Gröna bilagan våren 2012 - Lärarförbundet

Vem tror ni förlorade makten över skolan? De lokala
skolpolitikerna! De hade haft makt över skolan i sina
nämnder med stöd av de statliga reglerna. Nu flyttades
makten omedelbart över till kommunstyrelser och
till centrala kommunförvaltningar. Skolpolitikerna
reducerades till överhetens korpraler, vilkas viktigaste
uppgift blev att hålla skolbudgeten, inte att möjliggöra
för skolan att vara en god skola för sina elever.
Skolpengen har ytterligare försvårat tillståndet.
Den möjliggör för enskilda elever att välja skola – ty
det är ju så den fungerar – och det tvingar skolorna att
konkurrera om eleverna. Den möjliggör dock inte för
alla elever att välja skola. Man insåg inte att valfriheten
är förenad med vissa komplikationer. Tänk efter: rätten
att välja skola är nämligen inte så enkel att alla elever
kan välja den skola de vill gå i. Anta att en klass har
tjugo elever. Fem av dem väljer en annan skola. Det
som då inträffar är inte bara att de själva valt för egen
del, de har också valt för de femton som vill vara kvar.
De femton blir nämligen för få för att deras klass ska
få vara kvar, och den principiella demokratifråga som
uppstår är då följande: Är det rimligt att fem ska ha rätt
att välja bort något som femton vill ha kvar?
När jag tar upp detta möts jag ofta av argumentet att de
femton också kan välja. Men det är kanske det de redan
har gjort – de vill vara kvar i sin klass och sin skola.
Mot mitt påpekande anför man då, i inlindade formuleringar,
vars innebörd är glasklar: de som är kvar är
initiativlösa och får skylla sig själva. Men rätten att
välja måste också få vara rätten att välja det bestående.
Om skolan ska kunna återupprättas som en skola för
alla, för elever var för sig och för samhället som helhet,
måste vi därför få en helt annan finansieringsordning
än den vi har idag. Att de fem som flyttar får en skolpeng
med sig är rimligt om rätten att välja skola ska vara
reell. Men den skola de lämnar kan inte för den skull
förlora sina ekonomiska förutsättningar för att finnas
kvar för de femton. Invändningen mot mitt resonemang
är att skolan då kommer att kosta mer. Men det argumentet
räcker inte för att ge en minoritet rätt att genom
sina val tvinga andra att välja bort.
För dem som tycker att den nuvarande ordningen är
godtagbar, finns i själva verket bara ett konsekvent
alternativ: avskaffa den offentliga skolan och låta den
finansieras privat, utan skatteuttag. I en tid då elevens
fria val av skola av både väljare och politiska organ
erkänns ha ett avgörande värde, kan man inte godta
att den rätten tas ifrån femton individer för att fem vill
något annat.
Det finns, såvitt jag kan se, bara en lösning, nämligen
den att den kommunala skolan får en av skolpengen
oberoende finansiering. Den har ett vidare ansvar än
friskolan någonsin kan ha; den måste ju ta hand om
också friskolans elever om den senare skolan skulle gå
i konkurs. Den kommunala skolan måste ha resurser
som garanterar att den kan fullgöra sitt samhällsuppdrag,
även om ett antal elever väljer bort den – att se till
att det finns skola för alla medborgare. •
Gröna bilagan • Våren 2012 5