bryttystnaden_web slut

S 1
K 3
A 1
M 3
F 4
U 3 L 1
T 1
L 1
vården. Esther berättar att hon har turen att ha en mamma som ringer
och säger ifrån. Det har däremot inte en av hennes kompisar, som istället
skickas vidare till nya psykologer hela tiden. Hade inte Leahs mamma legat
på hade hon själv inte fått veta någonting, berättar hon: ”Mamma har
gjort allting, ringer och hon håller på som en galning.”
Det kan också vara till stor hjälp för barnen att föräldrarna är delaktiga i
själva vården. Signe konstaterar att hon inte skulle ha klarat av att ta emot
den vård hon får utan sin mamma. ”Jag tycker fortfarande det är jobbigt
när jag behöver göra en massa saker själv, det blir jättejobbigt. Tidigare var
jag så trött så jag struntade i det, så mamma har alltid funnits där för mig
och hjälpt mig med detta. Annars hade det nog inte gått så bra”, säger hon.
Också Leahs mamma har funnits som ett stöd under hela hennes
vårdperiod, även när hon var inlagd. ”Så mamma bodde där ett tag […] och
var med mig varje dag hela tiden. Men det är inte allas föräldrar som kan
det”.
… och föräldrar som hinder
Men vi har också träffat barn som berättar att de drar sig för att söka
hjälp eftersom de inte vill att föräldrarna ska känna till deras problem. En
av dem är Elise, som berättar: ”Pappa hade sagt någon gång att om jag
snackar med bup så skulle han läsa mina journaler, för han jobbar inom
[sjukvården], på ett annat ställe. Så jag blev livrädd och vågade inte … för
vi hade jättedålig kontakt då.”
Föräldrarna spelar ofta en stor roll under barnets möten med läkare,
psykologer och andra personer som de möter i vården. Det kan vara både
positivt och negativt. Mira, till exempel, tycker att det är bra att man får
prata själv med sin behandlare. ”Man kan säga exakt det man vill utan att
en förälder ska… om man inte vill göra ens förälder ledsen eller så.”
30