berlin-08 - Ljungskile folkhögskola

Hon bodde ihop med Annika Lundgren i
Göteborg för ett antal år sen, men nuförtiden
har de ingen kontakt alls, trots att de båda
föreläser på Valand en vecka i månaden.
- Det blir lätt så när man får barn. Man lever
ett mer inrutat och upptaget liv, säger hon och
tar ett efterlängtat bloss alltmedan hon vandrar
tillbaka mot högskolan.
Hon sitter idag i antagningsjuryn på fotohögskolan
och har hand om sökande till masterutbildningen.
I brist på cigaretter fick hon
rusa ner till Pressbyrån och köpa ett paket.
Hennes fotokonst har gjort att hon sedan
åtta år tillbaka kan leva endast på det, men
diskussionerna med fotostudenterna är så pass
roliga att hon inte vill missa det.
Hon låser upp en av grindarna på Valand och
går in och sätter sig på en bänk på innergården.
Det återstår några minuter av rökpausen innan
hon måste återvända in. Digitaliseringen till
trots använder hon sig av storformatskamera,
med stora bladnegativ och analog teknik.
Annika Lundgren
Konceptprojektskonstnären
Födelseår: 1964
Familj: Sambon Mikkel Breum och sonen Ziggy
Utbildning: Valands konsthögskola i Göteborg
1988-93. Konstakademin i Köpenhamn 1993-95
Hemsida: www.annikalundgren.net
Om Berlin: - Jag gav Berlin 36 timmar, åkte ner
med buss, sökte lägenhet, fann en inom tidsramen
och har nu varit fast i 3,5 år. Jag trivs jättebra, blev
väl emottagen trots att min tyska inte är den bästa.
Det händer mycket i Berlin inom kultur kombinerat
med att det är billigt att bo och äta.
- Men jag är så pass modern att jag skissar
mina verk i datorn i alla fall, skrattar hon.
Hennes specialitet är noggrant iscensatta
fotografier. Hon arbetar med vanliga bekanta
motiv som man vid närmare anblick märker
har något utöver det vanliga. Hennes bilder får
betraktaren att känna ett visst igenkännande,
men att det är något i det bekanta som skaver.
Ofta något obehagligt.
- Jag tänker och analyserar väldigt mycket
innan jag iscensätter fotona. Det krävs då
allt fler, genom digitalkameran, kan bli och
blir fotokonstnärer idag. Som en följd av det
producerar jag därför endast högst fem foton
om året.
Fotointresset uppkom då hon som femtonåring
hittade en kamera på ett café.
- Jag snodde med mig den, säger hon och
ser lite generad ut. Jag hade fotokunnigt folk
omkring mig som lärde upp mig.
Av hennes forna punkinspirerade liv återstår
Annika Larsson
Videokonstnären
Födelseår: 1972
Familj: Sambon Tobias Bernstrup
Utbildning: Konsthögskolan i Stockholm
1995-2000
Hemsida: www.annikalarsson.com
Om Berlin: - Efter att ha läst måleri och
frikonst på konsthögskolan hemma i Stockholm
flyttade vi till Berlin i två år innan det bar av till
New York i fem år. Men nu har vi återvänt till Berlin
och tänker stanna på obestämd tid. Jag är inte så
bra på tyska, men jag vet om alla rutiner här och
det känns bra och hemma.
inget. Inte vad som syns på utsidan i alla fall.
- Min dröm var då att bli dokumentärfotograf
och det ligger fortfarande till grund
för mitt nutida fotograferande. En av de
konstnärer som inspirerat mig är Jeff Wall.
Hon har, liksom Annika Larsson, ett
samarbete med galleriet Andrén Schiptjenko
i Stockholm, som är verksamma både i Sverige
och utomlands. De ger henne inga uppdrag
utan köper bara upp hennes konst.
- Jag arbetar strikt konstnärligt med det jag
vill och tar mig för. Just nu håller jag på med
en utställning i New York med både färg- och
svartvita foton.
Efter utställningen i höst planerar hon att ta
en efterlängtad paus.
- Jag skulle vilja studera filosofi och psykologi,
säger hon och hejar på en kvinnlig student
som slår sig ner längre bort intill husväggen.
Annika reser sig upp, släcker cigaretten och
går in i Valands lokaler igen.
...............................................................................
Annika von Hausswolff
Fotokonstnären
Födelseår: 1967
Familj: Maken Johan Zetterquist, och två barn
Utbildning: Sven Winquists fotoskola i
Göteborg 1987-89. Akademin för Fotografi, Konst-
fackskolan i Stockholm 1991-94. Konsthögskolan i
Stockholm 1995-96.
Om Berlin: - Min mans ateljéstipendium förde
oss till Prenzlauer Berg i Berlin 2002, där vi bodde
till 2006. Det var tunga år. Jag tyckte tyskarna var
humorbefriade och knepiga och blev då deprimerad
och oinspirerad som konstnär. Lärde mig därför
inte språket. När jag fött min dotter insåg jag att
jag ville låta barnen växa upp hemma i Göteborg.
♥
Electroduon Noblesse Oblige
- varierar och laborerar över de musikaliska gränserna
2004 träffades de i London och
kärade ner sig. Fyra år senare sitter
Berlins elegantaste electropunkare
i Kreuzberg 36 och röker cigaretter.
I höst släpper de sin andra skiva.
Inblick har träffat dem.
Kafé Bateu Ivre vid Heinrichplatz, Kreuzberg
36. Det är dagen före första maj och Berlins
mest omfattande demonstrationer lurar bakom
hörnen. På kafeét sitter den irriterade fransyskan
Valerie Renay. Hon är electropunkduon
Noblesse Obliges ena hälft. Bredvid henne
sitter kollegan och livspartnern Sebastian
Philipp. Han är lugnare, vänligare och socialt
kompatibel trots att klockan bara är två.
2006 släppte den fransktyska akten sin
debutskiva Privilege Entails Responsibility. En
stundtals smärtsam men också lustfylld orgie
i electronica, punk, rock och fransk chanson.
Och med en singel som skapade rabalder på
rockmagasinens insändarsidor. handlar om pappan som
utan pardon förgriper sig på sin dotter.
Men att få folk att haja till, att förvånas och
slås av skräcken har hela tiden varit Noblesse
Obliges obskyra syfte.
- Jag vill att texterna ska säga något konkret,
att folk ska förstå vad det handlar om. Daddy
kommer dock inte från egna erfarenheter. Det
handlade om att skriva något väldigt fruktansvärt
om ett ämne som är så seriöst, det sista
tabut, förklarar Sebastian Philipp som skriver
den mesta musiken och texterna.
- Det är viktigt att provocera. När jag ser
och hör Coldplay tänker jag att deras texter
kan betyda precis vad som helst. För mig är det
ointressant.
Ni är enormt energiska och ibland teatraliska
under era spelningar. Men privat verkar
ni vara världens lugnaste människor. Vad
innebär det för er att stå på scenen?
- Vi vill inte vara tråkiga. Vi måste fungera
tillsammans på scen. Våra framträdanden
tar lätt fram de gömda sidor du bär med dig i
huvudet. Vissa uttrycker sig med en laptop på
scenen. För oss är det ett trist sätt att uppträda
på.
Tre kaffe ställs fram där vi sitter på uteserveringen.
Runt omkring oss sitter stuprörsbrallor
och Robert La Roche bordsgranne med svarta
munkjackor och piercingar. För ett och ett
halvt år sedan lämnade Valerie och Sebastian
sitt London och Shoreditch för det betydligt
billigare livet i Kreuzberg och Oranienstrasse.
- Det är mer trendigt än kreativt i Kreuzberg
vilket gör allting rätt stereotypt. Folk sitter
på kaféerna hela dagarna och pratar om alla
stora saker de ska göra. Men hur många av dem
gör egentligen något? De kallar sig för artister
men sitter bara och slappar, säger Sebastian.
När vi pratade i telefon sa ni att ni ville bo
i det hus som Bibi Andersson och Liv Ullmann
gör i Ingmar Bergmans ”Persona”. Vad
är ert förhållande till filmscenen?
- Först och främst så är Persona vår favoritfilm.
Men, ja, soundtracken från sjuttiotalet
är en av de största inspirationskällorna till vår
musik. Egentligen filmsoundtrack överlag.
Film är också vår största passion vid sidan om
16 17
musiken, förklarar Valerie som har sin bakgrund
i teaterkonsten.
Hennes pappa lyssnade på jazzmusik.
Mamman var pianist. Klassiskt och opera spelades
på flygeln i huset hemma i Frankrike när
Valerie växte upp. Men det var inte den musik
hon själv ville syssla med.
- Idag kan jag säga att Joy Division och Burt
Bacharach betytt mest för mig. Men i tonåren
lyssnade jag mest på electronica och goth.
- När jag var ung lyssnade jag bara på pop,
replikerar Sebastian.
- Jag önskar jag kunde säga att jag lyssnade
på Miles Davis, men så var det inte (skratt). Jag
ser The Wall av Pink Floyd som ett jävligt bra
konceptalbum. Kraftwerk, och annat industriellt
håller jag högt. Goth också.
Valerie river sönder sockerpåsen, häller i och
rör runt i kaffet. Smilbanden har sakta dragits
uppåt. Sebastian dricker sitt kaffe svart och
tänder en cigarett. I sitt bakåtkammade, bruna
svall och somriga, ljusrandiga sjuttiotalssvid
berättar han om den nya skivan som släpps i
höst. Inspelad i deras egen studio i Neukölln.
- In Exile är en ännu större variation och
mix av genrer än Privilege Entails Responsibility.
Det är variationen vi gillar. Här finns
en massa exotiska instrument med som vi inte
använt oss av innan. Till exempel har vi med
en riktigt trallpunkig låt på nya skivan. Men
jag hade aldrig velat göra tio trallpunkiga låtar.
Det hade varit så jävla tråkigt.
Text och foto:
Filip Magnusson