltid smaka likadant, annars klagar ju 

konsumenterna och slutar köpa produkten 

(visst gör vi!). Som olika apelsinsorter 

skördas olika tider på året och har olika 

smak, lagras juice därför ständigt för att 

man alltid ska kunna blanda exakt efter 

recept. Att billiga juicer smakar beskt 

beror inte på sämre apelsiner, anar jag, 

utan kanske mer på att man valt att investera 

mindre i laboratorier. Människolöner 

är mycket dyrare än apelsiner. En 

helt enorm apparat! 

Juicen pastöriseras och koncentreras 

genom olika vakuum/ångningsmetoder. 

Sedan tillsätts ibland fruktkött i 

visst mått, för att kännas mer äkta. Sen 

transporteras den koncentrerade juicen 

till fabriker i olika länder, som sedan 

förpackar den som den är (typ Jo-juice) 

eller späder ut den med vatten och fyller 

på större kartonger med bilder på, så att 

man nästan tror att juicen pressades från 

färska apelsiner alldeles häromdagen… 

Jag undrar om det är någon produkt i 

matindustrin (jag vägrar fortfarande säga 

livsmedelsindustrin, för inga äkta livsmedel 

kan överleva industrihantering) 

som är så söndergjord och sedan manipulerad 

till fräschhet som juice? Precis som 

i oljeindustrin blir det många biprodukter 

som när andra, t.ex. medicinindustrin 

och Coca-cola. 

Kräv mer än Krav! 

Apelsinjuice är en konstgjord, energislukande 

maskinprodukt som vi låtit oss 

tillvänjas vid. Det skrämmande låga priset 

skvallrar om en totalt ohållbar livsmedelsproduktion. 

Vem betalar kalaset, 

när det går åt två kilo, motsvarande 2 4 

apelsiner, för att göra en liter juice, som 

kostar i koncentrat under tio kronor? I 

det här fallet är det inte fattiga människor 

i utsugna, exploaterade länder som 

drabbas, det är ”bara” moder jord själv 

och växtriket. Jag tänker på numret jag 

gjorde härom hösten, om cashewnötter, 

kaffe och andra s.k. kolonialvaror (ett så 

förlegat ord!). Fair Trade-arbetet har gjort 

att en lite större respekt för arbetet med 

vår lyxiga vardagskonsumtion skapats. 

Men det ska vara Fair hela vägen – enda 

ner i jorden! Och då ska vi sluta frossa i 

lyxmat till vardags och inte stötta storindustriell 

matproduktion. För egen del 

köper jag mycket sällan citrusfrukter, för 

jag tycker de saknar smakkvalitet. Och 

jag rör mig med ovanligt liten ekonomi. 

Det är fair att inte ha mycket pengar… 

Och jag ställer mycket högre krav på min 

mat än Krav! 

text och foto Vera Billing 

P.S. Historisk kuriosa som jag också vill 

berätta: föreställningen om att kvinnor 

var så skadliga för apelsinträd, att de 

kunde dö om de kom nära! Träden alltså. 

Till och med beskrivet i en seriös bok 

om jordbruk. Men paradoxalt nog kunde 

en kvinna också bli helad från alla onda 

tankar om hon åt en apelsin. Föreställningarna 

om kvinnors destruktiva makt 

över apelsinträden florerade extra starkt 

under 1 600-talets orangerivurm. Och i 

synnerhet starkt levde föreställningarna 

i Tyskland av någon anledning. Vad händer 

så i världen, om kvinnor slutar förtära 

apelsiner? Törs vi...? 

Källa:: 

Oranges, John McPhee 1 966 och sedan 

ett otal nya upplagor, men finns endast 

kvar antikvariskt. Mitt ex är från 1 967. 

Fotnot 1 : Om frukters mognadsprocesser: 

se artikeln Om mognad, s. 9!

Tyskland 

USA 

Mexico 

Italien (Sicilien) 

Mexico 

MAT föR 

EN VEcKA... 

Repris från FJ nr 2 2008! 

Det kom ett mejl med foton på 

tio familjer från olika länder i världen, 

poserande bakom all mat 

ihopsamlad, som de normalt köper 

för en vecka. Och kostnaden, 

omräknat för alla i dollar. 

topp - nej inte USA, men Tyskland 

med $5 00 för familjen med två 

vuxna och två barn. Betraktar man 

bilden är så gott som allt processad, 

emballagestinn mat och mängder av 

dryck på flaska och burk. Lite grönt 

ute på ett bordshörn. Men därnäst 

den amerikanska familjen med två 

vuxna och två tonårsbarn, matshopping 

för $342 för en vecka. Ännu 

mindre färska grönsaker och frukt! 

Japanska familjen handlade för $317, 

det mesta fabriksmat i små plastförpackningar. 

Sicilienfamiljen - då rasar det till 

$21 4 för en veckas mat, ett barn till 

ändå. Bordet dignar av färsk frukt, 

grönsaker och stora bröd utan påsar. 

Men mycket läskeblask. Samma 

för mexikanska familjen, men nere i 

$1 89. Polska familjen, fyra vuxna och 

ett barn - veckokostnad $1 51 , mycket 

råvaror ser det ut som. 

Familjen i Kairo, Egypten har 

många medlemmar, bordet är fullt 

av mest färska, färggranna råvaror 

till en kostnad av $68. Det går nu 

snabbt neråt. Familjen i Ecuador 

har många småbarn, på stråmattan 

på golvet (de har inget bord) finns 

färska grönsaker och säckar med torkade 

basvaror. Ingen petflaska alls... 

$31 .55 . Den bhutanska storfamiljen 

handlar in grönsaker och ris, rejält, 

för $5 i veckan. Uppställt på golvet i 

ett praktfullt smyckat rum. Så till sist 

familjen i Tchad med fyra barn, med 

i princip bara en säck ris och några 

små påsar kryddor, nötter och några 

lime-frukter på en matta utanför tältet 

i öknen.$1.23. En plastflaska med 

dricksvatten. 

Nu ska här inte moraliseras. Det 

är ett ytterst litet urval, men signifikativt 

är att industrimat i exklusiva 

engångs-emballage och drycker på 

petflaskor finns i mängd på borden 

hos de som har högst veckokostnad. 

Detta är tänkvärda bilder. Undrar var 

din familj hamnar? 


Polen 

Egypten 

Ecuador 

Bhutan 

Tchad 

Fotnot: Bilderna är beskurna för att mest visa maten. 

Priserna är säkert högre nu. För alla.

ROSMARIN 

Vad passar väl bättre att mat- och 

växtprata om denna gång än rosmarin? 

Namnet betyder ju Havets 

dagg! 

En engelsk örtauktoritet skriver: 

”Om jag skulle behöva välja en kulinarisk 

ört att ta med till en öde ö 

vore det rosmarin. Det är en av de 

mest mångsidiga och användbara 

örterna i mitt kök, i hemmet och 

medicinskt.” 

osmarin är en halvbuske likt timjan, 

salvia, lavendel och hör till samma 

växtfamilj som de – Lamiaceae efter plistersläktet 

Lamium. Förr hette rosmarinens 

stora familj Labiateae, som betyder 

läppblomstriga. Läppblomstrigheten 

är ju evigt beskrivande korrekt, medan 

namnet på plister inte ger någon som 

helst logik. Ett exempel på hur modernismens 

produktutveckling snarare är en 

–inveckling, förtunning eller rent av avveckling. 

Vetenskapen borde skämmas 

och Linné vänder sig troligen i sin grav. 

Rosmarinbusken är inte vinterhärdig 

hos oss, möjligen i mycket skyddade lägen 

längst i söder, men man kan med 

fördel odlas i stora krukor, som tas in till 

ett ljust, svalt rum över vintern. De kan 

också gärna planteras på friland under 

sommaren och krukas upp för vintern., 

för alla växter mår bäst av att vara i Fri 

Jord! Rosmarin är starkt förbunden med 

ljus och värme och får som mest sin arttypiska 

karaktär i mager, lätt, genomsläpplig 

och kalkrik jord. Tänk bara på 

hur den växer i bergstrakterna vid Medelhavet! 

När vi planterar i kruka, blir det 

tyvärr oftast i plantjord, som mest består 

av fukthållande torv - så lågt ifrån rosmarinens 

natur man gärna kan komma! 

Mörker och fukttendens mer än ljus och 

värme. Inköpta frodiga exemplar är att 

betrakta som ett slags ”sallatsplantor” 

mer än krydd- och medicinalväxter. Så 

så själv, eller köp plantor och sätt ut dem 

på friland eller åtminstone i krukor med 

av fint grus och sand uppmagrad jord. 

Innan du skördar för att spara! 

– HAVETS DAgg 

Har man lyckats övervintra sin rosmarin, 

kommer blomknoppar i topparnas 

bladveck tidigt om våren. Som en skir 

vårfräsch dusch kommer de små, ljust 

vattenblå blommorna fram över det 

gröna bladverket. Blomningen är över 

innan sommaren börjar och sedan börjar 

busken växa. Klipp av de överblommade 

topparna! Skörda sedan kvistar under 

sommarens gång, under en solig period, 

på förmiddagen när daggen torkat. 

Växtens arom och doft är inte konstant 

i, utan följer solens rytm – stiger under 

förmiddagen uppåt i växten för att efter 

dagens mitt andas ut i omgivningen. Så 

eftermiddagens rosmarinkvistar har inte 

lika stark verkan som förmiddagens. För 

kryddning i maten samma kväll spelar 

det nog ingen större roll, men för torkning, 

lagring och medicin är det mycket 

viktigt. Torka varmt och framför allt 

mörkt. Rosmarin är lätt att torka. Sen 

ska lagringen ske mörkt och lufttätt, gärna 

i bruna glasburkar. Förvaring av örter 

i papperspåsar har jag aldrig förordat, då 

papper ju inte är lufttätt. 

Rosmarinus officinalis är det latinska 

namnet. Officinalis betyder läkeväxt. 

Rosmarin har man länge vetat är bra för 

minnet och det pågår nu försök med behandling 

av demens. En läkare skrev redan 

1 607 att rosmarin ’helpeth the brain, 

strengtheneths the memorie, and is very 

medicinable for the head’. Örten lindrar 

huvudvärk (även vid baksmälla) och är 

bra medicin vid återhämtning efter lång 

tid stress och kronisk sjukdom. Doften 

motar bort myggor. 

Allrengöring 

Enkel, billig och miljövänlig allrengöring: 

Lägg en handfull rosmarinskott (eller 

timjan eller salvia) i en kastrull och 

häll på 2-3 dl vatten. Lägg på lock och 

koka upp, sänk värmen och sjud sakta i 

2 0 minuter. Det är viktigt att locket är 

på! Annars dunstar det viktiga bort. När 

detta kallnat i kastrullen med locket på, 

silas vätskan av. Häll denna i en flaska, 

tillsätt ett par matskedar bikarbonat och 

några droppar citronsaft. Sätt på lock och 

skaka väl. Bra till köks- och badrumsrengöring, 

håller sig någon vecka i kylskåp. 


Rosmarinolja 

Bra att ha i sommarapoteket: lindrar insektsbett, 

huvudvärk, brännskador och 

värk. Hacka rosmarinkvistar och lägg i 

en liten kastrull med lock och fyll på med 

olja, gärna lokalproducerad ekologisk 

rapsolja. Till 1 00g hackad ört ca 1 ,6dl 

olja. Ställ kastrullen i vattenbad i större 

panna och låt det hela sjuda sakta i ett 

par timmar. Ta ur den lilla och låt den 

kallna, fortfarande med locket på. Sila 

sedan över oljan i en burk och fyll sedan 

på i brun glasflaska med hjälp av en tratt. 

Förslut och sätt på etikett, förvara mörkt 

och svalt i upp till ett år. 

Enkelt munsköljvatten 

1 tsk vardera av rosmarinblad, timjan 

(eller salvia) och mynta av något slag får 

sjuda under lock i en halv liter vatten. Låt 

kallna under lock och sila sen av i burk. 

Skölj munnen efter tandborstning med 

vattnet. Det håller sig någon vecka i kylskåp. 

I maten 

Rosmarin, liksom de andra läppblomstriga 

kryddörterna, passar bra på sådant 

som ska stekas i ugn eller grillas, eftersom 

de lite hårda, tunna bladen inte faller 

isär så lätt som andra mjukare blad. 

Rosmarin och lamm är en klassiker! Och 

numera, när jag inte äter kött, älskar jag 

rosmarin på ugnsstekta rotsaker i klyftor 

eller grova strimlor. Världens lyxigaste 

basmat på vintern! Bara smörja in 

en form, i med rotsakerna inklusive lök 

och potatis, strö på salt och lite peppar. 

Strö över rosmarin, ringla på lite lokalproducerad 

olja och in i ugnen, ca 2 00°C 

i 2 0-40 minuter, beroende på hur tjocka 

rotsaksbitarna är. Vill man kan man strö 

på lite riven ost på slutet. 

Koncentration! 

är namnet på ett gott te för den som sitter 

och studerar eller skriver. 

Till 5 0 g te tar du 

25 g ekologiskt rooiboste (innehåller inget 

centralstimulerande som te och kaffe) 

25 g basilika, gärna torkad kanelbasilika 

om du har! 

5 g r osmarin 

Ta en tsk per kopp, häll på hett vatten, 

låt dra ca fem minuter och sila sen bort 

örterna. 

Vera Billing 

egna erfarenheter samt inspiration ur Jekka 

McVicar’s bok The New Book of Herbs 20 02

Forts. från sidan 9. Om mognad 

Många som semestrat i Medelhavsländerna vet hur 

en apelsin ska smaka… de vi får här uppe i norr har 

skördats tidigt för att klara sig ända hem till oss. 

Det vill säga med alla hårda mellanhänder. 

En annan grupp bland dessa är de, som mognar efter 

skörd, men endast till utseendet, till färg, textur 

och saftighet, men inte i sötma eller smak. Hit hör 

blåbär, aprikoser, persikor, plommon, cantaloupemelon 

m.fl. Deras sötma ökar inte speciellt efter 

skörd, då de inte innehåller någon stärkelse, som 

kan brytas ned till socker. När du eftermognar dem 

i ditt hem kan du bara förvänta dig få en saftigare, 

vackrare frukt, men inte mer smakrik än den dagen 

den plockades. Om du har tur. Men den måste ändå 

förstås varit fullgången i formen innan den plockats! 

Låt dig inte luras av de rosa och röda tonerna, titta 

på bakgrundsfärgen, som inte ska vara gröntonad! 

Tillbaka till de första, aktivt mognande frukterna, 

som blir sötare efter skörd – äpplen, kiwi, päron, 

mango, papaya. När de håller på att växa färdigt 

omvandlar de sockret från växtens gröna blad till 

stärkelse och sedan går processen åt andra hållet 

under mognaden, antingen kvar på trädet eller efter 

skörd. De är handelns älsklingar eftersom de kan 

plockas färdiga men omogna och mognaden kan ytterligare 

fördröjas genom kylförvaring. Sedan kan 

man tillsätta etylengas i lagret, när man vill sätta 

igång mognaden. Men undersökningar visar, att 

sådana artificiella åtgärder ger kiwi med mindre 

sötma, bananer med mindre arom och äpplen och 

päron med mindre av båda. Men förvänta dig inte 

att få fullgod rik smak hos en frukt, som skördats 

omogen, inte ens i denna kategori! De beska och 

bittra ämnena bryts vanligen inte ner. Bananer 

hamnar i en egen grupp, eftersom de mognar efter 

skörd oavsett hur man gör med dem, förutsatt att 

de fått växa färdigt på plantan. De är världsmästare 

i förvandlingen från stärkelse till socker! Köp gärna 

gröna bananer, men låt dem mogna framme i rumstemperatur 

innan du lägger de i kylen du inte äter 

direkt. Skalen blir svarta, men det har ingen betydelse. 

Men en del mognar aldrig… blir grå och torrtrista… 

Är väl avskurna för tidigt, men hur ser man 

det på en banan?! 

Det finns fyra banditer inom frukthandeln menar 

Steingarten: den girige odlaren, den korrumperade 

grossisten, den kortsiktige handlaren och den ignoranta 

och stingsliga kunden. Alla skyller på alla 

för att frukten inte har kvalitet… Som konsumenter 

borde vi göra oss hur besvärliga som helst, kanske 

samla ihop oss till levande klagomurar runt fruktdiskarna? 

Men det största problemet är inte att den 

som känner till frukters kvalitet inte kan få tag i 

den. Det allvarliga är att de allra flesta numera tycks 

vara så helt ovetande om hur ett äpple skall smaka. 

Äpplearom är inte sockervattensmak. Hur vacker 

ytan än är. 

Vera Billing 

tidigare i Fri Jord nr 3 2007. 

Undersök miljöfrågornas underliggande orsaker 

och kulturella rötter! 

Vilken kunskap behövs för att hantera miljöproblemen? 

Gå bortom tekniska aspekter och utsläppshalter, samt studera 

hur strukturer, makt och syn på relationen människa - natur 

- kultur interagerar och formar vår förståelse av världen. 

KURSER våren 2011 

• Miljö - ekofilosofi 7,5 hp - introduktion till ekofilosofiska 

perspektiv på miljö- och framtidsfrågor, heldistans eller 

halvdistans med en seminarieträff 

• Nenetsernas kultur i ekofilosofiskt perspektiv 15 hp 

- studieresa till det renskötande folket Nenetsernas område 

i Ryssland 

• Vänerns natur och miljö I 15 hp - fältkurs på och runt 

Vänern med teman kulturlandskap, botanik, ornitologi, 

turism m.m. 

• Vänerns natur och miljö II 15 hp - fördjupningskurs med 

teman historia, sjöfart och kommunikation, fiske samt 

biotopförändringar 

Sök senast 15 mars - www.studera.nu 

www.kau.se/ekofilosofi 

ekofilosofi@kau.se 054-700 15 39 

nr 17/vinter 2011

STOPPA GENMANIPULATIONEN! 

Beställ informationsblad om GMO 

Tidningen Småbrukaren 

ingår i medlemsavgiften 

som är 200 kr. 

Beställ gärna 

gratis provex av 

Småbrukaren! 

Ring 011-39 16 74 

eller e-posta till 

krokeksgard@telia.com 

www.smabrukaren.se 

Bli medlem i 

Förbundet 

Sveriges 

Småbrukare 

och stöd vår kamp 

för småbruken och 

en småskalig 

livsmedelsproduktion 

i hela landet 

nr 17/vinter 2011

30 

nr 17/vinter 2011


31

B 

Returadress: 

FRI JORD 

Brunnsv. 45 A 

464 5 0 Dals Rostock 

Det här är sista numret av Fri Jord 

varmt tack till alla läsare, annonsörer 

och till er som bidragit med gåvor, 

texter och bilder under åren! 

IblanD är Det bäst att hålla truten. 

Om trutarna gynnas, vIll säga. 

maria Westerberg 

www.ingur.com/vildhjarta

TEMA HAVET - Igenom

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?