Rum för barn - möjligheternas bibliotek - Regionbibliotek Stockholm

studera hur främst de små barnen och deras föräldrar använder Rum för barn, både lokalerna
och verksamheten.
Jag har utgått från hur observationer av barn görs i förskolan och skolan, i första hand så som
de beskrivs i Observera mera! av Lena Rubinstein Reich och Bodil Wesén. Rubinstein Reich
och Wesén påpekar att observationerna enligt deras synsätt är ett redskap för att utvärdera och
utveckla arbetet och förutsätter en helhetssyn på barnet och dess omgivning. Det får till följd
att de inte talar om barnobservationer, utan enbart om observationer (Rubinstein Reich &
Wesén 2006, s. 12), vilket även stämmer överens med mitt syfte. En fylligare redogörelse för
olika metoder för barnobservationer har jag hittat i Barnobservationer och den variant som
mest liknar min egen kallas där ”totalobservation”, vilket innebär att man noterar ”allt som
pågår” under en viss tidssekvens i ett beskrivande protokoll (Barnobservationer 1974, s. 25).
Ytterligare synpunkter på observationer som metod har jag hämtat i Repstad, Närhet och
distans.
Det finns få undersökningar av barnbibliotek, som använder observationer som metod, vilket
är ett problem eftersom observationsmetoderna inte är utvecklade för biblioteksmiljön.
Situationen i biblioteket är annorlunda än i förskolan. I förskolan och skolan vill man ofta
studera ett enskilt barns agerande som individ, dess utvecklingsnivå eller barnets samspel med
andra barn eller hur barngruppen fungerar, även om avsikten är att utveckla arbetet. I
biblioteket är syftet att utveckla verksamheten genom att se hur barn väljer böcker, hur de
samspelar med andra barn och personalen i valet av böcker eller hur de använder
barnavdelningen. Det enskilda barnet som individ är inte i fokus, även om man skulle studera
dem ett och ett, utan varje barn är snarare ett exempel på hur olika barn kan agera. Förskolan
och klassrummet är dessutom en välbekant miljö för barnen, dit de återkommer varje dag. Till
biblioteket kommer de mera sällan, det är en främmande miljö för dem och de gör något
speciellt där, det är inte en rutin i det dagliga förskolelivet. Det är inte säkert att de är helt
obesvärade och de kan vara osäkra och blyga.
AnnaCarin Elf och Nancy Petrén konstaterar detta när de använder observationer som metod i
sin uppsats ”Kolla vad jag hittade!” (Elf & Petrén 2004). De fick ut mycket intressant ur
observationerna men de kombinerade dem också med samtal med barnen i grupp före och
efter biblioteksbesöken. Jag gjorde 1996 en undersökning av hur barn frågar på biblioteket
och i samband med den gjorde jag några observationer (utöver frågeinsamlingen). Jag
noterade då att observationerna gav mycket information om hur barnen betedde sig och om
samspelet mellan barn och personal, trots att de var korta och att jag i de flesta fall inte kunde
höra vad barnen sa. Observationer som metod i biblioteksvärlden skulle behöva en
grundligare beskrivning och diskussion i något forskningssammanhang, särskilt med tanke på
att observationer verkar vara användbara och blir allt vanligare, både när det gäller barns och
vuxnas biblioteksanvändning.
Min observationsroll har alltså varit delvis annorlunda än förskolepedagogens så som den
beskrivs i Observera mera!. Jag har inte studerat något enskilt barn utan försökt se hur de
barn, barn i största allmänhet, som besöker Rum för barn använder detta rum och dess
möjligheter. Jag har gjort öppna observationer på det sättet att jag inte har försökt dölja vad
jag har gjort. Jag har informerat personalen vid ett personalmöte och besökarna genom anslag
i biblioteket om att en observationsstudie pågår men jag har inte deltagit i själva
verksamheten. Elf och Petrén reflekterar över de etiska problemen med observationer i
bibliotek och diskuterar möjligheterna att få barnens mera uttryckliga medgivande (Elf &
Petrén 2004, s. 24). Det har inte varit något alternativ för mig eftersom de flesta barnen har
16