Vill du spela

Åskådaren
undersöks

Vill du spela
Du ser någon utsättas för övergrepp, bli misshandlad eller mobbad. Chansen
att du ingriper är minimal. Du tror kanske att just du skulle agera, att just du
har civilkurage när det verkligen gäller. Men historien visar att du förmodligen,
liksom de fl esta andra, helt enkelt är för feg.
Faktum är att ju fl er som ser på, desto mindre troligt
är det att du eller någon annan gör något. Sannolikheten
blir ännu mindre om offret är född utomlands,
är en ung kille eller en fotbollssupporter. Om offret
däremot är en hund agerar nästan alla.
»Världen är alldeles för farlig för
att leva i – inte på grund av de
människor som gör det onda,
men på grund av de människor
som står bredvid och låter
dem göra det.« Albert Einstein
2
Vad innebär det egentligen att vara åskådare?
Vad är det som hindrar oss från att ingripa och har
vi något ansvar när vi inte gör något?
En sak är säker: Att vara åskådare är inte samma
sak som att vara neutral. Med vår tystnad skickar vi
signaler till både offer och förövare. Det kan öka
offrets känsla av utsatthet medan förövaren kan
tolka vår passivitet som ett tyst medgivande.
Spelar roll är ett unikt projekt som tar ett helhetsgrepp
på ett hittills ganska outforskat område –
åskådarens roll. Satsningen görs av Forum för
levande historia, en myndighet som med utgångspunkt
från Förintelsen och andra brott mot mänskligheten
undersöker och belyser de mekanismer
och mönster som möjliggör folkmord och brott mot
mänskligheten. Åskådarens roll är en viktig del i
detta, vid sidan av förövarens och offrets. Med
Spelar roll vill vi undersöka passivitetens orsaker
och konsekvenser, och inspirera människor att
refl ektera över eget ansvar och agerande.
Vågar du bryta normen – vågar du spela roll?

a roll?
När blir vi åskådare?
Varje samhälle har sitt eget regelsystem,
det vi med ett annat ord kallar normer.
Samhällets, gruppens och individens
normer har stor betydelse för hur vi
människor beter oss i olika situationer.
Ett tydligt exempel på hur normer
påverkar människor, både förövare
och åskådare, fi nner vi i 1930-talets
Nazi tyskland. Genom att steg för steg
förskjuta samhällets normer skapade
nazistregimen ett tydligt vi och dom. En
rad institutioner – skola, rättsväsende och
den privata sektorn – samverkade för att
förändra normerna och vad som uppfattades
som normalt i samhället.
I nazisternas propaganda utmålades
judar som en mäktig grupp som bar
skulden för allt från krig till ekonomiskt
förfall. Teorin om att tyskarna tillhörde
den ariska »rasen«, som var överlägsen
alla andra, var en av nazisternas starkaste
drivkrafter för att vilja utrota det judiska
folket och mörda hundratusentals andra,
som romer, funktionshindrade och homosexuella.
Bilden av judar och även romer som
»ohyra« fi ck starkt fäste bland den tyska
befolkningen och man vande sig vid att
dessa och andra grupper behandlades
fruktansvärt illa. Kolleger, vänner och
grannar förföljdes och trakasserades bara
för att de var judar eller tillhörde någon
annan grupp som inte passade in i den
nazistiska världsbilden. Men istället för
att agera på känslan av empati för de
utsatta valde de allra fl esta att stå vid
sidan om. Lagar och propaganda bidrog
till en normförskjutning där tyskarna till
slut inte kände något som helst ansvar
för offren. Samma mekanismer spelade
roll under andra brott mot mänskligheten,
som i folkmordet i Rwanda och de
etniska rensningarna i forna Jugoslavien.
Det dröjde många år innan historiska
forskare började använda åskådarbegreppet.
Först 1987 slog forskare fast
att också åskådarna, de som inte deltog
aktivt, hade del i Förintelsen. Förövarna
MER OM ÅSKÅD ÅS ÅSKÅD
KÅDARR AR ARROLL OLL OLLEN EN PÅ Å WWW W .LE .LEVAN VANDEH DEHIST ISTORI ORI R A.S A.SE/P E/P E/PROJ ROJ RO EKT EKT/SP /SP /S ELA ELARRO RROLL L
kunde känna sig stärkta av åskådarnas
tysta medgivande och offrens känsla
av utsatthet ökade. I dag börjar allt fl er
fundera över åskådarnas roll i folkmord
och brott mot mänskligheten. Många
frågar sig hur likgiltighet och passivitet
kan sprida sig så snabbt bland människor.
Och vilka möjligheter åskådaren
egent ligen har att ingripa i ett totalitärt
samhälle utan att själva råka illa ut.
3

Offentlig
förnedring
Hur skulle du reagera om du fi ck se dina grannar ligga på knä och skura
trottoaren med tandborstar, omgivna av hånfullt skrattande människor?
Offentlig förnedring av judar var en
vanlig syn i Tyskland och Österrike efter
nazisternas maktövertagande. Attackerna
organiserades av unga nazister som
eggades av folkhopens skratt och jubel.
Många påverkades av den nazistiska
propagandan, som påstod att judarna tillhörde
en underlägsen och smutsig »ras«
och att de var skadliga för Tredje riket.
I takt med att den negativa bilden av
judarna fi ck allt större spridning kunde
nazisterna utsätta dem för allt grövre
övergrepp. Gradvis blev förföljelsen allt
värre, butiker vandaliserades och människor
misshandlades och mördades. Folk
såg sina judiska vänner, arbetskamrater
och grannar trakasseras bara för att de var
judar men de fl esta valde att stå tysta och
4
låta det ofattbara ske. Förföljelsen hade
blivit norm, var i vissa fall lagstadgad och
en naturlig del av vardagen.
Vittne till förnedringen
En av dem som blev vittne till offentlig
förnedring var den då 15-åriga Gitta
Sereny. Året var 1938 och Nazityskland
hade just annekterat Österrike. I Wien
mottogs nazisterna av jublande folkmassor
och Hitler hyllades som en hjälte när
landet införlivades med det tyska riket, i
princip utan att möta något motstånd.
Samma kväll som invasionen var i full
gång hade Gitta Sereny bestämt möte
på stan med sin skolkamrat Elfi e. På
långt håll hörde fl ickorna antisemitiska
slagord: »Deutschland Erwache! Juden
Verrecke!«. (»Vakna Tyskland! Judar, gå
under!«). Ett par dagar senare, den 14
mars, såg Gitta Hitler hålla tal i centrala
Wien. Följande dag promenerade hon
återigen genom Wien tillsammans med
Elfi e. Gitta Sereny beskriver upplevelsen
i sin bok »Tyskt trauma«:
»På Graben, en av Wiens vackraste gator,
såg vi en grupp män i bruna uniformer med
hakkorsarmband, som var omringade av en
stor grupp wienbor, varav många skrattade.
När vi kom närmare såg jag i klungans
mitt ett dussintal medelålders människor,
män och kvinnor, som låg på knäna och skurade
stenläggningen med tandborstar. En av
dem kände jag igen, det var Dr. Berggrün, vår
barnläkare, som hade räddat mitt liv när jag
var fyra år gammal och ha de fått difteri. Den
natten glömmer jag aldrig: han hade gång
på gång svept in mig i svala, blöta lakan,
och när gryningen kom var det hans röst jag
hörde som sade: »Hon kommer att överleva.«.
Dr. Berggrün såg mig gå fram till en av de
uniformerade männen, skakade på huvudet
och mimade ett tyst »nej« medan han fortsatte
att skrubba gatan med sin tandborste. Jag
frågade de uniformerade vad de höll på med,
var de tokiga?
POLEN, 1939 En grupp tyska soldater och
civila ser på när en judisk man tvingas klippa
skägget av en annan judisk man. Källa: United
States Holocaust Memorial Museum

»Hur vågar du!« skrek en av dem.
»Hur vågar du?« skrek jag tillbaka, och
sade att en av de män han höll på att förnedra
var en stor läkare som räddat många liv.
Elfi e ropade där hon stod, strålande vacker
och med en skolad röst ren som en klockas
klang: »Är detta vad ni kallar för ›vår
befrielse‹?«
Det var egendomligt. Inom två minuter
hade den skrattande och fl inande massan
upplösts, de brunklädda vakterna hade
försvunnit, »gatsoparna« själva var borta.
»Gör aldrig om det där«, sade Dr. Berggrün
strängt, medan hans lilla runda hustru stod
bredvid honom och nickade ivrigt, med ett ansikte
hopsjunket av förtvivlan och utmattning.
»Det är livsfarligt«. De blev båda gasade till
döds i Sobibor 1943.«
Få av åskådarna till nazisternas trakasserier
valde att ingripa så som Gitta
Sereny och hennes kamrat Elfi e gjorde
den dagen. Många var säkert rädda för att
själva drabbas medan andra inte tyckte
att det var nödvändigt eller ens önskvärt
att stoppa det som skedde.
Våldsamma attacker
Bara några månader senare, den 7
november 1938, inleddes den så kallade
novemberpogromen, som också
kallas Kristallnatten. Under en vecka
pågick våldsamma antijudiska attacker i
Tyskland och Österrike. Judiska kvinnor
och män sköts, kastades ut genom
fönster, slogs ihjäl med stenar och höggs
ihjäl med knivar. Flera begick också
självmord. Hundratals synagogor och
tusentals affärer plundrades och förstördes.
Omkring 30 000 judar skickades till
koncentrationsläger och snart arresterades
även tusentals tyska och österrikiska
romer.
WIEN, 1938 Judar tvingas skrubba
trottoarer. Källa: Dokumentationsarchiv
des Österreichischen Widerstandes
Samtidigt som lokala SA- och nazistiska
partiorganisationer misshandlade och
dödade människor och satte hus i brand,
utan att polisen ingrep för att stoppa dem,
stod kanske vanliga människor bakom
sina gardiner och kikade ut. Möjligen
ville en del protestera men sannolikt
upplevde de fl esta att de var maktlösa.
Många brydde sig troligen inte alls eller
ansåg att attackerna var berättigade.
Novemberpogromen signalerade att
Nazityskland var redo att bedriva krig
mot försvarslösa människor och att man
inte skydde några medel. Pogromen
gjorde också tydligt att staten inte längre
skyddade sitt lands offer, utan tvärtom
stod på våldsverkarnas sida.
MER ME OM KRISTALLNATTEN PÅ WWW.LEVANDEHISTORIA.SE/FORINTELSEN/KRISTALLNATTEN
5

Foto: Åsa Andersson-Broms
ELIN, 18 ÅR Elin var 14 år och inne i stan för att
handla när hon plötsligt märkte att en äldre man
följde efter henne.
– Det var mitt på dagen och massor av folk
överallt. Mannen kom närmare och började fråga
en massa saker, om hur gammal jag var, vad jag
hette. Han ville att jag skulle följa med honom.
Elin svarade inte först. Sedan sade hon åt mannen
att lämna henne ifred, men istället tog han tag
i hennes arm. Elin skrek och försökte komma loss,
men han höll fast henne.
– Jag såg mig omkring efter någon som kunde
hjälpa mig, men människor gick bara förbi. De gick
liksom i cirklar runt oss istället för att stanna. Det
kändes jättekonstigt. Många vände sig om och
6
tittade. En äldre kvinna såg mig rakt i ögonen men
gick vidare.
Till slut lyckades Elin slita sig loss och rusa
därifrån
– Just då var jag lättad, det gick ju ändå bra.
Men senare, när jag tänkte på det som hänt kände
jag mig nästan kränkt. Varför var det ingen som
hjälpte mig? Det gjorde situationen värre. Det fi ck
mig att inse att man inte kan lita på sin omgivning
eller förvänta sig hjälp.
Elin tror att det som hände har gjort henne själv
mer benägen att gripa in om hon ser någon råka
illa ut.
– Nu vet jag att även om en situation inte verkar
så allvarlig så är det jättejobbigt för den som står
där. Man får panik, och då behöver man i alla fall
känna att det fi nns någon som kan hjälpa en om
det blir värre. Om jag ser att det är bråk på gång
när jag är ute med kompisar så stannar vi och
kollar tills det verkar lugnt.
Elin tror att man kan bidra till att förändra
en hotfull situation genom att stanna upp. Om
gärningsmannen känner sig iakttagen är chansen
stor att han hejdar sig, menar hon.
– Klart man inte gör något dumt om det står
en hel folkmassa och kollar på.

VILHELM, 17 ÅR En sen fredagskväll var Vilhelm
och hans fl ickvän på väg genom stan. När de gick
över busstorget i centrum fi ck Vilhelm plötsligt syn
på något som fi ck honom att stanna till.
– När vi gick förbi en busskur såg jag en kille
som slog med knytnäven mot en tjej, förmodligen
hans fl ickvän. En annan tjej, antagligen hennes
kompis, försökte hindra honom. Hon som blev
slagen grät.
Vilhelm kände sig osäker.
– Jag sade till min tjej att vi kanske borde ringa
polisen? Men hon ville bara gå därifrån, av rädsla
antar jag. Så vi gick. Efteråt kändes det jävligt illa
att jag inte ingrep. Jag blev ju skitförbannad när
jag såg det och ville egentligen gå fram. Men jag
var samtidigt rädd. Killen var två huvuden längre
än jag och väldigt aggressiv, så jag skulle nog ha
blivit skadad själv.
Senare på natten passerade Vilhelm och hans
tjej busskuren igen.
– Det kändes tryggt och skönt för samvetet
att det inte fanns någon blodpöl eller andra spår,
säger Vilhelm. Det är ju ändå möjligt att det hände
någonting, men man vill ju gärna inbilla sig själv att
det gick bra.
Vilhelm tror att han skulle handla annorlunda
om samma sak hände igen.
– Absolut. Om jag såg något liknande i dag
skulle jag ingripa. Det är ju lätt att säga, men jag
hoppas i alla fall att jag skulle gå fram eller kanske
ringa polisen.
Vilhelm tror att man ingriper i större utsträckning
om man har fått lära sig hemma att det är
viktigt att ta ställning och visa vad man tycker.
– Om man känner samhörighet med andra
människor är det nog större chans att man ingriper
för att hjälpa. Sen har det nog med mod att
göra – det krävs att man vågar.
7
Foto: Åsa Andersson-Broms

FILIPPA 18 ÅR När Filippa gick i nionde klass
blev det slagsmål i klassrummet mitt under en
lektion. De två fl ickor som slogs tillhörde inget av
kompisgängen i klassen, de stod båda lite utanför
gemenskapen, minns Filippa.
– En av tjejerna blev helt galen och slängde sig
på den andra och började slåss. Killarna satt och
hejade medan resten av oss bara stirrade. Det
slutade med att en kompis till den ena tjejen gick
förbi i korridoren utanför. Hon kom in och drog isär
8
dem. Då hade hela vår klass bara suttit där utan
att göra någonting.
Filippa har funderat över varför varken hon eller
någon annan gjorde något för att hjälpa fl ickan
som blev överfallen.
– Det var som att ingen kände ansvar för dem.
Ingen ville ta någons parti. Man väntade på att
läraren skulle reda ut det. Men efteråt känner man
sig dum. Man vill så gärna vara stark och våga gå
dit och styra upp en sån där situation. Men när det
väl händer något känner man sig så liten. Som att:
»Jag kan inte göra någon skillnad. Det är bättre
att jag håller mig utanför det här.« De som gillar att
höras är de som vågar gå emellan i bråk. De som
är modiga och vågar ta plats.
Filippa tycker att det är svårare att lägga sig i en
situation där man inte känner de inblandade väl.
– Man vet inte vad som har hänt eller vem som
har rätt eller fel. Och man kan själv råka illa ut för
att man lägger sig i.

JOHAN, 18 ÅR – Många som jäklas med andra
gör det för att de faller för grupptryck eller vill vara
tuffa, säger Johan, som blev mobbad under stora
delar av sin skoltid.
– De frågar sig inte om det är värt att förstöra
någon annans liv för att ha lite roligt i skolan.
Trakasserierna började på skolbussen, när
Johan gick i andra klass.
– Det var det ett gäng killar som jäklades hela
tiden. Vi åkte buss en halvtimme varje dag och
antingen satt de och bara stirrade eller pratade
högt med varandra. De kunde säga »Vi tycker inte
om tjocka personer«. De trakasserade helt öppet.
Och får man höra att man är tjock och äcklig varje
dag blir det ganska jobbigt. Lika jobbigt var det när
de jävlades med min kompis som hade glasögon.
Det är så simpelt att trycka ner någon på grund av
deras utseende eller ett handikapp.
Den enda vuxna personen på bussen var chauffören,
men han ingrep aldrig för att hjälpa Johan
eller andra drabbade.
– De andra barnen vågade inte heller göra
något, antagligen ville de inte hamna i samma sits
och få skiten på sig, säger Johan. Om jag själv
försökte hjälpa andra kompisar fi ck jag höra »Håll
tyst jäkla tjockis«.
Johan blev allt tystare och drog sig undan.
– I mellanstadiet satt jag ofta bara på en bänk
och tittade ner i marken. Om vänner eller lärare
kom fram och frågade hur det var svarade jag
alltid samma sak: »Nej, det är ingenting«. Till slut
gav de väl upp.
Idag går Johan på gymnasiet och trivs med livet.
Han har fått tillbaka självförtroendet och är en
person som alltid säger ifrån och hjälper till om en
kompis råkar illa ut.
– En liten mening eller blick kan förstöra eller
rädda en persons liv. En litet ord som »hej« kan
faktiskt lysa upp livet för någon.
9
Foto: Åsa Andersson-Broms

Hälsningar frå
lynchningen
»Detta hände på torget i Center,
Texas. Han är en sextonårig svart
pojke som mördade Earls mormor,
som var mamma till Florence.
Ge det här till Bud.
Från faster Myrtle.«
Hälsningen står skriven på baksidan av
ett vykort som skickades 1920 i USA. På
framsidan hänger en död ung pojke i en
snara i ett träd. Under honom står leende
människor, barn och vuxna, fi nklädda och
uppsträckta.
Vi vet inte om avsändaren, faster
Myrtle, själv deltog i avrättningen av
16-åringen eller bara tittade på. Kanske
var hon inte ens där. Men som många
andra på den tiden köpte hon ett vykort
med bild från lynchningen för att skicka
till släkt och vänner.
10
Det var inte bara bilder av lynchningar
som spreds på vykort i början av
1900-talet. Det var vanligt att den tidens
fotografer ryckte ut för att dokumentera
annat som hände på orten, som tågolyckor,
avrättningar och eldsvådor. Ny
teknik som mindre kameror och billigare
tryckpressar gjorde det plötsligt möjligt
att knäppa snabba bilder och trycka upp
stora upplagor billigt.
Vad är »lynchning«?
Med »lynchning« menar man avrättningar
som utförs av en folkmobb, utan
rättegång. Sådana har skett och sker
fortfarande runt om i världen. Lynchmobben
hävdar alltid att rättvisan utgår från
»folket« och att man själv representerar
»folket«. De närvarande personerna
avgör här och nu vad som är rätt och fel,
vem som är skyldig och vilket straffet ska
bli. Den demokratiska rättsstaten bygger
däremot på idén om att bara staten, och
dess i demokratisk ordning utsedda tjänstemän,
har rätt att använda våld och bära
vapen. Och bara de av staten godkända
domstolarna har rätt att utdöma straff.
Den sorts lynchning som växte fram i
södra USA under 1800-talet och avbildades
på vykort, hade en tydlig koppling till
slaveriet. I de amerikanska sydstaterna
och i Texas var det vanligt att lyncha inte
bara förrymda slavar, utan även fria svarta
och ibland vita, som ansågs ha hjälpt slavar
att rymma. Efter slaveriets avskaffande
och fram till 1968 anses 4 750 personer
ha lynchats i USA. Omkring 3 500 av de
lynchade var svarta och de fl esta var män.
Varför finns lynchningar på vykort?
En anledning till att lynchningar efter
1880 är så väldokumenterade är just vanan
att efter en lynchning sälja fotografi er
för att »minnas« händelsen. Men vykort
från lynchningar var inte bara souvenirer
utan också ett sätt att säga till omvärlden
att »detta är normalt«. I text och bild förmedlade
man att det var så här »folkets
rättvisa« ser ut.

n
»Det här är grillpartyt
vi hade igår kväll…
Din son Joe«
11

Ett vykort från 1916 avbildar det
hängda och förbrända liket av en
sjuttonårig pojke. På baksidan står:
»Det här är grillpartyt
vi hade igår kväll…
Din son Joe«
Det var inte ovanligt med kannibalistiska
uttryck på korten: man talar om
»grillfest« eller »huvudrätt«. Bilderna
visar döda och stympade, ibland brända,
kroppar. En del kort visar bara offrens
döda kroppar, andra föreställer hela
folksamlingar med offren i mitten eller
i bakgrunden. Glada människor poserar
runt offret. Ofta ser det ut som om hela
familjer har samlats för att delta i lynchningen.
Väldigt få ser rädda eller oroliga
ut, tvärtom tittar de rakt in i kameran. En
del står på tå för att vara säkra på att deras
roll i lynchningen ska dokumenteras.
De utstrålar stolthet och övertygelse om
att de har gjort rätt. Många anlägger en
myndig min som för att visa att de just
har skipat rättvisa.
Historikern Leon Litwack skriver i en
kommentar till Allens kortsamling:
»Det rör sig inte om galningar eller om barbarer
som löper amok. Det handlar snarare om ett
sätt att tänka där en sorts människor ses som
»undermänniskor«. De som utgjorde mobben
och de som stillatigande såg på, liksom de som
försökte rationalisera och ursäkta det som hänt,
12
Vad vet vi om vykorten?
Under 25 år jagade antikhandlaren James
Allen efter vykort från lynchningar.
Fram till för något år sedan hade han fått
tag på nära 100 vykort – ett makabert
resultat han sammanställde i boken och
utställningen »Without Sanctuary«. Vissa
vykort är signerade av fotografen samt
uppgifter om offrens namn och brottet de
anklagades för. En del kort har handkolorerats
i lysande färger och några gjordes
till och med i en slags tidig 3D-teknik.
Ingen vet exakt hur många kort som
fi nns, i hur stora upplagor de trycktes
eller var de såldes. I en gammal tidningsartikel
berättas att en fotograf tog med sig
en portabel tryckpress till lynchningen
och sålde vykorten på plats. Vykortsförsäljare
gick också från dörr till dörr och
krängde sina varor.
Till slut blev handeln med lynchningsvykorten
så omfattande att det amerikanska
postverket 1908 införde ett totalförbud
mot dem. Men folk fortsatte att trycka
och sprida vykorten i hemlighet långt in
på 1920-talet. De fl esta vykorten i Allens
samling är tryckta efter förbudet.
såg mördarna som idealister som gjorde sin »ras«
en tjänst … Det allra otäckaste med dessa scener
är att förbrytarna var helt vanliga människor, sådana
som du och jag: försäljare, bönder, arbetare,
lärare, läkare, poliser, studenter: familjefäder och
husmödrar som gick i kyrkan och som ansåg att
det var lika nödvändigt att hålla svarta »på plats«
som det var att hålla efter ohyra, som ett sätt att
försvara sitt samhälle.«

SE JAM JAMES ES ALL ALLENS ENS VY VYKORTSSAMLING OCH HÖR HONOM SJÄLV BERÄTTA PÅ WWW.WITHOUTSANCTUARY.ORG
13

Spelar roll
Forum för levande historias temasatsning på åskådarrollen – Spelar roll – består av
ett pedagogiskt material, en utställning, en webbplats samt en forskningskomponent.
Frågor som ställs i det
pedagogiska materialet
Vad innebär det
att vara åskådare?
Vad hindrar oss från
att ingripa?
Varför blir vi åskådare?
Vilka möjligheter har
vi att agera?
Hur ser vårt ansvar
ut när vi inte ingriper?
Hur tolkas vår passivitet
och tystnad?
Varför väljer vissa
människor att agera?
14
– Forum för levande historia valde att
arbeta med åskådarrollen för att den har
en mycket viktig men relativt okänd roll
i skeenden som Förintelsen, förklarar
Christina Gamstorp. Mycket hade redan
gjorts kring offer och förövare, men
väldigt lite om den tysta massan. Att stå
bredvid och se på är också en roll som de
fl esta känner igen – alla har vi någon gång
varit åskådare.
Spelar rolls arbete i skolan är i första
hand tänkt för elever i åldrarna 12–15 år.
Hittills har över 500 lärare i hela Sverige
deltagit i fortbildningar som förbereder
dem för att att kunna jobba med åskådarrollen
i klassrummet. Lärarna uppmuntras
att arbeta ämnesövergripande för
att eleverna ska få en djupare och mer
nyanserad bild av åskådarrollen.
Kopplar ihop då och nu
Arbetet med åskådarrollen skapar många
möjligheter till identifi kation och hjälper
oss att koppla ihop historia och samtid.
Men det kan vara svårt för en 13-åring att
sätta sig in i en situation som utspelade
sig för över 60 år sedan. Därför fungerar
det ofta bättre att ta elevernas egna
upplevelser som utgångspunkt, menar
Christina.
– Det kan vara samma mänskliga
beteende som styr oss när vi ser någon bli
mobbad i dag som när tyska medborgare
»Så mycket skulle kunna bli till det
bättre om människor inser att åskådarrollen
är lika viktig som förövarrollen!«
Anki, lärare Wämöskolan
SEDAN STARTEN HAR över 500 lärare
deltagit i lärarfortbildningar över hela
landet, som den här på Världskulturmuseet
i Göteborg
passivt såg på när deras judiska grannar
eller skolkamrater trakasserades under
1930-talet. Egna refl ektioner kring varför
vi är åskådare väcker många frågor och
ger aha-upplevelser. En fl icka som deltog
i en workshop sade att hon verkligen
längtade efter att hamna i en egen sådan
situation eftersom hon nu kände sig så väl
förberedd. Det var hisnande!
Bearbetning av självupplevda situationer
skapar insikt och leder vidare. På så
sätt rör sig lärandet från det vardagliga till
det generella, från känslor till kunskap
och från att veta till att förstå.
– Tonåringar har ofta en ganska tydlig
bild av åskådaren och egna tankar om
varför en person hamnar i eller väljer
den rollen, till exempel när någon blir
mobbad på skolgården, säger Christina.
Frågorna väcker väldigt starkt engagemang
och eleverna förstår blixtsnabbt vad
det handlar om.
Gränsöverskridande arbetssätt
Det pedagogiska materialet följer tre
huvudspår – det normativa, det psykologiska
och det historiska. Med hjälp av
övningar och fallstudier undersöker eleverna
allt från fakta om historiska skeenden
till vilka värderingar och psykologiska
mekanismer som påverkar människors
agerande. De olika spåren kan ses som
»Eleverna får upp ögonen för sin egen
roll, sina egna ställningstaganden.
De får syn på sådant hos sig själva
som de inte tidigare sett eller velat
se – föder engagemang och vilja att
förändra både situationer i stort och
sitt eget agerande.«
Katarina, lärare Nyckelskolan

SPELAR ROLLS PROJEKTLEDARE Christina Gamstorp fortbildar lärare i åskådarrollen.
pontonerna under en fl ytbrygga – det blir
ostadigt med bara en. Allt hänger ihop.
De pedagogiska metoderna har utvecklats
i nära samarbete med ett 20-tal
pilotskolor. Elever och lärare har testat
övningarna och gett konstruktiv kritik
och förslag till förbättringar.
– Eleverna får upp ögonen för sin egen
roll, sina egna ställningstaganden, säger
en lärare på Nyckelskolan. De får syn på
sådant hos sig själva som de inte tidigare
sett eller velat se. Det föder engagemang
och vilja att förändra både situationer i
stort och sitt eget agerande.
Öppnar elevernas ögon
– Med hjälp av övningar, fakta och autentiska
berättelser uppstår ny, fördjupad
kunskap och förståelse om passivitetens
orsaker och konsekvenser. Det handlar
om att öppna ungdomarnas ögon för
strukturer som påverkar våra sätt att vara,
och visa hur egna värderingar samverkar
»Spelar roll är ett bra verktyg för att
få igång diskussion och funderingar
omkring åskådarrollen. Plötsligt blir
det inte lika behagligt att stå bredvid.
Varken för elever eller lärare«.
Hans, lärare Lysingskolan
med gruppens och samhällets värderingar
eller normer, säger Christina Gamstorp.
Och genom att titta på historiska händelser
och vad som hände då möjliggör
vi refl ektion och eftertanke kring vilka
konsekvenser vårt eget agerande kan få,
i vår egen tid, och på vilket sätt vi skulle
kunna göra annorlunda. Det blir en länk
mellan då och nu.
Vad har varit svårast?
– Att inte moralisera utan istället väcka
nyfi kenhet och på så sätt skapa ett större
manöverutrymme och fl er handlingsalternativ.
En fara ligger i att människor
ibland vill lägga mer ansvar och skuld
på åskådaren än förövaren. Vi får inte
glömma bort att förövaren alltid har det
största ansvaret.
»Spelar roll har gett elever och lärare
en gemensam begreppsvärld kring
något som tidigare var främmande för
oss, men som nu känns ovärderligt.«
Viktoria, lärare Tungelsta skola
»När vi blir åskådare
till trakasserier och
övergrepp kan det
vara nyttigt att ha
funderat igenom hur
vi vill agera, att ha en
handlingsberedskap.«
Anna-Karin Johansson,
avdelningschef,
Forum för levande historia
»För att var och en, lärare som elev,
måste bli medveten om att just mitt
agerande spelar roll!«
Anna, lärare Råsunda
ANM ANMÄL ÄL DIG TI TILL LL SPE SPELAR LAR RO ROLLS LLS LÄ LÄRAR RARFOR FORTBI TBILDN LDNING IN HÄR: WWW.LEVANDEHISTORIA.SE/PROJEKT/SPELARROLL
15

Utmanande
utställning
Spelar rolls utställning i Gamla Stan i Stockholm har vänt sig både till allmänheten
och till skolor. Hittills har 9 500 skolelever deltagit i pedagogledda visningar och
under 2009 går utställningen på turné i Sverige.
Spelar rolls utställning lyfter fram betydelsen
av ett samhälles normer och hur
det går till när normer förskjuts. Under
de pedagogledda visningarna diskuteras
bland annat under vilka omständigheter
människor väljer att titta bort och förhålla
sig passiva. Utställningspedagogerna för
en ständig dialog med besökarna utifrån
autentiska fall. »Vad tycker du?« »Vad
skulle hon ha gjort istället?« »Kunde han
ha agerat annorlunda?«
Pedagogen Angelica Bondesson minns
en stark reaktion från en elev som precis
innan visningen hade sett en klasskamrat
behandla en annan kompis illa.
– Han tog upp det som exempel i diskussionen,
utan att lämna ut vem som var
offer eller förövare. Istället tryckte han
på åskådarrollen och dess betydelse. Det
»Bra med uppmaningar till civilkurage
och eget mod att stå emot grupptrycket.
Jag önskar att alla människor
kunde sluta vara rädda för det
annorlunda och istället bli mer
accepterande.«
Anneli G.
16
blev tydligt att alla andra i klassen, även
han själv, precis hade varit åskådare och
varför det ibland är svårt att bryta rollen.
Angelica blir glad av att många ungdomar
ofta ser lösningar på hur man kan
förändra situationer genom att ingripa.
– De är medvetna om problem som
grupptryck och vet att känslan av att inte
ha med saken att göra ofta kan ta överhand.
Ändå ser de lösningar och vill bryta
negativa beteenden.
Pedagogerna tycker att utställningen
bidrar till att människor inser sin egen roll
och betydelse.
– Vi kan hjälpa dem att tänka över var
deras egna gränser går och att de faktiskt
kan agera om någon går över dessa gränser.
Besökarna går ofta från utställningen
med känslan av att det lönar sig att agera
och att de alla kan bidra till något positivt
i sin vardag.
»Vi går härifrån berörda
och tacksamma för att ni fi nns.«
Mia och Mats S
»Ni fi ck mig att tänka till,
aldrig mera åskådare!«
»Nästa gång jag ser något misstänkt
ska jag inte tveka utan AGERA.«
Tova
Djupt intryck
– Det som gjorde störst intryck på mig
var en berättelse i utställningen om
två skoltjejer i Wien under nazisterna,
berättar en av de unga besökarna, Tom
Boström, 18 år.
– De fi ck en folkmassa att splittras och
förtryck att upphöra genom att helt enkelt
höja rösten och säga ifrån. Det tycker
jag visar tydligt att du inte behöver vara
stor eller ha med dig en grupp människor
för att göra skillnad. Utställningen var bra
på att visa hur viktigt det är att ta klivet
ut ur åskådarrollen och att en sådan handling
faktiskt kan betyda mycket.
»Grym utställning! Hoppas ni får hit
många människor från olika samhällsgrupper.
Alla mår bra av att se en sån
här utställning. Väcker tankar och
känslor. Peppar till engagemang.«
Elenor

Foto: Björn Larsson
– Spelar roll är ett bra exempel på hur traditionell kunskapsförmedling
kan kombineras med känslomässig insikt och
experimentella arbetsformer, tycker Eskil Franck,
överintendent för Forum för levande historia.
17

Foto: Linnea Ornstein
FELIX, 22 ÅR Felix är aktiv i RFSL Ungdom och
minns ett tillfälle när han delade ut kondomer på
Hultsfredsfestivalen.
– Jag gick förbi tre äldre och lite muskulösa
killar och frågade »Vill ni ha kondomer?« Jag såg
hur de spände blicken i mig. När man delar ut kondomer
brukar folk bli glada och tycka det är kul,
men plötsligt sade en av killarna: »Vi ser att du är
en sån där som tycker om att få kuk upp i röven.«
Felix försökte skratta bort kommentaren och
låtsas som ingenting. Men när de tre killarna
omringade honom blev han rädd.
– De började ta på mig, de klämde, drog och
knuffade. Det var mitt på dagen och hundratals
människor runt oss. Men ingen hindrade dem,
ingen reagerade.
18
Efter någon eller några minuter lyckades Felix
backa ur cirkeln. Killarna tycktes ha tröttnat och lät
honom gå därifrån.
– Efteråt var jag ganska skärrad, men samtidigt
glad över att inget värre hände, vilket är sjukt. Det
här upplever jag ofta som öppen bög.
Felix tycker ofta att många, även han själv, väljer
att skratta bort homofoba eller rasistiska kommentarer
och attityder, hellre än att säga emot.
– Jag tror många har varit med om att någon,
till exempel i fi karummet på jobbet, säger något
dumt, men man säger inte emot, kanske för att
personen som sade det ska ta illa upp eller känna
sig utpekad. Det är ju absurt!
Felix kompisar ställer upp för honom liksom han
gör för dem, men han tvivlar på att en främling
skulle hjälpa honom i en utsatt situation.
– Har man en rosa tröja som kille så bryter man
jättetydligt mot heteronormen och då minskar
chansen att man ska få hjälp, det är jag övertygad
om. Jag vill tro att vi har kommit längre i Sverige,
men de homofobiska hatbrotten har ökat åtta år
i rad. I vår grupp, HBT-ungdomar, fi nns uppfattningen
att »om jag blir utsatt för något är risken
stor att ingen hjälper mig«.

CAMILA 16 ÅR Under Camilas tid på högstadiet
blev det ofta bråk mellan olika grupperingar på
skolan. Flera gånger varje vecka uppstod situationer
där någon, ofta Camila och hennes kompisar,
blev retade eller utmanade av andra tjejer.
– Jag är en person som har svårt att hålla tyst.
Om jag såg en kompis bli illa behandlad sade jag
ifrån, säger hon, och ger ett exempel.
– En gång satt vi och pluggade utanför klassrummet.
Där fanns också några tjejer från min
klass som ofta snackade skit om mig och mina
kompisar. En av tjejerna ville låna ett sudd av min
kompis, men hon ville inte låna ut det. När hon
gjort det tidigare höll de på och larvade sig, typ,
låtsades ha oralsex med suddet och sånt.
Camila märkte att hennes kompis blev illa till
mods. Hon sade åt tjejerna att sluta tjata och fråga
någon annan.
– Då började de tracka mig. De reste sig och
började hålla på med mina grejer för att försöka
göra mig sur. När de till slut vände för att gå
därifrån sade jag »Åh, fuck you«. De reagerade
inte först, men sen frågade en av dem plötsligt
»kallade du mig tjockis?«. Hon hörde väl fel.
Efter någon minut var Camila omringad av det
upprörda tjejgänget och deras kompisar.
– De började kalla mig tjockis och ropade »Du
är tjockast i världen« och sånt. Jag var helt ställd,
jag visste inte vad jag skulle göra. Och min kompis,
som jag nyss hade försvarat, försvarade inte mig.
Antagligen ville hon inte att de skulle börja hacka
på henne. Ingen annan stod upp för mig heller,
alla bara stirrade.
Camila blev besviken över att hennes vänner
inte försvarade henne.
– Jag menar inte att man alltid ska försvara och
stå upp för kompisar. Ibland kanske de faktiskt
inte vill att man lägger sig i. De tycker att det blir
pinsamt eller att man förstorar upp det som hänt.
Som vissa tonåringar tycker att deras föräldrar är,
så kanske jag är? Men om någon hade försvarat
mig någon gång hade jag blivit glad och uppskattat
det. Men det hände nästan aldrig.
Camila tror att det smittar av sig om man visar
civilkurage.
– När man själv står upp mot någon så ser
andra det och då kanske de själva vågar.
19
Foto: Åsa Andersson-Broms

På åskådarplats
i Förintelsen
I september 1941 bestämde sig Eleonore Gusenbauer för att skriva ett farligt brev.
Hon klagade hos myndigheterna och sa att utsikten från hennes gård – över en
avrättningsplats i koncentrationslägret Mauthausen – gjorde henne till ett nervvrak.
Eleonore var i 70-årsåldern 1941 och
bodde på en bondgård på österrikiska
landsbygden, granne med Mauthausen,
ett av nazisternas koncentrationsläger.
På kartor från den tiden kan man se hur
gränsen mellan lägrets område och det
»civila« gick en bit upp på slänten, direkt
nedanför Gusenbauers egendom. Gården
drivs i dag av Eleonores sonson, Rudolf
Gusenbauer. Enligt honom var farmodern
väl medveten om att ett klagomål
direkt till lägerledningen i Mauthausen
kunde leda till att hon själv fängslades.
Hon vände sig istället till regionens
högste polischef. Han var redan i konfl ikt
med den lokala SS-styrkan efter att ha
framfört klagomål till högre ort i Berlin
på hur SS behandlade ortsbefolkningen.
Men i princip var han maktlös och
fi ck nöja sig med att i hemlighet samla
dokument och föra bok över SS framfart.
Hans dokumentsamling fi nns bevarad i
Mauthausen-arkivet i Wien och innehåller
ett referat av Eleonores brev.
20
Varför skrevs brevet?
Visste Eleonore Gusenbauer att det
kunde vara farligt att klaga på lägret? Och
hur farligt var det, egentligen? Tyder brevet
på mod, på bra självförtroende eller
bara naivitet? Trodde Eleonore att hon
kunde påverka?
Ville hon rädda liv eller bara slippa se
morden och övergreppen?
Forskning visar att lokalbefolkningen
var väl integrerad i lägerverksamheten.
Bönder i området hyrde in slavarbetare
från lägret, även familjen Gusenbauer.
När en grupp ryska krigsfångar vintern
1944 rymde från lägret deltog lokala bönder
i jakten, infångandet och mördandet
av rymlingarna.
Var Eleonore bara ute efter att bevara
sin »sinnesfrid«? Formuleringar i brevet
som: »Jag anhåller därför om att ni upphör
med dessa illdåd eller att de åtminstone
utförs utom synhåll« låter hårdhjärtade.
Kan hennes syfte ändå ha varit att
STENBROTTET »WIENER-GRAVEN« låg i direkt
anslutning till Mauthausenlägret. Här fanns den så
kallade »dödstrappan«. Utarbetade fångar
tvingades springa med tunga stenblock, upp och ned
för de 186 trappstegen tills de kollapsade. Var de
ännu inte döda slogs de ihjäl eller fi ck ligga tills livet
rann ut. Ibland knuffades fångar ner från avsatsen
längst upp och slogs ihjäl mot stenbrottets botten.
Bild: Holocaust Research Project
upplysa om att lokalbefolkningen visste
vad som pågick? Det är frågor vi aldrig
kan få svar på, men Eleonoras brev ger
anledning till refl ektion och eftertanke
om vad hon gjorde och vårt eget agerande
och våra egna val.
ELEONORES SONSON RUDOLF berättar att
en förrymd lägerfånge en gång gömde
sig på familjens gård och stal mat. Det
rapporterade familjen genast till SS, som
kom och hämtade fången. Rudolf menar
att det var enda utvägen eftersom de som
skyddade fångar riskerade hårda straff.
Lokalbefolkningen hotades och skrämdes
på olika sätt för att de inte skulle
lägga sig i eller protestera. En lokal politiker,
Alois Brenner, dömdes till fl era års
straffarbete efter att ha sagt offentligt att
ortsbefolkningen upprördes av lägerfångarnas
behandling.
Vilka som var förövare respektive offer
i Mauthausen är ganska tydligt. Men
åskådarens roll, som profi tör, maktlös,
påhejare, tyst men avståndstagande
eller okunnig, är oklar. Det ena löper in
i det andra. Enligt Rudolf Gusenbauer
upphörde i alla fall avrättningarna inom
synhåll från gården strax efter att brevet
skickats. Frågan är vad som hade hänt i
Mauthausen om fl er hade vågat göra som
Eleonore Gusenbauer och politikern
Alois Brenner.

”I koncentrationslägret Mauthausen har på arbetsplatsen i
Wienergraven fångar skjutits ihjäl upprepade gånger. De som
träffats dåligt och fortfarande lever blir ofta liggande
bredvid de döda i timmar, ibland upp till en halv dag. Min
bostad ligger på en höjd bredvid Wienergraven och därför blir
man ofta ofrivilligt vittne till dylika illdåd. Jag är hur
som helst sjuklig och att se sådant utsätter mina nerver för
en sådan påfrestning att jag inte står ut med detta så länge
till. Jag ber därför om att sådana omänskliga handlingar upphör,
eller att de åtminstone utförs utom synhåll.”
21

På spaning efter
Eleonore Gusenbauer
Mitt under arbetet med utställningen Spelar roll, i september 2007, besökte Forum
för levande historia Mauthausen. Projektledaren Christina Gamstorp berättar om
sökandet efter svar på några av de frågor som väcks av Eleonore Gusenbauers
vittnesmål.
Det är mulet när vi kommer fram, lägret
tornar upp sig på en höjd bara en kort resa
från Linz, skräckinjagande liksom alla
de minnesmärken som fi nns kvar över
nazisternas fruktansvärda brott. Bara 100
meter från koncentrationslägret Mauthausen,
där nazisterna mördade minst
120 000 människor, bodde Eleonore
Gusenbauer. Från sitt köksfönster såg
hon människor dö.
I september 1941 lämnade hon sitt brev
till den lokala polisstationen. Rapporten
om brevet fi nns bevarad, men vilka var
Eleonores motiv. Ville hon hjälpa andra
eller bara sig själv? Vem var hon, varför
Vad krävs det för att man ska
lämna rollen som åskådare?
Kan man säga att Eleonore
Gusenbauer lämnar åskådarrollen
i och med att hon skriver sitt brev?
Om ja, vad blir hon då?
22
lät hon göra sin röst hörd, vad ville hon
åstadkomma? Vi har bestämt oss för att
söka svaren i dagens Mauthausen.
Inne i Mauthausenlägret, som idag är
ett museum och en minnesplats, är det
ingen av de anställda som känner till
Eleonore Gusenbauer. Så vi sätter oss
i bilen och åker upp mot kullarna som
omger Mauthausen. Där ligger det lokala
gymmet, med utsikt över det som en
gång var Mauthausens fruktade stenbrott
Wienergraven, där så många människor
fi ck sätta livet till. Gymägaren pekar ut
mot de gröna fälten och kullarna.
– Där bodde hon, i det vita huset nedanför
backen, säger han.
HUVUDBYGGNADEN ÄR VIT, ganska liten,
med en lada på ena sidan. Gården ligger
högt, uppe på en slänt, på dörren står
det Gusenbauer på en skylt. Vi knackar
på, efter en stund öppnar en kvinna. Vi
frågar efter Gusenbauer, kvinnan nickar
och hämtar snabbt sin man. Och där står
vi; »Eleonore Gusenbauer?« säger vi;
»Jaa«; säger han. Längre än så kommer vi
inte med vår knaggliga tyska, men lyckas
ändå komma överens om att återvända
dagen därpå.
In i bilen och i ilfart till det lokala
hotellet där hotellägaren lovar att skaffa
fram en engelskspråkig tolk. Nästa dag
får vi sällskap av den lokala engelskläraren
från en av Mauthausens skolor.

UTSIKTEN FRÅN GUSENBAUERS gård är nästan densamma i dag som under andra världskriget, men träden har växt sig högre.
På bilden intervjuas Rudolf Gusenbauer (t.v) av Christina Gamstorp och Spelar rolls utställningsproducent Anna Livion Ingvarsson.
RUDOLF GUSENBAUER, Eleonores barnbarn,
tar emot i köket. Vi sitter runt bordet
och samtalar om det han fått berättat
för sig av sin far. Sin farmor Eleonore
har han aldrig träffat, hon dog strax efter
kriget. Men av sin pappa har Rudolf Gusenbauer
fått höra historien om vad hon
såg, om brevet och om vad som hände.
Det är en svindlande känsla att sitta
där i Eleonore Gusenbauers kök och
titta ut över slänten, exakt den plats som
Eleonore såg ut över 1941. Idag är utsikten
en helt annan, träden har vuxit sig
högre men nere i skogsdungen kan man
fortfarande se resterna av SS bevakningssystem.
Eleonore var djupt troende, berättar
Rudolf Gusenbauer. Kanske hade det
betydelse för att hon skrev brevet och
vågade göra sin röst hörd. Han berättar att
farmodern hörde sig för med grannarna
hur hon borde göra innan hon skred till
verket. Men han vet också att Eleonore
bara några veckor efter att brevet lämnats
upptäcker att det fattas ägg i ladan och
omedelbart rapporterar detta till SS.
»Varför?« frågar jag. Sonsonen svarar att
risken var enorm, man trodde att hela
familjen omedelbart skulle skjutas om SS
hittade en förrymd fånge på gården.
Vi frågar efter fotografi er men några sådana
fi nns inte kvar. Ett franskt fi lmteam
tog med sig dem någon gång på 80-talet.
Och några bilder behövs egentligen inte.
Det räcker att sitta där, höra köksklockans
tickande, se ut över slänten från
Eleonore Gusenbauers köksfönster,
stryka med handen över bordet. Det är
hisnande, men frågorna kvarstår. Vi kan
bara förundras över hennes brev, refl ektera
över motiven och hennes mod och
inte minst, över att ingen annan av alla
de som bodde runt lägret gjorde något
liknande.
MAUTHAUSEN-GUSEN var det mest lönsamma av nazisternas koncentrationsläger. Det ägdes och drevs
som ett privat företag på entreprenad åt tyska staten. Kringliggande gårdar och företag kunde hyra
slavarbetare från lägret och fl era stora tyska koncerner anlade fi lialer i eller i anslutning till lägret.
Till Mauthausen fördes många politiska fångar men även intellektuella, homosexuella och romer.
Fångarna skulle »utrotas via arbete« i fabriker och stenbrott. Mauthausen-Gusen var också ett läger
där nazisterna experimenterade med olika avrättningsmetoder, som fenolinjektioner i hjärtat eller
mobila gaskammare, där avgaserna från en lastbil gick rakt in i lastutrymmet där man pressat in en
mängd fångar. En fast gaskammare byggdes 1941. Under åren 1938-45 dog minst 120 000 fångar i
Mauthausen och systerlägret Gusen. Dödssiffran är osäker och kan vara så hög som 300 000.
23

Det osynliga lägret
I den österrikiska byn Gusen låg Mauthausens
syster läger. Här har konstnären Christoph Mayer
gjort en konstinstallation i form av en guidad tur
genom det sömniga samhället. Med hjälp av en
Ipod framkallar han historien bakom idyllen
– och det är en skakande upplevelse.
En sväng på stan. Med videokamera
i ena handen och iPod i den andra
gick vi längs Audioweg Gusen.
24
1 2
FÖRST AV ALLT får man kvittera ut en Ipod på
byns lilla museum, som egentligen bara rymmer
en enda sak: krematorieugnarna. Instruktionerna
är att gå ut på parkeringsplatsen, sätta
på sig hörlurarna och trycka på »play«.
De följande nittio minuterna tillbringar vi inne
i ett av de märkligaste konstverk jag upplevt –
»Audioweg Gusen – det osynliga lägret”, skapat
av den österrikiske konstnären Christoph
Mayer. Han är i trettioårsåldern och tillhör
de mer uppmärksammade ur sin generation.
Numera är han bosatt i Berlin, men växte själv
upp i Gusen.
Kören av röster avbryts ibland av vänliga
instruktioner: »Gå upp till vägen. Ser du det vita
huset där borta? Gå dit.« 1 »Vi går nu längs
utkanten av det gamla lägret, fram till ingången
till Gusen I.« 2
Under en och halv timme förs vi av rösterna
på en vandring genom det lilla samhällets bakgator
och skogsstigar. Hela tiden: landskapet
sett genom andras minnesbilder. När vi stannar
och tar av hörlurarna är jag kallsvettig.
I dag bor runt 3 000 människor i Gusen. Man
kör igenom samhället på någon minut utan att
lägga märke till något särskilt: låga, rappade
hus med de typiska österrikiska blomsterlådorna.
Det var tillgången på granit och järnvägsförbindelserna
till det närbelägna Linz som
lockade hit SS efter Anschluss i mars 1938, då
Österrike mer eller mindre motvilligt blev en del

av Nazi-Tyskland. Redan i maj 1938 köpte SS:s
holdingbolag Dest upp stenbrottet i Gusen
och började anlägga ett koncentrationsläger.
Likadant gjorde man i närliggande Mauthausen.
Kring de bägge stenindustrierna byggdes
tvillinglägret Mauthausen-Gusen.
Allt detta är osynligt i dagens Gusen. Här
syns inte ett spår av det vidsträckta läger som
under kriget utgjorde större delen av samhället.
Om man inte vet var man ska titta går historien
inte att urskilja. Den är helt enkelt utraderad.
Det är lätt att i efterhand känna indignation
över hur människor hanterar historien på den
plats de bor. Att vilja glömma, eller åtminstone
att låta vidrigheter sjunka undan, är dock en
begriplig reaktion. Livet går vidare, och måste
så göra. Men vad innebär det att ens hemort
varit skådeplats för vad som blivit själva sinnebilden
för ondska? Hur ska man förhålla sig
– odla sin trädgård utan att bry sig om vad man
råkar gräva fram?
Christoph Mayer har som konstnär främst
koncentrerat sig på verk som försöker fånga
det osynliga, det försvunna. Det är han som
har samlat in rösterna som nu berättar sina
historier på Ipoden. En av dessa röster tillhör
»Frau Trude«, som växte upp i Gusen men som
MEROMCHRISTOPHMAYERSKONSTPROJEKTPÅWWWAUDIOWEGGUSENORG
MER OM CHRISTOPH MAYERS KONSTPROJEKT PÅ WWW. AUDIOWEG.GUSEN.ORG
3
fl yttat därifrån. Under krigsåren var hon anställd
vid SS:s egen förskola, och hade hand om lägerkommendantens
barn. När hon en dag hade
svår tandvärk fi ck hon av denne lov att utnyttja
lägrets egen tandläkare. Det var första gången
hon var innanför lägerportarna.
»Det var blod överallt, och jag visste inte vad
det var, och jag klev nästan i det. 3
Plötsligt såg jag vad det var som hände. Det
stod en lastbil där, fl aket var fullt av säckar. Två
fångar fi ck order av en kapo att slå säckarna
mot väggen, med barnen inuti, ett-två-tre, pang,
det var så de slog ihjäl dem. Jag stod bara där,
förstenad, och såg vad som hände, och när
lastbilen var tom släppte de fram mig.«
Den plats där »Frau Trude« berättar sin
historia är nu en tom parkeringsplats mellan två
fl erfamiljshus. Ingenting visar vad som ägt rum
på platsen.
Hon avlöses av en annan röst: »Det är helt
normalt här, jag har alltid trivts.«
Vandringen går vidare längs den banvall
där en sorts pendeltåg transporterade de
utmärglade fångarna inför ögonen på de bybor
som valde att se. Järnvägsspåren är borta. Mel-
4
lan träden skymtar små bondgårdar. Rösten i
hörlurarna tillhör nu en äldre kvinna:
»Vissa dagar låg stanken från krematorieugnarna
tät. Särskilt mamma brukade bli upprörd,
men fi ck svaret: Det måste göras. Vi kan ju inte
behålla dem. De är inte mänskliga, mamma. De
är inte människor.« 4
Rösterna blandas, talar ur ett fl erstämmigt
förfl utet. En av de märkligaste tillhör den gamle
lägervakten.
»Har ni levat med skuld? Nej, det har ni inte.
Den inre värld, där jag lever, ibland har jag öppnat
dörren. Jag har alltid varit ensam med min
skuld. Och sedan kommer jag fram till nästa
dörr. Det fi nns ju ingenting där!«
Han är svår att lyssna till. Ändå är det han
som får sista ordet. Vi tar av oss hörlurarna.
Den yttre världen kommer tillbaka: biltrafi k,
fågelsång, ett tåg i fjärran.
TEXT: OLA LARSMO En längre text om Ola
Larsmos besök i Gusen publicerades i Dagens
Nyheter den 20 december 2007 och fi nns att
läsa på www.dn.se.
25

Spelar
medierna roll?
1995 var ett år då rasism och nynazism fi ck ett tydligt ansikte i Sverige. I mars
högg en nynazist i Västerås ihjäl en homosexuell man med 45 knivhugg. I augusti
misshandlas den 14-årige John Hron till döds av två nazister. Och i Vålberg sattes
en invandrarfamiljs hus i brand. Vad var det egentligen som hände?
1995. I det lilla brukssamhället Vålberg
går de två lokala industrierna dåligt med
stigande arbetslöshet som följd. Här
lever familjen L, av palestinskt/jordanskt
ursprung, sedan 1990. Familjefadern är
busschaufför, modern är hemmafru. Paret
har fem barn, två söner och tre döttrar.
Familjen har utsatts för småstölder
och vandalisering under lång tid. Äldste
sonen, som var elva år 1992, har blivit slagen
i skolan fl era gånger. En av döttrarna
har uppmanats av andra elever att »tvätta
sig i klorin«. Sammanlagt gör familjen
19 polisanmälningar under ett antal
år. Ingen leder till åtal men fl era av de
ungdomar som kallas till polisförhör säger
att de sympatiserar med rasistiska rörelser
och vill ha bort familjen från orten.
26
PÅSKAFTONEN 1995 samlas en stor grupp
ungdomar utanför familjens hus. Det
blir bråk och slag utdelas från båda håll.
Någon kastar under tumultet ett järnrör
mot pappan som först träffar honom
i bakhuvudet och sedan mamman i
ansiktet. Flera personer uppger senare
att de har hört en pojke skrika: »Vi ska
elda upp huset.« När polis kommer till
platsen uppfattar de situationen som
hotfull. Ett 50-tal personer har då samlats
runt familjens hus. Flera anmälningar om
misshandel görs mot både familjefadern
och fl era ungdomar.
HÄNDELSEN I VÅLBERG blir enormt uppmärksammad
i lokal- och riksmedier.
Redan på påskdagen kommer journalister
från Aftonbladet till Vålberg och ett TTtelegram
skickas ut. I Rapport beskrivs
hur pappan har blivit slagen med järnrör
och att mamman misshandlats. Man uppger
att familjen förföljts »i tre års tid«…
och att »enda anledningen verkar vara att
de är invandrare.« TV4:s Nyheterna visar
bilder på mammans blåslagna ansikte och
Expressen skriver på sin förstasida: »Hon
skulle bara skydda sina barn«.
Medierna är först överens: En helt
vanlig familj har attackerats av rasister
för att de är invandrare. Men snart sker

MEDIERNA MED M IIERNA
PÅVERKADE PÅV ÅV Å ERK E RK ADE AD ADE ÅSKÅDARNA ÅS ÅSKÅD KÅD KÅ KÅD KÅDAR ÅD AR ARN AR ARN AR ARN ARNA genom ge
ge genom om o s si s ssi s si sin n nnär
ärvaro
var v o och c sitt t a aager
agerande ge g and ande – va vare va vare e sig si sig si sig si sig ig iig
de dde de vi ville
lle le lle
eller inte
27

en förskjutning i attityden. Den 17 april
citerar TT polisen på orten: »Ungdomar
i Vålberg anser att medierna tar parti för
familjen. Det retar dem och piskar upp
stämningen«.
TT:s nyhetstelegram tycks fungera som
en vattendelare. Såväl kvällstidningar
som morgontidningar, TV och radio
ändrar ton och börjar antyda att familjen
nog har del i bråket, att de har provocerat
ungdomarna i Vålberg.
Den andra juni brinner familjens sommarstuga
ned. TT skickar ut ett telegram,
övriga riksmedier avvaktar. En ny
attityd kryper in i nyhetsrapporteringen.
Den 12 juni skriver TT om polisens
utredning av påskhändelserna: »Ingen
rasism bakom bråket i Vålberg«. Samma
dag uttalar sig åklagare Peter Hallgren i
SVT:s Tvärsnytt: »Någon rasism ligger
inte bakom det hela.«
Den 24 augusti 1995 förstörs familjens
villa i en anlagd brand. De bestämmer
sig för att lämna Vålberg och fl yttar in till
Karlstad. I en radiodokumentär en tid
senare uttalar sig några anonyma Vålbergungdomar:
»Görgott att de fl yttar, när de
håller på som de gör… helst ned under
marken.«
Medierna och åskådarna
Inledningsvis beskrevs alltså familjen L
av medierna som en »vanlig familj« som
attackerades av högerextremister. Rubrikerna
manade till sympati för offren:
bilderna visade en blåslagen mamma,
en hotad familjefar och mobbade barn.
28
Sedan förändras bilden nästan över en
natt. Familjen L går från att vara offer
till att bli »medskyldiga«. Medieforskaren
Ylva Brune pekar på att medierna
slutade beskriva familjen L som »vanlig«
och istället började tala om faderns och
sönernas påstådda hetsiga temperament
och att familjen uppfattades som »annorlunda«.
Samtidigt förändrades bilden av
ungdomarna som var inblandade i bråket.
Från att ha beskrivits som högerextrema
rasister skildrades de som »helt vanliga
ungdomar«, som i Nya Wermlands
tidning: »Det var ingen rasistisk lynchmobb
som anföll familjen L:s villa … Två
tonårspojkar tände påsksmällare utanför
villan, familjen blev provocerad, fl era
sysslolösa ungdomar samlades och det
blev slagsmål. Vems fel det är är kanske
svårt att reda ut«.
MÅNGA VÅLBERGBOR STOD vid sidan av
och såg på, utan att ingripa eller »välja
sida«. På sätt och vis blev hela Sveriges
befolkning åskådare, när de tog del av
mediernas massiva rapportering.
Få Vålbergbor ville tala med medierna.
En kvinna lät sig intervjuas i radio men
uppgav inte sitt namn och sade att hon
skämdes. Hon umgicks med familjen L,
men vågade inte längre parkera utanför
deras hus. Hon är den enda »åskådaren«
som uttalade sig för medierna, med
undantag för en äldre man som i ett
Aktuelltinslag sade att han var förkyld
under det värsta bråket och därför höll sig
inomhus. Vad är det som gör att Vålbergborna
är så ovilliga att »lägga sig i«? Är
det rädslan för att själv bli utsatt? Eller
kan det ha något att göra med hur krisen
skildras i medierna?
Man kan fråga sig vilken roll tidningsartiklar
och nyhetsinslag spelade för människors
val att inte ingripa eller protestera
mot attackerna på den utsatta familjen?
Under de första dagarna försökte radio,
tidningar och TV väcka sympati för familjen
L. Men snart valde man att byta spår
och beskrev händelsen som »ett vanligt
bråk«, inget onormalt, inget att fästa sig
vid. Budskapet: Låt oss vänta och se. Det
är som om många journalister nu plötsligt
anser att de har brustit i objektivitet
genom att skildra angreppen på familjen
som rasistiska.
I efterhand framstår mediernas agerande
som en klumpig, kanske omedveten
strategi för att undvika att tala om
händelserna i Vålberg som uttryck för
rasism. I det svenska 1990-talet verkar
det ännu fi nnas en förhoppning om att
rasismen inte är »på riktigt«. Att man,
genom att beskriva rasism som »något annat«
– ungdomsbråk, missförstånd, personliga
motsättningar – ska kunna hindra
den från att bli ett verkligt problem. I
praktiken verkar det betyda att man ser
det som bäst att »vänta och se«.
Kanske är det den bästa förklaringen
till den underliga omsvängningen i medias
rapportering.
Är det kanske mediernas budskap – till
Sverige, till Vålbergborna och till sig själva:
att man bör förhålla sig avvaktande?
Att »problemen« försvinner då? Kanske
skulle fl er Vålbergbor och fl er åskådare
runt om i Sverige, ha agerat annorlunda
om medierna hade gett en annan bild av
händelseförloppet.

Åskådaren undersöks
Hur kan människor förbli passiva åskådare till massmord? Hur påverkar grupptryck
och vår inre moraliska kompass vårt beteende i utsatta situationer? Det är några av
de frågor som studeras av forskare med fokus på åskådarrollen.
Bara ett fåtal forskare har hittills
studerat individen och gruppen i
ett åskådarperspektiv. För att bidra
till ökat intresse och djupare studier
har Forum för levande historia
initierat ett forskningssamarbete
om åskådaren. I oktober 2008
arrangerades en tvärvetenskaplig
forskningskonferens i samarbete med
Uppsala och Stockholms universitet,
där svenska forskare mötte kollegor
från bland annat Danmark, England,
USA och Tyskland.
PAUL SLOVIC är psykolog och
forskar om hur människor
reagerar vid massmord och
folkmord, där vi kanske bara tar del av
det som sker genom tidningar och media.
Hur kan vi veta om allt detta och ändå
inte bry oss?
– Det handlar om hur människor som
själva uppfattar sig som goda, och som i
vanliga fall kanske hjälper sina närmaste
och sina grannar, förblir passiva och inte
reagerar när informationen om ett pågående
folkmord eller massmord når dem.
Det förefaller vara så att ju fl er om dör,
desto mindre bryr vi oss, menar Paul
Slovic. Det är i alla fall vad forskningen
kunnat visa.
– I USA kan vi satsa massor av pengar
och energi för att rädda eller förlänga
en enda människas liv. Så vi värderar liv
30
»Vi kan lära av andras passivitet«
VICTORIA BARNETT är forskare
vid United States Holocaust
Memorial Museum i Washington.
Hon menar att åskådaren har stor
betydelse för både förövaren och offret.
– För offren spelar åskådarna en stor
roll. Många av vittnesmålen från Förintelsen
berättar just om hur det kändes
att vara omgiven av åskådare, hur de såg
någon stå bakom en gardin och titta på.
För offret innebär detta ytterligare en
kränkning och undergräver också deras
tillit till mänskligheten.
– Åskådaren stärker också förövarens
känsla av att det han gör är rätt. Om
någon protesterat hade förövarna varit
tvugna att förhålla sig till det på något
sätt. Det hade kanske tvingat dem att
rättfärdiga sig själva och försöka hitta rationella
argument för sitt eget beteende.
Ur den aspekten är åskådarrollen helt
central i ett skeende som Förintelsen,
säger Victoria Barnett.
Victoria Barnett pekar på att åskådarna
i Nazityskland passiviserades under lång
tid. Steg för steg införlivades de i det
nya systemet. Man lät skolorna rensas på
»Ju fl er som dör, desto mindre bryr vi oss«
högt. Men när många människor dör, kanske
i en annan del av världen, betraktar vi
deras liv som nästan värdelöst.
Paul Slovics forskning tar sin utgångspunkt
i hur vi människor (eller den
mänskliga hjärnan) tänker och hanterar
information. Det gör vi både rationellt
och mer intuitivt. Vår första reaktion är
helt intuitiv, ofta upplever vi sorg, ilska
eller uppgivenhet. Problemet är att våra
känslor inte riktigt är anpassade till att
omfatta väldigt många människor på
långt avstånd från oss själva, de klarar
bättre av att hjälpa oss att känna medkänsla
med människor i vår absoluta
närhet, människor vi känner och kanske
har en relation till. Vi har helt enkelt svårt
att engagera oss i storskaliga katastrofer,
speciellt på avstånd.
icke-renrasiga tyskar och blev medlem
i nazistpartiet eller i någon av de många
nazistiska fackföreningarna. Gradvis
accepterade folk alla de steg som bland
annat ledde till införandet av Nürnberglagarna
och andra radikala samhällsförändringar.
– Vid någon punkt var vanliga tyskar
tvungna att fatta ett beslut, vill de vara
med? Vissa händelser sände chockvågor
men de fl esta hittade ett sätt att leva med
nazismen. De hittade sätt att resonera
så att de kunde leva med det som hände
runtomkring dem. Ett sätt att göra detta
är förstås att lägga skulden på offren;
judarna måste ha gjort något fel, annars
kunde de inte behandlas på det här sättet.
Barnett är inte säker på att hon själv
hade varit en hjälte och protesterat om
hon hade levt i Nazityskland.
– Kanske hade jag bara följt med
strömmen? Men vi måste lära oss av att
se effekten av andras passivitet och fråga
oss själva hur vi kan agera annorlunda för
att inte upprepa historiska skeenden. Det
ansvaret måste vi ta.
Redan vid så lite som två offer kan
man se en minskande medkänsla och
engagemang. Vid 200 000 är människorna
bara siffror. Då fi nns inga känslor hos oss
längre, bara statistik.
Paul Slovic menar att vi måste ta fram
institutioner och nya lagar som verkligen
kan förhindra att nya folkmord inträffar.
Han är besviken på FN och anser att
existerande lagar och regelsystem inte
fungerar.
– Våra känslor sviker oss men om vi gör
en intellektuell bedömning kan vi inte
tolerera att sådant händer. Därför måste
vi också ha institutioner och verktyg som
är kraftfulla nog för att stoppa folkmord
och massmord. Världens ledare måste stå
till svars när de väljer att inte agera i en
folkmordsituation.

»Grupptryck kan vara bra«
MARK LEVINE är forskare i
socialpsykologi vid Lancaster
University i England. Han
studerar grupper och våld, med speciellt
fokus på åskådarens roll i samband med
våld. Han tycker att folk pratar för lite om
grupptryckets positiva effekter
– Det fi nns en stark uppfattning inom
socialpsykologi och i samhället i stort
att grupptryck kan påverka individens
rationella tänkande och omdöme i negativ
riktning, säger Mark Levine. Men…
gruppen kan vara nödvändig för att människor
ska våga ingripa, speciellt när det
gäller våld.
Mark Levine menar att gruppen är ett
viktigt stöd för den som ingriper för att
hjälpa ett offer som utsätts för våld.
– Om du ingriper kan du själv bli attackerad
och då blir gruppen som fi nns
där viktig som ett stöd. Det är mycket
troligare att du ingriper, och att du lyckas
med ett ingripande, om du gör det som
en del av en större grupp som kan hjälpa
dig än om du är ensam.
Ett av Mark Levines mer uppmärksammade
experiment gjordes med anhängare
till Manchester United. De bjöds in till
universitetet, en och en, och fi ck fylla i
ett formulär om hur mycket de älskade
Manchester United.
– De skrev hela essäer om vad Manchester
United betydde för dem.
– Vi lät en person komma springande,
ramla omkull och bli skadad alldeles
framför försökspersonen. Ibland hade
offret Manchester United-tröja, ibland
Liverpooltröja och ibland en vanlig tröja
utan tryck.
I de fl esta fall hjälpte försökspersonen
offret som bar Manchester Unitedtröja
men inte den som bar någon av de andra
tröjorna. Mark Levine menar att det visar
att man hellre hjälper någon om man ser
tecken på att han eller hon tillhör samma
grupp som man själv.
Men forskarna ville också undersöka
om gruppen man tillhör kan vidgas. Ett
nytt försök gjordes, men nu fi ck Manchester
United-anhängare fylla i ett formulär
om betydelsen att vara en fotbollssupporter
i största allmänhet.
– Vi försökte förstärka känslan av att de
var fotbollsupportrar, inte bara Manchester
United-fans. Vi spelade upp samma
scen, personen sprang, ramlade, fortfarande
i Manchester Unitedtröja, Liverpooltröja
eller vanlig tröja.
Den här gången hjälpte försökspersonen
lika gärna offret i Liverpooltröja
som personen i Manchester United-tröja.
Men fortfarande var det nästan ingen
som hjälpte personen som hade tröja
utan tryck och därför inte såg ut som en
fotbollssupporter.
Mark Levine tycker att experimentet
visar att människor kan inspireras till att
ingripa för att hjälpa fl er olika människor,
om man ser till att fl er människor i
samhället känner sig inkluderade. Det är
viktigt att inte skapa och stärka identiteter
som splittrar upp människor i olika
grupper.
– Genom att få försökspersonerna att
identifi era sig med en större grupp, alla
fotbollssupporters, ökade vi antalet människor
de var villiga att hjälpa. Det säger
något positivt om hur gruppen fungerar.
Samma mekanismer man ser i det som
hände de danska och bulgariska judarna.
Genom ett använda den nationella identiteten
som något som även omfattade
judarna upplevde icke-judiska bulgarer
och danskar ett ansvar som även omfattande
de grupperna. Genom att inkludera
judarna i den nationella gruppen och på
så sätt motverka segregering, kunde man
rädda de fl esta av dem undan Förintelsen.
Det säger oss något om hur man
kan motverka våld genom att använda
identitet som något inkluderande snarare
än exkluderande.
WWW.LEVANDEHIS TORIA.S E/PROJEKT/S PELARROLL/INTERVJUER
31
Foto: © Matthew Ashton/AMA/Corbis

..
Vad gor du?
Chansen att du ingriper när du ser någon utsättas
för diskriminering eller våld är minimal. Faktum är
att ju fl er som ser på, desto mindre troligt är det att
du eller någon annan gör något. Du kanske tror att
just du skulle agera när det verkligen gäller.
.. ..
DArfOr ingriper jag inte
De fl esta av oss stannar i åskådarrollen trots att vi kanske
innerst inne skulle vilja handla på ett annat sätt. Vad tror du
att det beror på? Rangordna följande från 1–8 utifrån vilken
du tror är den viktigaste förklaringen:
Jag ingriper inte för att
jag kan hamna utanför och bli ensam
jag kan drabbas av fysiskt våld
jag vill inte väcka uppmärksamhet
jag vill inte göra bort mig
det kan leda till negativa konsekvenser för min
familj, mina vänner etc.
jag kan själv bli ett offer
jag vet inte bakgrunden till det som händer.
annan anledning
..
..
Att gora eller inte gora!
Hur ser du på din roll som åskådare? Vad skulle få dig att
agera på ett annat sätt än du brukar? Sätt kryss i rutorna för
de påståenden som stämmer in på dig
Om ingen annan ingriper
då gör inte jag det heller
Det är större chans att jag
ingriper om offret är i min ålder
Jag agerar om förövaren verkar
vara mindre och svagare än jag
Jag ingriper om jag vet att
jag har något att vinna på det
Jag ingriper inte om någon
av de inblandade verkar berusad
Jag gör som mina vänner gör
Jag mår psykiskt dåligt om jag inte gör något
Jag tar risker även för personer jag inte känner
Övergripande projektledare för Spelar roll: Christina Gamstorp
Utställningsproducent: Anna Livion Ingvarsson
Konstnärlig gestaltning: Åsa Andersson Broms
Texter: Ola Larsmo
Pedagogiskt material: Mats Andersson
Grafi sk form/tidning: Direktör Wigg reklambyrå
Text/tidning: Walkietalkie
Men historien visar att du förmodligen, liksom
de fl esta andra, helt enkelt är för feg. Utmana
dig själv i vårt enkla självtest. Prova gärna att fråga
både vad du själv respektive vad du tror att någon
annan skulle göra. Blir det samma svar?
DA ingriper jag!
Du kommer till en plats där det pågår ett bråk. Det fi nns
en tydlig förövare och ett tydligt offer. Vad skulle få dig
att ingripa istället för att titta på? Välj fem faktorer och
rangordna dem från 1 – 5 där 1 är viktigast.
Jag vet vem offret är
Jag är god vän med offret
Jag vet vem förövaren är
Jag är god vän med förövaren
Offret kommer från ett annat land
Det är fl era förövare
Jag vet vad bråket handlar om
Förövaren är en känd bråkmakare
Det är många som tittar på
Det är bara jag och någon till som står och tittar på
Förövaren kommer från ett annat land
Offret är en hund
Offret är ett barn
Din underskrift:
ASKADARE?
© Forum för levande historia 2009
www.levandehistoria.se
ISBN 978-91-86261-01-6
Tryck: Edita Västra Aros, Västerås 2009
Vi har trots upprepade försökt inte kommit i kontakt med upphovsrättsinnehavaren
till vykorten på sidorna 10–13. Om du kan hjälpa oss att komma i kontakt med
upphovsrättigheter för någon av bilderna, vänligen kontakta oss.