Untitled - Elib

Hon befi nner sig i en barrskog. Där luktar rått, som av brunstiga
hästar. Hon tycker sig ana en stig på marken. Hon rör sig långsamt
men först när hon märker att sinnessjukhusets tunga andhämtning
har upphört vågar hon vända sig om.
Runt henne fi nns bara träd. Att stigen var inbillning och nu är
borta bryr hon sig inte om, eftersom hon ändå inte är på väg någonstans.
Hon är som en byggnadsställning kring ett tomrum. Hon
fi nns inte. Innanför denna byggnadsställning har det varken blivit
något hus eller någon människa.
Där ute i skogen rör hon sig mycket fort, som om hon trots allt
hade ett mål bland tallarna. Men lika ofta står hon alldeles stilla,
som om hon själv långsamt höll på att förvandlas till ett träd.
I barrskogen fi nns ingen tid. Bara trädstammar, mest tallar, enstaka
granar och solstrålar som ljudlöst faller mot den fuktiga marken.
Hon börjar darra. En smärta kommer krypande innanför skinnet.
Först tror hon att det är den ohyggliga klåda som ibland drabbar
henne och tvingar vårdarna att lägga henne i bälte för att hon
inte ska klösa sönder sin hud. Sedan inser hon att det är något annat
som gör att hon darrar.
Hon minns att hon en gång hade en man.
Varifrån tanken kommer vet hon inte. Men hon kommer alldeles
bestämt ihåg att hon en gång var gift. Han hette Lars, det minns hon.
Han hade ett ärr över vänster öga och var tjugotre centimeter längre
än hon. Något mer kan hon i ögonblicket inte erinra sig. Allt annat
har hon förträngt och förvisat till det mörker hon bär inom sig.
Men minnet återvänder. Hon ser sig förvirrat runt bland barrskogens
stammar. Varför kommer hon att tänka på sin man här ?
Han som hatade skogar och alltid drogs till havet ? Han som var kadett
och sedermera blev sjömätare och marinkapten med hemliga
militära uppdrag ?
Dimman viker undan, den är ljudlös, förtunnad.
Hon står alldeles orörlig. Någonstans fl axar en fågel bort. Sedan är
det stilla igen.
10