Vill du spela

Offentlig
förnedring
Hur skulle du reagera om du fi ck se dina grannar ligga på knä och skura
trottoaren med tandborstar, omgivna av hånfullt skrattande människor?
Offentlig förnedring av judar var en
vanlig syn i Tyskland och Österrike efter
nazisternas maktövertagande. Attackerna
organiserades av unga nazister som
eggades av folkhopens skratt och jubel.
Många påverkades av den nazistiska
propagandan, som påstod att judarna tillhörde
en underlägsen och smutsig »ras«
och att de var skadliga för Tredje riket.
I takt med att den negativa bilden av
judarna fi ck allt större spridning kunde
nazisterna utsätta dem för allt grövre
övergrepp. Gradvis blev förföljelsen allt
värre, butiker vandaliserades och människor
misshandlades och mördades. Folk
såg sina judiska vänner, arbetskamrater
och grannar trakasseras bara för att de var
judar men de fl esta valde att stå tysta och
4
låta det ofattbara ske. Förföljelsen hade
blivit norm, var i vissa fall lagstadgad och
en naturlig del av vardagen.
Vittne till förnedringen
En av dem som blev vittne till offentlig
förnedring var den då 15-åriga Gitta
Sereny. Året var 1938 och Nazityskland
hade just annekterat Österrike. I Wien
mottogs nazisterna av jublande folkmassor
och Hitler hyllades som en hjälte när
landet införlivades med det tyska riket, i
princip utan att möta något motstånd.
Samma kväll som invasionen var i full
gång hade Gitta Sereny bestämt möte
på stan med sin skolkamrat Elfi e. På
långt håll hörde fl ickorna antisemitiska
slagord: »Deutschland Erwache! Juden
Verrecke!«. (»Vakna Tyskland! Judar, gå
under!«). Ett par dagar senare, den 14
mars, såg Gitta Hitler hålla tal i centrala
Wien. Följande dag promenerade hon
återigen genom Wien tillsammans med
Elfi e. Gitta Sereny beskriver upplevelsen
i sin bok »Tyskt trauma«:
»På Graben, en av Wiens vackraste gator,
såg vi en grupp män i bruna uniformer med
hakkorsarmband, som var omringade av en
stor grupp wienbor, varav många skrattade.
När vi kom närmare såg jag i klungans
mitt ett dussintal medelålders människor,
män och kvinnor, som låg på knäna och skurade
stenläggningen med tandborstar. En av
dem kände jag igen, det var Dr. Berggrün, vår
barnläkare, som hade räddat mitt liv när jag
var fyra år gammal och ha de fått difteri. Den
natten glömmer jag aldrig: han hade gång
på gång svept in mig i svala, blöta lakan,
och när gryningen kom var det hans röst jag
hörde som sade: »Hon kommer att överleva.«.
Dr. Berggrün såg mig gå fram till en av de
uniformerade männen, skakade på huvudet
och mimade ett tyst »nej« medan han fortsatte
att skrubba gatan med sin tandborste. Jag
frågade de uniformerade vad de höll på med,
var de tokiga?
POLEN, 1939 En grupp tyska soldater och
civila ser på när en judisk man tvingas klippa
skägget av en annan judisk man. Källa: United
States Holocaust Memorial Museum