Läs mer (PDF)

Valet av forskningsparadigm är således inte enbart en intellektuell process. Det styrs också av
emotionella behov som är relaterade till de övergångsfenomen som beskrivits ovan. Vårt sätt
att hantera vårt livs andra existentiella kris 9 vid 1-3 års ålder får konsekvenser för vad vi
lägger in i begreppen delad verklighet, bekräftelse, sanning och vetande. Att forska innebär att
delta i ett fortlöpande samtal. Kärnfrågan blir: vad måste vara uppfyllt för att samtalet ska
vara meningsfullt? Psykologins vetenskapshistoria visar hur svårt det är att hitta objektiva
kriterier för meningsfullhet som äger generell giltighet. Istället har vi ett spektrum från
mycket strikta spel till associativa samtal i ett slags "drömspråk".
En metafor kan fungera som ett lekområde, d v s en arena för utveckling och utbyte av
kreativa tankar. Det är mångtydigheten i metaforens bildspråk som gör den lämplig för detta.
Däremot lämpar sig metaforer dåligt som spelbrickor. Ett väldefinierat begrepp präglas av
exklusivitet, såtillvida att dess uttolkning utesluter alternativa tolkningar. Metaforen utmärks
snarare av "inklusivitet"; möjliga uttolkningar är associativt länkade och utesluter inte
varandra 10 . När vi kommunicerar med metaforer, gör vi mottagaren till medskapande. Det
innebär naturligtvis en risk för att mottagarens budskap skiljer sig avsevärt från sändarens,
särskilt när diskussion öga mot öga ej är möjlig. Värderingen av detta faktum är beroende av
hur vi ser på kunskapsutveckling. Betraktar vi kunskap som aggregationen av en mängd klart
avgränsade och "bevisade" faktabitar, faller metaforen utanför ramen p g a bristande
precision. Ser vi däremot kunskapsutveckling som ett flöde av associationer, där "hårddata" är
ett slags sällsynta förtätningar i det associativa fältet, är metaforen en utmärkt mötesplats för
den vetenskapliga dialogen. Skillnaden i sändarens och mottagarens användning av metaforen
kan då representera en vidareutveckling av tänkandet 11 .
Teorin om övergångsfenomenen pekar också på en risk med metaforanvändning i
forskningsprocessen. Vi konstaterade ovan att favoriserade sätt att handla och tänka inom en
organisation kan anta karaktären av övergångsobjekt, d v s ge emotionell trygghet på
bekostnad av den intellektuella klarheten. På motsvarande sätt kan våra favoritmetaforer
fungera som mentala snuttefiltar och därmed bidra till att konservera vårt sätt att tänka istället
för motsatsen. När så är fallet bjuder vi inte gärna in andra att leka på vår gård, såvida vi inte
själva kan styra leken. Det kreativa lekutrymmet begränsas kraftigt 12 .
Sammanfattning och slutsatser
I grunden är vår position solipsistisk (se fotnot 1). Detta påstående är inte avsett som en
filosofisk manifestation, utan bara som ett konstaterande att vi inte kan dela upplevelser med
andra annat än indirekt. Denna existentiella ensamhet är priset vi får betala för vår
individuation, d v s frigörelsen från den symbiotiska mor-barnrelationen.
9 Den första existentiella krisen är rimligen när vi föds.
10 Jfr drömmen. Drömbilden är en förtätning av en mängd innebörder som inte utesluter varandra. På så sätt är
drömtankarna ett mera "ekonomiskt" sätt att härbärgera upplevelser.
11 Det är frestande att göra jämförelser med hur olika personlighetstyper reagerar på bekräftelse från
omgivningen. Tvångsmässiga och svårt narcissistiskt störda personer uppfattar en parafraserande och
vidareutvecklande bekräftelse som förvrängning och stöld av den egna idén och således inte som någon
bekräftelse alls. Behovet av kontroll och strikta regler ger ett slags finalitet till deras uttalanden, vilket inte
inbjuder till dialog.
12 Fenomenet kan kanske illustreras med utvecklingen av Wiens psykoanalytiska sällskap åren runt 1910 (se
Gay, 1990, s. 195 ff).
© Lars Johan Clemedson 1991