Svedjefinnarna - Siirtolaisuusinstituutti

2. Yttre och inre förhållanden angående flyttningen
4
Varför flyttade finnarna så ivrigt till Sverige? Varje flyttningsrörelse har bakom sig
två aktörer, den ena "push" och den andra "pull". Som det sistnämnda lockade skogarna
mellan de bebodda landskapen i Sverige svedjefinnar till sig. Traditionen säger att
hertig Karl inkallade på 1580-talet finnar till sitt hertigdöme Södermanland, Närke och
Värmland. Därvid intresserade kanske svenska malmfynd t.ex. Rantasalmiboer som
hade erfarenhet av sjömalmsförädling.
Eija Lähteenmäki sköt början av denna rörelse till ett par årtionden tidigare till 1570talet,
då Johan III, tidigare hertigen av Finland, medveten om savolaxarnas duktighet i
svedjebruket och järnhantering, påbjöd en savolaxisk fana till Närke och Tiveden för
att på ena sidan stänga porten från Kattegatkusten till Bergslagen, besätta öden efter
pesterna och producera bröd för bergsmän. Hon ser som upphovsman Johan III, som
bl.a. inkallade finska bössa- och hellebardsmeder till Hälsingland. Också hertig Karl
behövde folk till sitt hertigdöme och skaffade dit finnar, dels emot storbrors vilja. 1
"Push" -krafterna varierade, och det torde vara värt att blicka först på rytmen av inflyttningen.
Låt oss dela granskningsperioden i fem skeden med åren 1570, 1600,
1630 och 1650 som gränser.
Det första skedet innehåller utmarkernas savolaxiska bosättning i norra Tavastland
och Satakunta, som utgör nuv. Mellersta Finland, samt övre delar av österbottniska
älvdalar på 1550-1570-talen, dels från östra gränsen undan fienden. Den andra var
nödåren på 1580-talet och den tredje klubbekriget 1596-7. Nybyggarnas liv "högt
bland Saarijärvis moar" var svårt. På somliga ställen uppsteg frälseväldet: en del av
tavastländska bönder, då de uppfattade att ha mist sina utmarker till nybyggarna, sålde
sannolikt dem till frälsemän som fick av nybyggare nya landbönder. Detta skall dock
verifieras, om det skedde så. 2
Klubbekriget 1595-96 ryckte med sig bönder utom Österbotten även från Rautalampi
och Savolax. På det sätt bröt ut missbelåtenheten efter 25-åriga baltiska krigets skattebördor,
utskrivningar och slottsläger. Hertig Karl, som de onöjda bönderna träffade i
Stockholm, såg där en chans att försvaga kung Sigismunds position i Sverige och upphetsade
bönderna till uppror. Något realt stöd kunde han dock inte leverera till bönder.
Efter undergången mot marsken Klas Eriksson Flemings ryttare och knektar i Nokia,
Padasjoki, StMichel och Ilmola sökte man tryggare levnadsvillkor fjärran från "vår
arvfiende Muscoviten".
Åren 1600-1620 var fredligare om man inte minns Karl IX:s polska krig i Baltikum
och ryska kriget före Stolbovfreden som syns nog i flyttareantalen. Men det nya polska
kriget på 1620-talet krävde mera krafter. Finlands krigsstyrka fördubblades och
rekryteringar förnyades årligen intill freden i Westfalen 1648. På en gång togs var
tionde man. Kompanierna smälte ihop inom ett år, inte så mycket på fältet som om
vintern t.ex. i Rigas förposter Dünamünde och Neumünde, där hygienin var närmast
obekant och farsoterna rasade. Östfinnarna kunde inte begripa, varför de måste dö i
1 Lähteenmäki 2002 p. 89
2 Jmf. Gothe 1942 pp. 32-33