berlin-08 - Ljungskile folkhögskola

En och annan
Annika
- en konst(ig) inblick i kulturens Berlin
Den första bor där, den andra återvände och den
tredje lämnade. Möt de tre konstnärs­Annikorna. De
har inte bara namnet och yrket gemensamt – utan
även Tysklands huvudstad – Berlin.
Text Annika Blomstrand
Foto Annika Blomstrand och
Camilla Kck
Fotobearbetning Annika Blomstrand
AAnnika Lundgren snubblar fram bland babyleksakerna
på golvet. Det doftar av kaffearom i
hela takvåningen på Glogauer Strasse i Kreuzberg.
En nästan lantlig miljö sträcker sig kring
huset, med Landwehr-kanalen strax söderut
och Görlitzer Park en liten bit norrut.
Hon ska strax iväg och jobba på sitt kontor.
Hennes liv har förändrats radikalt sedan sonen
Ziggy föddes för nio månader sedan.
- Jag blev vild av lycka, men att kombinera
bebis med allt jag håller på med just nu, det
går knappt, säger hon och en uppgiven suck
undslipper henne när hon med valkiga händer
sätter upp det gråsprängda, delvis våfflade
håret.
Vid sidan av föräldraskapet föreläser hon
en vecka i månaden på Valand i hemstaden
Göteborg, där hon arbetar med kandidatstudenterna.
Hon har även ateljésamtal med
konststuderande i Köpenhamn 15-20 dagar per
termin. Samtidigt arbetar hon med sina egna,
oftast löpande konceptuella projekt. Resandet
tar mycket tid, men som tur är så delar Annika
och sambon Mikkel på föräldraledigheten.
Hennes projekt utgår oftast från politiska
och sociala frågor, tillika olika former av makt-
och kunskapshierarkier. Ofta finns inslag av en
visionär, poetisk, humoristisk och fiktiv karaktär.
Hon observerar och hämtar inspiration ur
det hon är mitt i, vilket hennes nyfikna blick
vittnar om.
- Just nu arbetar jag med ett projekt som jag
valt att kalla The Power & Illumination Project.
Det har jag hållit på med sedan 2004.
Utgångspunkten är energifrågan och
världens resurser. I projektet används gymutrustning
för att alstra ström som sedan
används för att förmedla och producera fakta
och information om obalansen i den globala
energikonsumtionen och dess politiska följder.
- Jag har ingen utbildning i hur man
tillverkar den aktuella generatorn, men jag är
intresserad av frågan och det är därför jag tar
mig för det.
Med laptopen på ryggen drar hon iväg mot
kontoret med den röda herrcykeln som står
parkerad nere på gården. Turen går genom
Görlitzer Park med den enorma bombkratern
från andra världskriget. Den gapar numera
inbjudande för bland annat alla de turkiska
familjer som bor i området. Hennes djupa
historieintresse är också något som återspeglas
i flera av hennes verk.
- Jag klarar mig på mitt konstnärskap, men
behöver en producent hela tiden. Det får jag
genom att söka olika stipendier. I genomsnitt
leder det till att jag kan ha runt tre utställningar
per år.
Det gäller att ha ett lönejobb om man väljer
att flytta till Berlin. Arbetslösheten är nämligen
hög, närmare 33 procent. En annan Annika
14 15
Svensk i Berlin
som flyttat till Berlin och lever på sitt konstnärskap
är Annika Larsson. För att komma
till henne tar man U-bahn 5 till Frankfurter
Allée i Fredrichshain, strax nordost om Kreuzberg.
Hon kommer och bär på en brödrost
där hon stegar fram på höga klackar genom
den nästintill tomma gamla lagerlokalen på
Pettenkoferstrasse. Lokalen har varit hennes
ateljé sedan hon återvände till Berlin i höstas.
Nu väntar flytt till ny ateljé på Karl Marx Allée
kombinerat med redigering av sista filminspelningen.
- Jag har alltid fascinerats över att titta på
saker. Tittar man på något tillräckligt länge blir
objektet något nytt. Det är väl grundtanken i
min konst.
Hennes filmer handlar ofta om makt, kontroll
och identitetsskapande. Där makten sitter
i varje blick, vad vi ser och väljer att se. Och
där kontrollen är regler som ofta sätts utifrån
ett politiskt, samhällsmässigt tillika spelaktigt
perspektiv. Därefter skapas identiteten.
- På ett sätt kan man säga att jag arbetar
med folks fördomar. Jag är avsändaren till en
diffus bild som mottagaren får tolka hur han
eller hon vill. Min konst säger ibland mer om
iakttagaren än om mig som konstnär.
Inspiration finner hon i bland annat
Performancekonst från 70-talet och genom
ambivalenta bilder. Det vill säga bilder som ger
dubbelt budskap.
Hon tar en paus i flyttarbetet och slår sig ner
i en stol mitt i solen utanför ateljén och tittar
ut över innergården. Det rytmiska dunkandet
som hänger i luften kommer från ett litet skjul
där några unga musiker håller till. Insekter
surrar från de närliggande blommorna. Den
gassande majsolen tycks inte beröra henne där
hon sitter med svart läderjacka och svarta tajta
byxor.
- Jag använder mig bara av män i mina
filmer. Har aldrig haft behov av att göra kvinnan
till ett objekt framför kameran, men det är
inte något feministiskt tänk bakom.
Inspelningarna tar i regel endast en dag då
hon ogillar att ta upp ett intensivt dagsjobb
dagen efter. Det är redigeringen som kan ta
hur lång tid som helst då hon inte har några
deadlines.
- Detta medför att jag endast gör cirka tvåtre
filmer om året. Hittills har jag väl gjort runt
20-25.
Precis som U-bahn 5 fortsätter slussa runt
på folket i staden med den fallna muren,
rullar treans spårvagn in vid Valands hållplats
i Göteborg. Där kommer Annika von
Hausswolff och går med snabba steg. Hon
återvände till hemstaden Göteborg för två
år sedan efter fyra år i Berlin, där hon aldrig
trivdes.
- Jag längtade hem till Sverige.