Svedjefinnarna - Siirtolaisuusinstituutti

5
farsoter i baltiska eller tyska garnisoner, medan deras hemvister levde under det östra
hotet. Detta fenomen blev slut, när utskrivningarna på 1640-talet överfördes på gårdarnas
ansvar.
Samtidigt öppnades nya bosättningsområden i öst. Sverige fick i Stolbovfreden 1617
Ingermanland och Keksholms län med deras grekisk-orthodoxa invånare. De tålde inte
den dåförtiden typiska "quius regio eius religio" –kyrkopolitiken, som svenska regeringen
ganska varsamt och utan tvång i dessa områden utövade, utan hellre hörde ryska
myndigheters lockande och förrymde till Ryssland. Från Keksholms län flydde sålunda
före år 1656 ca 10 000, från Ingermanland 30 000 personer. Savolaxare och viborgskarelare
flyttade massvis till efterlämnade öden.
Det sista skedet innehöll först och främst Karl X Gustafs krig, som angick även Savolax.
Ryssarna hetsade ortodoxer upp till uppror och efter dess misslyckande lockade
dem att fly till Ryssland. Från Keksholms län avgick på den gången omkring 13 000
och från Ingermanland 24 000 personer. 1
Därför steg år 1658 den sista flyttningsvågen,
som tömde savolaxiska och viborgskarelska byar, mesta dels österut för att bosätta
av karelarna och ingrerna efterlämnade öde hemman.
3. Källorna och deras vittneskraft
Huvuduppgiften är att av finska dokument identifiera namn. I finska längder finns alltid
förnamnet och patronymikon i västra län, men släktnamn i Savolax, Karelen, Mellersta
Finland och österbottniska älvars källområden som savolaxarna och viborgskarelarna
bosatte sig i. Till identifiering behövs förstås minst två komponent dvs. dopnamn
och antingen patronymikon eller släktnamnet, hälst dem båda. 2
Den äldre delen
angår ödeslängder, på 1600-talet avkortningslängder, ofta under rubriken ”Utfattiga,
döda och förrymda”. Äldre ödeslängder innehåller namn av sådana skattebetalare, som
lämnat sina skatter obetalda. En del av dem kunde dock ”ryka” på sina hemman och
förkovra sig till skattebetalare, men en del flyttade bort. Senare ödeslängder angick
kronans inkomster från öde hemman som någon annan brukade och betalade skatt för.
Rekryteringsrullorna i Finland åren 1630 och 1633 innehåller rikliga uppgifter om
utvandringen till Sverige, men oftast utan exakt anmärkning om ankomstort. I österfinska
rullor nedskrevs både patronymikon och släktnamnet, ibland även den bekanta
ankomstorten. Angående de sistnämnda syns ett hop vilseledande, tillfälliga eller avsiktiga
anmärkningar. Från dåvarande Piexämäki socken anmäldes fem som flyttat till
Ruovesi och två till Laukas, men alla hittades efteråt i Sverige. Jöns Eriksson Suhonen
från Jorois och Markus Simonsson Kauppinen från Jokkas sades ha förrymt till Livland.
Jöns stack upp i Orsa sockens Björkberg, Markus i Torp och Mörtsjön. 3
Pål Henriksson
Turpeinen från Piexämäki sades leva i Härnösand, men betalade mantalspengar
1636 i Nås socken och Drafsen by. Filip Matsson Miettunen, som skulle ha för-
1
Riksarkivet Muscovitica vol. 92
1 bl.a. Veijo Saloheimo: Itäsuomalaista liikkuvuutta 1600-luvulla. Skrifter utgivna av Genealogiska
Samfundet i Finland vol. 46 Helsingfors 1992
3
Rekryteringsrullor 609d-e Piexämäki, Gottlund p. 101, Maud Wedin 1996