Untitled - Elib

Lars Tobiasson-Svartman kisade med ögonen efter Thule. Hon
syntes inte längre, fartyget hade glidit ihop med horisontens grå
kustlinje.
Han återvände till sin hytt. Pansarbåten hade vänt upp mot vinden
igen.
24.
Han stannade innanför dörren till hytten och försökte föreställa sig
vad hans hustru gjorde i just detta ögonblick. Men han kunde inte
se henne. Han visste ingenting om vad hon ägnade sig åt när hon
var ensam i lägenheten. Han tyckte inte om tanken. Det var som att
hålla ett sjökort i handen och plötsligt upptäcka att skriften, konturerna
av öarna, fyrljusens sektioner, utprickningen, de angivna
sjödjupen, hastigt suddades ut.
Han ville veta i vilka leder hans hustru färdades när han var
borta.
Jag älskar henne, tänkte han. Men jag vet inte vad kärlek egentligen
är.
Han satte sig vid det lilla bordet med stormkant och packade upp
sitt lod. Mässingen glänste.
Ett kort ögonblick fi ck han en känsla av att Kristina Tacker stod
bakom hans rygg och försiktigt lutade sig fram över hans axel.
– Nånting kommer att hända, viskade hon. Det fi nns en punkt
där ditt lod aldrig når botten. Det fi nns en punkt där allting brister,
min älskade man.