Vill du spela

På åskådarplats
i Förintelsen
I september 1941 bestämde sig Eleonore Gusenbauer för att skriva ett farligt brev.
Hon klagade hos myndigheterna och sa att utsikten från hennes gård – över en
avrättningsplats i koncentrationslägret Mauthausen – gjorde henne till ett nervvrak.
Eleonore var i 70-årsåldern 1941 och
bodde på en bondgård på österrikiska
landsbygden, granne med Mauthausen,
ett av nazisternas koncentrationsläger.
På kartor från den tiden kan man se hur
gränsen mellan lägrets område och det
»civila« gick en bit upp på slänten, direkt
nedanför Gusenbauers egendom. Gården
drivs i dag av Eleonores sonson, Rudolf
Gusenbauer. Enligt honom var farmodern
väl medveten om att ett klagomål
direkt till lägerledningen i Mauthausen
kunde leda till att hon själv fängslades.
Hon vände sig istället till regionens
högste polischef. Han var redan i konfl ikt
med den lokala SS-styrkan efter att ha
framfört klagomål till högre ort i Berlin
på hur SS behandlade ortsbefolkningen.
Men i princip var han maktlös och
fi ck nöja sig med att i hemlighet samla
dokument och föra bok över SS framfart.
Hans dokumentsamling fi nns bevarad i
Mauthausen-arkivet i Wien och innehåller
ett referat av Eleonores brev.
20
Varför skrevs brevet?
Visste Eleonore Gusenbauer att det
kunde vara farligt att klaga på lägret? Och
hur farligt var det, egentligen? Tyder brevet
på mod, på bra självförtroende eller
bara naivitet? Trodde Eleonore att hon
kunde påverka?
Ville hon rädda liv eller bara slippa se
morden och övergreppen?
Forskning visar att lokalbefolkningen
var väl integrerad i lägerverksamheten.
Bönder i området hyrde in slavarbetare
från lägret, även familjen Gusenbauer.
När en grupp ryska krigsfångar vintern
1944 rymde från lägret deltog lokala bönder
i jakten, infångandet och mördandet
av rymlingarna.
Var Eleonore bara ute efter att bevara
sin »sinnesfrid«? Formuleringar i brevet
som: »Jag anhåller därför om att ni upphör
med dessa illdåd eller att de åtminstone
utförs utom synhåll« låter hårdhjärtade.
Kan hennes syfte ändå ha varit att
STENBROTTET »WIENER-GRAVEN« låg i direkt
anslutning till Mauthausenlägret. Här fanns den så
kallade »dödstrappan«. Utarbetade fångar
tvingades springa med tunga stenblock, upp och ned
för de 186 trappstegen tills de kollapsade. Var de
ännu inte döda slogs de ihjäl eller fi ck ligga tills livet
rann ut. Ibland knuffades fångar ner från avsatsen
längst upp och slogs ihjäl mot stenbrottets botten.
Bild: Holocaust Research Project
upplysa om att lokalbefolkningen visste
vad som pågick? Det är frågor vi aldrig
kan få svar på, men Eleonoras brev ger
anledning till refl ektion och eftertanke
om vad hon gjorde och vårt eget agerande
och våra egna val.
ELEONORES SONSON RUDOLF berättar att
en förrymd lägerfånge en gång gömde
sig på familjens gård och stal mat. Det
rapporterade familjen genast till SS, som
kom och hämtade fången. Rudolf menar
att det var enda utvägen eftersom de som
skyddade fångar riskerade hårda straff.
Lokalbefolkningen hotades och skrämdes
på olika sätt för att de inte skulle
lägga sig i eller protestera. En lokal politiker,
Alois Brenner, dömdes till fl era års
straffarbete efter att ha sagt offentligt att
ortsbefolkningen upprördes av lägerfångarnas
behandling.
Vilka som var förövare respektive offer
i Mauthausen är ganska tydligt. Men
åskådarens roll, som profi tör, maktlös,
påhejare, tyst men avståndstagande
eller okunnig, är oklar. Det ena löper in
i det andra. Enligt Rudolf Gusenbauer
upphörde i alla fall avrättningarna inom
synhåll från gården strax efter att brevet
skickats. Frågan är vad som hade hänt i
Mauthausen om fl er hade vågat göra som
Eleonore Gusenbauer och politikern
Alois Brenner.