Läs mer (PDF)

Om dockor, teddybjörnar och organisationsanalyser
Metaforer som övergångsobjekt
Lars Johan Clemedson
Februari 1991
Användningen av metaforer i organisationsforskning är en kontroversiell fråga. Skeptikerna
menar att metaforer falskeligen implicerar förklaringar, trots att de egentligen bara är
deskriptiva. Denna "explanation by association" är i själva verket en felkälla; metaforen lånar
förklaringar från ett annat sammanhang och suggererar forskaren att tillämpa dessa på den nya
situationen.
Metaforvännerna hävdar att man i metaforen kan fånga in komplexa sammanhang som
svårligen låter sig beskrivas på annat sätt. Alvesson (1989) betraktar metaforen som ett
kognitivt filter som lyfter fram vissa aspekter och skjuter andra i bakgrunden. Morgan (1986)
har en liknande syn. Metaforen representerar ett slags perspektivseende som favoriserar vissa
processer framför andra. Med begreppet "The injunction of metaphor" antyder han vidare att
valet av metafor "ordinerar" vissa handlingsalternativ i arbetet med att utveckla
organisationen. Om vi t ex ser organisationen som en maskin, kommer vår felsökning att
inriktas mot formella aspekter som styrning och kontroll, medan mentalistiska aspekter skjuts
i bakgrunden.
Det kognitiva synsättet på metaforer förklarar inte fullt ut det lustfyllda i att använda dem.
Metaforer kan ge en upprymd känsla av att ha förstått något, vilket inte behöver innebära att
man verkligen gjort det. Känslan är besläktad med barnets upplevelse av att naturen är
besjälad av hemliga innebörder. Samma känsla av helhet och magiska sammanhang kan
spåras bakom människors fascination över horoskop och talmystik.
Den kritiska frågan kvarstår: är denna känsla av sammanhang, denna "face validity" något
önskvärt eller t o m nödvändigt för människans kunskapsutveckling, eller är den ett hot mot
vetenskaplighet och sund forskning?
Frågeställningen är en av många varianter på temat objektivism - subjektivism. Forskare
brukar kunna placeras någonstans på en skala med solipsismen 1 som ena ytterligheten och den
radikala empirismen som den andra. En försummad fråga i sammanhanget är: vilka
erfarenheter är det som genererar dessa uppfattningar hos den enskilde forskaren? Är det en
slump att den ene ansluter sig till Heideggers vetenskapsideal och den andre till Carnaps?
Beror det på egenskaper hos de fenomen som man vill studera? Är det främst beroende på vid
vilken institution man bedriver sin forskning? Eller påverkas valet av mera grundläggande
erfarenheter av det slag som danar personligheten, inklusive vårt sätt att skapa mening i
tillvaron.
1 Solipsismen kan formuleras i påståendet: "Jag är det enda existerande subjektet i världen. Alla andra människor
och allt annat jag förnimmer är produkter av min fantasi." Detta bisarra påstående är intressant av ett enda skäl:
det går inte att motbevisa!
© Lars Johan Clemedson 1991

Frågor av detta slag kan naturligtvis inte ges några definitiva svar, utan möjligen fördjupas
och vidgas mot en ökad förståelse. En tänkare som givit bidrag av intresse för en sådan
förståelse är den engelske psykoanalytikern D.W. Winnicott.
Övergångsområdet
"It is assumed here that the task of reality acceptance is never completed, that no
human being is free from the strain of relating inner and outer reality, and that
relief from this strain is provided by an intermediate area of experience that is not
challenged (arts, religion, etc.) This intermediate area of experience, unchallenged
in respect of its belonging to inner or external shared reality, constitutes the
greater part of the infant's experience and throughout life is retained in the intense
experiencing that belongs to the arts and to religion and to imaginative living, and
to creative scientific work. A positive value of illusion can therefore be stated"
(Winnicott, 1953, s. 97)
Winnicott var barnläkare och blev sedermera psykoanalytiker. I sitt arbete kom han att
intressera sig för hur barn frigör sig från beroendet av modern och hanterar den existentiella
ensamhet som separationen innebär. Här följer en kortfattad summering av hur han ser på
denna process.
I begynnelsen är mor-barn en enhet. Barnet är inte medvetet om att modern är en separat
individ med egna känslor, upplevelser etc. Den goda modern finns där när barnet behöver
henne. I barnets fantasi är modern en förlängning av barnets behov och önskningar. Denna
gemensamma mor-barn-matris har benämnts "symbios" (Mahler m fl, 1984) eller
"själv-objekt" (Kohut, 1971). I bibeln beskrivs det metaforiskt som Paradiset. Winnicott
beskriver den som en illusion av delad verklighet.
Under senare hälften av första levnadsåret inträffar en rad saker som hotar paradiset.
Upptäckten av en egen vilja och rörelseförmåga gör att barnet kan närma sig och fjärma sig
modern. Att hon kan göra detsamma visavi barnet kommer som en smärtsam upptäckt.
Förmågan att själv plocka frukter från kunskapens träd bidrar till utforskandet av
verkligheten, men också till förlusten av paradiset: verkligheten går alltför ofta på
kollisionskurs med illusionen om mor-barn som en enhet.
I denna livets första existentiella kris efter födelsen, kan barnet utveckla olika strategier för att
överleva psykiskt. Till psykopatologin hör de narcissistiskt lösningarna, där barnet symboliskt
"sväljer" paradiset, med ett primitivt inre liv och ett utarmat yttre liv som resultat. För barn
med sund utveckling utvecklas den enhet som omslutit mor-barn till ett mellanområde, en
delad illusion, som utgör grunden för barnets förmåga att empatiskt relatera till andra
människor i framtiden. Winnicott kallar detta mellanområde för övergångsområde
("Transitional Area").
Till övergångsområdet hör barnets användande av ett övergångsobjekt. Det kan vara en nalle,
en filt eller något liknande. Övergångsobjektet hör varken till den yttre världen (det är inte
dess realfunktion som filt som barnet relaterar till) eller till den inre världen (den är inte en
© Lars Johan Clemedson 1991

hallucination). Det är någonting utanför barnet vars innebörd samtidigt skapas inifrån, således
någonting mellan "icke-jag" och "jag".
"Man kan säga om övergångsobjektet att det finns ett slags överenskommelse
mellan oss och barnet att vi aldrig ska ställa frågan: 'Hittade du på detta eller kom
det till dig utifrån?' Det viktiga är att man inte väntar sig något avgörande på
denna punkt. Frågan får inte ställas."
(Winnicott, 1981, s 30)
Övergångsobjektet får sin betydelse i barnets liv vid den tidpunkt då det inte kan lita på att
modern omedelbart uppfattar och tillfredsställer barnets önskningar. Övergångsobjektet blir
en symbol för modern som barnet kontrollerar. Det hjälper således barnet att upprätthålla
illusionen om övergångsområdets symbiotiska möjligheter då de verkliga objekten sviker.
Övergångsområdet utvecklas till arenan för lek, skapande och andra utslag av mänsklig
kreativitet. När barnet tar en pinne och säger att det är en båt är det återigen varken en
verklighetsbeskrivning eller en hallucination. I vuxenlivet kan man finna en mångfald
företeelser som kan förläggas till övergångsområdet. Hit hör t ex den akt av skapande som det
innebär att njuta av konst eller musik. Ett annat exempel är det kreativa samtalet, då
människor involverar sig med varann, spinner en gemensam kokong av innebörder eller
bygger en gemensam arena att göra sina andliga piruetter på.
Det kanske mest dramatiska övergångsfenomenet i vuxen ålder är förälskelsen. Här är
illusionen om magisk förening som mest påtaglig, åtminstone så länge vi rör oss utanför
psykosens domäner.
Låt oss nu sammanfatta vad som karakteriserar övergångsområdet och hanterandet av
övergångsobjektet:
Det skapar en illusion om delad upplevelsevärld och överbrygger på så sätt det
faktum att alla lever i sin solipsismiska värld. (Se fotnot 1 ovan)
Det representerar en återförening, en återvunnen helhet som motverkar känslan av
separation och existentiell ensamhet.
Det är något som vi projicerar ut på omgivningen och som ger den mening.
Mening skapas således inifrån och ut som ett slags tillskrivandeprocess.
Det gör självständigt skapande möjligt. I kreativ verksamhet är vi "i relation" fast
vi är fysiskt ensamma.
Ger möjlighet att tolerera olika uppfattningar (både "lika" och "olika") med
bibehållen identitet och gemenskap.
Det är en illusion, men en nödvändig illusion!!!
Övergångsfenomen i organisationer
© Lars Johan Clemedson 1991

Livet i en organisation uppvisar en mängd fenomen som skulle kunna hänföras till
övergångsområdet. Mest påtagligt är det naturligtvis i innovativa organisationer, med relativt
hög grad av lekfullhet, tillit och acceptans för oprövade idéer (Ekwall, 1990). Men även i en
traditionell trögrörlig organisation, kan sådant som ger mening och vi-känsla räknas dit. En
gemensam jargong 2 eller en gemensam fiende förstärker känslan av delad verklighet, särskilt
när individernas utsatthet är som störst.
Harold Bridger vid Tavistock Institute i London har studerat hur övergångsfenomen påverkar
förändringsprocesser i organisationer (Morgan, 1986, s.221 ff). Ett skäl till motstånd mot
förändringar kan vara att individerna i en organisation använder olika företeelser i
organisationen som övergångsobjekt, dvs som något som är viktigt för känslan av mening,
trygghet och identitet. Det kan vara ett favoritprojekt, en metod att göra saker, det egna
arbetsrummet eller kanske t o m arbetet som sådant. En aldrig så rationell förändring (även ur
individens synpunkt) kan då väcka reaktioner som påminner om barnets när mamma hotar att
tvätta snuttefilten.
Här kommer vi in på en kluvenhet hos övergångsfenomenen. Etablerandet av
övergångsområden förefaller vara en förutsättning för kreativitet och lärande i en
organisation. Övergångsobjekten kan däremot bli ett hinder för dessa processer. Det pekar
mot en förbisedd kvalitetsskillnad mellan de två fenomenen. Övergångsobjektet kan ses som
en ritualisering av övergångsområdet, vilket innebär att inslaget av kontroll är större 3 . Med
utgångspunkt i vårt tidigare resonemang kan vi förstå ritualiseringar som starka
återförsäkringar om att man lever i en delad verklighet och att människans existentiella
ensamhet bara är en ond dröm 4 .
I sammanhanget bör nämnas att även genuint kreativa övergångsfenomen kan tjäna som
hinder för nödvändiga förändringar. Ett exempel är det som brukar kallas "Groupthink".
Problemet här är inte att de berörda fastnat i ritualiseringar, utan att den ”verklighet” de
tillsammans skapar tränger bort viktiga realitetsaspekter.
Forskning - lek eller spel?
Pelle Positivist tycker om att spela schack. Monopol kan gå an, även om tärningens
slumpmässighet ger en vag känsla av otillfredsställelse. Att alla siffror har samma
chans att komma upp lugnar honom dock en smula.
Hans kusin Fia Fenomenolog leker med sina dockor. Hon iscensätter olika
fantasifulla situationer som dockorna är inblandade i. "Barbie vill inte gifta sig
med Ken" säger Fia. "Hur vet du det?" frågar Pelle Positivist elakt. Än värre är det
2 Fackspråket som övergångsområde kan studeras hos människor på kurs som på skoj använder de termer och
teorier som de just har lärt på det mesta som sker omkring dem. Denna kreativa inlärningsprocess är något annat
än att memorera ett faktainnehåll.
3 Winnicott gör, såvitt jag har kunnat utläsa, ingen principiell distinktion mellan övergångsobjekt och
övergångsområde. Däremot nämner han hur användandet av övergångsobjektet kan få en sekundär ( dvs
kompensatorisk, fetischistisk) karaktär och därigenom hindra utvecklandet av normala relationer till andra
människor. /Referens/
4 Jfr Jaques syn på organisationer som ångestdämpande strukturer (Morgan, 1986 s 217 ff).
© Lars Johan Clemedson 1991

när han försöker lära Fia spela schack. "Tornet får bara gå rakt." "Varför det?"
frågar Fia oskyldigt. "Därför att reglerna är sådana". Fias häst galopperar iväg
till Ken och Barbie. "Man måste hålla sig inom brädet" säger Pelle ilsket. "Äsch",
säger Fia, "det är ju bara ett spel". Pelle hatar henne för det. Mest hatar han henne
för att han inte kan vinna över henne.
Winnicotts "Playing" kan betyda både lek och spel 5 . Det svenska språkets distinktion pekar på
en intressant skillnad mellan lek och spel. Leken kan ses som ett öppet system som styrs av
implicita, sociala regler. Spel är däremot ett slutet system som styrs av explicita regler. Den
kreativa potentialen är större i leken, medan kontrollmomentet är större i spelet. Upplevelsen
(illusionen) av delad verklighet förstärks i spelet av att alla följer samma regler. Samtidigt
sker det på kreativitetens bekostnad. Kreativitet förutsätter att man står ut med osäkerheten i
leken.
Inom beteendevetenskapen är positivisterna de som går längst i att skapa ett lekområde med
accepterade regler. Reglerna ger en skenbar objektivitet 6 , bl a genom att de skapar ett slutet
system inom vilket det är möjligt att uppställa regler för verifiering/falsifiering.
I leken finns det inget rätt eller fel annat än i moralisk bemärkelse, dvs i termer av handlingars
konsekvenser. Ett påstående kan därför inte falsifieras på annat sätt än att lekkamraterna
avvisar det. I spelet falsifieras de påståenden som inte står i överensstämmelse med spelets
regelstruktur.
En annan aspekt av regler för forskningsprocessen är att de utgör en kod för att skapa
innebörd i kommunikationen mellan olika forskare. Liksom en schackspelare från Fiji kan
spela med en från Ulan Bator, kan positivistiska forskare förstå varandras forskningsresultat
över kulturella gränser. Parallellen till schackspel kan vidgas ytterligare. Spelare över hela
världen samverkar i en kunskapsutveckling om spelstrategier, något som vore otänkbart utan
strikta, erkända regler. Här tar dock liknelsen slut. Schackspelare generaliserar inte från sitt
spel till verkligheten 7 .
Positivisternas strävan att skapa ett enhetligt språk för utbyte mellan forskare är vällovligt.
Däremot är anspråket på att besitta en högre grad av objektivitet än andra forskare högst
tveksamt. En ritualiserad intersubjektivitet 8 är rimligen inget annat än just en
intersubjektivitet, även om ritualiseringen ger en upplevelse av att ha ett starkare grepp om
verkligheten.
Både "lekaren" och spelaren löper risken att verklighetsuppfattningen påverkas av djupt
liggande behov som är relaterade till övergångsfenomenen. Spelarens risk består i att han
söker sanning i ritualiserade system; lekarens risk i att han förväxlar emotionella
helhetsupplevelser med verklig insikt.
5 Av hans sätt att använda ordet kan man dock förstå att det främst är lek han avser (till skillnad från Gregory
Bateson som med sitt "playing" närmar sig Wittgensteins spelbegrepp /Bateson, 1973/)
6 Den syn på objektivitet som jag redovisar här är besläktad med det som Maturana kallar "Objektivitet inom
parentes". Jag tolkar det som en objektivitet i ett slutet system, dvs i en spelkontext.
7 Utom i romanens värld. Se Nabokov: Han som spelade schack med livet, 1936.
8 eller kanske tom ett ritualiserat "groupthink"
© Lars Johan Clemedson 1991

Valet av forskningsparadigm är således inte enbart en intellektuell process. Det styrs också av
emotionella behov som är relaterade till de övergångsfenomen som beskrivits ovan. Vårt sätt
att hantera vårt livs andra existentiella kris 9 vid 1-3 års ålder får konsekvenser för vad vi
lägger in i begreppen delad verklighet, bekräftelse, sanning och vetande. Att forska innebär att
delta i ett fortlöpande samtal. Kärnfrågan blir: vad måste vara uppfyllt för att samtalet ska
vara meningsfullt? Psykologins vetenskapshistoria visar hur svårt det är att hitta objektiva
kriterier för meningsfullhet som äger generell giltighet. Istället har vi ett spektrum från
mycket strikta spel till associativa samtal i ett slags "drömspråk".
En metafor kan fungera som ett lekområde, d v s en arena för utveckling och utbyte av
kreativa tankar. Det är mångtydigheten i metaforens bildspråk som gör den lämplig för detta.
Däremot lämpar sig metaforer dåligt som spelbrickor. Ett väldefinierat begrepp präglas av
exklusivitet, såtillvida att dess uttolkning utesluter alternativa tolkningar. Metaforen utmärks
snarare av "inklusivitet"; möjliga uttolkningar är associativt länkade och utesluter inte
varandra 10 . När vi kommunicerar med metaforer, gör vi mottagaren till medskapande. Det
innebär naturligtvis en risk för att mottagarens budskap skiljer sig avsevärt från sändarens,
särskilt när diskussion öga mot öga ej är möjlig. Värderingen av detta faktum är beroende av
hur vi ser på kunskapsutveckling. Betraktar vi kunskap som aggregationen av en mängd klart
avgränsade och "bevisade" faktabitar, faller metaforen utanför ramen p g a bristande
precision. Ser vi däremot kunskapsutveckling som ett flöde av associationer, där "hårddata" är
ett slags sällsynta förtätningar i det associativa fältet, är metaforen en utmärkt mötesplats för
den vetenskapliga dialogen. Skillnaden i sändarens och mottagarens användning av metaforen
kan då representera en vidareutveckling av tänkandet 11 .
Teorin om övergångsfenomenen pekar också på en risk med metaforanvändning i
forskningsprocessen. Vi konstaterade ovan att favoriserade sätt att handla och tänka inom en
organisation kan anta karaktären av övergångsobjekt, d v s ge emotionell trygghet på
bekostnad av den intellektuella klarheten. På motsvarande sätt kan våra favoritmetaforer
fungera som mentala snuttefiltar och därmed bidra till att konservera vårt sätt att tänka istället
för motsatsen. När så är fallet bjuder vi inte gärna in andra att leka på vår gård, såvida vi inte
själva kan styra leken. Det kreativa lekutrymmet begränsas kraftigt 12 .
Sammanfattning och slutsatser
I grunden är vår position solipsistisk (se fotnot 1). Detta påstående är inte avsett som en
filosofisk manifestation, utan bara som ett konstaterande att vi inte kan dela upplevelser med
andra annat än indirekt. Denna existentiella ensamhet är priset vi får betala för vår
individuation, d v s frigörelsen från den symbiotiska mor-barnrelationen.
9 Den första existentiella krisen är rimligen när vi föds.
10 Jfr drömmen. Drömbilden är en förtätning av en mängd innebörder som inte utesluter varandra. På så sätt är
drömtankarna ett mera "ekonomiskt" sätt att härbärgera upplevelser.
11 Det är frestande att göra jämförelser med hur olika personlighetstyper reagerar på bekräftelse från
omgivningen. Tvångsmässiga och svårt narcissistiskt störda personer uppfattar en parafraserande och
vidareutvecklande bekräftelse som förvrängning och stöld av den egna idén och således inte som någon
bekräftelse alls. Behovet av kontroll och strikta regler ger ett slags finalitet till deras uttalanden, vilket inte
inbjuder till dialog.
12 Fenomenet kan kanske illustreras med utvecklingen av Wiens psykoanalytiska sällskap åren runt 1910 (se
Gay, 1990, s. 195 ff).
© Lars Johan Clemedson 1991

I symbiosen (och sedan i övergångsområdet) lägger vi grunden för en illusion om delad
verklighet. Genom att realisera illusionen, d v s i aktiviteter där vi involverar oss med
varandra på ett kreativt och bekräftande sätt, blir den en intersubjektiv realitet. Delad
verklighet är således resultatet av en social skapelseakt, inte något som är oss givet.
Den nödvändiga illusionen kan upprätthållas på ett levande eller ritualiserat sätt. Levande i
skapande konst o vetenskap, otvunget umgänge med andra, förälskelse; ritualiserat i system
som föreskriver en bestämd syn på verkligheten eller, i extrema fall, tvingar den egna
verkligheten på någon annan 13 . Det djuppsykologiska syftet är i bägge fallen detsamma: att
upphäva den existentiella ensamheten.
Forskningsideal är inte bara produkten av intellektuella överväganden. De återspeglar också
emotionellt laddade reminiscenser av hur övergångsområdet och övergångsobjekten har
använts för att skapa en meningsfull brygga mellan inre föreställning och yttervärlden.
Utmaningen i såväl forskning som organisationsutveckling bör rimligen vara att finna den
optimala balansen mellan lekens kreativitet och spelets krav på överenskommelser om vilka
regler som gäller. Metaforen kan här tjäna som en mental språngbräda för kreativiteten, men
den kan också stelna till en ritualiserad uppfattning om samband och likheter som aldrig
prövas mot verkligheten.
Referenser
Alvesson, M: Ledarskap i kunskapsföretag; fallet Enator, 1989
Bateson, G: Steps to an Echology of Mind, 1973
Burrell, G; Morgan, G.: Sociological Paradigms and Organizational Analysis, 1979
Ekwall, G: Idéer, organisationsklimat och ledningsfilosofi, 1990
Gay, P: Freud, 1990
Kohut, H.: The Analysis of the Self, 1971
Mahler, M.; Pine, F.; Bergman, A.: Barnets psykiska födelse, 1984
Maturana, H.; Varela F. J.: The Tree of Knowledge: The Biological Roots of Human Understanding. 1987
Morgan, G: Images of Organizations, 1986
Nabokov, V.: Han som spelade schack med livet, 1936.
Winnicott, D.W.: Transitional Objects and Transitional Phenomena Ur International Journal of Psycho-
Analysis nr 34, 1953
Winnicott, D.W.: Lek och verklighet, 1981
13 Ett sådant extremt exempel där en individ tvingar sin verklighet på en annan är tortyr.
© Lars Johan Clemedson 1991