Vill du spela

More documents

Recommendations

Info

Åskådaren undersöks Hur kan människor förbli passiva åskådare till massmord? Hur påverkar grupptryck och vår inre moraliska kompass vårt beteende i utsatta situationer? Det är några av de frågor som studeras av forskare med fokus på åskådarrollen. Bara ett fåtal forskare har hittills studerat individen och gruppen i ett åskådarperspektiv. För att bidra till ökat intresse och djupare studier har Forum för levande historia initierat ett forskningssamarbete om åskådaren. I oktober 2008 arrangerades en tvärvetenskaplig forskningskonferens i samarbete med Uppsala och Stockholms universitet, där svenska forskare mötte kollegor från bland annat Danmark, England, USA och Tyskland. PAUL SLOVIC är psykolog och forskar om hur människor reagerar vid massmord och folkmord, där vi kanske bara tar del av det som sker genom tidningar och media. Hur kan vi veta om allt detta och ändå inte bry oss? – Det handlar om hur människor som själva uppfattar sig som goda, och som i vanliga fall kanske hjälper sina närmaste och sina grannar, förblir passiva och inte reagerar när informationen om ett pågående folkmord eller massmord når dem. Det förefaller vara så att ju fl er om dör, desto mindre bryr vi oss, menar Paul Slovic. Det är i alla fall vad forskningen kunnat visa. – I USA kan vi satsa massor av pengar och energi för att rädda eller förlänga en enda människas liv. Så vi värderar liv 30 »Vi kan lära av andras passivitet« VICTORIA BARNETT är forskare vid United States Holocaust Memorial Museum i Washington. Hon menar att åskådaren har stor betydelse för både förövaren och offret. – För offren spelar åskådarna en stor roll. Många av vittnesmålen från Förintelsen berättar just om hur det kändes att vara omgiven av åskådare, hur de såg någon stå bakom en gardin och titta på. För offret innebär detta ytterligare en kränkning och undergräver också deras tillit till mänskligheten. – Åskådaren stärker också förövarens känsla av att det han gör är rätt. Om någon protesterat hade förövarna varit tvugna att förhålla sig till det på något sätt. Det hade kanske tvingat dem att rättfärdiga sig själva och försöka hitta rationella argument för sitt eget beteende. Ur den aspekten är åskådarrollen helt central i ett skeende som Förintelsen, säger Victoria Barnett. Victoria Barnett pekar på att åskådarna i Nazityskland passiviserades under lång tid. Steg för steg införlivades de i det nya systemet. Man lät skolorna rensas på »Ju fl er som dör, desto mindre bryr vi oss« högt. Men när många människor dör, kanske i en annan del av världen, betraktar vi deras liv som nästan värdelöst. Paul Slovics forskning tar sin utgångspunkt i hur vi människor (eller den mänskliga hjärnan) tänker och hanterar information. Det gör vi både rationellt och mer intuitivt. Vår första reaktion är helt intuitiv, ofta upplever vi sorg, ilska eller uppgivenhet. Problemet är att våra känslor inte riktigt är anpassade till att omfatta väldigt många människor på långt avstånd från oss själva, de klarar bättre av att hjälpa oss att känna medkänsla med människor i vår absoluta närhet, människor vi känner och kanske har en relation till. Vi har helt enkelt svårt att engagera oss i storskaliga katastrofer, speciellt på avstånd. icke-renrasiga tyskar och blev medlem i nazistpartiet eller i någon av de många nazistiska fackföreningarna. Gradvis accepterade folk alla de steg som bland annat ledde till införandet av Nürnberglagarna och andra radikala samhällsförändringar. – Vid någon punkt var vanliga tyskar tvungna att fatta ett beslut, vill de vara med? Vissa händelser sände chockvågor men de fl esta hittade ett sätt att leva med nazismen. De hittade sätt att resonera så att de kunde leva med det som hände runtomkring dem. Ett sätt att göra detta är förstås att lägga skulden på offren; judarna måste ha gjort något fel, annars kunde de inte behandlas på det här sättet. Barnett är inte säker på att hon själv hade varit en hjälte och protesterat om hon hade levt i Nazityskland. – Kanske hade jag bara följt med strömmen? Men vi måste lära oss av att se effekten av andras passivitet och fråga oss själva hur vi kan agera annorlunda för att inte upprepa historiska skeenden. Det ansvaret måste vi ta. Redan vid så lite som två offer kan man se en minskande medkänsla och engagemang. Vid 200 000 är människorna bara siffror. Då fi nns inga känslor hos oss längre, bara statistik. Paul Slovic menar att vi måste ta fram institutioner och nya lagar som verkligen kan förhindra att nya folkmord inträffar. Han är besviken på FN och anser att existerande lagar och regelsystem inte fungerar. – Våra känslor sviker oss men om vi gör en intellektuell bedömning kan vi inte tolerera att sådant händer. Därför måste vi också ha institutioner och verktyg som är kraftfulla nog för att stoppa folkmord och massmord. Världens ledare måste stå till svars när de väljer att inte agera i en folkmordsituation.
»Grupptryck kan vara bra« MARK LEVINE är forskare i socialpsykologi vid Lancaster University i England. Han studerar grupper och våld, med speciellt fokus på åskådarens roll i samband med våld. Han tycker att folk pratar för lite om grupptryckets positiva effekter – Det fi nns en stark uppfattning inom socialpsykologi och i samhället i stort att grupptryck kan påverka individens rationella tänkande och omdöme i negativ riktning, säger Mark Levine. Men… gruppen kan vara nödvändig för att människor ska våga ingripa, speciellt när det gäller våld. Mark Levine menar att gruppen är ett viktigt stöd för den som ingriper för att hjälpa ett offer som utsätts för våld. – Om du ingriper kan du själv bli attackerad och då blir gruppen som fi nns där viktig som ett stöd. Det är mycket troligare att du ingriper, och att du lyckas med ett ingripande, om du gör det som en del av en större grupp som kan hjälpa dig än om du är ensam. Ett av Mark Levines mer uppmärksammade experiment gjordes med anhängare till Manchester United. De bjöds in till universitetet, en och en, och fi ck fylla i ett formulär om hur mycket de älskade Manchester United. – De skrev hela essäer om vad Manchester United betydde för dem. – Vi lät en person komma springande, ramla omkull och bli skadad alldeles framför försökspersonen. Ibland hade offret Manchester United-tröja, ibland Liverpooltröja och ibland en vanlig tröja utan tryck. I de fl esta fall hjälpte försökspersonen offret som bar Manchester Unitedtröja men inte den som bar någon av de andra tröjorna. Mark Levine menar att det visar att man hellre hjälper någon om man ser tecken på att han eller hon tillhör samma grupp som man själv. Men forskarna ville också undersöka om gruppen man tillhör kan vidgas. Ett nytt försök gjordes, men nu fi ck Manchester United-anhängare fylla i ett formulär om betydelsen att vara en fotbollssupporter i största allmänhet. – Vi försökte förstärka känslan av att de var fotbollsupportrar, inte bara Manchester United-fans. Vi spelade upp samma scen, personen sprang, ramlade, fortfarande i Manchester Unitedtröja, Liverpooltröja eller vanlig tröja. Den här gången hjälpte försökspersonen lika gärna offret i Liverpooltröja som personen i Manchester United-tröja. Men fortfarande var det nästan ingen som hjälpte personen som hade tröja utan tryck och därför inte såg ut som en fotbollssupporter. Mark Levine tycker att experimentet visar att människor kan inspireras till att ingripa för att hjälpa fl er olika människor, om man ser till att fl er människor i samhället känner sig inkluderade. Det är viktigt att inte skapa och stärka identiteter som splittrar upp människor i olika grupper. – Genom att få försökspersonerna att identifi era sig med en större grupp, alla fotbollssupporters, ökade vi antalet människor de var villiga att hjälpa. Det säger något positivt om hur gruppen fungerar. Samma mekanismer man ser i det som hände de danska och bulgariska judarna. Genom ett använda den nationella identiteten som något som även omfattade judarna upplevde icke-judiska bulgarer och danskar ett ansvar som även omfattande de grupperna. Genom att inkludera judarna i den nationella gruppen och på så sätt motverka segregering, kunde man rädda de fl esta av dem undan Förintelsen. Det säger oss något om hur man kan motverka våld genom att använda identitet som något inkluderande snarare än exkluderande. WWW.LEVANDEHIS TORIA.S E/PROJEKT/S PELARROLL/INTERVJUER 31 Foto: © Matthew Ashton/AMA/Corbis
Page 1 and 2: Åskådaren undersöks
Page 3 and 4: a roll? När blir vi åskådare? Va
Page 5 and 6: »Hur vågar du!« skrek en av dem.
Page 7 and 8: VILHELM, 17 ÅR En sen fredagskväl
Page 9 and 10: JOHAN, 18 ÅR - Många som jäklas
Page 11 and 12: n »Det här är grillpartyt vi had
Page 13 and 14: SE JAM JAMES ES ALL ALLENS ENS VY V
Page 15 and 16: SPELAR ROLLS PROJEKTLEDARE Christin
Page 17 and 18: Foto: Björn Larsson - Spelar roll
Page 19 and 20: CAMILA 16 ÅR Under Camilas tid på
Page 21 and 22: ”I koncentrationslägret Mauthaus
Page 23 and 24: UTSIKTEN FRÅN GUSENBAUERS gård ä
Page 25 and 26: av Nazi-Tyskland. Redan i maj 1938
Page 27 and 28: MEDIERNA MED M IIERNA PÅVERKADE P
Page 32: .. Vad gor du? Chansen att du ingri

Vill du spela

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?