2010 [pdf] - Författares Bokmaskin

Hon fick som hon ville. Pionbegravning. Katarina kyrka 28
april 2010. Då tog pionerna slut i Stockholm. Det är första
hösten sedan 1924 som hon inte har en adress. Det är stundtals
ofattbart tomt. Men när man dör lever ju kroppen vidare. Den
kropp som bor i själen. Så är vi, fastän många, en enda kropp.
Det är klart att hon skulle ge sig till känna. Det tog ett par
nätter. Sedan var hon där och berättade om sin nya belägenhet
såsom död. Eller vad det är som hon är? Hon var i vart fall
nymornad, lite förvånad över sakernas tillstånd, men glad,
frisk, full av liv. Vi satt och dillade som vanligt. »Jag vet, du
samlar ihop alla mina böcker och ger ut dem som en enda JÄT-
TEBOK, mycket tjockare än Johan Jönssons alla fettoböcker
tillsammans!» »Men hur smällfet skulle inte den bli? Du skrev
ju bortåt 70 böcker medan du levde!» »HA HA, ja just det,
men publicera en intervju med mig då – nu som död – vilken
strålande idé!» »Jomen du kan ju tänka dig hur bra det skulle
gå när jag försöker sälja in en intervju som Kerstin Thorvall
ger EFTER sin egen död …».
Där – tar hennes pärlande flickskratt över – så till den grad
porlande högt och länge att jag vaknar och hör skrattet studsa
mellan mina sovrumsväggar. Kära Kerstin, i »Den lyckliga
kärleken» ber du Gud om att »få dö som en pion. / Slarvigt
och snabbt / med alla bladen som faller på en gång / bruna
och skrynkliga i kanten / och så oerhört trötta . // Från överdådigt,
vidöppet liv / rakt in i / den definitiva döden på gruset».
Så blev det inte. Men du fick din pionbegravning. På din ära.
Som du själv tecknar den (i samma bok som ovan): »Det ska
vara fullt av dom / så att man inte ser / kistan / och den söta,
tunga doften / ska komma prästen att tystna / och psalmerna /
medan min själ blir till en blå fjäril / som fladdrar iväg / för att
`röra din kind / ibland kors och bland snäckor små’». Amen.