2010 [pdf] - Författares Bokmaskin

Femtiotvå år har gått, sade de gamla.
Femtiotvå. Tidevarvet Xiuhmolpilli var döende
igen. Som en fisk på marken, som en fjäril i
vattnet, som ett spjut i luften, var Xiuhmolpilli
döende. Det sade de gamla. »Vi ska bygga
en pyramid», sade de. »Må världen inte gå under!
– Må Gudarna vara med oss!»
»Med oss må Tlaloc, Quetzalcoatl och de andra
Gudarna vara!» bad de gamla. Insvepta i rökelsemoln bad
de. Hymner och copallins rök steg tillsammans mot himlen.
Tillsammans som Cuauhtli och Coatl, örnen och ormen, för
att nå Venus och Stjärnorna.Tillsammans ännu en gång,
bundna av snäckans basunstötar och dånet från trumman.
Trumman, snäckan, lerpipan, skramlan; alla ting som kunde
sjunga fick göra det. Det var nödvändigt.
»Visa vad ni är skapade för!» sade de gamla.
Tlaltecuihtli lyssnade, Xiuhtecuhtli likaså, och så Huitzilopochtli.
»Lyssna!» sade de gamla och tittade mot himlen,
den mörkblå, den oändliga, krukan som bevarar Ehecatl
och Atl, vind och vatten.
Vatten är liv. På jord utan regn växer inte ens gräs. Malinalli
behöver Quiahuitl, och så gör majs.
Människoköttet är majs, och majs är regn, och regn är himlen.
»Låt oss be om regn och tid!» sade de gamla. »Tidevarvet
dör och vi med det – låt oss offra och be!» sa de.
De knäböjde och bad Tonatiuh, Solen, att visa sitt
ansikte återigen nästa dag. Om en morgon till,
bad de. Fortsättning på livet. Om en ny era, en ny
Xiuhmolpilli. Inget mer. Detta bad de om.
Och Tonatiuh sov. Men de gudomliga öronen var öppna för
böner. »Hör våra böner!» bad de gamla.