Udden - Håtuna-Håbo-Tibble Släkt-och Hembygdsforskning

Någon enstaka gång kom en vandrande fotograf även till den här gården för att se om han kunde göra
några förtjänster. Och säkert gjorde han det! Då fick vem som helst ställa upp och låta fotografera sig,
och en del utnyttjade tillfället till stor glädje för sig själva och kommande generationer. Alla tyckte det
såg så roligt ut när fotografen kröp ned bakom det svarta skynket och tryckte av. Ett kort som finns i Lillys
kortask än i denna dag, föreställer hennes pappa i ladugården med en lång björkriskvast, som han använde
att sopa bakom korna med. Den hade han förresten gjort själv, han brukade tillverka några sådana
varje år. På ett annat kort står lillasyster Alva, mamma och en liten systerdotter till Lilly fint uppklädda
framför en blommande buske. Det var även så gott som obligatoriskt att hela rättarlaget radade upp sig
på stallbacken för fotografering. På samma plats som de ställde upp sig varje vardagsmorgon klockan sju
under vällingklockans klang för att sedan av rättaren befallas ut till olika sysslor för dagen.
Rättarlaget bestod av ett trettiotal personer inräknat med dagsverkstorparna, som bodde i småstugor uppåt
skogarna en bra bit från själva gården. Därifrån fick torparna gå, vinter som sommar, den oftast långa
vägen fram till herrgården för att göra dagsverken för sina torp som arrende. Hur många dagsverken per
år, det berodde på hur stort torpet var. En del torpare kunde hålla tre till fyra kor och en häst, medan andra
bara hade en ko och lite smådjur, kanske bara några getter i sämsta fall. Geten kallades ofta för fattigmans
ko. Dessa småtorpare kallades backstusittare och hörde nog till de fattigaste människorna på landsbygden
om man frånräknar luffarna förstås. Och ändå ansågs detta att vara torpare eller backstusittare
lite förmer än att vara vanlig kördräng. Även om det var mycket arbetsamt och slitigt så hade de dock
egna djur och bodde lite för sig själva i backarna. De större torpen hade ofta en egen dräng anställd, som
fick gå i herrgården och göra dagsverkena i torparens ställe. För det fick han då av sin husbonde mat och
husrum och någon liten kontant ersättning.
Kapitel 6
Till varje gods och större gård hörde också ett trädgårdsmästeri med egen trädgårdsmästare. Så var det
även här. Där odlades mycket grönsaker, bär och frukt. Dels för herrskapets eget behov, men också till
försäljning. Det som skulle säljas fraktades med häst och vagn till Finstaholms brygga för vidare befordran
med ångbåten till Uppsala
Barnen som inte var alltför små fick hjälpa till med bärplockningen när den tiden var inne. Det var roligt
tyckte dom, åtminstone till att börja med. Då kunde ett och annat solmoget bär slinka in i munnen emellanåt.
Mums vad gott! Godsaker vankades ju sällan. Men även det blev enformigt i längden. Dagarna
blev långa och kvällen efterlängtad. Många kvällar efter arbetets slut sprang barnen den långa vägen ner
till sjön för att bada. Då hade solen redan gått ned och det var ganska svalt i luften, men ännu dröjde ljumheten
i vattnet efter den solheta dagen kvar en stund. Nu var arbetsdagens möda glömd, nu var det lek
och glädje. Barnens anpassningsförmåga är verkligen underbar!
En sommar, omkring 1911, minns Lilly alldeles särskilt väl. Åskan gick alldeles förskräckligt nästan
varje dag en längre tid. Så gott som dagligen fick gårdens folk ge sig ut med hinkar och bilda kedja från
något dike eller mindre kärr i närheten beredda på det värsta, nämligen att åskan skulle slå ner och tända
eld på gården. Alla vuxna som orkade och kunde komma ifrån måste hjälpas åt att langa de tunga, galvaniserade
hinkarna fyllda med vatten om “röda hanen” skulle komma lös. Lyckligtvis hände det inte på
Värsta, men vid en annan gård knappt en mil därifrån hände det. Blixten slog ned i ladugården och ödelade
den helt varvid även en del djur blev innebrända. Ett hemskt barndomsminne!
När hösten närmade sig stundade åter en arbetsam tid. Säden var nu mogen och färdig att mejas. Sädesslagen
som odlades var råg, vete, havre, blandsäd och ärtor, gröna och gula. Rågen och vetet var till
människorna och det maldes till mjöl i en väderkvarn vid granngården Nyborg. Det övriga maldes i en
mindre kvarn hemma vid gården till gröpe åt kor och svin och kross till hästarna som kraftfoder.
När säden var mogen och vädret var bra körde karlarna ut med självavläggarna för att meja på fälten.
Dessförinnan hade de “slagit omkring” med liar igen precis som de gjorde med höet. Självavläggarna
drogs av hästar och fungerade så att de automatiskt skar av, samlade ihop och lade åt sidan lagom stora
6