Nr. 3 2009 - Sveriges Fotterapeuter

Framfotsvalvet - en myt?
Av Acke Jernberger
Om man i ett uppslagsverk ser efter vad som menas
med valv, kan man läsa. Valv är en av kilformiga
stycken sammansatt täckning över en given yta. Om
denna yta är smal till exempel en öppning mellan två
pelare kallas den valvbåge eller endast båge. Valv
är en byggnadsteknisk konstruktion, över ett fritt
utrymme under valvet.
Alla vet att metatarsalhuvudena inte har kontakt med
varandra. Det är mekaniskt omöjligt att de ska kunna
bilda ett valv. Den som sett fotspår i sanden på badstranden
kan lätt konstatera att framfoten inte lämnar
något avtryck liknande ett valv, utan lämnar i sanden
en konkav nedpressning. Prof. Olov Lindahl och ortopedingenjör
Henry Nilson skrev en artikel där de påpekade
detta i samband med att de rekommenderade en
avgjutningsteknik under belastning av foten i en blandning
av lera och glycerin, som sedan såldes av Radings
ortopediska AB. De citerar också Morton som 1930
påpekade beträffande framfoten: ”Det finns inget valv
eller liknande formation inom detta område av foten
beroende på att varje ben har direkt kontakt med underlaget
via mellanliggande mjukdelar.
De flesta har väl sett att skosulan slits mest mitt under
framfoten. Hos den normala foten ska
metatarsalhuvudena vara fritt rörliga
i förhållande till varandra. I studier
av belastningen från gånglaboratorier
anger många skrifter, vilket tryck som
utvecklas under varje metatarsalhuvud
under delar av sekunder genom
hela stödfasen. Det hindrar inte att
man ändå talar om framvalvet. Det
har gått troll i det ordet. Inom ortopedisk
behandling och fotvård är det
vanligt att man vidtar åtgärder för
att underhålla eller försöka skapa ett
främre tvärgående fotvalv. Borssén et
al. bedömde framfotsvalvet som ett av
de kliniska tecknen neuropatiska fotskador och angav
sänkningen av främre fotvalvet efter 4-gradig skala. De
ansåg sig även oftare kunna konstatera en förbättring
av de främre fotvalven hos de patienter som erhållit
fotbäddar än hos dem som inte erhållit sådana.
Med syfte objektivt kunna utvärdera framfotens tvära
valv har Tschauner utvecklat en teknik att med ultraljud
undersöka framfoten både obelastad och belastad med
kroppsvikten. Han påpekar att det är första gången som
en kvantitativ utvärdering av förändringar i anatomi
eller funktion hos framfoten kan utföras. Det ger också
möjlighet att bättre definiera metatarsus latus = på tyska
Spreizfuss = på engelska splay foot = på svenska ”spretfot?”,
den breddökade foten, som lätt utvecklar hallux
23
valgus och klotåställningar och även klassificera olika
grader ”sänkt fotvalv” genom enkel mätning av den
anatomiska ställningen av metatarsalhuvudena.
Med framfoten på en gelplatta undersöktes med ultraljudsond
det eko man får från de olika metatarsalhuvudena
inom ett område mellan stortåns sesamben och
femte metatarsalhuvudet som på bild 1.
I den första kliniska studien undersöktes 100 fötter
under standardiserade förhållanden:
OBELASTAD FOT Försökspersonen satt med knät i
90° och endast benets vikt vilade på foten.
BELASTAD FOT Försökspersonen står på ett ben ena
och endast på framfoten med upplyft häl, ? ”på tå”.
I en andra studie stod försökspersonen a) dels på ett ben
med belastning på hela fotsulan, vilket skulle simulera
foten läge mitt i stödfasen under gång och b) dels på
en med metatarsal pelott försedd gelplatta för att utröna
pelottens funktion vid spretfot.
Ultraljudsbilden
Sesambenen ger klara ekon och mellan dessa ser man
ekot från första metatarsalhuvudet MH1. Det femte
metatarsalhuvudet MH5 ger också en bågformad reflex.
Metatarsalhuvudena 2-4 ger också bågformade
ekon, som dock utsätts för störningar
från mjukdelarnas senor och ledkapslar. En
retuscherad bild kan se ut som bild 2 där fotsulan
vetter nedåt. Avståndet mellan metatarsalhuvud
1 och 5 mäts som sträckan b och
från den linjen till det högst belägna metatarsalhuvudet
(oftast 2:an) mäts sträckan h.
Genom att dividera h med b och multiplicera
med 100 erhålls ett index, Q. Om h skulle
ligga under linjen b anges den negativ och
man får ett negativt index och fotvalvet är
således då plantart konvext.
Klinisk studie
Pilotstudie av 100 fötter gav att:
•snittbild med röntgenbild och ultraljudbild av framfoten
stämde överens.
•i obelastat läge är index Q för en normalfot >5 medelvärdet
är 6,2 ± 2,15 och för en spretfot