Nr 3 • 2002 - Prematur.nu

De första dagarna ville jag helst vara själv,
ja, eller med Rasmus. Mamma och pappa
kom och visst var det kul att se dem men
också ibland besvärligt att se mammas oro.
Personalen kom ständigt in och påpekade
att jag behövde vila. Blodtrycket hade inte
gått ner. En barnmorska var så arg på att
telefonen ringde till mig. Till slut körde
hon ut både mamma, pappa och telefon.
Då kände jag mig oerhört omyndigförklarad
och missförstådd – jag vill ju ha folk
omkring mig, vill prata med vänner – men
så här i efterhand kan jag se att hon hade
nog rätt. Jag behövde vila. Behövde få landa
i denna nya situation. Jag var inte längre
gravid. Jag hade ett barn som låg på en avdelning
en trappa upp. Den insikten tog
några dagar. Några dagar då jag hade svårt
att vara vid Clara, att bara sitta där och titta
på några slangar kändes så meningslöst.
Vi fick inte ens klappa på henne. Vi fick
hålla våra händer över hennes kropp. För
mycket stimuli, intryck , skulle störa henne.
Antingen kunde vi prata med henne eller
hålla händerna över henne. Inte både
och.
Hur hantera detta?
Jag började självklart hitta artiklar som
handlade om föräldrar som fått för tidigt
födda barn. Att läsa om det ville jag gärna.
Att skriva och läsa är mitt sätt att bearbeta
svåra saker. Enligt personal och de artiklar
jag läste fanns ingen anledning att tro att
Clara inte skulle klara det här. Och med
det namnet; Clara Ståhl - då klarar man
allt.
Två dagar efter Claras födelse fick jag
ett rum på BB. Innan hade jag bott på Förlossningen.
Det var mycket smärtsamt att
se alla lyckliga nyförlösta mammor med
sina bebisar i de vanliga plastvagnarna.
Som tur var fick jag ett eget rum, med TV
och telefon. Rasmus körde mig i rullstol
bort till neonatal. Jag minns att vi stötte
ihop med Sten, habiliteringsläkare i mitt
team på jobbet. Han log så stort när han
fick se oss. Min första tanke var att han
inget visste – annars kunde han väl inte
vara så glad. Men så gratulerade han och sa
att han precis sett Claras lungor på lungröntgen
och att de var så fina. Det var ett
härligt hoppfullt möte. Men det var ju inte
precis alla som gratulerade oss. Vi var faktiskt
glada, mitt i all overklighet, kaos, oro,
så fanns där en glädje över att vi fått en
dotter. Vissa vänner skrev kort där det stod
”vi tänker på er” och inget mer och det
kändes sorgligt.
Flera arbetskamrater från habiliteringen
fanns omkring mig, bl a Kerstin som jobbar
som psykolog på Barnkliniken. Det var
skönt att ha henne nära mig. Dels för att
hon är en lugn och trygg person men också
När Clara kom till världen...
Läs den spännande fortsättningen från föregående nummer...
för att hon kände till rutiner, personal och
andra föräldrar på neonatalavdelningen.
Det var lättare att ställa frågor till henne
än till den okända personalen. Hon gav oss
även hjälp om vad man kan be om – något
som är enormt svårt att veta och tänka ut i
en sådan situation som vi befann oss i. Vi
hade behövt mycket mer information, mest
sådant som rörde vår kontakt med Clara. T
ex en sådan sak som att de tog ut Clara ur
kuvösen varje morgon och tvättade av henne
och vägde henne. Självklart borde jag ju
förstått det eftersom det ju varje dag gick
att läsa hur mycket hon vägde men det tog
flera veckor innan jag förstod det. Det var
en morgon då jag var där tidigt och det var
en upplevelse att få vara med och göra
morgonrutin. Personalen tar det nog så
självklart att det inte tror att de behöver
nämna en sån sak.
Melker kom på besök på fredagen. Han
var väldigt uppskruvad och som jag kände
det så var han tillgjort ”överglad”. Det
kändes jobbigt att han skulle behöva vara
med om denna konstiga situation. Det
måste ha varit fullständigt obegripligt att
mamma helt plötsligt låg på sjukhus och
att han hade blivit storebror trots att ingen
bebis syntes till. Länge vägrade han prata
eller höra talas om Clara. Vändningen kom
inte förrän han fick se henne. En fredagskväll
när vi varit inne hela familjen bad vi
personalen att vi bara kunde få bära in
Melker så han kunde få titta på kuvösen
och Clara. P g a smittorisken fick bara föräldrarna
komma in på avdelningen. De
gjorde dock ett undantag. Melker tittade
på henne och sa att hon var liten sedan frågade
han om sladdarna och TV:n. Det var
som att vända en hand; sedan gick det att
prata om henne och till och med han
nämnde henne.
De första dagarna kretsade mycket
kring praktiska detaljer. Måste jag börja ta
ut föräldradagar? Hur gör man sedan jag
kommit hem från BB? Kommer jag att
kunna amma? Kuratorn kom in och berättade
och lugnade oss. Vi blev sjukskrivna
båda två i två veckor. Rasmus hade någon
befängd idé om att han skulle jobba redan
på fredagen och jag bara höll med. Sedan
insåg han dock att arbeta var omöjligt.
Läkare kom och informerade. Jag kommer
inte ihåg mycket av vad de sa. Något
som fastnade var att storleken spelar inte så
stor roll det är livskraften som är viktig.
Alla bedyrade att Clara var mycket livskraftig.
Att hon sa ifrån när de höll på med
henne; skrek när hon blev omilt behandlad.
Hon hade också bra lungor, precis som
Sten sagt. En annan sak en läkare sa där de
första dagarna var att hon säkerligen kommer
att drabbas av en infektion under sin
KONTAKT 3 • 2002
tid på sjukhuset, oftast redan den första
veckan. Läkaren tyckte att vi skulle förbereda
oss på det. Hur man nu gör det?
Så här efteråt kan jag förstå att både
Rasmus och mina föräldrar var oroliga för
mig. Mitt blodtryck gick inte ner – något
som jag inte kunde brytt mig mindre om.
De var oroliga för att jag fortsättningsvis
skulle få äta blodtryckssänkande medicin.
Säkerligen såg jag rätt bedrövad ut – det
var ju hemskt kaosartat de där första dagarna.
Men inte var jag orolig för mig. Jag
hade något viktigare att tänka på; min dotter.
Kängurulycka
Söndagen kom och Clara var fem dagar.
Mamma och pappa var hos mig på sjukhuset.
Jag hade suttit på rummet och pumpat
ut lite mjölk som jag skulle gå med till neonatalavdelningen
så att Clara skulle få den
näringsrika råmjölken. Fascinerande att
mjölken började rinna till överhuvudtaget,
redan första natten rann det till. Inne på
avdelningen var det väldigt lugnt – inga
andra föräldrar där. Clara hade sällskap av
tre andra barn, bl a ett tvillingpar som låg
tillsammans i en kuvös. Det såg så mysigt
ut. De var ju åtminstone inte ensamma.
Camilla hette sköterskan som jobbade.
Hon berättade att det såg väldigt bra ut för
Clara och så ställde hon den otroligt betydelsefulla
frågan: ”Har du fått ha henne
hos dig?” Jag blev alldeles paff. ”Får jag
det?” stammade jag fram. ”Ja, det ser så
stabilt ut nu”. Det var helt overkligt. Camilla
tog ut hela knytet med sladdar och
allt och la på mitt bröst. Tiden stannade
och min kropp var andäktigt still. Jag har
ingen aning om hur länge vi satt så där tillsammans,
Clara och jag, en timme tror jag.
Camilla tog ett kort – som jag är henne
evigt tacksam för. Mamma och pappa hade
suttit på mitt rum och väntat på mig.
Mamma har berättat att när jag kom tillbaka
såg jag ut som en lycklig nyförlöst mamma.
Kaoset hade vänt. Jag hade fått känna
min dotter och nu var det inget snack om
att hon fanns. Nu hade jag varit med om
henne. Jag visade stolt upp kortet där hon
låg på mitt bröst. Och nu kände jag att jag
hade en uppgift. Jag skulle sitta känguru,
som det heter, så ofta jag bara fick och
kunde. Så här efteråt har jag undrat hur
lång tid jag hade fått vänta på denna första
gång om det inte varit för Camilla. En annan
sköterska kanske inte hade frågat och
jag visste ju definitivt inte att möjligheten
överhuvudtaget fanns så här tidigt.
CPAP:en försvann och Claras lilla ansikte
syntes bättre och det otroligt lilla huvudet.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att huvudet
var så konstigt. Det var inte slätt utan lite
buckligt och knöligt, som en avokado ung